Anna/Kap 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tredje kapitlet
Anna, romantiserad berättelse ur det verkliga lifvet
av Wilhelmina Gravallius

Fjerde kapitlet
Femte kapitlet  →


[ 52 ]

Fjerde Kapitlet.

Med Anna hade en märklig förändring föregått. Den oskuldsfulla och fridrika glädje, som legat, liksom utbredd, så väl öfver det ungdomliga anletet, som öfver hela hennes väsende, hade nu bytt sig i en sorglig tankfullhet, en slags orolig fruktan. Hon förrättade icke nu som fordom sjungande sina göromål, hon gick tyst och nedslagen och icke sällan stod en tår i det milda ögat. Den gamle fröken, som i synnerhet märkt Annas förändring, sedan dennas återkomst från en af sina slägtingar, boende i Westervik, der hon tillbringat några veckor, hade på allt sätt sökt förmå Anna att säga orsaken dertill.

”Nej, söta fröken! fråga mig inte,” svarade Anna och då gumman fördubblade sina frågor, sin enträgenhet, omfamnade hon icke sällan hennes knän och försäkrade, gråtande, att hon icke kunde säga det.

”Olof har säkert öfvergifvit henne,” tänkte fröken Beata, som icke kunde ana en annan orsak till Annas oro och trodde det så mycket säkrare, som hon icke på ovanligt lång tid hvarken sett Olof eller af Anna blifvit ombedd [ 53 ]att läsa hans skriftliga helsningar. Det gjorde den goda fröken så ondt om den arma flickan och hon fördubblade sin vänlighet mot henne. Hon gjorde det så mycket hellre, som Anna icke tycktes hafva någon ro annat än hos fröken, der hon var glad och lugn och tycktes nästan förgäta sitt bekymmer.

En dag, kort efter den sista tilldragelsen hos kyrkovärden, inträdde Anna med ovanlig häftighet i frökens rum:

”Läs, nådigfröken! söta fröken läs!” utropade hon med darrande röst och glödande kinder och framräckte i detsamma ett bref.

”Jag har inte bedragit mig,” tänkte fröken Beata och fattade brefvet; men återlemnade det och påminde Anna om; hennes vanligtvis så stora fröjd att sjelf bryta sin Olofs bref.

Anna återtog brefvet; men då hon skulle bryta det kära, välkända sigillet, som icke var annat än en knapp, i hvilken Olof inskurit ett slags hjerta, darrade hennes händer, , att hon med möda kunde göra det.

”Sätt dig mitt barn, så skall du få höra Olofs bref, så blir du väl lugn igen!” sade fröken Beata med hjertlig vänlighet till Anna.

Anna ville det ej — hon tyckte att det var emot vördnaden; men slutligen, på frökens uttryckliga tillsägelse, nedsatte hon sig på en pall, som stod vid den gamlas fötter, hvilken nu började:

[ 54 ] Kyrkobyn den 2 Julius.

Min hjertinnerligt kära Anna må väl!

En stor bedröfvelse hafver inkommit i mitt hjerta och jag hafver ingen ro hvarken natt heller dag och skall det aldrig mera här i verlden hafva, om du hafver bytt om hog och sinn och tagit din tro och lofven ifrån mig — för si jag hafver dig kärare än gud och kärare än allt som finnes på jorden och Gud förlåte mig! men jag tänker oftare på dig, än på honom som skapat dig, så dägelig Och fager. Jag vill icke tala om menniskors ondskefulla prat; för jag tror icke på de onda tungor, som äro doppade i sjelfva afgrunden och som kan slita hjertat ur bröstet på em gosse, han må vara så rask och modiger han vil — utan jag vill endast fråga dig, om du är sjuk heller hvad det kan vara som hafver förhindrat dig, att icke komma hem till mor och mej, då ja skref och ba’ dej så vackert att du skulle komma och sade dig, att far skulle vara två dagar på tinget? Jag vet, att du hafver fått brefvet riktigt i din hand och kan icke begripa, heller utgrundar huru det hänger i hop, att du inte kom och att du inte hafver skickat mig något svar; jag kan icke komma till dig för far går jemnt ikring mig på lur och vaktar alla mina steg; men nästa bönedag, som är om söndag åtta dar, så reser far bort till att hålla riksdags[ 55 ]mansval och blifver borta öfver tre nätter och kommer du då heller icke till mig, så Gud bevare mig stackars gosse för syndiga tankar! för si! om ja inte får bädda min brudsäng hos dig, så vill jag bädda den i hafvet, och det tyckes sig, att jag hafver dig så kär, att, om jag än låge der nere, så skulle min kärlek ändå ifrån sjelfva hafvets botten framstå för dig och visa dig, att jag i döden hade dig lika kär. Kära söta Anna lägg detta på ditt hjerta och låt mig ej komma uti frestelse att blifva en sjelfspilling — utan kom ihog hvad du mig hafver svurit och lofvat och det på sjelfva kyrkogården och att jag aldrig hafver hullit någon annan. kär och låt inte guld och silke locka dig. Ack! si jag ville aldrig att du skulle komma der tåcka fanns. Min mor, som är ganska dåliger, beder om en kär helsning till dig och beder att du skall tänka på de förra dagar och på huru kär både jag och hon hafver dig. Ack,om du kunde skrifva och svara mig! men skicka du muntliga bud med gumman. Gud vare med dig min söta älskade vän, och låt icke frestaren snärja dig, önskar din trogna vän i bleka döden

Olof Folkeson.


Fröken Beata hade tystnat, men Anna satt ännu vid hennes fötter. Kinden var dödsblek, bröstet höjde sig i djupare andedrag, men ingen tår fuktade hennes öga — det stod stilla och nästan brännande.

[ 56 ]”Hvad betyder detta, min lilla Anna?” frågade slutligen fröken Beata och strök sakta Annas gylde lockar. ”Hvem läste brefvet för dig? för det har säkert kommit medan jag var borta — och hvarför gick du inte, när Olof bad dig derom? nog vet du, att majoren inte nekat dig om du bett honom.”

”Ack, fröken! jag har aldrig fått något bref,” stammade Anna och kinden rodnade, ehuru nästan omärkligt.

”Men Olof säger ju, att han vet att det blifvit lemnadt i din hand.”

Anna teg. ”Gud i himmeln!” utropade hon efter ett djupt eftersinnande och sammanslog båda händerna; ”nu förstår jag hur det är — men ändå — kan det inte vara! — nej, det är omöjligt!”

”Säg för mig hvad du menar, Anna!” bad fröken Beata, med öm vänlighet. ”Jag kan kanske förklara det för dig.”

”Jo! si fröken” började Anna, och kind och öga lifvades åter, ”när fröken var borta, så bad jag majoren första söndagen att jag skulle få gå hem till vår kyrka och det nekade majoren mig; så några dar derefter, så kom en gumma med ett bref, som hon sa’ var till mig. Jag vardt både glad och ledsen — det var så roligt att få brefvet; men jag hade ingen som kunde läsa det och jag ville inte be hushållerskan. Så ba jag gumman sätta sig och gick in i kam[ 57 ]marn och kysste brefvet många gånger och skulle just stoppa ner'et i barmen, som majoren kom in och frågte hvad det var för ett bref. Jag kände att jag vardt som en blod och kunde inte svara; men majoren tog brefvet och sa’, att brefvet inte va’ te mig, utan te majoren och stoppade det i fickan på sig och satte mig te sy en knapp i hans vest och sa’ att han skulle gå och ge gumman drikspengar.”

”Ach hvad jag vardt ängslig!” återtog Anna, efter några ögonblicks tystnad. ”Jag tyckte så visst att det stod Anna på brefvet och att det var så likt de andra och jag tänkte mig gå och tala med gumman, så fort som jag hade sytt i knappen; men när jag kom ut var gumman gången och jag stod der så flat och har se'n aldrig hört ett ord från Olof.”

”Jag kan icke förklara dig detta, mitt goda barn!” svarade fröken Beata, som hade all möva alt dölja den oro, som Annas berättelse uppväckte i hennes själ; ”men nu skall du icke oroa dig öfver hvad Olof skrifver,” tillade hon uppmuntrande, ”alltsammans är ju ett misstag af honom, utan nu skall du gå dit, som han ber dig och du skall få se att du aldrig upplefvat en så lycklig dag, som den; och att Olof aldrig hållit så mycket af dig.”

Fröken Beata tystnade och det syntes att en strid kämpade inom henne.

[ 58 ]”Har du ingenting mer att omtala för mig Anna?” återtog hon slutligen och upplyfte med handen Annas haka och blickade djupt in uti de klara ögonen.

”Fröken!” utropade Anna och gömde de glödande kinderna i sina båda händer och nedböjde sig, på det sättet, mot fröken Beatas knä, i hvilket heta tårar neddroppade.

”Min bror kommer!” sade fröken, som nu hörde hans välkända och ljudande steg närma sig dörren,

”Gud i himlen! säg ingenting fröken!” utbrast Anna, med en slags bäfvande förtviflan och uppreste sig och sprang hastigt till den dörr, som förde utåt förstugan genom hvilken hon försvann innan majoren inträdde i rummet.

Omkring en timma derefter instack Anna åter det lilla hufvudet genom dörren. Fröken bad henne vänligt, att komma in. Anna lydde.

”Du vill visst någon ting Anna?” sade fröken Beata, sedan hon några ögonblick betraktat den blyga flickan, som icke vågade uppslå sitt öga.

”Ack, nådig fröken! söta goda fröken! om jag tordes.” svarade Anna, med stammande röst och flammande kinder.

”Har jag inte alltid varit god mot dig, mitt barn?” frågade vänligt fröken Beata och fattade Annas hand.

”Ach, jo fröken! men jag skäms ändå att be’ fröken.”

[ 59 ]”Nå! tänk om jag gissar! vill du inte att jag skall skrifva ett bref till Olof?”

”Nej! men jag vill skrifva sjelf. Söta goda fröken! lär mig mig hur tro skrifves!”

Fröken Beata betraktade med rörelse den ljutva flickan, som stod der, på en gång så blyg och så kärleksfull; derefter skref hon verkligen hvad Anna bett henne och Anna efterskref, med förvånande lätthet, de trenne bokstäfverna, som innefatta lifsbönen och lifsordet.

Din nu söta fröken!” bad Anna, sedan hon småleende betraktat de stora tillritade orden. Fröken gjorde det och Anna efterskref äfven dessa ord.

”Nu skulle det vara mitt hamn!” återtog Anna slutligen och såg bedjande på sin lärarinna, som äfven nu uppfyllde hennes önskan.

Det stora A förskräckte Anna. Hon såg länge på denna stötesten; men non repade mod och hennes namn stod der nu visst icke prydligt, men ganska läsbart och hon uppläste med en röst så ren och klar att den skulle afväpnat sjelfva ondskan: ”tro din Anna.

”Ack! tack söta goda fröken!” utbrast hon nu och glädjen strålade ur de vackra ögonen. ”Olof ska nu tro mig — han vet att jag inte kan ljuga” tillade hon med oskuldens visshet och sammanvek papperet, såsom hon sett att Olof sammanvikit hennes bref: derpå förseglade hon med sin egen fingerborgsbotten. Olof skulle känna [ 60 ]igen den — ty fingerborgen var en marknadsgåfva af honom — och så omfamnade hon med barnslig ömhet fröken Beatas knän och ilade med dufvoposten ur rummet.

Aldrig har väl älskaren med ljufvare förtjusning emottaget sin älskarinnas bref, på det silkeslena, guldkantade papperet, med den vackra, välkända handen och doftande af kärlek och poesi, än Olof mottog de trenne, så enkla och så illa skrifna orden, från sin Anna. Hans öga kunde icke se sig mätt på dem och hans läppar icke nog insuga den trons och renhetens nektar som genom dem inströmmade i hans hjerta. Olof hade väl icke tviflat på Anna — men en slags giftig dimma hade ändå lagt sig öfver hans kärleks lustgård — hvilken han förgäfves sökt skingra; men nu — i ett enda ögonblick — hade den alldeles försvunnit. Annas rena själ hade andats deröfver och klart och saligt och doftande stod åter paradiset i hans hjerta. Under alla göromål, alla förrättningar hade den ljufva talismanen hvilat vid Olofs bröst, inom den grofva jackan och der legat säkrare och bättre, än inom sidenvästen, eller den lysande uniformen, ty sällan klappar derinom ett hjerta rent och trofast, som Olofs.

Den tredje böndagen var kommen; ack! så väntad så efterlängtad! — Kyrkovärden hade i sällskap med ”magistern”, tidigt på morgonen afrest för att, som han hoppades, blifva vald till [ 61 ]riksdagsman, för hvilket ändamål han utrustat sig på det ståtligaste sätt och uti den nya grönmålade spjelvagnen inpackat en halfankare af det fräsande marsölet, dito en mindre, med sjugradigt bränvin och ett rikt och utsökt matförråd; hvilket alltsammans hettes vara ”matsäcken som mor inlagt,” om hvilket han ingenting visste — ehuru så väl detta, som den med nya, prydliga sedlar fullstoppade ”sedelboken” — var bestämdt till viktiga ändamål — till en slags diplomatisk hjelpreda.

Olof hade väntat, att Anna skulle komma till kyrkan, för att der, med honom, fira sin gudstjenst; men detta hopp hade bedragit honom. Mor Elsa hade, ända till — som de kallade — sent på eftermiddagen förgäfves väntat på henne med sin präktiga middag och ännu klockan 7 på aftonen var Anna icke kommen.

Olof, som hela eftermiddagen vandrat fram och åter på den väg han väntade Anna, hade nu med sorgset hjerta återvändt till modern, som, ehuru sjelf orolig, gjorde allt för att trösta sin stackars Olof.

Hon bjöd honom det bästa hon visste — påminde honom om de ord, som han bar på sitt hjerta, samt att Anna, som tjenare, icke sjelf kunde bestämma sin tid; men intet ville hjelpa.

“Nej, mor! inne står jag inte ut längre!” sade han slutligen och oaktadt moderns ömma varningar, att han icke borde låta grannarna se, [ 62 ]att han gick så der fram och tillbaka, så mycket mer, som han nekat att deltaga i enkleken, hvartill hela byns ungdom församlat sig hos en at grannarne, så lemnade han åter hemmet och modern.

Det var en herrlig afton. Från vesterlandet blickade solen mild och klar omgifven af de gyldene strålar, som öfvergöto den friska grönskan, de skiftande ängarne med ett slags förklaringssken, i hvilka sjelfva de mörka ekarne logo ljusnade. Luften var smekande och varm, fåglarna sjöngo från de sommarrika lunderna och hela natten liknade en ljuf harmonisk kärlekshymn. Så kände Olof det i djupet af sin själ; ty hvarje hjerta som rätt älskar, förstår dessa naturens anderöster, är i samljud med dem.

Olof tog vägen till kyrkogården. Anna skulle nödvändigt gå förbi den — och skulle han ock icke nu der få se Anna — ty han hoppades det nästan icke mer — så hade hon dock der så mången gång sett honom.

Med ögat oupphörligt vändt mot skogsdungen, genom hvilken Anna skulle komma, hade han nästan hunnit grafven, denna deras fordna mötesplats, då ett sakta snyftande tilldrog sig hans uppmärksamhet. Han blickar framför sig, från det håll han tycker ljudet komma och se — Anna ligger knäböjande vid grafven, med hufvudet djupt nedsänkt bland dess blommor. {{tomrad} [ 63 ]Hans första tanke var att framstörta; men den andra var — att icke störa Anna. Han smög sig sakta bakom almen och ställde sig så, att hans öga kunde betrakta den dyra, älskade flickan, hvilken han aldrig tyckt vara så vacker, som i denna stund, aldrig så för hans hjerta.

Han återkallade i sitt minne den första gången han sett Anna — att hon äfven legat gråtande nedböjd på grafven — ”då hade hon Orsak att gråta — men nu — hvarför gråter hon?” tänkte han, då han genom de höga snyftningarne, tyckte sig se strömmar af tårar nedfalla på grafven. ”Vet hon icke hur mycket jag väntar henne? längtar hon icke till mitt bröst? vore der inte bättre att vara? Gud! i himlen! tänk om… om Anna… om hon icke mer vore min Anna… och hon derföre gråter och ber Gud förlåta, att hon så gjort!”

Vid denna tanke var det, som hotade hjertat att brista — ådrorna svällde höga på hans panna och för hans ögon utbredde sig ett töcken.

I samma ögonblick flög en hvit dufva öfver Annas hufvud. ”Anna är oskyldig!” utropade han, och utan att tänka på det naturliga i händeisen att — dufvan, som tillhörde klockarens och hade sitt bo i kyrkoboden — ofta, nästan alltid, flögo på kyrkogården — ansåg han detta som ett himlens vittnesbörd om Annas renhet och tro. Och nu framstörtade Olof.

[ 64 ]”Anna! min Anna!” utropar han och omfamnar sjelf knäböjd den knäböjda flickan.

Anna spratt till — men hon hvilade vid Olofs bröst — der öfverraskningen snart bytte sig i ljufvare känslor. Hon uppiyfte det rena och, ehuru i tårar, dock så lycksaliga ögat mot Olof och i detta öppna, herrliga himmelsbref, läste Olof ett ännu skönare vittnesbörd, än det den snöhvita dufvan gifvit honom.

”Ja! Olof tror sin Anna; ty Anna du är oskyldig och ren som Guds englar!” utropade han och tryckte henne darrande af salighet ännu hårdare mot sitt hjerta.

De åtföljdes hem till mor Elsa, som emottog dem med den ömmaste modersglädje. Fröken Beata hade rätt — Anna hade aldrig upplefvat en lyckligare dag — Olof aldrig älskat henne så innerligt.