Trogen och Otrogen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tuppen och hönan i nötskogen
Folksagor
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe,
Illustrationer: Carl Larsson
Översättare: Stina Bergman

Trogen och Otrogen
Dumma män och troll till kärringar  →


[ 232 ]

TROGEN OCH OTROGEN.

Det var en gång två bröder. Den ene hette Trogen och den andre Otrogen. Trogen var ärlig och pålitlig, men Otrogen var elak och full av lögn, så att de aldrig kunde lita på vad han sa. Modern var änka och hade inte stort att leva av. Och då sönerna blivit vuxna måste hon släppa dem ifrån sig, så att de själva kunde förtjäna sitt bröd i världen. Var och en av dem gav hon en liten ränsel med mat, och så skulle de då i väg.

Då de hade gått ända till kvällen satte de sig på ett vindfälle i skogen och togo fram ränslarna, för hungriga voro de efter att ha gått hela dagen, och de tyckte, att nu skulle allt en bit mat smaka gott.

»Vill du som jag, så äter vi först ur din matsäck så länge det är något i den, så kan vi sedan ta vid med min», sa Otrogen.

Ja, det var Trogen nöjd med, och så åto de. Men allt det bästa lagade Otrogen att han fick i sig, och Trogen fick bara kanterna och de brända »fladbröd»styckena[1] och fläsksvålarna, han. På morgonen åto de igen av Trogens mat och på middagen också, men sedan fanns det inte mer i hans ränsel.

[ 233 ]Då de så hade gått ända till kvällen igen och skulle till att äta, ville Trogen äta ur broderns matsäck. Men Otrogen sa nej och tyckte, att den maten var hans och att han inte hade mer än han gott behövde själv.

»Ja, men du fick ju äta av min matsäck, så länge det fanns något kvar», sa Trogen.

»Ja, när du är en sån dummerjöns och låter andra äta upp för dig, får du ha det som du har», sa Otrogen, »nu kan du sitta där och dregla.»

»Ja, Otrogen heter du, och otrogen är du, och det har du varit i all din tid», sa Trogen.

Då Otrogen hörde det blev han så ond, att han rusade rakt på brodern och stack ut båda ögonen på honom.

»Nu kan du se om folk ä trogna eller otrogna, din blindbock», sa han, och därmed gick han sin väg ifrån brodern.

Trogen, stackarn, han gick där nu och trevade sig fram mitt i tjocka skogen. Blind och ensam var han och inte visste han, vad han skulle ta sig till. Men så fick han fatt i en tjock lind, och så tänkte han, att han fick väl klättra upp i den och sitta där över natten för vilddjurens skull.

»När fåglarna börja sjunga är det dager, och då får jag väl försöka att treva mig vidare fram», tänkte han, och så kröp han upp i linden.

Då han hade suttit där en stund hörde han, att någon kom och började koka och ordna under trädet, och strax efter kom det flera. Och då de hälsade på [ 234 ]varandra hörde han, att det var björnen och vargen, räven och haren, som kommo och skulle hålla midsommarvaka där. De gåvo sig till att äta och leva gott, och då de voro färdiga med det satte de sig att språka med varandra.

Då sa räven: »Ska vi inte berätta en liten stump var medan vi sitter här?»

Jo, det tyckte de andra bra om — det kunde vara roligt sa de. Och så började björnen för han var den förnämsta:

»Kungen av England har så dåliga ögon, så han kan knappt se en hand för sig. Men om han kom upp i den här linden en morgon, medan det var dagg på bladen, och han tog av daggen och smorde på ögonen, så fick han igen synen, och den blev så bra som den nånsin har varit.»

»Ja», sa vargen, »kungen av England har en dövstum dotter också. Men visste han det jag vet, så fick han snart bot för henne. I fjol då hon gick till nattvarden spottade hon ut brödet, och en stor padda kom och slukade det. Men om de bara grävde under golvet, så fann de paddan; hon sitter rakt under knäpallen vid altaret, och brödet sitter i halsen på henne ännu. Om de skar upp paddan och tog ut det och gav kungadottern, så blev hon som annat folk igen både till att höra och tala.»

»Ja, ja», sa räven, »om kungen i England visste vad jag vet, så hade han inte så svårt att få vatten i sin kungsgård. Under den stora stenen mitt i gården finns [ 235 ]det klaraste källvatten någon kan önska sig, bara han förstod att gräva där.»

Och då de voro färdiga, satte de sig att språka med varandra.

»Ja», sa haren, »kungen av England har den vackraste fruktträdgården i hela landet, men den bär inte så mycket som en äppelkart en gång, för det ligger en tung guldkedja runt trädgården. Fick han den uppgrävd, så blev det den ståtligaste trädgården i hela hans rike.»

»Men nu är det långt lidet på natten, så vi får allt gå hem igen», sa räven, och så gingo de sin väg allesammans.

Då de hade gått somnade Trogen, där han satt uppe i linden. Men då fåglarna började sjunga på morgonen [ 236 ]vaknade han, och så tog han dagg från bladen på trädet och smorde sina ögon med. Och då såg han lika bra som innan Otrogen stuckit ut dem på honom.

Nu gick han rakt till kungens av England gård och bad om tjänst, och det fick han med detsamma.

En dag kom kungen ut på gården, och då han hade gått där ute en stund skulle han dricka ur brunnen, för det var hett och han hade blivit törstig. Men då de öste upp vattnet åt honom var det både gyttjigt och tjockt och fult. Det blev kungen riktigt vred över.

»Jag tror inte det finns en man i mitt rike som har så dåligt vatten som jag på min gård, och ändå måste jag leda det lång väg över berg och dalar», sa kungen.

»Ja, men om du vill låta mig få folk att bryta upp den stora stenen som ligger här mitt på gården, skulle du nog få både mycket och gott vatten», sa Trogen.

Ja, det var kungen strax färdig till, och knappt hade de fått upp stenen och grävt en stund, så stod vattenstrålen rakt upp i luften, så klar och tjock som om den kommit ur sprundet på en tunna. Och klarare vatten fanns inte i hela England.

En tid efteråt kom kungen ned på gården igen. Då kom det en stor hök flygande efter hans höns, och alla till att klappa i händerna och skrika: »Där flyger den, där flyger den!» Kungen grep sin bössa och skulle sikta, men han kunde inte se så långt. Då blev han alldeles förtvivlad.

»Gud give någon visste råd för mina ögon! Jag tror jag snart blir alldeles blind», sa kungen.

[ 237 ]»Jag vet råd», sa Trogen, och så berättade han hur han burit sig åt. Och samma kväll reste kungen till linden kan du ju förstå, och bra blev han så fort han smort sig med daggen som låg på bladen om morgonen.

Efter detta tyckte kungen mera om Trogen än om någon annan. Han måste vara med honom var han gick och stod, både hemma och borta.

Så en dag gingo de i trädgården tillsammans.

»Jag förstår inte hur det kommer sig», sa kungen, »det finns inte en man i England som kostar så mycket på sin trädgård som jag, och ändå kan jag inte få ett enda träd till att bära så mycket som en kart.»

»Ja, ja», sa Trogen, »får jag bara det som ligger tre gånger runt om trädgården och folk till att gräva upp det, så skall nog trädgården bära.»

Ja, det ville kungen gärna. Trogen fick folk till grävningen, och så fick han upp hela guldkedjan. Nu var Trogen en stenrik man, mycket, mycket rikare än kungen själv. Men kungen var ändå förnöjd, för nu bar trädgården, så att grenarna hängde ner på backen, och så söta äpplen och päron hade aldrig någon smakat.

En dag gingo kungen och Trogen igen och pratade med varandra. Då kom kungadottern gående förbi dem, och kungen blev riktigt sorgsen då han fick se henne.

»Är det inte synd, att en så vacker kungadotter som min inte ska få fram ett ord?» sa kungen till Trogen.

»Jo, men det finns bot för det», sa Trogen.

Då kungen fick höra det blev han så glad, att han [ 238 ]lovade Trogen kungadottern och halva riket, om han kunde få henne frisk igen.

Trogen fick med sig ett par män bort till kyrkan och grävde fram paddan som satt under knäpallen vid altaret, skar upp henne, tog ut brödet och gav kungadottern det — och då blev hon på eviga minuten alldeles som andra människor igen.

Nu skulle Trogen ha kungadottern, och det blev lagat till bröllop, för det skulle hållas så, att det hördes och spordes över hela riket.

Medan de så höllo på att dansa på bröllopet kom det en fattiglapp och bad om en bit mat, och han var så trasig och ynklig att se på, att alla vojade sig över honom. Men Trogen kände genast igen honom och såg att det var Otrogen, hans broder.

»Känner du igen mig?» sa Trogen.

»Å, var skulle jag ha sett en så stor herre», sa Otrogen.

»Sett mig har du nog ändå», sa Trogen, »det var mig du stack ut ögonen på i dag för ett år sedan. Otrogen heter du, och otrogen är du, det sa jag då, och det säger jag ännu. Men du är i alla fall min bror, och därför skall du få litet mat, och så kan du gå till linden där du satt i fjol. Får du då höra något som kan göra din lycka, så är det dig väl unt.»

Ja, del lät Otrogen inte säga sig två gånger. »Har Trogen haft sådan nytta av att sitta i linden, att han har blivit kung över halva England sedan i fjol så —» tänkte han och la i väg och kom till linden, och den kröp han upp i.

[ 239 ]Han hade inte suttit där länge, så kommo alla djuren, åto och drucko och höllo midsommarvaka under trädet igen. Då de hade ätit slut ville räven att de skulle berätta historier, och då kan man tänka sig, att Otrogen började lyssna, och det så att öronen voro nära att falla av honom. Men björnen var ond och brummade och sa:

»Det har någon sladdrat om vad vi berättade i fjol, och därför ska vi nu tiga med det vi vet.»

Och så sa djuren god natt till varandra, och Otrogen var lika klok. Det var för att han hette Otrogen och var otrogen, det!

  1. Ett norskt tunnbröd, vanligen bakat av siktad havre och potatis.