Öster om solen och vester om månen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Norska folksagor och huldre-sägner
av Peter Christen Asbjørnsen
Översättare: Ernst Lundquist


[ 248 ]

Öster om solen och vester om månen.

Öster om solen och vester om månen

Det var en gång en fattig backstusittare, som hade många barn och just inte mycket, hvarken mat eller kläder, att ge dem; vackra voro de alla, men den vackraste var den yngsta dottern, som var så fager, att det inte var någon måtta med det.

Så var det en torsdagsqväll sent om hösten, det var styggt väder ute och mycket mörkt, och det regnade och blåste, så att det knakade i väggen; de sutto allesammans omkring spiseln och hade något att syssla med. Rätt som det var, så bultade det tre gånger på rutan. Mannen gick ut och skulle se hvad som var på färde, och då han kom ut, stod der en stor, stor hvitbjörn.

[ 249 ]«God qväll du!» sade hvitbjörnen, »God qväll!» sade mannen. «Vill du ge mig din yngsta dotter, så skall jag göra dig lika rik, som du nu är fattig!» sade han. Ja, mannen tyckte det var nog så bra, att han skulle bli så rik; men han tyckte också att han borde tala med sin dotter först, och gick in och sade, att det var en stor hvitbjörn der ute, som lofvade att han skulle göra dem så rika, om han bara kunde få henne. Hon sade nej och ville ogerna, och så gick mannen ut igen och kom öfverens med hvitbjörnen, att han skulle komma igen nästa torsdagsqväll och hämta svar. Emellertid öfvertalte de henne och pratade för henne om all den rikedom, de skulle få, och om huru godt hon skulle få det sjelf; hon fann sig då i det till sist och tvättade och stökade med sina trasor, prydde sig så godt hon kunde och höll sig resfärdig. Och inte var det heller mycket hon skulle ha med sig.

Nästa torsdagsqväll kom hvitbjörnen och skulle hämta henne; hon satte sig upp på hans rygg med sitt knyte, och så bar det af. Då de voro komna ett långt stycke på vägen, sade hvitbjörnen: «Är du rädd?» Nej, det var hon inte. «Ja, håll dig bara väl fast i min ragg, så har det ingen fara,» sade han.

Nu red hon långt, långt bort, och så kommo de till ett stort fjäll. Der bultade hvitbjörnen på, och då gick der upp en port, och de kommo in i ett slott, der det var många upplysta rum, som skeno både af guld och silfver, och så var der en stor sal, der det stod ett dukadt bord, och det så präktigt att du inte [ 250 ]kan tro hur präktigt det var. Så gaf hvitbjörnen henne en silfverklocka; när det var något hon ville, skulle hon bara ringa på den, så fick hon det. Ja, då hon hade spisat och det led på qvällen, blef hon sömnig efter resan och tyckte att hon kunde ha lust till att lägga sig; så ringde hon på klockan, och hon hade inte tagit i den, förr än hon kom in i en kammare der det stod en bäddad säng, så präktig som någon ville ligga i, både med silkesdynor och omhängen och guldfransar; och allt som der var, var af guld och silfver; men då hon hade lagt sig och släckt ljuset, kom det en menniska och lade sig hos henne, och det var hvitbjörnen, som kastade hamnen af sig om natten; men hon fick aldrig se honom; för alltid kom han sedan hon hade släckt ljuset, och förr än det var ljust om morgonen, var han borta igen. Det gick godt och väl en tid; men så började hon på att bli så tyst och sorgsen, för hon gick der ensam hela dagen och längtade hem till sina föräldrar och syskon. Då nu hvitbjörnen sporde hvad det var, som fattades henne, sade hon att det var så ödsligt der, hon gick der så allena och längtade hem till föräldrarne och syskonen, och det var för det hon inte kunde komma till dem, som hon gick och var sorgsen. «Det kan det nog bli råd för,» sade hvitbjörnen; «men du skall lofva mig, att du inte talar med din mor allena, utan bara när de andra höra på; hon tar dig vid handen,» sade han, «och vill leda dig in i en kammare och tala allena med dig; men det får du alls inte göra, annars gör du oss olyckliga begge två.»

[ plansch ]

Öster om solen och vester om månen.
Teckning af O. Sinding.
(Sid. 251.)

[ 251 ]En söndag kom hvitbjörnen och sade, att nu skulle de resa till hennes föräldrar. Ja, de reste och hon satt på hans rygg, och det gick både långt och länge; till sist kommo de till en stor hvit gård; der sprungo hennes syskon ute och lekte och der var så vackert, att det var en lust att se det. «Der bo föräldrarne dina,» sade hvitbjörnen, «men glöm inte det jag har sagt dig, annars gör du både dig och mig olyckliga.» Nej, kors, det skulle hon inte glömma, och då hon var kommen dit, så vände hvitbjörnen om igen.

Det blef sådan glädje, då hon kom in till föräldrarne, att det icke var någon hejd på det; de tyckte att de kunde icke fullt tacka henne för det hon hade gjort för dem; nu hade de det så bra, så bra, och alla sporde de henne, huru hon hade det, der hon var. Hon hade det godt och väl och hade allt hvad hon kunde önska sig, sade hon; hvad hon svarade för resten skall jag inte kunna säga, men jag tror inte de fingo någon riktig reda på det. Men så om eftermiddagen, då de hade spisat middag, gick det som hvitbjörnen hade sagt: modern ville tala med henne allena inne i kammaren. Men hon mindes hvad hvitbjörnen hade sagt och ville inte på några vilkor. »Det vi ha att tala om,» sade hon, «det hinna vi alltid med.» Men huru det gick, så öfvertalade modren henne till sist, och så måste hon säga, huru hon hade det. Hon sade då, att det alltid kom en menniska och lade sig hos henne, när hon hade släckt ljuset om aftonen, men honom fick hon aldrig se, för han var alltid borta, förr [ 252 ]än det blef ljust om morgonen. Det gick hon och sörjde öfver, för hon tyckte hon ville så gerna se honom, och om dagen gick hon der ensam och det var så ödsligt och tomt. «Hu, det är kanske ett troll du ligger med,» sade modern; »men jag skall lära dig ett sätt, så du kan få se honom; du skall få ett stycke ljus af mig, som du kan ta med dig i barmen; lys så på honom med det, när han sofver! men akta dig att du inte dryper talg på honom.» Ja, hon tog ljuset och gömde det i sin barm, och om aftonen kom hvitbjörnen och hämtade henne.

Men då de voro komna ett stycke på vägen, sporde hvitbjörnen, om det inte hade gått så, som han hade sagt. Jo, det kunde hon då inte neka till. «Ja, har du lyssnat till din mors råd, så har du gjort oss begge olyckliga, och då är det förbi mellan oss,» sade han. Nej, det hade hon visst inte.

Då hon nu var kommen hem och hade lagt sig, gick det som det plägade: det kom en menniska och lade sig hos henne; men då det led ut på natten och hon hörde att han sof, steg hon upp och slog eld, tände på ljuset och lyste på honom och så fick hon se, att han var den vackraste prins, man kunde se för sina ögon och hon blef så glad, att hon tyckte hon inte kunde lefva, om hon inte fick kyssa honom strax på ögonblicket; det gjorde hon också, men i det samma dröp hon tre heta talgfläckar på hans skjorta, så att han vaknade. «Hvad har du nu gjort?» sade han. «Nu har du gjort oss olyckliga begge två; hade du [ plansch ]

Öster om solen och vester om månen.
Teckning af O. Sinding.
(Sid. 253.)

[ 253 ]bara hållit ut ett år, så hade jag varit frälst, för jag har en styfmor som har förhexat mig, så att jag är hvitbjörn om dagen och menniska om natten, men nu är det förbi mellan oss, nu måste jag resa från dig till henne; hon bor på ett slott, som ligger öster om solen och vester om månen, och der är en prinsessa med en näsa, som är tre alnar lång; henne skall jag nu ha.»

Hon grät och jämrade sig, men det var ingenting att göra vid det, han måste resa. Då sporde hon, om hon inte kunde få följa med. Nej, det gick inte an. «Kan du säga mig vägen så skall jag leta rätt på dig; det kan jag väl få lof till?» sade hon. Ja, det kunde hon, sade han, men det var ingen väg dit, det låg öster om solen och vester om månen, och dit kunde hon aldrig finna någon väg.

Om morgonen, då hon vaknade, voro både prinsen och slottet borta; hon låg på en liten grön fläck midt inne i mörka, täta skogen och bredvid henne låg samma trasknyte, hon hade haft hemifrån. Då hon nu hade gnidit sömnen ur ögonen och gråtit sig trött, gaf hon sig på vägen, och så gick hon många, många dagar, till dess hon kom till ett stort berg. Utanför det satt en gammal käring och lekte med ett guldäpple. Henne sporde hon om hon visste vägen till prinsen, som var hos sin styfmor på ett slott, som låg öster om solen och vester om månen, och som skulle ha en prinsessa med en näsa, som var tre alnar lång. «Huru känner du honom?» sporde käringen; «kanske det var du, som skulle ha haft honom?» — «Ja, det var det.» — «Jaså, är det du?» sade käringen; «ja, jag vet inte [ 254 ]något mera om honom, än att han bor på det slottet, som är öster om solen och vester om månen, och dit kommer du sent eller aldrig, men du skall få låna min häst och den kan du rida på till grannkäringen; kanske hon kan säga dig det, och när du är kommen fram, så behöfver du bara slå till hästen under det venstra örat och be honom gå hem igen; och det här guldäpplet kan du ta med dig.»

Hon satte sig upp på hästen och red i lång, lång tid, och så kom hon till sist till ett berg, der det satt en gammal käring utanför med en gullnystvinda. Henne sporde hon om hon visste vägen till det slottet, som låg öster om solen och vester om månen. Hon sade, som den förra käringen, att hon inte visste något om det, men det var nog öster om solen och vester om månen, «och dit kommer du sent eller aldrig, men du skall få låna min häst till min närmaste granne, kanske hon vet det, och när du är kommen dit, behöfver du bara slå hästen under det venstra örat och be honom gå hem igen,» och så gaf hon henne nystvindan, «för den kunde hon nog komma att få gagn af,» sade hon. Flickan satte sig då upp på hästen och red i lång tid igen, och omsider kom hon till ett stort berg, der det satt en gammal käring och spann på en guldrock. Henne sporde hon, om hon visste vägen till prinsen och hvar det slottet var, som låg öster om solen och vester om månen. Det gick här liksom förut. «Kanske det är du, som skulle ha prinsen?» sade käringen. Ja, det var det. Men hon visste inte bättre vägen hon än de andra två; öster om solen och vester om månen [ 255 ]var det, det visste hon, «och dit kommer du sent eller aldrig,» sade hon; «men du skall få låna min häst, så kan du rida till östanvinden och spörja honom, kanske han är bekant der och kan blåsa dig dit. När du är kommen fram, så behöfver du bara slå hästen under örat, så går han hem igen.» Och så gaf hon henne guldrocken. «Kanske du kan få gagn af den,» sade käringen.

Hon red i många dagar och lång tid, innan hon kom dit; men sent omsider kom hon fram och så sporde hon östanvinden, om han kunde säga henne vägen till prinsen, som bodde öster om solen och vester om månen. Ja, den prinsen hade han nog hört talas om, sade östanvinden, och slottet med, men vägen visste han inte, för han hade aldrig blåst så långt. «Men om du vill, så skall jag följa dig till bror min, vestanvinden, kanske han kan veta det, för han är mycket starkare; du kan sätta dig på min rygg, så skall jag bära dig dit.» Ja, hon gjorde så, och det gick friskt nog. Då de kommo fram dit, gingo de in och östanvinden sade, att den han hade med sig, det var hon, som skulle ha haft prinsen, som bodde på slottet, som låg öster om solen och vester om månen; nu reste hon och skulle leta rätt på honom igen, och så hade han följt henne hit och ville gerna höra om vestanvinden visste, hvar slottet var beläget. — «Nej så långt har jag aldrig blåst,» sade vestanvinden, «men vill du, skall jag följa dig till sunnanvinden, för han är mycket starkare än någon af oss och han har flackat både vidt och bredt; kanske kan han säga dig det. Du kan sätta dig på min rygg, så skall jag bära [ 256 ]dig dit.» Ja, hon gjorde så; de reste till sunnanvinden och voro icke länge på vägen, det vill jag lofva. Då de kommo fram, sporde vestanvinden om han kunde säga henne vägen till det slottet, som låg öster om solen och vester om månen, för det var hon, som skulle ha prinsen, som bodde der. — «Jaså,» sade sunnanvinden, «är det hon? Ja, jag har vankat något hvarstans i min tid,» sade han, »men så långt har jag aldrig blåst; men vill du, så skall jag följa dig till bror min, nordanvinden; han är den äldste och starkaste af oss allesammans, och vet inte han hvar det är, så får du aldrig i verlden veta det. Du kan sätta dig upp på min rygg, så skall jag bära dig dit.» Ja, hon satte sig upp på hans rygg, och han i väg, så att det hven om dem. De sölade inte på vägen.

Då de kommo dit, der nordanvinden bodde, så var han så vild och galen, att det stod som en kall pust af honom lång väg. «Hvad vill ni?» skrek han på långt håll, så att det gick kallkårar öfver ryggen på dem. «Åh, du får inte vara så sträng af dig,» sade sunnanvinden, «för det är jag, och så är det hon, som skulle ha haft prinsen, som bor på slottet, som ligger öster om solen och vester om månen, och nu vill hon spörja dig om du har varit der och kan säga henne vägen, för hon vill gerna finna rätt på honom igen.» — «Ja, jag vet nog hvar det är,» sade nordanvinden, «jag har blåst ett asplöf dit en enda gång, men då var jag så trött, att jag inte orkade blåsa på många dagar efter. Men är det så, att du ändtligen vill dit och inte är rädd för att vara med mig, så skall [ 257 ]jag ta dig på ryggen min och försöka om jag kan blåsa dig dit.» ja, hon ville och hon måste dit, om det på något sätt eller vis var möjligt, och rädd var hon inte, om det gick aldrig så galet, «Ja, ja, du får allt ligga öfver här i natt,» sade nordanvinden, «för vi måste ha dagen på oss, och väl det, om vi ska’ hinna dit.»

Öster om solen och vester om månen.

Tidigt den andra morgonen väckte nordanvinden henne och blåste sig upp och gjorde sig så stor och stark, att det var förskräckligt; och så bar det åstad med dem högt genom luften, som om de skulle fara till verldens ände med det samma. På bygden var det sådan storm, att det rök ned både skogsdungar och hus, och då de kommo ut öfver storsjön, förliste der skepp i hundradetal. Så foro de åstad, så långt, så långt, [ 258 ]att ingen kan tro hur långt de foro, och alltid gick det öfver hafvet, och nordanvinden blef tröttare och så utmattad, att han nästan inte orkade blåsa längre, och han sänkte och sänkte sig mera och mera, och till sist gick det så lågt, att böljetopparne slogo om hennes hälar. «Är du rädd?» sade nordanvinden. «Nej,» sade hon, det var hon inte. Men de voro inte långt från land, och det var nättopp så mycken makt qvar i nordanvinden, att han kunde kasta henne upp på stranden under fönsterna på slottet, som låg öster om solen och vester om månen; men då var han också så trött och usel, att han måste hvila öfver många dagar, förr än han kunde komma hem igen.

Den andra morgonen satte hon sig till att leka med guldäpplet utanför fönsterna i slottet, och det första hon såg var den långnäsan, som skulle ha prinsen. «Hvad skall du ha för ditt guldäpple, du?» sade hon och öppnade fönstret. «Det är inte till salu för guld eller penningar,» sade flickan. «Är det inte till salu för guld eller penningar? hvad är det då du vill ha för det? du kan få hvad du vill!» sade prinsessan. «ja, om jag kan få komma till prinsen, som är här, och vara hos honom i natt, så skall du få det,» sade hon, som var kommen med nordanvinden. Ja, det kunde hon nog få, det gick väl för sig. Prinsessan fick guldäpplet; men då flickan kom upp på rummet till prinsen om qvällen, sof han; hon ropade på honom och skakade honom och allt emellan så grät hon, men hon kunde inte få honom vaken. Om morgonen då dagen började lysa, kom prinsessan med långa näsan och jagade henne ut igen.

[ 259 ]Om dagen satte hon sig utanför fönsterna i slottet och nystade på nystvindan, och då gick det på samma sätt som förut. Prinsessan sporde hvad hon ville ha för den, och hon sade, att den hvarken var till salu för guld eller penningar, men kunde hon få lof till att komma upp till prinsen och vara hos honom om natten, så skulle hon få den. Men då hon kom dit upp, sof han igen, och allt hvad hon ropade och skrek och riste honom och allt hvad hon grät, så sof han, så att hon inte var i stånd till att få lif i honom; och då dagen började lysa om morgonen, kom prinsessan med långa näsan och jagade henne ut igen.

Då det led fram på dagen, satte flickan sig utanför fönsterna i slottet till att spinna på guldrocken, och den ville prinsessan med långa näsan också ha. Hon öppnade fönstret och sporde hvad hon ville ha för den. Flickan sade nu som de båda förra gångerna, att den inte var till salu hvarken för guld eller penningar, men kunde hon få komma upp till prinsen, som var der, och vara hos honom om natten, då skulle hon få den. Ja, det fick hon gerna. Men så var det några kristna menniskor, som voro intagna der, och de hade sutit i den kammare, som var närmast prinsens, och de hade hört att det hade varit ett qvinnfolk inne, som hade gråtit och ropat på honom två nätter å rad, och det sade de till prinsen. Om qvällen då prinsessan kom med sofbägaren, låtsade han som han drack, men slog den bakom sig, för han kunde nog förstå, att det var en sömndryck. Då nu flickan kom in, var prinsen [ 260 ]vaken, och så måste hon förtälja, huru hon var kommen dit. «Ja, nu kom du riktigt till pass,» sade prinsen, «för i morgon skulle jag hålla bröllop; men jag vill inte ha henne med långa näsan, och du är den enda, som kan frälsa mig. Jag skall säga, att jag vill se hvad min brud duger till och bedja henne tvätta skjortan med de tre talgfläckarne på; det går hon in på, för hon vet inte att det är du som har gjort det; men det måste vara en kristen menniska till det och inte sådant trollpack, och så skall jag säga, att jag inte vill ha någon annan till brud än den, som kan göra det, och du kan, det vet jag.» Det var då stor fröjd och glädje på dem om natten. Men dagen efter, då bröllopet skulle stå, sade prinsen: «Jag vill se hvad bruden min duger till först?» Ja, det var inte mer än billigt, sade styfmodern. «Jag har en fin skjorta, som jag vill ha till brudgumsskjorta; men det har kommit tre talgfläckar på den, och dem vill jag ha urtvättade, och jag har lofvat, att jag inte tar någon annan än den, som är god till att göra det, och kan hon inte det, så är hon inte värd att ega.» Ja, det var en småsak, mente de, och det gingo de in på, och hon med långa näsan till att tvätta det bästa hon kunde; men ju mera hon tvättade och gned, desto större blefvo fläckarne. «Åh, du kan inte tvätta,» sade den gamla trollkäringen, mor hennes, «låt mig få den!» men knapt hade hon tagit i skjortan, förr än den blef mycket värre ändå, och ju mera hon tvättade och gned, desto större och svartare blefvo fläckarne. Så skulle de andra trollen till att tvätta; men ju längre det led, desto värre och fulare [ 261 ]blef den, och till sist såg hela skjortan ut som om den hade varit i skorstenspipan. «Åh, ni duger inte til något, någon af er!» sade prinsen; «det sitter en tiggarflicka utanför fönstret här; jag är säker på att hon är mycket skickligare till att tvätta än någon af er. Kom in du flicka!» ropade han. Ja, hon kom in. «Kan du tvätta ren den här skjortan, du?» sade han. «Jag vet inte,» sade hon; «jag tror nog det.» Och knappast hade hon tagit i skjortan och doppat den ned i vattnet, förr än den var drifvande hvit som nyfallen snö och hvitare ändå. «Ja, dig vill jag ha!» sade prinsen. Då blef den gamla trollkäringen så arg, att hon sprack, och prinsessan med långa näsan och småtrollen sprucko nog också, för jag har inte hört något af dem sedan. Prinsen och hans brud löste då allt det kristna folket, som var intaget der, och så togo de med sig mycket guld och silfver och flyttade långt bort från slottet, som låg öster om solen och vester om månen.

Öster om solen och vester om månen.