Två års ferier: Kapitel 9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel 8 Två års ferier
av Jules Verne
Kapitel 10  →


Kapitel 9. Timmerflotten[redigera]

En störtsjö av frågor från elva munnar mötte dem, när de förenades med kamraterna.

— Har ni gått vilse i skogen? Har ni råkat ut för några äventyr? Har ni sett människor eller några märkvärdiga djur? Har ni sett havet på andra sidan? Berätta, berätta!

— Tyst, era gaphalsar! ropade Sullivan halvt skrattande, halvt förargad. Vi orkar inte berätta i kväll. Vi måste först få sova ut en natt!

— Ja, i morgon ska ni få veta allt, sa Briant. Nu kan jag bara säja er, att vi har strandat på en ö.

Då blev det genast tyst, alla såg nedslagna ut. Gordon var den ende som tog saken kallt.

— Jag var säker på det, och ni ska inte tappa modet, sa han lugnt. Moko, se till att våra hungriga resenärer får lite mat! Och sen kryper vi till kojs, alle man!

Nästa morgon berättade de fyra utförligt för sina kamrater om expeditionen. De föreslog också att allesammans före vinterns inbrott skulle flytta till den döde sjömannens bostad.

— Då måste vi ge den ett namn, sa Garnett livligt. Kan vi inte kalla den Sjömanshålan?

— Nej, ordet "håla" låter så tråkigt, svarade Baxter. Vi kallar den Sjömansgrottan!

Det var alla med om, och så blev deras blivande bostad döpt till Sjömansgrottan, liksom man förut hade kallat bukten, där fartyget strandat, för Forwardbukten.

— Men är den där grottan tillräckligt stor för oss alla? frågade Gordon.

— Inte nu, svarade Sullivan, men den kan utvidgas, för väggarna är av lös kalksten, och lämpliga verktyg har vi ombord.

— Räcker den till att börja med, om vi tränger ihop oss? frågade Gordon vidare.

— Ja, det gör den, men det blir obekvämt, och vi får lägga det mesta av våra saker utanför, svarade Briant.

— Är floden, som går förbi grottan, tillräckligt bred och djup för en flotte?

— Det tror jag säkert.

— Nå, då bygger vi en flotte. Det tar väl inte mer än en månad, och innan dess blir det nog inte vinter på allvar.

— Men tror du, att Forward håller så länge? frågade Briant.

— Ja, om det inte blir storm dessförinnan.

— Är det inte säkrast att först som sist flytta i land alla förråd från fartyget? undrade Baxter. Annars kanske vi förlorar dem, om fartyget slås sönder.

— Men vi kan väl inte flytta dem, förrän flotten är färdig, menade Cross.

— Åjo, svarade Baxter. Vi kan sätta upp ett tält vid floden, där vi ska bygga flotten. Där kan vi ha förråden, tills vi flyttar till Sjömansgrottan.

Det förslaget var alla med på. De reste ett tält och flyttade dit förråden.

Skonaren blev för var dag allt mera skadad och kunde när som helst falla i spillror, och pojkarna måste bo i tältet.

Flyttningen gynnades av vackert väder och gick raskt undan. Allt blev klart i rätt tid.

Natten till den 25 april utbröt en häftig storm, som på några timmar slog sönder fartyget.

Stora vrakstycken drev ut i havet, men en del kastades upp på stranden. Pojkarna bärgade stockar, plankor och bräder, som kunde användas till flotten. De kunde också komma till användning för att bygga ett hus, om grottan visade sig vara för liten eller obekväm att bo i.

Redan dagen därpå började de timra flotten på en lång sandbank i floden. För att flotten inte skulle driva bort, när vattnet steg vid flodtid, förtöjdes den vid pålar, som slogs ner i marken.

Snart var den färdig. Det var hög tid, för kylan blev värre för varje dag, och de två sista dagarna hade det funnits en tunn isskorpa på vattensamlingarna i sumpmarkerna. De måste skynda på så mycket som möjligt med flyttningen till Sjömansgrottan; inom en vecka kunde floden vara täckt med is.

— Om tre dagar måste flotten vara färdiglastad, sa Briant. Då är det nymåne och högre vattenstånd än vanligt. Havsvattnet kan hjälpa oss en god bit uppför floden.

Inlastningen skedde mycket ordentligt så att flotten inte skulle kantra. På eftermiddagen den femte maj var allt klart, och nästa morgon skulle de ge sig i väg.

— En sak till måste vi göra, sa Gordon.

— Vad då? frågade Sullivan.

— Jo, sätta upp något tecken, som visar att det finns nödställda människor på ön.

— Det var en bra ide, ropade flera på en gång, men hur ska vi bära oss åt?

— Vi sätter upp en stång med en flagga, som syns långt utifrån havet.

På en höjd i närheten restes stången, och Sullivan avlossade ett skott som hederssalut för den engelska flaggan.

— Nu är ön tagen i besittning för Englands räkning, ropade han.

— Nej, för vår egen räkning, protesterade Gordon, som ju var amerikan och inte ville avstå ön till England.

— Ja, den är vår, vår egen ö, det håller vi styvt på, ropade flera av pojkarna.

— Men då måste vi ge den ett namn, sa Sullivan. Vad ska vi döpa den till?

— Vi kallar den Shermanön efter skolan i Auckland, föreslog Baxter.

— Avgjort! ropade Briant och Gordon samtidigt.

Och så hurrade allesammans för Shermanön.

Tidigt nästa morgon lastades de sista sakerna på flotten. Moko hade lagat mat för tre dagar.

Då högvattnet kom klockan nio på morgonen, lyftes flotten från sandbanken. De sex äldsta pojkarna stakade fram den med båtshakar och långa stänger. Skonarens jolle togs på släp.

Farten var till en början ganska god. Pojkarna behövde bara hålla flotten mitt i floden, så att den inte stötte mot stränderna. Men vi tolvtiden upphörde tidvattnet, och färden gick sedan långsammare.

Klockan tre på eftermiddagen hade man färdats ungefär en fjärdedel av vägen. Ebbtiden hade kommit, det märktes på det låga vattenståndet i floden. Det blev ganska svårt att staka sig fram mellan grunden. Man beslöt därför att vila till nästa morgon, då vattenståndet blev högre. Under tiden gick Sullivan med några kamrater på jakt i skogen och kom på kvällen hem med ett halvt tjog rapphöns.

I soluppgången nästa dag sattes flotten åter i rörelse uppåt floden. Det var nu så kallt, att en tunn is under natten hade lagt sig på vattnet. Den gick dock lätt sönder av den tunga farkosten.

Men det blev kallare under dagens lopp, och isskorpan blev allt tjockare. Till slut måste de slå sönder den med stakarna för att kunna komma vidare. Framemot kvällen blev kölden så stark, att den bet i näsa och öron. Isen var nu nära en centimeter tjock, och det blev slutligen omöjligt att komma ur fläcken. Det såg ganska hotande ut, för om kölden fortsatte på detta sätt, skulle flotten frysa fast i isen.

Till dessa oroväckande utsikter kom ännu ett bekymmer. Under dagen hade det gått någorlunda bra för pojkarna att hålla sig varma medan de stakade. Men när natten kom och de blev tvungna att vara stilla, började de frysa ganska ordentligt.

— Det är för tidigt på hösten, för att kölden ska hålla i sej, sa Briant tröstande. Den första kylan blir sällan långvarig, och jag slår vad om, att vi kommer fram till grottan i morgon kväll.

Briant fick som vanligt rätt. På morgonen den tredje dagen kom en stark blåst med töväder, och isen på floden sprängdes av det stigande vattnet. Med nya krafter grep pojkarna båtshakarna, och på kvällen samma dag nådde den tunga timmerflotten äntligen sitt mål och lade till nedanför ingången till Sjömansgrottan.

Två års ferier av Jules Verne
Kapitel 1. På havet i storm | Kapitel 2. I kamp mot bränningarna | Kapitel 3. Varifrån kom pojkarna? | Kapitel 4. Det okända landet | Kapitel 5. Ö eller fastland? | Kapitel 6. Sköldpaddsfångst | Kapitel 7. Grottan och benranglet | Kapitel 8. Mannen och grottan | Kapitel 9. Timmerflotten | Kapitel 10. I sjömansgrottan | Kapitel 11. Vintern på Shermanöarna | Kapitel 12. Upptäcksfärd med jaktäventyr | Kapitel 13. Julen på Shermanöarna | Kapitel 14. Pojkarna väljer en ny ledare | Kapitel 15. Vilse i dimman | Kapitel 16. Söndring bland nybyggarna | Kapitel 17. En oväntad uppenbarelse | Kapitel 18. Styrmannen från Severn | Kapitel 19. Evans berättelse | Kapitel 20. Ulvar i fårakläder | Kapitel 21. Strid på liv och död | Kapitel 22. Hemfärden