Öfversigt af de förnämsta åtgärder inom förvaltningens alla grenar/Berättelsen till 1809 års riksmöte

←  Register

Öfversigt af de förnämsta åtgärder inom förvaltningens alla grenar, ifrån år 1809 till och med 1838 av Peter Adam Wallmark Berättelsen till 1809 års riksmöte

Berättelsen till 1810 års riksmöte  →

BERÄTTELSEN TILL 1809 ÅRS RIKSMÖTE.

Från urminnes tider har sammankallandet af Svea Rikets Ständer varit föranledt af Fosterlandets vigtiga angelägenheter; ofta af detsammas mer eller mindre brydsamma ställning; någon gång af verkliga faror, som hotat dess välfärd och lugn. Men i så riksvårdande värf och ärender, som de nu förestående, men i en så högst vådlig tidpunkt, som den nu inträffade, hafva Rikets Lagstiftare ännu aldrig sammanträdt.

Aldrig påkallades af allmänna välfärden en sorgfälligare gemensamhet i rådslag och beslut. Aldrig öppnades åt Fosterbygdens vänner ett vidsträcktare fält för gagnelig verksamhet och redbara tjenster.

Det urgamla Sverige har varit nära sin upplösning. Vårt gemensamma Fäderneslands sjelfständighet har blifvit satt på det rysligaste vågspel: ännu en kort tiderymd, och sjelfva dess namn hade måhända icke mer funnits ibland Europas Stater.

En väsendtlig början är gjord till räddningen af detta stora och heliga föremål. Den förste medborgaren, den af sitt namn, sin börd, sitt hjertas lifliga känslor, dertill först uppmanade, har, med redlige mäns biträde, varit nog lycklig att grundlägga denna början; det tillhör allmänna upplysningen, allmänna styrkan, allmänna enigheten, att den fullborda.

Men att framställa ämnen för denna upplysning, att sätta verksamhet i denna grundstyrka, att väcka allas öfvertygelse om nödvändigheten af denna enighet, dertill fordras en sann teckning af de händelser, som under de senast förflutna åren sig tilldragit.

Om detta vigtiga ämne lemnade möjligheten af någon tvekan öfrig, huru skulle en sådan ej uppstå vid striden emellan Hans Kongl. Höghets pligter emot ett kärt Fädernesland, och dess af natur och blodsband upprörda känslor? vid valet emellan den stränga sanning, som det allmännas väl så oundvikeligen kräfver, och den mildrande skonsamhet, som af serskilta förbindelser påkallas? En sådan sinnesförfattning är ej ibland deras antal, som med ord kunna beskrifvas: den fattas icke af inbillningen, utan att af hjertat delas. Måtte åtminstone hvarje rättsinnig medborgare känna och värdera denna försakelse af eget lugn, denna uppoffring af enskilta böjelser, åt Fosterlandets räddning och framtida sällhet!

Vid Rikets Ständers sammankomst i Norrköping vidtogos kraftiga anstalter till grundläggning af Rikets välfärd. De hinder, som vid verkställigheten mötte den då beslutade realisationen, blefvo undanröjde; och Riket uppnådde den lyckliga stund, då det åter skulle äga ett säkert och stadgadt mynt.

Den bland alla klasser af Rikets invånare uppkomma odlingshåg, understöddes och uppmuntrades genom allmänna författningar. Det tvång, hvarmed förra tiders fördomar hade fjättrat handelns, bergverkens, slöjdernas samt näringarnes frihet och tillvext, upphäfdes: till Finlands upphjelpande sträcktes en särskilt uppmärksamhet och omsorg; till varutransporters och den inre rörelsens lättande vidtogos äfven kraftiga anstalter.

Dessa, understödde af Svenska Folkets berömliga idoghet, kunde ej annat än medföra gagneliga följder.

Jordbrukets tillvext var synbar: oländiga hedar förvandlades till fruktbara fält, och införseln af spanmål var i märkligt aftagande: smidesanläggningar begärtes, och stora kostnader blefvo derpå använde; slöjde-inrättningar af alla slag anlades, förbättrades och utvidgades: med ett ord: Riket gick med stora steg till den inre hushållningens förbättring, till handelns förkofran, och till allmänt välstånd.

Men huru hastigt förflöto ej dessa få stunder af lugn och trefnad, för att endast qvarlemna skuggbilder i minnet af framfarna dagar! huru sorgligt sjelfva detta minne för alla Fosterlandet tillgifne medborgare, för dem i synnerhet, som dessa författningar utarbetat, föreslagit och verkställt! huru rysligt olika var ej den gyllene framtid, som hopp och förtröstan ännu så lifligt för oss skildrade, och vår senare bedröfliga erfarenhet af knappt öfverståndna olyckor, länge förenad med föreställningen om deras fortgång gränslöst in i ett dystert tillkommande! Ej utan stora misstag både i Regeringslära och Statskonst kunna ett Rikes öden på ett så afgörande sätt hafva förvandlats.

Grundämnet till Sveriges politiska felsteg och deraf följda olyckor ligger icke uti en tillfällig, ofta föränderlig händelsernas utveckling; det måste bedröfligen sökas i ett så till sägandes systematiskt sträfvande efter allt för stor delaktighet i hela Europas angelägenheter och öden; det måste sökas i ett öfverdrifvet begrepp om Nationens förmåga, om dess rättigheter och pligter emot andra Regeringar och Folkslag; det måste slutligen sökas i en sällsam ihärdighet att besegra oöfvervinneliga svårigheter, samt att framtränga till omöjliga resultater.

Fredsbrott med fremmande makter.

Den tiderymd, som närmast följde 1800 års Riksdag, utmärktes ännu af politiska förhållanden, hvilka, ehuru af en bekymmersam inflytelse på Rikets bästa, likväl stödde sig på en rättmätig sak. Allvarsamma misshälligheter hade förut uppkommit med en stor Sjömakt, i anseende till ingrepp i Sveriges handelsrättigheter och sjöfart: Nordens öfriga Makter, på lika sätt förnärmade, hade i dessa stridigheter deltagit; och Konungen företog^[1] en resa till Ryssland, den betydligaste af dessa makter. Ett förbund till gemensamma rättigheters försvar blef i Petersburg afslutadt: att denna förening sedermera icke blef till ändamålet användbar, är allmänt bekant. Danmarks medverkan förlorades genom ett olyckligt sjöslag^[2]; Rysslands genom dess Kejsares frånfälle^[3]. Hastigt förändrade sig nu systemet hos Rikets båda närmaste grannar: Sverige, i hemlig ovänskap med dem båda, i uppenbar strid med England, i brutna statsförhållanden med Frankrike, befann sig uti en vådlig ställning. Med möda öfvervunnos dessa svårigheter; vänskapen med Frankrike återställdes^[4]; underhandlingar öppnades med England. Dessa tillfredsställande utsigter öfvergingo dock snart till oroande föreställningar. Misstroendet på Danska sidan ökades; obetydande, snart sagdt löjliga tvisteämnen^[5] med Ryssland urartade till personlig ovilja; denna åter var nära att föra till ett verkligt krigsutbrott. Detsamma blef likväl förekommit, ej utan ansenliga penningeuppoffringar, till beredande af ett krigstillstånd, som köld och foglighet så lätt hade gjort öfverflödigt.

Men lugnet och betänksamheten började redan allt mer att i ärendernes behandlande af starkare sinnesrörelser utestängas. Deraf alstrades ej sällan en föränderlighet i besluten, ofta yttrad i politiska, än oftare uti militäriska angelägenheter. Örlogsflottan, detta för Riket så hufvudsakliga vapen, skulle ömsom förstöras, försäljas, vidmakthållas, förminskas. Landttropparnas antal och styrka skulle ökas, utan afseende på möjligheten att dem underhålla med Statsverkets bestånd och tillgångar, hvilka genom kostsamma forändringar, dels i beklädnad, dels i mångfaldiga andra hänseenden, medtogos. Af inkomna ansökningar om jemnare fördelning i roteringsbördan, hemtades anledning att i Finland och flere orter af Sverige anbefalla nya roteringar^[6], vida öfverstigande dem, som stadfästade Kontracter bestämma; och under alla dessa, jemte flere krigsväsendet rörande anstalter, framlyste ej mindre irriga, oöfvervinneliga begrepp om Rikets rätta och verkliga försvar samt undersåtarnes skyldighet och förmåga att dertill bidraga, än ett olyckligt tycke för krigiska uppträden.

Tiden att låta denna böjelse till verklighet öfvergå, var likväl ej ännu inne; men den nalkades småningom, och förbereddes i hemlighet. Rikets statsförhållanden med Frankrike dröjde icke länge att få en mindre behaglig form af personlighet; och denna blef allt synbarare, ju mera hoppet tilltog om återställandet af vänskapen med England.

Stridigheterna med denna senare Makt blefvo ändtligen bilagde^[7]; handelsförbindelser ingingos: tillfälle yppades äfven att afsluta dylika med andra Makter.

Under dessa gynsamma utsigter i Sveriges politiska förhållanden, verkställdes realisationen^[8] på ett sätt, som svarade emot Nationens önskan, och den befästades sedermera af en inrättning, som, derest den under senast förflutna tid fått orubbad fortfara, hade försäkrat näringsidkare, Riksgälds-Kontoret och Statsverket om ett någorlunda stadgadt förhållande emellan Rikets och andra länders vexelmynt.

Härigenom hade nu Statsverket, både i afseende på inkomster och ordning i förvaltningen, kommit uti ett fördelaktigare tillstånd, än det förut i mer än ett hundra år varit. Att bibehålla denna förmånliga ställning, att leda den till ytterligare förkofran, att dymedelst kunna utvidga anstalterna till Rikets försvar i alla händelser, dertill fordrades blott, att oryggligen följa en väl öfverlagd och oföränderlig plan, samt att vid verkställigheten deraf icke låta vigtiga angelägenheter utträngas af likgiltiga, ofta ogagneliga föremål.

Sådan var allmänna ställningen, då en resa till Tyskland företogs^[9]; densammas bedröfliga följder för Sverige torde icke vara obekanta. Hoppet att i Tyska Rikets angelägenheter på samma lysande sätt deltaga, som en af Kongl. Maj:ts store Företrädare, samt en ännu icke till fyllest utvecklad önskan att återsätta ett olyckligt Konungahus på sina fäders thron, dessa voro resans hemliga föremål. Men medlen att tillvägabringa så jättelika anslag öfvervägades icke. Med aflägsenheten från fäderneslandet, med ett länge fortsatt vistande utom dess gränser, försvagades småningom känslan för detsammas särskilta, och af andra Makters inhemska Styrelse fullkomligen oberoende, intressen. Qvarstadnandet nära Franska gränsen, vissa hemliga omständigheter, vissa icke nog återhållna förtroenden, bidrogo redan att fästa denna Regerings uppmärksamhet. Likväl underhandlades oafbrutet med denna Makt om åtskilliga Svenska handeln väsendtligen rörande angelägenheter, och detta icke utan hopp om ett fördelaktigt resultat, då en inträffad händelse^[10], som icke lärer behöfva i minnet återkallas, på en gång förstörde alla utsigter till vänliga statsförhållanden emellan Sverige och Frankrike.

Med yttersta möda tillbakahöllos för ögonblicket omedelbara följder af en häftig sinnesrörelse. Konungens Sändebud uti Paris återkallades^[11]. I Petersburg, i London, gjordes framställningar först om biträde till ett försvarskrig^[12], men snart omedelbarligen riktade till anfall^[13], långt innan de öfrige af fasta landets Makter ännu utvecklat deras system emot Frankrike. I Tyska Riksförsamlingens angelägenheter^[14] råkade Sveriges deltagande i uppenbar strid med Franska och Preussiska intresset. Ömsesidiga sinnesstämningen förbittrades; en olycklig anledning nyttjades^[15] att upphäfva all gemenskap emellan båda länderna; och Franska Beskickningen lemnade Sverige^[16]

Ännu kunde ett verkligt krigstillstånd lätteligen undvikas. Preussen, förvissadt om Frankrikes bifall, uppgjorde förslag^[17] till Norra Tysklands neutralitet, hvarigenom alla rustningar i Svenska Pommern skulle blifva öfverflödiga. Detta förkastades; underhandlingen med England fortsattes; den med Ryssland, hvars system emedlertid tagit en afgörande vändning, förde till afslutande af ett formligt krigsförbund^[18]. Ett dylikt, fast ännu endast i afseende på Pommerns försvar^[19], hade förut blifvit undertecknadt med England. Preussen förnyade då^[20], uti allvarsamma ordalag, sitt anbud af garanti för Norra Tysklands neutralitet; deruppå följde, å Svenska sidan, ett ännu bestämdare afslag; och en personlig ovänskap emellan Monarkerne grundlades.

Ändtligen återvände Konungen^[21] till Fäderneslandet. På en subsidie-traktat med vida utsträcktare föremål arbetades i London; och föresatsen, att uti et krig emot Frankrike hufvudsakligen deltaga, stadgades allt mer och mer. Afsigten att göra en ändring uti detta fremmande lands styrelseform till krigets syftemål, tillkännagafs de förbundna Makterna, som icke gillade uppgifvandet af en sådan krigs orsak. Något uppehåll blef deraf en lycklig följd. Emellertid hade missnöjet emot Preussen tilltagit; det sträcktes snart till den ytterlighet, att Svarta Örns Ordens-tecken blefvo till Konungen af Preussen återsände^[22], på det uppgifne skäl, att denne Herre till Riddare af samma Orden utnämnt Frankrikes beherrskare. Detta emellan regerande och af blodsband förenade Furstar ovanliga steg, följdes genast af Preussiska Beskickningens återkallande^[23] från Sverige, och all gemenskap båda Rikena emellan upphörde.

Ett läger sammandrogs i Skåne^[24], med afsigt att vid första lägliga tillfälle öfverföra dessa troppar till Tyskland. Efter långvariga underhandlingar, med stundom minskade, stundom ökade anledningar till öfverenstämmelse, segrade ändtligen en oaflåtlig omsorg att undanrödja alla hinder for Sveriges deltagande i kriget. En traktat med England om subsidier^[25] till ett koalitions-krig, undertecknades. En Svensk Armé landsattes på Tysk botten, hvarest densamma med Ryska troppar förenades. Konungen anlände kort derefter^[26] till Stralsund och antog öfverbefälet. Obehagliga tvistigheter uppstodo åter med Preussen, och i anledning af dem förblef Armén i en lång overksamhet. Emedlertid utvecklade sig de stora krigshändelserna i Mähren^[27]; Ryssland frånträdde Coalitionen; dess styrka i Norra Tyskland hemtågade, och i öfverensstämmelse både med denna Makt och med Frankrike, åtog sig Preussen att åter beskydda dessa länders neutralitet.

Aldrig hade lägligare tillfälle för Sverige kunnat yppas, att, obemärkt och med sparade stridskrafter, öfvergifva krigs-teatern. Men hatet emot en Makt, oviljan emot en annan, hoppet att ännu blifva verkande orsak till nya krigshändelser, förmådde Konungen att behålla sin krigsställning, och att offentligen förklara sig^[28] för Lauenburgska Landets försvarare och beskyddare. Icke blott Preussen och Ryssland, utan äfven Konungen af England, Furstendömet Lauenburgs rättmätige ägare, gjorde förgäfves starka föreställningar häremot. Efter mångfaldiga stridigheter besattes ändtligen landet^[29] af Preussiska troppar; de Svenska nödgades draga sig derifrån; och uppenbara fiendtligheter emot Preussens hamnar och handel anbefalltes.

Genom rysk bemedling bilades småningom denna långvariga tvist, och Lauenburg återkom^[30] under Svenskt beskydd. Men emedlertid hade Sverige, genom den förflutna vinterns tviste-ämnen, beredt sig utväg att ensamt stå qvar under vapen, medan dess bundsförvandters voro dels brutne, dels hvilande. Detta grundlade Rikets deltagande^[31] uti det sista olyckliga Koalitions-kriget, som kort förut icke kunnat föreses. Första frukten deraf var förlusten af de Svenska troppar, som innehaft Lauenburgska Landet, och hvilka, stadde på deras allt för sent anbefallte återtåg^[32], nödgades vid Lübeck gifva sig fångne åt en vida öfverlägsen Fransk styrka. En kort tiderymds hvila inträffade. Denna mellantid upptogs af tvistigheter med Danmark, hvilkas föremål var att i Sveriges system med våld indraga detta land.

Franska Regeringen gjorde vid samma tid^[33] Sverige formliga fredsförslag, med löfte om Pommerns bibehållande, jemte hopp om territorialtillökning, samt anbud af de vid Lübeck tagne fångars återställande, emot blott förbindelse å Sveriges sida att förblifva neutralt. Dessa anbud blefvo bestämdt förkastade, och en Fransk härsmakt inryckte^[34] i Svenska Pommern. Svenska Arméen, försvagad genom händelsen vid Lübeck, och i allt fall till styrka vida underlägsen, nödgades innesluta sig i Stralsunds fästning, hvilken under halftannat års arbete blifvit med betydlig kostnad förbättrad, förstärkt och beredd till ett långvarigt försvar. De under denna belägring förefallna krigshändelser vittnade alla om Svenska krigares mod och Ståndaktighet. Då, efter någon tids förlopp, en del af fienden här fått en annan bestämmelse, nyttjade Befälhafvarne öfver Hans Kongl. Maj:ts Armé med berömvärd rådighet detta tillfälle, att, genom väl öfverlagda och tappert utförda företag, befria Svenska Pommern^[35], och äfven bereda möjligheten att utom dess gränser af de vunna fördelarne sig begagna. Den snart till ny öfverlägsenhet samlade Franska styrka nödgade dock Svenska tropparna, att, efter ett hedrande motstånd, åter draga sig tillbaka öfver landets gräns; hvarefter ett stillestånd afslutades^[36]; och nya, ej mindre fördelaktiga, anbud om fred följde från Franska sidan; de mötte ett lika obevekligt afslag. Förstärkningar afsändes till Pommern: öfverenskommelse träffades med England^[37] om ditförande af en Corps Hannoverska hjelptroppar, och ett antal Preussiska förenade sig äfven med den i landet förlagda styrka.

Fasta landets krig nalkades emedlertid sitt slut. Slaget vid Friedland, Freden i Tilsit^[38] följde tätt på hvarandra. Genom Kejsaren af Ryssland erbjöds Sverige att i denna fred utan uppoffringar deltaga, samt försäkran meddelades om Franska Regeringens dertill benägna böjelse. Svaret blef förnekande: och just det ögonblick, då Frankrike icke mer ägde någon enda fiende inom fasta landet af Europa, valdes att uppsäga den ännu då kraftägande vapenhvilan emellan Svenska och Franska krigshärarne^[39]. Pommern öfversvämmades för andra gången af fiendtliga troppar, och Stralsund belägrades. Krigshändelserna före och under belägringen befästade Svenska vapnens urgamla ära. Men huru förvånade blefvo icke Sveriges krigare, huru djupt nedslagne, då, få dagar efter löpgrafvarnes öppnande, innan något kanonskott emot Stralsunds vallar var lossadt, de erhöllo befallning att utrymma denna fästning^[40], som fordom satt gränsor för Wallensteins lycka, och i ett senare tidehvarf, med en Svensk Konung inom sina murar, länge och ärofullt afslagit trenne förenade härars anfall.

Den garnison, som ansetts otillräcklig att försvara en af konst och natur bevarad fästning, skulle nu, på Rügens öppna slätter trottsa en mångdubbelt öfverlägsen fiende. Ingen bestämd förändring i detta beslut kunde vinnas; men då Konungen, af en mattande sjukdom anfallen, afreste till Carlskrona, frälsades Armén, genom en af högste Befälhafvaren med fiendtlige Fältherrn träffad öfverenskommelse^[41], i kraft af hvilken honom lemnades tid, rådrum och biträde att till Sverige återföra samtlige Svenska tropparna, med alla deras magasiner och öfriga tillhörigheter.

Så förlorades Sveriges Tyska Stater, denna sista återstod af Gustaf Adolf den Stores eröfringar. Pommerns olyckliga invånare hade under detta fälttåg lidit oerhörda förluster. Under Svenska väldet tryckte af gärder, inqvarteringar, landtvärns-utskrifningar och bördor af alla slag, nödgades de sedan föda fiendens vida talrikare härar. Ingen lindring eller ersättning kunde af landets alldeles förstörda Statsverk dem meddelas; de blefvo krigslystnadens första offer, och deras öde blef en varnande aning af det som snart skulle öfvergå moderlandets invånare.

Följderna af så många förkastade freds-anbud dröjde icke länge att utveckla sig. Rysslands och Danmarks system hade på en gång blifvit förandradt till full motsats emot det Svenska. Stridigheter med dessa Makter kunde ej länge uteblifva, och dessa beredde snart ett orättmätigt anfall på Rikets östra och vestra gränser. Länge tycktes faran anses med en likgiltighet, härrörande från ett högt drifvit begrepp om Sveriges stridskrafter, och måhända äfven från ett hemligt förlitande på det slags hjelp, som icke af menskliga uträkningar kan bestämmas. I denna sakernas ställning, och då för öfrigt grundade skäl emot Rysslands öfverdrifna fordringar ingalunda saknades, och äfven blefvo anförde, ökades tvisten Staterne emellan med en personlig misshällighet, då Konungen till Hans Maj:t Ryske Kejsaren återsände S:t Andreæ Orden^[42], jemte förklaring, att sådant skedde på enahanda skäl och grunder, som de, hvilka föranledt ett dylikt steg emot Konungen af Preussen.

Underhandlingarne med Rikets grannar togo nu en allt obehagligare vändning. Alla försök att afvända faran förfelade deras ändamål, icke genom vägran att vika för en nästgränsande Makts orättfärdiga påståenden, men genom en orygglig och ofta upprepad föresats, att aldrig ingå uti något slags afhandling med den Makt, som genom sina segrar och sitt inflytande nu gaf en afgörande riktning åt de Nordiska Hofvens beslut.

Med sådan orygglighet i föresatser — man kan tillägga i fördomar — syntes åtminstone, att de kraftigaste försvars-anstalter skulle anses oundgänglige, och följaktligen utan tidsutdrägt anbefallas. Men sådant skedde likväl ej förr än i början af förlidet år^[43], och så kort före krigets utbrott, att större delen af dessa krigsberedelser ej annat än ofullkomligen kunde tillvägabringas. Statens tillgångar hade äfven under nästförflutna fälttåg blifvit betydligen medtagna; och Statsverket var dessutom besväradt med en dryg tillökning i kostnader, genom öfverflyttandet på Svensk Stat af ansenliga utgifter, som förut tillhört den Pommerska. Genom vederbörandes verksamma bemödanden, förseddes likväl Finska fästningarne med tillräckliga garnisoner och öfriga behof för en tid af nära fyra månader. Finska Armén samlades, och kriget utbröt^[44]. Vid första underrättelsen derom blef Ryska Sändebudet i Stockholm, emot Folkrättens lagar, uti sitt hus arresteradt, och först efter en längre tids förlopp åter frigifvit,

Sverige, länge fredadt af sin geografiska belägenhet, nyligen satt i tillfälle att, med bibehållande af alla sina besittningar, med hopp om nya, samt med bevarad heder och sjelfständighet, återgå till ett system af opartiskhet emellan alla de stridande Makterne, blef, genom händelsernas nu mera oemotståndliga lopp, indraget i en kedja af olyckor, som länge hotade att ej förr än med dess politiska varelse upphöra.

Främst af dessa missöden lärer Nationen med djup saknad räkna förlusten af en dyrbar Rikets tredjedel, af Storfurstendömet Finland. Huru denna stambygd för ett ädelt och tappert folk med hjeltemod och ära försvarades; huru den slutligen åt öfvermakten å ena sidan, åt omogna företag å den andra, uppoffrades, lärer vara allmänt bekant. Steg för steg gjordes vida talrikare fiender framgången stridig, och der vapenlyckan försöktes, var segren aldrig tvifvelaktig. På erhållen befallning, drog Finska Arméen sig småningom till Österbotten, der en uppbådad Landstorm inställde sig, men kunde ej med vapen förses. Intet biträde var nu mera, i anseende till fullkomligen hämmade kommunikationer, ifrån Sverige att förvänta; men Finska krigarne, öfverlemnade åt sitt öde, i strid ej blott med fiendtliga härar, utan äfven med natur och elementer, sökte inom sig sjelfva medlen till sitt räddning, och funno dem.

På Svenska sidan förstärktes emedlertid krigsmakten med Vargeringarnes uppsättande, och blef, sedan Danska krigsförklaringen ej länge dröjt att åtfölja den Ryska, sammandragen^[45] för att betäcka Rikets norra, vestra och södra gränser. Örlogs- och Svenska Skärgårds flottorna sattes i tjenstfärdigt stånd^[46]; den senare undfick äfven, dels på Statens bekostnad, dela genom åtskilliga städers och enskilta Samfunds frikostighet, en betydande tillökning, så mycket angelägnare som eskadern i Åbo, med alla sina förråd, hade måst uppbrännas^[47], för att ej falla i fiendens händer, och en ännu betydligare del af Finska Sjöförsvaret blifvit uppoffrad^[48] på ett sätt, som icke behöfver att i Svenska Medborgares minne med blandade känslor af sorg och afsky återkallas.

Men alla dessa anstalter kunde ej blifva tillräckliga i den hotande belägenhet, hvaruti Riket sig befann. En talrikare krigsmakt till lands ansågs oundgänglig: den erhölls genom utskrifning från Rikets blomstrande ungdom^[49], hvaraf 30,000 man med ovanlig skyndsamhet uppsattes. Måtte sjelfva namnet af denna nya uppsättning, måtte detta Landtvärns rysliga öden icke hos flere närvarande återlifva de sorgligaste känslor!

Svenska och Finska Arméerna voro nu bragta till något öfver 100,000 man. På användandet af denna betydliga styrka berodde Rikets räddning: en operationsplan borde således skyndsamt fastställas. Men Finska fästningarnes öfvergång, samt deraf föranledde forändringar i detta lands försvar, obehagliga underhandlingar om användandet af en Corps Engelska troppar (som i följd af denna tvist äfven återvände) och framför allt en sällsam föränderlighet i företag och beslut, medförde den verkan, att sommaren till en del framskred och Konungen afreste till Åland^[50], utan att någon plan till fälttågets utförande ännu blifvit antagen; tvertom lemnades det oafgjordt, om icke de hufvudsakligaste företagen skulle äga ett helt annat föremål, än både Finland och Norrige.

Vid gränsen af sistnämnde land och äfven derinom hade emedlertid^[51] krigshändelserna börjat; men sjelfva belägenhetens oändliga svårigheter, förenade med otillräckligheten af styrka och medel till ett anfalls-fälttåg, tillbakahöllo åt denna sidan Svenska krigarnes eldiga sträfvande efter faror och ära.

I Finland hade vid samma tid, genom Befälets dristiga rådighet och soldatens förskräckta mod, sakerna tagit en förhoppnings-gifvande vändning, men dessa händelser äro för nyligen timade, för väl bevarade i medborgares tacksamma minnen, för att här behöfva anföras. Namnen Sikajocki, Revolax, Ny-Carleby, Lappo, Alavo, Pulkila och Idensalmi^[52], af samtiden firade, tillhöra snart Fäderneslandets häfder. Hvilka lyckliga följder hade man ej anledning att af dessa hjeltemodiga bemödanden hoppas? Men, vare sig oförmåga i ledningen af det hela, eller bristande sammanhang i utförandets delar, som aldrig af Befälhafvarne sjelfve berodde, inskränktes den hjelp, som Finska Arméen så väl behöfde, till några med obetydlig styrka på långt aflägsna punkter skedda landstigningar i södra Finland^[53], hvilka, oaktadt de med utmärkt tapperhet verkställdes, likväl, emot vida öfverlägsna fiender, fingo den utgång, som från dylika företag, i smått alltid är oskiljaktig. Deraf alstrades åter häftiga beslut; olyckan att ej kunna föra det omöjliga till verkställighet, straffades såsom svaghet och ovilja. Svenska Konungarnes Lifvakt förlorade detta namn^[54] och sina icke förverkade rättigheter: den utsattes för strängheten af allmänna omdömet, hvilket genom en sådan behandling kunnat förvillas; men detta omdöme förblef rättvist. Föreställningar, ojäfaktiga bevis, anhållan om undersökning vid krigs-domstol, allt var förgäfves; all ändring i besluten afslogs, all upprättelse vägrades. Så lärde Svenska krigarne att hädanefter deras varelse i samhället, och sjelfva deras ära, skulle af ögonblickets passion sättas på blotta utgångens vågspel.

En enda af de nyss omförmälte expeditioner, som, enligt erhållen föreskrift, ej kunde åt Finlands södra delar utföras, lemnade den af segrar försvagade Norra Finska Arméen en ej betydlig, men nyttig förstärkning, hvilken, efter deltagande i det ärofulla slaget vid Oravais^[55], åtföljde Arméen på dess af fiendtlig öfvermakt föranledda återtåg till Uleåborg.

Årstiden hade nu redan långt framlidit. Svenska Örlogsflottan, som den förflutna sommaren varit med Engelska örlogsskepp i Finska Viken förenad, och hållit Ryska Flottan innesluten, hade genom svåra sjukdomar förlorat större delen af dess besättning och varit nödsakad att hemsegla. Skärgårdsflottan behöfde ej heller längre hålla sjön emot den Ryska, hvars företag hon hela sommaren med framgång och heder bestridt. Sent på hösten^[56] hemreste äfven Konungen, for att bereda nästa års fälttåg.

Men med hvad känslor nödgas man ej här framställa följderna af det fälttåg, som nu lupit till ända? Af mer än 100,000 stridbara män, knappt öfver 30,000 tjenstbare! Alla de öfrige fallne för fiendens vapen, eller fängslige i fiendeland, eller af nöd och sjukdomar omkomne, eller på sjukhusen framsläpande återstoden af ett snart slocknadt lif! Landtvärnt i synnerhet, detta Nationens hopp för kommande tider, till tvenne tredjedelar bortsmält, och de fleste af desse olycklige icke åt hjeltarnes död, utan åt behofvens och bristernas långsamma, men säkra förstöring, uppoffrade! Rikets förmur, emot en mäktig och öfvermodig granne, fallen, och det återstående af Sveriges sjelfbestånd, under den annalkade vintern, med oberäkneliga faror hotadt!

Sådan var ställningen i sitt allmännaste förhållande, nästan mörkare blef teckningen af dess delar. Jordbruket, denna första af ett lands näringsgrenar, aftynade, dels i brist på arbetande händer, dem utskrifningar derifrån ryckt, dels af oräkneliga kronoskjutsningar, som betogo den hemmavarande arbetaren tid och medel till sitt yrkes bedrifvande, dels ändtligen af gärder och leveranser, som beröfvade jordbrukaren sina nuvarande tillgångar, under det att hans idoghet skalle bereda nya. Bergsrörelsen råkade i den yttersta vanmakt och hotades på flere ställen med fullkomligt ödesmål. Genom bristande afsättning nedföll både manufaktur-stångjern och tackjern till ett sådant vanpris för de fleste Bruks- och Bergslager, att arbetskostnaden ofta icke blifvit betald. Aldrig hafva behållningarne på Metallvågarne gått till sådan höjd som förlidet år, då de öfverstego 561,000 Skeppund. Genom förlusten af Finland och af de Pommerska Staterna, genom saknad gemenskap med Östersjö-hamnarne, förlorades äfven en af ökade behof dubbelt nödig tillförsel af spanmål och viktualier, hvarföre prisen å dessa nödvändighetsvaror blifvit till en hittills oerhörd höjd uppjagade; Bergsrörelsen, andra nyttiga näringar, och den fattigare delen af Rikets inbyggare till det svåraste lidande; hvilket särskilt for hufvudstadens invånare blifvit ökadt genom förlorad vedtillförsel ifrån Finland.

Rikets och enskiltes förluster genom handelns och sjöfartens afstadnande med de fleste utrikes orter, genom svårigheter for den inrikes seglationens säkra gång, genom kaperier å skepp och laddningar, äro äfven att räkna såsom en högst betydande tillökning i krigets olyckliga följder.

En kort öfversigt af Statsverkets belägenhet lärer icke uti denna bedröfliga teckning böra saknas. Kriget skulle föras med Engelska subsidier, jemte det tillskott af andra medel, som, utan rubbning i de vanliga stats-utgifterna och utan tyngd för landet, kunde anskaffas. Med England hade ock vid årets början^[57] öfverenskommelse blifvit träffad om hjelpsändningar både i penningar och varor, till ett belopp af 100,000 Pund Sterling i månaden, eller 1,200,000 om året. Att dessa subsidier, till så betydande rustningar på alla Rikets vidsträckta gränser, till underhållet af både Landtmakt och Flottor, på långt när icke skulle vara tillräckliga; sådant var ofta före traktatens undertecknande af vederbörande tillkännagifvit, och sådant besannades snart af den mest bekymmersamma erfarenhet. Redan vid fälttågets början^[58], blef Rikets Ständers i Banken förvarade Kreditiv, till utrednings kostnadernas bestridande, öppnadt. Ej långt derefter^[59] blef en krigsgärd till trefjerdedelars belopp af bevillningssumman utskrifven, upptagen och använd. Subsidiernes indragning mötte hinder, dels för svårighetens skull att på en gång använda vexlar till ett större belopp, dels i anseende till några af personlighet uppkomne tvister med England^[60]. Dock blefvo dessa subsidier småningom med noggrannhet betalte. Det oaktadt, voro midt under fälttåget alla tillgångar medtagne, behofven ouppfyllde och nöden i dagligt stigande. Wismarska pantskillingen, hvars ränta flerdubbelt ersatt de förra inkomsterna af denna besittning, försvann nu i samma afgrund af behof, som uppslukat så många andra tillgångar. Publika Verk måste om lån anlitas: Krigs- och Sjöförvaltningarnes förlägenhet ökades; fordringsägare kunde icke betalas, Arméerna icke till fullo besoldas. Ändtligen framflöt detta, i Sveriges tillkommande häfder sorgeligen märkvärdiga år. Fjorton millioner Riksdaler Banko hade under detsammas olyckliga fälttåg åtgått; deraf voro nära fem och en half millioner utländska penningar; allt det öfriga var af landet utpressadt, eller en Staten tryckande gäld.

Under denna fortskridande förstöring af både allmänna och enskilta tillgångar, saknade Kongl. Maj:t ingalunda tidiga upplysningar, omständliga uträkningar, bedjande föreställningar, men alla fruktlösa. En redan^[61] innan utgången af sistlidne års fälttåg tillförordnad Finans-Kommitté, hvars första föremål var att uppgifva behofven, föreslå medel, och efter möjligheten ställa de förra i likstämmighet med de senare, var ej lyckligare i sina försök att ådagalägga Rikets verkliga tillstånd. Uppå ett omständligt betänkande öfver detta ämne, med föreslagna minskningar i krigs-utgifterna, erhöll Kommittéen^[62] bestämd befallning att icke uppehålla sig vid bristerna, att utan uppskof uppgifva emot behofven svarande fonder, att dervid till grund taga Arméens och Flottornas från början påräknade styrka, och ändtligen att icke låta några indragningar och besparingar komma i minsta beräkning. Den för 1809 års fälttåg föreslagna summa skulle således, utan invändning, utan afkortning, finnas, utkräfvas, användas; och denna summa var ej mindre än 26 millioner Riksdaler Banko! Förgäfves anförde man, att detta belopp vida öfversteg hela Rikets rörelsekapital; att den uppgifna summan, jemte de vanliga utskylderna, skulle utgöra 23 procent och deröfver, af hela Rikets återstående förmögenhets-massa i hus och jord, penningar och varor: och att anskaffandet deraf således var i uppenbar strid med sjelfva möjligheten. Beslutet var fattadt att på hvad sätt som helst till behofvens fyllande beskatta ett redan utblottadt land; och till en början anbefalltes utskrifvandet af en ny krigsgärd till 5 millioner Riksdalers Banco belopp; en beskattning vida öfver hvad under Sveriges mest brydsamma tider, och då landet var ostyckadt, från detsamma någonsin utgått. De lifligaste föreställningar, dels af dem, som med dessa ärender ägde befattning, dels af dåvarande Kongl. Beredning förblefvo alldeles kraftlösa; befallning gafs att inom 24 timmar utarbeta denna grannlaga och vigtiga Förordning, hvars utfärdande följde^[63] efter ett kort uppehåll, föranledt af åtskilliga förslag, hvilka likväl förkastades, emedan de påsyftade och lade en säker grund för Rikets Ständers sammankallande.

I denna strid emellan våldsmakten och allmänna tålamodet, förflöto innevarande års första månader. Med England afhandlades emedlertid om nya och förökade subsidier, hvarom viss öfverenskommelse likväl länge dröjde, dels i anseende till de af årstiden försvårade kommunikationerna, dels i anseende till det ovanliga framställningssätt, som utmärkte Svenska Hofvets underhandlingar. Ty, äfven denna Sveriges enda återstående bundsförvandt blef icke fredad för mer och mindre allvarsamma misshälligheter, härrörande dels, som förut omförmäldt är, från skiljaktig öfvertygelse om sättet att uppnå ett gemensamt syftemål, dels under senare tider, från allt mer utsträckta fordringar af kraftigare bistånd. Engelska Befälhafvare och Sändebud blefvo mer än en gång personliga föremål för ett misstroende eller ovilja, som understundom var nära att till brytning emellan sjelfva Hofven öfvergå. Slutligen, och då Engelska Regeringen, jemte vägran, att öfver ett visst belopp sträcka de omtvistade subsidiesummorna, bestämdt yttrat, det den, långt ifrån att vilja hindra Sveriges enskilta fred med sina fiender, fast mer tillstyrkte denna fred, så vida den utan uppenbar oförenlighet med Stora Brtttanniens intressen kunde afslutas; och då dertill lades den förklaring: att England icke ingick uti Svenska Regeringens föresatts att aldrig sluta fred med Frankrikes nuvarande Beherrskare, upptogs dessa meddelanden på ett sätt, som satte hela Riket i häpenhet och förundran. En allmän embargo anbefalltes^[64] uppå alla i Svenska hamnar varande Engelska handelsfartyg; hvilken författning likväl, fast ej utan det yttersta bemödande samt trägna föreställningar å vederbörandes sida, återkallades. Det kan icke beräknas hvad följder detta steg, uten kort derefter timade händelser, troligen hade medfört.

Farorna mångdubblades under denna sistförflutna tiderymd och i samma motsatta mån, medlen att dem afvärja. En på Åland qvarlemnad styrka, hvars förseende med alla sina behof redan varit försvårad, genom underlåtandet att i tid anbefalla förberedelser, och nästan blifvit omöjligt genom årstidens afskurna kommunikationer, var i den mest förtviflade belägenhet. Våren tillstundade: ett fientligt anfall i hjertat af Riket var att förese, men brister af alla slag gjorde tillräckligen motverkande utrustningar omöjliga. Småningom tycktes nu en förändrad sakernas ordning vara af allmänna sinnesstämningen bebådad: dennas enda och sanna driffjäder var åter allmänna nöden. Vid brädden af det djup, som redan syntes färdigt att emottaga Fäderneslandets både närvarande och framtida öden, samlades redlige behjertade män; till räddning eller hastig undergång blefvo allmänhetens röster förenade. De hördes först, dessa röster, de ljödo starkast bland krigare på Rikets vestra grans, hvilka, lika med deras vapenbröder i andra delar af Riket, kände deras Stånds förbindelser emot Fäderneslandet. Snart förkunnade ryktet^[65] deras antågande till hufvudstaden. Vid nyheten derom fattade Konungen det beslut att öfvergifva Stockholm, med anmaning till den Kongl. Familjen, med befallning till de fleste Rikets Embetsmän, att Hans Maj:t åtfölja. Förgäfves gjordes föreställningar emot denna olyckliga föresats^[66]. Garnisonen blef beordrad att aftåga, alla förråder skulle bortföras, hufvudstaden, utan någon med tillräcklig myndighet försedd Styrelse, åt oberäkneliga öden öfverlemnas. Allmänna bestörtningen nådde sin höjd, då Fullmäktige i Rikets Ständers Bank ej allenast blefvo uppmanade att, till föregifvet bevarande af Bankens säkerhet, ifrån hufvudstaden föra, att åt äfventyren af en flyttning i sådana omständigheter öfverlemna denna Nationens heliga tillhörighet, denna borgen for allmänt och enskilt väl, utan dertill antydde att, såsom lån utan säkerhet, utlemna en högst betydlig del af Bankens redbarheter, eller, som orden i Konungens skrifvelse lyda: “penningar till så stort belopp, som möjligen kunde förskjutas.” Fullmäktige vägrade ståndaktigt en åtgärd, som stridde emot Rikets Ständers tydliga föreskrifter; och hvad Bankens säkerhet beträffade, ansågo de den bäst bevarad under samma vård, af hvilken hufvudstadens trygghet skulle bero. Fullmägtige, redan bittida på morgonen församlade^[67], erhöllo befallning att icke tills vidare åtskiljas; de väntade bedröfliga följder af det svar, som lagar och samvete ålagt dem att gifva; och det kan ej bestämmas till hvad ytterlighet, redan af hotelser förebådad, detta deras afslag hade föranledt, så framt icke den händelse inträffat, som återgaf kraft och helgd åt Rikets Lagar.

Men äfven ögonblicken näst före denna händelse, forsummades intet, hvarigenom densamma möjligen kunnat förekommas. De bevekligaste föreställningar om afresans inställande, om Rikets Ständers sammankallande, om fredsunderhandlingars öppnande, möttes alla af lika ihärdiga afslag. Nödvändighetens lika oemotståndliga lag bjöd då^[68] vidtagandet af den enda utväg, som, jemte Rikets frälsning, äfven lemnade säkerhet för Kongl. Maj:ts egen person. Alla närvarande Statens Embetsman, och snart allmänna rösten, så fort den inom få ögonblick hann framtränga, förenade sig i den önskan, att Hans Kongl. Höghet måtte tills vidare antaga Riksstyrelsen och genom de mått och steg, som Grundlagarna föreskrifva, rädda ett gemensamt och kärt fosterland. Med lifligaste öfvertygelse om ställningens vådlighet, med den förtröstan, som rena och ädla afsigter ingifva, har Hans Kongl. Höghet, oaktadt dess annalkande höga ålder, åtagit sig detta ansvariga kall, och med Rikets Ständer velat dela den ärofulla mödan, att återföra Riket till lugn, sällhet och sjelfbestånd. Deras sammankallande har således varit Hans Kongl. Höghets första regerings-omsorg: och i detta ögonblick, då Rikets Ständer, till följe deraf, för första gången äro på Rikssalen församlade, erinrar Hans Kongl. Höghet dem alla, med känslor af en sann tillfredsställelse, att, utan denna dess åtgärd, ett fritt folks lagliga Ombud må hända aldrig inom detta land, skalle om Fosterbygdens angelägenheter hafva rådplägat.

Näst detta vigtiga åliggande, har Hans Kongl. Höghet varit ombetänkt att lindra de bördor, vida öfver både allmän och enskilt förmåga, som varit Svenska Folket pålagde. Främst af dessa var den, till bevillningens femdubbla belopp påbudne allmänna krigsgärden, den Hans Kongl. Höghet inställt, öfvertygad att Rikets Ständer, efter inhemtad kännedom om Statens behof, nogsamt lära till deras fyllande nödiga medel bevilja.

Landtvärnets olyckliga öde har väckt Hans Kongl. Höghets ömma deltagande. Med rättvist afseende derå, har Hans Kongl. Höghet befallt, att alla de af Landtvärnet, hvilka under tiden något jordbruk tillfallit, böra genast från Landtvärns bataljonerna frigifvas, utan skyldighet att någon annan i deras ställe anskaffa; hvarjemte Hans Kongl. Höghet, ej mindre för att till landtmannayrket återlemna ett länge saknadt biträde, än för att i möjligaste måtto lindra krigsfondens utgifter, tillåtit, att Landtvärnsmanskapet, der sådant i anseende till gränsbevakningen kunnat ske, må tills vidare hemförlofvas.

Åt alla Rikets fiender har Hans Kongl. Höghet erbjudit fred och förtrolighet. Dess första föresätts är, att, med sorgfälligt bibehållande af Rikets oberoende och ära, använda allt bemödande att återvinna utvertes lugn och säkerhet. Om tidens korthet och afståndens längd icke lemnat Hans Kongl. Höghet tillfredsställelsen att ännu kunna meddela Rikets Ständer några bestämda resultater af Dess fredliga anbud; hafva likväl fiendtligheternas upphörande, Ryska Tropparnas återtåg från Rikets nordliga landskap, samt Åländska Fördelningens räddning deraf varit omedelbara följder. Hvad denna sistnämnde händelse beträffar, erinrar Hans Kongl. Höghet Sig med känslor af lifligaste tacksamhet emot Försynens skyddande vård, att om styrelseförändringen ett enda dygn senare inträffat, skulle den på Åland förlagde styrka, utan rådrum att verkställa sitt återtåg, oundvikligen fallit i den mångdubbelt talrikare Ryska Härens våld; att intet stilleståndsförslag, under så gynnande utsigter för fienden, då mera blifvit åhördt; att Svenska jorden, få dagar derefter, varit af inkräktare beträdd och Rikets hufvudstad hotad af faror, hvilkas varnande åtanka torde vara tillräcklig att nu vägleda alla omdömen och förena alla sinnen.

Slutligen väntar och Hoppas Hans Kongl. Höghet, att i Dess för samtid och efterkommande vigtiga företag blifva understödd af den sanna fosterlandskänsla, af den lugna ståndaktighet, och framförallt, af den inbördes samdrägt och förtroende, som är den säkraste borgen, både för inhemsk lycksalighet och för Nationens aktning hos främmande Makter. Med den vishet, som förbereder, med den kraftfullhet, som verkställer, med den enighet, som befäster hvad förberedt och verkstäldt blifvit, skola Rikets Ständer forvärfva en oförgänglig rätt till Nationens erkänsla och till välsignelse af kommande slägter.

Stockholms Slott, på Rikssalen den   Maj 1809.

CARL.

---

1. December 1800.
2. April 1801.
3. Mars 1801.
4. Maj 1801.
5. Juli 1802.
6. 1802, 1803.
7. Juli 1803.
8. Augusti 1803.
9. Juli 1803.
10. Mars 1804.
11. April 1804.
12. April-Juni 1804.
13. Juni-Oktober 1804.
14. April 1804.
15. Augusti 1804.
16. September 1804.
17. Oktober 1804.
18. Januari 1805.
19. December 1804.
20. December 1804.
21. Februari 1805.
22. April 1805.
23. Maj 1805.
24. Juni 1805.
25. Oktober 1805.
26. November 1805.
27. December 1805.
28. Februari 1806.
29. April 1806.
30. Augusti 1806.
31. Oktober 1806.
32. November 1806.
33. November 1806.
34. Januari 1807.
35. April 1807.
36. April 1807.
37. Juni 1807.
38. Juli 1807.
39. Juli 1807.
40. Augusti 1807.
41. September 1807.
42. November 1807
43. Januari 1808.
44. Februari 1808.
45. Mars 1808.
46. Mars—April 1808.
47. Mars 1808.
48. Maj 1808.
49. Maj 1808.
50. Juni 1808.
51. April 1808.
52. April—September 1808.
53. Juni—September 1808.
54. Oktober 1808.
55. September 1808.
56. November 1808.
57. Februari 1808.
58. Mars 1808.
59. Maj 1808.
60. Juni 1808.
61. Augusti 1808.
62. November 1808.
63. 7 Januari 1809.
64. 24 Februari 1809.
65. 7 Mars 1809.
66. 12 Mars 1809.
67. 13 Mars 1809.
68. 13 Mars 1809.