Andra kammarens förhandlingar 1948 Ändringar i strafflagen m m

Riksdagens protokoll vid lagtima riksmötet år ....Andra kammaren 1948 B 3 Bd 3. Nr 19–25 : [13 maj–21 juni] Häfte 24 av Riksdagen Andra kammarens förhandlingar 1948 Ändringar i strafflagen m m

§ 23. Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande nr 39, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i strafflagen, m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten, dels ock i dessa ämnen väckta motioner.

Genom en den 20 februari 1948 dagtecknad proposition, nr 80, hade Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade, med 1)–14) betecknade förslag till lagar i angivna ämnen, avseende ändringar i strafflagen m. m.

Vidare hade Kungl. Maj:t genom en den 27 februari 1948 dagtecknad proposition, nr 144, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade, under 1)–12) upptagna förslag till lagar i angivna ämnen, innefattande ny strafflagstiftning för krigsmakten. Båda propositionerna hade hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet.

I samband härmed hade utskottet förehaft ett antal i anledning av propositionerna inom riksdagen väckta motioner.

I motionen I: 311 hade herr Herlitz under hänvisning till 73 § strafflagen för krigsmakten hemställt, att riksdagen ville vidtaga sådan ändring i det genom propositionen nr 144 framlagda förslaget till lag om ändring i strafflagen, att ett straffbud om olovlig sammankomst upptoges i 26 kap. strafflagen.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen – med förklaring, att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas i genom propositionerna nr 80 och nr 144 framlagda lagförslag – måtte för sin del antaga av utskottet framlagda förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om disciplinstraff för krigsmän,

3) lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig,

4) lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m.,

5) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av förbrytare;

B) att riksdagen måtte antaga följande genom propositionerna nr 80 och nr 144 framlagda förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister,

3) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse,

4) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

5) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

6) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 april 1935 (nr 105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag),

7) lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske,

8) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om gemensamhetsfiske,

9) lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt,

10) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter, –

11) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred,

12) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i fartyg,

13) lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom,

14) lag angående ändrad lydelse av 2 § första stycket lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om särskild förundersökning i brottmål,

15) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

16) lag angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.,

17) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr 881) om polisens ställning under krig,

18) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om skyddskoppning samt

19) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723) om skyddsympning inom försvarsväsendet.

C) att motionerna I: 280, II: 432 och 457 samt I: 311, i den mån de icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under A) här ovan, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

8 kap. 7 § strafflagen skulle enligt Kungl. Maj:ts resp. utskottets förslag erhålla följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande eller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter som röra annan främmande makts militära förhållanden av hemlig natur, dömes för militärt spionage mot främmande makt högst till straffarbete i två år.

(Utskottets förslag:)

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan medföra men för annan främmande makts säkerhet, dömes för olovlig underrättelseverksamhet högst till straffarbete i två år. Samma lag vare om den som i annat fall än nu sagts, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, hemligen eller med användande av svikliga medel bedriver politisk underrättelseverksamhet här i riket.

Vidare skulle 26 kap. 10 § strafflagen enligt Kungl. Maj:ts resp. utskottets förslag erhålla denna avfattning.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i meddelande till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnadsbrott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt, dömes för uppvigling av krigsmän till disciplinstraff eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa, må till straffarbete i högst fyra år dömas.

(Utskottets förslag:)

Krigsman som – – – år dömas.

Deltager krigsman i sammankomst som på grund av ändamålet med dess anordnande eller eljest uppenbarligen är riktad mot krigsmakten eller rikets säkerhet, eller ansluter sig krigsman till demonstration med sådant syfte, straffes med disciplinstraff eller fängelse.

Reservationer hade avgivits

A. Beträffande proposition nr 80 jämte motioner i ämnet av herr Branting, som beträffande förslaget till lag om ändring i strafflagen, 8 kap. 7 §:, yrkat bifall till det genom proposition nr 80 framlagda förslaget.

B. Beträffande proposition nr 144 jämte motion i ämnet vid 26 kap. 10 § strafflagen

1) av herr Krügel, utan angivet yrkande; samt

2) av herrar Lindqvist, Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson, herrar Lindgren, Olsson i Mellerud, Berg och Andersson i Mölndal, vilka hemställt, att riksdagen med avslag å motionen I: 311 måtte antaga 26 kap. 10 § strafflagen i den av Kungl. Maj:t i proposition nr 144 föreslagna lydelsen. Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, yttrade Herr LINDQVIST: Herr talman! I avseende å föredragningen av första lagutskottets utlåtande nr 39 hemställer jag,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det sätt, att de av utskottet framställda lagförslagen föredragas vart för sig, det första kapitelvis och, i den mån så anses erforderligt, paragrafvis, med ingress och rubrik sist, varefter och sedan alla lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställan i punkten A föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens ledamot begäres;

att för den händelse något av lagförslagen kommer att helt eller delvis återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att, vid ärendets förnyade behandling, i avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar; samt

att utskottet bemyndigas att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas beslut.

Kammaren biföll denna hemställan.

Punkten A.

Utskottets under 1) framlagda förslag till lag om ändring i strafflagen.

1 kap.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet ZETTERBERG, som anförde: Herr talman! Efterkrigstidens ekonomiska problem och nödvändigheten av en stark återhållsamhet på det finansiella området böra inte få oss att eftersätta reformarbetet på andra fält. Vissa aktuella lagfrågor, både på civilrättens och den offentliga rättens område, kunna i det långa loppet visa sig vara av större betydelse för vårt land än många av de ekonomiska krisåtgärder som, naturligt nog, dominera politiken för närvarande.

Det utskottsutlåtande, som kammaren nu skall behandla, bildar krönet och avslutningen på mångåriga lagstiftningsarbeten inom straffrättens område. Utlåtandet omfattar två stora komplex, nämligen dels en ny huvuddel i den pågående revisionen av vår allmänna strafflag och dels en omläggning av hela den militära strafflagstiftningen.

Det första av dessa två lagkomplex behandlar brotten mot staten och allmänheten. De ha sammanförts till ett antal nya strafflagskapitel med i huvudsak samma placering som motsvarande bestämmelser för närvarande. Sålunda ha under 8 kap. upptagits de mot statens yttre säkerhet riktade brotten, av vilka de praktiskt viktigaste avse spioneri. I propositionen ha de under krigsåren tillkomna bestämmelserna om dessa brott omarbetats med särskilt syfte att i rättssäkerhetens intresse vinna en skarpare gränsdragning kring det straffbara området.

I 9 kap. behandlas under rubriken högmålsbrott angrepp mot rikets inre säkerhet m. m. Här ha på olika punkter förenklingar och förkortningar vidtagits i förhållande till gällande rätt. Den nuvarande lagen mot privata halvmilitära kårer har inarbetats i detta kapitel.

Det därefter följande 10 kap. upptar såsom brott mot allmän verksamhet bl. a. bestämmelser om våld och missfirmelse mot tjänstemän i eller för deras befattning. Enligt förslaget skall den nuvarande differentieringen av skyddet efter högre eller lägre tjänsteställning bortfalla. Bland övriga bestämmelser i detta kapitel kan jag nämna ett nytt straffbud om brott mot rösthemligheten.

I 11 kap. behandlas såsom brott mot allmän ordning flera slag av förseelser, som i gällande strafflag upptagas i olika sammanhang. Hela det nuvarande kapitlet om religionsbrott är avsett att ersättas med en paragraf, där såsom brott mot trosfrid bestraffas offentligt skymfande av sådant som hålles heligt av kyrkan eller erkänt trossamfund.

För de i 12 kap. upptagna förfalskningsbrotten innebär förslaget en väsentlig omläggning och förenkling av de nuvarande stadgandena. Bland speciella nyheter i detta kapitel märkes en särskild straffbestämmelse mot signaturförfalskning på konstverk.

Under 13 kap. föreslås stadganden mot mened och falskt åtal samt annan osann utsaga. Menedsbestämmelserna ha reformerats i olika hänseenden. I anslutning till den nyss ikraftträdda rättegångsreformen upptas ett straffstadgande för osanna uppgifter, som lämnats av part i rättegång under sanningsförsäkran. Den tekniska utvecklingen har föranlett en annan nyhet i kapitlet, nämligen ett straffbud för den som sanningslöst utger ett genomslag eller ett foto för att vara en riktig kopia av en viss urkund.

Bestämmelserna om allmänfarliga brott i 19 kap. – bl. a. mordbrand – ha blivit enhetligare och mera generellt utformade än motsvarande stadganden i nu gällande lag. Den nuvarande särskilda lagen om sabotage är inarbetad i kapitlet. En av nyheterna där är ett stadgande om straff för den som genom att sprida sjukdomssmitta framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa.

I 24 kap. ha upptagits bestämmelser om skadegörelse, om åverkan i skog och mark och om tagande av olovlig väg.

Reglerna om ämbetsbrott i 25 kap. skilja sig väsentligt från motsvarande stadganden i gällande lag. Förslaget utgår sålunda från att de allmänna straffbuden mot olika brottsliga handlingar böra vara tillämpliga, även om brottet begås i tjänsten. Men som komplettering av dessa allmänna straffbud innehåller förslaget dels regler om skärpning av det vanliga straffet med hänsyn till den brottslige tjänstemannens ställning och dels bestämmelser om möjlighet att skilja honom från tjänsten. Såsom särskilda ämbetsbrott ha nu endast upptagits fyra typer, nämligen tjänstemissbruk, tagande av muta, brott mot tystnadsplikt och tjänstefel.

Utom dessa helt nya strafflagskapitel och en del mindre omfattande ändringar i andra avsnitt av strafflagens speciella del innehåller förslaget också betydelsefulla nyheter i strafflagens allmänna del. Sålunda föreslås en väsentlig omläggning av bestämmelserna om delaktighet i brott. De nya reglerna innebära, att den nuvarande principiella skillnaden mellan gärningsmannaskap och delaktighet bortfaller. Även om i ett visst fall ingen kan straffas som gärningsman, skall sålunda var och en som med råd eller dåd främjat en brottslig gärning kunna straffas självständigt. Reglerna om förberedelse till brott ha också reformerats. Vidare föreslås enhetliga bestämmelser om förverkande av egendom som kommit till brottslig användning. En principiellt viktig nyhet i strafflagens allmänna del är slutligen en general] regel om att ekonomisk vinning av ett brott skall kunna medföra den särskilda påföljden, att ett däremot svarande belopp förklaras förverkat.

Det andra stora lagkomplex som ingår i utskottsutlåtandet innebär – som jag inledningsvis antydde – en fullständig reformering av strafflagstiftningen för krigsmakten. Den nuvarande lagen i detta ämne har länge ansetts vara mycket föråldrad i tekniskt avseende och i sakligt hänseende illa överensstämma med vår tids allmänna rättsuppfattning.

Den militära strafflagstiftningens huvudändamål är skyddet av krigsmaktens effektivitet. Det erfordras sålunda straffbestämmelser för att säkerställa fullgörandet av de tjänsteplikter som måste åläggas den militära personalen. Men just av denna karaktär hos krigslagstiftningen följer å andra sidan att bestämmelserna böra begränsas till vad som kräves för att ändamålet skall tillgodoses. Sådana inskränkningar i de allmänt medborgerliga fri- och rättigheterna, som ej äro nödvändiga för lagstiftningens syfte, böra sålunda icke få förekomma. Och i den mån bestämmelserna i den vanliga strafflagen äro tillräckliga, böra ej heller särbestämmelser för militära förhållanden tillåtas. Det är vidare av väsentlig betydelse, icke blott ur allmänt demokratisk synpunkt utan även i krigsmaktens eget intresse, att alla krigsmän så långt som möjligt bli underkastade samma straffrättsliga reglering. Detta är i själva verket en förutsättning för att de militära straffbestämmelserna skola vara ägnade att grundlägga en i egentlig mening god disciplin. Det måste vidare uppmärksammas, att upprätthållandet av den för krigsmaktens effektivitet nödvändiga disciplinen även och kanske till övervägande delen är beroende av andra omständigheter än straffbestämmelser och deras tillämpning. Den sociala och kulturella omvårdnad, för vilken de värnpliktiga under senare år varit föremål, har säkert medfört en helt annan inställning till militärtjänsten än förut.

I samma riktning har också det förändrade läget i försvarsfrågan verkat. Särskilt erfarenheterna från det andra världskrigets tid ha bidragit till att skapa insikt om försvarets nödvändighet såsom det yttersta värnet för vårt folks självbestämningsrätt. Alla dessa omständigheter giva förbättrade möjligheter att tillgodose kravet på humanisering inom detta straffrättsområde.

Med de nu angivna utgångspunkterna är propositionen avfattad. Enligt förslaget skall huvuddelen av den militära straffrätten ingå som kapitel i den allmänna strafflagen, och även i övrigt innebär förslaget en fullständig omläggning av straffbuden och brottsbeskrivningarna.

Beträffande straffsatserna föreslås i åtskilliga fall nedsättning, särskilt i fråga om minimistraffen. Eftersom de militära brotten kunna vara mycket farliga för riket och dess försvar, har dock latituden uppåt icke kunnat göras alltför snäv. I vissa fall föreslås dessutom hårdare straffsatser för krigstid och beredskapstid. Av de hittillsvarande olika disciplinstraffen behålles endast vaktarrest. Icke blott de hårdare arrestformerna utan även den lindrigare "arrest utan bevakning" avskaffas sålunda. Under beteckningen disciplinbot införes för smärre förseelser en ny straffart, som närmast har karaktär av löneminskning. Genom förslaget vidgas också möjligheterna att använda villkorlig dom vid militära brott.

Förslaget avser att så långt som möjligt åstadkomma likhet även inför krigslagen. Den nuvarande kategoriindelningen, som innebär att straffbestämmelserna äro tillämpliga i olika omfattning på skilda personalgrupper, har sålunda avskaffats.

I fråga om båda de stora lagkomplex, som jag nu har redogjort för, har jag med glädje kunnat konstatera, att utskottet på de allra flesta punkter har biträtt propositionerna. Om jag bortser från några formella frågor och ett par andra mindre jämkningar, är det bland mer än 200 paragrafer egentligen bara i tre fall som utskottets majoritet har föreslagit ändringar. Det gäller tre omdiskuterade och svårlösta frågor, där debatten framför allt har avsett, var gränsen för det straffbara området skulle dragas. De frågor som jag nu avser äro: 1) stadgandet om olovlig underrättelseverksamhet, d. v. s. spioneri som inte är riktat mot Sverige, 2) förbudet mot rashets samt 3) krigsmännens rätt till sammankomster och meningsyttringar. I alla dessa tre fall har det gällt att göra en avvägning mellan å ena sidan behovet av skydd för beaktansvärda intressen och å andra sidan önskvärdheten att så långt som möjligt vidmakthålla en allmän demokratisk yttrande- eller rörelsefrihet. Under förarbetena ha meningarna varit mycket delade om dessa tre frågor, och det är ju klart att man kan vara tveksam om den lämpligaste gränsdragningen. Vad särskilt angår den olovliga underrättelseverksamheten, kan jag förstå vad utskottet anfört om behovet att kunna inskrida mot sådant spioneri som riktar sig mot politiska flyktingar här i landet. Utskottets förslag går emellertid längre än så. Jag skall nu inte ingå på en närmare analys av dessa tre detaljfrågor – de bli förmodligen diskuterade senare vid kammarens behandling av förslagets olika paragrafer. Men jag vill framhålla en allmän tendens. Vid den avvägning mellan olika intressen, som här måste göras, har regeringen på alla tre punkterna lagt större vikt än utskottet vid det allmänt medborgerliga frihetsintresset.

Om nu riksdagen, såsom jag hoppas, i dag antager det föreliggande stora lagförslaget, har därmed genomförts den mest omfattande reform av straffrätten sedan vår nuvarande strafflag tillkom för snart ett sekel sedan. Därmed ha en väsentlig del av vår allmänna strafflag och hela den militära strafflagstiftningen blivit omskapade efter moderna och humanitära principer.

Vidare yttrade:

Herr MOSESSON: Herr talman! Jag ber att få fästa uppmärksamheten på en enda detalj, nämligen propositionens förslag i fråga om 8 kap. 7 § ävensom på vad utskottet därvidlag säger. Under denna paragraf har upptagits ett stadgande angående straff för olovlig underrättelseverksamhet.

Jag måste för min del beklaga, att jag inte oreserverat kan skänka min anslutning till statsrådets förslag i denna del och att jag inte heller kan känna mig nöjd med den utvidgning, som utskottet därvidlag föreslagit. Jag erkänner gärna, att jag säkerligen inte har tillräckligt vid överblick över allt som kan höra hemma under rubriken olovlig underrättelseverksamhet för att kunna ge ett kort och adekvat uttryck för vad jag för egen del i här ifrågavarande avseende önskat. Jag har emellertid nära tre års erfarenhet från den parlamentariska undersökningskommissionens arbete med flyktingar, som här i landet åtalats och dömts för handlingar, som de ansågo sig förpliktade till för sitt fäderneslands skull. Jag tänker då närmast på flyktingar från de skandinaviska länderna, som under sin vistelse här blevo lagförda och dömda för brott mot 8 kap. strafflagen. Givet är att det därvidlag inte alltid var fråga om verkliga patrioter utan också om sådana personer, som låtit köpa sig till den åtalade handlingen. Min tanke går här närmast till dem, som vistades här och som enligt egen uppfattning inte gjort sig skyldiga till någon verkligt straffvärd handling. När jag tänker på dessa personer måste jag säga, att formuleringen i kap. 8: 14 a, som tillkom mycket hastigt, gör mig upprörd, och jag kommer att tänka på Runebergs ord i dikten landshövdingen: "Om det är brott att kämpa för sitt land, vartill vart ädelt hjärta svarar nej." Det är emellertid möjligt att jag alltför mycket fäster mig vid mot sitt land lojala personer så att jag inte får det vida perspektiv på frågan, som i detta fall behövs. Såvitt jag kan förstå har statsrådet vid utarbetandet av propositionen haft en känsla av att det vore angeläget att man inte gjorde det omöjligt för sådana personer som dessa att vara lojala mot sitt fädernesland. För att inte tillskapa en lag, som inte passar för fredliga förhållanden men väl för alldeles utomordentliga sådana har han nu i propositionen skjutit lagstiftningen för sådana fall på framtiden, tills oroliga tider åter stunda. Utskottet har emellertid ansett att det var nödvändigt att komplettera och skärpa propositionen. Det förslag, som här föreligger, visar att utskottet gått längre än som kan anses i detta avseende nödvändigt och välbetänkt. Jag skulle vilja erinra om den Heliga skrifts ord om ogräset bland vetet, som någon vill rycka upp men då riskerar att på samma gång också rycka upp vetet. Man vet egentligen inte var man skall ställa sig, och till och med sakkunniga personer, som sysslat med dessa ting, ha förklarat att de inte ha kunnat formulera en lag så beskaffad, att den ger skydd både åt landet och åt de enskilda medborgare, som vilja vara lojala. I det läget måste jag inskränka mig till att rikta en vördsam vädjan till justitieministern att han, om nu riksdagen bifaller utskottets förslag beträffande 8 kap. 7 §, vilket väl lär bli fallet, eftersom endast en av utskottets ledamöter, herr Branting, anmält reservation, och Kungl. Maj:t ger promulgation åt riksdagens beslut i detta hänseende, inte betraktar detta som sista ordet i det här sammanhanget, utan att han ville tillsätta sakkunniga personer för att lösa detta svåra spörsmål, så att paragrafen kan få en formulering något mitt emellan Kungl. Maj:ts förslag och utskottets. Därigenom skulle den oro, som jag och många med mig känna i detta avseende, kunna avlägsnas men ändå de för samhället verkliga värdena bli bevarade.

Herr talman! Tyvärr har jag med dessa allmänna ord endast kunnat ge uttryck åt mina känslor i nu ifrågavarande avseende. Jag får nöja mig med denna min vädjan till herr statsrådet, då jag inte här kan framställa något yrkande.

Herr LINDQVIST: Herr talman! Jag skall yttra mig med endast ett par ord om den sak som herr Mosesson talade om, nämligen 8 kap. 7 §. Det är tydligt, att det för såväl herr Mosesson som för mig och riksdagen i dess helhet är mycket svårt att överblicka ett så stort komplex av lagar som det här föreliggande. Det är icke bara beträffande 8 kap. 7 § som vi mycket resonerat i första lagutskottet, utan vi ha gjort det även i andra punkter. Vi ha ju här, såsom alltid har varit vanligt inom utskottet, försökt att, så långt det varit möjligt utan att giva avkall på egna bestämda uppfattningar, tillmötesgå varandra. För min personliga del vill jag säga, att jag inom utskottet i första hand yrkade bifall till Kungl. Maj:ts förslag, trots att jag ej var övertygad om att det skulle vara det allra bästa. Men under alla de år jag varit med i lagutskott har jag varit mycket försiktig, när det gällt att ändra på de lagförslag som kommit från departementet.

Under utskottsbehandlingen framgick det dock, att det var en överväldigande majoritet för att göra den ändring som utskottet här gjort. Den ändring som utskottet gjort överensstämmer bättre med min personliga uppfattning än vad propositionen gjorde. När jag, som jag sade, ändå yrkade bifall till Kungl. Maj:ts förslag var det för att så att säga stå på den riktigt säkra sidan.

Nu vet jag icke vad herr Mosesson egentligen är rädd för. Herr Mosesson såväl som jag och flera andra med oss var med under krigsåren. Vi veta, att lagstiftningen på denna punkt var ett av de svåra fallen. När vi se, hur det fortfarande är ute i världen, tror jag att det är klokt, att man gör det tillägg till 8 kap. 7 § som utskottet har gjort.

Jag vet icke hur många det är av andra kammarens ledamöter som ha läst vad utskottet skrivit. Det torde väl icke vara så många. Vi ha skrivit rätt mycket. För att man här skall kunna bilda sig en bestämd uppfattning är det nödvändigt, att man läser och tänker igenom detta.

Jag skall icke här citera vad utskottet på denna punkt har yttrat. Jag vill bara hänvisa till den del av utskottets utlåtande, där det talas om de statslösa och vilken ställning de ha. Vi vilja med vår ändring försöka göra det något tryggare även för dessa statslösa människor.

Så vill jag bara säga till de ärade kammarledamöterna, att jag tror icke att det är någon risk förenad med att antaga 8 kap. 7§ sådan som utskottet föreslagit den. Sådant hela läget är tror jag att riksdagen gör klokt i att följa utskottets förslag, när det gäller 8 kap. 7 §.

Det kommer längre fram att bli debatter om andra punkter. Därför skall jag nöja mig med att med dessa få ord ha besvarat vad herr Mosesson här framhöll samt yrka bifall till utskottets förslag beträffande 1 kap.

Herr RYLANDER: Herr talman! Jag skall beträffande 8 kap. 7 § icke säga så mycket mera än utskottets ordförande nyss sagt. Jag vill emellertid med anledning av herr Mosessons anförande säga, att han ingalunda är ensam om att hysa betänkligheter mot ett så vagt stadgande som det utskottet här föreslår. Det är med ganska tungt hjärta som man föreslår denna ändring i propositionen. Utskottet har gjort det därför, att utskottets majoritet har ansett, att det föreligger ett verkligt starkt behov av ett utbyggande av det av justitieministern föreslagna stadgandet.

Det kan icke hjälpas, att det ligger ett visst fog i det påstående man ser i tidningarna, att detta är en kautschukparagraf. Men å andra sidan kommer man icke ifrån, att om man under lagen skall ha in de förfaranden, som man anser böra kriminaliseras, måste också en del andra förfaranden, hur man än uttrycker det, komma in, däribland vissa åtgöranden av patrioter under kriget uteslutande i det egna landets intresse. Jag misströstar om att man, även om man fortsätter att utreda denna besvärliga straffrättsfråga aldrig så länge, skall kunna komma fram till en sådan precisering av stadgandet att det kan anses tillfredsställande ur alla synpunkter.

Det är emellertid att märka, att sedan åtalsspärren på sin tid infördes det egentligen icke riktats några anmärkningar mot det nuvarande stadgandet. Utskottet har därför ansett, att man kunde även i fortsättningen följa den vägen att anordna en sådan åtalsspärr. Det är självfallet, att det icke är en utväg, som man i allmänhet vill rekommendera, att lägga i Kungl. Maj:ts hand att i varje enskilt fall utpeka när åtal skall ske eller icke. Hittills har man emellertid kunnat hysa det allra största förtroende för Kungl. Maj:t i det fallet. Jag tror att vi kunna göra det, då vi nu undantagsvis måste välja denna i och för sig icke tilltalande väg." Skulle Kungl. Maj:t komma att skifta färg till den grad, att det här skulle bli en målsättning, som vi nu icke drömma om, nåväl, då får riksdagen taga ny ställning till detta.

I ett hänseende är jag emellertid alldeles bestämd, det nämligen att jag tror, att det är en klok väg att redan nu gå in för att föreslå stadganden, som man anser behövliga under en svårare tid än den vi för närvarande leva i, och ej låta det anstå därmed tills ett alltmer pockande behov gör sig gällande. Det var just det som var fallet förra gången; och det som till stor del var grundvalen för den kritik, som riktats mot den nuvarande bestämmelsen, var, att man ansåg – och det med rätta – att det var en improvisation. Jag måste säga, att det innan åtalsspärren kom fanns ett mycket starkt fog för att påstå att denna lagbestämmelse ej uppbars av någon allmän folkopinion.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i denna del.

Herr WERNER: Herr talman! Jag ber att i allt få verifiera de synpunkter, som första lagutskottets ordförande och vice ordförande lagt på frågan om strafflagens 8 kap. 7 §.

Vid den granskning, som första lagutskottet underkastat Kungl. Maj:ts proposition, vilken, såsom departementschefen framhållit, utmynnat i ett tillstyrkande av propositionen i allt väsentligt, har utskottet tyckt sig finna, att utformningen av propositionens lagtext i 8 kap. 7 § givits en alltför snäv straffbarhetsgräns. Propositionens ordalydelse ger vid handen, att endast den, som efter åtagande eller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter som röra annan främmande makts militära förhållanden av hemlig natur, kan dömas för militärt spionage. Det är klart att när det gäller att fälla en dylik olovlig underrättelseverksamhet, blir det svårt att styrka sådana omständigheter som utgöra bevis för att den skett enligt åtagande eller mot ersättning. Det gives även i denna upprörda tid personer som, av andra anledningar än rent ekonomiska skäl, på grund av viss ideologisk uppfattning kunna lämna sin tjänst till en främmande makt, vilket kan vara till mycket stor skada för landet och särskilt för de statslösa flyktingar, som här måste erhålla visst skydd genom asylrätten.

Inom lagutskottet ha lämnats mycket belysande detaljer ifrån vad som kunde ske under kriget, ehuru på annat sätt än vad herr Mosesson i sitt anförande skildrade. Herr Mosesson har kanske något dröjt sig kvar vid den ofta drastiska tillämpning av 8 kap. 14 a §, som under kriget här tillämpades innan bestämmelserna om åtalsprövning trädde i tillämpning. Vad jag i det föregående syftat på är agenterna för en viss diktatur, vilka genom sin underrättelseverksamhet här i landet kunde skicka anhöriga till flyktingar till gasugnarna i fånglägren. Det är någonting som å andra sidan måste i lika hög grad uppröra rättskänslan.

Här gäller det att inom detta land skapa ett rättsskydd för dem, som hit söka sin tillflykt undan de upprörda förhållanden som råda ute i världen. Med kännedom om att just detta land för närvarande utgör en central för spionage eller för ej önskvärd underrättelseverksamhet, vilja vi icke ställa myndigheterna alldeles hjälplösa. Utan tillgång till stödet av gällande svensk lag kunna de ju icke riktigt väl komma till rätta med dessa förhållanden.

Inom första lagutskottet har man försökt att väga dessa förhållanden och intressen mot varandra. Utskottet har icke kunnat finna annat än att en viss utvidgning av propositionens straffbarhetsområde här måste komma till stånd. Jag tror att det är nödvändigt att så sker. Jag tror också att om propositionen skrivits vid en senare tidpunkt skulle propositionen hava fått ett vidare innehåll. Jag tror icke heller, att man från departementets sida efter vad utskottet inhämtat nu reser invändningar i fråga om just denna detalj.

Jag ber, herr talman, att få instämma i det yrkande om bifall till utskottets förslag, som framställts av utskottets ordförande och vice ordförande.

Efter härmed slutad överläggning godkändes kapitlet.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta den fortsatta överläggningen i förevarande ärende ävensom handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.46 em.

In fidem

Gunnar Britth.

---

Torsdagen den 17 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1. Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

(Forts.)

Fortsattes behandlingen av första lagutskottets utlåtande nr 39, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i strafflagen, m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten, dels ock i dessa ämnen väckta motioner; och anmälde herr andre vice talmannen därvid till fortsatt föredragning utskottets i punkten A. under 1) framlagda förslag till lag om ändring i strafflagen.

2–6 kap.

Godkändes.

8 kap.

1–6 §§.

Godkändes.

7 § föredrogs; och lämnades därvid ordet till

Herr OHLIN, som yttrade: Herr talman! Jag har fått det intrycket, att det på många håll i kammaren råder en ganska stor tvekan om den utvidgning av paragrafen, som skett i utskottets förslag, särskilt genom tillägget i sista meningen: "Samma lag vare om den som i annat fall än nu sagts, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, hemligen eller med användande av svikliga medel bedriver politisk underrättelseverksamhet här i riket."

Det förefaller mig, som om det syfte, som har legat bakom utskottets förslag, nämligen att man skulle skydda t. ex. statslösa här i landet mot fri organisation av en verksamhet av denna art, är mycket beaktansvärt. Jag delar utskottets mening att Kungl. Maj:ts förslag kanske icke går tillräckligt långt, då det ju icke tillmötesgår sådana önskemål. Å andra sidan förefaller det, som om utskottet knappast har kunnat finna en fullt tillfredsställande lösning, när utskottet gör ett så generellt stadgande som i föreliggande förslag. Det är naturligtvis mycket lätt att förstå, att utskottet under en nödvändigtvis mycket koncentrerad behandling icke har kunnat komma fram till en lösning av ett så svårt problem. Enligt min mening vore det emellertid icke tillfredsställande, om kammaren nu skulle besluta en så stor utvidgning av detta område för den brottsliga verksamheten. Jag är för min del därför mest böjd för att intaga den ståndpunkten, att Kungl. Maj:ts förslag i första rummet bör godkännas men att det är nödvändigt att kammaren i motiveringen ger tillkänna, att man finner önskvärt att Kungl. Maj:t ägnar frågan skyndsam uppmärksamhet för att senare så snart som möjligt lägga fram ett förslag om en sådan ändring av denna paragraf, att man därigenom tillmötesgår de mycket viktiga önskemål, som redovisas i utskottets motivering.

Jag tror att en sådan linje skulle kunna tillfredsställa ganska många, som i likhet med mig anse, att Kungl. Maj:ts förslag visserligen kanske är något väl snävt men att utskottets förslag går för långt.

Herr talman! Om det skall finnas några utsikter att kammaren skulle kunna stanna inför ett sådant beslut, så förutsätter ju detta att det på olika håll i kammaren finns sympati för en sådan lösning. Jag skall därför icke upptaga tiden med att här argumentera utan vill bara deklarera, att jag för min del vill förorda bifall till Kungl. Maj:ts förslag men med den förändring av motiveringen, som jag, ifall det icke framkommer från något annat håll, måhända kan få om en liten stund framlämna till talmannen. Motiveringen skulle då gå ut på en önskan, att Kungl. Maj:t tar upp frågan på nytt. Jag har fått den uppfattningen, att det icke är formellt möjligt att kammaren beslutar en skrivelse till Kungl. Maj:t av detta innehåll, och för den händelse denna uppfattning skulle vara riktig, finns det ingen annan väg än att i motiveringen angiva denna önskan, att man skulle föredraga en lösning, som ligger någonstans, om jag så får uttrycka mig, mellan Kungl. Maj:ts och utskottets förslag.

Häruti instämde herr Ståhl.

Härefter anförde:

Herr LINDQVIST: Herr talman! Herr Ohlin började med att säga, att det kan råda en stor tvekan, om man skall antaga 7 § sådan som den är föreslagen av utskottet. Jag tror inte att tvekan är så stor. Om vi se efter skola vi finna, att av utskottets ledamöter från andra kammaren är det icke någon som har reserverat sig emot vad utskottet har föreslagit, från första kammaren är det en reservant. En reservant av utskottets samtliga ledamöter har velat ha Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.

Men jag kan väl förstå, att herr Ohlin är tveksam inte minst därför att det har varit två kvällstidningar här i Stockholm, som haft några artiklar om denna sak. De ha särskilt gjort gällande, att det ur liberal synpunkt finns skäl att vara tveksam om vad utskottet har föreslagit. Jag minns inte, om jag sade det i mitt förra anförande, men upplysningsvis kan jag nämna, att icke minst från liberalt håll har man inom utskottet varit intresserad av att få paragrafen sådan som den är föreslagen.

Sedan talade herr Ohlin också om att det varit en koncentrerad behandling i utskottet. Jag vet inte, om herr Ohlin därmed menar, att utskottet icke haft tillräcklig tid för att granska propositionen. Härtill vill jag säga – och detta mitt uttalande gäller icke bara denna paragraf – att det icke varit mera koncentrerad behandling inom utskottet än att det finns en ledamot som haft över 60 anföranden vid behandlingen av denna lag. Detta borde väl visa, att utskottet tagit sig tid nog för att grundligt granska denna.

Nu tänker herr Ohlin att komma med förslag till en förändrad motivering. Jag måste ju säga, att det skulle storligen förvåna mig, om andra kammaren så utan vidare skulle vilja nappa på en motivering, som kommer fram här under kammarbehandlingen, utan att ha varit i tillfälle att närmare titta på den. Det förvånar mig att herr Ohlin, som eljest är så försiktig med vad han skriver, kommer med detta och tror att han skall få andra kammaren med sig.

Jag har förut sagt vad jag har att säga om 7 § och hänvisar till detta och vad utskottet anfört. Jag hemställer om bifall till 7 § sådan som utskottet föreslagit den.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr talman! Jag har liksom herr ordföranden i första lagutskottet inom utskottet i början av propositionens behandling yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Skälen varför jag ansett att propositionen skulle antagas har icke varit de som framkommit vare sig i justitieministerns anförande eller de anföranden som senare ha hållits i kammaren. Enda skälet för mig att då gå på Kungl. Maj:ts förslag har varit, att jag har funnit det synnerligen vanskligt att under utskottsbehandlingen av en strafflagsparagraf göra en så pass genomgripande förändring i lagstiftningen som det här innebär utan att man har varit i tillfälle att ens få höra lagrådet. Jag har emellertid under den fortsatta behandlingen i utskottet kommit på det klara med, att den lagtext, som är skriven, är acceptabel, och den kritik i dag, som riktas mot paragrafen, rör sig icke alls om lagtekniska frågor. Justitieministern sade icke ett ord därom, och lika litet har någon annan anfört berättigad kritik mot lagens tekniska byggnad.

Jag var också tveksam, huruvida det skulle finnas behov av att nu i strafflagen införa en bestämmelse, som mest har en uppgift att fylla under beredskaps- eller krigstid, men det inträffade här i kammaren en händelse som såg ut som en tanke. Statsrådet Mossberg besvarade för någon vecka sedan en interpellation om anslag till ökad polisverksamhet. Mot det rönte han kritik från kommunistiskt håll och därpå svarade herr Mossberg: Vi få lov att taga reda på vad som händer i det här riket. Det instämma vi alla i, och då påbygger jag själv reflexionerna och säger: Om vi äro ense om att vi vilja ha reda på vad som händer i detta land, skola vi också skaffa oss ett instrument att förhindra de saker, som vi icke vilja skola ske. Denna paragraf har en sådan uppgift att fylla.

Jag kan icke instämma i fraserna om att en sådan lag icke passar i ett demokratiskt land. Visst vill jag att alla människor skola ha den allra största rörelsefrihet i sitt handlande, så länge man håller sig inom lagens råmärken, men det finns vissa saker som även demokratien måste kontrollera i den enskilde individens handlande. Jag nämner som exempel skyddet av de statslösa. Om en medborgare i det demokratiska samhället finner det vara önskvärt ur sina ideella eller andra synpunkter att genom underrättelseverksamhet skapa lidande för dessa statslösa, är det då ett demokratiskt intresse att medgiva en dylik verksamhet? Jag kan icke inse det, och om jag väger emot vartannat de statslösas skyddande eller t. ex. patrioternas rätt att främja sitt lands intressen med underrättelser av värde för hemlandet så är för mig skyddet av de statslösa en mycket mycket större humanitär fråga än frågan om patrioternas bestraffning på grund av underrättelseverksamhetsparagrafen, i all synnerhet som patrioterna, om vi nu skola tala om dem, ha sitt givna skydd i den åtalsspärr, som ligger i att Kungl. Maj:t skall avgöra, när åtal får ske.

Jag har naturligtvis ingenting emot att för dagen Kungl. Maj:ts proposition vinner bifall på denna punkt och en lagstiftning framtvingas genom en skrivelse, som bättre tillgodoser det intresse, som första lagutskottet har velat tillgodose, men jag har mycket svårt att förstå att det skall kunna realiseras på det sätt som herr Ohlin föreslår. Vad har den lilla frasen i ett utskottsutlåtande för betydelse, när det ändå inte kan bli en riksdagens skrivelse i saken? Jag tror att man förstorar faran av att lagutskottets förslag får för vidsträckt tillämpning och jag tror att vi bäst befrämja humanitära intressen med att bifalla första lagutskottets förslag, till vilket jag, herr talman, yrkar bifall.

Herr WERNER: Herr talman! Jag vill göra herr Ohlin uppmärksam på att man vid all lagstiftning möter vissa gränsområden vid tillämpningsförfarandet, som icke kunna kodifieras i en klart utformad lagtext. Dit hör också just den lagstiftning, som vi här diskutera. –

Under förmiddagen tillät jag mig anföra, att utskottet vid sin mycket noggranna behandling av propositionen fann 7 § utgöra ett alltför snävt straffbarbetsområde med hänsyn till de särskilda förhållanden, varunder vi leva, och det starka behovet av att vi såsom tillhörande en demokratisk stat söka skydda de statslösa, som åberopa asylrätt i vårt land. Jag tycker det skulle vara i full överensstämmelse med de principer, som herr Ohlin ansluter sig till, att så långt möjligt skapa ett rättsskydd åt de statslösa, så att icke deras tillvaro äventyras på sätt framgår av de exempel, som anförts av första lagutskottet. Under kriget förekom en illegitim underrättelseverksamhet av sådan art att oskyldiga människors anhöriga därigenom kommo att skickas till koncentrationsläger och gasugnar i vårt grannland i söder. Det är alldeles klart att vi icke kunna tillåta, att myndigheterna ställas utan rättsliga möjligheter, att på effektivt sätt ingripa då behov föreligger.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att utskottet har bibehållit Kungl. Maj:ts prövningsrätt beträffande anhängiggörande av åtal och att således åtal enligt denna paragraf icke kan anställas utan Kungl. Maj:ts medgivande. Man får hoppas att Kungl. Maj:t vid denna prövning ser till, att inga åtal i fall, som man kan anse vara av tveksam karaktär, komma till stånd.

Jag kan icke finna någon annan lösning här än att riksdagen för sin del antager utskottets förslag. Att här under debatten utforma en motivering med krav på en ny utredning av denna fråga finner jag alldeles ogörligt. Den saken får väl tagas upp på nytt ett kommande år, om det skulle visa sig föreligga ett sådant behov.

Herr GEZELIUS: Herr talman! Jag är icke främmande för att utformningen av lagtexten kan tagas till utgångspunkt för vissa erinringar, men liksom herr Hedlund har jag en klar uppfattning om att här föreligger en lucka i lagstiftningen, som icke kan lämnas öppen, och att vi icke kunna lämna denna paragraf utan att fylla denna lucka. Det sätt, på vilken den är föreslagen att bli fylld, kan jag icke finna vara sådant att jag skulle tveka att här följa utskottet.

Jag ansluter mig sålunda till herr Hedlunds grunduppfattning. Jag skall icke förlänga debatten. Här har framförts skäl för och emot. Jag kan ge en liten konkretisering till varför jag anser att här föreligger en lucka och varför den måste fyllas. Vi ha en bestämd erfarenhet av att det under de gångna krigsåren bedrevs en underrättelseverksamhet, som icke var av militär art och som sålunda icke faller under propositionens bestämmelser. Jag erinrar om de norska båtarna, jag erinrar över huvud taget om sjöfarten. Där bedrevs en underrättelseverksamhet med stöd av främmande makt på ömse sidor, där lämnade sålunda i Göteborg betalda svenskar uppgift om när de norska fartygen löpte ut eller när ett fartyg lämnade en svensk hamn. Det betydde att man sände både svenskar och andra länders medborgare i havet. Man utsatte dem för en krigsrisk, som blev påtaglig. En sådan underrättelseverksamhet – här är det icke fråga om enstaka uppgifter som anskaffas hemligt eller med användande av svikliga medel – skulle gå fri enligt propositionens bestämmelser. Det är heller ingen tvekan om att denna underrättelseverksamhet har utnyttjats på många andra vägar. Det kom till vårt land under kriget en dansk. Han uppgav sig vara jude. Han hade lagt in sig på ett sjukhus i Danmark, där han också falskeligen uppgivit att han var jude. Detta sjukhus var en camouflerad central för att rädda danska patrioter över till Sverige. När han kom till Sverige, underrättade han omedelbart tyska konsulatet i Malmö om denna verksamhet och angav flera personer för deras patriotiska verksamhet. Det är inte tilltalande att sådant skall lämnas straffritt och kan bedrivas i vårt land. Det är heller ingen tvekan om att det i varje fall från visst håll redan nu pågår en hemlig systematisk registrering, som har karaktär av politisk underrättelseverksamhet, av dels flyktingar – icke bara baltiska flyktingar – dels också av personers politiska åskådning här i landet. Det går icke att lämna vårt lands regering utan några möjligheter att ingripa mot sådan verksamhet. Här är dock, om man nu särskilt som herr Ohlin fäster sig vid sista meningen, ingen tvekan om att detta bör kunna straffas, och det är heller ingen tvekan om att icke den vida straffskalan ger möjlighet att såsom fallet var med de norska patrioterna tillämpa mycket lindriga straff. I motsats till vad som gällde 14 a § vid dess första tillämpning, har Kungl. Maj:t nu genom sin rätt att medge åtal eller icke möjlighet leda rättstillämpningen in på en riktig väg. Jag är, herr talman, såsom jag förut påpekat, fullt på det klara med att man kan ta lagtexten till utgångspunkt för vissa erinringar. Det ligger i sakens natur, ty det är oerhört svårt att lagstifta på detta område. Man kan inte gripa över hela området, och gränsen är vag. Jag har emellertid inte med ärligt samvete kunnat underlåta att ansluta mig till utskottets uppfattning, att det måste göras någonting positivt. Vi kunna icke lämna frågan öppen, när vi veta, att det redan pågår en verksamhet som bör kunna straffas. Ett strafflagsstadgande kan inte ges tillbakaverkande kraft. Man kan inte använda det mot en handling som skett före dess ikraftträdande – det är en fast och riktig regel, som aldrig får svikas. Det går därför inte att stifta lagen sedan skadan skett, utan man måste gå före med lagstiftningen, och i detta fall äro ju förutsättningarna för lagstiftningen klara. Finner man sedan, att lagen bör justeras, är det Kungl. Maj:ts sak att företa den justeringen. Jag tror dock inte det skall bli lätt att finna någon annan formulering än den utskottet föreslagit. Den har prövats av utskottet och även granskats av departementet. Jag är övertygad om att i varje fall inrikesministern skulle sakna detta vapen i sin hand, om kammaren nu skulle följa herr Ohlins förslag eller den kungl. propositionen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr RYLANDER: Herr talman! Redan i mitt tidigare anförande nämnde jag, att det säkerligen skulle vara svårt att efter än så stora utredningar komma fram till en precisering av lagtexten, vari man kunde skilja mellan de verkligt straffvärda handlingarna och sådana handlingar, som inte borde förtjäna straff – det berodde på personliga omständigheter. Jag uttalade därför att den enda väg som här står till buds, även om den i och för sig inte är lycklig, torde vara den som utskottet har valt, nämligen att lägga i Kungl. Maj:ts hand att avgöra, huruvida åtal skall ske eller inte.

När jag gick från riksdagen vid middagspausen, träffade jag ett par straffrättslärda – en av dem är professor i straffrätt – som hade lyssnat till debatten före middagen. Jag frågade dem, om de kunde tänka sig något annat sätt än det utskottet föreslagit, på vilket man kunde skilja dessa patrioter, som man inte vill straffa, från sådana som begå liknande handlingar, vilka man anser vara straffvärda. De svarade samstämmigt, att utskottets väg torde vara den enda framkomliga och att det var nödvändigt att på denna punkt göra ett tillägg till Kungl. Maj:ts förslag.

Jag hörde inte det anförande, som herr Ohlin höll, men av senare anföranden har jag förstått, vad det gick ut på. Jag hörde emellertid utskottets ordförande säga, att han förstod att det kunde vara angeläget för liberalerna att komma med ett sådant yrkande som herr Ohlin framställt, emedan ett par tidningar haft en eller annan anmärkning mot utskottets förslag på denna punkt. Jag är alldeles övertygad om att herr Ohlin inte tar hänsyn till vad en eller annan tidning skriver, utan själv bestämmer vad han skall ha för åsikt. I varje fall vill jag säga, att jag inte tar någon som helst hänsyn till vad som skrives i pressen om vad som är lämpligt och inte lämpligt. Det må sedan vara i tidningar av liberal eller av någon annan färg. Så länge jag sitter i riksdagen och första lagutskottet, tänker jag själv bestämma vad jag skall ha för åsikt.

Jag har den oförgripliga åsikten, att man i detta fall måste ta hänsyn till de föreliggande omständigheterna och att tidsläget nu är ett annat än för bara ett år sedan. Jag anser att man måste ta hänsyn till dessa statslösa flyktingar, som äro i starkt behov av skydd mot det utspionerande, som ständigt och jämt äger rum och som kan få nog så kännbara konsekvenser för dem.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman! Det kan kanske synas egendomligt att jag blandar mig i denna debatt, men som ledamot av samlingsregeringen har jag en ganska betydande erfarenhet av verkningarna av den formulering, som finns i den gamla lagen om olovlig underrättelseverksamhet.

Det visade sig under kriget att åklagarna kunde utsträcka bestämmelserna om olovlig underrättelseverksamhet över ett mycket stort fält. Vi upplevde några av de smärtsammaste erfarenheter vi över huvud taget gjorde under kriget, när vi sågo en mängd flyktingar dömas till fängelse i 3 à 4 månader och ända upp till ett år och längre tid, emedan de, sedan de flytt till Sverige, till sin egen legation rapporterat vissa iakttagelser de gjort i sitt hemland – det gällde närmast. norrmän och danskar. De bevakades av polisen, och det hände gång på gång att flyktingar blevo åtalade för sådana handlingar. Det hände även icke sällan att svenska medborgare, som ansågo som sin plikt att hjälpa norska flyktingar att vidarebefordra brev med vissa underrättelser till norska legationen, blevo dömda till fängelse härför. Det ansågs att de borde ha vetskap – och det hade de också med all säkerhet – om att breven innehöllo sådana upplysningar om förhållandena i Norge, som voro oförmånliga för tyskarna. Sådan formuleringen var kunde regeringen naturligtvis inte rimligen ingripa. Under skydd av en formulering, som var ungefär likadan som den utskottet nu föreslår, hände det under denna tid i mitt tycke ytterst upprörande ting.

Att jag nu tar till orda i denna sak beror på att jag på ett tidigt stadium inom samlingsregeringen begärde, att ifrågavarande paragraf skulle strykas. Lagen var tidsbegränsad, och den måste därför gång på gång behandlas av riksdagen. Jag vann inte gehör för min mening, men i samlingsregeringen reserverade man sig ju inte gärna. Det är således för mig icke någon nypåkommen åsikt att denna formulering är olämplig, för att inte säga skadlig, utan det är en mening som jag har företrätt under praktiskt taget hela den tid den gamla lagstiftningen på området existerat. Jag vet inte hur krigsrädda första lagutskottets ledamöter äro, men det kan icke finnas något som helst behov av att i dag återinföra en bestämmelse med en så mångtydig formulering som utskottet föreslår. Det måste dock ha funnits vissa skäl för att regeringen inte tagit med något motsvarande stadgande i det förslag som framlagts för riksdagen. Även de ledamöter av samlingsregeringen, som voro anhängare av den dåvarande formuleringen, måste medge, att de inte tänkt sig att lagen skulle tillämpas av åklagare och domare på det sätt som skedde. Åklagarna, särskilt de som tjänstgjorde i Stockholm. fingo då en tillsägelse att icke väcka åtal enligt den dåvarande lagen med mindre ärendet hade underställts dåvarande statsrådet Bergquist. Ungefär ett halvt eller kanske ett år senare beslöt riksdagen, att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma huruvida åtal enligt 14 a § skulle äga rum eller inte, d. v. s. man lagfäste redan införd praxis.

Utskottet har alltså velat bibehålla detta system. Men, mina damer och herrar, hur lagen kommer att tillämpas beror i väsentlig mån på vem som är justitieminister vid det tillfälle, då man tror sig ha något behov av den. Jag anser att det icke finns någon verklig garanti mot att lagen missbrukas. Jag vågar inte yttra mig om huruvida det är möjligt att finna en formulering, som bättre täcker de handlingar, som anses böra vara straffbelagda – det är säkerligen något av det svåraste som finns – och därför menar jag att detta bör anstå. Att i en sådan svår situation göra en kautschukformulering, som kan tänjas ut över nästan vilket fält som helst, det är enligt min mening att bota ont med värre.

Nu anför man för att förmå kammaren att svälja detta tillägg, att det kan användas gentemot sådant spioneri, som under kriget bedrevs på flyktingar från Danmark och Norge och kanske också från andra länder. *Ja, det är riktigt, det upptäcktes om jag minns rätt ungefär ett och ett halvt år innan kriget slutade. Jag kan inte påminna mig att bestämmelserna i något fall tillämpades före den tiden för att komma åt sådant spioneri. För min del ansåg jag detta vara en lovlig tillämpning av formuleringen. Men om man anser det viktigaste vara att man vid ett eventuellt kommande krigsfall skall ha möjlighet att döma personer för spioneri på immigranter och politiska flyktingar, då bör man väl kunna finna en formulering, som ger uttryck åt detta syfte, och inte tillgripa en formulering. som, jag upprepar det, kan tänjas ut hur mycket som helst och vars tillämpning blir helt beroende på vilka som sitta vid makten den gången, då lagen skall tillämpas.

Jag hoppas för min del att riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts förslag, även om det bara finns en ledamot av första lagutskottet som reserverat sig för bifall till propositionen i denna punkt. Regeringen har, det tror jag mig lugnt kunna säga, mycket noga prövat frågan, huruvida det är lämpligt att i lagen införa en bestämmelse av den art det här är fråga om. Vi ha efter upprepade beredningar slutligen kommit till det resultatet, att man inte bör i lagen skriva in en formulering som motsvarar den som tidigare funnits. Utan att på något sätt överskatta visdomen hos regeringen vågar jag tro att vår penetrering av frågan åtminstone kan likställas med den prövning som första lagutskottet varit i tillfälle att ägna denna bestämmelse. Jag har i många år kämpat för att den skulle tagas bort, och när nu regeringen gått med på detta, skulle det se egendomligt ut om riksdagen återinförde en bestämmelse, som – tillåt mig säga det även till mina ärade partivänner – i reaktionära händer kunde medföra skandalösa förhållanden, som i varje fall ingen som tillhör samma parti som jag vill ta ansvaret för.

Herr LINDQVIST (kort genmäle): Herr talman! Jag är storligen förvånad över det anförande socialministern här hållit. Det är ju så att det inte är riksdagen ensam som stiftar lagar, utan Konungen har i det fallet lika rätt som riksdagen. Åtminstone så länge jag har varit med i riksdagen ha vi därför, innan vi gjort en ändring i ett lagförslag, låtit departementet få kännedom om vad vi tänkt föreslå. Skulle då departementschefen säga, att han inte kommer att godkänna ändringen, då har utskottet också avstått från att föreslå ändring, ty det tjänar ju i så fall ingenting till. Den ändring, som utskottet i detta fall föreslagit, har också varit underställd justitiedepartementets prövning, och det har icke där gjorts någon erinran mot densamma. Det är därför i hög grad märkvärdigt att socialministern, vilken icke föredragit detta ärende, uttalar sig på det sätt han nyss gjorde. Det går inte, herr socialminister, att arbeta på det sättet i riksdagen. Vi få lov att veta litet vad vi vilja.

Socialministern talade litet om hur det varit under världskriget på detta område. Det var riktigt vad han sade, men det bör framhållas, att år 1944 infördes en bestämmelse, svarande mot 13§ i det nu framlagda lagförslaget, så att det blev justitieministern och inte de olika statsåklagarna som fick avgöra, huruvida det skulle väckas åtal eller inte. Denna ändring genomfördes för att vi skulle slippa en del åtal enligt denna lag.

Av socialministerns anförande kunde man få det intrycket, att det tillägg till propositionen, som utskottet föreslår, är någonting helt nytt och oprövat. Det är emellertid så, herr socialminister, att vad utskottet föreslår är vad som redan gäller, något uppmjukat. Värre är det inte. Det är således inget påhitt från vår sida.

Jag måste beklaga att socialministern hållit detta anförande, vilket kan omöjliggöra eller åtminstone i hög grad försvåra samarbetet mellan utskottet och regeringen. Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag vill som en komplettering till socialministerns högintressanta anförande påpeka, att åtalsprövningen, som utskottet faller tillbaka på, icke har varit i funktion under någon verkligt kritisk tid. Den infördes först när trycket utifrån var praktiskt taget borta och det därför var relativt lätt att handha dessa åtalsärenden. Jag är icke säker på, herr talman, att det blivit likadant, därest bestämmelsen om åtalsprövning varit i kraft tidigare.

Jag skall emellertid som sagt inskränka mig till att instämma med de talare, som här ha framhållit, att när vi på båda hållen äro ense om att detta är en så svår sak – jag tror icke att någon på vår sida, som är kritisk mot det framlagda förslaget, underskattar de svårigheter utskottet kämpat med – och samtidigt erkänna att man genom utskottets formulering löper uppenbara risker, såsom socialministern här med en sådan övertygande kraft utvecklat, klokheten borde bjuda att man går försiktighetens väg och får ett nytt övervägande om denna mycket svåra formulering.

Eftersom jag nu försäkrat mig om att herr Ohlins anförande icke uppfattats innefatta ett yrkande och då det icke går att i nuvarande läge ställa ett yrkande om skrivelse, skall jag, herr talman, be att i fråga om 8 kap. 7§ yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Beträffande motiveringen yrkar jag följande formulering: "Det synes böra övervägas, huruvida icke även andra former av underrättelseverksamhet borde förbjudas. Särskilt bör därvid uppmärksammas politiskt spionage från främmande makts sida mot t. ex. statslösa flyktingar, vilka vistas i Sverige utan att åtnjuta skydd av någon främmande statsmakt, liksom politiskt spionage som riktar sig mot svenska medborgare t. ex. för att sådana för främmande makts räkning skola kunna registreras efter rastillhörighet eller politisk åskådning. Det torde emellertid kunna förväntas, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål och efter vederbörlig utredning till riksdagen inkommer med de förslag, som prövas lämpliga."

Jag vågar verkligen vädja till utskottets talesmän att gå med på att vi kunde samlas omkring en sådan försiktig formulering.

Herr GEZELIUS: Herr talman! Herr Ståhls anförande gav mig anledning till den reflexionen, att det som var mest utmärkande för hans förslag var försiktigheten. Jag kan icke intaga herr Ståhls ståndpunkt, att detta är något som "synes böra övervägas", såsom det hette i början av hans förslag till motivering, och att vi ha anledning att gå fram med försiktighet. T. o. m. socialministern konstaterade i anslutning till mitt första anförande, att det fanns luckor här, som voro sådana att de borde fyllas, och att det var ett aktuellt intresse att så skedde. Men socialministern slutade med att säga, att detta finge man väl göra på någon annan väg än den utskottet föreslagit. Varken socialministerns förslag, att vi skola vänta tills vi kunna finna någon annan väg att fylla luckorna, eller herr Ståhls försiktiga formulering om att det synes böra övervägas om icke politiskt spionage av en viss omfattning borde bli föremål för straff kan jag gå med på. Jag är liksom herr Lindqvist i hög grad överraskad över socialministerns anförande efter vad som förekommit i utskottet. Efter de kontakter vi haft med justitiedepartementet och indirekt med inrikesministern är det högst beklagligt, att varken justitieministern eller ännu mer – inrikesministern, som ju beröres av denna fråga, tager till orda och yttrar sig angående behovet av denna lagstiftning.

Socialministerns kritik av 14 a § tager jag mycket lugnt liksom hans tal om att utskottet vill återinföra den bestämmelse som fanns i denna paragraf. Den bestämmelsen gäller den dag som i dag är, och det är nu icke fråga om ett återinförande av den utan om en helt ny paragraf i anslutning till den, där man begränsar straffbarbeten dels till vad som kan anses vara en verksamhet och dels till en verksamhet som bedrives hemligen eller med svikliga medel. Man avser sålunda icke, att härunder skulle kunna tänkas falla t. ex. del förhållandet, att en främmande makts undersåte, en flykting, går till sin legation och lämnar någon upplysning. Det skall vara en verksamhet som skall bedrivas såsom en politisk verksamhet, oavsett om det sker av ideella skäl och efter åtagande eller mot ersättning, och den skall bedrivas hemligen eller med svikliga medel. Uppgifter som lämnas till en tidning eller öppet till vederbörande avses icke.

Så säger socialministern – och i det hänseendet förstår jag honom till fullo, ty regeringen hade ju oerhörda svårigheter vid sitt bedömande av fallen enligt 14 a § – att det kan komma en olämplig justitieminister, som kan missbruka en bestämmelse som den ifrågavarande. Ja, men mina damer och herrar, det finns ingen möjlighet för riksdagen att lagstifta under annan förutsättning än att om Konungen, närmast justitieministern, får i sin hand – eller låt oss säga: om domarna få i sin hand – att tillämpa lagbestämmelserna, måste vederbörande drivas av principerna om rätt, rättrådighet och rättssäkerhet. Vi få icke utgå ifrån att ett statsråd eller en högsta domstol eller en domare skall vid rättstillämpningen missbruka en lag. I så fall måste vi tillgripa andra medel. Men lagutskottet har säkert – och i varje fall jag – gått ut ifrån att det icke skulle vara någon risk att lägga avgörandet i dessa fall i Konungens hand.

Därför kan jag icke godtaga socialministerns som det syntes mig ganska egendomliga uttalande om 14 a § och hans kritik av en bestämmelse, vars svagheter han icke närmare redogjorde för, och heller icke herr Ståhls enligt min mening alltför försiktiga och lama förslag i en sak, som kräver snabbt beslut därför att den är så aktuell och berör så allvarliga problem.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet ZETTERBERG Herr talman! Medan jag var inne i första kammaren och bevakade detta ärende, fick jag höra, att det varit en diskussion här om vilka kontakter som förekommit mellan justitiedepartementet och första lagutskottet. Med anledning härav gick jag hit, då jag tänkte att jag kanske borde berätta vad som förevarit.

Sedan vi hade lagt fram propositionen – den grundar sig ju egentligen på en lagrådsremiss som är flera år gammal, och mycket har hänt i världen sedan dess – och arbetet i utskottet hade börjat, hade jag en dag i riksdagen en överläggning med utskottets ärade ordförande. Vi talade om olika saker, bl. a. också om nu ifrågavarande paragraf. Jag hade kommit att bli litet betänksam och hade frågat mig själv, om den kanske var något för snävt avfattad i propositionen. Därvidlag tänkte jag nog på olika företeelser, men vad jag särskilt hade fäst mig vid var sådana fall, då politiska flyktingar här i landet blivit utsatta för en systematisk utfrågning, då man spionerat på dem och använt materialet för att skada deras anhöriga i något annat land. Det kan ju också tänkas andra fall, då s. k. olovlig underrättelseverksamhet icke skulle komma in under propositionens förslag men ändå borde kunna åtkommas. Jag nämnde mina betänkligheter för herr Lindqvist och framhöll, att man kanske kunde bättra på förslaget. Detta är i huvudsak vad som förekommit, och jag tycker fortfarande att vad jag då yttrade är riktigt. Däremot menar jag, att utskottets förslag nog kommit att täcka mera än jag tänkt mig. Det är så vagt avfattat, att även andra fall komma att gå in under bestämmelserna än de man närmast avsett. Jag vill icke säga detta som en anmärkning mot utskottet, ty det är här fråga om en utomordentligt svår lagstiftningsmateria. Men kanske kunde man komma fram till det som jag tror, att egentligen alla äro ense om, genom att försöka använda litet mindre generella formuleringar, försöka att om möjligt avfatta lagtexten på ett sådant sätt att den mera tar sikte på vissa bestämda handlingssätt som man vill komma åt. Detta är svårt att formulera, och jag vet inte om det går, men jag tycker det vore värt att försöka. V

Jag har hört uppgivas att herr Ståhl här i kammaren skall ha väckt samma förslag som herr Holmbäck nyss framförde i första kammaren, nämligen att riksdagen skulle godtaga propositionens förslag men i sin motivering hemställa. att man i justitiedepartementet eller genom en sakkunnigutredning skulle försöka komma till rätta med detta besvärliga problem efter de linjer jag nyss antydde. Jag undrar, om icke detta vore det bästa sättet att lösa denna mycket svåra lagstiftningsfråga.

Herr LINDQVIST (kort genmäle): Herr talman! Jag måste säga ett par ord för att icke ett missförstånd skall uppstå.

Justitieministern säger, att han haft ett samtal med utskottets ordförande. Det är riktigt. Men det samtal jag hade med justitieministern eller rättare han med mig ägde rum först sedan utskottets utlåtande var justerat. Jag har alltså icke gått och frågat honom – om nu någon skulle tro det – vad vi skulle skriva.

Jag har sagt, att förslaget, såsom alltid brukar ske, varit underställt departementet. Detta är vad jag har sagt. Och detta underställande har icke jag gjort utan det har skett genom vårt sekretariat. Vi fingo det meddelandet, att från departementets sida var intet att anmärka mot den formulering utskottet hade gjort.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman! Jag begärde ordet för att säga till herr Gezelius, som anmärkte på att min formulering var vag, att det i nuvarande läge just är en fördel att man skriver så försiktigt som möjligt.

Vad sedan tidsfrågan beträffar finns det ju möjlighet för Kungl. Maj:t att, om det, såsom det förljudes, skulle bli en höstriksdag, redan då framlägga ett nytt förslag.

Jag kan alltså icke finna, att vad herr Gezelius säger om att motiveringen är vag skulle tala mot mitt förslag utan tvärtom till förmån för detsamma. Jag ber alltså att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag med den formulering av motiveringen som jag tidigare föredragit.

Herr OHLIN: Herr talman! Herr Lindqvist missförstod vad jag sade om att en koncentrerad behandling av frågan inom utskottet låg till grund för förslaget. Det innebar givetvis icke någon kritik. Jag ville endast betona att det ligger i arbetssättets natur, att behandlingen blir koncentrerad.

Från alla håll har erkänts, att detta är en mycket svår fråga. Ifall vi alla skulle vara överens om att utskottets formulering icke erbjuder en tillfredsställande lösning av problemet, behöver detta konstaterande säkerligen icke av utskottet uppfattas som en kritik.

Herr Lindqvist säger, att det vore egendomligt om kammaren skulle vara så oförsiktig att den accepterade ett plötsligt framfört yrkande i den riktning som jag antydde i mitt anförande, ett yrkande som herr Ståhl sedan mera formellt ställde. Till detta vill jag säga, att jag icke tycker att herr«Lindqvist är så särskilt vänlig mot Kungl. Maj:ts regering. Ty förslaget att yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag innebär väl icke någon oförsiktighet, ifall man förutsätter att regeringen har ägnat detta problem tillräcklig uppmärksamhet. Och jag har åtminstone fått det bestämda intrycket, att regeringen har tagit ganska allvarligt på denna viktiga fråga.

Vad den motivering beträffar, som herr Ståhl här föreslog, innebär den ingenting annat än att man tager upp samma tankar som utskottsmajoriteten i sin motivering och pekar på att synpunkterna äro viktiga och att man önskar att Kungl. Maj:t skall beakta dem vid en fortsatt behandling av saken. Jag kan icke se att det skulle ligga något oförsiktigt i att kammaren stannar vid en sådan ståndpunkt.

Nu kan man naturligtvis säga: Varför icke lika gärna taga utskottets förslag och utreda frågan under tiden? Men jag vill svara med hänvisning till vad socialministern nyss anförde och vad vi alla veta att erfarenheten visat, nämligen att formuleringen i gällande lagstiftning och alltså även den formulering utskottet nu föreslår – den är ju icke densamma men den är i vissa avseenden likartad – icke är tillfredsställande. Den innebär en kriminalisering av ett område som är långt vidsträcktare än någon av oss i verkligheten önskar. Jag tror att vi alla äro ense med socialministern, när han betecknar paragrafen som en kautschukparagraf. Man kan här också peka på – fastän på ett annat sätt än herr Branting gjort – hur tillämpningen kan bli i fråga om resande politiker. Jag förmodar att det icke uppfattas såsom en olovlig verksamhet om medlemmar av olika parlament göra besök i andra länder och inrikta sig på att studera de politiska förhållandena där. Jag träffade för en tid sedan en man som har Skandinavien på entreprenad. Han kommer kanske en gång om året och söker orientera sig i våra politiska förhållanden. Han frågade mig vad jag tyckte i en hel del saker. Nåväl, om han sysselsätter sig med detta och sedan talar om för sitt lands ambassad eller legation vad han erfarit, och det upprepas så många gånger, att man med någon pressning kan kalla det för verksamhet, är det väl icke uteslutet att han skulle kunna bli åtalad eller i varje fall att de personer, med vilka han samarbetar, alltså medborgarna i detta land, skulle kunna bli åtalade. Det är klart, att förutsättningen är att det finns en regelbunden kontakt med dessa personer, så att de kunna anses bedriva en dylik verksamhet. Jag tror att det lätt skulle kunna tänkas uppkomma en sådan situation. Enligt min mening är alltså denna paragraf så formulerad, att beteckningen kautschukparagraf är berättigad.

Socialministern hänvisade till de smärtsamma erfarenheterna från tidigare år. Jag kanske får taga kammarens tid i anspråk ett litet ögonblick för att berätta en sak som inträffade under samlingsregeringens tid. Det var en flykting från ett av våra nordiska grannländer, som hade måst fly undan tyskarna och som kom till Sverige, där han bedrev underrättelseverksamhet genom att tala om vissa saker för sin legation. Hans verksamhet kom att falla under den svenska lagen. Emellertid lyckades han komma tillbaka till sitt fosterland, innan han blev insatt i svenskt fängelse, men blev där omhändertagen av tyskarna och skickad till koncentrationsläger i Tyskland för en lång tid. Genom svensk förmedling räddades han från Tyskland till Sverige och kom hit, ganska utmattad efter den långvariga vistelsen i koncentrationsläger, i den tron att han skulle mottagas av vänner och få vila ut. I stället blev han omedelbart införpassad i svenskt fängelse, där han sedan på grund av vissa olyckliga omständigheter fick stanna längre tid än han borde gjort innan den svenska regeringen och den svenska rättsskipningen kunde vidtaga de åtgärder som tarvades för att han skulle komma ut.

Man kan ju säga, att Kungl. Maj:t skall enligt utskottets förslag ha beslutanderätten när det gäller om åtal skall anställas eller ej och att detta innebär en trygghet. Men uppenbart är väl att det är en nödfallslösning att utvidga brottsområdet så mycket, att Kungl. Maj:t i en mycket stor del av de fall, som formellt falla under lagen, måste tänkas komma att utöva sin diskretionära prövningsrätt i friande riktning. Det blir en sorts politisering av rättsskipningen, som väl ingen tycker är önskvärd. Utskottets vice ordförande säger, att detta i alla fall är en utväg att klara saken. Herr Rylander har nämligen träffat några straffrättsprofessorer, som ha den uppfattningen att ingen annan möjlighet finns. Jag är beredd att fästa stor vikt vid vad både herr Rylander anser i frågan – hans sakkunskap är obestridlig – och vad straffrättsprofessorerna anse, men professorer i all ära – jag känner åtskilliga sådana – vi skola nog akta oss för att ha alltför mycket auktoritetstro när det gäller dem eller andra. Det skulle kunna tänkas att man kan finna en lösning, trots att detta förefaller några straffrättsprofessorer osannolikt. Alldeles tydligt var det, att statsrådet och chefen för justitiedepartementet för sin del icke ansåg det alldeles uteslutet, att ett förnyat försök skulle leda till resultat, och det var också socialministerns förhoppning. Då är det väl det naturliga, att man gör ett försök och strävar efter att uppnå mera preciserade bestämmelser särskilt med tanke på de statslösa och de andra personer man syftar på.

Till sist ytterligare en sak, herr talman. Herr Hedlund förklarade, att det var ganska meningslöst att skriva en motivering, vari man uttryckte en önskan att Kungl. Maj:t skulle ägna frågan fortsatt uppmärksamhet. När man icke vill göra en skrivelse, tjänar det väl icke något till med en fras i motiveringen, menade herr Hedlund. Jag måste säga, att herr Hedlunds ståndpunkt är formalistisk, något som är förvånande eftersom herr Hedlund brukar utmärka sig mera för mänskliga än formalistiska synpunkter. Jag vill svara på herr Hedlunds påpekande, att huruvida en formulering i motiveringen spelar någon roll eller ej beror på en hel del omständigheter, bl. a. på hur saken uppfattas på regeringsbänken. Vi ha nu från statsrådet och chefen för justitiedepartementet, som är den som är närmast berörd i saken, fått ett uttalande som måste innebära, att han för sin del – och jag förmodar att han menade också regeringen är villig att upptaga frågan utan dröjsmål för att, om kammaren i dag accepterar Kungl. Maj:ts förslag, försöka komma fram till en mera tillfredsställande lösning än någon i dag föreliggande, en lösning som icke medför så stora olägenheter som både nuvarande bestämmelser och utskottets förslag.

Med hänvisning till vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få instämma i yrkandet om bifall till Kungl. Maj:ts förslag med den av herr Ståhl angivna motiveringen.

Herr RYLANDER: Herr talman! Med risk för att jag skall råka illa ut och komma i fängelse för olovlig underrättelseverksamhet – ty det kan ju enligt vad som här sagts vara vad som helst – skall jag ännu en gång taga till orda.

Jag vill säga, att det är alldeles riktigt, som chefen för socialdepartementet här yttrade i sitt som "högintressant" betecknade anförande, nämligen att det gamla stadgandet var mycket olyckligt formulerat och ledde till en hel del tråkigheter vid tillämpningen. Det var bara det felet med hans anförande, att han talade om paragrafen, sådan den var, innan åtalsspärren infördes, och såvitt jag vet äro kammarens ledamöter ense om att då var den behäftad med stora fel, men jag har inte hört förspörjas någon invändning mot den, efter det denna spärr infördes. Enligt den åsikt åtminstone jag har, skall man helst i lugna tider besluta om de lagar, som skola tillämpas i mera upprörda tider, och man skall inte rusa åstad och improvisera. Orsaken till kritiken mot H a § i dess ursprungliga skick var till stor del den att den blev improviserad. Skall man nu vraka allt vad man har och sedan sätta sig och utreda för att se vad man kan komma till? Är det inte mera logiskt att behålla vad man har, eventuellt med någon jämkning. och som sådan föreställer jag mig vad utskottet föreslagit vara lämpligt, då därigenom visst skydd skulle lämnas åt flyktingarna. Är det inte bättre att göra det och sedan under tiden utreda hur denna paragraf skall vara beskaffad i framtiden? Jag ger nämligen justitieministern alldeles rätt i att paragrafen enligt utskottets förslag täcker mer än de fall man omedelbart vill komma åt, och att det är en utomordentligt svår lagstiftningsmateria man här har att röra sig med. Men jag kan omöjligt hysa en sådan klentro till vad en regering kan åstadkomma, som socialministern gjorde, såvitt jag vet för första gången i sitt liv. Han ansåg att man inte kan ha någon garanti för att det kan bli riktigt, om en justitieminister skall bestämma. Han sade inte, ifall det var justitieminister Zetterberg han hyste en sådan misstro mot. I vart fall tycks han ha de mest hemska tankar om vad valutslaget skulle kunna föra med sig. Han synes frukta, att en oerhört reaktionär justitieminister skulle komma efter valen, vilken man inte kunde tilltro att tillämpa denna paragraf. Såvitt jag kan förstå, är det riktigt, att man ser till att man har ett stadgande, som väl täcker det behov av lagstiftning, som förefinnes i detta hänseende, medan man vidare utreder, huru lagstiftningen definitivt skall ordnas.

Nu skall inte någon inbilla sig, att denna utredning är gjord till höstriksdagen. Känner man Kungl. Maj:t rätt. tar det, även om man skriver en högtidlig skrivelse till Kungl. Maj:t, år och inte bara dagar, innan det kommer något från Kungl. Maj:t. Och här är det inte ens fråga om en skrivelse till Kungl. Maj:t utan bara om att säga något om det i motiveringen. Om emellertid Kungl. Maj:t inte är fullt tillfredsställd med utskottets förslag – vi kunna t. ex. anta, att Kungl. Maj:t är mycket missbelåten med utskottets förslag – så kan ju Kungl. Maj:t när som helst och så fort som möjligt förelägga riksdagen förslag i frågan. Jag kan emellertid säga min vän, justitieminister Zetterberg, att det inte blir lätt att utarbeta ett sådant förslag, ty så mycket har jag funderat på detta problem, att jag tryggt kan säga detta, men jag hoppas liksom han att det går. Är det alltså inte riktigare att gå med på vad utskottet föreslagit i stället för att raka rent och låta våra flyktingar utsättas för det spionage som pågår och låta spioncentraler i lugn och ro förläggas här i Sverige, så att dessa spioncentraler få det ordentligt ordnat och sedan ha möjlighet att, när det passar, bara vrida på en knapp och ställa om sin spionageverksamhet så att den riktas mot Sverige? Jag svartmålar inte på något sätt. Jag är tvärtom en liten aning optimistisk, när jag tänker på dessa saker, då jag vill tro, att man kan komma fram till en tillfredsställande lösning av problemet. Men jag tycker inte det hör till god ordning att vraka bort någonting som innehåller en kärna av vad man vill behålla och sedan utreda och kanske efter några år komma till det resultatet, att man skall behålla största delen av vad man tar bort. Det kan inte vara rimligt. Jag vill säga till herr Ohlin, att jag också hyser en viss misstro mot professorer, men trots att en professor delat min åsikt, tror jag att den är riktig.

Herr WERNER: Herr talman! l debatten här i kammaren gör man sig skyldig till ett mycket framträdande felslut, när man sätter likhetstecken mellan förutvarande 14 a § och den lagtext som utskottet nu har föreslagit. Det är inte samma sak som man föreslår från utskottet, utan utskottets förslag innebär mycket betydande förbättringar och uppmjukningar av lagen. Jag får säga, att det gjorde ett beklämmande intryck på mig, när jag hörde att socialministern, då han talade om tillämpningen av 14 a §, drog paralleller mellan denna och den lagtext som utskottet föreslagit. Det är fullkomligt felaktigt att göra på det sättet. Här möta vi, såsom framhållits av flera talare, ett lagstiftningsområde som är fullständigt omöjligt att klart definiera i lagtextens ordalydelse. Jag tror inte att någon jurist, vare sig han är professor eller ej, kan gå i land med den uppgiften. Detta är ett område, där man måste lita till tillämpningsförfarandet, till domarenas alltid förefintliga möjligheter att laga efter läglighet och att använda rättvisa och riktiga principer. Själva garantien mot en felaktig tillämpning av själva åtalsrätten ligger här i den förbehållna rätten för Kungl. Maj:t att pröva om åtal skall verkställas eller inte. Jag kan inte finna att här förebragts något skäl för att riksdagen skulle gå ifrån det förslag som framkommit efter grundlig prövning av lagutskottet. Jag hemställer såsom förut om bifall till lagutskottets hemställan på denna punkt.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att förklara vad som gav mig anledning att i mitt förra anförande säga, att det skulle vara verkningslöst att gå med på Kungl. Maj:ts proposition och skriva en fras i motiveringen. Jag hade all anledning att säga det, eftersom "debatten här inleddes med ett anförande av justitieministern, däri han förklarade, att en lagstiftning som denna ville han inte införa i strafflagen därför att den stred mot demokratiska principer. När justitieministern gjorde denna deklaration, hade jag all anledning att tro, att den fras herr Ohlin ville inskriva i motiveringen måste bli verkningslös, eftersom den stred mot justitieministerns principer för lagstiftning i ämnet. Nu har emellertid justitieministern sagt. att han finner den rätta lösningen vara, att kammaren biträder herr Ståhls förslag, som det heter nu, d. v. s. att propositionen antages och justitieministern får en liten hälsning att söka åstadkomma en lagstiftning, som täcker vad lagutskottet velat ha ordnat redan nu. Under dessa förhållanden blir ej längre herr Ståhls förslag en fras, däri ger jag herr Ohlin rätt.

För mig är det inte alls någon prestigefråga. Som jag sade i mitt förra anförande, frågade jag, när vi började behandlingen av frågan i lagutskottet, huruvida nu en sådan lagstiftning vore påkallad. Vid den första behandlingen i utskottet var jag inte övertygad att så var fallet. Sedan fingo vi genom en ingående debatt full klarhet om att en sådan lagstiftning, även om den för dagen inte behövde sättas i tillämpning, dock vore ofrånkomlig. Det tidsläge kommer – det är jag ganska övertygad om – när en dylik lagstiftning behövs. Vi måste därför nu fråga oss: är det då inte bättre att nu i lugn och ro och i samförstånd med justitiedepartementet stifta en lag som vi alla anse måste bli behövlig? Emedan första lagutskottet ansåg detta bäst, blev utskottet enhälligt också om denna paragraf. Att socialministern kastar sig in i debatten, kan vara motiverat. Det är naturligt att han har behov av att delge riksdagen de erfarenheter, han har av gällande lagstiftning. När emellertid det nu föreliggande lagförslaget efter noggrant övervägande av mycket framstående jurister påstås vara så avfattat, att man förebygger de tråkigheter man haft av gällande lag, har jag inte hyst några betänkligheter mot att biträda förslaget.

Inrikesministern har – jag upprepar detta – som motivering för sin framställning om anslag till polisväsendets förstärkande för att möjliggöra en undersökning av bl. a. den olovliga underrättelseverksamheten, förklarat, att vi ha skyldighet att taga reda på vad som händer i riket i detta avseendet Med anledning därav vill jag säga, att om detta inrikesministerns uttalande är riktigt, vilket det enligt min mening är, måste vi skaffa oss ett instrument för att förhindra en verksamhet som vi genom denna utredning finna vara olämplig.

Det är inte någon prestigefråga för mig, om det blir lagutskottets eller herr Ståhls förslag som segrar, men nog blir det bra hopplöst att arbeta i utskottet, om man, sedan man varit i livlig korrespondens med departementet och kommit överens om hur en lagstiftning skall ske, efter drygt arbete därmed råkar ut för sådana händelser som första lagutskottet gjort i riksdagen i dag. Jag vidhåller yrkandet om bifall till utskottets förslag.

Herr GEZELIUS: Herr talman! Jag kan inte helt ansluta mig till vad herr Hedlund anförde, men jag skall inte uppehålla kammarens tid med mera än att framhålla, att den tvekan, jag hyst och alltjämt hyser om möjligheten att finna en kanske ännu bättre lösning, inte fått mig att ändra uppfattning.

Herr Ohlin uttalade sin misstro mot professorer i allmänhet, och herr Rylander gjorde det också. Anledningen till att jag nu upprepar detta är att jag, innan debatten slutar, vill framhålla, att även professor Ohlin måste betraktas med en viss misstro, när han söker tolka denna paragraf. Han talade om mannen som kommer från utlandet och går upp på sin legation och berättar. Herr Ohlin tänker kanske på de generalkonsulat och handelsdelegationer som funnos under kriget. Det fallet avser inte lagstiftningen att träffa och kan aldrig träffa. För det första skall verksamheten bedrivas här i riket och för det andra hemligen, och med svikliga medel. Det handlingssätt, som herr Ohlin nämnde, kan inte betraktas som svikligt. När kriget kom, utökades personalen på konsulaten i Göteborg, och det kom en hel stab och presenterade sig direkt för polisen och sade: "Nu äro vi här igen" – de hade varit här under förra kriget – "och nu skola vi börja vår verksamhet." Deras verksamhet kan inte hänföras under dessa bestämmelser. Jag tror liksom justitieministern, att man kanske kan komma fram till en tillfredsställande lösning av detta problem, men jag hyser liksom han tvekan om möjligheterna därtill. Jag efterlyser fortfarande från herr Ohlins sida ett positivt förslag, ett försök att dels läsa och tolka lagtexten, dels komma med ett positivt förslag. Jag skall inte uppehålla debatten längre. Jag ville liksom herr Hedlund redovisa de skäl, som föranlett mig att biträda utskottets förslag.

Under detta anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag skall inte upptaga kammarens tid med att påvisa att herr Gezelius inte uppfattat mig rätt. Den saken kan han studera sedan i protokollet. Jag tycker han går för långt, när han vill att jag, som onekligen är lekman i dessa frågor men som riksdagsman har skyldighet att ta ställning till dem, på rak arm skall kunna åstadkomma ett positivt förslag till formulering av denna paragraf. Det enda som här kan ifrågakomma är den linje, som herr Lindqvist tyckte var mycket djärv, nämligen att följa Kungl. Maj:ts linje, som väl måste vara grundad på ett verkligt utredningsarbete, och sedan begära att Kungl. Maj:t gör en ytterligare ansträngning för att uppnå en lösning i den riktning vi alla önska. Detta är enligt min mening ett förslag till positiv handlingslinje och den enda som, såvitt jag kan se, kan anses vara verkligt försiktig.

Jag begärde emellertid ordet med anledning av herr Hedlunds yttrande. Innebörden i hans yttrande var egentligen, att det blir så svårt för utskottet att arbeta, ifall utskottet skall utsättas för sådana resultat av bristande kontakt mellan regeringen och utskottet som vi fått bevittna här i kammaren i dag. Det måste ju vara herr Hedlunds avsikt med detta sitt påpekande att ange det som motivering för att kammaren skulle bifalla utskottets förslag för att på det sättet ge Kungl. Maj:t en reprimand för detta bristande samarbete. Jag kan inte uttala mig om med vilka känslor man inom kammaren vill betrakta denna fråga och eventuellt ge en sådan reprimand. Jag skulle emellertid som min mening vilja uttala, att kammaren i denna viktiga fråga bör låta sig vid sitt ställningstagande ledas av andra hänsyn än som framgå av herr Hedlunds anförande.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr talman! Jag beklagar, att jag yttrade mig så, att herr Ohlin har rätt att draga den slutsatsen, att det väsentliga för mig var att ge departementet en reprimand för att det lockat lagutskottet att intaga den ställning det gjort. Jag har i mina båda anföranden angivit skälen till att jag anser denna lagstiftning nödvändig, och när departementet tillika givit stöd för denna uppfattning, har jag följt Kungl. Maj:t så till vida att jag biträtt det förslag utskottet efter sin kontakt med departementet kommit till. Om andra kammaren antar herr Ståhls förslag, som är mycket mer hastigt tillkommet än första lagutskottets, vill jag bestämt betona, att jag för min del inte däri skulle vilja inlägga den innebörden, att första lagutskottet har fått en reprimand, lika litet som jag, om utskottet vinner, därmed vill ha sagt att justitiedepartementet fått en reprimand. Jag vidhåller alltjämt mitt yrkande.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman! l detta skede av debatten är det inte möjligt att tillföra densamma något väsentligt nytt, och jag har inte begärt ordet för att göra det utan för att delgiva kammaren skälen till att jag, som deltagit i utskottsbehandlingen av detta ärende, vid avgörandet kommit till samma resultat som utskottets majoritet.

Det är sed inom första lagutskottet – jag tror vi äro kända för det – att vara försiktig. Man säger t. o. m. att vi äro alltför konservativa. Jag vågar emellertid försäkra, att denna försiktighet är aldrig så stor som när vi behandla strafflagsförslag. Vi ha handlagt detta spörsmål vid upprepade tillfällen och bordlagt ärendet flera gånger för att bli i tillfälle att tänka igenom det grundligt, och vi ha debatterat det åtskilliga gånger. Flera av oss, däribland jag, ha från början varit betänksamma inför det tillägg som debatten här närmast rör sig om, men vi ha till sist måst medgiva att här finns en lucka i lagen, som inte kan få vara ofylld i en tid sådan som den vi nu leva i.

Herr Ohlin sade för en stund sedan, att paragrafen var otillfredsställande. Det är så lätt att formulera slagord, herr Ohlin. Jag vill inte påstå att första lagutskottet är den mest perfekta apparat som kan tänkas för att formulera lagparagrafer, långt därifrån, men jag vill å andra sidan reagera emot ett uttalande från regeringsbänken, som tycktes gå ut på att det, därför att departementet en gång i världen hade kommit till en viss slutsats, skulle vara förmätet av utskottet att ha en annan mening. Så har jag inte uppfattat utskottets arbete och kommer inte heller att göra det i fortsättningen. Om herr Ohlins omdöme, att paragrafen är otillfredsställande, är riktigt, kanske det inte så mycket beror på utskottets fumlighet att formulera som fastmera på någonting, som herr Ohlin inte tycks ha upptäckt, nämligen att detta lagstiftningsområde är utomordentligt vanskligt och svårt, och att man därför, om man skall nå de syften man här vill nå, måste taga vissa risker. Det är en seglats mellan Skylla och Karybdis. – Man kan inte nå vad man här åsyftar, om man inte är villig att taga någon som helst risk. Vi leva nu i en riskfylld tid. Jag antager att man på regeringshåll inte är okunnig om att det sker åtskilligt ute i världen – och inte enbart ute i världen utan även här i vårt land – som man, när man går att formulera denna paragraf, inte kan blunda för. Det är klokare att vi nu i lugn och ro under fredliga förhållanden klargöra för oss hur vi vilja ha det på det här området än att vi vänta tills vi befinna oss i en aktuell situation och då tvingas att acceptera förslag, som kanske bli för dåligt övertänkta. De olägenheter, som man ifrån kritikernas sida vill hävda ha uppstått genom den förändring i propositionen som vidtagits från utskottets sida, hänföra sig, som tidigare har uttalats, i allt väsentligt till förhållanden som ägde samband med den gamla 14 a § och som icke äro tillämpliga på denna nya paragraf.

Vi veta också, att det under kriget inte enbart förekom låt mig säga en begriplig underrättelseverksamhet av norrmän till deras legation i Stockholm. Det är känt att det förekom en cynisk press ifrån viss utländsk makt på vissa av denna stats medborgare eller till och med på dem, som voro eller varit gifta med medborgare i denna stat, en press som lämnat de mest fruktansvärda individuella resultat. När jag väger det ena mot det andra, väger vad man här vill skydda sig emot, mot de nackdelar. som en viss begränsning givetvis alltid medför, tycker jag att det för den ansvarsmedvetne medborgaren inte finns mer än ett val.

Jag vill också varna för att vi i en tid som denna göra demokratien så tam och så tandlös, att den inte, om det behövs, kan bita ifrån sig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr GEZELIUS: Herr talman! Jag har begärt ordet för en replik, som tyvärr kommer litet sent. Jag har aldrig velat ifrågasätta att herr Ohlin skulle komma med något förslag till ny lagtext. Och det konstaterade ju herr Ohlin med klädsam blygsamhet att han inte var kapabel till.

Vad jag vände mig emot var herr Ohlins blygsamhet när det gällde själva sakfrågan. Han är på det klara med att det är nödvändigt att fylla luckan, men han är så blygsam, att han nöjer sig med att begära en motivering, som går ut på att justitieministern skall undersöka om han kan fylla denna lucka. Anledningen till att detta måste anses väl blygsamt är att justitieministern säger: Jag är inte alls säker på att jag kan göra det. Det är inte säkert att vi kunna hitta någonting annat än det här. – Det tycker jag är att driva blygsamheten litet för långt. Jag efterlyste litet klarare linjer ifrån herr Ohlins och även från herr Ståhls sida, när vi skola skriva till denne tveksamme justitieminister, som själv inte har något alternativ att komma med. I det läget kan jag med hänsyn till sakens allvar inte gå ifrån min tidigare ståndpunkt.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande av 8 kap. 7 § i utskottets förslag dels ock på bifall till det av herr Ståhl under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ståhl begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 8 kap. 7 § i första lagutskottets förevarande förslag till lag om ändring i strafflagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Ståhl under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning; och befanns därvid, att flertalet av kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen, vadan kammaren godkänt 8 kap. 7 § i utskottets förslag.

8 kap. i återstående delar, 9 och 10 kap. samt 11 kap. 1–6 §§.

Godkändes.

Sedan 11 kap. 7 § föredragits, yttrade:

Herr WERNER: Herr talman! Utskottet har genom att införa denna lagparagraf vidtagit en ändring i den kungl. propositionen. Det är inte min avsikt att ställa något säryrkande gentemot utskottet. Jag kan dock icke underlåta att inför kammaren betyga, att jag inom utskottet har hyst mycket starka betänkligheter emot den nya lagparagraf, som har tillförts lagen och som går under benämningen straffbestämmelse mot rashets.

Jag måste konstatera att all lagstiftning bör grundas på ett föreliggande behov. Jag tror att vi i detta land äro så pass lyckligt lottade, att vi icke hittills haft behov av särskilda straffbestämmelser mot rashets. Vi äro ett upplyst folk, som icke på något sätt har förgått oss emot någon folkgrupp på grund av dess ras eller nationalitet. Jag fruktar emellertid, att man genom denna speciella strafflagsparagraf kan ge upphov till ett problem och väcka till liv någonting, som vi nu inte ha här i landet. Jag har ansett, att denna speciella lag, som nu tillföres strafflagen, icke på något sätt fyller ett förefintligt behov.

Jag har,herr talman, intet yrkande.

Herr GEZELIUS: Herr talman! Jag skall i korthet uttala, att jag icke finner formuleringen av denna paragraf fullt tilltalande. Den är enligt min mening behäftad med brister. Jag har emellertid icke varit i stånd att nu finna någon bättre lösning av denna fråga och har därför, herr talman, icke något yrkande.

Vidare anfördes ej. Kammaren godkände utskottets förslag till paragrafens avfattning.

11 kap. 8–13 §§ jämte rubrik till 11 kap., 12–16, 19–22, 24 och 25 kap. samt 26 kap. 1–9 §§.

Godkändes.

Sedan 26 kap. 10 § föredragits, anförde:

Herr LINDQVIST: Herr talman! Då vi inte fullt kunnat enas inom utskottet i denna fråga, skulle jag vilja säga några ord. Utskottet har icke kunnat godkänna denna paragraf i den lydelse den har i Kungl. Maj:ts förslag och har gjort en, såvitt jag kan finna, väsentlig förändring i densamma.

Det lagförslag som vi nu ha att behandla gäller ju en ny strafflag för krigsmakten. Det har förekommit många och långa utredningar angående en ny sådan strafflag utan att det har lett till något resultat. Nu ser det emellertid ut som om det lagförslag, som blivit en följd av den senaste utredningen och som nu föreligger till behandling, skulle bli antaget av riksdagen. Därmed tror jag man kan säga, att vi ha fått inte bara en moderniserad strafflag för krigsmakten utan en i många avseenden bättre och humanare strafflag än vi nu ha.

Den utredning som ligger till grund för detta lagförslag har verkställts av riksdagens militieombudsman Regner, och han har vid sin sida haft hovrättsrådet Henkow. Men det är inte bara dessa två personer som ha deltagit i utredningen, utan de ha haft – om jag får kalla det så – rådgivare. Dessa ha varit med under utredningsarbetet och haft rätt att säga sin mening om hur de ville ha lagstiftningen utformad. Dessa rådgivare voro sju personer. Jag skall räkna upp namnen på dem av en viss anledning. Det är inte den, att min vän Gezelius varit med bland dem och tillstyrkt den ifrågavarande lagstiftningen. Herr Gezelius befinner sig i dag bland utskottsmajoriteten och har sålunda gått in för en annan lydelse av den paragraf det här gäller än den som han förut såsom sakkunnig varit med om att tillstyrka. Dessa rådgivare utgjordes vidare av ombudsmannen Lundström, kommendörkaptenen av 1. graden Montelius, nuvarande statssekreterare Thunborg, krigsdomaren professor Wetter i Uppsala, vice krigsdomaren Wilhelmsson, vilken för närvarande är ersättare för militieombudsmannen, och överste Brinck. Jag har nämnt dessa namn för att visa att, särskilt vad gäller krigsdomare och militärer, verkligt sakkunnigt folk biträtt vid denna utredning.

I tionde paragrafen som nu är föredragen gäller det att reglera i vad mån krigsmän må sammankomma till överläggning. Det är en mycket gammal fråga. Jag har varit med vid många tillfällen, då krigslagstiftning och krigsdomstolar ha diskuterats. Jag tror att jag kan säga, att därvid på alla håll rått den uppfattningen, att man icke när det gäller krigslagstiftningen skall gå hårdare eller strängare till väga än vad som är alldeles nödvändigt. Vi ha för närvarande i var strafflag för krigsmakten en paragraf som förbjuder krigsman att deltaga i vissa sammankomster. Detta förbud skall upphöra i och med ikraftträdandet av den nya lagstiftningen, och sådant förbud skall nu gälla endast under beredskapstid eller under krigstid. Utredningsmännen ha varit fullkomligt överens om att det vore tillräckligt, att dessa bestämmelser om mötesförbud gällde endast under beredskapstid eller under krigstid. Men utskottsmajoriteten har den uppfattningen, att det fortfarande bör finnas mötesförbud, detta därför att det är behövligt ur ren disciplinsynpunkt. Att disciplinen är av allra största betydelse för krigsmakten erkännes väl allmänt av de reservanter, som ställt sig på Kungl. Maj:ts sida. Vi ha ingen annan uppfattning än majoriteten på denna punkt. Om man skall ha en krigsmakt, är det absolut nödvändigt att man också skall kunna vidtaga disciplinära åtgärder för att kunna upprätthålla den disciplin, som även enligt min mening är så värdefull. Ty utan disciplin är krigsmakten av intet värde.

Kammarens ledamöter ha säkerligen sett att i de remissyttranden som redovisas i propositionen uttalas olika uppfattningar angående mötesförbud eller icke mötesförbud. En del av de hörda instanserna vilja ha de nuvarande bestämmelserna kvar, andra återigen finna, att det förslag, som kommittén har utarbetat, är det enda riktiga. Det skulle föra för långt att citera dessa yttrandan. Men när jag på middagsrasten på nytt kastade en blick på dem, stannade jag inför ett uttalande, som gjorts av försvarsväsendets underbefälsförbund. Detta förbund framhåller i sitt remissyttrande, att den militära disciplinen vore nödvändig men att formerna för densamma dock icke vore oföränderliga. Utvecklingen på området ginge snabbt. Lagstiftningsarbetet måste rättas härefter, då eljest risk uppstode för att lagen och dess straffbud, son: skulle utgöra ett stöd för disciplinen, i stället bleve en fara för densamma. Den disciplin, som borde eftersträvas, säkerställdes inte genom stränga och onyanserade lagbud. Den måste grunda sig på en allmänt positiv inställning till försvaret och militärtjänsten och förståelse för de särskilda krav denna tjänst uppställde och hade sin säkraste grund i ett gott förhållande mellan befälet och de meniga och mellan befälet inbördes. Ungefär detsamma säga de sakkunniga, fastän kanske ur delvis andra synpunkter. Det torde väl inte vara någon vare sig här i kammaren eller annorstädes som kan jäva vad som här har anförts.

Justitiekanslern, som i vissa avseenden uttalar betänkligheter mot förslaget, säger för sin del, att han kan "instämma med utredningen däri, att upprätthållandet av den disciplin som vore nödvändig i väsentlig mån berodde på andra faktorer än strafflagen och dess tillämpning".

Vi reservanter ha ungefär samma syn på denna fråga. Vi tro inte att man med straffbestämmelser kan åstadkomma den disciplin som är erforderlig. Om tionde paragrafen skulle bli sådan som Kungl. Maj:t har föreslagit, så lämnar den säkerligen inte tillfälle till några disciplinupplösande åtgärder ifrån krigsmans sida. Nu vill jag minnas att utskottet på ett ställe säger, att de nuvarande förhållandena äro sådana, att man måste ta hänsyn även till dem. Men å andra sidan vill jag erinra om vad överbefälhavaren har sagt, fastän ur en annan synpunkt än den av utskottet anlagda. Han har sagt, att en lagstiftning som denna ju inte får skrivas bara för dagen, för nuet, utan för längre tid, säkert för många år framåt. Jag skulle livligt beklaga, om den svenska riksdagen skulle skriva en strafflagstiftning för krigsmakten med särskild hänsyn till vad som hänt ute i världen. Nej, det är nog, som utredningsmännen säga, att det är andra åtgärder som böra vidtagas. Dessa åtgärder äro av annat slag än stränga strafflagsparagrafer. Jag vet inte hur många av kammarens ledamöter som ha studerat de olika kapitlen i denna lag. Om ni ha gjort det, ha ni t. ex. i lydnadskapitlet, disciplinstadgan och på andra ställen funnit, att man sannerligen inte har gått för långt när det gällt att lämna frihet.

För min personliga del vill jag tillägga, att jag har en så hög tanke om de svenska pojkarna – ty det är väl närmast dem som utskottsmajoriteten åsyftar – att jag inte anser det vara behövligt med straffbestämmelser av detta slag. Ty det kan väl inte vara officerarna som utskottsmajoriteten tänkt på – jag har åtminstone inte fattat det på det sättet – och ansett att det skulle vara så farligt att dessa hålla sammankomster. Jag tror inte att vi ha möjligheter att hindra dem därifrån genom vare sig den ena eller andra lagstiftningen.

Vi reservanter ha, herr talman, i den reservation, som finnes på s. 117 i utskottsutlåtandet utvecklat de synpunkter vi lägga på denna fråga. Det överensstämmer i huvudsak med vad jag här har anfört. Med hänvisning till detta hemställer jag, herr talman, om bifall till den reservation, som år avgiven av herr Lindqvist m. fl.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr talman! Jag vill inte åtaga mig att föra utskottsmajoritetens talan. Jag vill bara deklarera varför jag själv tillhör utskottsmajoriteten.

Vi äro ju alla på det klara med, att vi böra söka göra militärlivet så lika det civila livet som möjligt. Men militärlivet är i och för sig av sådan natur att samma individuella frihet i varje fall inte kan lämnas åt krigsman som åt civil man. Men på en punkt äro vi alla eniga, nämligen att krigsmän lika väl som civila personer skola ha rätt att sammanträda till överläggning i lojala ärenden. Till sådana ting räknar jag om manskapet exempelvis vill hålla en sammankomst för att tillgodose sina intressen. Då skola de ha lov att göra detta. Beredskapsmännen skola ha rätt därtill, och rekryterna skola ha samma förmån. Det vore orimligt att söka lagstifta i annan riktning, eftersom riksdagen själv och den militära ledningen uppmuntra till sammankomster, inte bara i kabaretform utan även i bildningssyfte och i syfte att diskutera fackliga frågor.

Men det år en sak; en annan sak är, om man skall direkt medge krigsmän rätt att deltaga och vara verksamma vid sammankomster, som äro tillkomna i direkt syfte att underminera disciplinen, att injaga missmod och över huvud taget mana till handlingar, som äro till skada för krigsmakten och för landets säkerhet. Jag har biträtt Kungl. Maj:ts förslag i fråga om avfattningen av 27 kap. 7 §, som handlar om mötesförbud under beredskapstid och krigstid, och jag har biträtt utskottsmajoritetens förslag att hänga på disciplinparagrafen i 26 kap. det tillägg, mot vilket herr Lindqvist nyss anmälde avvikande mening. Jag har gjort detta därför att det inte kan ligga vare sig i krigsmans, militärmaktens eller landets intresse att ansvarslösa människor skola kunna kalla till sammankomst med direkt syfte att underminera disciplinen, att injaga missmod och uppmana till åtgärder, som äro till skada för landets försvar. Det vore orimligt om någonting sådant skulle tolereras, eftersom disciplin är någonting ofrånkomligt beträffande militärväsendet. Det vore också orimligt att medge någonting sådant av det skälet, att en agitation kan föras, som kanske skapar större farligheter för landet än disciplinbrott, nämligen missmod och misströstan. Skulle riksdagen kunna bevittna, även under fredstid, att det arrangerades möten med militär personal, möten som skulle ha till ändamål att övertyga vederbörande om att därest en stormakt angriper oss, så är det ingen mening att försvara oss och att det dessutom vore till gagn för landet, om denna makt besegrade oss, ty då finge vi sociala och andra förhållanden, som för oss skulle vara av värde att äga. Vore det rimligt, säger jag, att tillåta någonting sådant? Alla svara nej. Vi vilja med denna lag endast förhindra att dylikt skall kunna ske. Vad är det för mening i att offra 800 miljoner eller nära 1 miljard kronor i försvarsutgifter, om man samtidigt skall lämna möjligheter till dylik agitation för de krafter i samhället, som kunna ha intresse av att därigenom så försvaga vårt försvarsväsende, att försvaret inte får något värde alls? Det är sådana skäl som gjort att jag har anslutit mig till utskottsmajoritetens förslag om att i 26 kap. 10 § införa detta tillägg.

Jag vill bestämt betona att det vore orimligt att i detta inlägga innebörden, att utskottsmajoriteten skulle tillhöra någon falang i riket, som på något sätt ville kringskära yttrande- och församlingsfriheten. Jag upprepar ännu en gång: det gäller här endast en lagstiftning, som är nödvändig för att skapa vad vi alla önska, nämligen det starkaste försvar vi kunna åstadkomma. Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr RYLANDER: Herr talman! Församlingsfriheten hör till det mest oförytterliga av rättigheterna för medborgarna i en demokratisk stat. Och man vill högst ogärna göra undantag från en sådan förmån. Emellertid finnas i detta hänseende för närvarande undantag beträffande krigsmän såväl i krigstid som fredstid. De få inte sammankomma hur som helst och tala om vad som helst. Anledningen härtill är uppenbarligen att man ansett vissa hänsyn böra tagas till den disciplin som måste upprätthållas inom militärväsendet.

När utskottet nu gått att taga ställning till frågan om hur en bestämmelse i detta hänseende skulle utformas i den nya, mera humanitära strafflagen för krigsmakten, har det varit synnerligen angeläget för utskottet att slå vakt om denna verkligt fundamentala rättighet för medborgarna. Det har stått klart för utskottet, att man inte kunde göra undantag för krigsmän, med mindre synnerligen starka skäl talade för detta. Emellertid är det ju så, att krigsmakten är det yttersta värnet för vår frihet, inte bara gentemot hot utifrån utan även mot hot inifrån, av demokratiens fiender inom landet. Det är då rätt naturligt, att själva krigsmakten måste vara kringgärdad med ett så starkt straffrättsligt skydd som möjligt. Vi nedlägga ju stora kostnader på att materiellt uppbygga en stark och välrustad krigsmakt, och vi böra då se till att den även är andligen väl rustad att stå emot påfrestningar. För att nå detta syfte kan det vara nödvändigt, att de som tillhöra krigsmakten vare sig som värnpliktiga eller som fast anställda,fä vidkännas vissa inskränkningar i de rättigheter som äro tillförsäkrade medborgarna. Det kan befinnas nödvändigt, att de få utnyttja sina medborgerliga rättigheter med en viss prutmån. Det kan inte vara rimligt, att man tillåter en person, som tillhör krigsmakten, att begagna sin församlingsfrihet och sin yttrandefrihet ända därhän, att det blir till skada för krigsmakten själv eller att en allvarlig risk för sådan skada uppkommer.

Vid övervägande av alla dessa omständigheter har utskottsmajoriteten funnit, att det finns behov av att inskränka mötesfriheten inte bara i krigstid, som departementschefen föreslagit, utan även i fredstid. Vi få därvid beakta, att skillnaden mellan krig och fred är inte så klar och bestämd numera som i gångna tider. Det finns mellan fred och krig ett visst tillstånd, som kan betecknas såsom oro. Det kan vid ett kommande krig befinnas lämpligt från svensk synpunkt att inte anordna mobilisering eller förstärkt beredskapstillstånd men ändå betydligt förstärka beredskapen. Det skulle under sådana omständigheter vara ganska orimligt, att man utanför portarna till ett militärt etablissemang skulle kunna anordna ett möte, där man direkt hetsade alla krigsmän, som ville höra på, till olydnad mot befälet, sökte övertala dem att inte gripa till vapen mot viss fiende o. s. v. utan att man från befälets sida kunde göra någonting för att hindra krigsmännen från att anamma en för disciplinen och motståndsviljan så skadlig förkunnelse. Även i djupaste fredstid måste man anse det orimligt, att befälet skall stå i kaserngrindarna och se hur de värnpliktiga lockas direkt in i fångstarmarna av ett parti, som kanske verkar samhällsupplösande, som propagerar för att man i stället för en armé skall bestå sig med väpnade garden av annat slag, vilka skola övertaga krigsmaktens och polismaktens funktioner. För inte länge sedan talade en ledamot av denna kammare vid ett möte – på tal om den tjeckiska krisen – om, att det inte alls var främmande för hans parti att i ett kritiskt läge sätta krigsmakten och polismakten ur spel och i stället mobilisera arbetargarden, som skulle övertaga makten. Att göra det straffritt för krigsmän att gå och höra sådan uppbyggelse kan inte förefalla rimligt i tider som dessa.

Dessa synpunkter ha föranlett utskottsmajoriteten, inte att gå in för något nytt men att i modifierad form bibehålla det stadgande vi redan ha, nämligen det stadgande, som innebär mötesförbud för krigsmän, men endast då därvid behandlas vissa frågor, som kunna verka upplösande på disciplinen. Det är inte alls på det sättet, att man vill ge sig in på att t. ex. bestraffa individuell propaganda. Det kan givetvis förekomma inom och utom kasernområdet, att den ene krigsmannen söker påverka den andre och bibringa honom en nog så skadlig uppfattning om hans skyldigheter mot fosterlandet. Men en mera metodisk verksamhet, som går ut på att undergräva krigslydnaden, kan inte tillåtas. Och om ett möte anordnas under täckmantel av något som är tillåtet men plötsligt en agitation sättes i gång, som har till syfte att undergräva krigslydnaden eller som riktar sig mot krigsmakten eller fosterlandets försvar, då bör en god svensk krigsman förstå att klockan är slagen och att han bör gå därifrån; om inte, så utsätter han sig för straffansvar.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag på denna punkt. Och jag vill understryka att jag med detta yrkande inte på något sätt vill komma till livs den församlingsfrihet, som även jag sätter så stort värde på, utan jag föreställer mig att det är det rätta och enda sättet att fullt gardera, att den friheten kan för framtiden få åtnjutas av oss alla.

Herr GEZELIUS: Herr talman! l början av sitt anförande byggde herr Lindqvist upp en plattform, på vilken han sedan grundade sitt ståndpunktstagande i denna fråga. I denna plattform ingick även sakkunnigeutredningen, och han var angelägen att påpeka att det inte var något dåligt underlag. Det var mycket bra karlar som medverkat i denna utredning och som lämnat de sakkunnigas förslag utan erinran. Därvid kom även min ringa person att apostroferas av herr Lindqvist, som underströk att jag, som hade varit sakkunnig rådgivare i utredningen, icke kommit med något särskilt yttrande. Någon rösträtt hade ju dessa rådgivande ledamöter inte, men vi hade ju möjlighet att avge särskilda yttranden. Det är med anledning av detta herr Lindqvists uttalande som jag har begärt ordet.

Det är inte min avsikt att förlänga debatten. Jag skall endast lämna herr Lindqvist klart besked om varför jag nu följer utskottet. I hela det lagstiftningsarbete, som ligger framför oss, finns en allmän tendens, som jag kunnat ansluta mig till därför att den så väl stämmer överens med min allmänna ståndpunkt i lagstiftningsfrågor. Det är tendensen till en allmän humanisering av straffbestämmelserna. Det är en strävan att begränsa lagstiftningen och icke onödigt ingripa i den fria sektor, som individen bör få förfoga över. Nu ha emellertid två förhållanden förändrat mitt ståndpunktstagande. För det första är det riktigt, som det säges i utskottsutlåtandet, att behovet av en lagstiftning, som kan hålla tillbaka försvars- eller statsfientliga demonstrationer, vilka skulle försvaga krigsmakten eller äventyra rikets säkerhet, icke minst på grund av den senaste tidens händelser vuxit eller i varje fall blivit klart uppenbart. När i november 1946 de sakkunnigas utlåtande avgavs och innan remissyttrandena hade kommit, levde jag verkligen i den uppfattningen, att man skulle kunna undvara en bestämmelse av detta slag. Jag måste finna mig i detta, även om jag såg, att det fanns vissa risker. Jag kunde nämligen då inte finna någon form för en lagstiftning, som inte skulle inkräkta på den mötesfrihet, som man ville tillförsäkra även de värnpliktiga.

Vidare är det här i det av utskottet framlagda förslaget inte, som herr Lindqvist sade, fråga om mötesförbud eller icke. Det är fråga om att med disciplinstraff, eller vid försvårande omständigheter med fängelse, bestraffa en krigsman, som deltager i en sammankomst, vilken på grund av ändamålet med dess anordnande eller eljest uppenbarligen är riktad mot krigsmakten eller rikets säkerhet, eller om han ansluter sig till en demonstration med detta syfte. Därmed har jag funnit att man kunnat begränsa lagstiftningen till ett område, som man, av skäl som herr Hedlund i Östersund mycket starkt betonade, ansåg måste skyddas, eller att en upplösande agitation eller upplösande demonstrationer flyttades in på krigsmaktens eget område.

Därmed tror jag att jag gjort klart även för herr Lindqvist – det borde ha varit klart redan i utskottet – anledningen till att jag fått frångå den uppfattning jag hyste 1945 och 1946, eller anledningen till att jag då inte gav uttryck åt min nuvarande uppfattning. Jag biträder yrkandet om bifall till utskottets förslag.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman! När vi kommit in på det område, som förut betecknats som strafflag för krigsmakten, må det vara mig tillåtet att, på grund av det intresse med vilket jag följt dessa frågor, uttala min tillfredsställelse över det sätt, på vilket detta lagstiftningsproblem lösts. Jag skulle vilja lyckönska departementschefen och inte minst det utredningsorgan, som sysslat med denna fråga. Det har skett en rationalisering och en förenkling, som är av utomordentlig betydelse, och även en modernisering och humanisering av betydande omfattning har ägt rum på detta gebit.

När jag nu lämnat detta erkännande, hindrar mig detta naturligtvis inte att säga, att även ett så perfekt lagstiftningsverk kan ha ett och annat litet skönhetsfel. Så förhåller det sig kanske också med detta, åtminstone från min synpunkt sett. Departementschefen har ju väsentligen följt utredningsförslaget, men han har på ett ställe gjort en avvikelse från detsamma. Vi komma kanske längre fram till någon punkt, där jag för min del får anmäla en avvikande mening.

Det lagstiftningsområde vi nu diskutera hör ju som sagt till ett av de känsligaste problemen för en demokratisk medborgare. Det rör församlingsfriheten. Jag betraktar församlingsfriheten och yttrandefriheten som de grundväsentliga fri- och rättigheterna. Dessa friheter äro enligt min mening förnämligare än tryckfriheten, ty de komma varje medborgare till godo. Jag säger detta utan att undervärdera tryckfriheten.

Jag vill påpeka, att vi anslutit oss till reservationen därför att vi befara, att man vid lagtillämpningen måhända kan råka gå litet längre än ursprungligen avsetts. Det heter ju nämligen i 10 §: "Deltager krigsman i sammankomst" av det och det slaget o. s. v. Detta kan ju, så vitt jag förstår, innebära en straffrisk för en krigsman, som på sin permissionstid råkar deltaga i ett möte. Han kan till och med vara en ganska odeciderad åhörare till en framställning, som med litet god vilja skulle kunna betecknas som brottslig enligt denna paragraf. Om exempelvis en krigsman skulle råka komma ut på en gata eller i en park eller någon annanstans och få höra en pacifistisk förkunnelse av det slag, som angriper den verksamhet krigsmakten har sig ålagd, så skulle det kunna leda till ett åtal, och det förefaller mig vara stötande.

Jag åhörde med ett visst intresse min vän borgmästaren Rylander för en stund sedan. Jag förstår de synpunkter han anförde. Han anförde dem redan i utskottet, men jag tyckte att han nu rätt mycket överdimensionerade faran. Det påminner mig nästan om missionären, som hittade på att döpa hedningar med brandspruta. Det är ju dock inte så farligt, herr Rylander. Vi måste ha en smula förtroende även för våra soldater. De äro av samma demokratiska kynne som medborgarna i övrigt. De veta nog att välja den förkunnelse de önska åhöra, och jag tror inte att de bli sådana blinda verktyg i den där förledarens hand, som min vän borgmästaren antydde. Jag tror med andra ord att vi kunna flytta ned diskussionen från estraden och till bänkarna bland oss och i lugn ton överlägga om, hur vi skola komma till rätta med detta problem.

Vi reservanter äro ingalunda blinda för de synpunkter som anförts från utskottets sida. Med det goda omdöme, som i allmänhet finns bland våra medborgare, vilka fullgöra sin värnplikt eller annan militärtjänst, tro vi dock inte, att man bör gå så långt, att man kriminaliserar ett deltagande eller ett åhörande av en förkunnelse, som eventuellt skulle befinnas vara brottslig. Det är med hänsyn till dessa oförytterliga rättigheter när det gäller församlingsfriheten som vi reservanter icke kunnat sträcka oss så långt som utskottet i detta fall gjort. Jag tror att kammaren med mycket stort lugn kan följa reservanterna i detta stycke.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som avgivits av herr Lindqvist m. fl.

Herr GEZELIUS: Herr talman! Jag skall bara säga några få ord. Jag är inte alls förvånad över att herr Olsson i Mellerud är reservant, såsom han tolkar lagbestämmelsen. Han gjorde det dock med en viss tvekan. Det är klart, att om en krigsman passerar ett ställe, där ett möte pågår, samt stannar och lyssnar på vad där sägs, så kommer han inte att straffas. Här gäller frågan om han aktivt deltager i mötet. Vi ha diskuterat detta rätt ingående i utskottet. Mannen i fråga får icke deltaga i en sammankomst så snart han kommer på det klara med att det är fråga om en demonstration mot rikets säkerhet eller stridsmaktens effektivitet. Då skall han avlägsna sig och icke deltaga i demonstrationen. Detta är syftet med det hela. Herr Olsson i Mellerud tvekade själv om mannen i detta exempel skulle kunna bli åtalad. Det kan han enligt min mening inte bli.

Orsaken till att jag ändrat ståndpunkt är den, att jag tror, att man icke skall hänge sig åt den illusionen, att våra unga pojkar i en tid som denna. och efter de händelser som inträffat äro så försvarsvänliga, patriotiska och objektiva på denna punkt, att de icke skulle kunna falla offer för en massuggestion. Vi vilja hålla efter det som kan anses vara en klarlagd demonstration emot rikets försvar eller det som skadar dess säkerhet. Man kan naturligtvis måla allting svart, men jag tror inte att man skall misstro domstolarna därhän, att mannen i herr Olssons exempel skulle dömas till disciplinstraff. –

Herr OLSSON i Mellerud (kort genmäle): Herr talman! När jag tog exemplet om soldaten, som råkade komma in i en sådan där sammankomst, så menade jag naturligtvis att han skulle deltaga i sammankomsten. Detta behöver emellertid inte betyda, att han är anhängare av det som förkunnas. Jag kan inte se att lagen gör undantag för ett sådant fall. Om han deltager i sammankomsten, så kan han åtminstone i en mindre omdömesgill åklagares ögon sannolikt riskera åtal. Jag tycker att detta är att visa litet för mycket misstroende mot våra värnpliktiga och våra soldater.

Vi ha långt över hundratusentalet personer som tillhöra den socialdemokratiska ungdomsrörelsen, således inga noviser på det politiska området. Vi ha en SLU-rörelse i landet – jag vet inte bestämt antalet där, men den omfattar kanske bortåt hundratusen medlemmar – och den är politiskt ganska medveten. Det konservativa partiet har sin ungdomsrörelse, men dess medlemssiffra känner jag inte. Jag menar, att ungdomen inte är den där politiska oskulden, som man i allmänhet tror, utan den har ganska stadgade meningar i politiska ting.

Herr WERNER: Herr talman! Jag måste bestämt vända mig mot den tolkning reservanterna ge åt § 10 i lagutskottets förslag. Det är ingalunda meningen att på något sätt inkräkta på den medborgerliga mötesfriheten. Tvärtom lämnas denna frihet öppen för varje legitimt syfte även inom krigsmakten. Det kan emellertid inte vara riktigt – vilket herr Hedlund i Östersund alldeles nyss framhöll – att vi, samtidigt som vi försöka bygga upp ett starkt försvar och offra oerhörda summor på att göra detta försvar så effektivt som möjligt, lämna dörren öppen för saboterande element att mitt för ögonen på befälet hålla rent demonstrativa sammankomster i disciplinupplösande syfte. Vi böra låta bli att måla hin på väggen i så hög grad som reservanterna göra, när de framställa saken från en helt felaktig synvinkel. Jag måste ju säga, att reservanterna i hög grad färgat sitt ställningstagande i dag. Jag har biträtt lagutskottets förslag, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till detsamma i det skick det föreligger här inför kammaren.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande av utskottets förslag till paragrafens avfattning dels ock på bifall till den av herr Lindqvist m. fl. avgivna reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Lindqvist begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner 26 kap. 10 § i första lagutskottets förevarande förslag till lag om ändring i strafflagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Lindqvist m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen blivit ännu en gång upplåst, verkställdes omröstning genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet av kammarens ledamöter hava röstat för nej-propositionen. Herr Rylander begärde emellertid rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat anställdes. Därvid avgåvos 64 ja och 87 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså i avseende å 26 kap. 10 § bifallit den av herr Lindqvist m. fl. avgivna reservationen.

Övriga delar av förevarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets under 2) framlagda förslag till lag om disciplinstraff för krigsmän.

Efter föredragning av lagförslaget yttrade

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman! Jag har nyss uttalat min tillfredsställelse med den modernisering av denna lag, som kommit till stånd. När nu justitieministern är inne i kammaren vill jag passa på att återigen ge uttryck för denna min tillfredsställelse. Det finns dock en och annan punkt, där jag haft en avvikande mening. I fråga om disciplinstraffet vill jag invända mot den utökning av arreststraffet från femton till trettio dagar, som förekommer i propositionen. Utredningsmannen hade stannat vid en utökning av arreststraffet till tjugu dagar, men i propositionen har man gått längre och sträckt sig till trettio dagar.

Jag har gjort den invändningen, att ett trettio dagars arreststraff är ganska hårt. Det är en straffart, som enligt mitt sätt att se nog är avsevärt svårare än det lägsta fängelsestraffet, som är en månads fängelse. Man gör visserligen nu den invändningen, att detta arreststraff skall avtjänas efter en annan metod än tidigare. och på detta sätt skall man kunna åstadkomma en smula lindring i denna straffart. Jag vill då göra det påpekandet, att arrestlokalerna, där arrestanterna skola avtjäna sitt straff, för närvarande och sedan någon tid tillbaka befinna sig i ett sådant skick, att ett arreststraff på femton eller tjugu dagar enligt min mening är minst lika svårt som ett fängelsestraff på en månad. När jag dessutom vet, att de korta fängelsestraffen ofta få avtjänas ute i kolonier med en betydande frihet, då har jag för min del tyckt, att man sträckt sig för långt när man utökat arreststraffet.

Jag känner så väl till det resonemang man för till försvar för detta. Vi ha nu, säger man, femton dagars arreststraff som maximum. Å andra sidan är det lägsta fängelsestraffet en månad. Här finns alltså en lucka, och i ivern att fylla denna lucka har man här helt förbisett, att dessa straffarter inte äro så jämförbara, att man utan vidare kan handla på detta sätt.

Vi ha varit fyra stycken inom utskottet som röstat emot denna utsträckning av arresttiden från utredningsmannens förslag, tjugu dagar, till propositionens förslag, trettio dagar. Det som avhållit oss från att reservera oss har varit, att i propositionen utdömningen av det längsta arreststraffet lagts i domstolens hand i stället för hos den militäre befälhavare, som har att utöva bestraffningsrätten i disciplinavseende. Jag medger, att sättet att flytta över avgörandet av de längre arreststraffen till domstolen är en sådan förbättring, att jag, trots att jag inte är övertygad om riktigheten av nämnda utökning, avstått från att reservera mig.

Jag har. herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets förslag godkändes.

Utskottets under 31–5) framlagda lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens i avseende å lagförslagen fattade beslut.

Punkten B.

Utskottets i punkten framlagda lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut i avseende å lagförslagen.

Punkten C.

Vad utskottet hemställt bifölls.