Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Bedrägeri och oredlighet
| ← Förgripelse å annans rätt till fast egendom. |
|
Konkursförbrytelser. → |
Bedrägeri och oredlighet.Fattar man oredlighet i den vidsträckta betydelse, att dermed förstås hvarje gerning, hvarigenom man uppsåtligen bereder sig ett rättsstridigt förvärf på annans bekostnad, kunna redan beskrifna egendomsbrott sägas vara arter af oredlighet. Och det är på grund af ett sådant uppfattningssätt, som bodrägt, oqvalificerad försnillning och olofligt tillegnande af annan sakrätt till lös egendom än eganderätt i vår strafflag blifvit behandlade under rubriken: bedrägeri och oredlighet.
Emellertid är det äfven i andra än förut angifna fall, som oredlighet bestraffas enligt modern rätt. Och så var äfven förhållandet i den äldre germanska rätten. Skilnaden är allenast den, att fordom detta egde rum i större omfattning, än som nu sker. Hvarje oredligt rubbande af ett rättsförhållande eller underlåtenhet att uppfylla sina lagliga förpligtelser hade ansvar till följd. Detta låg i de lagbestämda medel, hvarigenom civila rättsanspråk gjordes gällande. Det var nemligen genom straffhot, som en gäldenär ursprungligen tvangs att af sig sjelf uppfylla sina förbindelser. Vägran att göra annan man rätt föranledde, då saken i följd häraf hänsköts till domstol, att jemte utdömandet af den civila fordran äfven ansvar ålades den tredskande. Och likaledes var förhållandet, om han genom uraktlåtenhet att hörsamma stämningen sökte uppehålla vederparten i utfåendet af hans rätt eller ej ställde sig laga dom till efterrättelse. På sådant sätt kunde till och med ansvaret efterhand stegras till fridlöshet med alla dess rättsverkningar.
Rättsförnekelsen var alltså i och för sig straffbar. Men härförutom funnos särskilda straff stadgade för bristande uppfyllelse af kontraktsenliga förpligtelser: brytande af köp- eller legoaftal (köpruf, malaruf, leghu ruf i de svenska rättsböckerna), säljande, utlegande eller pantsättande af något åt två eller flera, afyttrande af sådant, i fråga hvarom man brast i hemul, och oredlighet såsom samegare, målsman eller fullmägtig etc. Kom till det oredliga förfarandet sådan åtgärd, hvarigenom man sökte gifva sken af berättigande åt sitt handlingssätt, verkade den uppfattning, som i tjufvens lönliga tillvägagående såg en särskild anledning till stöldens strängare bestraffande, äfven här till en skärpning i ansvaret. Då nemligen oredlighet eljest enligt regel blott medförde låga böter, ökades dessa här ansenligen eller inträdde till och med urbota bestraffning. Stundom utmärktes gerningen äfven utan vidare såsom stöld och föranledde det derför stadgade ansvaret. Emellertid var det en följd af den jemförelsevis ringa utveckling, som handels- och affärsförhållandena i det äldre germanska samhället hade, att det endast var i enstaka fall, som svikligt förfarande af sistberörda art särskildt omnämndes. Men ansvarsbestämmelser funnos dock gifna dels för säljande af förfalskade varor och för brukande af falsk mått eller vigt dels ock för rubbande af laga råmärken samt för förfalskning af mynt och skriftliga urkunder.
För den germanska rätten voro alltså bedrägeri och förfalskning i modern bemärkelse icke alldeles främmande. Åtskilliga former af dessa brott voro omtalade och utmärkta såsom i högre måtto straffbara än annan oredlighet. Begreppen bedrägeri och förfalskning hafva dock ytterst fått sin utbildning i den romerska rätten och derifrån öfverförts till den moderna. Och hvad beträffar oredlighet i öfrigt, har den upphört att vara straffbar utom i några särskildt anmärkta fall. Enligt regel föranleder oredlighet i och för sig endast, att den, som kränkts i sin rätt, med lagliga medel förhjelpes dertill, och utgör sålunda s. k. civil orätt. I mån som staten lemnade den rättssökande processuella och exekutiva medel till ett omedelbart vinnande af sin rätt, upphörde man att i sådant hänseende anlita straffmagten. Ansvaret för rättsförnekelse bortföll. Men dermed försvann äfven det mera allmänna kriminalrättsliga lagrummet rörande oredlighet, och var man i fråga om straffbarheten af oredlighet, bedrägeri och förfalskning hänvisad till de speciella stadganden, som i sådant afseende funnos gifna. Denna utveckling var i det hela fullbordad redan mot slutet af medeltiden, och derefter vidtog en period, under hvilken rådde en viss osäkerhet, hvarest man på detta område skulle draga gränserna mellan civil och kriminell orätt samt vinna mera allmänna hållpunkter till ledning härutinnan. Man tog sin tillflykt till det romerska begreppet falsum och det dertill sig anslutande begreppet stellionatus.
I den romerska rätten hade utvecklingen gått i alldeles motsatt rigtning mot hvad, som skett i den germanska. Ursprungligen föranledde ett oredligt eller svikligt beteende ej en kriminalrättslig beifran, utan allenast en civil talan. Undantag gjordes dock för hvad, som inbegreps under crimen falsi, d. v. s. ursprungligen förfalskning af mynt eller testamenten samt ett svikligt undertryckande af handling utaf sistnämnda art. Gemensamt för ifrågavarande slags förbrytelser var kränkningen af fides publica, och deri sågs det för dem karakteristiska. Med denna utgångspunkt kom efterhand att såsom falsum betraktas svikligt förändrande eller undertryckande af urkunder i allmänhet, såväl offentliga som privata, hvarförutom med ansvaret för crimen falsi belades såsom quasi-falsa åtskilliga andra rättsstridiga handlingar: osann uppgift rörande namn eller stånd i sviklig afsigt, understickande af barn, brukande af falskt mått eller vigt, försäljande af samma sak till flera etc. I likhet med hvad som äfven gällde enligt öfrig antik rätt, var härjemte rubbande af gränsmärken af forno belagdt med strängt ansvar, fastän icke såsom förfalskning utan såsom en religiös förbrytelse (så äfven i grekisk och äldre mosaisk rätt). Under kejsardömet uppstod emellertid ytterligare ett kriminalrättsligt begrepp i stellionatet. Detta ansågs föreligga, så snart man af argt uppsåt kränkt någon i dess rätt och gerningen icke utgjorde annan förbrytelse. Hufvudsakligen tänktes stellionatet sidoordnadt till falsum, och äfven här var fides publica närmast föremålet för rättskränkningen. Men med sina sväfvande bestämningar blef stellionatet helt naturligt ett fullständigande begrepp till brott i allmänhet. Och ehuru, hvad särskildt beträffar egendomsbrotten, under stellionatet framför allt fördes bedrägeribrott i modern mening, räknades dit äfven andra former af oredlighet såsom undanskaffande af tillgångar till borgenärers skada och afhändande af sak, hvari annan hade panträtt.
Det är dessa två romerska begrepp, falsum och stellionat, hvilka i allt fall ligga till grund för de moderna bestämningarne: förfalskning och bedrägeri. De bilda hvar för sig dock allenast stomme till dem. I den moderna rätten hafva dessa begrepp nemligen i åtskilliga delar förändrat karakter samt bekommit ett annat innehåll och dermed också en annan omfattning, än de hade i den romerska rätten. Bland annat har sålunda bedrägeri gjorts till hufvudförbrytelse, hvartill förfalskning framstår allenast såsom en qvalificerad afart. Fastän ifrågavarande begrepp vunnit fastare bestämning i den moderna rätten, råder för öfrigt på detta område fortfarande stor osäkerhet. Svårigheterna äro här också särdeles betydande. Man befinner sig för egendomsbrottens del på sjelfva utmarken till kriminalrätten, och det gäller att sätta gränserna mellan förbrytelse och hvad, som blott kan betraktas såsom civil orätt eller som till och med, ehuru klandervärdt, eger fulla rättsverkningar. All vinst, som någon i handel och vandel bereder sig på annans bekostnad, kan ej från juridisk synpunkt betecknas såsom orättmätig, och än mindre kan allt det förfarande, hvarigenom sådan vinst skördas, beläggas med straff. Äfven med de noggrannaste bestämningar af hvad, som gör ett dylikt förfarande till straffbart, måste det alltså städse lemnas domstolarne en temligen fri afgöranderätt i nämnda hänseende. Och det blifver derföre äfven i praxis, som man ytterst har att söka de mera fasta normerna i frågor af förevarande art.
Den osäkerhet, som fortfarande råder på detta område, afspeglar sig äfven i lagstiftningen. Rättssystemen förete här synnerligen stora afvikelser i förhållande till hvarandra, och det är svårt att vinna gemensamma synpunkter, hvarifrån deras bestämmelser i denna del kunna sammanföras till ett öfversigtligt helt. Allmänt synes dock till bedrägeriets väsende anses höra, att man med list söker förmå någon att i fråga om rätt, hvaröfver han förfogar, vidtaga viss rättslig åtgärd, eller ock att man svikligen begagnar sig af sådana rättshandlingar, som bero på en missuppfattning af sakförhållandena. Å ena sidan skall alltså föreligga en villfarelse och å den andra ett dolöst missbrukande deraf. Detta är dock icke nog, för att ett bedrägeri skall hafva egt rum. Ännu något annat måste tillkomma. Om man t. ex. förmår någon att tillegna sig gods genom att hos honom väcka föreställningen, att godset tillhör honom sjelf eller tillskyndaren till gerningen, föreligger en stöld och ej ett bedrägeri. Till bedrägeri hörer nemligen, att den vilseledde förfogar öfver sådan rätt, i fråga hvarom han faktiskt har bestämmelserätt, äfven om han icke är egare dertill. Men det är icke något straffsystem, i hvilket dylikt svikligt tillvägagående utan vidare är utmärkt såsom straffbart. Här och hvar har man till och med nöjt sig med att stadga ansvar för allenast vissa speciella bedrägeribrott (engelsk, fransk och belgisk rätt). Det saknas alltså här ett allmänt lagrum rörande straffbart bedrägeri. Allra högst har bland de särskildt uppräknade bedrägeribrotten upptagits ett, som till skilnad från de öfriga är mera allmänt beskrifvet och derför äfven af en större omfattning och mera vidsträckt användning (i fransk och belgisk rätt l’escroquerie, d. v. s. att någon tillnarrar sig ˮdes fonds, meubles, obligations, quittances ou déchargesˮ; i engelsk rätt ˮobtaining property by false personationˮ och ˮby false pretencesˮ). Men hvarest man förfarit på detta senare sätt, består, såsom den följande framställningen skall visa, i sak ingen egentlig olikhet i förhållande till de rättssystem, som uppställt en allmän definition på bedrägeri. Mestadels har man gått till väga på detta senare sätt och dervid förklarat, att hvarje gerning, som har de i definitionen upptagna bestämningarne, jemväl är straffbar.
Dessa bestämningar äro dock i sjelfva verket ytterst olika. Såsom följd af förbrytelsen angifves visserligen allmänt skada för annan person. Enligt regel fordras det dock härjemte, att det är en skada af förmögenhetsrättslig natur, (tysk och ungersk rätt). Men undantagsvis anses det äfven kunna vara skada till andra rättigheter (österrikisk rätt), och tvärtom har i några rättssystem skadan ej blott sagts skola vara af förmögenhetsrättslig natur, utan äfven på visst sätt närmare beskrifvits och bestämts (i svensk och dansk rätt: förlust af gods eller penningar; i norsk rätt: förlust af penningar eller penningars värde; i holländsk rätt: utgifvande af sak, åtagande af skuld eller afstående från fordran = det franska och belgiska l’escroquerie). Och då det allmänna bedrägeribrottet vanligen ej är fullbordadt, så framt ej skada verkligen uppstått, är det enligt vissa rättssystem i sådant hänseende till fylles, att fara för rättsförlust inträdt (norsk och österrikisk rätt samt delvis äfven dansk). Hvad åter beträffar afsigten, hvari gerningen begås, framhålles stundom, att för bestraffande af ett svikligt tillvägagående såsom bedrägeri gerningen måste hafva skett i uppsåt att bereda sig sjelf eller annan en rättsstridig fördel (tysk, ungersk och holländsk rätt jemlikt den preussiska strafflagen). Annorstädes nämnes icke något om afsigten, och kan således bedrägeri bland annat jemväl föröfvas i syfte att skada annan (nordisk och österrikisk rätt). Slutligen äro sjelfva medlen för bedrägeriets utförande i några rättssystem noga bestämda (i tysk rätt: väckande eller underhållande af en missuppfattning medelst föregifvande af falska eller genom vanställande eller undertryckande af sanna fakta; i österrikisk och ungersk rätt: vilseledande eller hållande i villfarelse genom listiga förespeglingar), medan andra strafflagar väl angifva vissa särskilda sätt, hvarpå bedrägeri kan ega rum, men i öfrigt hänskjuta denna frågas afgörande till lagskiparen (nordisk rätt samt holländsk, i enlighet med hvad som i fransk och belgisk rätt förordnats beträffande l’escroquerie).
Äfven i de rättssystem, hvarest man på det ena eller det andra sättet uppställt en mera allmän form för straffbart bedrägeri, är det dock allenast undantagsvis, som dermed också angifvits gränserna för straffbarheten i ett svikligt tillvägagående (tysk och österrikisk rätt äfvensom dansk, hvarest man gått så till väga, att man belagt med ansvar vissa konkret bestämda bedrägeribrott och i en senare paragraf förordnat, att dermed likartade ˮsvigagtige handlingerˮ skola på föreskrifvet sätt lindrigare bestraffas). Enligt regel förekomma jemte det allmänna lagrummet rörande bedrägeri stadganden om särskilda arter deraf. Och dessa senare bedrägeriformer framstå i förhållande till det allmänna bedrägeribrottet merändels icke allenast såsom qvalificerade eller privilegierade arter, utan såsom sjelfständiga och sidoordnade former af förbrytelser. De sakna nemligen den ena eller den andra af de för det allmänna bedrägeribrottet karakteristiska förutsättningarne och hafva hvar för sig erhållit fullständiga, deraf oberoende bestämningar.
Sålunda har äfven i de rättssystem, som till fullbordan af det allmänna bedrägeribrottet fordrat uppstående af skada, denna fordran icke vidmagthållits vid angifvandet af de speciella bedrägeribrotten (jfr. för svensk rätt Str. L. 22,2). Och i sådana strafflagar, som bland det allmänna bedrägeribrottets bestämningar upptagit afsigten att förskaffa sig eller annan en rättstridig fördel, har vid beskrifvandet af de speciella bedrägeribrotten delvis antingen ett härmed icke sammanfallande syfte angifvits såsom gerningens ändamål (i ungersk rätt: att undandraga sina borgenärer deras rätt), eller ock alldeles ingen föreskrift lemnats i nämnda hänseende (ungersk och holländsk rätt). Slutligen hafva, fastän bedrägeri enligt det allmänna lagrummet helt och hållet faller inom området för egendomsbrotten, under bedrägerikapitlet äfven behandlats sådana svikliga handlingar, som icke närmast kränka rättigheter af förmögenhetsrättslig natur eller för hvilkas straffbarhet det i allt fall icke gjorts till vilkor, att gerningen berör eller afser ekonomiska intressen (i svensk och norsk rätt understickande af barn, tillvällande af familjerättigheter i allmänhet, svikligt förfarande med afseende å äktenskaps ingående samt tillvällande af embete eller tjenst, bedrägligt utöfvande af vidskepelse och falsk utsaga till annans vilseledande etc.). Här visar sig alltså bedrägeri fortfarande såsom ett fullständigande begrepp icke allenast i förhållande till egendomsbrotten utan till brott i allmänhet.
Såsom bedrägeri uppfattas i den moderna rätten, fullständigas det i öfrigt sjelft genom åtskilliga andra dertill sig anslutande begrepp (i svensk rätt oredlighet, i norsk svig, i tysk untreue samt straffbarer eigennutz und verletzung fremder geheimnisse, i fransk och belgisk rätt abus de confiance etc.). De olika titlar, som härvid begagnas, angifva tillräckligt, att i denna del ingen full öfverensstämmelse råder mellan de olika straffsystemen. Det har ej heller någonstädes lemnats en allmän definition på hvad, som skall anses falla under titlarne, utan i de af dem inledda kapitlen hafva endast straff stadgats för åtskilliga hvar för sig konkret bestämda förseelser, hvilka oftast hafva föga gemensamt med hvarandra. Hvad, som skulle skilja bedrägeri från öfriga former af oredlighet, är, att man vid bedrägeri söker vinna sitt ändamål medelst väckande eller underhållande af en falsk föreställning hos annan person (i dansk rätt dock bedrägeri och oredlighet under den gemensamma rubriken: ˮom bedrageriˮ). Men, så sväfvande som bedrägeriets bestämningar, äro, kan, särskildt då det ej för alla fall förordnats, att till fullbordadt bedrägeri hörer, att detsamma lyckligen genomföres, tvifvel visserligen uppstå, huruvida en viss straffbar gerning rätteligen är att betrakta såsom bedrägeri eller oredlighet allenast. Är detta afgjordt genom den positiva lagstiftningen, länder visserligen dess föreskrift till efterrättelse. Men der så icke skett, utan bedrägeri behandlats i sammanhang med öfriga former af oredlighet under en gemensam rubrik, och ej heller eljest någon förklaring i ämnet meddelats, råder härutinnan fortfarande ovisshet (jfr. för vår svenska rätt förbrytelserna enligt Str.L. 22, 5, 10, 13, 14 och 16). Frågan har ju dock endast teoretiskt värde och är således temligen betydelselös.
I fråga om såväl bedrägeri som oredlighet inträffar det i öfrigt, att arter deraf icke behandlats i strafflagen, men likafullt belagts med ansvar, nemligen antingen i lagrum, förekommande i andra delar af den allmänna lagen, eller ock i specialförfattningar (se för den svenska rätten HB 9,6 om ocker, HB 1,2 om brytande af köp, HB 1,3 om bristande hemul, HB 1,6 om förköp, samt 1833 års legostadga § 24 om oförtjent orloffssedel, lagen ang. efterbildning af konstverk 3⁄5 1867 jemte K. Kung. 4⁄2 1881, lagen om eganderätt till skrift 10⁄8 1877 jemte KF 10⁄1 1883 och lagen om skydd af varumärken 5⁄7 1884 jemte K. Kung. 20⁄2 och 26⁄6 1885 etc.). Det händer härjemte ytterligare, att gerning, som egentligen är att betrakta såsom bedrägeri, för sammanhangets skull behandlats under annan rubrik (sålunda förstörande af egen försäkrad egendom utan fara för annans person eller gods såsom skadegörelse eller allmänt farlig förbrytelse i nordisk, fransk och belgisk rätt, i motsats till hvad som skett i tysk, österrikisk, ungersk och holländsk rätt). Tvärtom hafva såsom bedrägeri betecknats gerningar, med afseende å hvilka, äfven om de hafva bedrägeriets karakter, straffet tillmätts med hänsyn till helt andra omständigheter, såsom exempelvis den härigenom uppståndna fara för gods eller person (exempel härå i norsk och holländsk rätt; se för den svenska Str. L. 22,3 och 4). I svensk rätt är under bedrägerikapitlet straff äfven stadgadt för sådana gerningar, som alldeles icke behöfva bero på något som helst oredligt syfte (obehörigt utöfvande af hvad till embets- eller tjenstemans befattning hörer och brukande af ostämpladt eller omärkt mått eller vigt). Äfven brott i embete finnes behandladt derstädes (Str. L. 22,5 mom. 2).
Då här behandlade förbrytelser äro så ytterst olika till sin natur, hafva de med afseende å dem stadgade straffsatserna helt naturligt kommit att jemväl ställa sig högst olika. Men äfven i fråga om en och samma förbrytelse förete de särskilda straffsystemen i detta hänseende ganska stora skiljaktigheter i förhållande till hvarandra. Detta gäller äfven straffsatsen för bedrägeribrottet enligt det mera allmänna lagrummet. Den svenska rätten har här, liksom i allmänhet för brott af ifrågavarande slag, jemförelsevis satt straffet ganska lågt. Och dess mildare bedömande af bedrägeri framträder så mycket mera, som, i motsats till hvad som eljest plägar ske, försök till bedrägeri lemnats ostraffadt och iteration ej utgör straffskärpningsgrund (särskilda bestämmelser om försök i tysk samt om iteration i norsk, tysk och ungersk rätt). I främmande rätt förekomma i öfrigt särskilda lägre straffbestämmelser för sådant oqvalificeradt bedrägeri, som haft ett mindre betydande omfång (dansk rätt), eller som ej förorsakat skada utöfver visst värdebelopp (österrikisk och ungersk rätt). Till någon del påträffas i öfrigt äfven här de vid stöld gifna stadgandena om straffrihet (holländsk rätt) och initiativrätt beträffande förbrytelsens beifrande (holländsk, tysk och ungersk rätt) med hänsyn till det personliga förhållandet mellan brottslingen och den, som lider skada af hans gerning. I öfrigt äro mestadels i större eller mindre måtto en sådan initiativrätt äfven eljest tillförsäkrad den förfördelade (jfr. för svensk rätt Str. L. 22,21 enligt lag 12⁄3 1886).
I svensk rätt kan kapitlet om bedrägeri och oredlighet sägas vara det ställe, hvarest man i den allmänna strafflagen sammanfört allt det, som ej egnat sig att framställas under öfriga kapitel rörande brott mot enskild rätt. I utländsk rätt har man åter i det hela gifvit begreppet bedrägeri en fastare bestämning, och derigenom har det derstädes mera än hos oss kommit att framstå såsom en speciell art af förbrytelse samt i viss måtto förlorat sin gamla karakter af ett hjelpbegrepp allenast. Men dermed har man endast tvungits att i flera eller färre andra titlar och rubriker uppfylla det behof, som i sådant afseende förefinnes. Beträffande de former af oredlighet och speciella bedrägeribrott, som förekomma i modern rätt, torde man i hufvudsak kunna säga, att den svenska rätten i jemförelsevis större måtto bibehållit de af gammalt såsom straffbara utmärkta fallen, hvaremot till en stor del i densamma icke upptagits sådana former, som med hänsyn till den nuvarande sociala organisationen hafva genom en nyare lagstiftning blifvit belagda med särskildt ansvar. Hvad beträffar vårt allmänna lagrum rörande bedrägeri, kan dess lydelse visserligen föranleda tvekan, huruvida icke bedrägeri må kunna begås såväl genom tillskyndande af förlust som äfven derförutan, så snart blott gerningsmannen svikligen förvärfvar gods eller penningar. Men så vidt ett dylikt förvärf sker utan förlust för annan eller full ersättning ostridigt kommer den förfördelade till godo, torde ej heller i vår rätt ifrågavarande lagrum ega tillämplighet. Å andra sidan är det härför äfven tillräckligt, att förlust af gods eller penningar uppstått för någon, låt vara att dessa kommit annan än gerningsmannen till del eller ock gått helt och hållet förlorade. Äfven i vår rätt äro numera stöld och bedrägeri fullständigt åtskilda från hvarandra. Det från den äldre rätten upptagna stadgandet (Str.L. 20,5; jemväl förekommande i norsk rätt), att den, som svikligen tager något från barn under 12 år (i norsk rätt tio) eller från afvita, skall straffas för stöld, utgör med hänsyn till den plundrades bristande omdöme knappast något undantag. En annan sak är, att, med den i den svenska rätten fortfarande rådande uppfattningen, att stöld blott kan föröfvas i fråga om sådant gods, som har förmögenhetsvärde, vissa tillgrepp väl kunna blifva straffria men på grund af de åtgärder, som derefter vidtagas till begagnande och fruktbargörande af det tillgripna, föranleda ansvar för bedrägeri. Hvad beträffar förskrifningar, lär det väl nemligen alltjemt vara den förherrskande meningen, att åtminstone de, som endast gälla i förhållande till viss man eller sådan person, hvarpå de i laga ordning öfverlåtits, icke kunna vara föremål för stöld. Men söker man att med brukande af den tillgripna förskrifningen vända sig det deri utfästade beloppet till godo, kunna visserligen allt efter de föreliggande omständigheterna ansvar för bedrägeri eller förfalskning ådömas (så enligt K. Utslag 7⁄5 1862 rörande tillgrepp af sparbanksbok med åtföljande uppbärande af penningar derå i dess egares namn).
Våra nu gällande bestämmelser om bedrägeri och annan oredlighet (Str. L. 22) äro närmast tagna från den i ämnet utfärdade kongl. förordn. d. 7⁄9 1858, hvilken dock äfven innehåller straffbestämmelser för förfalskning. De ändringar, som vidtagits, äro icke synnerligen stora. I 1858 års förordning funnos åtskilliga hänvisningar till annorstädes förekommande bestämmelser rörande vissa med de behandlade arterna af bedrägeri och oredlighet beslägtade förbrytelser. Ifrågavarande hänvisningar hafva uteslutits. Och i öfrigt hafva vissa jemkningar af straffsatserna vidtagits, dels under förhöjning och dels åter under nedsättande af dem. Hvad som dock är nytt i 1864 års strafflag är, att det brott, som består deri, att någon lägger märke å det, som hörer annan till (Str. L. 22,2 mom. 6), utmärkta såsom bedrägeri och upphört att medföra tjufnadsansvar. Och det är äfven först genom 1864 års strafflag (22,15), som öfvande af vidskepelse förklarats straffbart, allenast för det fall att det skett för att bedraga annan eller skaffa sig vinning. Ifrågavarande gerning öfverflyttades dermed från religionsbrotten (1734 lag MB 2,2) till bedrägeribrotten.
Före 1858 års förordning fans intet allmänt lagrum rörande straffbart bedrägeri. Hvad beträffar det i äldre tider stadgade ansvaret för vägran att göra rätt för sig, synes detta visserligen, att döma efter våra landskapslagars stadganden om exekution, hafva gällt vid tiden för deras tillkomst. Svaranden hade valet mellan att vederlägga kärandens påstående eller uppfylla hans anspråk. Underlät han såväl det ena som det andra, drabbades han af straff. Enligt ett par landskapslagar (VGL:ne, HL), gjorde han sig till och med förfallen till böter, så snart han ej på kärandens enskilda anmaning efterkom hans ostridiga kraf, utan lät saken genom stämning anhängiggöras vid domstol. Detta stod i sammanhang med att rättstvisten ursprungligen handlades vid enskilda sammanträden, i följd hvaraf den stämning, som derpå kunde följa, endast afsåg att göra krafvet exekutivt gent emot sådan svarande, som tredskades. Redan enligt landslagarne inleddes emellertid ej blott rättstvisterna från början genom stämning till domstol, utan voro äfven domfästa civila fordringsanspråk omedelbart exekutiva. Svarandens tredska att fullgöra sina förbindelser föranledde derför ej heller längre ansvar. Sedan ytterligare uraktlåtenhet att hörsamma stämning endast kom att medföra en rätt för käranden att i svarandens frånvaro förete sina bevis och ej vidare bifall till käromålet, samt stämningen i samband härmed upphörde att vara dilatorisk och blef peremtorisk (KF 19⁄4 1692), bortföll äfven det ansvar, som förut varit stadgadt för försittande af stämning. De böter, som i den senare rätten finnas stadgade för försummelse af ifrågavarande art (1734 lag RB 12,2), innebära ej något straff för en käranden tillfogad oförrätt, utan gälla äfven denne och afse att bestraffa en domstolen visad sidovördnad.
Det har således äfven för den svenska rättens del varit en tid, då allenast speciella stadganden rörande bedrägeri och oredlighet förekommit. I detta stycke hafva bestämmelserna efterhand blifvit allt mera talrika och detaljerade. Landslagarne utmärka i sådant hänseende ett framsteg i förhållande till landskapslagarne och stadslagarne åter i förhållande till landsrätten. Och genom förordningar i tiden efter landslagarne och allmänna stadslagen ökades fallen än vidare. Hvad beträffar innehållet i ifrågavarande bestämmelser, röra de ursprungligen i hufvudsak oredlighet vid köp och liknande kontrakt, och dermed sysselsätter sig till stor del äfven en senare lagstiftning (brytande af köp, förköp samt säljande åt två, af flärd eller fals, af ohemult eller annat än det, som utfästs, äfvensom orätt i mätande eller vägande och säljande af odugliga födovaror etc.). Emellertid förekommo redan i landskapslagarne straffbestämmelser äfven med afseende å andra former af bedrägeri och oredlighet (läggande af märke å annans ting), och i denna del riktades den svenska rätten isynnerhet genom lagstiftningen efter landslagarne (obehörigt utöfvande af prestembete i 1571 kyrkoordn. och särskildt vigsel genom annan än prestman enligt KB 11⁄12 1699, förnekande af förskrifning och bedrägeri vid sjöförsäkring i 1667 års sjölag, prests förledande till olaga lysning i 1686 års kyrkolag, brukande af ojusterade vigter i KF 12⁄6 1693 och 30⁄3 1698, trolöshet af prokuratorer eller fullmägtige i KF 20⁄3 1694, 1695 rättegångsförordning och Res. på Allm. Besv. 1723, brott mot brefhemligheten i KF 10⁄7 1645). 1734 års lagstiftare fortgingo ytterligare i denna rigtning (fordrande af gulden gäld, utsättande af falsk pant, varas åsättande af annat än tillverkarens märke, svikligt tagande af arf, bedragande till trolofning eller vigsel). 1858 års förordning har visserligen än vidare tillagt ett och annat nytt fall (egendoms svikliga afhändande till borgenärers eller andra rättsegares förfördelande, förstörande eller obrukbargörande af handlingar, utplånande af annans märke, säljande af lifs- eller läkemedel, som förfalskats med ämnen, farliga för menniskors lif eller helsa, understickande af barn, osann uppgift i orlofssedel eller annat dylikt bevis till annans vilseledande eller skada och svikligt begagnande af dylik handling, som för annan utgifvits). Men i denna punkt låg 1858 års förordnings betydelse företrädesvis deri, att de i 1734 års lags civilbalkar kringspridda ansvarsbestämmelserna rörande bedrägeri och oredlighet genom densamma hopfördes på ett ställe och sinsemellan bragtes i en bättre öfverensstämmelse, hvarförutom vissa lagbud fingo en förbättrad redaktion eller större omfattning (svek vid försäkring i allmänhet, tillvällande af embete och tjenst i allmänhet, svikligt förvärfvande af ej blott arf utan äfven andra familjerättigheter). Någon utgallring af förutvarande speciella förbrytelser kan ej iakttagas.
Utvecklingen på detta område har fört med sig en fortgående stegring af straffsatserna. Detta visar sig bland annat vid en jemförelse mellan landskapslagarne och landslagarne. Strafförhöjningen egde här bland annat rum på det sätt, att tjufnadsansvar stadgades för svårare former af bedrägeri, nemligen för dem, som föllo under äldre tiders begrepp förfalskning (läggande af märke å annans märke och säljande af fals, d. v. s. det, som var doldt under eller hopblandadt med annan främmande materie, i motsats till säljande af flärd, nemligen ondt för godt eller mängdt för omängdt). Detta förfaringssätt, (utsträckt genom 1734 lag HB 1,9 äfven till säljande af vara, deri flärd fans) har nu upphört, fastän först i nyaste tider (för fals och flärd genom KF 7⁄9 1858 och för märkes läggande genom 1864 års strafflag).
Hvad som i öfrigt kan förefalla egendomligt, är, att man såväl före 1734 års lag som i densamma finner gerningar utmärkta såsom bedrägeri och oredlighet af straffbar natur, utan att dock något förordnats om straffets beskaffenhet och storlek (1667 sjölag försäkringsbalken 6 1; 1686 KkL 15,19; 1734 lag HB 15,4 och 18,3; BB 28,14; RB 30,11). Ja i 1734 års lag heter det på ett ställe, att den brottslige skulle ˮböta som för annat bedrägeriˮ (ÄB 14,2) och på ett annat ˮplikte som för annat bedrägeri framdeles skiljsˮ. Detta visar, att 1734 års lagstiftare haft för afsigt att i missgerningsbalken lemna mera allmänna föreskrifter rörande bedrägeris straffbarhet (jfr äfven RB 28,12). Förutsättningarne härför funnos äfven redan då. Ty långt före 1734 års lag blefvo svikliga handlingar belagda med arbiträra straff såväl i de fall, i hvilka ansvar fans stadgadt, som i sådana, i hvilka detta icke var förhållandet. Och detta berodde tydligen på en användning af de romerska begreppsbestämningarne falsum och stellionatus, med hvilka de juridiska skriftställarne före och närmast efter 1734 års lag redan visa sig synnerligen förtrogna.