50 småhistorier/Historien om Figge

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Nalle
50 småhistorier
av Anna Holge

Historien om Figge
En månskenshistoria  →
(Onkel Adam.)


[ 14 ]

11. Historien om Figge.

Lilla Figge hade blivit skrämd för åskan, då han var mycket liten, och den förskräckelsen hängde i honom, till och med sedan han hade blivit stora pojken. Därför hade han aldrig någon riktig glädje av sitt sommarlov, ty alltid fanns det på himmelen någon molntapp, som kunde bebåda åska, och då var all hans fröjd slut. Han vågade sig knappt utom dörren, när det var kvalmigt, ty då kunde det vara åska i luften, och om han hörde det allraminsta buller, trodde han genast, att »Tor körde».

En dag hände emellertid, alt lilla Figge var ute, och plötsligt började åskan gå.

Å, så förskräckt han blev! Han sprang hem, allt vad han orkade, fastän det inte är bra att springa, när åskan går. Men Figge sprang, så att han tappade mössan, ty det kunde ju vara möjligt, att blixten inte sprang så fort som han!

Äntligen kom han hem och in i sin kammare. Han var så försiktig, att han tog ur nyckeln, ty då kunde åskan inte komma in den vägen, trodde han.

Emellertid tyckte han inte ändå, att han var alldeles säker, utan drog fram bordet mitt på golvet och tog en kudde ur sängen. Sedan satte han sig på bordet med kudden på huvudet; ty han trodde, att åskan inte kunde gå mitt igenom en fjäderkudde.

Men så kom han ihåg, att han hade hört, att siden är dålig ledare för elektriciteten – och således också för åskan, som ingenting annat är – [ 15 ]och då skyndade han sig in i en garderob, där han visste, att moster Stina-Lenas gamla sidenkjol hängde på en krok.

Och så skyndade han sig och kröp under moster Stina-Lenas sidenkjol.

så låg lilla Figge där på knä, darrande av förskräckelse, och hade moster Stina-Lenas sidenkjol om halsen.

Men åskan kom allt närmare, och åskknallarna blevo allt starkare, och Figge hoppade till vid var knall och höll sig fast i kjolen, men då ryckte han lös kroken, som kjolen hängde på, och kroken föll ner och slog lilla Figge i huvudet.

Nu trodde han, att åskan hade slagit ner; och han skrek:

»Mamma! Mamma! Nu slog åskan ihjäl mig.»

Men när alla i huset skyndade till garderoben för att se efter vem det var, som skrek, så låg lilla Figge där på knä, darrande av förskräckelse, och hade moster Stina-Lenas sidenkjol om halsen.

Det var ju en alldeles förskräcklig händelse med den åskan?