Alexis och Heliodora
| ← Helsning till Deras Kongl. Högheter Kronprinsen och Hertigen af Upland |
|
Palmblad, W. F. → |
ALEXIS och HELIODORA.
(DIALOG.)
Alexis.
Dotter af vågen,
Heliodora,
Drottning bland liljor
Här i min dal!
Dig din Alexis
Helsar i kärlek,
Drömmarnes Engel,
Tonernas dröm!
Helsar från lyran,
Nyss har hon somnat
Stilla, melodiskt
In i ditt namn;
Nyss har jag gästat
Foglarnes brudnatt,
Alla de sjöngo
Endast om dig:
Nyss har jag gästat
Parkernas dunkla,
Brudliga fägring:
Alla dess blommor
Helsa till dig.
Heliodora.
Tack, min Alexis!
Tack för din helsning!
Nyss har din blomma
Burit till himlen
Andaktens dofter,
Aftonens bön.
Hela naturen,
Alla dess blommor,
Alla dess foglar,
Kärlekens lycka,
Oskuldens fröjder,
Du, min Alexis,
Gömdes i den.
Ljuft är att bedja,
När som man älskar;
Ljuft är att älska,
När utan bäfvan
Oskuldens blickar
Söka sin himmel;
När utan ånger
Kärlekens böner
Möta sin väns.
Men, min Alexis!
Skuggorna vandra
Redan i dalen,
Drömmarnes Genier
Smycka min bädd.
Hvilan oss manar,
Tid är att skiljas ― ―
Heliodora
Bär dig sin kärleks
Ljufva ”godnatt”.
Alexis.
Heliodora!
Får jag dig bjuda
Först på en saga:
Lyckligt ett dufpar
Der i de ljusa
Björkarnes krona
Sade mig den.
Pickande vingens
Skimrande fägring
Lockade makan
Ömt i sitt bo;
Straxt kom då maken
Eldig till hemmet,
Näbbarne möttes,
Kyssarne brunno,
Rusande böner,
Kuttrande ömhet
Talte ur björkens
Skymmande blad:
Natten blott kände,
Natten blott hörde
Kärlekens glada,
Lätta triumfer,
Lekarnes ljufva,
Nattliga bragder —
Natten och — jag.
Slut är min Saga —
Heliodora!
Elden, som glänser
Fram utur himlen
Der i ditt öga
Liljan, som rodnar
Der under silket
Uppå din barm —
Allt mig försäkrar,
Att du har tolkat
Älskarens saga,
Att du beviljar
Älskarens bön.
Du är min ljufva,
Längtande dufva;
Säg mig då, hvarför
Lockar du ständigt
Lockar och — flyr?
Heliodora.
Dufvan är öm,
Det vet min Alexis;
Dufvan är rädd
Alexis förstår.
Ljufvare är att
Locka och flyga,
Väntar man, kanske
Nöjet förgår.
Flyger jag undan,
Följer min kärleks
Brinnande längtan
Ändå med dig
Alexis. ´
Kärleken måste
Offra, du ljufva,
Längtande dufva.
Skönt är väl skåda
Apelens guldklot,
Men att dem plocka . . .
Bjud du mig klara,
Rodnande frukter,
Nog jag dem plockar,
Bjuder Du mig.
Heliodora.
Njutningen frambär
Sjelf offerveden,
Stiger vidskeplig
Sedan på bålet
Och i dess lågor
Sjelf sig förtär.
Njutningens högsta
Stund är en eldblixt
Som utaf smärta —
Så anar jag.
Gå, min Alexis
Fram på bedriftens
Lagerbekrönta,
Skimrande bana.
Verlden är din.
Trohetens hvita
Dufpost skall skynda
Snabb i sin kärlek
Fjerran till dig;
Och när min hjelte,
Tröttad af bragder,
Vänder tillbaka
Lockar din dufva,
Flyger ej mer;
Bjuder jag klara,
Rodnande frukter,
Nog du dem plockar,
Bjuder jag dig.
Alexis.
Heliodora!
Nu har din oskuld
Renat min kärleks
Svallande vågor;
Nu har din ömhet
Helgat min själ.
Ut vill jag fara,
Ut i den vida,
Stormande verlden.
Ärans och dygdens
Strålande väg
Vinkar i fjerran,
Och bort vid målet,
Der står din kärlek,
Myrtenbekransad,
Der får jag tröttad
Ljufligen somna,
Saligen drömma
Der får jag dö.
