”― ― Ända in i döden”
| ← Emilie Carlén |
|
Julie Nyberg → |
”— — ända in i döden!”
1.
Under det hvita soltält, som sträckte sig öfver förstugbron till enke-professorskan M . . . s landthus, syntes, en lördagsafton för några år sedan, en behaglig grupp — tvenne förlofvade par: professorskans unga döttrar med deras fästmän. Alla fyra hade plats omkring ett litet rundt bord; och då de lutade sig framåt, hvilket hände hvarje ögonblick, bildade de fyra vackra hufvuden, som derigenom kommo i beröring med hvarandra, en tafla, hvars effekt icke stördes deraf att en stor mörkbrun dogg lade sina framtassar på bordets enda öppna sida, under det han med högra örat förtroligt strök sig mot en fin och fyllig skuldra, tillhörig den yngsta af damerna. Öfver det hela göt sig skimret af en nedgående sommarsols röda färgglans.
Mamsellerne M . . . hade redan länge innehaft det slags celebrité, som vanligen i landsorten tilldömes dem, hvilka uppträda med en viss liten pretention. För att kunna göra detta med framgång, fordras likväl några små förmåner: skönhet mindre än god ton, men denna förenad med den lyckliga förmågan att kläda sig väl, att föra sig väl, att hafva nyaste moderna före någon annan och slutligen att med lätthet kunna uttrycka sig öfver hvarje bekant eller obekant ämne, som på andra orter och synnerligast i hufvudstaden hör till ordningen för dagen. Detta allt ger uteslutande rätt att anses såsom häradets eller småstadens notablaste prydnad.
Med ifrågavarande damer var det dock något mera: de hade aldrig sjelfva sökt uppsvinga sig till ”lejoninnor”, utan det der hade gått så småningom. Blygsamheten vårdade de behag, som lekte omkring dem och tillmätte dem ett pris, hvilket de äfven i en större krets skulle vunnit. Ryktet för älskvärdhet och grace gällde i synnerhet den täcka Rosa; hvaremot Julia, den äldre systern, prisades för sitt mera mognade förstånd, och begge — för sin förmögenhet.
Hvad herrar fästmän beträffar, hade de åtminstone tre gemensamma meriter: ett manligt utseende, ett städadt skick och så pass egna tillgångar, att de ej behöfde söka en hustru för penningar. I många eller, kanske rättare, i alla andra fall afveko de från hvarandra, hvilket bäst synes af fortsättningen.
Alla menniskor sade — och då alla menniskor säga en sak, blir den trovärdig — att mer passande partier icke kunde tänkas. De unga sjelfva hyllade i synnerhet samma öfvertygelse, ty kärlekens ”fria-val” hade spelat hufvudrolen vid de ingångna förbindelserna. Också klappade sällan fyra lyckligare hjertan än deras, när om lördagseftermiddagarne de begge fästmännen skiljt sig från sina göromål i staden, för att på det vackra Hillinge tillbringa ett par dagar.
Det är under en af dessa aftnar, tvenne månader före den utsatta gemensamma bröllopsdagen, som vi se dem församlade under soltältet. Hastigheten i deras rörelser och värman på deras kinder visa att samtalet är ifrigt.
”Ja, så säga alla män, utan att ens tänka på vigten af sina ord”, yttrade den lifliga Rosa, under det hon lät sömmen nedsjunka på knät och gaf sin fästman, auditören Wilhelm L., ett lätt slag af den garn-docka, hon höll i handen.
”Icke alla, min englaflicka,” svarade Wilhelm och bemäktigade sig utan synnerligt motstånd den lilla straffande handen, ”icke alla, söta du! Jag till exempel — emedan jag tillräckligt känner mig sjelf — kan med full och djup öfvertygelse försäkra att jag älskar dig mera än mitt eget jag, och att ingen tid, inga förhållanden, inga omständigheter kunna upptänkas, då min kärlek skulle svalna. Jag älskar gränslöst, ty jag älskar för både tid och evighet!”
Rosa log — ett förtjusande leende, hälften misstro, hälften vemod. Men landskamrer Leopold T., auditörens blifvande svåger, utbrast nästan kärft: ”Jag blir riktigt sjuk af att höra sådane galenskaper! Osvuret är bäst. Ingen kan svara för sitt hjerta under en mängd okända förhållanden. Jag är säker att jag håller Julia så kär som en man kan hafva sin tillkommande maka; men det hindrar mig likväl icke att tänka mig omständigheter, som kunna afkyla mina känslor. Om jag, för att begagna ett exempel, såge — hvad jag med Guds hjelp aldrig får se — att Julia fästade en för stor uppmärksamhet vid en annan mans hyllning, eller. . . .”
Längre hann icke Leopold i utvecklandet af sina argumenter. Julias lugna, klara blick träffade hans, på samma gång hennes läppar uttalade ett mildt ”tyst, tyst! Jag vill icke höra dig komma fram med sådane tankar!”
”Det var väl icke så alldeles allvar heller!” sade Leopold och kysste sin fästmös hand. ”Jag ville blott bevisa Wilhelm att han hade orätt att prata så der i vädret.”
”Och du har ingenting bevisat”, ifrade auditören, ”utom det att du sjelf har rätt goda anlag att i framtiden uppträda som den intressantaste svartsjuka äkta narr, åt hvilken en liberal man någonsin roat sig. För min del förklarar jag öppet att Rosa må fritt emottaga all den hyllning, som på ett honnett sätt erbjudes henne: jag är stolt öfver att äga en qvinna, som andra afundas mig.”
”Vi tänka nu, liksom oftast, fullkomligt olika”, återtog Leopold. Jag retas lika litet af de epiteter, du består mig, som af utsigten till en dylik afund öfver hvad som är min tillhörighet. Tvertom önskar jag så helt och hållet behålla min hustru för mig sjelf, att jag vore tillfreds, om hela den öfriga verlden icke skänkte henne en enda blick.”
Ehuru fri från behagsjuka, tyckte likväl Julia att hennes älskare nu dref sin sats något långt; men hon motsade honom ej, kanhända af fruktan att vidröra en sträng, som hennes känsla sade henne endast kunde frambringa missljud. Julias förstånd prisades icke förgäfves — och hon eftersträfvade icke att såsom fästmö utöfva ett välde, hvilket hustru-titeln möjligen skulle indraga, och då mera känbart. Kanske tänkte hon äfven, att hon ej för tidigt kunde tillämpa skaldens visa ord:
En qvinnas tålamod kan aldrig gå för långt:
Det är ej mer, än mannen fullt hvar dag behöfver.
Några ögonblicks tystnad hade inträdt. Flickorna sydde förtvifladt. Auditören lät sin blick e som oftast fara öfver till några på ängen arbetande tjenstflickor, hvilka i sina hvita lintygsärmar, korta kjortlar och rikt nedhängande hårflätor sågo rätt ”pittoreska” ut, der de emellanåt hvilade sig mot de nyhvälfda hö-stackarne. Landskamrern, mindre konnässör af det sköna, smuttade ur sitt punschglas, medan han roade sig att afteckna Wilhelms stora dogg. Innan ännu någon återtagit ämnet eller börjat ett nytt, öppnades salsdörren, och professorskan M . . ., en värdig och intagande fru, kom ut på förstugbron och nickade vänligt åt de unga. På hennes läppar låg ett leende, fullt af godhet, hvilket öppet tolkade hennes glädje och stolthet vid åsynen af den vackra gruppen.
”Ack, hvad mamma kom lägligt!” utbrast Rosa. ”Mamma skall säga oss hvilken som är mest orimlig i sina satser, Wilhelm eller Leopold, och hvem som har största skälet att frukta deras öfverdrift, Julia eller jag?”
”Förträffligt, min lilla fästmö!” ropade Wilhelm glädtigt. ”En säkrare domare kunna vi icke få.” Han sprang upp och drog en ländstol från salen ut under tältet, förde artigt sin blifvande svärmor på hennes plats, hvarefter han återvände till sin egen, med förfrågan till de öfrige hvilkendera borde framställa anklagelsepunkterna.
”Jag, naturligtvis!” menade Rosa, antagande ett högtidligt allvar. ”Var det icke jag, min herre, som först väckte frågan om en dom? Och jag hoppas att inga röster opponera sig mot min sjelfvalda värdighet!”
Som en allmän tystnad tillkännagaf att valet gillades, uppsteg Rosa och öppnade sessionen med följande fråga:
”Huldaste moder och domarinna, du, som af egen erfarenhet vet hvad vi tids nog få veta, äro en mans ord och löften att bygga på?”
”En ganska kinkig fråga att besvara, mitt barn!” genmälte professorskan muntert. ”Männerna, så vidt jag förmått bedöma dem, äro af minst tjuge särskilta klasser. Men då jag icke nu kan uppräkna dem alla, vill jag endast nämna ett par. Den första — och den är mycket vanlig — utgöres af en komposition, der eld och vatten ständigt ligga i strid med hvarandra och vexelvis behålla öfverväldet. Är nu förhållandet att sålunda komponerade männers ord och löften blifvit afgifna under brännperioden — jag menar när deras fantasi tagit för stark fart — då har man skäl att befara det elden i dessa löften förtär sig sjelf; men afgifvas de åter under en tid, som kring lynnet skapar fukt och dimma, då äro de redan i sig sjelfva så vattenaktiga att de upplösa sig, utan att man märker huru det sker.”
”Godt, mamma lilla! Men den andra klassen?”
”Den andra, min dotter, är helt annorlunda. Elden hos dessa Adams söner är modererad af förståndet, som alltid ingår i det hela. De män, som tillhöra denna klass, tillåta icke fantasien göra så vidlyftiga utflykter, att någon vattenperiod kommer efter. Lugn och kraft utmärka dem, deras ord och handlingar äro liktydiga; och på deras löften kan en qvinna tryggt bygga.”
”Hm!” sade Rosa, begrundande, och drog med den lilla handen vårdslöst ut de väl krusade lockarne. ”Jag är ej så alldeles säker på, att jag kan räkna Wilhelm till sista klassen.”
”Låt höra anklagelsen!” inföll modren leende.
”Jo, mamma, han påstår att han älskar mig mera än sig sjelf, att inga slags förhållanden förmå ändra hans tänkesätt, emedan han älskar mig omätligt — för både tid och evighet.”
”För starkt, för starkt!” yttrade professorskan och upplyfte skämtsamt hotande sitt finger mot Wilhelm. ”Akta dig för vattenperioden, min son! Men låt höra andra punkten, Rosa?”
”Den rör Leopold, mamma! Han påstår att Wilhelm pratar i vädret, och han säger sig icke vilja ansvara för sitt hjerta, ifall Julia gör honom den syrprisen att finna sig road af andra karlars uppmärksamhet. Hvad tycker väl mamma — han blygs icke för att erkänna det han vill ha henne så alldeles för sig sjelf, att han helst ser det hon icke får en blick af någon annan!”
”Bättre att lofva för litet, än för mycket! Jag föredrar Leopolds sats, ehuru äfven i den ligger någon öfverdrift. Var det någonting mera?”
”Ja, mamma, Wilhelm säger också att han känner sig stolt och smickrad öfver att äga en hustru, som andra afundas honom. Han lofvar mig att få emottaga så mycken hyllning, som står mig till buds.”
”Det var icke bra!” återtog professorskan; och det lekande skämt, som hittills legat i hennes ton, utbyttes mot ett fromt, värdigt allvar. ”Det der är icke bra sagdt, Wilhelm, än mindre tänkt. En man, som sjelf önskar att se sin hustru firad, älskar henne blott för det yttre skenet, således endast af fåfänga. Och jag förklarar då att Julia har mera skäl att vara belåten med Leopolds princip, än Rosa med din.”
Wilhelm rodnade lätt; och han var just på väg att göra något klyftigt inkast, då en vagn inrullade på gården och gjorde slut på sessionen.
2.
”Välkommen, välkommen, söta moster Ebba!” ropade flickorna och förde en stor, rödlätt dam till soffan i salen, medan de täflade om att få uppknyta hennes hattband, sätta till rätta det af resan något medtagna fräset samt hala upp schalen, hvilken råkat glömma sin bestämmelse att skyla den alltför solbrända halsen.
”Se så, se så, flickor!” sade professorskan, som ännu icke fått framkomma med sin välkomsthelsning. ”Låt nu vackert moster Ebba draga andan! Vänd' er om — vi ha ju mera främmande.” Och då nu professorskan och den vördiga prostinnan H., hennes syster, omfamnades och kystes, nego flickorna för en herre, hvars hela yttre hållning, ja till och med bugning, annonserade en artig och hygglig ung man — en man ur mammas andra klass.
”Min mans brorsson, brukspatron H.”, presenterade moster Ebba med stolt min. Professorskan föreställde sina tillkommande mågar, och så var bekantskapen inledd.
Sedan flickorna instufvat moster Ebbas mångfaldiga saker i gästkammarn, serverat thé och styrt till för aftonen, intogo de sina platser vid det lilla nu i salen inflyttade bordet, dit brukspatronen snart drog sin stol. Allt tycktes arta sig till harmoni. Endast moster Ebbas favorit-katt, som alltid åtnjöt förmånen att medfölja på resor, syntes fiendtligt sinnad, nb. mot auditörens stora dogg, mot hvilken han oupphörligt ljungade sina gnistrande blickar.
”Dina flickor äro rätt söta och hyggliga, kära Gustafva!” hviskade prostinnan sin syster i örat.
”De äro snälla och husliga”, svarade den moderliga blygsamheten.
”Ack, om min Elisabet fått lefva, så hade hon vid det här laget . . .”
”Att Wermland är en så utmärkt herrlig provins!” inföll Rosa, småleende åt den vältaliga beskrifning, som unga brukspatronen gjorde öfver sin hembygd. ”Nog vet jag att der är godt om jern och skog, men att det är sjelfvaste paradiset, har jag aldrig hört!”
”Jag har icke sagt att hela Wermland äger detta företräden. Men jag älskar mitt hem — och möjligtvis låg någon partiskhet i beskrifningen, ehuru, i mitt tycke, mitt vackra Engelforss är ett verkligt eden.”
”Hvaruti endast Eva saknas, för att göra illusionen fullkomlig?” inföll auditören.
”Alldeles!” log brukspatronen, som gerna ryckte inpå den gladare sällskapstonens område. Jag är också nu egentligen stadd på upptäcktsresa efter min tillkommande hälft.”
”Och ifall någon af oss befunnes värdig att intaga bigtstolen,” yttrade Leopold,” torde vi få veta om ännu ingen skymt uppfattats af Engelfors’ blifvande herrskarinna?”
”Tyvärr skulle jag, i händelse af bigt, nödgas försäkra att, mig veterligt, mina ögon ännu icke skådat den hulda, som torde förleda mig att smaka på kunskapens frukt”.
”Hvad i Guds namn talar du om, min kära Reinhold?” frågade prostinnan litet nyfiken.
”Om det naturligaste ämne, som faller en ungkarl in, bästa tant, då han såsom jag sitter sida vid sida af idel trolofvadt folk . . . Men à propos, jag tror tant ännu icke berättat den sorgliga händelsen, vi hörde på Marks gästgifvaregård?”
”Kors, det har jag alldeles glömt — men det är gudnås ingen fröjdepost, då stället ligger så nära hit till Hillinge.”
”Hvarom är det?” var en allmän fråga.
”Ni skola straxt få höra. Men till en början, vet ni väl mitt herrskap att ni ha smittkopporna i socknen?”
”Nej, kära moster Ebba, vi ha icke varit i kyrkan på ett par söndagar och veta således icke om detta rykte, som vi dock lösligen hört, äger någon grund.”
”Gud låte er icke få allvarsammare budskap derom! Ryktet är alltför sant. På Mark, som vi lemnade för några timmar sedan, voro vi nästan ögonvittnen till en ganska bedröflig händelse. Dottern i huset var förlofvad med rika nämndemanssonen från Wik. I förra veckan insjuknade flickan i kopporna, och dog. Fästmannen, som under hennes sjukdom tycktes hafva lidit mycket, syntes till en början lugn; och man trodde att han nog skulle trösta sig, då han i dag på morgonen fans uppfluten vid qvarndammen: den stackars gossen hade dränkt sig; liket bars just öfver gården, då vi skulle sätta oss i vagnen. Det är ändå nog starkt att sörja på det sättet!”
”Det är som det bör vara!” utbrast auditören. ”Så stor är kärlekens makt. Han älskade henne mera än sitt lif: derföre kunde han icke lefva, sedan hon var död. Det der är naturligt. Jag förstår det väl”, tillade han med en varm blick på Rosa. ”Man älskar icke för en dag, ett år, nej — ända in i döden! Så är mitt valspråk.”
Hela sällskapet smålog på ett sätt, som förnärmade Wilhelms lättretliga känsla.
”Det är besynnerligt”, sade han ”att kärleken, det renaste och sublimaste af våra intryck, nu för tiden behandlas som en lek! Men må hvem som helst anse den så — jag för min del är stolt att veta det jag icke misskänner den bästa och ädlaste gåfva, som skaparen gifvit oss till försoning för lifvets vedervärdigheter.”
Ingen smålog mer åt auditörens varma försvar för den olycklige älskaren. Rosa tryckte vänligt hans hand, och ombytte samtalsämne.
Efter aftonmåltiden ville moster Ebba nödvändigt göra en promenad i trädgården. De unga följde henne; och brukspatronen visade, till herrar fästmäns stora förbindelse, nog takt att bjuda sin arm åt gumman, hvilken han snart ensam fick underhålla, då gångarnes knappa bredd gjorde passagen obeqväm för mer än ett par i sänder.
”Hvad tycker du om mina systerdöttrar, min kära Reinhold?” frågade den goda frun och stödde sig eftertryckligt mot sin unge slägtinges axel.
”Obeskrifligt mycket, tant lilla! Julia finner jag likväl något tyst: man kunde åtminstone önska henne mera lif. Hos Rosa deremot är allt förtjusande.”
”Ja ja, hon är en riktig sötunge! Och Julia vore nog lika munter, om icke den saken hade sina randiga skäl. Men jag skall säga dig hvad syster min anförtrott mig: ]o, att flickan icke törs prata så fritt som förr, i synnerhet med främmande karlar, emedan landskamrern, en genomhederlig och duglig karl annars, har den svagheten att vara litet jaloux. Han vill helst ha fästmön för sig sjelf, han!”
”Nå, han har väl icke så orätt deri! Men auditören tror jag icke är svartsjuk, trots allt skryt med ridderlig kärlek?
”Hör du, den karl’n tycker jag icke om. Han är mig visst en spelevink: han pratar ju bara sillsaliad! Och jag vet aldrig hvar Gustafva, som annars är en så förståndig menniska, bade ögon och öron, när bon sade amen till det partiet.”
”Tror icke tant att auditörn skall göra den vackra Rosa lycklig? Det vore sannerligen stor synd! Och lefde vi blott i de der tiderna, som han med all gevalt vill återföra, skulle jag hafva god lust att bryta en lans för henne.”
”Se så der, ja — kom nu du också fram med äggröra! Men låt bara bli att bryta ner blomrabatterna, det råder jag dig till: du går så vårdslöst, att jag just smått skäms för dig! Och se’n vill jag säga dig, min kära Reinhold, att man icke skall vara så het på gröten, när man talar om andras egendom”.
”Har icke tant inledt mig i frestelsen, då tant sjelf börjat ämnet?” försvarade sig brukspatronen skämtsamt.
”Ja, till att på klokt sätt säga dina tankar, men icke att bryta lansar och annan persilja . . . Men hör på du, vi ska’ icke gå så här för oss sjelfva: det ser ut som vi ville förtala någon.” Och härvid gjorde moster Ebba venstersväng med hufvudet: kroppen följde långsamt efter. Då man nu hunnit en mera öppen plats, blef samtalet åter allmänt.
Om söndagen for samtliga ”Hillinge-herrskapet” till kyrkan; och som man undergick penitensen att afhöra kungörelserna, kom man hem i mindre godt lynne: koppor, koppor och intet annat än koppor! Tre lik hade jordats, för ett lika antal döde hade gjorts tacksägelse, och förböner uppsändts för minst tio personer.
”Detta är alltför bedröfligt!” sade professorskan, under det hon vid middagsbordet skar för brödbuddingen till soppan. ”Gud bevare mina flickor och oss alla! Jag har en orolig aning.”
Det tycktes som hela sällskapet delat professorskans yttrade oro, ty något gladt och trefligt lif ville ej vidare komma i gång. — Måndags förmiddagen reste begge fästmännerna; men till deras förtret stannade moster Ebba och följaktligen äfven brukspatronen ännu qvar några dagar, den sednare synbart betagen af Rosas älskvärdt fängslande behag.
3.
Kort efter sedan de främmande lemnat Hillinge, började Julia en afton klaga öfver stark hufvudvärk och tyngd i ögonen. Med ängslig beställsamhet ordnade den förskräckta modren ett aflägset rum för sin älskade dotter och tillsade Rosa att flytta upp i andra våningen, ty sjelf och ensam ville hon sköta Julia, i händelse den fruktade sjukdomen skulle komma; och Rosa förbjöds på det strängaste all beröring med systerns rum.
Den stackars Julia låg hela natten i brinnande feber; och läkaren, som på morgonen tillkallades, förklarade bestämdt att det skulle bli kopporna. Professorskan skref en biljett till Leopold, och länge dröjde det ej innan han flög till Hillinge, för att trösta och uppmuntra sin lidande fästmö och hennes betryckta mor.
Men ännu skulle den sednares bekymmer ökas med en dubbel börda. Tvenne dagar, sedan Julia insjuknat, måste äfven Rosa, som i hemlighet och i trots af förbudet, besökt sin syster, äfven intaga sängen; och nu vandrade den arma modren i sitt hjertas djupa ångest från det ena sjukrummet till det andra. Ett nytt bud afsändes till staden med underrättelse för Wilhelm om hans fästmös vådliga tillstånd. Men det var först andra aftonen som auditören, blek och förstörd, anlände.
I salen mötte han Leopold med ett glas dekokt till Julia.
”Hur är det, hvad tror du?” frågade Wilhelm med en röst, som hörbart darrade. ”Går du in i hennes rum?”
”Det kan du väl begripa!” svarade landskamrern förtrytsamt. ”Hvad skulle jag väl göra här, om icke att trösta och lindra så mycket jag förmår.”
”Ja, det är så, det — men om man har anlag för smitta, finner jag just icke att det precist är rätt att blottställa sig.”
Leopold log. Det var ej tvetydigt hvad han tänkte.
”Nå, hur är det med min älskade, min så outsägligt älskade Rosa? Ack, min gudomliga Rosa — jag kan icke afhålla mig från att besöka henne, det är min pligt, om det än kostade mitt lif. Jag nekar dock icke, bror Leopold, att jag har en natur, som olyckligtvis — — men, hennes koppor äro väl icke svåra ännu, hoppas jag?”
”Icke än: de äro ej utslagne en gång; men om några dagar lär hon väl komma att se ut som min stackars tåliga Julia.”
Wilhelm suckade djupt; likväl gick han att uppsöka professorskan, för att af henne begära hvad han säkerligen helst önskat att hon vägrat honom, nemligen tillåtelse att få besöka Rosa. Men mamma, som tyckte att han gifvit sig nog god tid, var litet kort om hufvudet och lät ett och annat ord undfalla sig om skryt med känslor, som endast lågo på läpparne. Auditoren var vid de moderliga snubborna tålamodet sjelf: han svarade icke ett enda ord, som vidare kunnat reta den allvarsamma frun; och det var endast stammande som han vågade sig fram med några ursäkter om maktpåliggande göromål och flere andra hinder.
”Det är nog!” afbröt professorskan buttert, ”Om det är din afsigt att se din fästmö, så följ med!”
Med långsamma steg gick Wilhelm upp för trappan. Hans hjerta var beklämdt, ty han måste inom sig i denna stund erkänna att kärleken visserligen är en skön och förträfflig sak, så länge den icke behöfver undergå några prof eller kräfver några offer, men att i dylika fall, synnerligast i sådane som det närvarande, känslornas öfversvall betydligt sjunker. Ännu kände han sig fast öfvertygad att han skulle sörja Rosa omätligt, om hon doge — åh, en sådan förlust måste göra honom vansinnig! Men for den händelse att hennes sköna utseende blefve förstördt, var han icke beredd på hvad han skulle göra. Ty en ful hustru — himlen bevare, hvad skulle han taga sig till med den, hela långa lifvet igenom? Det var rysligt att martera sig med tanken huru Rosas fina, fylliga kind, liljans och rosens hem, skulle förvandlas i en gropig, brunaktigt vattrad hud — o, till blotta föreställningen härom erfordrades en mer än mensklig styrka. Han fattades af det djupaste medlidande med sig sjelf: en så vanlottad hustru kunde ingenting vara för hans hjerta, nej, dermed blefve det förbi! Ingen menniska skulle fästa någon uppmärksamhet vid henne: inträdde hon med honom i ett sällskap, skulle man på sin höjd göra den anmärkningen att unga L. af ädelmod, för att uppfylla sin förut ingångna förbindelse, gift sig med den der olyckliga figuren. En dylik beundran vore likväl alltför dyrköpt, synnerligast som den snart skulle glömmas, men han deremot dagligen erinras om den boja, hvarmed han hlifvit fastsmidd.
Nedböjd under tyngden af dessa betraktelser, hvilka allt sedan olyckspostens ankomst plågat honom, brådskade icke auditören att uppnå dörren, der hans svärmor väntade.
Nyckeln vreds sakta om i låset; och nu stod Wilhelm i ett rum, hvars dunkla skymning, i förening med lukten från medikamenterna, förekom honom som ett hemskt budskap af Eskulapii hårda dom. Han andades tungt, med tillslutna läppar, ty han fruktade att indraga smitta.
”Kom närmare, min dyre Wilhelm!” ljöd sakta och klagande Rosas stämma. ”Gud, så du är blek och förställd! Icke skall du sörja så oförnuftigt, min älskade — jag blir nog bra igen, blott vi ha tålamod! Kom och sätt dig här bredvid mig, i mammas stora ländstol!”
Bäfvande för beröringen med henne, hvars hand han eljest aldrig nog länge kunde få hålla i sin, nödgades Wilhelm intaga den erbjudna platsen. Hans blick sökte med ett fruktande uttryck Rosas älskliga ansigte: det var blossande rödt af febern, men ingen skymt af koppor bade ännu visat sig. ”Kanhända,” tänkte han, ”slipper hon igenom!” och erfor vid detta tröstande hopp en lättnad i hjertat, hvilken tillät honom att med ett Ijuft småleende möta Rosas forskande öga.
”Wilhelm,” sade hon efter ett ögonblicks tystnad, ”jag ser att du är rädd. Då får du icke stanna qvar här: jag ber dig af hela mitt hjerta, vänd om!”
”Nej, min älskade Rosa, huru kan du tro någonting sådant!” svarade Wilhelm och bemödade sig att antaga ett fullkomligt lugnt skick. ”Icke kan jag vara härifrån, då du är i fara — jag skulle då rakt förtvifla.”
Orden ljödo rätt bra; men för Rosa voro de icke nog, ty tonen motsade dem.
”Du är icke alldeles uppriktig, Wilhelm,” yttrade hon; ”och det är likväl icke det ringaste ondt uti att vara rädd for smitta. Gör som jag ber dig: res tillbaka! Var säker att om det blir för illa med mig, så skall du nog få bud.”
Det rörde sig något smärtsamt, något, som liknade sig till blygsel, inom Wilhelms bröst; men hvad han kände, stod ej att öfvervinna. Halfhögt sade han: ”Nå väl, för att lugna dig, dyraste Rosa, vill jag icke längre vara envis. Jag skall uppfylla din önskan: men hvarenda minut, nära eller skiljd ifrån dig, skall jag tillbringa i de varmaste böner att du måtte bli förskonad från den rysliga sjukdomens följder.”
En knapp timma efter detta samtal satt auditören åter välbehållen i sin gigg, som rullade utåt vägen.
De dagliga bud, hvilka hädanefter sändes till Hillinge, förde bedröfliga underrättelser tillbaka. Den fjerde skref professorskan med egen hand att Rosas tillstånd var så vådligt, att doktorn fruktade för hennes lif. Hon uppmanade icke Wilhelm att komma ut, men hon sade att Rosa ofta, både vaken och i sina drömmar, nämnde hans namn.
”Jag måste dit!” utropade auditören. ”Min heder, min kärlek befalla mig att göra denna uppoffring! Det kan ej hjelpas —- jag- skulle förakta mig: sjelf, om jag nu icke reste.”
Samma afton, medan han ännu stod under inflytelsen af den nya paroxysmen, kuskade han upp på Hillinge gård, i det ögonblick doktorn satte sig i sin trilla för att återvända till staden.
”Hur är det med min fästmö, herr doktor?” frågade Wilhelm häftigt.
”Illa, herr auditör!” svarade doktorn medlidsamt. ”Lifvet hoppas jag, med Guds hjelp, kunna rädda; men med hennes skönhet är det, tyvärr, för alltid förbi. Hon har de svåraste koppor, jag någonsin behandlat.”
Liksom betagen all förmåga att röra sig, satt Wilhelm blek qvar i giggen, länge sedan doktorn rest. Slutligen hördes Leopolds röst från ett fönster i andra våningen: ”Hvad tusan kommer åt dig, Wilhelm, skall du icke stiga ur?”
Utan att svara, förfogade sig den på sin lycka bedragne fästmannen sakta ned. Oupphörligt ljöd samma röst i hans öra: ”Med hennes skönhet är det för alltid förbi!”
Så snart han inkommit i det rum, der Leopold uppehöll sig, tog denne honom under armen och gick åt dörren till Rosas kammare. ”Bemanna dig, Wilhelm!” hviskade han. "Det är väl ruinen af din fästmös skönhet som du får se, men hur mycket annat äger du ej qvar! Wilhelm! du kan icke försvara den likgiltighet, du hittills visat; och såsom vän säger jag dig: godtgör den nu! Hon skall sätta värde derpå och kanske glömma den brist på öfverensstämmelse, som under en tid visat sig emellan dina ord och handlingar.”
”Jag skulle tro,” började Wilhelm . . .
”Jag skulle tro,” afbröt Leopold, och en flamma af förtrytelse gnistrade i hans blick, ”att det nu icke är tid för tomma undflykter!” Han öppnade dörren och sköt auditören in.
”Gud, min Gud!” utropade Wilhelm, häftigt skakad, så snart hans ögon blifvit så vanda vid rummets mörker att han kunde urskilja föremålen. ”Gud, store Gud, är detta Rosa?” Han hade skäl till denna fråga: så förfärligt vanstäldt var den unga flickans ansigte genom denna all skönhet härjande sjukdom.
”Ja, Wilhelm, det är jag,” frampressade en svag röst. ”Med mitt utseende är det nu förbi, men mitt hjerta är likväl detsamma.”
Wilhelm svarade ej. Blott ännu en blick, en lång och smärtsam blick, kastade han på sin älskarinna; sedan hviskade han knappt begripligt: ”Farväl, farväl, Rosa! Mitt hjerta uthärdar ej denna upprörande anblick” — och ut störtade han, tillbaka ned för trappan och kastade sig i åkdonet, utan att tala ett ord med någon menniska.
Hemkommen på sina rum, gick han i en förfärlig spänning, upp och ned. Alla de rika, varma känslor, som bott i hans bröst — dessa känslor, som skulle räcka utöfver tid och evighet — de voro i en hast flydda, och endast pligtens och hederns bud talade ännu, manande honom att icke fegt öfvergifva den arma flickan nu, då hon som bäst behöfde emottaga prof på hans tillgifvenhet.
”Ja, men jag förmår det icke: det öfverstiger mina krafter. Må hvem, som kan, visa dylika hjeltemodiga handlingar — jag kan det icke; ty jag älskar henne icke mer, och skulle derföre endast göra henne lika olycklig som jag sjelf blefve — — Men, heder och tro hafva likväl hittills varit mig dyrbara — ack, jag är icke mera densamme: jag känner icke igen mig sjelf!”
Utmattadt af striden, kapitulerade slutligen auditörens medgörliga samvete. När så skett, nedsjönk han handfallen på soffan. Elden i hjertat och fantasien var slocknad — vattenperioden hade inträdt.
4.
En månad var förfluten. Under hela denna tid hade Wilhelm ingen enda gång rest ut till Hillinge: det fattades honom ännu kraft såväl att återse Rosa som att skriftligen förkunna henne att den korta evigheten af hans kärlek nu tilländalupit. Emellertid hade han af flera personer, som besökt professorskan, hört omtalas och beklagas att mamsellerna M . . . helt och hållet blifvit ”förstörda” genom kopporna, likväl ”den fordna skönheten” Rosa vida värre än systern, hvarföre hon också aldrig ville låta se sig af någon.
Vid dessa underrättelser suckade Wilhelm djupt, suckade minst tjuge gånger i hvarje qvart. Ändtligen tog han likväl sitt parti — ty som allt måste ha ett slut, så måste äfven Wilhelms tvehågsenhet nå ett dylikt: efter en månads begrundande fattade auditören kurage och skref följande bref till sin fästmö:
”Dyraste Rosa!
Du har skäl att vara missnöjd med mig; och likväl kan du icke vara det i högre grad, än jag sjelf är med mitt handlingssätt. Men, goda Rosa, jag skulle bedraga dig, om jag betedde mig annorlunda — och det vore ännu sämre. Gud är mitt vittne att jag länge stridt med mig sjelf, innan jag beslutit taga det steg, som du vid första blicken på den inneslutna förlofningsringen förstår, äfven utan att bevärdiga mitt bref med någon uppmärksamhet. Men, hästa Rosa, läs det ändå och döm mig icke för hårdt! Jag är svag, jag är fåfäng, jag är sjelfvisk och jag känner tyvärr att jag aldrig upphör att vara annorlunda. När jag sade att jag älskade dig mer än mitt eget jag, att jag var din ända in i döden, då tänkte jag aldrig på möjligheten att ditt förtjusande, englahulda anlete — jag kan ej tänka derpå, utan att mitt hjerta blöder — en gång skulle så förändras, att jag icke (förlåt min uppriktighet!) kunde se dig utan en känsla af qval. Men jag skulle bli straffad för öfverdriften i mina yttranden — och jag är det mer än nog, då dessa känslor, som utgjorde min himmel, mitt lif, min salighet, nu förkolnat.
Måhända skulle få karlar hafva mod att vara så uppriktige som jag; men jag föraktar att uppfinna ursäkter för ett uppförande, som blott kan hafva en: hjertats ostadighet. Förlåt, dyra Rosa, förlåt, om du förmår, den smärta, jag kanske förorsakar dig! Men bättre att skiljas nu, än att genomlefva ett belt lif tillsammans i ånger och bekymmer. Wilhelm L.”
”Ja — bättre att skiljas nu!” sade Rosa sakta, i det bon höll den återsända förlofningsringen mot sina ögon och kände en tår nedfalla på den. ”O, Wilhelm — så svag var du då, så utan fasthet din kärlek, så utan mening dina eder om evig tro! Har jag förlorat någonting? Nej, den man, som blott ägde förmåga att älska sjelfva skalet, och ej brydde sig om kärnan, är icke värd att den qvinna, han så lättsinnigt öfverger, egnar honom sin saknad. Denna tår må bli den sista!” Hon lade ringen i brefvet och inlåste det i sin sylåda. Sedan drog hon, utan en enda tveksam röreise, sin egen förlofningsring från fingret, vek ett papper och skref:
”Wilhelm! Din kärlek kunde ej bestå ett enda prof
— jag tackar dig att du så tidigt öppnade mina ögon!
Du har rätt: bättre att skiljas nu, än att genomlefva ett
helt långt lif i ånger och bekymmer. Farväl, Wilhelm!
Jag vill förlåta och söka till att glömma din lättsinnighet.
Rosa.”
Hon inneslöt ringen i bladet, och samma afton var det i sin ägares händer. Dagen derefter anträdde auditören en längre resa, i afsigt att förströ sitt sjukliga sinne och försöka återställa den jemnvigt i lynnet, hvilken helt och hållet blifvit störd genom den olyckliga upplösningen af hans förlofning.
5.
Sommaren hade flytt och hösten redan bortsopat sista spåren af dess friska, gröna fägring. De gulnade bladen lågo strödda öfver alla gångar i Hillinge vackra trädgård, och den var för närvarande lika tyst och öfvergifven som den för några månader sedan var praktfull och besökt. Blott en ensam person vandrade nu upp och ned mellan häckarne, under det den e som oftast lutade sig ned för att upptaga något, som synbart och med ifver efterletades. Han — ty det var en herre — hade redan nära nog fyllt med buxbomsqvistar den lilla korg, han bar i handen, då lätta steg förnummos i närheten; och inom några ögonbick stod Rosa, medhafvande en dylik korg, bredvid den främmande.
”Hvad vill detta säga?” ropade hon leende, ”hvem har gifvit min herre rätt att spela min riddare, om jag törs fråga?”
”Med du-kyssen, som min förståndiga moster i går aftons förskaffade sin gunstling, tog han sig sjelf friheten att inviga sig till din ridderliga slaf!” svarade unga brukspatronen i en ton, hvari på en gång djerfhet och blyghet bildade ett lyckligt lagom.
Rosa rörde omkring innehållet i hans korg och förkastade obarmhertigt det mesta såsom odugligt. Fruntimmerna hafva ibland en förmåga att icke höra; och derföre hade Rosa vid detta tillfälle ingen hörsel, än mindre såg hon på något annat än qvistarne.
”Mitt arbete lärer väl vara fruktlöst, ser jag,” återtog Reinhold med lifvad blick; ”men lika mycket, jag har ändå haft nöjet att söka förekomma din önskan: jag hörde dig säga till Leopold att du i brist af myrten måste skaffa dig buxbom för att fylla vakanserna i brudkronan.”
”Det kallar jag att ha goda öron,” inföll Rosa; ”ty så vidt jag mins var du i andra rummet, när jag hviskade denna hemlighet till Leopold. Jag är riktigt ledsen att vår myrten icke räcker till: den har nära dött ut för oss.”
”Visst icke dött ut! Jag förstår mig litet på botaniken, och vågar derföre påstå att bladfällningen, så vidt den rör den ena myrten, endast var en finess af den, för att slippa bestå något af sin prydnad på orätt hand. Få se, om den icke, när faran är öfver, åter smyckar sig i en ny frisk drägt: den vet nog att rätta dagen ännu icke är inne.”
”Reinhold, min välsignade gosse,” ljöd moster Ebbas röst från förstugbron, ”kom för Guds skull och drag ut min stackars katt! De ha släppt in honom i skafferiet, och har han visst förätit sig- på råttor, ty han ligger raklång bakom brännheta kakelugnen; och der är så smalt att jag icke får in handen en gång!”
Det är bäst att lemna osagdt hvart Reinhold, i förtreten att så olägligt blifva störd, skickade moster Ebba och hennes katt. Men då Rosa skrattade åt hans bryderi, yttrade han med skämtsamt allvar: ”Du finner att dyrare pligter kalla mig!” Dessa måtte han likväl icke ansett särdeles maktpåliggande, alldenstund han dröjde att hörsamma kallelsen, tills Rosa uppmanade honom till hastig verksamhet, hvilken också hade den följd att moster Ebba ännu en gång kom i tillfälle att få återse sin kisse, ett nöje, som verkligen synts något tvifvelaktigt. Då Reinhold lade skatten välbehållen i hennes armar, hviskade hon, i det hon klipskt plirade med ögonen: ”Du är väl ond på mig, din skälm, för det jag störde dig, just som du mädde likt råttan i osten — men kom bara ihåg att du har mig att tacka för du-skapet! Gå nu och sök rätt på henne igen!”
Men Rosa var ej mer att finna: tillfället var försummadt — — den osaliga katten!
Samma dag om aftonen, det var den 20 Oktober, hemkom auditören från sin resa. Sorgen öfver förlusten af hans fästmös sköna ansigte var ännu nästan lika häftig. Bland alla de vackra fruntimmer, han sett, hade han icke funnit någon, som kunde mäta sig med Rosa. Och Wilhelms sätt att sörja var ungefär detsamma, som om hans fästmö blifvit honom beröfvad genom döden.
Sedan han afkastat reskappan och slagit sig i ro framför den vänligt inbjudande brasan, inträdde betjentgossen och lemnade honom ett invitationskort, hvilket, efter hvad värden nämnt, redan legat der ett par dagar. Wilhelm kastade ögonen derpå, och en djup suck undslapp hans läppar: det var nemligen en bjudning från professorskan M . . . att beista landskamrer Leopold T:s och hennes dotter Julias vigselakt den 21 Oktober.
”Hvad ha vi för dato i dag, du?” frågade Wilhelm sin uppassare.
”Den 20:de, herr auditör!”
”Hm, det är då i morgon!” mumlade Wilhelm och försjönk sedan i djupa tankar vid minnet af den flydda sällheten, hvilken han ej kunde undgå att jemfÖra med det närvarandes bedröfliga verklighet. ”Ja, nu är det förbi!” Han uppsteg och fattade tobakspipan, för att på de lätta blå moln, som uppstego ur den, bortblåsa de moln, hvilka den förflutna tiden qvarlemnat i hans sinne. Men det ville icke lyckas: de tunga molnen fortforo allljemt att hvälfva sig i samma kretsgång.
”Jag reser dit!” utbrast han, med ens beslutsam. ”Hvem vet, måhända kan jag vänja mig vid förstörelsen — det är ändå Rosa: hennes ögon, hennes leende, hennes milda, sköna stämma måste ännu vara desamma.” Underliga, veka känslor rörde sig omkring hans oroliga hjerta; han visste ej sjelf hvad han ville, mer än det att han ville dit. Huruvida Rosa skulle taga honom till nåder igen, var en sak, som icke togs i betraktande. Långsamt för hans otålighet smögo timmarne fram; den andra aftonen kom likväl. Wilhelm klädde sig omsorgsfullt, steg upp i sin gigg — och så bar det af utåt den gamla välbekanta vägen.
Alla fönster på Hillinge voro klart upplysta. Bordstudsaren i stora förmaket visade på tre qvart till sju. Gästerna stodo der redan samlade och rangerade i vanlig, formlig stelhet. Vid hörnet af kakelugnen hade Wilhelm fattat plats och utbytte några ord med unga brukspatronen.
Nu hostades i tamburen och hviskades i kabinettet. Dörrarne flögo upp, och brudparet trädde fram till kullerstolarne.
Leopolds utseende vittnade om lugn och belåtenhet. Hans ögon, i hvilka den renaste kärlek och frid strålade, vändes mot bruden; gästernas följde samma riktning, och mången liten suck qväfdes på halfva vägen, då en hvar bland husets vänner såg den härjning, som kopporna åstadkommit på Julias fordom så täcka ansigte; men när bruden såg upp, när hennes blick, i hvilken låg ett förklaradt uttryck af sällhet och den skönaste tacksamhet, mötte brudgummens, när på de ännu så vackra och friska läpparne ett leende sväfvade, hvilket innebar ett rikt löfte om tro och hopp — då suckade ingen mer: hvar och en kände med visshet att de själar, hvilka här gingo att förenas till ett gemensamt lif, hade uppfattat den höga andemeningen i de heliga orden: ”så varda de numera icke tu, utan ett!”
På Wilhelms kinder lågade ångrens och blygsel rodnad, då hans öga mötte det fröjdrika uttrycket i Leopoids. Vigselakten begynte; och Wilhelm, hvilken så länge som möjligt besparat sig den obehagliga känslan af första intrycket, sökte nu Rosa bland de unga tärnor, som omgåfvo bruden; och han var nära att uppgifva ett anskri af på en gång förskräckelse och glädje, då han såg henne stå der i hela sin lysande skönhet, mera retande än någonsin: icke det minsta spår af sjukdomen hade vanställt hennes fina och själfulla drag. Den stackars Wilhelm, som icke var fullt säker på huruvida han drömde eller verkligen var vaken, drog brukspatronen så häftigt i armen, att denne med låtsad förvåning vände sig om och litet spetsigt frågade hvad herr auditörn befallde.
Ceremonien var slut. Och medan gästerna lyckönskande trängde sig kring brudparet, störtade Wilhelm in i kabinettet, dit han sett Mosa ingå. Hon stod vid fönstret, och det var tydligt att hon väntade honom.
”Rosa, Rosa, min outsägligt älskade och tillbedda Rosa! Mvilka förskräckliga qval denna grymma lek kostat mig! Med dig, du engel, har jag dock nu återfunnit min himmel?” Han ville sluta henne till sitt hjerta, men hon sköt honom allvarsamt, fast mildt tillbaka.
”Icke så, "Wilhelm!” sade hon beslutsamt. ”Du har försakat mig, och emellan oss är det förbi — förbi för alltid.”
”Gud, hvad säger du, Rosa? Nej, det är icke möjligt — du har endast velat pröfva mig!”
”Riktigt, Wilhelm, jag ville pröfva halten af den kärlek, öfver hvars styrka du så mycket ordade. Jag var endast helt lindrigt sjuk och hade icke en enda koppa i ansigtet; men för att få en stadfästelse antingen på allvaret eller lättsinnigheten af dina känslor, öfvertalade jag Julia, efter ditt första besök, då lättsinnet tycktes vara det rådande, att hon måtte öfvertaga min rol, under den tid hennes ansigte var som oigenkänligast, men faran för lifvet redan förbi. Jag visste nog att du var för rädd att gå riktigt fram, och af uttalet, förstäldt genom sjukdomen, kunde du icke dra några misstankar. Jag hade invigt mamma, doktorn och Leopold i förtroendet; och jag måste tillstå för dig, Wilhelm, att den dag, som blef bestämd för ditt prof, var jag den enda, som ägde hopp att du skulle gå igenom. Men huru det rättfärdigades, vet du. Och jag har ej mer att tillägga, än att jag, för att icke störa din villfarelse innan ditt beslut var fattadt, höll mig inne och lät folket prata bäst det ville om mitt förstörda ansigte.”
Rosa tystnade. Wilhelm stod der blek och nedslagen. ”Jag har varit mycket lättsinnig,” började han, ”men tro, dyra Rosa, att min ånger redan infunnit sig; och jag hade icke kommit hit i afton, om icke för att afbedja ett uppförande, som jag nu afskyr, oeh för att åter anhålla om din hand.”
”Väl för dig, Wilhelm, om du i framtiden mindre kläder dina känslor i ord än i handling, och förskaffar dig mera fasthet i hjertat och karakteren. Men hvad förnyandet af vår fordna förbindelse beträffar, så kan du vara öfvertygad att, äfven om jag blifvit hemsökt af samma olycka som Julia, jag aldrig, efter hvad som förefallit, räckt dig min hand till det vigtiga förbundet. Låt oss nu återvända till sällskapet: vi hafva ingenting mer att säga hvarandra!”
Wilhelm kände Rosas fasthet i beslut och gjorde derföre inga vidare försök, då han såg på hennes blick och hörde af hennes ton, att hvarje hopp var honom beröfvadt. Tigande bugade han sig för sin fordna fästmö; men då han till ett långt farväl förde hennes hand till sina läppar, föll på den mot hans vilja en förrädisk tår. Hans manliga stolthet förbjöd honom likväl ännu en bön.
I nästa minut var han borta. Och från fönstret såg Rosa honom på gården gifva en hastig tillsägelse om förspännandet af sin gigg.
”Wilhelm, stackars Wilhelm,” suckade Rosa, ”måtte denna erfarenhet icke gå förlorad för dig!” Hon qvarstod försänkt i djupa tankar, till dess en hand sakta vidrörde de yttre vecken af hennes klädning och en vältalig röst hviskade: ”Skall han alltid blifva den ende?”
Lätt rodnande uppslog Rosa sina vackra ögon, fäste dem på Reinhold och sade under ett leende, blandadt af skämt och vemod: ”Det är ej värdt att påstå — ty hjertat är en sak, som, efter hvad vi sett, icke låter fasthålla sig med händerna.”
