Två års ferier: Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel 12 Två års ferier
av Jules Verne
Kapitel 14  →


Kapitel 13. Julen på Shermanön[redigera]

I Sjömansgrottan gick allt sin gilla gång. Det enda som bekymrade Briant var att hans bror Jacob verkade så nedslagen. Under de åtta månader som de hade varit på ön, hade Jacob aldrig visat sig glad. Det var mycket underligt. Förr i tiden hade han varit den gladaste av alla. Briant hade länge förstått, att Jacob i hemlighet sörjde över något, och han föresatte sig att få honom att berätta vad det var.

— Vad är det som plågar dej, som du inte vill tala om? sa Briant en dag till honom.

— Det är inget fel med mig, svarade Jacob vemodigt.

— Nu ljuger du, sa Briant strängt. Jag är din äldre bror och har rätt att få veta vad det är som trycker dej. Har du gjort något, som du ångrar?

— Ja, svarade Jacob nästan viskande.

— Vad är det? Säj det, jag vill veta det!

— Jag kan inte säja det nu, snyftade den olycklige pojken.

— Varför inte?

— Du skulle kanske förstå mej — men — men — de andra ...

— De andra! Vad i all världen menar du?

— Jag ber dej, fråga inte mer! stammade Jacob. Jag kan inte säja det nu. Men en gång ska du få veta det.

Briant ville inte vara envis, då han såg hur pojken själv led av sin hemlighet.

Nu måste man bygga ett stall åt de fångade djuren. Det uppfördes av timmer från skonaren och täcktes med tjärad segelduk. Humbert och Garnett fick i uppdrag att sköta om djuren och ge dem mat. De blev mycket förtjusta, särskilt Garnett, som ofta spelade på sitt dragspel för dem. Han var övertygad om, att de tyckte lika bra om musik som han själv.

Efter någon tid fick Garnett flera invånare i stallet att spela för. I en av fallgroparna hittades nämligen en alpacka till, och Baxter och Wilcox lyckades fånga ett par lamor, en hane och en hona. Alla tre fick bo i stallet.

I små fällor och snaror, som placerades här och där i skogen, fastnade ofta rapphöns, fasaner, pärlhöns och liknande fåglar. De flesta blev till mat i köket, men några av dem fick leva i en hönsgård, som Jenkins och Iverson skulle sköta.

Moko fick på så sätt tillräckligt med kött, ägg och mjölk till hushållet.

— Bara vi inte behövde snåla så på sockret, sa Moko en dag. Då skulle vi klara oss fint.

— Kan vi inte skaffa socker på ön? undrade Humbert. Kanske finns det någon växt med söt saft, eller vad tror du, Gordon?

— Det tror jag visst, om vi söker noga, svarade Gordon. Det gäller bara att ha ögonen med sej.

En dag kom Gordon hem med en skål söt saft, som han ställde att avdunsta. På botten låg sedan en mängd fasta korn. Det var socker.

— Var har du fått det här ifrån? ropade Humbert.

— Från sockerlönnen, som växer på några enstaka ställen i skogen. Man behöver bara göra en skåra i trädet, så rinner saften ut.

Från den stunden var det aldrig någon brist på socker i hushållet. Visserligen var det inte så sött som vanligt socker, men man kunde mycket väl använda det.

Under den gångna vintern hade nybyggarna nästan gjort slut på sitt förråd av ljus och olja. Gordon föreslog därför, att de under sommaren skulle skaffa sig ett parti fett för den kommande vintern, vilket lättast kunde ske genom säljakt.

En vacker dag företog också flera av de större pojkarna en expedition till havet. Två lamadjur spändes för kärran, som var lastad med mat och verktyg, en kittel och några tunnor samt ammunition.

Tidigt på morgonen gav sig expeditionen i väg, och vid middagstiden var den framme vid havet. Flera tjog sälar låg och solade sig vid stranden. Pojkarna smög sig försiktigt fram och lyckades skjuta ett halvt tjog, men innan de hunnit ladda om, hade de andra djuren försvunnit.

Sälarna flåddes och styckades, och så kokade man köttet i kitteln. Späcket smälte då till en tjock olja, det var tran, som lade sig i ett lager ovanpå vattnet i kitteln.

Allt eftersom tranen samlade sig på ytan, skummades den av och hälldes upp i de tomma tunnorna. Efter sju eller åtta avkok var alla fyllda. Det var ett arbete, som tog nära två dagar, men så hade man också fått så mycket tran, att det skulle räcka till lyse för nästa vinter.

Det var i mitten av december, och julen nalkades med stora steg. Tanken på julen gjorde pojkarna både glada och vemodiga. Det skulle allt bli bra besynnerligt att tillbringa denna högtid så långt borta från föräldrar och syskon, kamrater och andra vänner. Men de skakade snart av sig denna känsla och beslöt att fira julen så högtidligt som möjligt här i ensamheten.

Julafton kom med strålande sommarväder. Naturen stod nu i sin fulla högtidsskrud, för på södra halvklotet är det högsommar, när vi här på det norra står vid början av vintern, och julafton där motsvarar midsommarafton hos oss. En jul med långa dagar och korta nätter, sommarvärme, sammetslena gräsmattor, blommor, fågelsång och grönskande lundar — en sådan jul känner vi inte till här uppe i norden, men pojkarna var vana vid det från sitt hemland.

Julens inträde hälsades med salut. På kvällen samlades alla kring det dukade bordet i salongen. Hur annorlunda var det inte här i grottan mot förra julen, då de hade varit i sina hem! En mycket allvarsam och högtidlig stämning rådde vid bordet, och det var inte utan, att många av pojkarna kände tårarna tränga fram i ögonen.

— Nu ska vi inte sörja över att vi inte har det så bra som vi har haft det om julen hemma i Auckland, sa Briant. Vi ska i stället tänka på, vilka fördelar vi har här. Vi lider ju ingen nöd, och vi bör vara glada över att vi inte har det sämre.

— Ja, sa Gordon, vi kunde ju ha haft det mycket värre. Och i själva verket borde vi vara tacksamma över vår ofrivilliga vistelse här.

— På vad sätt då? undrade Sullivan.

— Jo, vi har fått lära oss arbeta och försaka — det är två nyttiga saker — och vi har lärt oss vara modiga, uthålliga och uppfinningsrika. De där egenskaperna skulle inte ha utvecklats lika mycket hemma, där vi mest litade på andras hjälp.

— Det har du rätt i, inföll Briant livligt, och det är först och främst din förtjänst, Gordon. Du har varit en klok och bra ledare för oss.

Medan Gordon talade, hade Jacobs ansikte plötsligt klarnat upp, och han såg med glad överraskning på Gordon.

— Tror du verkligen, frågade han, att vår vistelse här på ön har varit till nytta?

— Ja, det tror jag visst, svarade Gordon.

Ett glädjeskimmer flög över Jacobs ansikte. Det var första gången på dessa tio månader som man såg honom intresserad av samtalet. Briant såg forskande på sin bror. Kunde det vara möjligt, att han på något sätt varit orsaken till att fartyget kom i drift, och berodde hans tungsinthet kanske på det?

Nu reste sig Costar vid bordet och harklade sig ett par gånger, som om han hade något på hjärtat.

— Tänker du hålla tal? frågade Humbert.

— Nej, svarade Costar förlägen. Det tänker jag inte, men jag tycker vi borde tacka Gordon och Briant, som har varit så snälla och hjälpsamma mot oss yngre under hela denna tid.

— Ja, ja, ropade alla i korus. Hurra för Gordon och Briant!

Alla hurrade för full hals utom Sullivan, som inte kunde övervinna sin avundsjuka.

Juldagen blev strålande klar och varm. Pojkarna höll en liten gudstjänst på förmiddagen. Med större andakt än någonsin sjöng de sina julpsalmer och läste det gamla, men alltid lika nya evangeliet om den nyfödde i Betlehem.

Den sista veckan av det gamla året gick, och nyåret 1861 bröt in. Nära tio månader hade nu förflutit, sedan pojkarna kom i land på Shermanön. Det hade varit en strävsam tid för de skeppsbrutna. Men de hade hittills klarat upp alla svårigheter, och de kände sig varken skrämda eller modlösa vid tanken på framtiden.

Under sommarens lopp arbetade de flitigt med att samla förråd för den stundande vintern. De rökte och saltade in kött, och i skogen högg de och samlade bränsle.

Men tanken på hemlandet släppte aldrig sitt grepp och pojkarna funderade ständigt över möjligheten att lämna ön en dag. Östra kusten av ön var ännu inte undersökt. Kanske fanns det bebott land i närheten av denna kust, och dit skulle det väl inte vara omöjligt att komma.

— Vet du, Gordon, sa Briant en dag, vi borde allt göra en expedition till öns östra kust.

— Hur så? frågade Gordon.

— Vi tar oss över insjön med gummibåten, och sedan kommer vi nog lätt fram till den östra kusten.

— Ja, det kanske är en idé, svarade Gordon. Men vilka ska göra resan i så fall?

— Först och främst Moko, som är van att sköta en båt, och så vill jag gärna själv följa med, eftersom jag fick stanna hemma under förra expeditionen.

— Ja, det är din tur, sade Gordon. Men båten rymmer bara tre personer. Vem ska bli den tredje?

— Jag skulle gärna velat föreslå Sullivan för att göra honom vänligare stämd mot mej. Men jag vill, att Jacob ska följa med, för att jag lättare ska få reda på vad det är som gör honom så betryckt.

Gordon gick med på saken och den lilla båten gjordes i ordning för färden. Sullivan blev visserligen stött, men Gordon lyckades så småningom tala honom till rätta.

Två års ferier av Jules Verne
Kapitel 1. På havet i storm | Kapitel 2. I kamp mot bränningarna | Kapitel 3. Varifrån kom pojkarna? | Kapitel 4. Det okända landet | Kapitel 5. Ö eller fastland? | Kapitel 6. Sköldpaddsfångst | Kapitel 7. Grottan och benranglet | Kapitel 8. Mannen och grottan | Kapitel 9. Timmerflotten | Kapitel 10. I sjömansgrottan | Kapitel 11. Vintern på Shermanöarna | Kapitel 12. Upptäcksfärd med jaktäventyr | Kapitel 13. Julen på Shermanöarna | Kapitel 14. Pojkarna väljer en ny ledare | Kapitel 15. Vilse i dimman | Kapitel 16. Söndring bland nybyggarna | Kapitel 17. En oväntad uppenbarelse | Kapitel 18. Styrmannen från Severn | Kapitel 19. Evans berättelse | Kapitel 20. Ulvar i fårakläder | Kapitel 21. Strid på liv och död | Kapitel 22. Hemfärden