Ön

Ön av Carl David af Wirsén

Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Ön.

Drömbild.

Hvad spelar så ljufligt i vassen,
När båten nu närmar sig ön?
Hvem sjunger från högsta terrassen
Med stämma så from och så skön?
Den sången jag hört i min aning
På jorden som tröst eller maning,
Men snart fick den glömmas och dö.
»Du kommit, o främling, som frågar,
Till nejd, dit ej döden sig vågar,
Till återföreningens ö.»

Jag ser det! Ej öga här gråter,
Här vän fått tillbaka sin vän,
Här dufvan sin make fått åter
Och svalan sin unge igen.
O genier, som främlingen leden,
Ett väsen jag söker i Eden,
Som flytt mig på lefnadens sjö.
»Så sök i den vingade raden
Där borta vid tempelarkaden
På återföreningens ö!»

Då kom ur förklaringens sköte
Högtidligt med stilla behag
Min tvillingnatur mig till möte,
Min älskling, mitt ädlare jag.
O genier, som skänkt hvad vi önska,
Får ständigt den lycka här grönska,
Som föddes ur sorgernas frö?
»O främling, vi gjort dig till viljes.
Ej något mer söndras och skiljes
På återföreningens ö.»