Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Den äldre germanska straffrättens karakter
| ← Förord |
|
Den germanska straffrättens utveckling till sitt närvarande skick → |
Litteratur: Wilda, Das Strafrecht der Germanen: Nordström, Bidrag till den svenska samhällsförfattningens historia II p. 227—384; Brandt, Forelæsninger over den norske retshistorie II p. 1—156; Kolderup—Rosenvinge, Grundrids af den danske retshistorie §§ 155—171; Roland, De l’esprit du droit criminel; Goos, Den nordiske strafferet i nordisk Retsencyklopædi; Assarsson, Svenska straffrättens allmänna del; Carlén, Kommentar öfver Strafflagen.
Den allmänna delen.
Den äldre germanska straffrättens karakter. Äfven i det äldre germanska samfundet förekom en verklig straffrätt. Visserligen var straffets utkräfvande närmast lagdt i händerna på den förfördelade, och hade straffet sjelft principielt karakteren af enskild hämnd. Men denna hämnd fick dock icke utöfvas annat än med iakttagande af vissa rättsliga former och på ett visst föreskrifvet sätt. Och för mindre fall rigtade sig målsegandens talan i första hand allenast å ett penningebelopp, samt var det endast vid fortsatt underlåtenhet att erlägga detta, som brottslingens egen person lemnades till pris åt målseganden. En straffrätt fans alltså visserligen äfven då. Grundsatser, uppfattning och medel voro allenast olika mot dem, som råda i den moderna straffrätten.
Straffets ändamål var företrädesvis att skaffa upprättelse åt den, som genom brottet vederfarits en kränkning i sin rätt. Och då på honom berodde sjelfva bestraffningen, kom samfundets straffrättsliga verksamhet i hufvudsak att bestå deri, att detsamma undandrog brottslingen sitt rättsskydd och och sålunda ställde honom hjelplös gentemot den rättsliga förföljelse, som öfvergick honom från målsegandens sida. Denna tänktes härvid kunna kräfva bistånd ej blott af sina fränder och vänner utan äfven af samfundets medlemmar i allmänhet. Dessa borde i allt fall ej hindra honom i detta hans förehafvande, vid äfventyr att äfven de eljest ställdes utom lagen. I denna ordning lemnade samfundet alltså målseganden ett kraftigt bistånd och utöfvade medelbart en straffande verksamhet. Och då den, som träffats af en oförrätt, ej kunde underlåta att beifra densamma, utan att deraf lida skada i sitt medborgerliga anseende, var i sjelfva verket föga fara för ett ostraffadt föröfvande af missgerningar. Endast den, som åtnjöt ett obestridt rykte för mod och tapperhet, kunde, sjelf stark genom sin förmögenhet och sina förbindelser, utan egen skam eftergifva sin rätt emot en svagare vederpart, om han eljest hade särskilda skäl dertill. I öfrigt förekom det visserligen fall, då samhället sjelft inskred mot en brottsling. Men till en början egde detta dock icke rum, annat än i de sällsynta händelser, då ingen särskild målsegande fans, utan brottet bestod i ett svikande af de medborgerliga förpligtelserna mot samhället eller ett omedelbart angrepp å detsamma — med andra ord var af politisk natur (skattevägran, landsförräderi, tempels vanhelgande, trolldom, röfveri). Samhället uppträdde likväl då genom samtliga sina medlemmar, och de af dessa vidtagna åtgärderna hade äfven de karakteren af en privat rättsförföljelse.
Samhället saknade särskilda organ för den rättsliga verksamheten. Det måste derför lita till dem, som i det särskilda fallet kunde hafva ett intresse i dess befrämjande. Dessa samverkade till brottets hämnande och brottslingens bestraffande, under det att man medelst straffhot från denne skilde alla dem, som under andra förhållanden voro pligtige eller i allt fall beredvillige att lemna honom sitt understöd och dela hans öde.
Fridlöshet och böter.Det egentliga straffet var fridlöshet. För brottslingen betecknade det förlust af all rätt i samhället, förlust af rätt till ära och gods samt säkerhet till lifvet. Allt detta lemnades till spillo. Och hvad beträffar samhällets öfriga medlemmar, voro dessa, derest de icke tänktes böra deltaga i rättsförföljelsen, i allt fall förbundne att ej lemna den fridlöse understöd eller skydd eller ens hafva samvist med honom. Synnerligen känntecknande för denna straffart var dess brist på mått. Härtill torde bland annat nog hafva bidragit, att man i hvarje rättskränkning närmast såg en personlig förnärmelse och i bestraffningen en personlig upprättelse. Ingreppet i den förnärmades personliga rätt försonades genom åtgärder mot brottslingens, och bättre kunde den härmed åsyftade upprättelsen ej lemnas än genom brottslingens fullständiga tillintetgörelse.
Jemte fridlösheten förekom dock äfven en annan straffart, nemligen böter. Och här var onekligen tillfälle till ett afvägande af straffet efter brottets storlek. Till största delen har detta senare straff dock ursprungligen haft sin uppkomst i enskilda uppgörelser mellan vederparterne. De erlagda böterna bekräftade en försoning, hvarmed målseganden lät förfalla sitt yrkande å fridlöshet eller sin rätt enligt en derå lydande dom och den brottslige under erkännande af sin skuld köpte sig förlåtelse af målseganden och sålunda lemnade honom den skyldiga upprättelsen. Äfven i böterna låg nemligen i första rummet en ideell upprättelse för den tillfogade oförrätten. Dertill kom visserligen ytterligare, hvad målseganden beträffar, en materiell godtgörelse för den skada, som genom förbrytelsen kunde hafva vållats. Men derefter afpassades dock ej särskildt bötesbeloppet. Och en motsvarighet härtill fanns i öfrigt vid fridlösheten i den rätt, som målseganden vann i den brottsliges förbrutna bo.
Lagstiftningen förhöll sig i öfrigt tydligen gynsam gent emot bötesstraffet. Detta visar sig dels deri, att i vissa mindre fall brottslingen i första hand lemnades rättighet att försona gerningen med böter och således afböja inträdandet af fridlöshet, och dels deri, att i andra fall han dock fick rådrum för inledandet af en underhandling med målseganden om en dylik försoning. Allenast i synnerligen svåra fall trädde målseganden med sjelfva brottet in i sin rätt att utkräfva straff med brottslingens nedergörande, hvarvid den den derpå utverkade domen godkände gerningen såsom berättigad hämnd. Och äfven här begränsades underhand denna målsegandens rätt på det sätt, att den efter viss tid trädde ur kraft och derefter endast kunde utöfvas, sedan den medelst dom vederbörligen erkänts och stadfästats.
Äfven på annat sätt drogos under utvecklingens fortgång allt trängre gränser för sjelfhämndens utöfvande samt fridlöshetens användande och betydelse såsom straffmedel. Detta skedde hufvudsakligen genom utvidgande af de fall, der hämnd ej genast fick tagas, utan dom å fridlöshet först måste afvaktas, äfvensom af de med böter ovilkorligen försoningsgilda förbrytelserna. Men hit måste också hänföras de stadganden, som afsågo att inskärpa, det skam ej vore förbunden med mottagandet af böter för en liden rättskränkning, och vidare de, som anbefallde brottslingen att dröja med anbudet af böter för sin gerning och anvisade honom att i tiden närmast derefter hålla sig undan å vissa fridlysta trakter samt derefter erbjöd honom en särskild frid för inställelse vid rättsförhandlingen och flykt efter en fällande dom. Och annorledes var ej heller förhållandet med de öfvergångsbestämmelser, som togo brottslingens fränder i särskildt skydd mot målsegandens hämnd, men lade å dem en förpligtelse att vid svårare brott sammanskjuta ett bidrag till försoningsböterna, och ej heller med de efterhand införda lindringarne i ansvaret för samvist med och bistånd åt den fridlöse.