Under ljusa dagar/På ett gammalt herresäte

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Pensionen i Paris Under ljusa dagar
av Camilla Collett

På ett gammalt herresäte


[ 86 ]

På ett gammalt herresäte.

Tillägnadt två älskande par.

I.

Du vänliga borg,
Som min flygtiga glädje har hägnat,
Och lindrat min sorg,
Åt dig har mitt qväde jag egnat!
Hur är det ej fridfullt, varmt och godt

[ 87 ]

I det gamla slott!
När sol uppgår,
När sol sig sänker, om natt, om dag,
Der lifvet slår
I starka, friska, fulltoniga slag.
Det sjunger i kammar’, det klingar i salar,
Och griper ditt sinne och mildt det hugsvalar.
Det väcker de hänsofna andars tropp,
Ur sin grafslummer opp.
Det gamla, det älskade hemmet de se
Dem manande, vinkande draga;
Bland andarnas chor vill min boning jag taga,
Sjelf fridlös och hemlös som de.

Du vänliga borg!
För min spanande blick du försvinne,
Dock ej som en sorg;
Som ett evigt, ovanskeligt minne
Jag sluter dig in i mitt djupaste sinn!
Så äger jag dig, ja, så är du min!
Hur hvilar du der icke tryggt och godt,
Mitt tankeslott!
Derinne, törhända, ur minnets grus
Sig höjer på nytt det stolta hus!
Det huset jag reser just efter behag
Och smyckar det ut den långa dag.
Ja, väl jag må
Min egen flagga hissa derpå.
När månen sitt sken öfver parken sänder
Jag tusende vaxljus derinne tänder,
Och högt öfver borgens torn och topp
Jag mitt tecken vill fästa;
Nu är det färdigt, jag porten slår opp
För de skaror, mitt slott vilja gästa.

Så ungefär var min tankegång, dock i fullare, i mera flytande, mera välklingande rytmer än närvarande försök till en versifikation, som en verklig [ 88 ]konstnär kanhända skall anse stå under all kritik — så var min tankegång, då jag den sista aftonen från höjden i parken skådade ned emot huset. Jag behöfver väl icke försäkra att löftet i denna stumma dithyramb, det stolta, stortalande löftet, intet skall betyda. Man måste taga det för hvad det i verkligheten var, ett tankefatamorgana, en af dessa behagliga sjelfförespeglingar hvarmed man söker att förmildra något bittert, ett afsked, ett försakande af något. Så få de oskyldiga raderna aldraminst gälla som ett program till de meddelanden jag står i begrepp att göra. Dessa komma blott att omfatta en enda händelse från mitt vistande på I., utrustad med så få och löst framkastade drag som just är nödvändigt för att gifva den en slags bakgrund. En ordentlig, sammanhängande beskrifning af detta — blott allt för litet bekanta ställe — förmår jag icke att gifva. Dertill fordras en topografisk-antiqvarisk förmåga, som jag helt och hållet saknar, en förmåga att göra en sådan skildring icke allenast pittoresk, åskådlig, men också för praktiska menniskor, det vill säga sådana som icke vilja veta af onödigt prat, pålitlig. Dem som ännu icke hafva varit på stället vill jag blott berätta att den ståtliga byggnaden är belägen emellan trädgården och gårdsplanen, att der är ett dufslag och en stor vattenbassin på denna sistnämnda, hvars stora långsträckta fyrkant slutas med kapellet, hvilket således reser sig med sitt smärta torn midtför byggningen — allt detta tätt omslutet af en rikedom af gamla, ståtliga träd, skogens riktiga aristokrater, hvilka bokstafligen se vanliga, också ansenligt stora träd öfver hufvudet; man tror om dessa kämpar, att de icke äro mödosamt planterade för att tjena gården till prydnad och hägn, utan att skogen här med förnäm jemnlikhet gifvit plats för denna, och just jemt så mycket och icke mera, efter rang och värdighet.

Husets byggnadsstil kan jag lika så litet angifva; det är långt och smalt, och man kan se tvärt igenom [ 89 ]det. Den stora borgsalen nerunder med den motsvarande salen ofvanpå intager nämligen hela bredden med sina fönsterrader åt begge sidor, hvilket gifver den tunga massan något transparent och ovanligt, som man sällan finner hos sådana gamla gårdar. Det upplifvande dervid gör sig naturligtvis ännu mer gällande inne och isynnerhet i den omnämnda borgsalen; man kan genom tio bågfönster njuta af alla dagens ljusverkningar, förutom den dubbla utsigten. Bäst är dock denna från fönstren ofvanpå. Den åt kapellet känna vi; mot söder har man då parken och sjön. Detta slags trädgård kan jag godt fördraga, utan småkrafs och krimskrams, på sidorna skogen, i midten gräsplanen med den vackra vattenkonsten; bred, lysande grön, blott här och der märkt med buketter af hundraåriga ekar, utsträcker den sig och sammansmälter mildt med de lägre ängarna, hvilka sträcka sig ända intill den här temligen trånga fjorden; ett kyrktorn, till hälften doldt bakom höjden derborta, låter oss ana närheten af den gamla byn, den äldsta i Norge! Hvilken liflig, i sin enkla storhet välgörande utsigt! Den lyfter icke själen ur led, såsom många af våra utsigter; man stannar lugn på sin plats och tycker det är bäst der. Erinrade oss icke Skaldeberget öfver byn, hvarpå ännu finnas minnen af Mindrealfs torn, om hvar vi voro, skulle man tro sig i Danmark. Salen är med två rader dubbla kolonner delad i tre delar; och hvad som eljest blott såsom en sällsynthet träffas hos sådana gamla hus, der så många generationer efterlemnat sina märken, — den är lika så harmoniskt utsmyckad som det finnes stil deri. Hela detta imposanta rum med sina många trefliga nischer och vrår synes riktigt egna sig åt sällskaplighet efter större dimensioner än dem vi äro vana vid. Här kunna ett sällskaps olika elementer komma till rätta med hvarandra; här kunna de söndras och förenas utan att någon splittring märkes eller totalverkan störes. Omkring detta centrum sluter sig en rad mindre rum, kabinetter, biljardrum och den stora matsalen; — dock [ 90 ]hvartill beskrifningar? Om man än så noggrant skildrar pokalens form och storlek och berättar att vinet är rödt som glittrar deri, lär man väl deraf huru det smakar? Jag kan berätta om gäster och gästlif och till underlag taga ett än så präktigt sceneri; — det bästa, det som erhåller själ och värme af det husliga lifvets innersta kärna kan man dock icke beskrifva.

Det är en besynnerlig känsla, att ifrån det hopträngda stadslifvet plötsligen förflyttas till det yppigante sommarlif på ett slott. Själen utvidgar sig, i början nästan ängsligt, smärtsamt, innan den vänjer sig vid rummet; men plötsligt känner den sig hemmastadd; den goda stämningen får flygt och värme, liksom lamplågan när den fångar luft; — och de onda? — med förvåning upptäcker man att många af dem icke äro till. Huru många sorger och olyckor, som utan vidare skrifvas på ödets räkning, kunna vi icke hafva att tacka små rum och låga tak för? Är det en hyperbol att påstå, det menskligheten — jag säger icke alla menniskor, ty det fordras tid härtill — är skapad att bo i det vi nu kalla palatser, men som om tusen år kanhända är hvarje välbehållen mans boning?

Det svåraste vid ett sådant helgdags herrgårdslif är att förstå begränsa sig. När man, löst ifrån hvardagslifvet, bestämdt att hålla fast vid vissa utstakade pligter, plötsligen icke har annan uppgift hela långa dagen än att roa sig och vara älskvärd — kanhända den aldra svåraste uppgift! — vill man lätt flyga ut; man har svårt för att finna hvila i något. Man låter sig på det behagligaste sätt drifvas än från ett, än från ett annat; man träffar på herrliga, ofta stilla, upplyftande timmar; men man har icke sökt dem, de komma spatserande till oss och draga oss viljelösa med. Du tänker t. ex.: med denna bok i fickan vill jag nu gå bort till det eller det lugna, vackra stället och läsa den der. Men när du går genom bibliotheket, ligger det kanhända en annan bok på bordet; [ 91 ]du vill bara se hvad det är för en! — Eller du möter på trappan borgfrun, icke slottsanden, den hvita borgfrun, men den verkliga, lifs lefvande borgfrun, hvars vink du gerna följer. — Eller det har kommit visiter dernere, mindre gerna! — Eller du inviteras till ett parti biljard. — Eller hästen, som hela dagen bringar husets badande befolkning upp och ned från sjön, står för dörren, och det är just din tur. Så beger du dig då till badet, en täck väg ned genom parken och de flacka, sidlända ängarna, som utlöpa i fjorden och som af denna emellanåt göras platsen stridig och sättas under vatten. Föredrager du då, afkyld och förfriskad, att spatsera hem, så kommer du plötsligen ihåg din bok, den som du har i fickan, och då kommer det an på hvad det är för en, om den är lämplig att läsas under de långa, skuggiga alléerna, medan julisolen bränner het öfver blomsterslätterna och brygger den kryddade doften af den hvita klöfvern och den rödvioletta timjam. Passar din bok till en sådan scen med värme, doft och sommarljus, så gratulerar jag dig: dubbelt skall du då njuta den. Jag har den kanhända enfaldiga idéen att liksom hvarje annat konstverk kräfver sin plats, sin belysning, så kräfver hvarje bok också en passande omgifning. Hafven J aldrig märkt huru omöjligt det är att läsa på ett skjutsombyte, under det man väntar kanhända i hela timmar på hästar? Ett sådant ställe stöter all läsning, utan undantag, ifrån sig, och man har blott den utvägen att vara desperat — hvar och en på sitt sätt. Hvem kan läsa Shakspeares tragedier i ett jasminlusthus, eller vid brädden af en å? Vill man deremot försöka att införlifva sig med vissa uppbyggelseskrifter midt ibland stubbarna af ett nyskuret rågfält, der det hvarken är en möjligt att stå, sitta eller ligga, skall situationen säkerligen understöda verkningen deraf. Försök det blott! Dermed är dock icke menadt att man nödvändigt skall läsa Blichers Tattarehistorier på heden, eller Ossian i dimma. Några diktarter kräfva [ 92 ]just det motsatta af sig sjelfva. När Heine säger att »Die besten Frühlingslieder schreibt man hinter dem Ofen», så säger han dermed att de också läsas bäst der; och det är väl också händelsen med all dikt hvari beskrifningen råder: bilderna vinna i styrka och åskådlighet just genom sin motsats. Det blifver då förnämligast allt som hörer till lyrisk poesi som fordrar något sympathetiskt motsvarande i omgifningarna. Försmån J nu icke mitt råd, så vill jag bifoga en varning: tagen icke miste, när J uti sådan afsigt medfören en bok. Sen noga på titelbladet, att det icke må gå eder som det gick mig, då jag en gång hemma, i den tro att jag hade tagit en nyss utkommen samling af en af våra lyriska skalder med mig, en vacker sommarafton gick upp i skogen. Jag slog upp bladet och läste förvånad: »Benlösa fåglar!» »Benlösa fåglar!» hvad är det? Det måtte vara en ögonförblindelse, en fantasmagorisk reflex från köksförhandlingarna, som den dagen just hade varit ovanligt långvariga och invecklade; jag blundade med ögonen och slog åter upp dem, nej der stod: »Kottletten på annat sätt.» Det var verkligen vår bok, damernas bok, den qvinnliga grundlagen, detta ensamt stående, oantastliga, öfver tid och emancipation upphöjda verk, som låg uppslaget för mig. Kan man på ett behagligare sätt få en varning och blifva påmind om sin bestämmelse?

Slottet äger en icke obetydlig mängd målningar. Den stora salen ofvanpå är helt och hållet betäckt med familjeporträtter från äldre tider. Midt ibland dem tronar kungaparet Kristian den sjette och hans drottning. Den lilla, stolta, pratsjuka Kulmbachinnan har haft ett par bildsköna händer. Många af dessa porträtter hafva kanhända ett ringa konstvärde; några af dem äro rätt goda, men alla hafva de intresse genom sin ålder och sin historia. Ett annat, ett oomtvistligare värde ha deremot de bilder som smycka den stora matsalen dernere. Här hänger blott slägten [ 93 ]i dess sista led från farfars far intill de nu lefvande, alla målade af mästare och i full kroppsstorlek. Tischbein, Södermark, Görbitz, Sohn, hafva här förenat sig om att frambringa det utmärkta. Främst bland dessa står Tischbeins porträtter af farföräldrarna, målade i Neapel under det grefven uppehöll sig der som gesandt. Kostymen är från revolutionens sista dagar, då den grekiska andan började att förtränga fiskbensroberna, men icke ännu hade fått riktig bugt på perukerna och pudret. Det är historiskt kändt att han var en man med våldsamma lidelser, som gjorde sin familj högst olycklig; det kan derföre knappast vara indiskret att beröra detta här. Han har varit en af dessa gigantiska naturer, som, när de uppträda i en familj, är ett märke på att den är sund och stark; man kan kalla dem slägternas säkerhetsventiler, hvarigenom deras öfverflöd på kraft gifver sig luft. Sådana individer äro icke goda att lefva med; de komma alltför lätt i fara att krossa sin omgifning. Sägen tillägger att det var isynnerhet grefvinnans och barnens mera frisinnade åskådningssätt som eggade hans husliga despotism. Den lilla, fina mannen med de skarpa dragen och det stilla, tämda uttrycket, som man anar kunde blifva fruktansvärdt när det väckes, rättfärdigar helt och hållet den föreställning man har bildat sig om honom, I den styfva hofmansdrägten från förra århundradet, i hans hela hållning och min de grande toilette, ser han ut som en nyss matad, tämd glada. Och han har måhända just mattat sig på fruktan och bäfvan, under tryckta tårar, och Gud vet huru många underkufvade, dräpta viljor. Men grefvinnans bild, huru kan den beskrifvas! I ett af rummen ofvanpå finnes en bröstbild från hennes första ungdom. Sorglös, lycklig ser hon ut der; men det griper oss icke som detta! I en annan skönhet, en annan ungdom, den som lifvet och lidandet gifver, den ädla skepnaden, snäft draperad i det hvita sidenet, med håret lätt krusadt och pudradt, står hon der, [ 94 ]liksom framandad på den breda, mörka bakgrunden. Hon skall bort, hon är just färdig. På toalettbordet ligger bland andra bortlagda saker en näsduk, kanhända ännu tung af den sista timmens tårar. Hon har bredt ett lätt smink öfver den förgråtna kinden, och hon har tagit leendet på, det leende hvarmed hon skall möta gemålen som kommer för att hemta henne. Men han kommer ej; hon väntar, hon väntar för länge; man ser på den silkesvante hon mekaniskt drager på, att hon sjunker tillbaka; ännu darrar leendet om mund och kind; men det flyktar, och blicken sänker sig ned igen i det gamla djup der hennes smärta bor. Så står hon der försjunken, allena; ty så kan blott en förnäm, skön, olycklig qvinna se ut när hon vet sig allena, när hon ett ögonblick finner sig ostörd framför sitt öde. Det är på det, på sitt qvinnoöde hon stirrar med denna blick som kunde smälta en sten, blott icke det som aldrig låter sig smälta — ett qvinnoöde! Så är den då förspilld denna blick. Nej förspilld är den dock icke. Någon som spejar bakom förhänget uppfångar den, och denna spejare, detta objudna vittne, det är vi, det är efterverlden, som evigt skall stå fasttrollad i stumt deltagande framför det. Det är som om vi ville säga; hvad vill du? tala! nej tala icke, vi förstå dig! Grefvinnan Katharina är husets ande, ättens sanna, hvita fru, icke den dystra, aldrig hvilande, dödsförkunnande, men den milda skyddsanden, medlerskan, som ympade den friska sötman i den hårda stammen; — hon hvars starka, fromma qvinnosjäl var skärmen hvarunder det bästa skulle växa fram och blifva starkt. Och sålunda har mästaren, hvilken återgaf för oss hennes bild, uppfattat henne! Mera än en målare, en skald var han, som skref detta gripande drama på två stycken lärft.




[ 95 ]
II.

Läsare! har det aldrig fallit er in, att till och med liflösa ting, jag menar de oss dagligen omgifvande, tjenande redskap, sätta sig i en oförklarlig förbindelse med oss, hvilken icke beror af blott och bart handlingens mekanik, utan af den vilja, det sinnelag, den känsla, som leder densamma: vi verka på dem, de på oss, så att man ofta frestas till den föreställning att de äro begåfvade med sjelfständig rörelse. Lystra de verkligen till en hemlighetsfull, magnetisk, från oss sjelfva utströmmande inverkan, eller röras de af osynliga händer? Huru ofta gripa de icke varnande och manande in i vårt lif? En gång då jag som helt ung låg dödssjuk i ett främmande land och man hemma ej hade någon aning härom, föll mitt porträtt ned ifrån väggen, just som min mor en afton tänkte på sin frånvarande dotter. Det har hvarken förr eller sednare fallit ner. Huru obarmhertigt kunna ej sådana ting reta oss och liksom rent af göra narr af oss! Du vill ha en dörr att stå öppen; efter tyngdlagarna kan den det, och den har kunnat det, men i dag slår den igen tio gånger, midt för din näsa. Det måtte vara tomten som står bakom dörren! Ja, väl en tomte: men den sitter i ditt eget bröst. I morgon står dörren som du sjelf vill hafva den. Det är som det vore sjunket! säga vi, när ett föremål, som nyss var till hands, på ett obegripligt sätt försvinner. I Syd-Tyskland har man den sägen, att en afliden är oss nära och lägger vår hand öfver det försvunna. En underlig tro! Liksom om dessa kära icke hade bättre att göra, när de omsväfva oss, än att drifva gäck med oss! Nej, jag har förr den tron, att när något oförmodadt kommer igen, så är det våra kära bortgångna, hvilka så väl känna våra svagheter, som [ 96 ]kärleksfullt bringa oss det. Eller — du äger en sak af ringa vävde, men nyttig och brukbar: en penna, en fingerborg, ett glas. De hafva tjent dig i en förunderligt lång tid. Ingen än så dålig eller vårdslös behandling å din sida kan rubba den trohet hvarmed dessa saker hänga fast vid dig. Men en dag kommer fåfängans ande öfver dig. Du vill ha ett slipadt glas, en fingerborg af silfver eller guld. Och var förvissad om att stålfingerborgen går sin väg samma dag, och du ser den aldrig mera. Det gamla, hederliga, men oslipade glaset begagnar sig af den obetydligaste anledning för att gå sönder — skulle man icke kunna säga af en så fin, sårad stolthet som trots någons. Frestas vi derföre att tro på möjligheten af en sådan gåtfull vexelverkan emellan oss och den yttre verlden, som vi äro eniga om att kalla liflös; huru mycket mera må icke detta vara händelsen med dessa alster af menniskoanden, som denne omedelbarast har meddelat sitt högre lif, nämligen konstverken? Den fängslande makt grefvinnan Katharinas porträtt utöfvade på mig kunde helt naturligt förklaras af föremålets skönhet och taflans förträfflighet. Hvad som var sällsammare och ännu mera väckte och bestyrkte denna, fiktion var deremot en annan händelse. Jag vill meddela den alldeles som den tilldrog sig, icke för att den i och för sig är särdeles intressant, men för att den knyter sig innerligt och på sätt och vis betingande till något af mig sednare upplefvadt, den händelse som jag lofvat att berätta. — Alltså berätta min händelse kan jag; förklare den hvem som vill! Jag gick ofta genom porträttsalen ofvanpå, då jag bebodde det lilla, röda kabinettet som låg innanför densamma, och hvilket vette utåt trädgården. Var det tanklöshet, eller hade porträtterna dernere så alldeles upptagit mitt intresse, men jag hade hittills blott haft en flygtig blick för den gamla samlingen.

[ 97 ]Denna sal, riddarsalen, som den kallades, hade, liksom alla dylika, stora, öde, med porträtter smyckade salar på gamla herresäten, naturligtvis sitt renommé.

Mitt rum låg, som redan anmärkt är, innanför; men i de ljusa, varma nätterna lät jag alltid dörren stå öppen, så att jag genom de likaledes öppna salsfönstren kunde höra springvattnets plaskande nere i trädgården och den outtröttliga åkerskärans slag ute i åkern.

Mången sådan natt —- äfven mörka, långa höstnätter — hade jag tillbragt i detta rum utan att hafva upplefvat något riktigt. Hvad misstänkt jag än trodde mig ha hört eller förnummit, så tillskref jag det vid första daggryningen, såsom det anstår en förståndig menniska, utan vidare mina af nattvakande något öfverspända nerver, — med andra ord, fantasien fick skulden. Den stackars fantasien! Den är van till att vara lastdragare för allt som det lilla, nyktra menniskoförståndet icke sjelf kan rå med. I detta hänseende kan den sägas vara katten i huset: den gör onekligen ofog, men så får den också skulden för allt hvad som händer. På det sättet upplefver man intet som man törs tro på sjelf, än mindre meddela åt andra, mera vantrogna menniskobarn. Hade jag t. ex. omtalat för någon, att jag i fjol höst, vid det jag i skymningen ilade genom salen, hade sett en blek, pudrad man, som genomborrande fästade sina ögon på mig, stå i vrån vid utgången, så hade jag blifvit utskrattad. Eller om jag hade nämnt att jag två nätter efter — dock nej, det är nog! Hände det någon gång att man skämtade med mig öfver detta mitt nära grannskap till »minnenas och det förflutnas hål» och öfver de syner jag der sannolikt hade, så försäkrade jag blott helt torrt att jag alldeles icke var söndagsbarn och aldrig hade sett något

Det skulle bli bal på herrgården i anledning af ett par slägtingars, två unga danska damers, besök [ 98 ]der. Händelsen fogade rätt lyckligt att en stor del officerare och kadetter slagit läger i närheten, hvilket betydligt skulle föröka listan på de inbjudna herrarne. Till denna på landet ovanliga styrka af balkavaljerer skulle trakten, till och med det tolf mil aflägsna Kristiania, leverera det erforderliga antalet damer. Det var högst intressant att följa förberedelserna till något i sin art så ovanligt som denna fest, att iakttaga huru alla krafter stilla, nästan omärkligt arbetade tillsammans och plötsligt frambragte — det färdiga. Man fick ett begrepp om hvad det vill säga, när ett storartadt maskineri går och kan arbeta ostördt utan att något på ytan kommer ur takten. De dagliga gästerna roa sig; främmande mottagas och underhållas. Fåglarna sjunga alldeles ostördt i träden derute. Månne hemligheten härtill icke skulle ligga helt enkelt i den omständigheten, att enhvar af de tjenande verktygen har sin bestämdt begränsade, strängt inöfvade uppgift och icke griper in i den andras? Förstode man denna hemlighet rätt, så skulle det öfverallt gå bättre än det mången gång gör.

En dag då jag kom hem och ville flyga genom salen — ty genom den salen kan ingen gå stilla, den är så stor och golfvet så hvitt och spegelblankt — fann jag den förvandlad som genom ett trolleri. Tvänne stora med rödt öfverdragna upphöjningar, hvarpå stodo länstolar för de äldre, intogo bredsidorna. Längs fönstren dubbla rader med stolar i samma festliga färg; kolossala blomsterpyramider smyckade tre af hörnen, medan det fjerde var afdeladt med ett skrank af slingerväxter åt musiken. Jag gladde mig en stund åt förvandlingen innan jag gick in. Då jag sednare ville gå ned skymde det redan; det var den dagen något grått i vädret. I det jag emot min vana långsamt genomskrider salen från det sydvestliga bort emot det nordostliga hörnet och alldeles icke tänker på något, ser jag på omkring fyra stegs afstånd densamma bleka mansperson som jag en gång i höstas trodde [ 99 ]mig hafva sett på samma fläck. Denna gång var det intet misstag, kunde ej vara det. Synen var till hälften dold af den omtalade gröna häcken, men fullkomligt tydlig genom ett ljusskimmer; det genomträngande ögat var fästadt på mig med en, som det tycktes, bedjande eller förebrående blick. Ett utrop, en fråga qväfde jag, i det jag blef den varse, men tvang mig sjelf till att gå lugnt genom dörren, det yttre rummet, korridoren, ned för trappan också — vid en flykt eggar man blott sin egen rädsla —; men när jag väl nått tröskeln dernere, satte jag af, som om tusen skock millioner o. s. v. hade varit efter mig.

Den klara solskensmorgonen nästa dag löstes gatan så der temligen. Just i mörkaste delen af vrån hängde porträttet af en ung, blek man, pudrad och med stångpiska. De djupt liggande ögonen hade väl ett frågande eller granskande uttryck, — dock förekom det mig nu i solskenet betydligt förmildradt. Återskenet af ett ljus i flygeln har kanhända fallit på porträttet och frambragt denna förvillande verkan. Jag såg efter — nej der fanns ingen flygel! Nå, då har ljuset kommit från en lykta ner på gården — men lykta dessa ljusa aftnar! — Nå, så är det icke värdt att grubbla öfver hvarifrån det kommit. Men hvilket herrligt stycke! Och det har jag inte förr märkt! hvilket ädelt, fint, besjäladt ansigte! Färgerna se ännu så friska ut; det kunde kanhända vara af Inul! Nej, dertill är det för spirituelt. Denne man har lefvat, i den mening, att han har lidit, men de Inulska porträtterna hafva blott lefvat — godt och förnöjdt; för resten låtit udda vara jemnt. Jag ilade straxt till herrn i huset, hos hvilken jag var van att erhålla upplysningar, när något intresserade mig att få veta.

Porträttet, förklarade han, var det yngsta i samlingen. Originalet lefde ännu för knappt femtio år sedan. Bilden var målad i hans tidigaste ungdom, medan han studerade i Leipzig.

[ 100 ]Men är det ingenting märkvärdigt eljest med honom, eller i hans sednare lif? sporde jag. Denna svårmodiga blick kan lika väl afspegla framtiden, som något redan upplefvadt, förflutet.

Han var en passionerad teatervän, så att han var känd under namnet teaterbaronen; det är nästan allt hvad jag vet om honom. Han förspillde åtskillig både tid och förmögenhet på denna sin tids modeliebhaberi. Men detta hindrar visst icke att han ju har kunnat vara en melankoliker.

Helt säkert, Han har sett hela lifvet bakom smink och kulisser; kanhända att teaterverlden ändå har förekommit honom som den sannaste. Men ett herrligt porträtt är det; det förtjenade att flyttas hit ned.

Hade detta varit en maning, en af dessa gåtfulla vinkar från en oss obekant verld, det vet jag ej; men från detta ögoblick fick salens porträtter det djupaste intresse för mig. Icke nöjd med allt det mundtliga besked jag förmådde att hopsamla, fann jag tillfälle att skaffa mig ett slägtregister, med hvars hjelp jag skulle kunna erhålla mera authentika, mera sammanhängande upplysningar. Den första lugna stund skulle härtill användas. Den lät icke länge vänta på sig. Samma förmiddag skulle det unga sällskapet företaga en promenad till häst. Knappt hade de väl lemnat gården, förr än jag, beväpnad med husets ärevördiga stamtafla, begaf mig in i salen. Följen mig, käre vänner, på min gång rundt kring den, och låtom oss stanna framför de bilder som mest tilltala oss. Låt oss höra hvad katalogen yttrar om dem.

Här på väggen i midten denne stormäktige, pansarklädde, gamle herre! Det fylliga, något rödbrusiga ansigtet och den martialiska minen tyda på, att han är van att segra på »valen», men kanhända icke mindre vid pokalen.

Gustaf Wilhelm, grefve af J., född den 24 juni 1641, utmärkte sig 1664 i kriget emot turkarne, blef [ 101 ]1665 öfverste i den krigiska furst-biskopens af Münster, Bernhard von Galens tjenst, och efter kriget med Frankrike generallöjtnant. Trädde år 1676 emot biskopens önskan i konung Kristian V:s tjenst, hvari han 1687 blef fältmarskalk och ståthållare i Oldenburg. Han köpte genom köpebref af den 12 september 1683 Tönsbergs grefskap af ståthållaren Ulrik Fredrik Gyldenlöve; erhöll 1684 kungligt länsbref derpå och blef då grefve till T. Han hade det militära öfverbefälet i Norge och arbetade mycket på att få skansar och fästningar satta i stånd. Han bodde i Kristiania åren 1699 och 1700. År 1693 kommenderade han vid Ratzeburgs intagande. Hans valspråk var: »recte faciendo neminem timeas»[1]; död 1717. Sidostycket, och här ha vi gemålen, denna präktiga med juveler och perlor öfverlastade dam.

Maria Ehrenrenter, född 1633, död 1702, dotter af en tysk riksfriherre af Ehrenrenter, holländsk guvernör i Emden. Gift 1665 med fältmarskalk grefve Gustaf Wilhelm.

Den der mörklockiga skönheten med de smäktande ögonen hör, att döma efter drägten, nära till de föregående.

Juliana, grefvinna af Altenburg, dotter af Anton I, riksgrefve af Altenburg, kunglig ståthållare i Oldenburg och Delmenhorst, född 1665, död 1730, gift 1689 med grefve Georg Ernst W. till J., som dog 1717, samma år som fadren, fältmarskalken W, — Alltså svärdottren; hennes gemål ser jag icke! — Hennes äldsta syster var gift med ståthållaren Ulrik Fredik Gyldenlöve; från henne härstamma genom dotterdottern Lovisa Fredrika de nuvarande Augustenborgarne. — Högst intressant! Men jag ser henne icke här. Denna unga dam vid hennes sida? Också en skönhet! En ren kontrast till den förra. En yppig blondin med [ 102 ]skälmska, lifliga drag från en sednare period. Pudret har kommit i bruk.

Wilhelmina Maria, prinsessa af Hessen-Homburg, gift 1718 med Anton II, Anton I:s enda son. Så voro dessa två kontraster svägerskor! Onekligen, de vackraste damerna i hela samlingen. Det är liksom jag anade ett hemligt förstånd dem emellan.

Detta vackra, öppna, glada ansigte.

Kristian Gustaf, baron af W., född 1692, kornett vid gardet, föll tjugu år gammal i slaget vid Gadebusch den 20:de september 1712. — Pauvre jeune homme!

Och nu mitt präktiga porträtt här bredvid mina skönheter, min uppenbarelse i vrån, teaterbaron som han nämndes.

Fredrik Kristian, baron af W., född 1757, studerade i Göttingen och Leipzig, tog 1783 afsked från hofvet. Har ägt Ravnstrup och svartbrödramunkarnes gård på Seland. Han har utgifvit åtskilliga skrifter, mest af estetiskt och dramatiskt innehåll. — Mycket bra, och dock så godt som intet!

Så långt var jag kommen, då middagshornet ljöd, som hvarje dag klocken fyra kallade sällskapet till bords. Omärkligt hade middagen smugit sig på gården. Helt och hållet upptagen af mina historiska undersökningar satt jag vid bordet. Jag sökte att i tankarna ordna de data slägtregistret hade meddelat, så torrt och bestämdt, men huru pinande otillräckligt! Dessa namn genljödo doft i mitt inre, — men deras öden som menniskor? Hvilka strider, fröjder och lidanden beteckna rummet emellan dessa två data? Hvilka själar ha andats bakom dessa larfver, hvilka dolda lifvets band, mäktigare än blodets, ha förenat dem?




[ 103 ]
III.

Det var just midsommardagen. En märkvärdig, en herrlig dag. Himlen strålade; huset var färdigsmyckadt till nästa dags fest. Ett och annat rum syntes utaf blomster, speglar och draperier förvandladt liksom genom ett trolleri. Jag gick förbi mangelboden dernere; den var omskapad till en löfsal, dekorerad med en rad af bländande, hvita handdukar och handfat, bestämd till toalettrum åt den yngre delen af lägret. Vårt sällskap, som på förmiddagen varit något spridt, slöt sig nu desto förtroligare tillsammans. Vi hade gjort en herrlig tur på vattnet och funno det ännu herrligare att komma hem igen. Om det öfvernaturliga och mystiska blef det alls icke taladt, men deremot mycket om den förestående balen. Huru förunderligt lätt och glad kände jag mig ej den aftonen! Jag visste hvarthän dermed. Jag hade lust att springa, stiga till fjälls, flyga bort på en osadlad häst, eller i brist deraf gå upp i en luftballong; med ett ord, jag måste röra mig, röra mig fritt, obundet, naturnödvändigt, tvånglöst, som i fordna dagar! — — Det var den gång, då lilla papilio urticæ så riktigt af hjertans lust kunde tumla sig öfver hemmets ändlösa blomstermarker, innan den, fången och vederbörligen klassificerad, blef satt på nålen i insektlådan, den stora välbekanta insektlådan! der hvarest man sitter så städadt i rader med stilla, korslagda vingar —; huru det var, min fjärilsnatur vaknade, och under det de andra grupperade sig omkring springbrunnen ute på gräsplanen och en kraftig hand spelade Webers herrliga »Uppmaning till dans» på flygeln, svingade jag mig omkring i ohejdbar flygt rundt om salens pelare och bort under de genljudande hvalfven. Då jag ändtligen sagt godnatt och var kommen upp på [ 104 ]mitt rum, surrade det ännu i min hjerna och på sömn var ej att tänka. Tornuret i kapellet slog just tolf då jag gick öfver tröskeln. Hvad jag gick och sysslade med minns jag nu ej riktigt; men jag hade knappt satt kaprifolieglaset in i kakelugnen, emedan den doftade för starkt, då jag plötsligt tyckte mig höra stämmor ute i riddarsalen. I denna sal plägade så dags aldrig någon sätta sin fot; men möjligen kunde det vara en af betjeningen, som hade något att ordna eller hemta ännu, och jag gick bort för att stänga dörren. Der var ingen; aftonhimlen kastade ett topasgult skimmer genom de norra bågfönstren in i den; genom hvart och ett af dessa såg man kapellet och skogen liksom gjutna i bronz på en guldgrund. Mot söder var himlen dunkelgrå och alla föremål förtonade sig svagt och försvinnande mot densamma. Månen, som man hittills i den dagsklara aftonen helt och hållet förbisett, hade just nått randen af skogen och presenterade sig på en gång som en fullkomligt stor, blank, skinande måne, en måne som känner sitt värde och aktar att göra det gällande. Den syntes sjelfbelåtet vagga sig på de yttersta trädtopparna, alltid efter takten af Webers himmelska la la la, la la la, la la la la. En stund stod jag försjunken i detta herrliga nattstycke och visste icke till hvilken sida jag skulle se; ändtligen fann jag på att svinga mig rundt omkring för att i hastig vexling uppfånga såväl den klara ljussidan som den mörka månhimmelen, ett experiment som jag råder enhvar att försöka, som älskar det vidunderliga och effektfulla. Under denna öfning hörde jag igen samma buller, men denna gång liknade det ett aflägset skratt, såsom af många på en gång, ungefär som när man från scenen hör publik-odjuret skratta. Jag tog det för ekot af mina egna steg i den stora toma salen och gick ändtligen in för att försöka sofva litet. Knappt var jag inkommen förrän stämmorna på nytt läto höra sig. Nej, det var intet fantasispel. Jag [ 105 ]vände åter om. Kabinettet låg åt den mörka sidan; följaktligen kunde jag stå bakom dörren obemärkt. Sthtt! ljöd det genom salen, som när en vindstöt sopar en hop vissnade löf i ring. Sthtt! ljöd det ännu starkare, närmare, så att man ej kunde tvifla derpå. Andlös lyssnade jag:

»Nu är här säkert, hviskade en stämma.

»Nu är här säkert! Nu är här säkert, säkert, säkert», återupprepade en mängd stämmor, tills de dogo bort.

»Nu sofver allt lefvande», fortsatte den första stämman.

»Utom trämasken, som aldrig tröttnar», svarade en djup mansröst ifrån spaljévrån.

»Mördare, afskyvärda, lömska mördare, mördare, mördare», återtog choren.

»Hvad kan klockan vara?» ljöd det åter.

»Omkring en qvart till andra hanegället.»

»Är grefvinnan Juliana vaken?»

»Mais certainement! och derom kan ni fråga?» ljöd en fin, något klagande röst. »Väntan och curiosité kunna ju väcka en silhuett upp ur slummern. Jag ber er, mr le baron, hvad skall dessa tillredelser betyda? Hvarför har man byggt denna underliga bur här i vrån?»

»Jag vet det; här blir bal. Jag är viss derpå.» — Mitt öga följde ljuset och träffade den täcka blondinen i himmelsblå brokaden och ädelstensagraffen på den höga frisyren, och som i katalogen stod nämnd under namn af Wilhelmina Maria af Hessen Homburg. — »Här blir bal! Ah, j’en ai des pressentimens les plus heureux.»

»Bal!» inföll med en nästan föraktlig betoning den djupa mansstämman bredvid. »Och J förstån verkligen inte mina damer, hvad hela detta arrangement skall betyda; En teater bygger man här; här skall uppföras skådespel. Vid Apollo och hans evigt [ 106 ]ungdomliga systrar! Vi skola kanhända få se le devin du village, eller Thaarups herrliga Peters bröllop.»

»Ni, baron Fredrik, med er teater!» sade blondinen. »Skådespel! Hvad skulle det tjena till? Ni vet nog att icke all verldens skådespel kunna häfva förtrollningen! blott en bal, en riktigt fulltonig bal, förmår att lösa den och gifva oss en kort timmes frihet.»

Jag vill förgäfves söka att beskrifva min förvåning vid hvad jag hörde. Ty till och med den var icke någon vanlig, frisk, lefvande, med rädsla blandad förvåning; den hade något af det fatalistiska lugn hvarmed man i drömmen ser det sällsammaste, det omöjligaste försiggå. Det var menskliga ord jag hörde, men ingalunda menskliga stämmor; det var icke en gång naturljud, det ljöd mera som friktionen af hvarjehanda liflösa föremål. Och dock nådde dessa ord mig med en skärande tydlighet, som om de hviskats rakt in i mitt öra, eller snarare som om hvarje nerv varit ett öra. Teaterbaronens hade ett slags klang, men dof, som när man slår med knogen på ett sprucket kar eller på något remnadt träd. Damernas närmade sig vindens verkningar, när denna hviner genom ett visst slags rör eller en spricka. Isynnerhet var detta händelsen med brunetten, den nämnda grefvinnan Juliana, hvars stämma hade något klagande i sig hvar gång den steg eller föll.

»En bal!» hven hon. »Ack det är visst fem och tjugu, år sedan. Inte sannt? Mr le Maréchal de camp, min högst ärade, nådige svärfar, ni minns nog sista balen som stod i denna sal?»

»Visst minns jag den», brummade den jernklädde, — det klang i mina öron alldeles som när man talar i ett tomt vinfat. — »Det var när dubbelbröloppet stod här. Mille tonnerres! sedan ni stod brud, ma chère belle, har ingen skönare, charmantare af min ätts döttrar sväfvat öfver golfet i dansen än dessa begge brudar. Vår ärevördiga abbedissa här vid fönstret kan inte få ur sitt hufvud att hon hela aftonen sett [ 107 ]en hvit engel eller annan dylik himmelsk patron eskortera den ena af dessa brudar, men som deserterade hvar gång hennes gemål närmade sig, som om han ville göra honom platsen stridig, men inte tordes riktigt.»

»Visserligen, det har jag», sade uppskrämmande en skarp fruntimmersröst i min närhet, som mera än något annat i verlden liknade klippandet med en gammal rostig sax. — »N’importe, hvad ni, grefve Gustaf, tänker härom. Ni har alltid varit en tviflare, som inte trott på något annat än den der Dyrendal vid eder sida. Sett det har jag, ty jag är född på S:t Synneres dag, det milda skyddshelgonet som öppnar do blindas ögon. Då man skulle gå till bords, följde han henne så långt som till dörren dernere; der kom gemålen; straxt vek han åt sidan och ställde sig med sänkta vingar ödmjukt och dock artigt kavaljeraktigt, som en af våra, vid utgången. Men då förstod jag inte att tyda synen. Ack jag fattade det först den mörka vinternatten, då ett långt tåg vid fackelsken rörde sig bort emot kapellet.»

»Sublimt! Rörande!» ropade man från alla sidor.

»Och det är hela fem och tjugu år sedan!» sade prinsessan. »Mr le maréchal de camp! det kan väl inte förundra er att vårt minne utaf det långvariga hängandet har blifvit något klent. Vill ers höggrefliga nåd icke vara af den godheten att klart och tydligt meddela oss hvad som behöfves för att lösa den onda trolldomen, för att befria oss en stund från vårt fängelse i dessa hiskliga, gamla, maskätna ramar och förunna oss ett flygtigt drag af lifvet, det ljusa, glada lifvet! ah, la vie!»

»O, ja, mr le maréchal! Vilkoren!» ropade alla rösterna.

»Det är tre vilkor härför», återtog den jernklädde. »Det första är ganska riktigt en bal i denna sal. För det andra må, svarande till husets glans och namn, hundra par tråda dansen på en gång. [ 108 ]Hundra par må, min själ! marschera upp, om det skall vara i sin ordning. Mille tonnerres! för ej mindre än hundra skarpladdade bruna och blå måste chapeaubas’erna rycka ut. Äro dessa fordringar fullgjorda, då töras vi nog vakna klockan tolf och rekognoscera — hvad säger jag! observera en smula —; men för att sjelf kunna stiga ned och få tumla och sträcka på de styfva lemmarna, när allt är tyst och det första hanegället ljuder, dertill hörer ännu något utan hvilket ni, mina sköna damer, komma att gå miste om dansen.»

»De grace, hvad är det? Det tredje förbehållet?» ropade man från alla sidor.

»Min gemål kan förtälja er det. Det hörer, minsann, mera till hennes fack än till mitt. Ma chère Marie, låt nu se att du kan tillfredsställa dessa nyfikna.»

»Ah oui, madame la maréchale, cette troisième condition, quelle est-elle? nous mourons d’envie de la savoir, cette troisième condition!»

»Det är att i denna quadrille må finnas minst två par af förälskade», sade på bruten norska den ståtliga nederländskan vid hans sida

Två par förälskade! Två par! ha-ha-ha-ha-ha-ha! Två par på tvåhundra själar! I vår tid kunde man fråga om der på så många individer funnes två par som icke voro förälskade», sade den blonda Wilhelmina.

»Ja, min sköna, autres temps, autres mœurs!»

»Må ni blott icke le för tidigt! Ur en danssal följer något med som ni kanhända inte tänkt på. Dessa par få inte vara légaèement förälskade som i våra tider; men de skola sannt och allvarligt älska, ça veut dire sérieusement. Hos dem får inte finnas spår af herrsklystnad, égoisme, prétention, icke det minsta; men de måste älska mycket sannt.»

»Kort och godt», inföll fältmarskalken; »de skola kunna bo med hvarandra till och med bland björnar och vargar.»

[ 109 ]»Mon dieu! de l’amour sérieux, de l’amour sublime! comment, pas un peu de caprice, un petit peu de coquetteri? Men man vore ju icke dam eljest!»

»Quelles moeurs! quels temps!» hväste den rostiga stämman, som tillhörde abbedissan, tätt vid min sida. »Två par! De l’amour sérieux!»

»Vraiment, min nådiga! Tiderna hafva fasligt urartat», försäkrade den rödbrusige goddagspilten vid hennes sida.

Ett genomträngande skrik från marskalkinnan afbröt här samtalet.

»En mal! en mal!» ljöd ett ångestrop genom salen.

»Maria, min dyrbara!» sade fältmarskalken ömt; »kom till dig sjelf! Är du sårad?»

»Visst inte, min vän! Den är borta.»

»Hvar är den? hvar? här! der! der!»

Ett nytt, genomträngande skrik från de båda unga damerna utvisade den väg mördaren hade tagit.

»Låt den bara komma!» skreko alla herrarne utmanande.

Prinsessan Wilhelminas friska skratt inföll här lugnande.

»Ah! den har satt sig på kung Kristians näsa!»

»Qu’elle reste là!» sade teaterbaronen.

»Hvad var det vi talade om? Om tiden, denna underliga tid, hvad kan det vara för en?» sade grefvinnan. ... »O, jag darrar än!»

»Jag antager», sade fältmarskalken, »att vi äro just vid slutet af det stora århundradet, 1790, kanhända redan 1800.»

»Ah, vous plaisantez! Man brukar ju pocher och fiskben än, och ett mod kan väl inte vara i ett helt århundrade. Vi kunna omöjligen ännu vara vid slutet.»

»Det är jag ganska ense med grefvinnan om», utlät sig plötsligt en röst midt emot, just öfver biblioteksdörren. »Jag har sjelf sett denna märkvärdighet med mina egna ögon.»

[ 110 ]Denna stämma tycktes mig den minst behagliga af dem allesammans; men först efteråt har det fallit mig in huru det kom sig. Jag kan inte likna den vid annat än ljudet af minst tio dussin torndyflar kraflande på ett stycke spändt papper och detta anbragt ohyggligt nära örat.

»Sista dagjemningsnatt, just då tappen gol och jag vaknade, gick dörren upp och tvänne unga damer sväfvade in, hvirflade sig sjungande och dansande rundt kring salen och försvunno. Men jag kan försäkra att de bägge hvad smärthet beträffar till och med kunde mäta sig med er sjelf, skönaste grefvinna, då er fader riksgrefve Anton firade sin äklsta dotters bröllopp med ståthållaren grefve Ulrik Gyldenlöve, men ni dock, ehuru den yngsta af fem systrar, var festens drottning, och såg inte mindre än fem prinsar och kurfurstar, sju markgrefvar och baroner för edra fötter.»

»Flatteur que vous êtes! Kunde jag bara nå er, skulle ni minsann få ett dugtigt slag af min solfjäder.»

»Ack, hade jag denna afundsvärda plats, huru villigt mottoge jag er tuktan! Men sedan så skulle denna sköna hand besegla freden?»

»Besegla freden? och med hvad då, smickrare?»

»Med att räckas mig till den första menuetten på vår bal i morgon natt, n’est-ce pas?»

»Nous verrons, monsieur le comte! Nous verrons. Alltså, vi befinna oss ännu i vårt kära, lyckliga, pudrade århundrade. Hvad säger du, kära kusin Kristian?»

»Åh, han sofver», sade kurtisören afböjande.

»Point du tout!» svarade en ungdomlig, munter röst bredvid honom; jag är så spritt vaken som ni sjelf, min kära grefve Moritz.» Mitt öga träffade kornetten, den unge mannen, som så tidigt stannade på valplatsen. »Min nådiga kusin, jag är förtviflad öfver att inte vara af samma tanke som ni, men herrarnes drägt motsäger på det bestämdaste denna hypothes. Också jag har mina erfarenheter.»

[ 111 ]»Har ni sett något?» ropade damerna. »Berätta! berätta!»

»Samma afton som herr grefven haft sin syn, erfor jag en annan vision. Dörren till den lilla pelarsalen öppnade sig, och en hög, smärt man trädde in i en kostym som, på min ära, icke hörer till någon af de bland oss bekanta moder. Hvilka bedröfliga, grisgrå färger! Han gick långsamt bort till fönstret, öppnade det, suckade och blef stående der med korslagda armar, i det han ofrånvändt stirrade i luften. Knappt tio minuter derefter kommer från den andra sidan likaledes en man, som ställde sig vid ett af de motsatta fönstren åt kapellet till.»

»Ack, det börjar bli intressant», ropade damerna. »Var han ung? Var han vacker?»

»Han var i sina bästa år. En ridderlig skepnad med kraftiga, markerade drag, och ett par ögon, som syntes kunna utmana detta barbariska lands jättar och björnar, i brist på mera disciplinerade motståndare. Men nu voro dessa ögon med ett eget dämpadt uttryck fästade på något som han höll i handen. Hvad tron J, mina sköna damer, att detta var?»

»Åh, det är inte svårt att gissa.»

»Ett porträtt?»

»En hårlock?»

»En rosett?»

»Intetdera. Det föremål han stirrade på, som om han likt häxmästaren Buobambo ville sluka det för att låta en fjäril eller en sjungande näktergal flyga ut igen, var — hvad var det väl mina damer?»

»Mon dieu, mon Cousin, vous nous tourmentez étrangement, qu’était-ce donc?»

»Det var ingenting mer och ingenting mindre än — en sporre.»

»En sporre! ah, mais c’est drôle! ha, ha, ha, ha, ha, ha!» Löjet ville inte taga någon ända. Den lilla hunden i grefvinnans knä vaknade och började att skälla så underligt som när man knackar på ett skrin.

[ 112 ]»Tyst Azor! Min Gud, skratta då inte så högt, drottningen kan vakna, jag hörde henne nyss mumla: Zu Pferd!»

»En sporre! ha, ha, ha, ha, ha, ha, hi, hi, hi», hördes åter, så att det skållade i salen. Ett besynnerligare virrvarr af ljud har jag aldrig hört. »Och hvilken sporre, mina damer!» återtog kornetten, »ni skulle hafva sett den! Till detta ridicule embryon förhöll en vanlig sporre sig som vår store stamfader grefve Jyrges slagsvärd till en Ömklig pariservärja. Också sporrarna hafva urartat.»

Nu gick ett ljus upp for mig! den lilla, fina sporren! Den ena af våra främmande unga damer var en ifrig ryttarinna. Den lilla gyllene sporren tappade hon sist. Nu minns jag också att det blifvit sagdt, att två af herrarne i vår krets, i hvarje hänseende de mest framstående, och de nämnda unga damerna sannolikt en gång skulle blifva — tvänne par. Likt ett ljud som far förbi hade jag hört det, men tillika förnekat det såsom varande foga troligt. Ty här måtte Amor, vår Amor, den bekante store lagvrängaren och hemlighetsmakaren, som så riktigt con amore förstår att pina sina offer, den Amor som liknar sin sydliga namne lika mycket som en kokosnöt liknar en persika, vår hyperboreiske Amor, med andra ord, hafva spelt ett alltför fint och hemlighetsfullt spel. Spindeln, som hänger i taket och bevakar oss med sina tio tusen ögon, har kanhända sett något; men våra menniskoögon hafva ej kunnat uppdaga någonting som kan bestyrka en sådan förmodan. De båda unga paren måtte märkvärdigt väl hafva dolt sina känslor. Knyta derföre de stackars andarna sina förhoppningar om befrielse på dessa fyra, tänker jag att de blifva bedragna.

»Hvilka tider!» ropade prinsessan Wilhelmina. »Verlden måste hafva blifvit helt och hållet bakvänd. Man måste söka efter ett förälskadt par; männerne förguda sig sjelfva och se smäktande på sina sporrar. Och hvad hände sedan?

[ 113 ]»Ännu stirrande på sporren vände han i sig och gick med långsamma steg emot midten af salen, då den andra unge mannen likaledes vände sig och med drömmande, osäkra steg styrde rakt emot honom, till de plötsligen befunno sig — nez à nez. Den yngre förde två fingrar till sin mössa med ett militäriskt behag, som jag på min ära inte har sett maken till, sedan hofvet låg i lägret vid Kulmbach 1710. Nå sakta, sakta, min bror, hvart hän? För fan! svarade den äldre, är det du som går här och spankulerar så sent? och arm i arm gingo de skrattande bort. Då den yngre gick förbi mig, påminde han mig mycket i profil och hållning om en gammal krigskamrat, från hvilken han säkert härstammar i rätt nedstigande led. Men jag är inte i stånd att komma ihåg hans namn. Det är ju också väl halftannat århundrade sodan dess.»

»Ah, cher cousin, försök då att dra er till minnes. De unga männen intressera oss infiniment. Försök att samla era tankar!»

»Samla mina tankar? — tankar — t-a-n-k-a-r; tenez! — Nej, jag är inte i stånd att minnas det. Han föll också i slaget vid Gadebusch, samma stund som jag fick den svenska kulan genom min högra lunga, och det har, som sagdt, runnit mycket vatten i hafvet sedan den tiden.»

Då han hade sagt detta blef det mig i detsamma klart, att hans stämma liknade lätet af en hvinande kula.

»Ja», sade teaterbaronen efter en paus, med sin djupa, spruckna röst, »det har runnit mycket vatten i hafvet. Och blod har det runnit, blodströmmar som nog kunna tvätta och bleka våra minnen en smula.»

»Bon dieu, ma chère amie! nu begynner baron Fredrik igen med sitt älsklingsämne, dessa horribla blodscener.»

»Ja», vidblef denne, liksom försjunken i sig sjelf, »det var en tragedi, ett verldsdrama, som den, hvilken en [ 114 ]gång upplefvat det, aldrig glömmer. Det var dekorationer! det var changements de scène, så att man kunde tappa hufvudet, och det gjorde man minsann också! Maskineriet helt enkelt, mina damer: en yxa i ett fallrep! men maskinmästarne hade besvär nog med att styra den, för att icke sjelfva tappa hufvudet dervid. Och dertill en kör af femtiotusen blusmän och en half million furier och hyenor i qvinnohamn. Ha, det var en föreställning som hela Europa applåderade med fasa och bestörtning; och stycket blef också upptaget, blott något förkortadt, på verldens öfriga skådeplatser.»

»Horribelt! .. mais, baron Fredrik! — —»

»Ja, den gången voro rolerna på ett eget sätt ombytta! Hertiginnor och markisinnor hade fått en besynnerlig förkärlek för att spela tjenstflickor och bondkvinnor; och de kände sig, på min ära, mera à son aise under dessas grofva koftor, än under sina egna sammetsrober och himmelshöga toupéer. Och toupéerna, hvart togo de vägen? Och soupéerna och levéerna och pavillonerna och petitesmaisonerna? Bortblåsta, liksom de sista sköna, med ett falskt lif prunkande bladen genom en nattlig vindstöt! Med dem försvunno Abbéerna och Cicisbéerna, och damerna koketterade till slut blott med fallrepsmannen. Framför hans lilla, nätta bänk gåfvo de ses poses och ses mines les plus gracieuses, och, som man påstår, efter omsorgsfulla studier. Fruktkäringarna hade utbytt gathörnen emot tribunen; och här handterade de vågskålen, hvari kanhända låg ett furstligt hufvud, lika säkert, med samma svada, som då de vägde sina rofvor och meloner.»

»Mais, taisez vous donc, baron! de grace, förskona oss från dessa afskyvärda, demagogiska fantasier», ropades från alla sidor.

»Får drottningen höra något häraf», klagade grefvinnan, »så får hon väl liksom sist ses attaques de nerfs! . . J’étouffe! O, hängde jag blott vid er sida, [ 115 ]skönaste grefvinna», sade torndyfveln, — »vid mitt goda svärd! dessa vanvettiga tal skulle inte våga att beröra edert öra!»

»För att ni, baron Fredrik, har råkat öfverlefva oss alla», tillade hjelten från Gadebusch, »behöfver ni väl icke beständigt förbittra för oss vår knappt tilltagna, lilla fritimma med dessa horribla fabler.»

»Fabler, herr kornett! Såå, ni kallar dem fabler?»

»Ja, på min ära! Det finns inte en förnuftig menniska i hela salen som tror derpå. De existera blott i er egen inbillning, ty ni, min kära baron, lefver, som hvar och en vet, mera i fiktionernas och illusionernas verld, än i verklighetens.»

»Mycket bra, mr le cornet. Vi vilja straxt göra några medgifvanden och begynna med vissa bedrifter vid Gadebusch, hvilka ibland något för högröstadt störa oss i vår knappt tillmätta fritimma.»

»Ha», utfor kornetten, »detta hån skall jag sända er tillbaka på spetsen af min värja, vid första lägliga tillfälle! .. Klockan tre på altanen i morgon natt! .. convenu, herr baron ?»

»Fullkomligt. Vid Apollo och hans systrar, så visst som det tillåtes oss ramfrihet, skall jag bevisa er att jag tillhör verkligheten. Det är i alla fall eget, att det skall bero på två pars grundliga kärlek, om baron Kristian och jag äro berättigade att skjuta hvarandra en kula genom lifvet.»

»Jag har sagt värja, om ni tillåter.»

»Åh, det är sannt, herr kornetten tycker inte om kulor.»

»Ach was», sade marskalkinnan med sin perlstämma, »icke kula, icke värja! Ni, baron Fredrik, bör gifva efter; ty vraiment, vous avez tort! Min neveu har er inte förnärme. Han mena blott, som vi andra, att ni något litet öfverdrifva, att ni dissa blutige uppträden mit scene ur våra chefs-d’oeuvre tragiques fervexlet. Jag har således sett ett drama i tio akter som heter Ritterens Rache, eller den blutige handske, [ 116 ]med divertissements af ritterspiel, gesang och danz, som mycken likhet hafver med edra fantasier. N’est-ce pas, cher baron, vi så lätt förvexla?»

»Nej, nej», sade teaterbaronen, och hans stämma höjde sig nästan till klangen af en hel kruka, »nej här äger ingen förvexling rum. Vid den alltstyrande, vid den store regissören, som håller och styrer verldsmaskineriets minsta trådar, vid honom som säger till trämasken: hit och icke vidare, — hvad jag upplefvat är inga reminiscenser, inga fiktioner. Dessa blodströmmar hafva sprutat fram ur historiens heta, bultande, öfverfyllda ådror, och helsa och lycka hafva följt dem i spåren öfver hela jordkretsen. Och vill ni ej tro mig, så vill jag kalla till vitne en oss alla dyrbar person, som alltför snart bortflyttades ur vår krets — Katarina, vår älskeliga franka.»

»Ah, Cathérine! notre chère, notre belle Cathérine», ropade alla med ett eftertryck, hvari saknaden tycktes klinga, »och hon skulle hafva upplefvat dessa rysliga revolutioner?»

»Icke endast upplefvat dem, men hon har lefvat i dem med sin fullaste själ.»

»Kanhända hon också blef exilerad, eller kanske till och med gul-til-lonerad, som det affrösa ordet heter?» ljöd stiftsfrökens röst så skärande, att jag ordentligt sjelf kände liksom ett kallt jern i nacken.»

»Nej, ers nåd! Hon blef icke guillotinerad; exilerad kanhända, ja. Hon valde sjelf exilen. I qvinnornas lättrörliga hjernor låg framtidsgnistan den gången begrafven, det tändande ämnet, som kom de ofta alltför tunga massorna att explodera, och dref evenementerna framåt med stormsteg. Också i vår sköna fränkas hjerta lågade denna hänförelse, men den kunde ej som dessa fria qvinnors träda fram i handling; den flaxade och slog sig trött bakom hennes stånds och det husliga lifvets jerngaller. Hennes gemål kunde ej qväfva den; han kunde blott krossa hennes hjerta. Hennes hjerta blott kunde han krossa; han kunde ej [ 117 ]förhindra att hennes son, hennes förstfödde, tog gnistan i arf. Ja, i honom, i Johan Casper Hermann återupplefde modrens ande, den ande som skulle genomblixtra ett helt folk och resa det ur dess vanmakt. Och denna ande kan icke mera gå förlorad, den skall lefva i hans slägt, om ock dold och obemärkt, — vakna skall den dock, när tiden kallar den.»

»Baron Fredrik!» ropade de båda unga damerna, »baron Fredrik! Ni har rätt, o ni har rätt!»

»Och ni påstår verkligen, baron», inföll grefve Morits, »att en af de våra skulle hafva offrat sig för pöbelns sak?»

»För folkets! med hand och ande! med lif och själ.»

»Och lönen för en sådan sacrifice?»

»Lönen? . . . Lönen var sådan det höfves folket! Den store suveränen folket tog nådigt emot offret och försäkrade honom om sin bevågenhet; såsom ett tecken derpå, utbad han sig till och med ett litet minne af honom.»

»Ett minne af honom! ha ha; och det var?»

»Åh, en bagatell! en liten bit af hans krona, en autograf af hans namn . . .»

»Inte annat! ha, ha, ha! Baron Fredrik öfverträffar sig sjelf i natt, ha, ha, ha!»

»Men Katarina och hennes gemål blefvo båda bortflyttade från vår krets. Vi veta alla, att blott de bland oss, som hafva att tacka den äkta konsten för sin tillvaro, kunna njuta den företrädesrättigheten att vakna till detta flygtiga återsken af vårt försvunna lif. Och i samma grad som konstnären har förmått att besjäla sitt verk, yttrar sig detta lif varaktigt, intensivt och mera medvetet. Alla de öfriga hemfalla åt tillintetgörelsen och en för tidig död i skräpkammaren.»

En dyster paus följde på dessa ord. Enhvar af dem syntes känna sig träffad, enhvar hade slägtingar och vänner bland dessa olyckliga, som anathemet träffade. Djupast, smärtsammast ljöd den vackra [ 118 ]grefvinnans suck. Hennes gemål hade redan tidigt blifvit bortryckt från hennes sida och i en mörk vrå invigd till glömska och död. En fuskare hade målat honom.

»Katarina», tog baronen åter till ordet, »var bland oss alla den yppersta; hon är ett verk af sin tids största mästare. Och derföre har hon blifvit hedrad så som ingen annan; hon har blifvit nedflyttad midt ibland de lefvande. Här i den gästfria sal, hvarest hennes ättling dagligen samlar en krets af menniskor, hvilkas värde beror på något annat än ett stycke multnadt pergament, här tronar hon, en sinnebild af det segrande ljusets tid; hon sjelf var med om att kalla till lif, vid sidan af sin mörka gemål, den maktlösa, förstenade forntiden. O, också mig drager en smärtsam längtan dit, till det rum jag känner mig tillhöra!»

»Men allt detta oaktadt», menade kornetten, »måste vår charmanta fränka finna det temligen tråkigt dernere. Det kan på min ära inte vara någon behaglig fritimma hon njuter i sällskap med denne sin gemål som så tyranniserade henne under lifstiden.»

»Och det till och med, om jag förstod rätt, i tämligen blandadt sällskap», inföll stiftsfröken.

»Icke i den mörka midnatten såsom vi, men i den ljusa middagen, har Katarina sitt vakna ögonblick. Men också hon är underkastad vilkor för att kunna njuta detta korta, flygtiga lif. Blott när det i gästernas skara befinner sig någon, det må nu vara man eller qvinna, som i lidelsens eller andens rike hyser framtidsgnistan i sin själ, meddelar sig denna elektriskt åt henne. Då spränges bojan som fängslar henne vid döden och förgängelsen; det lefver och andas detta hulda behag som mästaren fängslade vid bilden; det långa, förstenade bekymret smälter, och hon skådar med moderlig fröjd ned på sin lyckliga slägt.»

De unga damerna suckade som när en vindstöt plötsligt går öfver en hveteåker.

[ 119 ]»Hvad det är vackert!» ropade comtessen. »Den som finge vara der Katarina är! Ma bonne Guillemine, qu’en dites-vous?»

»Ah, n’en parlez pas, ma chère amie. Mörk, sorglig, ennuyante à mourir förekommer mig nu denna forntidens stora, toma, kalla sal. O, denna ljusa, varma sal, der middagssolen skiner och man kan höra menniskorna tala och le!»

»Men hurudan vår framtid an må bli, vi skiljas icke», vidblef hennes mörklockiga väninna.

»Jamais; à vous jusqu’à la mort!»

»Huru, mina damer», sade baron Fredrik, »är det ert allvar eller skämt. . . verkligen allvar? nåväl!» Här sjönk hans stämma till en sakta hviskning, hvaraf jag blott kunde urskilja ordet flykt.

Ett missnöjdt mummel lät höra sig från alla sidor; men de som detsamma rörde brydde sig ej derom, utan fortsatte samtalet i samma dämpade ton, som blott tillät mig att urskilja enstaka meningar.

»Vid den norra dörren . . . precist vid tredje hanegället . . . Jag känner formuläret som öppnar dörrarna . . . Ramarna taga vi på ryggen.»

»Topp! jag är med», ropade kornetten öfverljudt; »och är jag med, mina damer, så kunnen J lita på utgången. Det påminner mig lifligt om ett liknande äfventyr som jag upplefde just några dagar före slaget vid Gadebusch.»

»Sohtt! mon Cousin!» hviskade comtessen i högsta ångest. »Om ni väcker drottningen, så farväl all tanke på flykt och frihet. För evigt äro vi fängslade till denna vår gamla, hopplösa, dammiga tillvaro.»

»Eller kungen», föll blondinen in; »vaknar han, så kunna vi se oss om efter balen också, och vi få ändå tala tyska på köpet.»

»Fi donc! mais prénez donc garde! ah malheur, la reine; c’en est trop tard!»

Sofia Magdalena (uppfarande).

Hallih! Hallah!
Der Hirsch ist da!

[ 120 ]

Kommt Jäger und Reiter,
Mit Messer und Speer,
Er kommt nicht weiter
Er känn nicht mehr!
Eia! Eia!
Ist Niemand da?

Meine königlich’ Hand vom schaumenden Ross
Muss selbst dann ihm geben den tödtenden Stoss?
Recht so! ha, ha, ha! . . .
Merkt auf ihr Knechte fern und nah’
Zum Angedenken was jetzt geschah’
Soll hier, wo umheult von der Hunde Tross
Er wältz’t sich im Blute und röchelt dumpf,
Hier mitten im seichten, moorigen Sumpf,
Sich stolz erheben ein prächtiges Schloss.
Ich lass es erbauen mit eifrigem Fleiss,
Ich tauf’ es in stönender Menschen Schweiss[2].
Wie ein Lebenswunder aus dunkelem Sarg
Soll die Königsblume wachsen zur Stund’,
Sie steigt aus dem tiefen, dem giftigen Grund,
Genährt von des Ländes innerstem Mark . . .

O schönen Gebilde, wie kommt ihr mir nah’?
Wo war ich? wo bin ich? und wer regt sich da?

Ah ha! O weh!
Ich versteh’, ich versteh’!
Pass auf, gieb acht!
Nun beuget den Nacken,
Im Staube nieder,
Kommt ernstlich der wieder
Allmählich, gelinde,
Nicht gar zu geschwinde,
Dann wird er Euch packen.

Weh! weh! aus dem finstern, hundertjährigen Schlummer,
Wird schwer er sich ringen

[ 121 ]

Um wieder zu leiern und singen,
Von Sünde und Busse und Trübsal und Kummer.


Hvisknings-kör af alla.

Gieb Acht, gieb nur Acht!
Der König erwacht!
O Schrecken, o Weh’!
I vergeh’, ich vergeh’!


Prinsessan Wilhelmina.

Nun stocket das Plaudern,
Der fröhliche Scherz,
In Bangen und Schaudern
Schliesst sich das Herz.


Grefvinnan Juliana.

Gieb Acht, gieb nur Acht:
Und jeglicher Traum von Leben und Glück,
Er sinket zurück,
In die graue, die neidische Nacht.


Baron Fredrik.

Som afdunstadt vin, som öl utan must,
Var hans fromma låter och tal.
Hans ihåliga kungaprakt liknade just,
En herm’linsmantel, äten af mal.
Som bortbyting suger den främmande barm,
Så ock med girigt begär,
Medan landet förgås af fruktan och harm,
Han dess styrka och märg förtär.
En afbild just af den lede and’
Som ock stundom här, på fjäll och i dal
Vågar lyfta sitt hufvud och lägga i band
Hvarje manligt dåd, hvarje frimodigt tal.
En ande med åthäfvor rena och kyska,
Lik en hvitmenad graf dock är.

[ 122 ]
Kornetten.

Förlåt herr baron, att jag afbryter här,
Ej så högt, och jag ber, tala tyska!


Fältmarskalken.

Visst icke, nej!
Det brådskar dock ej.
Men en skräck är det ju,
Att han vaknar just nu.
Hvad ha vi dock arma förskyllt?
Kanske man försport,
Ha, ha! ha, ha, ha!
Att uppå den ort,
Dit han har måst dra,
Är rummet ren öfverfyldt.
Uti rättan stund
Ur sin djupa blund,
Derför väckes han fort,
Att hans lumpna exempel
Med helighets stämpel
Måtte andra derfrån skrämma bort.


Grefvinnan Maria.

Min gemål, var på vakt,
Han är vaken! gif akt!


Kör af alla.

Akten er, akten er,
Honom vakna jag ser!
Låt oss ny!
Brådt vi honom må sky.
Sökom skygd och det fort,
Låt oss skynda oss bort,
Fly, fly!
Bort, bort, bort, bort!

Här sjönk ljudet mer och mer, tills det dog bort som en aflägsen åska.

[ 123 ]En latinsk bön uppramsades långsamt och entonigt. Derpå följde ihåliga, långdragna psalmtoner. Så latin igen. Då detta hade vexlat en stund, kände jag hvad intet opiat, på år och dag hade förmått: jag kände denna välsignade, sunda, välgörande makt, så bekant från barnaåren, hvifta öfver mina ögonlock — jag blef sömnig, hjertans sömnig, jag vet knappast huru jag kom i säng.

Tonerna ljödo ännu, men mera morrande, brummande, med långa pauser och ständigt svagare. Ännu en gång for jag upp och lyssnade: då hörde jag blott den stora flugan, som setat fången hela eftermiddagen, surra i dödskampen. Inne i salen var det tyst som i en graf.




IV.


Balen var i full gång. Öfverallt i det festsmyckade huset, både uppe och nere, på trapporna och på trädgårdsterrassen, — ungdom, ungdom som strålade af lif och tvungen glädje! Det som är riktigt stort och upplyftande tillåter intet tvång eller besvärande. Här var rum, och godt rum för alla, och för hvarje sinnesstämning: de som ville se sig omkring kunde vandra; för dem som ville drömma eller samtala lugnt och godt funnos trefliga platser nog dertill. Balsalen var full, men icke öfverfall, På ett förunderligt sätt blandade sig midsommaraftonens skymning med festligheten derinne. Alla dörrar och fönster öppna — ett verkligt landskap bakom rika draperier, — aftonrodnad och vaxljussken, patchouli och frisk skogsluft frambragte en verkan som ej kan beskrifvas. Huru sällan framvisar vårt fasta, allvarliga lif något sådant som denna fest! Ett stycke Florenz under norra vändkretsen! Man måste från upphöjningen hafva sett [ 124 ]dansen i denna belysning, emot denna bakgrund — sett när i françaisen de lefvande kolonnerna böljade mot hvarandra, skiljdes åt och rörde sig i turerna!

Men jag satt som om jag drömde, på upphöjningen hela aftonen. Midt i detta verklighetens varmaste, fullaste lif trodde jag mig hvart ögonblick förnimma en pust från andeverlden. Jag sökte med stor ansträngning, hvar gång raderna utbredde sig i dansen, att utforska om det ödesdigra talet hundra var fullt; — jag räknade och räknade, men det ville ej lyckas mig. Porträtterna fingo allaredan nu i det förunderliga dubbelljuset ett förvillande lif; jag måste hvart ögonblick öfverbevisa mig sjelf att de icke rörde sig. Isynnerhet var detta händelsen med kungaparets och fältmarskalkens samt hans gemåls porträtter, hvilka i full kroppsstorlek reste sig öfver estraden; de tycktes så naturligt intaga hedersplatsen, under det att de balsmyckade damerna, som hade tagit plats på fåtöljerna och trappstegen omkring dem, omgåfvo dem likt en hofstat.

Öfver pelaren i hörnet, till hälften dolda af blomsterhäcken, visade sig de begge vackra väninnorna. Baron Fredriks blickar mötte mina så betydelsefullt genomborrande, som om han visste att jag var med i hemligheten. Då mindos jag att han hade sagt, att blott de äkta konstbesjälade bilderna hade förmågan att få lif; var detta händelsen så måste han i sanning framför alla njuta af denna sällsamma företrädesrätt.

Klockan tolf, hade harneskmannen sagt, — klockan tolf få vi vakna och — observera en smula.

Klockan tolf! Jag såg på mitt ur. Det fattades tjugu minuter. En dame talade till mig. Då jag åter såg på detsamma, fattades det fem . . . Uret bultade, mitt hjerta bultade — fyra, tre, två . . .

Får jag den äran? sade en bekant röst invid mitt öra. Jag for upp — nej det var en verkligt lefvande person! en af våra dagliga gäster. Innan jag fick tid att besinna mig, hade jag tagit den framräckta armen. [ 125 ]Den första kallelsen till bordet gafs. En lång procession af de äldre rörde sig framför oss, under det att dansen pågick oafbrutet. Då vi uppnådde salen dernere slog tornuret tolf.

N’importe! tänkte jag — jag hade hela dagen tänkt och talat franska fraser — hufvudsaken är att vara på sin post efteråt. Cela suffit! Som en brokig fantasmagori, frambragt med en magikers staf, gick hela taffelscenen förbi mina sinnen, en tanke beherrskade mig med demonisk styrka, tanken på det ögonblick då den sista gästen hade öfvergifvit skådeplatsen och skuggorna skulle taga den i besittning. Hvilka anmärkningar skulle de döda icke göra öfver de lefvande, anmärkningar som kanhända skulle bringa dessa att både rodna och blekna!

—    —    —    —    —    —    —    —    —    —    —    —    —    —

Salen var tom, det sista vaxljuset släckt, huset ljudlöst; — nästan påklädd kastade jag mig på sängen.

Förrädiska sömnens gud! huru ofta har jag icke anropat dig, hum ofta förgäfves bönfallit hos dig när jag ej hade annat att försumma än nattens rufvande mörka tankar! I hvilka af de millioner blomsterkalkar, hvilka denna natt utdoftade sin tillvaro i slottets salar, hade du dolt den miasma som öfverlistade naturen och lockade den motspänstige tillbaka? — Eller, demon, förhånare! dröp du den lömska droppen i det enda glas af taffelns rika, glittrande öfverflöd — det enda lilla glas jag njöt just för att stärka mig till min nattvaka?

Jag vaknade med en förnimmelse som om jag hade sofvit i tre hela dygn. Blott långsamt vände medvetandet af det försummade tillbaka. Dårad af det konstlade mörkret i rummet for jag upp och till min plats vid dörren. Hela salen strålade i morgonsolen. Nere i trädgården sprang vattenkonsten muntert högröstad upp från sin blomstersäng på den ännu skuggiga planen, fåglarna sjöngo och drillade med full hals i skogskulisserna till höger och venster, och ute [ 126 ]på slätten klingade en lie. Allt var den kära, trygga, dagsklara verkligheten! I salen kunde jag icke upptäcka någon förändring. Var det hela en dröm? Dock ja, baron Fredrik var försvunnen, ja verkligen borta! och kurtisören med torndyfvelstämman hade intagit hans plats vid sidan af den elegiska grefvinnan.

Vid frukosten sade herrn i huset: »Nu har jag uppfyllt er önskan att flytta ner teaterbaronen. Kanhända tager jag en till som pendant.»

»Och hvilken?» frågade jag, ej utan spänning.

»Jo, der finns en ljusblå dam med ett litet intagande ansigte; efter kostymen passa de bra tillsammans.»

»O, henne får ni inte flytta ner utan att brunetten följer med; de äro väninnor, oskiljaktiga väninnor.»

»Äro de väninnor? det är minsann mer än jag vet», sade min älskvärde värd med det honom egna, torra leendet; »nå så taga vi dem begge», lade han godmodigt till.



  1. Gör rätt och frukta ingen.
  2. Hirschholms slott reste sig som bekant öfver det moras, hvarest Sofia Magdalena med egen hand nedlagt en hjort. På stället står nu en kyrka.