Villgräset

Det gror i de gamla skogar en ört
med blågröna, späda strån.
Hon växer dold av grenarnas skört,
djupt under vindarnas dån.

Det sägs att ej mången den gömda sett,
men den som i skogen gått
har kanske, fast akt ej därpå han gett,
en dag hennes stänglar trått.

Då har han känt, som bak grönskande mur
all världen därute försvann,
som han och den sköna drottning Natur
vore brudgum och brud med varann.

Vid hennes, den endas, ledsagande hand
han gått som i mystiskt rus;
allt djupare in i sagornas land
han lockats av toner och sus.