Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Förgripelse å annans rätt till fast egendom

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Olofligt tillegnande af annan rätt till lös egendom än eganderätt
Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.
Bedrägeri och oredlighet.  →


[ 206 ]Förgripelse å annans rätt till fast egendom.Fast egendom var enligt den äldre germanska rätten lika litet som nu föremål för förut framställda egendomsbrott. Likvisst kunde äfven här de omständigheter inträffa, som hufvudsakligen utmärkte stölden och rånet i deras gamla bemärkelser. Och med hänsyn härtill finner man också ett högre ansvar stadgadt dels för ett rubbande af gränsmärken mellan fastigheter (GottlL: 3 mark, WmL II: 3 mark för hvart rör, SmL och MELL: 40 mark) och dels för ett egenmägtigt afhändande af annans fasta egendom och med våld verkställdt besittningstagande deraf (i ÖGL för iorþa ran 40 mark, om ej efter laga dom uppgaf jord, som man olagligen tagit i besittning; i VGL III: 27 mark samt i Skenn. St. 1335, LL:ne och 1734 lag JB 18: 40 mark för ett med våld verkställdt tagande af annans fastighet; i GottlL lifvets förlust för förskingrande af annans jord, som gaf 3 mark i lega, och i 1734 lag JB 10, 1 40 daler för afyttrande af annans jord utan fullmagt). Och på detta sätt kom särskildt rubbande af rå och rör i den senare rätten att för en längre tid betraktas såsom stöld och medföra det derför stadgade ansvaret (i ChLL 40 mark, om man blott uppkastade råstenar, men, om man flyttade dem, 40 mark och tjufsnamn; i 1734 års lag för allt rubbande af rå och rör 40 daler och ärans förlust, om det skedde af arghet och [ 207 ]illvilja att dermed förvilla annans rågång; genom KF 79 1858 förfalskning liksom enligt nu gällande rätt). I allmänhet tänkte man sig dock icke med afseende å fastighet eganderätten eller besittningen såsom föremål för det rättsstridiga angreppet. Till den del som förbrytelser af denna art föranledde ansvar, var det närmast ej med afseende å det lagstridiga tillegnandet, som de bestraffades, utan med hänsyn till de dervid begagnade medlen: bedrägeri, oredlighet, förfalskning eller öfvervåld. Och i nu gällande rätt förfar man på samma sätt (i norsk rätt dock ansvar för olofligt besittningstagande af annans fastighet såsom olofligt brukande deraf och i ungersk såsom skadegörelse samt i engelsk såsom ˮoffence against public orderˮ).

Deremot funnos i den äldre rätten i en mängd fall särskilda ansvarsbestämmelser utsatta för sådant intrång på annans fastighet, som innebar ett försök att göra sig till godo dess afkastningsförmåga eller eljest gick ut på ett brukande af densamma. De stadganden af denna art, som förekommo, voro lika mångtaliga som detaljerade. Och till stor del upptagas våra äldre rättsböckers och 1734 års lags byggningabalkar deraf. Straff finnas sålunda redan i de äldsta svenska lagarne stadgade för upptagande af annans åker eller äng, för slående af äng och skärande af åker eller torfteg, tillhöriga annan, för åkande öfver annans åker, för insläppande af kreatur på främmande egor eller deras tjudrande derstädes samt för nedbrytande af laga stängsel äfvensom för missbruk af liknande art, hvartill landbo eller delegare i marken gjorde sig skyldiga. Och genom senare förordnanden såväl i allmän lag som i administrativa författningar utvidgades och fullständigades hit hörande föreskrifter. Och hvad som i denna del finnes stadgadt i vår nu gällande lag rörande åverkan (24, 1, 2, 5, 7–11), är jemväl icke annat än ett återgifvande af dessa äldre lagbestämmelser, fastän delvis visserligen i en något förändrad och mera allmän form samt utan bibehållande af den mängd åtskilnader, som i den gamla rätten gjordes i fråga om måttet af straffbarhet i de särskilda fallen.

[ 208 ]Det ansvar, som fordom följde å förbrytelser af ifrågavarande art, var jemförelsevis ringa. Härtill verkade dels deras uppfattande såsom former af ett olofligt brukande allenast (i VGL:ne förda under begreppet ˮfornæmiˮ) och dels väl äfven den från äldre sociala förhållanden ärfda åskådningen, enligt hvilken fast egendom ej i samma måtto som lös ansågs falla under enskild eganderätt. I viss måtto var till och med ett intrång på annans mark strafflöst, och inträdde ansvar blott, för det fall att det skedde i större omfattning och utmärkte en bestämd föresats att gå annans rätt för nära (t. ex. afmejande af flera tegar). I fråga om förevarande egendomsbrott lades i öfrigt ingen särskild vigt på den afsigt, hvari de egt rum. Det kunde vara uppsåt att rikta sig, men det kunde äfven vara begär att göra skada. Och jemväl i detta afseende har nu gällande lagstiftning i ämnet ej skilt sig från den äldre. Allenast i ett fall, nemligen beträffande tillgrepp af skogsprodukter samt af gräs och torf, hafva lagstiftarne bland handlingens momenter upptagit gerningsmannens afsigt att ˮsig eller annan tillegnaˮ det tillgripna. I full öfverensstämmelse med hvad som af gammalt varit stadgadt, hafva under rubriken åverkan sammanförts med förbrytelser, som hufvudsakligen väl tänkas begås i vinningslysten afsigt, sådana, som enligt regel alldeles icke hafva denna grund eller i allt fall ej behöfva hafva det (nedbrytande af hägnad), och göres det i allt fall ej någon åtskilnad i nämnda hänseende. Och ytterligare bestraffas i ett fall uttryckligen jemväl kulpös handling (vållande till kreaturs inkommande på annans egor). Redan med afseende å förut framställda egendomsbrott kan man säga, att, då vår lagstiftning ej bland dess begreppsbestämningar uttryckligen upptagit gerningsmannens önskan att rikta sig eller annan, hinder ej finnes, för att, med undantag för stölden, derunder äfven kunna komma att falla skadegörande handlingar. Men detta gäller särskildt åverkan.

Insläppande af kreatur kan i öfrigt sägas hafva stöldens karakter, så vidt derigenom afsetts att tillgodogöra sig annans gröda genom afbetande. Detta beröfvar dock icke gerningen dess egenskap af [ 209 ]åverkan. Tvärtom hafva af gammalt under detta begrepp förts en mängd andra fall af egendomsbrott, bestående i ett tillegnande af naturalster. Och i viss mån är detta fortfarande fallet i vår rätt, nemligen med jagt och fiske utan laga rätt å annans mark samt med olofligt tagande af gräs och torf samt vindfälle eller annat, som ej uppphuggits eller beredts till bruk, äfvensom ytterligare med fällande af träd å annans mark och olofligt tagande af hvad derå växer, så vidt värdet af det tillgripna ej går öfver femton kronor, samt utan sådant förbehåll med syrande och bläckande af träd (Str. L. 24, 3, 4, 6, 7, 12–14). Emellertid kan i fråga om åverkan i allmänhet för vår rätt iakttagas en utveckling i rigtning att skärpa ansvaret derför. Detta har bland annat skett genom den omarbetning, som hit hörande stadganden med 1864 års strafflag undergingo, och än ytterligare genom den förändring, som derefter i denna del vidtagits (§ 4 enligt KF 166 1875). Delvis har åverkan bestraffats lika strängt eller till och med strängare än oqvalificerad stöld. Men härjemte hafva, hvad särskildt beträffar tillgrepp af naturalster, de fall, hvari dessa bestraffats såsom åverkan, efterhand inskränkts, och stöldbegreppet sålunda kommit att i allt större måtto lämpas å tillgrepp af denna art.

I vår äldre rätt togs åverkan tydligen i en särdeles vidsträckt bemärkelse. Sålunda finner man i en och annan äldre rättsbok allt tillgrepp af naturalster, som begicks med deras frånskiljande från fastigheten, behandladt i byggningabalken och belagdt med det ansvar, som vanligen följde å åverkan. På sådant sätt synes från början äfven tillgrepp af säd samt af planterade träd och af frukt eller ärter i trädgård ej hafva räknats såsom stöld utan allenast såsom åverkan. Och än vidare har, med undantag för boskap, samma uppfattning gjort sig gällande beträffande tillgrepp ute å mark i allmänhet. Hvad som rörande platsen för framställningen och straffbarheten sagts om tillgrepp af det, som växte å marken, har nemligen äfven här sin tillämplighet, såsom i fråga om tagande af bistock och huggen ved samt af ej allenast fisk ur [ 210 ]nät eller mjärde och vildt djur ur snara eller annat giller i skogen utan äfven af sjelfva fiske- och jagttyget äfvensom af åkerbruksredskap i allmänhet. Till någon del torde, hvad särskildt beträffar fiske- och jagttyg samt åkerbruksredskap, härvid hafva inverkat, att man hufvudsakligen tänkte sig fiske- och jagttyg såsom föremål för ett olofligt brukande. Men stundom framhålles detta dock icke såsom förutsättning för ådömandet af den lägre åverkansboten.

Redan under landskapslagarnes tid synes dock uppfattningen hafva varit på väg att i dessa afseenden undergå betydliga förändringar. Och derefter egde detta rum i alltjemt stegrad måtto. Delvis kommo ifrågavarande förbrytelser härvid att visserligen upptagas i den del af rättssystemet, som var egnad åt framställningen af stöld, men bibehölls dock den vanliga, utan hänsyn till värdet af det tillgripna stadgade åverkansboten, i följd hvaraf dessa förbrytelser i det hela fingo karakteren af privilegierad stöld. Men stundom likställdes ifrågavarande tillgrepp af naturalster utan vidare med vanlig stöld och tillades dem efter hand till och med egenskapen af qvalificerad stöld. Öfvergången härtill var så mycket lättare, som man äfven i de lagar, hvarest den ena eller den andra formen af tillgrepp ute å mark framställts såsom åverkan, hade under vissa förhållanden låtit inträda ett skärpt ansvar, ja till och med högsta urbota bestraffning.

Denna utveckling är redan afslutad före tillkomsten af 1864 års strafflag. Utmärkande af tillgrepp ute på mark såsom qvalificerad stöld i de af samma lag uppräknade fall (StrL. 20,3 är i det mesta allenast ett återgifvande af förut gällande rätt, åtminstone så vidt som dessa tillgrepp ute å mark framställas och bestraffas såsom stölder. I SmL finnes visserligen sädesstöld omhandlad i byggningabalken, fastän under försvårande omständigheter straffet kunde stiga ända till 40 mark eller lifvets förlust, nemligen om af stackad säd ej blott en eller annan kärfve utan hela skylen tillgripits. I öfriga svenska landskapslagar lemnas åter i byggningabalkarne blott ansvarsbestämmelser för skärande af grannes åker. Men hvad beträffar [ 211 ]plockande af ax eller afskärande och bortförande af säd under andra förhållanden, gifvas straffbestämmelserna derom i sammanhang med föreskrifterna rörande stöld. I några af dessa lagar stannade dock ansvaret, äfven om gerningen var uppenbar, vid böter, derest ej värdet af det tillgripna uppginge till en half marks värde (UL och HL). Men i andra lagar var väl ett mindre bötesbelopp stadgadt för plockande af ax, men bestraffades tillegnande af annans säd ute å mark till vagnslast eller full mans- eller hästbörda med fullt tjufnadsansvar (VGL II och WmL:ne), ja enligt ÖGL till och med under särskild skärpning af detta ansvar. Här var således tillgrepp af säd redan en qvalificerad stöld. Fällande af bärande träd i trädgård och tagande af frukter eller örter derstädes äfvensom tillgrepp af bistock (SmL, hvarest dock för bistocks tillegnande straffet är 40 mark) och än vidare bemägtigande af fisk ur annans nät (SmL och HL) eller djur ur annans snara i skogen (ÖGL), af sjelfva fiskredskapen (SmL), af åkerbruksredskap (SmL, WmL I och ÖGL) och af huggen ved eller fälldt timmer (VGL och GottlL) omhandlades till den del, som de i landskapslagarne blifvit föremål för omnämnande, enligt regel i de balkar, som egnats åt framställningen af grannelagsförhållanden och olofligt intrång på annans brukanderätt till fast egendom samt utmärktes ej såsom stöld (i UL dock tillgrepp af frukt och örter i trädgård vanlig stöld; i WmL II tagande af giller i skogen väl stöld men blott medförande tre marks bot). I LL:ne och Allm. St.L:n hafva samtliga dessa förbrytelser åter i det mesta redan fått sin plats i tjufvabalkarne. Likväl var ansvaret i allmänhet blott låga böter, enligt regel tre mark, och det utan afseende å värdet af det tillgripna eller de vid gerningen förekommande omständigheter (i Allm. St.L:n, hvilken ensam har bestämmelser för tagande af ved eller timmer, som redan upphuggits, kunde dock böterna stiga till 12 mark på grund af virkets myckenhet). Tillgrepp af humle, bistock och fisketyg bedömdes dock efter de för stöld vanliga reglerna. Och så var uppenbart äfven förhållandet med ett tillegnande af jagt- och åkerbruksredskap. Hvad angår tillgrepp [ 212 ]af nät, mjärde eller annat fisketyg äfvensom frukt och örter ur trädgård, fingo efter 1653 års straffordning de allmänna stöldbestämmelserna äfven här tillämpning (Svea HfRtts Res. 2111 1702; jfr. vidare 1734 lag MB 40,1 och 2). Och med 1734 års lag stadgades detta uttryckligen äfven med afseende å bortförande af huggen ved, timmer och gärdsel (MB 40,5).

Bestraffandet af tillgrepp utaf naturalster såsom åverkan har sålunda, förutom i fråga om oloflig jagt och fiske, blott kommit att bibehålla sig med afseende å tillgrepp af egentliga skogsprodukter och annat, som växer vildt å marken. Men äfven härutinnan har på sista tiden en inskränkning gjorts. I 1864 års strafflag utmärktes tillgrepp af växande fruktträd utan vidare såsom stöld. Och genom kongl. förordn. d. 166 1875 har det förklarats skola anses såsom stöld, om man å annans skog eller mark olofligen fäller träd i afsigt att deraf tillegna sig något eller i sådant uppsåt af vexande träd tager ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ållon eller nötter, så framt värdet af det tillgripna öfverstiger femton kronor.

I främmande rätt finnas visserligen straffbestämmelser motsvarande dem, som hos oss behandlas under rubriken åverkan. Men de hafva enligt regel icke fått sin plats i de allmänna strafflagarne utan återfinnas i särskilda författningar rörande skogarne, jagten och fisket etc. (i norsk rätt dock ett kapitel i strafflagen af liknande innehåll som vårt tjugufjerde under rubrik: ˮom ulovlig brug af hvad andre eie eller besiddeˮ; i holländsk rätt i sammanhang med stöld lägre ansvarsbestämmelser för tillgrepp af naturalster och af markens egna beståndsdelar; i holländsk och belgisk rätt kreaturs insläppande å annans mark upptaget i strafflagen samt i tysk oloflig jagt och fiske). I det hela synes den utveckling, som för den svenska rättens del kan iakttagas på ifrågavarande område, hafva fortskridit längre i främmande rätt. Sålunda finnes jagt inom inhägnad mark utan vidare uppfattad såsom stöld (tysk, österrikisk och norsk rätt) och under vissa omständigheter äfven för annat fall (i österrikisk rätt, om med synnerlig djerfhet eller yrkesmessigt). Och samma synpunkter [ 213 ]göra sig äfven gällande beträffande tillgrepp af träd i skog (i österrikisk rätt, om skogen är inhägnad eller större skada skett derå), derest ej sådant tillgrepp utan vidare förklarats skola anses såsom stöld (i dansk rätt beträffande på roten stående träd och delar deraf; i norsk rätt angifves åter såsom åverkan allenast tagande af löf, barr eller frukt från växande träd i skog). Dessutom framställas såsom tillgrepp af naturalster jemte tagande af gräs, torf och skogsprodukter äfven ett tillegnande af ljung, mossa och tång etc. samt af sjelfva markens beståndsdelar: sten, sand, lera och jord etc. (norsk och holländsk rätt; hos oss straffbart jemlikt 24,4 StrL. enligt K. Utslag 92 1874 rörande olofligt tagande af sten).