Under en sjukdom
| ← Till en Violblomma |
|
Till den frånvarande → |
Se vissnande de unga rosor luta:
I dem mitt öde förebildadt är.
Till afsked klinga då, min fromma luta!
Ännu en gång mitt skönaste begär
En tår skall öfver dina strängar gjuta.
Det är ett regn, som hjertat svalka bär.
Jag många tårar utaf ömhet gråtit:
Det var den skatt, Naturn mig öfverlåtit.
Af dödens kyssar re’n min panna svalkas:
Med öppen famn min moder, jorden, står.
Ju närmare jag hennes hjerta nalkas,
Dess stillare mitt eget hjerta slår.
Om ej bland kindens rosor löjet skalkas,
När ned jag i det stilla djupet går,
Dock döden skönt min vestra himmel färgar
Med rosorna, som på min kind han härjar.
Ett ögonblick jag äfven glädjen kände:
Jag den, o Laura, vid ditt hjerta fann.
När du din ömma blick ned till mig sände,
Min lott af guld och silke Parcen spann.
På dina läppar låg, hvad helst mig hände,
Och i din blick min varelse försvann.
Som hamnar förbiflögo lifvets öden;
Ty i din famn jag re’n var bortom döden.
Du danat mig med dina blickars flamma,
Tiii hvad som helst ditt hjerta mig beslöt.
Jag älskat dygden; ty du var densamma:
Din kyss på mina läppar sången gjöt.
Från dig, från dig de blyga liljor stamma,
Som sig den unga Fantasien bröt,
Då för min själ Naturn, med mystisk tunga,
Om qual och nöje började att sjunga.
O jord, låt i ditt sköt en flykting finna
Det lugn, som åt hans irrlif blef förnekt.
Tag mig i famn, du dystra fostrarinna!
Nog lifvets drömmar med mitt hjerta lekt.
Du på din barm kännt mina tårar rinna:
Ha de ditt modershjerta ej bevekt?
Mig vämjes vid det usla lifvets skiften:
Har du tillreds, o Moder, åt mig griften?
Dock skall jag icke din fullkomligt vara.
Tag ditt. Det hindrar mig att vara fri.
Mig lyster till de ljusa verldar fara,
Der hvarje andedrägt är harmoni.
Der himlen härlig skall sig uppenbara
I högre skönhet, än min fantasi
Uti min Maj, i lifvets diktningstimma,
Dess guldport sett i aftonsolen glimma.
Om du, o Laura, närmar dig till linden,
Hvars skugga svalkar stoftet af din vän;
Och då en himmelsk rodnad höljer kinden,
Det är din älsklings kyss, som färgar den.
Det är min sång som klagar uti vinden,
Det är min själ, som går till dig igen,
Och uti dina läppars rosenkalkar
Ännu en gång den sköna törsten svalkar.
När med mitt stoft de leka himlens väder,
Och lifvet intet mer har quar af mig,
Om dig din älsklings minne sorgligt gläder
Och i en tår det vaknar opp hos dig, —
Min anda, när du till klaveret träder,
I en af dina toner gömmer sig,
Och, tröstande, när du din stämma höjer,
På dina läppar bland de sista dröjer.