Luften är mulen i majblid förmiddag,
Och dofter vaggas af vårvind, smekande svag.
Romeleklint med mjuk och vågig kam
Blånar bak Knästorps hvita kyrka fram.
Och ån, där gräset i vattnet ljusgrönt står,
Lugn mellan varma, plöjda åkrar går.
Ur dörren i smedjan lyser en låge matt,
Och hospitalet mörkrödt skyler sin natt.
Och fyld af toner är luften, ljum och lätt.
Drillar tumla på drillar tätt, så tätt.
Domkyrkoklockorna ringa om död sitt bud,
Och mäktigt skälfva fylliga, sega ljud.
Så öfverröstas rymdens starka musik
Med ens af breda, skärande, långa skrik.
Det låter, som låge man utan ro och tröst
Med väldig, kväljande tyngd på flämtande bröst.
Det hörs, som en ande med rasande kraft tog i
För att omsider ifrån sig själf bli fri.
Så varder det tyst. Två harfvar rassla mot mark.
Där borta från smedjan klingar hammaren stark.
Och klockorna tiga. I rymden, ren och still,
Nu tonar allena befriad fågeldrill.
Och åter andas slätten vid såningstid
Sin varma, vårliga glädje i orörd frid.
