Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Brott mot offentlig myndighet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Mened.
Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.
Brott af embetsmän.  →


[ 336 ]Brott mot offentlig myndighet.
Äldre germansk rätt.
Brott mot konungens embets- och tjenstemän inneburo enligt äldre germansk rätt äfven förnärmelser mot konungen sjelf. De påfordrade derför en högre bestraffning. I allmänhet kom detta i de äldre rättsböckerna till uttryck i den form, att högre böter voro satta å förgripelser mot deras personer, särskildt en högre mansbot för dråp. I de svenska landskapslagarne var det åter förordnadt, att för nämnda fall skulle jemte vanligt straff [ 337 ]utgå särskilda böter till konungen, s. k. tukkabot (i UL, SmL, WmL II vid dråp och i ÖGL härjemte vid fullsår; liknande bestämmelse i longob. rätt vid dråp). Tukkabot var i den nordiska rätten en allmän benämning på böter, afsedda att försona en ärekränkning. Den förekom i helt andra fall än vid våldshandlingar å personer, nemligen bland annat vid skymford, lägersmål och skadegörelse. Och då den i den svenska rätten i allt fall hufvudsakligen omtalades vid våld å person, var dess användning likväl icke inskränkt till gerningar mot konungens män. Vid stympning af träl skulle jemte skadeersättning tukkabot erläggas till hans husbonde (ÖGL), och lika med konungen uppburo andra mägtiga herrar tukkabot, i händelse att deras tjenare dräptes eller sårades (ÖGL, UL, SmL). Skilnaden var allenast den, att bötesbeloppen voro mindre. De rättade sig nemligen efter husbondens stånd och vilkor.

Ifrågavarande tukkabot synes i öfrigt ursprungligen blott hafva gäldats, då våldet föröfvats i husbondens närhet. Detta förbehåll blef dock med tiden uppgifvet (ÖGL DrB 14,6). Vid sidan af herretjenst gåfvo emellertid äfven offentliga rättsliga förrättningar ett särskildt skydd. Enär dessa förrättningar likväl voro tillfälliga eller i allt fall endast från tid till annan återkommo, gällde det högre ansvaret här endast hvad, som skedde vid åliggandets utförande. I treböte låg sålunda enligt svensk rätt dråp å lagman under embetsutöfning och å konungens uppbördsmän under deras resa för skatternas indrifvande (UL) samt i tveböte dylik gerning å dem, som behörigen infunno sig för att ransaka efter tjufgods (UL, SmL, WmL II, LL:ne). I stadsrätten var det likaledes förordnadt, att missfirmelse med ord eller gerning mot dem, som sändts i stadens ärenden, skulle gäldas med dubbla böter (BjR, Allm. St. L.). Men härförutom var lasteligt tal å fogde, borgmästare, rådmän (BjR, Allm. St. L.) och skrifvare äfvensom våldsgerning å dem (Allm. St. L.) belagda med ett skärpt ansvar. Och som här icke var fråga om något tillfälligt uppdrag, gällde detta, äfven om de icke voro stadda i tjensteförrättning, ehuruväl, hvad åtminstone vidkommer smädelser, straffet ytterligare [ 338 ]stegrades, om de fälldes inför ˮsittiande rådheˮ (Allm. St. L. KgB 12,3). Stadslagarne angifva sig sålunda sjelfva tillhöra en tid, då embets- och tjenstemän i allmänhet betraktades såsom konungens tjenare och i denna egenskap åtnjöto ett förstärkt skydd. Dertill behöfdes ej längre, att de befunno sig i hans enskilda tjenst. Men såväl i den allmänna stadslagen som äfven i Visb. St. L. och Eriks af Pommern gårdsrätt röjer sig äfven i andra afseenden ett framträngande af nya rättsnormer på ifrågavarande område, nemligen regler af helt och hållet romerskt ursprung.

Romersk rätt.Enligt romersk rätt skulle den befallning, som myndighet gaf inom området för sitt embete, ovägerligen hörsammas, och egde vederbörande magistratsperson att vid behof tilltvinga sig åtlydnad medelst ådömande af straff. Samlade sig åter folk tillhopa under hotande af den allmänna ordningen, berodde det på hvad de hade i sinnet. Åsyftades författningens omstörtande, förelåg en statsförbrytelse, perduellio i äldre tider och crimen majestatis i yngre. Eljest voro åter lagarne rörande crimen vis tillämpliga. Häri låg uppslaget till den moderna rättens åtskilnad mellan uppror och upplopp. Satte sig åter enskild person upp mot dem, som handlade på offentligt uppdrag, var det alltid en olydnad mot laga myndighet, ytterst mot fursten. Här var således först här ofvan nämnda romerska begrepp användbart.

Gällande rätt.Dessa begrepp, olydnad mot myndighet, uppror och upplopp, gjorde sig den germanska lagstiftningen redan tidigt till godo, och i det hela kunna de fortfarande sägas ligga till grund för åtskilnaderna inom den moderna läran rörande brott mot offentlig myndighet. Allmänt har det sålunda kommit att betonas, att straffbestämmelserna ej afse att skydda personerna i och för sig, utan embetena och de deri företagna åtgärderna. Förgripelser mot embets- och tjenstemäns personer bestraffas alltså såsom brott mot offentlig myndighet, endast så vidt som de stå i något samband med deras embetsverksamhet. Men i öfrigt hafva visserligen reglerna utvecklat sig på ett temligen olika sätt i de särskilda länderna. Och till någon del har detta visserligen berott på, i hvad mån det nationella [ 339 ]uppfattningssättet bevarat sig eller på hvad sätt de romerska rättssatserna i allt fall från början bearbetats och införlifvats med den inhemska rätten. Allenast undantagsvis bildar olydnad mot myndighet nu mera utan vidare i och för sig en straffbar handling (dock i holländsk rätt mera allmänna bestämmelser; jfr. för svensk rätt Str. L. 10,15, 22 och 23). Olydnaden måste hafva tagit form i någon positiv åtgärd. Uppmaning till olydnad mot lagar och förordningar är dock i några rättssystem redan till fylles i sådant hänseende (norsk, tysk och ungersk rätt). Vanligen fordras dock ett omedelbart uppträdande mot den offentliga myndigheten sjelf, vare sig med våld, hot eller skymfligt beteende. Allmänt framhållas i sådant hänseende handlingar, som gå ut på att med våld nödga myndigheter till att företaga eller underlåta något i sitt embete. Men äfven annan olaga inverkan på embetsman har, vare sig i allmänhet (norsk rätt) eller för så vidt den utöfvas medelst mutande (österrikisk och holländsk rätt) eller består i ett hindrande af embetsåtgärd (dansk, österrikisk och holländsk rätt), betecknats såsom brott mot offentlig myndighet. Åtminstone är så förhållandet med våldsamt motstånd vid offentlig förrättning (jfr. den svenska Str. L. 10,1 och 6). Vanligen har härjemte såväl våld som äfven missfirmelse mot embetsman under tjensteutöfning i allmänhet tillagts ifrågavarande karakter (jfr. den svenska Str. L. 10,1 och 2). I några rättssystem falla åter sådana gerningar under tillämpliga lagrum rörande förbrytelser mot individuell rätt (våld i ungersk och ärekränkning i tysk och ungersk rätt), om de äfven härvid utmärkts såsom qvalificerade (holländsk rätt). Stundom förekommer åter ytterligare, att våld (nordisk, fransk och belgisk rätt) eller missfirmelse (svensk, dansk, fransk och belgisk rätt) mot embetsman med anledning af åtgärd i hans kall gjorts till brott mot offentlig myndighet. Beträffande den relativa straffbarheten hos dessa gerningar följas olika regler i de särskilda straffsystemen. Förutsättning för tillämpligheten af lagrummen rörande förgripelser å embetsman i embetet är, att denne i formellt afseende befunnit sig i lagenlig utöfning af sitt kall (för svensk rätt K. Utsl. [ 340 ]118 1876: ej ansvar för våldsamt motstånd mot länsman vid hemtning till domstol utan föregående förordnande härom af domstolen).

I öfrigt urskiljes med afseende å våld mot embetsmannamyndighet det fall, att det är en folkhop, som uppträder under störande af den allmänna ordningen. I några lagar rätta sig ansvarsbestämmelserna delvis efter förbrytarnes antal (fransk, belgisk och engelsk rätt). Detta var fordom allmänt i bruk. Och man stödde sig härvid på den romerska rätten. Enligt regel har man dock numera öfvergifvit detta förfaringssätt och hänskjutit till domaren att afgöra, huruvida våldet kan sägas vara föröfvadt af enskilda personer eller af en samlad folkmängd. Emellertid har man af detta senare fall gjort ett särskildt brott under användande af det romerska begreppet uppror. Fransk och belgisk rätt göra dock undantag, i det att enligt dem ˮrebellionˮ äfven kan ske af en person, blott att gerningen består i angrepp eller motstånd mot myndighet och ej allenast i förnärmelse med ord eller gerning. Å andra sidan finnas äfven rättssystem, i hvilka uppror fortfarande bibehållit sin egenskap af statsförbrytelse, antingen så att ett motstånd mot offentlig myndighet af en samlad skara betraktas såsom högförräderi (engelsk rätt) eller ock så att uppror användts endast för att beteckna angrepp med förenad styrka å politisk eller social ordning. Detta senare är fallet i den ungerska rätten. Derstädes finnas dock äfven skärpta ansvarsbestämmelser för ett sammanrotande mot offentlig myndighet. Å andra sidan förutsättes uppror äfven annorstädes ofta tjena ett förrädiskt syfte (jfr. den svenska Str. L. 8,1). I öfrigt gälla lagrummen rörande ett sammanrotande mot offentlig myndighet i vissa rättssystem allenast nödgande och våldsamt motstånd (nordisk, holländsk, österrikisk, fransk och belgisk rätt), i andra åter härförutom hvarje våld i tjensten (tysk och ungersk rätt). I svensk rätt är ett sammanrotande af folk härjemte uppror, så snart det sker i afsigt att hämnas för embetsåtgärd. I fråga om straffbarheten af uppror lägger man i öfrigt gemenligen vigt derå, huruvida folkhopen skingrats på uppmaning af offentlig myndighet eller [ 341 ]militärmagt måst anlitas, och huruvida det kommit till våldshandlingar å person eller egendom (jfr. den svenska Str. L. 10,7—12).

Förberörda gerningar utgör de egentliga brotten mot offentlig myndighet, så att säga, deras hufvudstomme. Men till dem ansluta sig en mängd andra förbrytelser, hotande inre frid och allmän säkerhet eller utvisande missaktning mot eller åsidosättande af laga myndighet. Brott af det förra slaget äro: upplopp, d. v. s. folks sammanrotande till begående af våldshandlingar eller under störande af allmän ordning, öppen uppmaning till vålds föröfvande, delaktighet i fånges rymning (jfr. den svenska Str. L. 10,13, 14 och 17; i norsk rätt upplopp likstäldt med uppror), myteri af fångar (dansk och tysk rätt), underlåtenhet att bistå embetsman, som våldföres (norsk rätt), förstörande eller undanskaffande af arkivhandlingar (fransk, holländsk och engelsk rätt), underlåtet angifvande af brott (dansk rätt) och efterföljande delaktighet deri (dansk, fransk och holländsk rätt) etc. Till brott af den senare arten höra åter sådana gerningar som att nedrifva anslagna kungörelser, att taga sig sjelf rätt, att bryta myndighets insegel eller rubba gods, som satts i qvarstad, och att ej hörsamma vissa befallningar af myndighet (jfr. den svenska Str. L. 10,15, 19—23). Genomgående för dessa handlingar är, att de bestå i våld eller trots (K. Utsl. 212 1887: ej ansvar enl. Str. L. 10,20 för säljare, som medelst inteckningsåtgärd egenmägtigt beredt sig för förment fordran säkerhet i den af köparen icke lagfarna fastigheten). Äfven här kunna i öfrigt än flera exempel hemtas från utländsk rätt. Men om såväl det ena som det andra slaget af ifrågavarande förbrytelser gäller det, att de ofta anvisats en annan plats än under rubriken brott mot offentlig myndighet. Särskildt visar sig i sådant hänseende en tvekan, hvarest gränserna skola dragas mellan dessa senare förbrytelser och brott mot offentlig ordning. I det hela äro väl ock brott mot offentlig myndighet ej annat än en form af brott mot offentlig ordning (så i belgisk rätt).

Å andra sidan stå brotten mot offentlig myndighet och ordning, för så vidt de afse begående af våld, nära brotten mot rikets inre säkerhet. Och [ 342 ]i följd häraf finnas de vid statsförbrytelserna följda afvikande grundsatserna äfven här hafva i viss måtto tilllämpats (jfr. i fråga om uppmaning till brott den svenska Str. L. 10,11 och 14, den senare paragrafen enl. lag 2810 1887; i dansk lov 211 1885 ytterst omfattande ansvarsbestämmelser för uppmaning till brott utan verklig påföljd). Det skydd, som tillförsäkrats embetsmän genom förberörda lagstiftning, har här och hvar formligen utsträckts till vissa andra personer, beklädda med ett offentligt uppdrag (jfr. den svenska Str. L. 10,2 och 5). Särskildt gäller detta om riksdagsman, till den del som ej gerning mot honom utgör en statsförbrytelse (jfr. för svensk rätt Reg. Form. 110). Häri ligger ett erkännande, att det ej är embetsmannen utan det offentliga värfvet, som lagstiftningen tagit i sitt hägn. I viss måtto synes dock i några strafflagar (nordisk, fransk och belgisk rätt) en annan uppfattning gifva sig till känna, då de låta straffet rätta sig efter embetsmannens högre eller lägre värdighet (jfr. den svenska Str. L. 10,1 och 5; i dansk rätt blott i fråga om våld). Enligt svensk rätt räknas till sist gerning mot norsk embets- eller tjensteman lika med gerning mot svensk man i sådan ställning (jfr. den svenska Str. L. 10,4 och 5). I öfrigt tänkas lagrummen rörande brott mot offentlig myndighet närmast afse att trygga embetsmän mot dem, som ej hafva embetsmannakarakter (i K. Utsl. 115 1876 dock ansvar enligt dessa lagrum för öfverordnad tjensteman på grund af ärekränkning mot underordnad med afseende å dennes skötande af tjensten).

Svensk rättsutveckling.Efter hvad redan antydts, framträdde i den äldre stads- och gårdsrätten redan romerska begrepp på ifrågavarande område. Borgmästare och råd kunde vid de befallningar, som de gåfvo, förena det högsta äfventyr med deras öfverträdande: böter ända till 40 mark, förverkande af allt gods eller förlust af både lif och egendom. (Allm. St. L. RB 14 och Visb. St. L. II,32). Och såväl i Eriks af Pommern gårdsrätt som i den allmänna stadslagen talades om sammanrotande mot offentlig myndighet. I gårdsrätten nämndes härvid till bestämmande af antalet vissa siffror, och i stadslagen var åter ansvaret det vanliga förräderistraffet, förlust af [ 343 ]lif och gods. Man märker lätt stadgandenas ursprung.

Äfven den senare rättsutvecklingen egde rum under inflytande och med begagnande af de romerska begreppen. Olydnad mot konungens bud eller förbud betraktades såsom ett sätt att visa honom sidvördnad, utgjorde ett crimen majestatis. Dylik gerning föll alltså under straffbestämmelserna i ChLL för smädelse mot konungen och medförde lifvets förlust (Riksd. Besl. 1634 och 1660). Hvad, som härvid närmast afsågs med olydnad, var öppen eggelse att sätta sig upp emot konungen eller den, som å hans vägnar egde att befalla, äfvensom ett sammanrotande af folk i sådant syfte. Det var således det romerska begreppet uppror, som här låg till grund. I specialförfattningar gåfvos också uttryckliga bestämmelser rörande myteri och uppror. I fråga om straffet hänförde man sig till förenämnda stadganden i stads- och gårdsrätten eller hotade med förlust af lif och gods (Stora Kopparb. Grufart. 1649, Krigsart. 1683, Sjöart. 1685 och Hofart. 1687). Och det var äfven under rubriken ˮom myteri och upprorˮ, som i 1734 års lag straffbestämmelser gåfvos för upphetsande till olydnad mot konungen eller hans befallningsmän, för verkligt uppror och för trots mot laga myndighets bud af en samlad skara folk (MB 6,1—3). Genom kongl. förordn. d. 17 1743 fullständigades ifrågavarande lagbud genom fastställelse af straff för sammankallande af allmoge medelst budkaflars kringsändande. Och sedan det derefter i kongl. kung. d. 2611 1816 medgifvits menighet att sammanträda till rådplägning om gemensamma angelägenheter, mot vilkor att vederbörlig anmälan derom skedde hos laga myndighet, utfärdades till sist den 6 Februari 1849 en ny förordning i ämnet. Och det är denna, som ligger till grund för nu gällande bestämmelser (Str. L. 10,7—13). Skilnaden i innehållet af 1849 års förordning och af 1864 års strafflag är ytterst ringa. Den inskränker sig nemligen till en obetydlig redaktionsändring och ett par jemkningar i straffsatserna. Deremot förete dessa lagar åtskilliga afvikelser i förhållande till 1734 års lag. Straffen nedsattes, men i sammanhang dermed framhölls [ 344 ]också uttryckligen, att reglerna för ideellt sammanträffande skulle användas med afseende å brottslig gerning, som vid upproret beginges. Närmare föreskrifter gåfvos om de åtgärder, som voro att vidtaga till upprors dämpande, och, för att det skulle anses hafva börjat, fordrades ej längre verkligt motstånd, utan allenast ådagaläggande af ett derpå rigtadt uppsåt. Det lagrum, hvarigenom 1849 års förordning och derefter 1864 års strafflag (10,10) vid uppror särskildt bekräftade nödvärnsrätten, hade åter sin förebild i förutvarande lag (1734 lag MB 6,3).

I tiden efter LL:ne förekom ofta i författningarne ˮförbudsbrottˮ såsom en särskild beteckning (K. Mand. 1563), och densamma är ej heller fullkomligt försvunnen ur 1734 års lag (StrB 4,1). Derstädes är dock dess betydelse ingen. Men i tiden dessförinnan var för förbudsbrott satt ett bestämdt ansvar, nemligen 40 mark smt (KB 2010 1698). Det var dock ytterst olika gerningar, på hvilka detta begrepp användes. Och ofta skedde det uppenbarligen allenast för att ej behöfva tilllämpa det strängare ansvar, som i lagen fans stadgadt, eller också tvärtom för att ej lemna ostraffad en förgripelse, hvarå lagen icke satt straff. Förbudsbrott var hvarje olydnad mot konungens bud. Romerska begrepp möta oss sålunda här på nytt. Det var dock icke närmast förbudsbrotten, som i den svenska rätten skulle bidraga till utvecklingen af brotten mot offentlig myndighet, utan edsöreslagstiftningen. Äfven edsöresbrotten utgjorde ju speciella förbrytelser mot konungens befallning.

Vidkommande förgripelser mot tjenstemäns personer synes man i tiden efter landslagarne till en början hafva användt den allmänna stadslagens straff bestämmelser för våld eller skymf mot dem, som gingo i stadens ärenden (Exek. Stadg. 1669, Förordn. ang. lotsväs. 1696). I händelse af våld kommo dock senare vida strängare lagrum i bruk. Man ansåg sig nemligen för hvarje sådant fall kunna tillämpa antingen edsöreesansvaret enligt ChLL vid hämnd å domare för det af honom gifna utslaget (EB 18) eller ock det i samma lag stadgade dödsstraffet för den, som företoge gerning mot någon, hvilken erhållit konungens fridsbref (KgB 31). [ 345 ]Härmed kommo dock sålunda två olika straff att användas, och i valet mellan dem afgjorde embetsmännens rang och tjenst. Ansvaret blef i vissa fall lifvets förlust (K. Plak. 1623, Försvar. Br. 1658, Segl. Ordn. 1667, Protektor. 1681, 1695 och 1704, KB 1699, K. Plak. 1700, Prest. Priv. 1723 etc.) och i andra åter vanligt edsöresstraff (KF 1684, Hofart. 1687, K. Plak. 1719, KB 1720, K. Res. 1723). Häråt gafs stadfästelse i 1734 års lag och senare författningar. Detta hindrade likväl icke, att i 1734 års lag alla slags förgripelser mot embets- och tjenstemäns personer upptogos i den åt edsöresbrotten egnade delen (MB 18,8 och 9; jfr. MB 52,3, UB 1,7, RB 14,7). Undantag gjordes ej ens för missfirmelse i tjenst, ehuruväl i öfverensstämmelse med förut gällande rätt sådan gerning kunde försonas med böter. Genom kongl. förordn. d. 201 1779, efter hvilken edsöresstraff i intet fall följde på förbrytelser af ifrågavarande art, fastställdes med afseende å dem åtskilnaden mellan embets- och tjenstemän i det hela på nu stadgade sätt. Och i åtskilliga, särdeles på 1800-talet utfärdade förordningar förlänades det embets- och tjenstemän förunnade skyddet i städse växande måtto jemväl åt dem, som endast hade tillfälligt offentligt uppdrag.

De nu gällande föreskrifterna i ämnet äro, hvad beträffar våld mot embets- och tjenstemän och med dem likställda personer, närmast hemtade från kongl. förordn. d. 291 1861. Allenast ett par nedsättningar i straffsatserna hafva vidtagits. 1861 års förordnings hufvudsakliga betydelse låg i öfrigt just i ett lindrande af ansvaret, nemligen för våld å embetsman. Eljest medförde onekligen 1861 års förordning och 1864 års strafflag, hvar i sin stad, en förhöjning af de närmast förut gällande straffsatserna. Och särskildt utjemnades på detta sätt i ganska betydlig måtto det olika bedömandet af gerningarne, allteftersom föremålet för dem var embets- eller tjensteman. Ytterligare har detta skett genom kongl. förordn. d. 2810 1887, som sänkt straffminimum vid våld å embetsman. Utsträckandet af det embets- och tjenstemän förunnade skyddet till dem, som, utan att ega en sådan karakter, äro stadda i offentlig förrättning, har genom 1861 års [ 346 ]förordning och 1864 års strafflag erhållit en allmän bekräftelse. Ytterligare infördes genom 1861 års förordning i den svenska rätten begreppet våldsamt motstånd vid offentlig förrättning, hvarjemte i densamma först uttryckligen framhölls, att brott mot offentlig myndighet äfven kunde bestå i ett nödgande af embetsman utom tjensten. Då i öfrigt våld å embetsman för embetets skull i vår rätt bestraffas såsom brott mot offentlig myndighet, om våldet skett af hämnd för embetsåtgärd, men också endast i detta fall föranleder ett skärpt ansvar (äfven i finsk rätt enl. KF 2611 1866), beror detta helt och hållet på en återverkan af äldre lagstadganden och utgör en påminnelse om den anknytningspunkt, som förevarande lagstiftning i vår rätt haft i bestämmelserna rörande ˮorättar hämpdirˮ. Med den genom 1864 års strafflag åvägabragta sammanställningen af uppror och förgripelser mot embetsmän blef hämnd för embetsåtgärd äfven upptagen bland bevekelsegrunderna till ett uppror.

Att med våld befria fånge, s. k. gislinga brut, utmärktes redan i våra landskapslagar såsom en svår förbrytelse (UL, SmL, ÖGL). Till en början betraktades gerningen härvid såsom ett brott mot målseganden, i hvars vård fången tänktes befinna sig. Den sammanställdes derför ock med åtgärd, hvarigenom en grof missdådare efter gerningen togs i skydd mot en rättslig förföljelse från målsegandens sida. Emellertid blef ett våldsamt löstagande af fånge, på förut skildrade sätt, ett edsöresbrott genom en rättsutveckling, hvartill uppslaget kan spåras så långt tillbaka som i ÖGL (DrB 2,1, Uaþmb 34,1). Gerningen blef sålunda ett brott mot offentlig rätt, ett brott mot konungens förbud. På samma sätt gick det med lössläppande af missdådare eller annan åtgärd, hvarigenom fånge obehörigen sattes i frihet. Redan enligt landskapslagarne skulle målseganden inställa tjuf på tinget. Ett lösgifvande medförde bötesansvar. Denna föreskrift förekom äfven i landslagarne och stadsrätten. Men derstädes var straff jemväl särskildt utsatt för den tjensteman, som lät tjuf, hvilken till honom öfverantvardats, löpa. Och i tiden efter landslagarne finnas, i anslutning till dessa bestämmelser, äfventyr stadgade för [ 347 ]våldsamt motstånd vid häktande af brottsling (KF 218 1684, Hofart. 1687, KB 2112 1691), för brytande af fängelse (K. Res. 236 1615, K. Råds Br. 1611 1713), för befriande af fånge utan våld (Krigsart. 1683), för hans lössläppande med vilja (K. Instr. 1683) och för sådan försummelse af vaktkarl, hvarigenom fånge kom lös (K. Res. 236 1615, KB 297 1699, 193 1700 och 221 l724).

I sammanhang med stadgandena rörande våldsamt löstagande af fånge lemnade 1734 års lag äfven bestämmelser rörande alla dessa här ofvan uppräknade gerningar (MB 19). Härvid skilde sig 1734 års lag så till vida från den förutvarande rätten, som den för samtliga dessa senare förbrytelser fastställde lägre straff än för ett löstagande medelst våld mot person. Förut bedömdes nemligen ett våldsamt motstånd äfven här enligt reglerna för våld å tjensteman och utgjorde således ett edsöresbrott. Och så var äfven förhållandet med brytande af fängelse, derest det icke var konungens häkte, hvarpå våldet föröfvades. Ty då var straffet än strängare, nemligen lifvets förlust. Här ansågs nemligen föreligga ett crimen majestatis. Eljest åter räknades gerningen lika med ett löstagande ur väktarnes händer. I 1864 års strafflag likställdes på nytt brytande af fängelse med sistberörda handling. Våldsamt motstånd mot fånges häktande upphörde att vara ett särskildt brott, hvarjemte lössläppande af fånge med vilja eller af vållande fingo sin behandling under kapitlet om brott af embetsmän. Det återstod sålunda endast två arter af ifrågavarande brott: befrielse af fånge med våld och utan våld (Str. L. 10,17 och 18). Då genom kongl. förordn. d. 201 1779 edsöresansvaret här ersatts med böter, skärptes åter genom 1864 års strafflag i allmänhet straffen för ifrågavarande brott, hvarförutom försök att medelst våld befria fånge belades med ansvar.

Den i 1864 års strafflag uttalade principen, att vid ansvarets bestämmande i förevarande fall synnerligt afseende skall fästas å beskaffenheten af den häktades eller fångnes brott, har äfven sitt historiska föregående. Ty ursprungligen var man i allmänhet benägen att låta den, som hjelpte en [ 348 ]brottsling att undkomma, få stå i ansvar för dennes gerning. Denna princip finnes bland annat uttalad i våra landskapslagar med afseende å skydd mot en rättslig förföljelse. Och i tiden efter landslagarne omfattades den äfven i fråga om befrielse af fånge, till den del som ej edsöres- eller lifsstraff här kommo i användning. Oftast synes dock af nåd lägre arbiträrt straff hafva blifvit ådömdt. I 1734 års lag möter oss grundsatsen allenast i det lagrum, som rör vangömmo af fånge. Och der har den redan antagit den förmildrade form, som den eger enligt nu gällande rätt.

Hvad till sist beträffar återstående, i 1864 års strafflag behandlade brott mot offentlig myndighet, voro de visserligen ej helt och hållet okända före nämnda lag. Ansvar var sålunda stadgadt för borttagande af rättens offentliga anslag (1734 lag RB 24,5), för egenvillig sjelfpantning (Svea HfRtts Res. 1212 1695, 1734 lag UB 1,4), för rubbande af gods, som var satt i qvarstad eller tecknats med kronans märke (Grufart. 1649, 1734 lag UB 8,7), för brytande af skingringsförbud (Exek. St. 1669, 1734 lag UB 8,8) och enligt åtskilliga förordningar i tiden efter 1734 års lag för vägrande af inträde åt den, som i offentlig förrättning behörigen anhöll derom. 1864 års strafflag (10,19—23) har dock hopfört och allmängjort dessa stadganden. Nya äro straffbestämmelserna för underlåtenhet att hörsamma myndighets anmaning till församling att upplösa sig och för vägran af handräckning, som i offentlig förrättning behörigen påkallas (Str. L. 10,15 och 23).