Adolfsfors/Kapitel 17
| ← Julen 1808 |
|
Fru Cillas funderingar i vävkammaren → |
DET TOMMA STALLET
I sinnena på befäl och manskap vid västra armén började det sjuda och jäsa som sprängande nytt vin. Efter den sista tidens nöd, oro och skiftande stämningar skulle äntligen, i elfte timmen, något företagas till fäderneslandets räddning!
Man var redo att följa Adlersparre, som i spetsen för armén skulle tåga till Stockholm för att ställa landets olyckliga, vanvettiga styrelse till rätta.
En strålande, bländande marsdag myllrade det av människor som aldrig tillförene på Adolisfors.
En isande nordan bet i kinderna, men ingen bekymrade sig om kölden.
Människorna voro liksom yra av glädje, berusade av någon slags underbar lycka. De tillropade varandra skämtsamma ord, helt bortglömda under de långa tunga vintermånaderna, dödsmånaderna i Svea rike år 1808.
Man skrek och sjöng, jublade och hojtade. Unga, övermodiga skratt hördes, som från människor, befriade från en hemsk mardröm. Nu skulle här bli ett nytt liv!
Statbarn och smedungar sprungo fram och åter i vägen för alla och skreko — de visste ej vad.
Gubbar, stödda på sina käppar, vågade sig utanför husknuten, där de stodo, skuggande med handen över de skumma gamla ögonen, som hade svårt att fördraga det skarpa solljuset mot snön. Förunderliga tidender hade de hört.
Det skulle bli slut på kriget, hade man sagt, slut på nöd och död genom den förfärliga sjukan, ty nu skulle »Sparren» och västra armén tåga ner till Stockholm och klaga för kungen.
Somliga sade till och med, att man skulle göra sig av med kungen själv, han hade ej varit en god landsens fader. Därom visste de dock intet med säkerhet.
Men att brukspatronen inte likade sådant tal, inte likade »revolutionärerna», det visste de. Ja, de höga herrarne fingo väl ställa bäst de kunde och gitte, bara nöden och sjukan bleve all!
Nej se, där kom ett helt kompani soldater intågande på bruksgatan!
Soldaterna sorlade och glammade. Äntligen skulle de få lämna sjukdomshärden; örlog och allt lett skulle få en ände!
Snart skulle de åter få träda över tröskeln till stugorna sina, där moror och hjärtevänner storögda och glädjestrålande skulle ta emot dem — bara nu det här sista värvet vore väl slutfört.
Men då »Sparren» gick i spetsen, så skulle allt gå som en dans, därpå voro de säkra.
Hammarslagen dånade liksom tyngre, hårdare än vanligt. De glimmande eldstjärnorna från ässjorna sprutade och dansade.
Kommandorop kördes, ivriga fötter trampade, hästar stampade och frustade, kastade oroligt med huvudena, stegrade och kråmade sig, fruktande stimmet och myllret.
Över allt larmet hördes plötsligt klangen av klockor.
Det var Köla kyrkklockor, som ringde trupperna samman ur by och gård.
Västra arméns uppbrottsdag var inne.
I vita salongen å Adolfsfors herregård stodo bruksherren Lennart Wærn och Georg Adlersparre mitt emot varandra.
En blåaktig kall dager låg in över de vita möblerna och väggarna. Kalla och stränga blickade den gamle Tauben och hans friherrinna ned på de båda männen.
Kyligt förnäm och avmätt hälsade också deras ättling revolutionsarméns anförare.
»Jag har själv kommit för att till herr brukspatron framställa en bön», hördes Adlersparres låga stämma.
»Bön» — avbröt brukspatronen litet gäckande, »överstelöjtnanten menar — befallning.»
»Ja — om så behövs — men en man av ära som Lennart Wærn skall icke döma någons förehavande ohördan.
Mina åsikter tvingar jag icke på någon, ej heller fordrar jag, att någon, som själv ej vill, skall följa mig på vår vågsamma färd, vilket ju herr brukspartron har sig nogsamt bekant, då ni i edert hus mottagit baron Wrangel, den ende av mina officerare, som dragit sig tillbaka.
Men respekt kräver jag för den känsla, som drivit mig till verket.
Herr brukspatron, får jag be er läsa detta brev. Därutinnan ligger motivet till mitt handlingssätt.»
Lennart Wærn gjorde en otåligt avvärjande gest men tog så motvilligt brevet — det brev, som Adlersparre emottagit på julnatten.
Allt efter som han läste, rynkade han ofrivilligt ögonbrynen. Utan ett ord lämnade han det så tillbaka.
Adlersparre stoppade det åter på sig.
»Vi människor äro så olika», sade Lennart Wærn äntligen efter en stunds tryckande tystnad, »vi ha så olika erfarenheter, därför se och döma vi olika. Det enda beståndande för Gud och evighet blir dock en ärlig viljas redliga uppsåt.»
»Eder bön, herr överstelöjtnant?» tillade han frågande med förändrad röst.
»Armén har ont om hästar, vi behöva edra, herr brukspatron.»
»Står fosterlandets väl eller ve på spel, herr överstelöjtnant, existerar ingen privat egendom. Ni äger att befalla.»
I detsamma sågs betjänten gå förbi utanför fönstret.
Brukspatronen öppnade det och ropade: »Anders, säg till Nord, att alla hästarna genast skola föras ut ur stallet och fram på planen.»
»Också La Gracieuse?» frågade betjänten.
»Också La Gracieuse», kom det något dröjande, »pålagd min bästa sadel.
»Jag tackar er, herr brukspatron», sade Adlersparre varmt. »Det gör mig ont att beröva Adolfsfors alla dess hästar, men —»
»Åh, jag ber, herr överstelöjtnant, mera får en man offra än sina hästar utan att klaga.»
Lennart Wærn log.
Adlersparre såg tyst på honom.
»Jag förstår», sade han med låg stämma. »Min djupa högaktning, Lennart Wærn, för den, som i den stund det gäller, förmår offra sig själv och fäderneärvda principer.»
Han bugade till avsked och gick utför trappan, följd av brukspatronen.
Utifrån förstugan kom fru Cilla emot dem.
Hon hade stått och sett på, hur man från stallet lett ut hästarna. De togos strax om hand av soldater, som förde dem bort, ned genom alléen. Till sist hade de också kommit ut med La Gracieuse, hennes och barnens älsklingshäst.
Ehuru ättling till den starke Bijou, som en gång bar Leonard Magnus Uggla på alla hans färder, var hon så finlemmad, späd och — bortskämd. Hur skulle det gå för henne under den strapatserande färden mot Stockholm?
Det gjorde ont i hjärtat och tårar skymde fru Cillas ögon, som förut strålat av en upphetsad glädje. Röda fläckar brunno ännu på hennes kinder.
Georg Adlersparre skyndade fram och böjde sig ned över hennes hand.
»Tillgiv oss den hårda nödvändighet, som gör, att vi måste bringa eder smärta», sade han allvarligt. »Tro mig, detta är ej det lättaste av alla de tunga steg, jag nu måste taga.»
Fru Cilla log, mem tårarna föllo utför kinderna.
»Tillgiv mig min barnslighet, herr överstelöjtnant, men fast det var särskilt svårt med La Gracieuse, är jag glad att få uppleva denna dag och lycklig över, att vi i vår ringa mån får bidraga till det stora verket.»
Hon såg hastigt och litet oroligt upp mot sin man, men då hon ej märkte något motstånd, tillade hon allvarligt: »Måtte Gud förläna eder gärning framgång!»
Mannen lade sakta sin arm omkring hennes liv, och för ett ögonblick lutade hon sitt huvud mot hans skuldra.
Så hördes La Gracieuse gnägga och skrapa utanför. Hennes oroliga ögon sågo efter matmoderns händer. Men för en gångs skull hade fru Cilla glömt sockerbiten, och det blev ej tid att hämta någon.
Georg Adlersparre svängde sig upp i sadeln och fattade tyglarna.
Medan han i stram honnör hälsade värdfolket på trappan, sade han vänligt:
»Var lugn, fru Cilla Wærn, La Gracieuse skall jag akta som en till mig förtrodd dyrbar ädelsten.»
Så sprängde han hastigt ned genom alléen, och det sista man såg var La Gracieuses vita man, som fladdrade för vinden.
Trupperna tågade landsvägen framåt. I spetsen gick La Gracieuse med nickande huvud. På hennes rygg satt Georg Adlersparre, leende och hälsande.
Folket på sidorna om vägen hurrade och svängde mössorna.
»Leve Sparren!» ropade de, »leve Anckarsvärdarne! leve alla duktiga karlar!
Hälsen till Stockholm från Värmland! Knektar hälsen hem till ert, hälsen från Köla sockenfolk!»
På gångstigen upp till landsvägen stod fru Cilla med Jonas vid sidan. Hennes mörka kappa fladdrade för vinden, och de ljusa skruvlockarna slogo henne i ansiktet.
Jonas fäktade med armarna och skrek som de andra, ibland gav han sig även till att i förtjusningen hoppa jämfota, trots att han nu var stora karlen och snart skulle in i storskolan i Västerås.
När La Gracieuse helt spanskt tågade förbi dem och Adlersparre i stram och vördnadsfull honnör vände sig mot hennes förra matmoder, upphov åter Jonas sin ivriga röst, som blivit något hes av allt hojtande.
»Leve La Gracieuse!» skrek han, »leve vår vackra vita Gracieuse!»
Man började skratta i leden, försiktigt först men sedan allt högre och högre.
Så hände sig, att en av knektarna måste ge luft åt sin glädje över solsken och ny tid och började sjunga deras gamla krigarmarsch. Andra stämde in, och så drogo de sjungande och glada i väg.
Långt efter sedan de sista soldaterna försvunnit i landsvägskröken, hörde de, som gått ut för att säga dem farväl, tramp och sång eka emellan de blå bergen.
Men när Jan, den gamle stallkarlen, sorgsen kom framlinkande genom det tomma stallet, hörde han snyftningar och gråt komma från Gracieuses spilta. Undrande gick han ditåt.
Låg inte en av de små herrskapsfröknarna där, hoprullad som ett knyte och grät och grät otrösteliga!
Försagd och hjälplös som han var, försökte han dock trösta henne på sitt stilla vis, men hans gamla huvud kunde lika litet som hennes där i spiltan fatta, varför hon skulle behöva gråta så bitterligen, varför det stora stallet på Adolfsfors måste bli så bedrövligt tomt.