Är Frälsningsarmén i öfwerensstämmelse med Guds ord?/Frälsningsarméns predikan är i strid med Guds ord
| ← Frälsningsarméns förakt för dop och nattward |
|
Frälsningsarméns marknadsskrikande högmodsande → |
| (index) |
Frälsningsarméns predikan är i strid med Guds ord.
Men kanske någon säger: Guds ords predikan ha wi dock i frälsningsarmén.
Dertill swarar jag ett bestämdt nej, och jag gör det under det bestämda påståendet: i armén får man i stället för ren, höra en på många sätt förfalskad predikan af Guds ord.
Om någon talar i församlingen, säger Petrus, han tale som Guds ord. Gör man då så i frälsningsarmén? När dess predikanter aldrig tala om sakramenterna, tala de då som Guds ord? När de t. ex. aldrig tala om det dop, som Jesus sjelf predikar om som ett alldeles nödwändigt medel till pånyttfödelse och upptagande i hans kyrka och församling, tala de då som Guds ord? Nej, deras förkunnande af Guds ord blifwer då ett helt annat än Jesu och hans apostlars. Deras tystnad om dessa ting är ju rent af i strid med och en protest mot Jesu egen predikan.
I sin bok om helgelsen säger Booth sidan 4 frågan 16:
”Fordrar Gud lydnad för en lag, som han wet det är alldeles omöjligt att hålla?”
”Nej! Wi kunna icke föreställa oss, att en kärleksrik Gud skulle fordra af oss det, som han wet är omöjligt, och så fördöma oss, för att wi icke göra det. Hans tjenst är en rimlig tjenst, och hans befallningar äro icke swåra.”
Här slår alltså Booth werkligen af på Guds kraf i lagen och säger, att Gud kräfwer icke full lydnad för den; ty hans tjenst är en rimlig tjenst. Men huru är icke denna Booths lära rakt i strid emot Jesu predikan om lagen. Tänk på Jesu bergspredikan, i hwilken han förklarar lagen till dess hela innehåll, icke blott den yttre bokstaf, men också till dess anda och kraf på hjertats fullkomliga kärlek och renhet. Och hwad säger icke Jesus i Matth. 19: 17 till den rike ynglingen: ”Will du ingå i lifwet, så håll budorden”. Han slår icke det aldra minsta af på dessa bud.
Jesus wisste alltför wäl, att den rike ynglingen icke kunde hålla buden, men ändock kräfwer han af honom deras fullgörande. Det sker, på det att den unge mannen skall komma till en smärtsam erkänsla af sin egen synd och wanmakt.
Hwar och en skall häraf förstå, hurudan den lagpredikan kan wara, som förkunnas i frälsningsarmén, för så widt som predikanten rättar sig efter sin generals lära. Och dertill har han fullt förpligtat sig.
Men det är säkert: förswagas lagens predikan, så förswagas med det samma också predikan om synd. Om lagens kraf nedsättas och förswagas, så förswagas i samma mån skuldmedwetandet och menniskan bringas icke till denna lefwande erkänsla af synden, denna, så att säga, andeliga konkursställning, som dock är oundgänglig i och för en sann bättring. Paulus säger i Rom. 7: 7: Synden kände jag icke utan genom lagen, ty jag hade icke wetat af begärelsen, om icke lagen hade sagt: ”Du skall icke begära”. Men då förswagas i grund med det samma också evangeliets predikan, som Luther säger i sin kyrkopostilla: göres lagens predikan om intet, så tager den äfwen evangeliets predikan med sig.
Hwad widare angår den frågan, huru en menniska skall komma till förwissning om sin frälsning och sitt barnaskap hos Gud, så har Booth i sina doktriner en fråga och ett swar, som åter wisa, att der lägges en ensidig wigt på det menskliga på bekostnad af det gudomliga. Booth frågar sid. 58: Huru kan en menniska weta, att hon är frälst? Och swaret är:
1. Hon kommer ihåg, på hwilken tid och på hwilket ställe Gud frälste henne.
2. Hon wet, att hon lefwer ett nytt lif o. s. w.
3. Men ytterligare och ännu mer öfwerbewisande för henne sjelf: hon känner, att hon är frälst.
Alltså är känslan den starkaste grunden, hwarpå man enligt Booth skall bygga förwissningen om sitt barnaskap hos Gud och sin frälsning. Men detta, menar jag, är en lös grund.
Med känslan går det ju upp och ned, än är den ljus och än är den mörk. Tänk, att låta barnaskapet wara beroende af något så wanskligt och föränderligt. När således medlemmarne af frälsningsarmén ha en kännbar förnimmelse af Guds nåd, så äro de Guds barn, men när de icke längre ha denna förnimmelse, hwad så? Jo, då måste de ju wara i den förfärligaste ångest och hwarken weta ut eller in. Hwilken irrlärans jemmer! Nej, käre broder, då ha wi det bättre, ty wi weta, att så sannt som wi äro döpta till Jesus för hela lifwet, och så sannt wi i werklig syndanöd fly till Honom, så äro wi Hans barn och kunna bygga wår tillförsigt härom på Hans ord och löften, ja befallning. Guds ord och löften äro solida saker. Det är något, som icke förändras från morgon till afton. Nej, de äro sig alltid lika. O, salig den, som lär sig att sätta dem öfwer alla wexlande känslor. Om wårt hjerta fördömer oss, säger Johannes i sitt 1:a brefs 3: 20, så är Gud större än wårt hjerta och wet allt.
Med denna frälsningsarméns willfarelse hänger det då också samman, att de söka hålla den andliga temperaturen och känslowärmen så hög som möjligt, och dermed hwarandra wid godt mod. Derför äro de ständigt tillsammans och uppstylta hwarandra med alla möjliga konster och sjelftagna öfningar.
Wi wilja nu öfwergå till att wisa Booths lära om helgelsen. Derom säger han: ”Emellertid är saligheten ännu icke tillförsakrad oss med den werkliga omwändelsen och dermed gifna syndaförlåtelsen. En omwänd menniska är nog frälst, men i reglen ännu icke fullständigt frälst, och detta är målet, som skall uppnås genom helgelsen. Och denna helgelse, som i begynnelsen blott är delwis för handen, den måste blifwa till en fullkomlig, som gör det möjligt att wara alldeles utan synd, och det will just säga att wara fullkomligt frälst eller helig.”
Här framställer alltså Booth den ytterst farliga läran, att en kristen kan blifwa alldeles utan synd här i lifwet.
Wäl swarar Booth i sin bok om helgelsen på 13:e frågan, sid. 4: Är frälsningsarméns lära ”läran om syndfri fullkomlighet”? Nej, wisserligen icke.
Och likwäl framställer han i denna sin bok läran om fullständig syndfrihet flere gånger både före och efter denna fråga, hwilket jag nu skall påwisa.
Sid. 2 och 3 lärer Booth, att det gifwes en delwis och en fullständig helgelse. Den delwisa helgelsen, säger han, består deri, att den troende är befriad från syndens makt, men har dock ännu synden i själen. Den fullständiga helgelsen, säger han i swaret på 10:de frågan, förutsätter fullkomlig befrielse. I denna är synden fullständigt tillintetgjord och utrensad ur själen; alla dess krafter, förmögenheter, egenskaper och inflytelser äro öfwerlemnade till Guds ära och till hans tjenst.
När synden är tillintetgjord och utrensad ur själen, så är det ju tydligt, att menniskan icke längre syndar. Här läres alltså uttryckligt syndfrihet i lifwet, och Booth motsäger här fullständigt sitt ofwannämnda swar på frågan 13. Och denna lära är hos hans anhängare icke blott en teori, nej, de tro sig också kunna praktisera den i lifwet. Ett mig mycket wäl bekant, trowärdigt och kristligt fruntimmer talade för en tid sedan med ett fruntimmer, som har mycket att säga inom frälsningsarmén här i staden. Det war omkring kl. 2 på e. m. De talade om syndfriheten i lifwet. Då sade detta fruntimmer från frälsningsarmén: I dag har jag icke syndat.
Sidan 7 frågar Booth i ”Hwad är det, som med afseende på denna erfarenhet (helgelsen) påstås af de kristne och hwari de afwika från oss? Swar: Det är af dem uttryckligen sagdt, att wi icke kunna blifwa fullkomligt heliggjorde i detta lifwet, utan fortfara att synda och ångra intill döden.”
Denna biblens lära (1 Joh. 1: 8—10), att de[n] troende ännu syndar och derföre måste intill döden ångra, stämplar alltså Booth här som irrlära.
Han beskyller biblens lära om daglig ånger och syndabekännelse för att wara lögn. Sidan 24 säger han: ”Men hwaraf kommer det sig, att folk icke ser denna lära (om helgelsen) i sina biblar, då der dock står så mycket derom? Swar: deraf, att de från barndomen ha lärt, att det är omöjligt att lefwa utan synd, o. s. w.” Återigen beskyller alltså Booth här biblens lära om, att det är omöjligt för den troende att lefwa utan synd, för lögn.
Booth har känt, att han har apostlen Johannes emot sig, när apostlen i 1 Joh. 1: 8 säger: Om wi säga, att wi hafwa ingen synd, så bedrage wi oss sjelfwa och sanningen är icke i oss. Men huru reder han sig med detta bibelställe? Ja, hör nu! Han säger sidan 27: den rätta förklaringen af detta bibelställe är denna: ”Om menniskorna säga, att de äro rättfärdiga, under det att de lefwa i uppsåtliga synder, så bedraga de sig sjelfwa”. Nej, käre general Booth, så står det alldeles icke i 1 Joh. 1: 8. Men der står: ”Om wi (alltså han, apostelen, och de trogne) säga, att wi hafwe icke synd o. s. w.” Med denna sin tolkning beskyller alltså Booth apostelen Johannes för att wara en man, som lefwer i uppsåtliga synder. Tänk det! Apostelen tager ju sig sjelf med: Om wi säga o. s. w. Ett 10 års barn må ju kunna förstå, att denna Booths tolkning är alldeles omöjlig. Men till sådana omöjligheter får Booth taga sin tillflykt för att kunna förswara sin sorgliga irrlära.
Denna frälsningsarméns lära om syndfrihet i lifwet är en af dess mest farliga willfarelser. De stödja den, liksom metodisterna i allmänhet så göra, på en falsk tolkning af 1 Joh. 3: 9: Hwar och en som är född af Gud, gör icke synd, ty hans säd förblifwer i honom; och han kan icke synda, ty han är födt af Gud. Apostelen Johannes begagnar i detta sitt bref dessa twå uttryck: att göra synd och att hafwa synd. Den troende, säger han, gör icke synd, men han har synd. Det är alltså skillnad mellan att göra synd och att hafwa synd.
Att göra synd, det är att lefwa i synden som i sitt element, så att den herskar i hjertat. Det kan ingen troende. Nej, Gud, af hwilken han är född, är hans hjertas herskare. Men han har dock ännu synd, det will säga: synden bor ännu i hans kött och widlåder honom alltid. Och nekar han detta, så bedrager han sig sjelf. Ja, frälsningsarmén bedrager sig sjelf i denna förskräckliga lära. Se också Rom. 7: 17 och 22, 23, der den troende Paulus säger: Synden bor i mig. Jag har min lust till Guds lag efter den inwärtes menniskan; men jag ser en annan lag i mina lemmar, som kämpar mot den lag, som är i min ande, och griper mig fången i syndens lag, som är i mina lemmar.
Men hurudan kommer till slut Herren Jesus att framstå för sådana menniskor? De hafwa i alla händelser icke som wi ett dagligt behof af Jesus. Wi behöfwa Jesus oaflåtligen till syndernas förlåtelse; men så är det icke för dem af frälsningsarméns folk, som hunnit fram till den fullkomliga heligheten. Jesus blir ju i sjelfwa werket öfwerflödig för dem. De behöfwa icke hans blod, de behöfwa icke syndernas förlåtelse, de behöfwa icke mer bedja den 5:e bönen i Fader wår. Om sådana menniskor bedja om syndernas förlåtelse, är det ju hyckleri. De kunna icke bedja om förlåtelse för synder, som de ju icke mera anse sig hafwa.
Tänk, hwilka lärdomar från lögnens fader!
Wågar du sluta dig till ett samfund, som på ett så wåldsamt sätt är i strid med Guds ord?
Med afseende på frälsningsarméns predikan skall jag endast göra uppmärksam på, att dess hufwuduppgift är att göra en stormlöpning på åhörarnes känslor för att försätta dem i den möjligen häftigaste rörelse.
Derför är det äfwen, som de låta alla dessa nyuppwäckta unga menniskor — till största fara för dem sjelfwa — uppträda med sina wittnesbörd. Dessa wittnesbörd, ofta 12 till 16 på en afton, äro mycket enformiga, och det egendomliga med dem är, att de allramest angå wederbörandes egen person. De tala mycket mer om sig sjelfwa än om Jesus. Det är det menskliga, icke så mycket det gudomliga, som skall uträtta något.
Men samtidigt med denna slags predikan låta de äfwen en triumferande glädje, som skall locka menniskor till dem, komma till utbrott, en glädje, hwilken, såsom en författare säger, icke blott är triumferande, utan tillika så stormande, att hwar och en nykter man och qwinna måste kunna förstå, att den icke är sann. Den är uppskrufwad och tillgjord samt gör derföre ett obehagligt intryck. Så war åtminstone förhållandet med mig, då jag war åhörare.
Och än widare — de begagna sig äfwen af alla slags teatraliska tillställningar, swängningar med kroppen, wiftande med näsdukar och paraplyer, klappning i händerna, trummor och trumpeter och så först och sist: Amen, Halleluja. Sådant bullrande wäsen kalla de gudstjenst.
När åhörarnes känslor på detta sätt ha kommit i stark rörelse eller deras nerwer på det wåldsammaste blifwit uppskakade, så anropas och förmanas man att komma fram för att låta sig frälsas.
Om någon då träder fram, så börja straxt officerarne att taga sig af dem och beswärja dem att gifwa sig till Jesus och armén. Låten frälsa eder, öfwerlemnen eder åt Gud. Sägen efter denna bön. Stigen upp på plattformen, fram till botbänken och fallen på knä. De stiga fram och falla på knä samt säga bönen efter på kommando. Och dermed skall det stora pånyttfödelsewerket i själen wara fullbordadt. Härefter känna de sig, som de säga, i allmänhet såsom warande frälsta, omwända och pånyttfödda. Ja, detta kallar frälsningsarmén för omwändelse, dessa wanligen så alldeles ytliga känslorus wåga de kalla omwändelse och pånyttfödelse.
Men hwar är allwaret, hwar är syndanöden, hwar är wiljans böjande, hwar är publikanens ur hjertats djup framträngande rop? Det hela har ju skett på kommando. På kommando bekänna de sina synder och på kommando bedja de om nåd.
Ack, wänner, detta tillwägagående är rent af en fabrik. De fabricera kristna, och wäl till märkandes, de fabricera alla på samma sätt, efter samma föreskrift och reglemente. Och dock weta wi, att sanningen är den, att den Helige Ande förer de olika menniskorna på så högst olika sätt, efter hwars och ens särskilda beskaffenhet, om än bättringen och tron till sitt wäsende äro desamma
Hwar i hela biblen finnes spår af ett sådant fabriksmessigt, likgestaltadt omwändelsesätt?
Tänk på Jesus sjelf, tänk på hans apostlar, tänk på en sådan man som Paulus. Dessa woro dock ifriga nog för själars frälsning, ifrigare än Booth och hela hans stab. Men att fabricera kristna — nej, något sådant bedrefwo de icke. Guds ords offentliga och privata predikande war deras medel. De menniskor, som de icke på detta sätt kunde fånga, måste de låta wara. I denna punkt wisar sig också frälsningsarméns djupaste willfarelse, nämligen deruti, att den, såsom förut är anmärkt, i stället för att lägga hufwudwigten på den Helige Andes werk genom nådemedlen, lägger hufwudwigten på blott menskliga och konstgjorda medel. Detta föll mig mycket starkt i ögonen under de möten, jag bewistade hos dem.
Wid mötets slut sades det många gånger: ”Will ingen låta frälsa sig i afton? Will ingen komma fram?” Och så tillika en antydan om att den som, träffad af Guds kallande röst, gick ut igen, utan att komma fram till botbänken, han skulle säkerligen skjuta Guds kallelse ifrån sig.
Att komma fram till botbänken är alltså för frälsningsarméns anhängare det samma, som att komma till Jesus, och, som det synes, det enda sätt, hwarpå det kan ske.
Det såg ut, som kaptenen icke hade någon tanke på, att en uppwäckt själ, om der war någon sådan närwarande, främst och mest kunde hafwa behof af att gå hem till sin lönkammare och der tala med sin Gud.
Nej, det får man hos dem nästan aldrig höra något om. Det heter icke: gå hem till din lönkammare och förhandla saken med din Gud! Nej, utan: kom hit upp på plattformen, här skall du få den afgjord i allas närwaro.
En hwar af oss, som känner till kristendom, wet dock, att när det blifwer fullt allwar af saken, så har man allramest behof af att söka upp ett ensamt ställe, för att der tala med sin Gud. Ja, hufwudslaget i salighetssaken står i allmänhet i lönkammaren. Men detta är främmande för frälsningsarméns medlemmar. De skola hafwa sin kristendom fabricerad i allas närwaro.
Häruti ligger grundfelet. Det som Gud ofta under många år med outtröttlig långmodighet och wisdom får arbeta på, det förmår frälsningsarmén uträtta under loppet af några få minuter. Akta dig för fabriken, wän! Kan någon werkligen tro på stora, waraktiga och sunda resultater af ett sådant framgångsätt?
Att det kan ske omwändelser ibland dem, wilja wi icke förneka, och i så fall sker detta då genom Guds ord till trots af det förwända sättet. Men till det minsta må man derom säga, att det är en omwändelse, hwarpå profetens ord har sin tillämpning: ”de omwända sig, men icke rätteligen, utan äro såsom en falsk båge”.
Wisserligen kunna de uppwisa åtskilliga menniskor, som från en lastfull lefnad ha blifwit sedliga och ordentliga; men det är långt ifrån, att hwar och en utwärtes sedlig menniska är omwänd.
Jag känner en man, som för en tid sedan blef behandlad i en sådan fabrik. Och behandlingen ansågs lyckad.
Men det är säkert: mannen gjorde aldrig före behandlingen ett så dödt och sorgligt intryck som efter densamma. — För icke länge sedan talade jag med en kristligt sinnad hustru här i staden. Hon omtalade för mig, att hon nyligen hade träffat en piga, som hade warit medlem af frälsningsarmén, men nu hade gått ut ur den. Hon frågade pigan: hur har du det nu, har du frid med Gud? Härtill swarade pigan: nej, det har jag icke. Men, sade hustrun, du har ju så ofta stått der nere i frälsningsarmén och wittnat om din glädje öfwer, att du war frälst. Ja, sade pigan, jag måste ju tala, jag som de andra.
På en af mina resor blef det af flera pålitliga menniskor berättadt för mig om en man, som tjenade i frälsningsarmén der på orten. Just under den tiden lystes det till äktenstap för honom. Men lysningen hade nu blifwit förhindrad; ty man hade fått säker underrättelse om, att denne man war gift och hade sin hustru i utlandet. Men ändock uppträdde han dagligen på frälsningsarméns möten och wittnade om sin stora glädje öfwer att wara en Jesu brud.
Detta endast några få exempel på den stora opålitligheten i frälsningsarméns omwändelsemetod och dess resultat.
Men en sådan fabrikation af kristna drifwes icke allenast af frälsningsarmén, utan också af andra sekter. Och det gränsar nära till denna metod, då det finnes sådana ibland oss, som fordra af alla nywäckta, att de strax skola uppträda på nämnda sätt i offentlig församling med ljudelig bekännelse och bön. Ett stort missbruk öfwas ofta genom detta twång.
Wi ha nu sett så mycket mot Guds ord stridande i arméns lära, att jag tror I gifwen mig rätt, när jag säger, att det är en i många stycken förfalskad predikan af Guds ord, och det ligger nära att tänka på Gal. 1: 8, 9, der Paulus säger: ”om ock wi eller en ängel från himmelen annorlunda predikade evangelium för eder, än wi hafwa predikat för eder, han ware förbannad!”
Jag skall här, innan jag går widare, endast med ett par ord omtala, att armén också afgörande bryter stafwen öfwer all föregående kyrklig utweckling, icke blott öfwer statskyrkan, utan äfwen i lika hög grad öfwer sekternas frikyrkor. Generalen menar, att alla de gamla stridssätten mot djefwulen och werlden nu äro obrukbara. Likaså äro alla trosbekännelser i arméns ögon endast betydelselösa former, och hela den rika uppbyggelseliteraturen, t. ex. den engelska, har hon alldeles icke bruk för. Undwik, heter det, alla de wanliga religiösa böckerna, allt detta käringprat och pladder, allt detta sockersöta och barnsliga tal.