Två års ferier: Kapitel 1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Två års ferier
av Jules Verne
Kapitel 2  →


Kapitel 1. På havet i storm[redigera]

Det var natten till den 9 mars år 1860. Stilla havet väster om Sydamerika gick i fräsande, vitskummiga vågor. Stormen rasade med ursinnig kraft. Vågornas toppar nådde ända upp till de blytunga molnen, och stänket av det sönderpiskade vattnet blandades med dimman, som låg tjock som en vägg mellan himmel och hav.

Over det upprörda havet flög ett litet fartyg framåt. Det var en smäcker, lättseglande skonare, som hette Forward, som på svenska betyder Framåt. Den kom ifrån Auckland, som på den tiden var Nya Zeelands huvudstad.

På fartygets akterdäck stod fyra pojkar. En av dem var fjorton år, två tretton, och den fjärde — en liten negerpojke — bara tolv år gammal. Med gemensamma krafter grep de om rodret och sökte hålla skeppet upp mot vågorna. Det var ett hårt arbete, men den överhängande faran ökade de fyra pojkarnas krafter, och de lyckades få fartyget att lyda roder. Flera gånger var skonaren nära att kantra, men med ett förtvivlat grepp om rodret tvingade de den åter på rät köl.

Vid midnatt spolade en väldig brottsjö över fartyget, som knakade i alla fogar. De fyra pojkarna kastades omkull på däcket men reste sig åter blixtsnabbt och tog ett nytt tag i rodret.

— Lyder fartyget roder fortfarande, Briant? frågade en av dem.

— Ja, Gordon, svarade Briant. Håll i ordentligt, Sullivan! fortsatte han. Det gäller livet! Du har väl inte gjort illa dig, Moko? frågade han den lille negerpojken.

— Nej då, svarade Moko käckt. Håll bara fartyget rätt emot vågorna, annars kantrar vi och drunknar som kattungar.

De hade talat engelska med varandra, men på uttalet kunde man höra, att Briant egentligen hade franska som modersmål.

Plötsligt öppnades kajutdörren, och två pojkar kom upp på däck.

— Briant! Briant! ropade en pojke på nio år. Vad är det som hänt?

— Ingenting, Iverson, ingenting alls, svarade Briant. Skynda dej ner igen.

— Vi är så rädda allihop, snyftade Dole, som var ännu yngre än Iverson.

— Ni måste alla hålla er inne i kajutan, förklarade Briant. Gå och lägg er och försök att sova! Det är ingen fara, så länge vi är fyra vid rodret.

— Se upp! skrek Moko plötsligt. Där kommer en stor våg.

Skonarens akter skakades häftigt av stöten. Men den här gången spolade havet som tur var inte över däcket. I så fall skulle vattnet ha strömmat ner i kajutan genom den öppna dörren.

— Ner med er, ungar, skrek Sullivan, annars får ni med mej att göra!

— Skynda er! ropade Briant i vänligare ton.

Båda barnen försvann, men i samma ögonblick kom en annan pojke upp i trappan och frågade:

— Behöver du oss inte, Briant?

— Nej, Baxter, svarade Briant. Du måste stanna där nere. Vi fyra klarar oss nog.

Baxter gick genast ner i kajutan och stängde dörren efter sig.

Men fanns då inga vuxna ombord på skonaren? Nej, bara femton pojkar i åldern åtta till fjorton år. Och av dessa femton var de fyra som stod till rors de äldsta och duktigaste. Den tolvårige negerpojken Moko hade varit skeppsgosse i två år, och Briant hade en enda gång som passagerare gjort en lång sjöresa. Alla de andra var till sjöss för första gången.

Vad var det då som hänt? Varifrån kom det obemannade fartyget, och vart var det på väg? Inte hade väl femton pojkar som inte kunde segla ensamma gett sig ut på havet? Ett skepp som Forward borde ha både kapten och styrman och minst sex eller sju matroser.

Ingen av pojkarna hade en aning om, var fartyget befann sig. Stormen tilltog i våldsamhet. Vinden kom stötvis, och flera gånger såg det ut, som om skonaren skulle slås i spillror eller kantra. Stormasten hade för länge sedan brutits av och gått över bord, och snart skulle fockmasten göra den sällskap. Det enda segel som kunde föras var stormfocken, och snart skulle den också slitas i trasor. Sedan var det inte längre möjligt att hålla fartyget uppe mot vinden. Då skulle det försvinna i det svarta, fräsande havet.

De fyra kamraterna spejade ut i natten efter ljussken från land eller någon fyr. Men det fanns inte en enda ljusglimt i det djupa mörkret.

Då hördes plötsligt ett underligt rasslande ljud från fören.

— Gick fockmasten av? frågade Sullivan.

— Nej, svarade Moko. Stormfocken har slitits loss.

— Vi måste genast göra någonting åt det, sa Briant. Kom med, du Moko! Gordon och Sullivan får stanna kvar vid rodret.

Med fara att varje ögonblick spolas över bord lyckades de båda pojkarna bärga det fladdrande seglet, och sedan de reparerat skadan så gott de kunde, hissades det igen. Glada men utmattade kom Briant och Moko tillbaka till sina kamrater vid ratten.

Nu öppnades dörren till kajutan än en gång, och Jacob, Briants tioårige bror, stack ut huvudet.

— Vad vill du, Jacob?

— Kom ner till oss! ropade Jacob förtvivlat. Det forsar in vatten i kajutan.

— Kan det vara möjligt? ropade Briant och skyndade nedför trappan.

Kajutan upplystes svagt av en hänglampa. De minsta pojkarna hade förskräckta krupit tätt intill varandra.

— Det är ingen fara! ropade Briant tröstande. Var inte rädda! Vi är ju fyra man vid rodret.

Med en handlykta lyste han på golvet. Där strömmade verkligen vatten från den ena sidan till den andra alltefter fartygets rullningar. Men varifrån kom det? Hade fartyget fått någon läcka?

Briant granskade noga durken och väggarna i alla rum och genomgångar på fartyget. Han kunde inte hitta någon läcka. Vattnet måste ha strömmat in genom dörren när den var öppen.

— Skutan är hel, sade han. Den håller nog, tills vi når land. Ni behöver inte alls vara rädda.

Så gick han upp på däck och ställde sig på sin plats vid rodret. Klockan var nu ett på natten. Tunga moln jagade varandra, stormen tjöt, oceanen rasade, och skonaren flög fram över vågorna.

En timme senare hördes ett starkt brak från fören. Det var fockmasten, som gick över bord med det sista seglet.

— Nu är vi förlorade! skrek Sullivan.

— Inte än, sade Briant. Kan vi bara hålla undan för sjöarna så går det nog ett tag till.

— Se upp för störtsjöarna där akterifrån! skrek Moko. Håll i er, annars ...

Han hade inte talat ut, förrän en väldig vattenmassa störtade över däcket. Sullivan, Gordon och Briant kastades våldsamt mot trappans ledstång och lyckades klamra sig fast. Moko däremot rycktes med av vattnet, som också sopade bort fartygets båtar och styrkompass.

— Moko, Moko! ropade Briant, så snart han kunde säga någonting.

Ingen svarade. Man hörde bara, hur stormen tjöt.

— Han har kastats över bord, sa Gordon med en snyftning.

— Moko, Moko! ropade nu alla tre så högt de kunde.

— Hjälp, hjälp! Hitåt! hördes det svagt från förstäven.

— Han är kvar! ropade Briant glad. Jag ska leta rätt på honom.

Och på alla fyra började han krypa utefter det såphala däcket.

Till slut kom han nästan ända fram till fartygets förstäv. Han ropade på Moko men fick inget svar. Hade han ändå ryckts med av sjöarna? Nej, nu hördes ett sakta kvidande från nedre delen av bogsprötet. Briant kröp dit och fick tag i den genomvåte Moko, som var alldeles intrasslad i tågvirke.

Briant tog genast upp sin fällkniv, och efter en liten stund var Moko fri.

— Tack, snälla Briant! sa han, så fort han återfick andan och kunde tala.

Sedan kröp de båda pojkarna tillbaka till de andra. Alla fyra band nu fast sig vid rodret.

Sedan fockmasten med det sista seglet gått över bord, kunde fartyget inte längre hinna undan för sjöarna. De bröt in över däcket akterifrån. Men de fyra kamraterna stannade modigt kvar på sin post.

Det började ljusna vid halvfemtiden på morgonen, men dimman låg kvar som ett tjockt bälte kring fartyget och man kunde inte se något.

De var nu säkra på att fartyget skulle gå under, om man inte nådde land inom några timmar.

Då ropade Moko plötsligt med en röst, som darrade av upphetsning:

— Land! Land!

Genom en rämna i dimman tyckte han att han såg en kust rätt för ut. Kunde det vara en synvilla, eftersom ingen av de andra hade upptäckt något?

— Det är land, fast dimman skymmer det nu, försäkrade Moko. Vänta bara tills det lättar, så får ni se, att jag har rätt.

När solen gått upp och skingrat dimman såg pojkarna med spänd förväntan mot en mörk strimma i öster. Den blev allt tydligare.

Det kunde inte längre vara någon tvekan, det måste vara land.

Två års ferier av Jules Verne
Kapitel 1. På havet i storm | Kapitel 2. I kamp mot bränningarna | Kapitel 3. Varifrån kom pojkarna? | Kapitel 4. Det okända landet | Kapitel 5. Ö eller fastland? | Kapitel 6. Sköldpaddsfångst | Kapitel 7. Grottan och benranglet | Kapitel 8. Mannen och grottan | Kapitel 9. Timmerflotten | Kapitel 10. I sjömansgrottan | Kapitel 11. Vintern på Shermanöarna | Kapitel 12. Upptäcksfärd med jaktäventyr | Kapitel 13. Julen på Shermanöarna | Kapitel 14. Pojkarna väljer en ny ledare | Kapitel 15. Vilse i dimman | Kapitel 16. Söndring bland nybyggarna | Kapitel 17. En oväntad uppenbarelse | Kapitel 18. Styrmannen från Severn | Kapitel 19. Evans berättelse | Kapitel 20. Ulvar i fårakläder | Kapitel 21. Strid på liv och död | Kapitel 22. Hemfärden