Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Den germanska straffrättens utveckling till sitt nuvarande skick
| ← Den äldre germanska straffrättens karakter |
|
Straffmedel. → |
Den germanska straffrättens utveckling till sitt närvarande skick.Till dessa efterhand skeende inskränkningar i sjelfhämnden anknöt sig en rörelse till öfverflyttandet af den omedelbara verksamheten för brottens beifrande och bestraffningens utöfvande från de enskilde målsegandena till rättssamfundet sjelft. Förutom de fall, hvari ett sådant uppträdande från samhällets sida från början förekommit, visade sig det intresse, som samhället tog i brottens rättsliga förföljande, i den andel, som det allmänna, hos oss det ursprungliga mindre rättssamfundet (häradet eller staden) och konungen, bekommo af böter och den fridlöses förbrutna bo. Och inom de bötesgilda brotten sattes på detta sätt just råmärken mellan offentliga och privata förbrytelser. Vid dessa senare voro nemligen böterna målsegandens ensak, och var det sålunda för det allmänna likgiltigt, om målseganden talade å saken eller afstod härifrån. Så förhöll det sig naturligen åter icke vid de öfriga förbrytelserna. Och derför träffades här efterhand åtskilliga anordningar för vinnande af trygghet, att laga rättsförföljelse skulle komma till stånd. Straff utsattes för den, som i hemlighet slöte förlikning om en mot honom föröfvad förbrytelse eller uraktlät att härom anställa och till laga dom fullfölja talan. Och de mindre samfundena ställdes i förhållande till de större (respektive hus- och jordegare, by eller grannelag, härad) i ansvar för upptäckandet och lagförandet af gerningsmännen till inom dem begångna missgerningar af gröfre beskaffenhet. Ytterligare lemnades i sammanhang härmed subsidiärt en åtalsrätt åt andra än målseganden, nemligen antingen såsom i anglosachsisk rätt och på Island åt hvar och en enskild medborgare eller såsom i det öfriga Norden och enligt frankisk rätt åt en konungens tjensteman — hos oss länsmanen enligt Ch. LL. Tgm. B. 17. Alla dessa stadganden voro tydligen till hjelp för en sådan målsegande, som var för svag att med egen kraft drifva sin sak mot vederparten. Men de tjenade äfven till kontroll å den målsegande, som sjelf ej hade känsla för sin förpligtelse att i laga rättegång skaffa sig den honom tillkommande upprättelse. De höra derföre tydligen också till en tid, då denna känsla började afmattas. Å andra sidan röja de också en tilltagande sträfvan hos de politiska samfunden och myndigheterna att draga straffverksamheten under sin omedelbara uppsigt — en sträfvan, som helt naturligt skulle framträda i samma mån, som dessa samfund och myndigheter vuxit i styrka och erhållit för ändamålet lämpliga organ.
Straffändamålet ej längre af privaträttslig utan af offentligt rättslig natur.Härmed inträdde dock också en förändring i uppfattningen at straffets ändamål. Den upprättelse, som straffet beredde den enskilde målseganden, trädde alltmera i bakgrunden. Endast i fråga om de förseelser, som blott föranledde böter till målseganden, bibehöll sig tillsvidare detta åskådningssätt. Men i öfrigt lemnades ifrågavarande upprättelse ej längre i straffet utan i ett särskildt skadestånd, som, i motsats till hvad förut skett, allmänt kom att jemte straffet utgå till godtgörande af målseganden genom förbrytelsen åsamkad förlust af materiell eller ideell natur. Straffet kom att uttagas i samfundets namn och å dess vägnar. Denna förändring skedde dock naturligen endast steg för steg. Och i sjelfva verket är den icke ens nu fullständigt genomförd, och blifver det väl knappast någonsin. För vår rätt må sålunda såsom qvarlefvor från de äldre samfundsförhållandena i detta afseende märkas den målseganden tillkommande åtalsrätten, den privata häktningsrätten (Prom. L. till Str. L. 19 m. 10) och den ur sjelfhämnden utvecklade nödvärnsrätten.
Förändrade straffmedel.Med ifrågavarande utveckling förändrades i allt fall straffmedlen. Bland annat togo nemligen myndigheterna sjelfva straffexekutionen i sin hand. Och dermed var ej vidare någon plats för sjelfhämnden och fridlösheten i deras gamla former. Bötesstraffen bibehöllos deremot visserligen, ehuruväl den vidsträcktare användning, som de under de förutgående försöken att inskränka fridlöshetens ådömande fått, rönte modifikationer till en förnyad inskränkning af desamma. Länge bibehöllo böterna i öfrigt sin privaträttsliga karakter på det sätt, att målseganden fortfarande tog sin andel deri — en anordning, som, hvad de allmänna brotten vidkommer, för vår del först upphört med den nya strafflagen, Hvad gröfre brott angår, trädde i stället för fridlöshet: lifs- kropps- äre- förmögenhets- och frihetsstraff, nemligen dels sådana, som kunna sägas vara utsöndrade från fridlösheten — lifsstraffet, landsförvisningen, ärelösheten och konfiskationen — och dels efter främmande rättssystem mindre ärestraff, stympningar, kroppslig tuktan och särskildt frihetsstraff. Delvis synes i öfrigt införandet af dessa straff hafva föregått straffexekutionens öfverflyttande från de enskilde till de administrativa myndigheterna. Ty exempel förekomma derå, att verkställandet af lifs- och kroppsstraffen uppdragits åt målsegandena. Detta gäller dock egentligen äldre tider. Och då användes sådan bestraffning endast vid de mera nesliga brott, som vanligen hade trälar till gerningsmän och derför äfven ansågos kunna beläggas med dylika då för skamliga ansedda straff. Till den del som förhållandet åter kan anses vara annorledes, är det af öfvergående natur. Ty eljest är den allmännare förekomsten af förenämnda nyare straffmedel samtidig med straffexekutionens öfvertagande af de administrativa myndigheterna. Hvad beträffar våra äldre rättsböcker, tillhöra dessa samtliga brytningsperioden mellan det äldre och det nyare straffsystemet. Redan i Landskapslagarne nämnas vid sidan af fridlöshet och bötesstraff nyare straffmedel af mera offentligt rättslig natur, hvaremot bödel ej omtalas annat än St. L:ne och Ch. LL. Spår af en inqvisitorisk process på initiativ af myndigheterna framträda redan i Landskapslagarne (osidugha manna nämdir i Sm. L:n).
Orsakerna till förenämnda rättsutveckling.Ytterst berodde ifrågavarande rättsutveckling naturligen å en förändring i de sociala förhållandena. Men i öfrigt har den visserligen påskyndats genom bekantskapen med främmande positiva rättssystem och sålunda blifvit i god mening brådmogen. Det är härvid företrädesvis den romerska och kanoniska straffrätten och straffprocessen, som fått tjena till mönster, och hvarifrån man hemtat institut och element till den germanska rättens utbildande och lämpande efter de förändrade förhållandena. Men då den romerska rätten i dessa delar starkt påverkats af den grekiska, och den kanoniska rätten åter till det mesta omfattat mosaiska principer och anordningar, samt den mosaiska rätten åter byggt på egyptisk grund, kan man för en mängd bestämmelser, hvarigenom redan i tidigare germansk rätt öfvergången förmedlades från en privat till en offentlig straffrätt och straffprocess, leda sig tillbaka till de grekiska och egyptiska rättssystemen. Samtliga dessa antika rättssystem hafva i öfrigt genomlöpt motsvarande utvecklingsstadier som det germanska och röja äfven i afslutadt skick tydliga spår häraf. Den talrika förekomsten af privata brott, inrymmandet för vissa fall af rätt åt målseganden att eftergifva eller nedsätta straffet samt det allmänna bruket af lifsstraff, saknaden af verkligt straffmått och talionsprincipens användande för sådant ändamål visa alla tillbaka å en straffrätt, hvari privat åtalsrätt och sjelfhämnd varit förherrskande. Men i sin slutliga gestalt beteckna nämnda rättssystem visserligen en vida högre utveckling än det gamla germanska. Och de kunde derför jemväl under en längre tid tjena till förebild vid detsammas omarbetande i modern rigtning. I sjelfva verket hafva de nemligen ej allenast underlättat öfvergången från en privat straffrätt och straffprocess till en offentlig utan äfven under de tidigare skedena af den vidare utbildningen lemnat material till det derefter alltjemnt fortsatta reformarbetet.
För en senare tid har åter onekligen inflytandet å den moderna straffrättens utveckling närmast utöfvats af de filosofiska rättssystem, som i reformerande syfte sökt att bestämma brottets begrepp och straffets ändamål. Deras värde torde dock företrädesvis ligga deri, att de bragt till klarare uttryck det rådande rättsmedvetandet, sådant det rörde sig hos folket och efterhand förändrade sig under fortgången af den sociala utvecklingen. Men derigenom påskyndades äfven de häraf betingade reformerna, och bragtes de till stånd på ett fullständigt, straffjustisen i dess helhet omfattande sätt. Så till vida som nämnda filosofiska system hvart för sig endast uppställt ett enda straffändamål och med hänsyn dertill sökt bestämma straffrättens och straffprocessens gränser, innehåll och gestalt, kunna de dock visserligen icke förverkligas i något positivt rättssystem. Ty i sjelfva verket är det under hvad samhällsskick som helst ett flertal intressen, som påfordra kriminell bestraffning, och hvarå vid dess utöfvande afseende måste fästas. Och i samma mån som samhället bättre organiseras, blifver detta i öfrigt förhållandet ej i mindre utan i större omfattning. Men det ligger visserligen vigt derå, om det ena eller det andra straffändamålet uppställes såsom det hufvudsakliga, — det, hvilket man företrädesvis bör hafva i sigte vid vidtagandet af lagstiftnings- och lagskipningsåtgärder i ämnet. I öfrigt hafva de nyaste af nämnda filosofiska system på detta sätt endast omfattat och beredt erkännande åt principer, som redan börjat beaktas, om äfven i mindre måtto, uti förberörda antika straff- och processrätter. Men i förhållande till dessa beteckna onekligen dessa senare filosofiska system och den under deras påverkan tillkomna moderna straffjustisen ett mera framskridet tänke- och uppfattningssätt.
Olika straffändamål under utvecklingen af en offentlig straffrätt.Sedan straffet hufvudsakligen ansetts böra uttagas i samhällets och ej längre i den private målsegandens intresse, bibehöll det dock länge karakteren af en upprättelse, fastän ej vidare af privat utan af offentlig beskaffenhet. Det betraktades såsom brottets oundvikliga följd, såsom en af gudomlig, moralisk eller rättslig ordning fordrad vedergällning för brottet — en uppfattning, som på olika sätt fick sitt uttryck i de s. k. absoluta straffteorierna (Hugo Grotius, Kant, Hegel, Zachariä, Abegg, Wirth, Köstlin äfvensom Klein och Welcker med deras skadeersättningsteori). Snart gjorde sig dock vissa nyttighetssynpunkter gällande, hvarvid man helt naturligt i straffet ytterst såg ett medel till rättsordningens framtida upprätthållande — de relativa straffteorierna. Till en början lades dock mesta vigten å den skräck, som straffet ingåfve samfundsordningens fiender. Hit höra sådana teorier som afskräckningsteorierna (Feuerbach) och varningsteorierna (Bauer). Ser man åter på förberörda antika rättssystem, utmärka de ett förmedlande mellan dessa olika uppfattningssätt af straffets ändamål. Straffet var i första rummet visserligen vedergällning för det ifrågavarande brottet, men det var tydligen äfven afsedt att lända till förekommande af dettas vidare föröfvande och hade sålunda delvis redan fått en preventiv karakter. I allo sågs dock härvid hufvudsakligen å samhällets rätt och bästa. I det mesta hörde det till en redan svunnen period att fästa afseende vid målsegandens intresse, och endast i mindre måtto hade man, såsom särskildt i den mosaiska rätten, börjat att taga hänsyn till brottslingen sjelf. Hvad den moderna straffrätten åter vidkommer, har denna efter öfvergången från sin mera privata karakter ända till sista tider befunnit sig på en liknande ståndpunkt som de antika rättssystemen.
Under ett sådant utvecklingsskede har straffprocessen en viss benägenhet att ikläda sig inqvisitoriska former. Och detta visade sig, hvad den senare germanska rätten beträffade, i en domstolarne tillagd rätt att af sig sjelfva inleda ett rättsligt förfarande mot den, som misstänktes för brott, samt att till sanningens utforskande använda äfven sådana medel som tortyr, hvartill ytterligare kom en större frihet i pröfvandet af den åstadkomna bevisningens värde. För kriminalrättens del ledde det nya uppfattningssättet visserligen efter moderna begrepp till förbättringar, men dock af allenast ganska ofullständig beskaffenhet.
Då brott och civil orätt i det hela sammanföllo, så länge man i straffet hufvudsakligen såg en privat upprättelse, yppade sig med vedergällning såsom straffändamål visserligen ett behof att urskilja desamma från hvarandra. Men i sjelfva verket vans dock sålunda föga ledning för ett nogare bestämmande af gränserna dem emellan. Bättre blef dock förhållandet härutinnan i samma mån, som man härjemte började fästa afseende å förberörda nyttighetssynpunkter. Ty derefter borde ju staten ej använda sin straffmagt för annat fall, än att rättsordningen störts genom en i handling framträdd viljeakt, och att denna handling ej blott var af beskaffenhet att beröra dess intressen, utan äfven berodde på sådana rättstridiga bevekelsegrunder, att vid uteblifvandet af bestraffning dess återupprepande vore att befara, vare sig af gerningsmannen eller andra. Åsigterna kunde dock helt naturligt skarpt vexla i nämnda hänseenden. Och såväl för de antika straffsystemen, särskildt det grekiska och romerska, som äfven för den äldre moderna straffrätten visade sig detta i de dömande myndigheternas förfarande att utan stöd af lagen stämpla åtskilliga under deras pröfning dragna handlingar såsom förbrytelser. Till dessa arbiträra brott slöto sig äfvenledes arbiträra straff. Andra straff än de, som i lagen faststälts, blefvo tillämpade. Systemens egentliga svaghet röjde sig för öfrigt i svårigheten att finna normer för fastställandet af ett passande straffmått. Straffen voro dessutom i allmänhet hårda och stodo ej i rätt förhållande till de särskilda brotten. Den straffskala som fans, var föga utbildad, — principielt lifsstraff, hvartill såsom eftergifter anslöto sig landsförvisning, förmögenhets- äre- och kroppsstraff äfvensom trälarbete. Grymma skärpningar af de särskilda straffarterna förekommo jemväl till injagande af den dermed åsyftade afskräckningen, och sålunda fick straffskalan särskildt en utvidgning uppåt utöfver lifsstraffet genom dödssätt af svårare beskaffenhet. I brist på annan grund för straffmätningen tillämpades i sådant afseende mera eller mindre talionsprincipen, i följd hvaraf åt stympningsstraffen särskildt inrymdes en plats i straffsystemet (öga för öga och tand för tand).
Afseende å brottslingens rätt och bästa.Det var isynnerhet under det adertonde seklet som det från rättsfilosofernas sida kraftigare betonades (Voltaire, Montesqieu, Beccaria), att man vid bestraffningen äfven måste fästa afseende å brottslingens person. Inom straffprocessen voro de närmaste verkningarne häraf, att de inqvisitoriska elementen ånyo utgallrades derur. Den fick åter mera accusatoriska former. Den tilltalade behandlades ej vidare uteslutande såsom föremål för en undersökning, utan sattes i tillfälle att värja sin rätt, mångenstädes så att särskilda hjelpmedel och biträden härför ställdes till hans förfogande.
Hvad den egentliga straffrätten beträffar, undergick den på nytt en fullständig ombildning. Brottens antal minskades i det hela ytterligare. Men vigtigare var, att de särskilda förbrytelserna närmare fastställdes till begrepp, art och svårhet, samt att straffen blefvo mildare och bragtes i en noga genomförd skala, som tillät ett närmare afvägande af den särskilda förbrytelsens större eller mindre straffbarhet. Det var med och efter den franska revolutionen, mera allmänt isynnerhet efter 1830, som dessa reformsträfvanden erhöllo en positiv gestalt. De kraf, som härvid framställdes, voro, förutom borttagandet af religiösa och moraliska förbrytelser: likhet inför lagen, afskaffandet af arbiträra brott och straff samt onödiga skärpningar vid de senare äfvensom införandet af graderad straffskala och straff af natur att endast drabba brottslingen och, så vidt möjligt vore, ej förhindra hans återförenande med samhället (straffen personliga och reparabla — ej konfiskation, dödsstraff, ärestraff, stympning, bränmärkning etc.). Från början ville man äfven ej längre medgifva nåd och strafflatitud samt endast använda fängelsestraff på viss tid. Men dessa principer vunno ej vidare rotfäste. Hufvuddelen af straffen bilda härefter frihetsstraffen, med eller utan lifsstraffet såsom ett högsta straffmedel i skalan och nedåt fullständigade af bötesstraff.
Utgångspunkten för samtliga dessa reformsträfvanden var känslan af en samhällets förpligtelse mot den tilltalade och brottslingen. Men åt denna förpligtelse gåfvos olika uttryck, och detta visade sig äfven i de filosofiska rättssystem, som byggde å den nya grunden. Sålunda ville somliga, att straffet ej finge vara hårdare, än som vore nödvändigt för borttagandet af brottsligheten i viljan hos gerningsmannen (Grollmans preventionsteori, äfven Boström, Schulzes sjelfförsvarsteori), medan andra åter stälde på straffet anspråket, att det borde vara af moraliskt förbättrande natur (Spangenbergs förbättringsteori). Och ehuru man i de positiva rättssystemen väl icke uttryckligen erkänt denna senare grundsats annat än så till vida, som straffet ej får lända till brottslingens moraliska försämring, har man dock faktiskt alltmera rättat sig efter sistberörda anspråk och sökt, der så ske kunnat, att med straffet förena en uppfostran i intellektuellt och moraliskt hänseende. Det är sådant sätt som vid frihetsstraffet det s. k. penitentiärsystemet i olika former omfattats under städse upprepade försök att alltmera anordna fängelsestraffet på det sätt, att förbrytaren skulle återskänkas till samhället med alla förutsättningar för en framtida hederlig och gagnelig vandel. Härmed har jemväl yppat sig en benägenhet att på visst sätt åter införa arbiträra straff. Återstående fängelsetid anses nemligen kunna efterskänkas, om brottslingens uppförande tyder på en undergången förbättring, medan man deremot tillsvidare endast undantagsvis (Irland) erkänner det berättigade i straffets förlängande under motsatta förhållanden.
Det kan för öfrigt visserligen sättas i fråga, om man icke delvis redan gått för långt i den för ögonblicket inslagna rigtningen och i sin omsorg om brottslingens person väl mycket lemnat ur sigte samhällets och målsegandens intressen. Men för närvarande angifver visserligen icke något ett omslag i den rådande stämningen. Tvärtom hafva de nya grundsatserna uppenbarligen ännu icke fullbordat sitt reformverk. Särskildt hafva de af dem betingade anstalterna och förändringarne stött på en mängd svårigheter af praktisk och ekonomisk natur (dyrbara fängelser), som flerstädes tillsvidare endast i ofullständig måtto besegrats.
Statens rent preventiva verksamhet till brotts förekommande.Jemsides med ofvannämnda förändring i uppfattningen af straffändamålet, tilltager ock krafvet på statens utöfvande af en rent preventiv verksamhet till brotts förekommande. De allmänna medlen, som i sådant afseende komma till användning, äro: bildningens spridande, nödens lindrande, lyxens stäfjande, utbredandet af kännedomen om lagarne, särskildt om dem, som röra straffrätten, samt den medborgerliga andans höjande och åtgärder mot ett lastfullt lefverne. Men särskildt öfvar staten i detta syfte en tillsyn å vissa klasser, öfvergifna och vanvårdade barn, tiggare, lösdrifvare och lättingar utan tillgångar för sitt uppehälle, samt inskrider mot dem i afsigt att förmå dem till väljande af en lefnadsbana, som må kunna föra dem bort från brottets. Då syftet dock sålunda i det mesta är enahanda med det, som staten numera fullföljer med sin straffverksamhet, blifva medlen äfven af liknande natur: frihetstvång med arbetsskyldighet och uppfostran. Och ifrågavarande, straffjustisen fullständigande, rent preventiva verksamhet närmar sig sålunda densamma i så hög grad, att för framtiden svårigheter torde uppstå att hålla dem åtskils från hvarandra. Dermed skulle dock den moderna straffrätten bryta med en af sina nedärfda kardinalprinciper, nemligen att med straff belägga ej lasten, utan endast den brottsliga gerningen.