Anders Nordencrantz (Svenska industriens män)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 74 ]

ANDERS NORDENCRANTZ.

Uti Brunflo socken i Jemtland bodde för omkring tvåhundra år sedan en kronofogde vid namn Lorens Bachman, som hade en särdeles talrik familj, bestående af tretton barn. Bland de många sönerna var äfven den, om hvars personlighet och verksamhet vi här skola lemna några uppgifter, nämligen Anders Bachmansson, såsom han först kallade sig, sedermera adlad med namnet Nordencrantz, hvilken föddes den 5 januari 1697. Fadren egde ej tillgångar att gifva sina barn någon grundligare uppfostran, och dessutom visade den unge Bachmansson i gossåren «ett nog trögt begrepp och alls ingen qvickhet att fatta», hvarför han då föga lärde sig, utan för allt, hvad han sedan inhemtat, hade han endast sig sjelf att tacka.

Tidigt egnade han sig åt handeln och for med egna varor på eget fartyg. Men åren 1719 och 1720 förliste han i Bottniska viken, begaf sig derifrån till Trondhjem, hvilket gaf honom anledning att med sin svåger upprätta ett bolag för direkt handel med norska fiskvaror, en handelsgren, som ingen svensk förut idkat. Från Norge ämnade han sig till Skotland, men blef väderdrifven till Irland. På resan derifrån led han nytt skeppsbrott (1722), hvarefter han vistades i London halftannat år och använde denna tid att studera de engelska handels- och näringsförhållandena, sysselsatte sig med mekaniska arbeten samt började skrifva på sitt stora verk Arcana Oeconomiae et Commercii.

Återkommen till Sverige år 1724 vände han sig med allvar till mekaniken, förfärdigade ett pumpverk för dockan i Carlskrona och ett dylikt för ryska statens räkning, hvilket i Petersburg väckte den uppmärksamhet, att kejsaren erbjöd honom träda i sin tjenst; detta anbud antog han emellertid ej. Tre år senare valdes han till riksdagsman för Sundsvall, der hans fäder under slutet af sin lefnad varit borgmästare, och skaffade sig inom borgarståndet genom sina memorialer en viss reputation, som ännu mera ökades, sedan hans ofvan nämda arbete år 1730 utkommit. Denna bok synes hafva tillvunnit sig stor uppmärksamhet af den tidens män och bidrog att bryta väg för Alströmers patriotiska bemödanden. På grund af det anseende han sålunda vunnit, skickades han 1731 såsom konsul till Lissabon, dervid han jemväl lär hafva utfört ett diplomatiskt uppdrag i Spanien. På egen begäran återkallad (1736) upphöjdes han (1743) i adligt stånd med namnet Nordencrantz, befordrades 1747 till kommerseråd, från hvilken befattning han 1762 erhöll afsked. År 1758 utnämdes han till riddare af nordstjerneorden och afled i Stockholm den 19 Juli 1772.

Nordencrantz egde onekligen en visträckt kännedom om handels- och finansväsendet och blef i dessa ämnen ofta rådfrågad af regeringen; men, såsom han sjelf klagar, hans råd blefvo sällan följda eller också blott till hälften, hvilket senare skall hafva varit fallet vid jernkontorets stiftelse. Vid den bekanta 1765 års riksdag under frihetstiden spelade han en betydande rol, ehuru den då föreslagna finansplanen ej i allt genomfördes efter hans anvisningar.

[ 75 ]Säkerligen har ingen i Sverige utvecklat en så omfångsrik literär verksamhet som Nordencrantz i hvad som rör finanser, statsekonomi, politik och lagstiftning. Från 1754 till 1772 utgaf han nämligen inemot trettio större och mindre arbeten förutom de många han efterlemnade i handskrift. «För efterverlden äro de, säger hans biograf, en hufvudkälla för kunskapen om detta tidehvarfs invecklade finansförhållanden; men deras upphofsman är genom det barbariskt tunga och diffusa språket en ledsagare, hvars sällskap hör till de minst angenäma och trefliga«.

Om Nordencrantz' personlighet lemnar en hans samtida bland annat följande skildring: «Hans karakter var i allo måtto öppen och okonstlad. Det vet jag, att ingen kunde förpligta honom att säga ja, då han trodde sig böra säga nej; och tvärtom. Hans naturliga sinneseld, äfven i de senaste åren, var så brinnande, att om han lika mycket hade arbetat på att dämpa, som att underhålla och öka den, hade han efter min öfvertygelse varit i alla afseenden en stor man. Sanningen var hans första favorit, ända så långt, att om han trodde någon vilja rubba hennes rättigheter, tog han henne i försvar till och med med knytnäfven. Sjelf uppriktig, var han dock öfver all höfva misstänksam mot andra; deraf hände, att han egde knappast någon vän. Bland författare värderade han högst Bayle, bland lagstiftare Lycurgus, bland statsmän Sully och bland konungar Carl XI. Han dog med stoiskt mod, i öfvertygelse att hafva offrat åt det allmänna sina bästa krafter och en stor del af sin egendom».

Wikipedia-logo-sv.png
Wikipedia har en artikel om:
Anders Nordencrantz