Två års ferier: Kapitel 5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel 4 Två års ferier
av Jules Verne
Kapitel 6  →


Kapitel 5. Ö eller fastland?[redigera]

Vilket land befann sig pojkarna i? Var det på en ö eller ett fastland? Var det bebott, fastän man hittills inte hade sett spår av några människor?

Det var frågor, som ständigt förföljde dem, men de kunde inte komma till någon klarhet.

Skonaren hade drivit omkring på havet i tre veckor. Den västliga stormen hade växlat riktning mellan nordväst och sydväst. De kunde därför lika väl befinna sig nordost som sydost om Nya Zeeland. Därför var det omöjligt att avgöra, om de hade kommit till någon av öarna i Stilla havet eller till Sydamerika.

— Jag tror, att det här landet är en ö, sa Briant.

— Och jag är säker på, att det är ett fastland, antingen Nord- eller Sydamerika, påstod Sullivan, som gärna sa emot Briant.

— I varje fall är vi inte i tropikerna, återtog Briant.

— Hur kan du veta det? undrade Baxter.

— Det ser jag på träden och buskarna här. Det är inga tropiska växter utan ek, bok, björk och gran. Jag skulle gissa, att vi befinner oss på ungefär samma breddgrad som Nya Zeeland.

— Då kan det bli kallt på vintern!

— Än sen då! ropade Sullivan ivrigt. Vi ska väl inte stanna länge på det här vraket?

— Vi har väl inte mycket annat att göra, sa Gordon lugnt.

— Har vi inte! skrek Sullivan. Vi kan väl flytta från fartyget in i skogen. Det är lika bra, att vi ger oss i väg inåt landet med detsamma och letar upp människor.

— Och om det inte finns några? frågade Briant.

— Det måste finnas. Vi gör oss i ordning genast och tar med så mycket livsmedel och husgeråd, som vi kan bära. Så försöker vi ta oss upp till höglandet genom någon rämna i bergväggen.

— Vi kan inte ge oss av inåt landet på vinst och förlust, sa Briant. Vi vet vad vi har men inte vad vi kan få.

— Vet vad vi har! utropade Sullivan förargad. Ja, vi har ett vrak, som kommer att slås i stycken vid första storm.

— Åh, under den här vackra årstiden håller nog fartyget en eller annan månad. Först när hösten kommer, kan det bli tal om att flytta.

— Ni kan ha rätt båda två, sa Gordon, som alltid ville medla, när Briant och Sullivan kivades. Någon flyttning kan vi inte tänka på, så länge vi inte känner till landet, det håller jag med Briant om. Men vi bör i alla fall ta reda på, om landet är bebott eller inte, det har Sullivan rätt i. Jag föreslår, att ett par av oss så snart som möjligt gör en upptäcktsfärd inåt landet. Kan vi bara komma upp på ett högt berg med fri utsikt, så ska vi väl kunna se, om det är en ö eller inte.

Detta kloka förslag gick alla med på, till och med Sullivan, som bara var förargad över, att han inte själv hade kommit med det.

Men nästa morgon regnade det, och den planerade utflykten fick skjutas upp flera dagar.

Under regndagarna gick Sullivan, Baxter, Webb, Cross och Wilcox ibland ut på jakt. Sullivan var utan jämförelse bäst på att hantera bössan och sköt ensam lika mycket som de andra fyra tillsammans. Men eftersom ingen av dem förstod sig på villebråd, sköt de och släpade hem alla slags djur. Moko blev till slut arg och sa:

— Varför i all världen ska ni dra hem rävar, grävlingar och måsar, som ingen kan äta!

Äntligen upphörde regnet den femtonde mars på morgonen, och solen strålade från en molnfri himmel. De beslöt, att Briant, som var vigast, skulle bege sig ut på upptäcktsfärden ensam.

Redan klockan sex på morgonen gav han sig i väg med mat och vatten för tre dagar. Hans utrustning bestod för övrigt av käpp, revolver, kompass och kikare.

Briant följde till en början stranden och försökte hitta en plats, där han kunde komma upp på berget. Vägen mellan stranden och bergväggen smalnade alltmer och var full av slippriga stenar. Han halkade ofta och var nära att bryta benen. Nu var det ebb, men så småningom blev vattnet mellan stenarna så djupt, att han måste ta av sig skor och strumpor och börja vada.

Änder och duvor kretsade i tusental kring honom, och de verkade inte det minsta rädda. Det var därför mycket möjligt att de aldrig sett en människa förut. Längre ut i vattnet låg sjölejon och sälar och solade sig på klipporna utan att bekymra sig om Briant på stranden.

Plötsligt stannade han och betraktade förvånad några underliga fåglar med små vingar och korta fötter. Orörliga som bildstoder satt de på klipporna och stirrade omkring sig.

— Pingviner! ropade Briant häpen. Då måste vi vara ganska långt söderut, tänkte han. Om jag minns rätt, lever pingvinerna bara i Södra ishavet eller dess närhet.

Äntligen nådde Briant det ställe av kusten, där bergväggen sköt ut i havet. Det var den enda plats, där det var möjligt att komma upp på höglandet, och nu gällde det att klättra. Som tur var fanns det här och där små avsatser i berget. Med friskt mod började han krypa på alla fyra; då och då halkade han ett stycke tillbaka. Men sedan han vilat sig på avsatserna ett par gånger, nådde han äntligen utmattad och flåsande bergets topp.

Från sin höga utsiktspunkt såg han över omväxlande skogsdungar och mindre höjder, att landet sakta sluttade mot öster. Något hav var inte synligt åt det hållet. Om det inte var ett fastland, måste det vara en mycket stor ö.

Han vände sig sedan mot havet för att närmare syna det genom kikaren. Den stora vattenspegeln låg där glänsande klar och smälte i fjärran samman med den dunkelblå himlen. Plötsligt ryckte han till och höll på att tappa kikaren av häpnad. Han hade sett någonting, som gjorde honom fullkomligt yr i huvudet av glädje. Tre fartyg syntes ute på havet!

Men samtidigt greps han av en förfärlig oro. Tänk, om man från fartygen inte upptäckte den strandade skonaren! Tänk, om de seglade sin väg utan en aning om, att det fanns nödställd ungdom där! Det skulle vara en ren slump, om de såg Forward på stranden!

Briant var så upprörd att han darrade i hela kroppen. Han fäste sin näsduk vid käppen och svängde den. Men han insåg snart, att fartygen låg så långt bort, att man inte kunde upptäcka honom, även om man råkade titta åt hans håll i kikare.

Han släppte käppen, putsade glaset i kikaren och riktade den ännu en gång mot fartygen. Så mystiskt! De låg alldeles stilla.

— Vad dum jag är! utbrast han snopen och förargad. Det är ju inga fartyg, bara tre små klippöar!

Briant måste nu bege sig hemåt, för om några timmar skulle floden hindra honom att komma fram.

Innan han klättrade nerför branten, riktade han kikaren mot öster en gång till. Det hade klarnat nu, och han kunde se tydligare. Briant ropade till av förvåning. En lång, blåaktig, glänsande strimma sträckte sig mellan himmel och land utefter hela horisonten från norr till söder. Man kunde inte gärna ta fel på, att det var havet.

Nu var Briant säker på att han gissat rätt. Han och hans kamrater hade verkligen hamnat på en ö, och dessutom en ö, som helt säkert var obebodd, då den inte var mer n några mil bred och de ännu inte träffat på några människor. Nu fanns det inte mycket hopp att någonsin komma därifrån.

Aldrig hade Briant varit så nära att tappa modet som nu. Han måste behärska sig för att inte börja gråta. Långsamt började han klättringen utför berget, och först vid åttatiden på kvällen var han tillbaka bland sina kamrater.

Två års ferier av Jules Verne
Kapitel 1. På havet i storm | Kapitel 2. I kamp mot bränningarna | Kapitel 3. Varifrån kom pojkarna? | Kapitel 4. Det okända landet | Kapitel 5. Ö eller fastland? | Kapitel 6. Sköldpaddsfångst | Kapitel 7. Grottan och benranglet | Kapitel 8. Mannen och grottan | Kapitel 9. Timmerflotten | Kapitel 10. I sjömansgrottan | Kapitel 11. Vintern på Shermanöarna | Kapitel 12. Upptäcksfärd med jaktäventyr | Kapitel 13. Julen på Shermanöarna | Kapitel 14. Pojkarna väljer en ny ledare | Kapitel 15. Vilse i dimman | Kapitel 16. Söndring bland nybyggarna | Kapitel 17. En oväntad uppenbarelse | Kapitel 18. Styrmannen från Severn | Kapitel 19. Evans berättelse | Kapitel 20. Ulvar i fårakläder | Kapitel 21. Strid på liv och död | Kapitel 22. Hemfärden