Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Delaktighet i olofligt tillegnande af annans gods
| ← Utpressning. |
|
Försnillning. → |
Delaktighet i olofligt tillegnande af annans gods.I den svenska rätten gälla särskilda föreskrifter rörande delaktighet i stöld, rån eller utpressnings begående (Str.L. 20,14 och 15, 21,9). Ansvaret derför har nemligen skärpte, så till vida som för den mindre delaktighet, som består i gerningens främjande dels före brottets utförande och dels vid detsamma fastän ej i hufvudsaklig måtto, stadgats vid rån ett visst minimum, hvarunder straffet ej får gå, och vid stöld åter samma ansvar som för hufvudmannen, så framt den delaktiga tagit del i det tillgripna eller eljest haft vinning af brottet. Härförutom har det äfven förordnats, att, då delaktige i stöld straffas såsom gerningsmän, ansvaret skall bestämmas med hänsyn till det tillgripnas hela värde. Hvad beträffar förstnämnda stadgande rörande delaktighet i stöld, kan det sägas i fråga om detta egendomsbrott innefatta ett ovilkorligt erkännande af den grundsats, att hvar och en, som medverkar till brott i eget intresse, är att anse såsom hufvudman. Men i öfrigt leda ifrågavarande stadganden sitt ursprung från den tid, då man under påverkan af romersk rätt började att, med frångående af den i allmänhet följda grundsatsen, vid vissa brott utsträcka ansvaret till alla dem, som deltagit deri, och det på ett sådant sätt, att de utan undantag bestraffades såsom hufvudmän. Vid svårare former af rån var detta fastställdt redan i tiden före 1864 års strafflag (skogs- och sjöröfveri redan enligt ChLL och rån af strandadt gods enligt 1734 lag MB 21, 4). Och hvad angår bestämmelserna rörande delaktighet vid stölds begående härröra de ytterst från kongl. bref d. 29⁄7 1698 och 29⁄3 1700 (jfr. 1734 lag MB 41, 1 och 3, KF 4⁄5 1855 §§ 16 och 18). I förhållande till hvad förut gällt, äro dock 1864 års strafflags stadganden mildare, i det att först i dessa gjorts till vilkor för den delaktiges bestraffande såsom hufvudman, att han i det tillgripna tagit del eller eljest haft vinning af brottet. Förut var äfven ett högre ansvar stadgadt för dem, som missbrukade en öfverordnad ställning för att förmå annan till stöld (KB 29⁄7 1698, 1734 lag MB 41, 2). Men dessa bestämmelser hafva bortfallit eller rättare fått en mera allmängiltig karakter. De ligga nemligen uppenbart till grund för innehållet i § 2 af 1864 års strafflags tredje kapitel.
I allmänhet eger främmande rätt ej längre någon motsvarighet till förberörda stadganden (i norsk rätt dock skärpta ansvarsbestämmelser för mindre delaktighet i såväl stöld som rån och utpressning; i dansk egendomsbrott af dessa slag och delaktighet deri räknade såsom itererade förbrytelser i förhållande till hvarandra). Vanligare är, att, såsom jemväl skett i den svenska rätten (Str. L. 20, 16 och 21, 9; jfr. 3, 9 ibid.), särskilda skärpta ansvarsbestämmelser gifvits för befattning med sådant gods, som åtkommits genom tillgrepp af ifrågavarande art (norsk och dansk rätt). Stadgandena äro dock oftast af något olika art än i den svenska rätten. Enligt regel äro de gifna i sammanhang med föreskrifterna rörande efterföljande delaktighet i allmänhet (fransk, tysk, holländsk och ungersk rätt). Och härvid framhålles stundom alldeles icke beskaffenheten af det brott, hvarigenom godset åtkommits, utan lägges allenast vigt derå, att brottet varit af svårare art (fransk och belgisk rätt: genom crime eller délit; holländsk rätt: genom verbrechen; tysk rätt deremot: genom straffbar handling i allmänhet). Och äfven om strängare ansvar stadgats för dylik befattning med det, som vunnits genom stöld, rån eller utpressning, hafva de härom gifna stadgandena dock en större omfattning och afse särskildt jemväl fördöljande eller mottagande af försnilladt gods (engelsk, österrikisk, och ungersk rätt). Vanligen framhålles ytterligare, att till straffbarhet fordras, det ifrågavarande efterföljande delaktighet egt rum i eget intresse (tysk, ungersk och holländsk rätt samt norsk i fråga om stulet gods), och länder ej blott såsom i den svenska iteration, utan äfven yrkesmässighet till strafförhöjning (dansk, tysk, ungersk och holländsk rätt). Ansvaret är ej heller bestämdt på samma sätt som i den svenska rätten (dock dermed lika norsk och fransk rätt), utan under fastställelse af särskilda latituder, som för oqvalificerade fall äro lägre än de, som bestå med afseende å hufvudförbrytelsen.
De svenska bestämmelserna rörande befattning med stulet gods ansluta sig till den redan i våra äldsta rättsböcker förekommande uppfattningen, att tjufgömmare vore att betrakta ej annorledes än såsom tjufvar (i 1734 års lag särskilda lagrum rörande döljande eller begagnande af tjufgods, MB 41, 3, och rörande dess köpande eller emottagande i pant, MB 49, 1). Utsträckningen af tjufnadsansvaret äfven till dem, som vidtaga åtgärder med hvad, som erhållits genom rån eller utpressning, egde rum genom kongl. förordn. d. 4⁄5 1855.