Anna/Kap 09
| ← Åttonde kapitlet |
|
Tionde kapitlet → |
Nionde Kapitlet.
Två och ett halft år hade förflutit och bön och kärlek voro ännu alltid de trogna englar, som vårdade och omhuldade våra vänner på Fagerö. Väl hade månget bekymmer, för anskaffandet af det nödvändiga, som felats dem, så i ladugård, som boning, och för utbetalandet af räntor på de lånade penningarne, förmörkat de ljufva solskensdagarne; men de arbetade och trodde — och hjelpen uteblef aldrig — den kom — ofta underbar — men alltid säker och då sågo de upp mot himlen, bort till kyrkogården och bön och glädje jublade från deras tacksamme hjertan och det var, som de, efter hvarje öfvervunnet bekymmer, innerligare älskat Gud och hvarandra.
Några månader efter Annas bröllop hade den goda fröken Berta dött och det så hastigt, att hon hvarken kunnat efterskicka Anna, eller göra någon ting till fördel för henne, som verkligen varit hennes föresätts. Ana hade af hela sitt hjerta sörjt den goda, oförgätliga matmodern, hvilken älskat henne så ömt och som så moderligt vårdat och utvecklat hennes hjerta. Riksdagsman framhärdade ännu i sitt hat och sina förföljelser mot Olof och Anna, ehuru han ännu ingenting kunnat verka dermed. Han hade, som det sades, af harm häröfver och af sorg öfver magistern, hvars lärdom nu mera nästan alltid förmörkades af ett ständigt oredigt tillstånd, haft ett häftigt anfall af nerfslag , hvilket dock icke lemnat andra följder, än en slags kroppslig försvagning.
Julen närmade sig; det syntes på de korta dagarne , de rimfrostiga träden; de mer än vanligt lifliga rökhvirflar, som uppstego från de höga husen, de låga kojorna, ty hvar och en ville på sitt sätt och det bästa han kunde, fira julen, denna den största af våra kristliga högtider.
Äfven i Annas boning rådde julbrådska, och hon hade så noga räknat ut dag och stund, för hvarje särskild syssla, för att få allt i ordning och sedan, i den rena, blankskurade stugan, vid den flammande brasan, få, med Olof och deras tjenstefolk, sjunga julpsalmer och äta julgröt.
Det var fyra dagar före den väntade högtiden. Anna stod framför en stark björkvedseld och rörde flitigt, med en skopa, uti en sjudande vörtkitel. Nära intill spiseln stod, väl öfverhöljd, med rent linne och en kudde, uti ett hvitskuradt tråg , en limpebrödsdeg och längre fram i stugan, helt nära den snyggt uppbäddade sängen, stod en vagga i hvilken slumrade, godt och stilla , Annas enda barn, en liten blåögd och rosig något mer än årsgammal flicka. Den unga modren vände ofta det glädjestrålande ögat mot barnet och, ehuru hon, de få ögonblick hon vågade lemna den farliga kitteln, tycktes vara ifrigt sysselsatt med tillredandet af frukosten, så egde hon dock alltid något ögonblick, att beskåda och lyssna på den lilla och lemnade alltid vaggan med ett moderligt: ”Gud välsigne dej!”
Genom stugans sidofönster insmögo, allt klarare, morgongryningens strålar, hvilka dock ännu förlorade sig i det starka eldskenet.
Sedan Anna, af det rena, men omålade trädbordet borttagit psalmboken och en halmkrans, tätt instucken med, så kallade, korfstickor, framsatte hon trenne brunlakerade stentalrikar, trenne knifvar och tvenne kakor tjockt rågbröd, jemte ett tennstop, hvilket hon nästan fyllt till brädden, med den sjudande vörten.
”Om nu Olof kom och hjelpte mig åf me kitteln,” sade hon halfhögt för sig sjelf och afsläckte med en vattenskopa, den nu mera alltför starka elden. ”Jag kan hvarken gå från flickan, eller kitteln förrn han kommer”, tillade hon och såg åt dörren.
Några ögonblick derefter inträdde Olof, glad, och blomstrande med en yxa i handen, den han instack uti dess vanliga rum i väggen.
”Nå, min Gud! det är ju stora ljusan dag!” utropade Anna, då hon såg de ljusa dagsstrålarne inströmma genom den öppnade dörren. ”Mina stackars kor! nu tror di fälle, att ja alldeles ha’ glömt dem; men de ä’ fasligt beskedliga i dag, som inte låter höra åf sig; men nu ska de också snart få mat och du med Olof,” tillade hon och klappade honom leende på axeln, ”bara du först hjelper mig att lyfta åf kitteln.” Kitteln var aflyftad, hvarefter Anna straxt gick att på ett stenfat upplägga den rykande potatisen, hvilken hon, tillika med en djup talrik, med tjock mjölksås dito en med stekta strömmingar, framsattte på bordet.
”Så, ät nu Olof lilla och bry dig inte om å vänta på Petter och Lotta; för, än kan inte hon ha malit gryna te slut, och hon lär väl inte göra sig så brodt med te tvätta opp jufisken,” sade nu Anna och böjde sig sedan sakta öfver barnet. “Så ska’ du väl höra efter om flickan vaknar och inte glömma att smaka på stopet, för du ska’ veta att det ä’ utaf vörta som ska bli te julölet. Nästan i samma ögonblick hade Anna påtagit en tröja och ingömt de långa ljusa lockarne i en halsduk och försvann med tvenne uppfyllda ämbar genom dörren i det hon vänligt nickade åt Olof.
Med en halfskalad potates, mellan sina fingrar, uppreste Olof sig och gick till fenstret, som vette åt garden. — ”Ack, Anna hvad du är vacker och. rar!” utbrast han och såg med kärleksfulla blickar efter sin hustru; "Nej! det finns ingen menniska i hela Sveriges rike så lycklig som jag! bara ja kunde vara nog tacksam både mot Gud och Anna,” tillade han med varm rörelse.
Den lilla rörde sig och fadren stod genast vid vaggan.
Sakta vidrörde han den med sin fot och under några halfhöga ”vyss, vyss” hade barnet åter insomnat.
”Så lik du ä’ din mor, du lilla. Guds engel! hon må nu säga så mycket hon vill, att du ä’ lik mej,” utbrast han och fäste en lång, varm blick på det kära barnet. Olof hade åter satt sej, att i ro skala och uppäta sin potates, då dörren hastigt öppnades och Anna blek och med förskräckt utseende instörtar i rummet.
”Gud i himlen! tröste oss, Olof!” utbrast hon och nästan rusade fram mot sin man.
”Anna! Anna! hvad i herrans namn ha’ händt? hvad kommer åt dej? jag känmer inte igen dej!” "ropade den häpne Olof. ”Jo, kom ska’ du få si! di ligga ju döda alli hop våra oxar och våra vackra kor — bara Brunkinna rör, än lite på sej,” stammade Anna och ville draga Olof med sig; men sjönk i samma ögonblick, nästan vanmägtig i hans armar.
Olof blef dödsblek, men tycktes glömma allt annat för omsorgen om Anna, som snart återfick fullkomlig fattning , ehuru en bitter smärta ännu stod att läsa på det likfärgade ansigtet.
”Kära, söta min Anna! så länge ja har dej och du har mej och inte någe ondt kommit åt vår lilla flicka, så ska vi trösta oss!” sade Olof med rörande ömhet och gjorde allt för att lugna sin upprörda hustru. ”Och kom nu så ska’ vi gå och se efter hur det är — det kanske inte ä’ så farligt, som du tror.”
”Jo! nog är det farligt,” svarade Anna, på hvilken Olofs ord utöfvat en synbar verkan, men, nu ä jag inte så ängslig mer, för du har rätt i det du sa’; åså, när jag tänker på, att det ha inte än varit någon qväll eller morgon som vi inte ha bett Gud; så vet jag att ingen ting kan hända oss, som han inte vill, och allt hvad han vill ä godt, om det är aldrig så ondt,” tillade hon och en from barnslig förtröstan talade ur det, nu åter, klara ögat och hon följde Olof med raska, ehuru något vacklande steg.
”Se efter flickan!” ropade hon till pigan, som hon mötte i dörren.
En fasansfull. syn mötte Olofs öga. Deras alla kreatur d. v. s. fyra kor, ett par oxar och en kalf lågo alla med undantag af en enda ko, döda och äfven denna tycktes icke länge kunna lefva.
”Skjut öfver Brunkinna, Olof!” bad Anna, med ångest, ty den förfärliga åsynen hade ånyo uppfyllt henne med djup förskräckelse. ”Hon får lof och lefva; vi har ju annars inte en mjölktår åt flickan.”
Olof skjöt — alla kända huskurer användes men förgäfves. Deras sista, kära ko måste slaktas, för att derigenom kunna blifva dem till någon nytta.
Anna gret och Olof hade svårt att gömma sitt eget bekymmer, för att trösta och uppmuntra sin arma hustru.
Sedan den första bestörtningen lemnat rum för en redig tanke, höllos alla möjliga undersökningar, för att kunna upptäcka orsaken till den fasliga händelsen. Att kreaturen voro, som de sade: ”förgjorda” — derom uppstod intet tvifvel; men huru hade någon kunnat komma in i huset — dörren var igenläst — nyckeln hängde inne i stugan och låset var alldeles orördt.
Man undersökte och gissade på allt sätt och slutligen, sedan det blifvit ljusare, upptäckte man, i den nyfallna snön, spår, som af en qvinnofot, ifrån fähuset ned till sjöstranden; och förstod derigenom, att snön fallit medan nidingsverket föröfvats, efter inga spår voro synliga till huset.
Sjön hade endast legat några dagar och var ännu icke så stark att man kunde köra på den och högst få hade hittills vågat sig gående försöka den tunna isen.
Nu följde Olof spåren; de voro ensamma och tydliga, mera än halfva vägen till kyrkan; men der förlorade de sig, i en mängd andra spår, åt många olika håll och kunde de således icke eller derigenom vinna någon upplysning.
”Hvem kunde ha gjort dem så mycket ondt?” denna fråga uppsteg qvalfullt i deras hjertan och derinne stod ett svar ännu mer förkrossande än den.
Slutligen ihågkom Anna, att några dagar förut, då isen endast legat tvenne nätter, hade en gumma, som var mycket beryktad för trolldom, ankommit till Fagerö; när Olof och drängen varit i skogen. Anna hade då frågat henne huru hon kunnat våga sig på isen, då hon svarat, att hon måste gå och tigga ihop till jul och att, som hennes vägar lågo förbi Fagerö, så ville hon gå dit, för hon visste, att Anna var så god mot den fattige och att hon inte glömt, den tiden, när hon gick och tiggde. Anna hade då, som hon sjelf tillstod, mer af förskräckelse för gummans allmakt, än af sannt medlidande med henne — ty hon hade aldrig kunnat rätt fördraga henne — gifvit henne mer än hon haft råd till; hvilket gumman med mycken tacksamhet emottagit och, som belöning derför, gifvit Anna, sedan hon först frågat huru många kreatur hon hade, sju små paketer af kryddor, hvilka skulle gifvas dem julafton, till förekommande af allt ondt, under hela det kommande året.
Att gumman varit den verkande handen vid nidingsverket, derom uppstod numera intet tvifvel: men man förstod äfven, att en annan hand hade legt och betalt henne.
Så mörknade och tillintetgjordes i ett ögonblick, de leende förhoppningarne om en glad och sorgfri julhelg. — Vörten kallnade — limpdegen jäste — men Anna märkte det ej — ty ett djupt bekymmer hade intagit så väl henne, som Olofs själ; men småningom lugnades de och de funno, äfven denna gång, att det finnes intet bekymmer så djupt det än må vara att icke Gudsfruktan och kärlek mildrar och hugsvalar det.