Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Omständigheter vid ett brott af beskaffenhet att utesluta straffbarhet
| ← Deltagande af flera i brotts begående. |
|
Omständigheter efter ett brott af beskaffenhet att medföra strafffrihet. → |
Omständigheter vid ett brott af beskaffenhet att utesluta straffbarhet.I likhet med hvad förhållandet är i modern rätt, lände vissa omständigheter, hvarunder gerningar, som i vanliga fall räknades såsom brott, förekommo, äfven fordom till uteslutande af brottslighet och straff. Dessa omständigheter voro dock icke enahanda med dem, som för närvarande bestå i sådant hänseende. Under tidens lopp hafva de nemligen till stor del bytt skaplynne eller ersatts med andra.
Sjelfhjelp och blodshämnd.För den äldre rätten togs i nämnda hänseende främsta rummet af sjelfhjelp i olika former. Då för tiden var nemligen exekutionen enligt regel lagd i händerna på rättseganden sjelf. Och till beredande af full verksamhet åt hans uppträdande för detta ändamål var åt honom gifven en rättighet att undanrödja det motstånd, han kunde möta, oftast äfven för det fall, att härtill erfordrades det yttersta våld. Intet annat än en yttring af denna sjelfhjelp var den rätt att taga hämnd å sin vederdeloman, som vans med en fridlöshetsdom eller redan dessförinnan med sjelfva brottet.
Äfven efter det fridlösheten förbytts i landsförvisning, förekommo en tid bortåt särskilda lägre straffsatser för den, som hämnades å dråpare eller eljest dödade den, som förverkat sitt lif (1734 lag MB 25,2). Och ehuru såväl civil som kriminell exekution redan långt före 1734 års lag hos oss principielt öfverflyttats på myndigheterna, qvarstodo dock en mängd fall, hvari den enskilde här tilläts att sjelf taga sig rätt eller tänktes kunna lemna myndigheterna sitt bistånd i deras kall. Och vid motstånd af den brottslige räknades den skada, som härvid tillfogades honom, för ogild, åtminstone om det ej kom till lifvets förlust och stundom äfven i denna händelse (1734 lag JB 16,8 i fråga om rymmande landbo; MB 25,1 beträffande dråpare, som skulle häktas). Med tiden hafva bestämmelser af denna art likväl efterhand bortfallit. Dock förefinnas fortfarande åtskilliga fall af laga sjelfhjelp, nemligen sjelfpantning, återtagande af sitt gods och häktningsrätt i vissa fall (Prom. L. till Str. L. 16,6 och 19,10). Merändels finnas inga särskilda föreskrifter, huru vidt man vid motstånd här må få gå. Men i ett par fall har, i likhet med hvad som skett beträffande vissa former af myndighets embetsförrättningar, sjelfhjelp (häktande och återtagande af gods å bar gerning) sammanställts med de tillåtna formerna af nödvärn och falla sålunda under de derför gifna reglerna. Och derifrån få väl vid sådant förhållande i tillämpliga delar hemtas normerna för bedömande af våld till utförande af laga sjelfpantning äfvensom af myndighets exekutiva förrättningar i allmänhet.
Psykiskt tvång och arter deraf.Hvarest en person är utsatt för verkligt fysiskt tvång, kan enligt modern rätt hvad, som i följd häraf sker, icke läggas henne till last. Dermed öfverensstämma äfven antika straffsystem (romersk och mosaisk rätt), och det finnes ej skäl att antaga, det förhållandet skulle hafva varit motsatt i den äldre germanska rätten. Annorledes än det åter med s. k. psykiskt tvång. Häraf har den moderna rätten gjort en särdeles omfattande straffrihetsgrund (nödvärn, nöd, hot, moralisk påverkan eller befallning af öfverordnad), stundom under uppställande af allmänna ytterst vidtgående och uttänjbara begrepp (oemotståndligt magt i fransk, österrikisk och italiensk rätt). I den äldre germanska rätten möta oss åter allenast enstaka bestämmelser af denna art.
Nödvärn.
Hagströmer. Om rätten till
nödvärn [Forhandlingerne paa det
fjerde nordiske juristmøde].Hvad beträffar den numera allmännast erkända
straffrihetsgrunden af ifrågavarande beskaffenhet
eller nödvärn, synes densamma ej varit bragt
till något klarare medvetande i den äldre germanska
rätten. Ännu i LL:ne och Allm. St. L:n finnes
straff, om än ett lindrigare, utsatt för den, som i nödvärn föröfvade dråp. Likafullt kunde visserligen en
nödvärnshandling äfven fordom blifva ostraffad,
nemligen för så vidt man vid berättigad sjelfhjelp
mötte motstånd (fall deraf i LdskpsL:ne och LL:ne:
värjande af fridlös eller dråpare och rymning ur
tvångstjenst samt motstånd mot husransakan vid
återtagande af eget gods, mot vedermäles tagande å
egendomsbrott eller häktande af tjuf). Och
särskildt kunde så ske genom den för vissa fall då
ännu medgifna rätten att å bar gerning sjelf skipa
rättvisa (fall deraf i LdskpsL:ne och LLne:
horsbrott, mordbrand, dråp, hemfridsbrott, våldgästning,
röfveri, brytande af höst- eller vårfrid, våldtägt,
olaga vräkning, rån i trädgård). Men det tillåtna
våldets egenskap af sjelfhämnd och ej nödvärn
framgår dock deraf, att det ej var beroende af det
brottsliga angreppets fortsatta pågående utan endast
var på olika sätt bundet till ett utöfvande på
stället. Till dessa särskilda fall af sjelfhjelp och
sjelfhämnd anknöts hos oss dock med tiden det så
småningom framträngande nödvärnsbegreppet på det
sätt, att användandet af våld ej vidare ansågs böra
få ske annat än till värjande af rätt och så vidt
det för sådant ändamål tarfvades (så Abrahamsson
i sin utläggning af ChrLL).
I antika rättssystem återfinnes deremot nödvärn såsom straffrihetsgrund, såväl med afseende å skyddandet af egen eller annans person som äfven till förekommande af egendomsbrott (grekisk, romersk och mosaisk rätt). Särskildt för det senare fallet var dock ifrågavarande rätt visserligen endast lemnad för vissa bestämda händelser. Men härifrån synes begreppet, väl till stor del under förmedling af den kanoniska rätten, hafva öfverflyttats till den germanska (Carolina: då till räddande af lif eller lem för sig sjelf och vid nattligt inträngande i hemvist).
Från lagstiftsningens sida är det först mot slutet af 1600 talet (KB 19⁄11 1695; blott strafflindring ännu i duellplakatet 1682), som nödvärnsbegreppet infördes i den svenska rätten, nemligen först med afseende å angrepp mot någons person. I 1734 års lag finnes det åter tillämpadt dels för fall af angrepp å lif (MB 24,1 och 26,4) och dels äfven vid visst egendomsbrott, nemligen nattetida inbrott (upptaget i KF 4⁄5 1855, för Stockholm redan i K. Res. 1701). Och ytterligare utvidning af begreppets användning har skett genom KF 29⁄1 1861, hvars innehåll i nämnda hänseende återgifves af nu gällande strafflag (5, 7—11). För närvarande är nödvärn medgifvet förutom vid motstånd i åtskilliga laga förrättningar (i fall af rymning eller motvärn af fånge eller person, som är häktad eller som skall häktas, och vid återtagande af gods å bar gerning) dels vid personligt öfverfall (lif, lem, frihet, ärbarhet), och dels vid olofligt inträngande i hemvist nattetid för begående af stöld eller i annat ändamål. Nödvärnet kan ega rum såväl till skydd för egen som annans rätt. Våldet får dock ej vara större, än nöden kräfver. Men der omständigheterna ej tillåta större besinning, kan straffrihet inträda, eller i allt fall gerningen bedömas såsom vållande allena (jfr. redan 1682 duellplakat). I ett par fall består desutom nödvärn äfven enligt specialförfattningar (krigslagarne: anfall på vakt, uppstudsighet; sjölagen: försök att bemägtiga sig fartyg). Förutsättning för nödvärn är att trängande fara förestår, och är detta särskildt betonadt med afseende å angrepp på person (redan KB 5⁄6 1697). Tvist råder dock, huruvida härmed endast betecknas, att angreppet är påbörjadt eller hotar och ej ytterligare, att vigtigare rätt är satt i fara. I allt fall lär väl i allmänhet anses, att det våld, som brukas till afvärjande af det brottsliga angreppet, bör stå i ett visst förhållande till sjelfva det tillämnade brottets svårhet.
I det stora hela öfverensstämma nu gällande svenska regler rörande nödvärn med dem, som följas i öfrig modern rätt. Derstädes är likväl enligt regel nödvärn tillåtet till försvar för ett större antal rättigheter än dem, som den svenska rätten i sådant hänseende upptager (särskildt tysk, österrikisk och italiensk rätt). Hvad beträffar bevisningen af nödvärn, förfäktas från åtskilliga håll den mening, att densamma bör ligga å den, som förnekar dess tillvaro. För vår praxis är en sådan uppfattning i alla händelser främmande. Men man har dock alltmera visat sig benägen att här afslå på sin fordran å full laga bevisning af nödvärn samt mera eller mindre nöjt sig med sannolika skäl derför.
Nöd.I äldre germansk rätt lemnas för enstaka fall rätt att tillgripa annans egendom till hjelp ur nödställd belägenhet, eller förklaras i allt fall under vissa förbehåll straffrihet skola ega rum för hvad, som i sådant ändamål göres (exempel i svenska LdskpsL:ne: hygge af vägfarande man till lagande af vagn eller båt eller till bränsle eller hans utfodrande af häst med annans hö eller tjudrande å äng för betes skull; fattig mans tillgrepp af matvaror eller till visst lägre värde). Stadganden af denna art förekomma äfven i andra äldre rättssystem (mosaisk, romersk och kanonisk rätt). I mosaisk och kanonisk rätt finnas exempel på ett bortfallande af straffet äfven eljest, då rätt nöd dref till gerningen ifråga (kanonisk rätt: sabbatsbrott, underlåten fasta). Och den moderna rättsdoktrinen har utbildat ˮnödˮ (rätt mot rätt i motsats till nödvärn = rätt mot orätt) till en allmän straffrihetsgrund. Hvarest någon till bevarande af laglig rätt uppoffrade annans, skulle han undgå straff. Inskränkningarne hafva dock här gjorts större än vid nödvärn. Tvistepunkter äro, om ifrågavarande nödrätt endast skall gälla med afseende å egendom, om till förmån för annat än lif samt i annat än den handlandes eget och hans närmastes intresse. I tysk, dansk och norsk rätt finnes ifrågavarande nödrätt erkänd i visst omfång (tysk rätt: i oförskyld nöd vid fara för lif; dansk och norsk rätt: bemägtigande af eller skada å egendom vid fara för lif eller helsa). I nu gällande svensk lag saknas föreskrift af denna art (föreslaget af Lagkomm. i enlighet med dansk och norsk rätt, af Lagberedn. för hvarje handling i lifsfara, men uteslutet på anmärkning: ˮej rådligt och behöfligtˮ). För enstaka fall förutsättes dock, att myndighet kan ingripa i en persons rätt till räddande af annans (Brandstadgan för rikets städer 1874 § 13). Och för öfrigt lär väl understundom en gerning, som företagits af tillfällig nöd, just på grund deraf komma att sakna de karakteristika, som göra densamma till ett brott (olofligt tillgrepp i hungersnöd, kullskuffning vid flyende för fara). Eljest få väl här som i annan rätt, hvarest begreppet saknas, andra grunder för straffrihet eller strafflindring (sinnesförvirring, vållande) bringas, så vidt ske kan, i tillämpning (menniskoätning vid hungersnöd, strid mellan drunknande om räddningsmedel). Till sist återstår alltid beviljande af nåd.
Hot, moralisk påverkan eller befallning af öfverordnad.Hvad här blifvit sagdt om nöd, gäller till största delen äfven om en mera öfverväldigande påverkan till brotts begående. I äldre främmande rättsystem hade under vissa förbehåll sådan moralisk påverkan ländt till straffrihet (enligt romersk rätt hot, då fara eljest för eget eller barns lif, lem eller frihet och vidare, då man handlade jussu judicis eller på befallning af öfverordnad; enligt mosaisk i båda fallen, då fara eljest för lifvet och fråga ej var om afgudatjenst, blodskam eller mord). Äldre germansk rätt tillägger åter endast undantagsvis sådan betydelse åt ifrågavarande omständighet, och det i öfrigt möjligen endast på grund af inflytande från den kanoniska rätten (så straffrihet för träl, som lydt husbonde, och enligt Karl Knutssons Artiklar 1448 äfven för fri tjenare, som gjort det). En eller annan modern rätt innehåller deremot ett mera allmänt stadgande i ämnet (enligt tysk rätt kan psykiskt tvång medföra straffrihet efter domarens bepröfvande, om gerningsmannens eget eller hans närmastes lif sväfvat i fara, och enligt fransk kan befallning af öfverordnad embetsman hafva lika verkan, om den skett i tjensten; enligt dansk rätt åter kan den omständighet, att en gerning företages under moralisk påverkan af den, till hvilken gerningsmannen står i afhängighetsförhållande — hustru, den som lefver i annans hem, och barn under 15 år —, leda till strafflindring eller till och med till straffrihet, och så är äfven förhållandet enligt norsk rätt för hustru, barn och fosterbarn vid mottagande af tjufgods; jfr. hvad ofvan anförts från engelsk rätt om hustrus gerning i mannens närvaro). Svensk rätt saknar sådant stadgande. Hänsyn till ifrågavarande omständighet får väl derför endast tagas vid straffmätningen, så framt ej äfven här andra grunder för straffrihet eller strafflindring för det särskilda fallet kunna åberopas, eller ock nåd mellankommer.
Hjelp i nöd.Med bestämmelserna om nödvärn och nöd samt rättigheten att jemväl bistå annan, som kan befinna sig deri, sammanhänger rättssatsen, att man äfven är skyldig att lemna sådant bistånd. Grundsatsen finnes uttalad i mosaisk och kanonisk rätt samt har derifrån äfven vunnit inträde i den moderna (tysk och fransk rätt: straff, om man ej hörsammar laga myndighets uppmaning att hjelpa vid olycksfall, enligt tysk rätt dock endast, om man kan göra det utan synnerlig fara för sig sjelf; dansk och norsk rätt likaledes, då man utan stor egen fara kan rädda annan ur lifsfara). Svensk rätt har ej något motsvarande stadgande (förut 1734 lag MB 13,2 straff för underlåtet frälsande af sjelfmördare).
Gerning mot annan med dennes samtycke och gerning mot sig sjelf.Så länge straffet hufvudsakligen ansågs tjena till upprättelse för den enskilde målseganden, skulle det naturligen strida mot rättsbegreppen att se ett brott i en gerning, som man företagit mot sig sjelf eller mot annan med dennes samtycke. Så synes från början uppfattningen jemväl hafva varit i den germanska rätten. Annorledes blifver deremot förhållandet, så snart rättsordningen hufvudsakligen tänkes böra upprätthållas i det allmännas intresse. Förutvarande föreställningssätt skall då komma att inskränkas till vissa särskilda undantagsfall.
I öfverensstämmelse härmed bör jemväl tydas den romerska rättsregeln med afseende å injurier: ˮvolenti non fit injuriaˮ. Och annorledes ställer sig saken ej heller i den moderna rätten. Några särskilda bestämmelser i ämnet finnas i allmänhet dock icke gifna. Hvad beträffar ett föregående samtycke till tålande af en viss gerning från annan persons sida, lärer väl dock någon ledning kunna erhållas i de positiva reglerna för förliknings rättsliga betydelse samt för den privata åtals- och angifvelserätten. Delvis hafva dock här andra grunder varit bestämmande än de, som skäligen kunna anses gälla i fråga om rättsverkan af sådant föregående samtycke (privat angifvelserätt vid horsbrott och våldtägt). Principielt kunna väl på denna väg ej andra rättigheter lemnas till spillo än de, som äro i sträng mening förytterliga (ej tjufnad, då tillåtelse taga). Men ehuruväl ingen väl gerna kan tänkas förbinda sig till en stadigvarande afsägelse af rättssäkerhet till sin person, lär väl dock mindre oförrätt, som tillfogas någon på grund af dennes egen uppmaning eller tillåtelse, ej, om den sker i omedelbart sammanhang härmed, falla under strafflagen (injurier, slag, inspärrande). Fullkomligt utesluten är åter afsägelserätten med afseende å mera omfattande personliga rättigheter, framför allt till lif och lem.
I fråga om gerning, som någon företager mot sig sjelf, hafva rådt olika meningar. Det är här särskildt sjelfmord och försök dertill, som man velat bringa under strafflagen. Vid sjelfmord visade sig detta i det behandlingssätt, som man lät den döda kroppen undergå (grekisk, kanonisk och medeltids rätt) och vid försök till sjelfmord i verkliga straff (förutom redan nämnda rättssystem det romerska i fråga om soldat). Och till någon del hafva stadganden af denna art äfven bevarat sig ända in i sista tiden (sjelfmördare begrafves enligt engelsk rätt utan kristna bruk om natten och egendomen konfiskeras). Äfven i den svenska rätten hafva ifrågavarande grundsatser lemnat spår efter sig (sjelfmördare skulle enligt LL:ne föras till skogs och brännas å båle, enligt 1734 lag nedgräfvas af bödeln i skogen; sjelfmordsförsök före 1734 ansedt såsom försök till mord, i 1734 års lag särskildt bestraffadt enligt MB 13,4). Man hjelpte sig dock oftast från tillämpningen af de stränga reglerna genom antagande af sinnesförvirring (KB 1695, HfRtts.Res. 1701). För närvarande äro gerningar af ifrågavarande natur straffria. Sjelfspilling skall blott begrafvas i stillhet, hvarförutom hans kropp enligt administrativa förordningar utlemnas till anatomisalarne.
En tvistefråga har varit, huruvida, då gerning, som någon företager mot sig sjelf, numera i allmänhet är straffri, så äfven är förhållandet med annans bistånd till dylik gernings företagande. Detta sammanhänger med de olika slutsatser, som dragits af delaktighetsbegreppet. Äfven här är det för öfrigt hufvudsakligen med afseende å sjelfmord, som saken blifvid afhandlad. Enligt vår rätt (äfven engelsk rätt) lär väl dock bistånd vid sjelfmords föröfvande ej betraktas annat än såsom delaktighet i mord eller dråp, låt vara under förmildrande omständigheter. Här och hvar har tvisten slitits genom fastställandet af särskilda lägre straffsatser för slikt bistånd (tysk och dansk rätt).
Qvittning och retorsion.Hvad angår qvittning (brottslighet i lika måtto) och retorsion (oförrätt i omedelbar vedergällning för annan), så erkänner modern rätt (exempel i tysk och dansk rätt) dem endast i ringa måtto såsom straffrihetsgrunder. I följd af den i den äldre germanska rätten rådande uppfattningen af straffändamålet var derstädes åter förhållandet helt annorledes. Slag gick upp mot slag, ord mot ord, sår mot sår och man mot man. Mindre misshandel räknades ej mot större och sår ej mot lif. Och då dråpare dräptes å bar gerning, skulle böter ej betalas till hans arfvingar. Exempel af såväl det ena som det andra slaget, förekomma i de svenska LdskpsL:ne och LL:ne samt äfven i senare förordningar (1667 sjölag, 1682 duellplakat beträffande injurier.) Klart var dock, att dessa principer hufvudsakligen gjordes gällande med afseende å de straff, som närmast voro den enskilde till upprättelse — ensaksböter och målsegandens andel i treskiftes böter. Böterna till det allmänna voro enligt regel oberörda häraf. Särskildt var så förhållandet i äldre rätt.
I 1734 års lag finnas ej många spår qvar af kriminell qvittning och retorsion (dock väl: då slagsmål i bråd skilnad, hvaraf den ene fått död och den andre sår, det senare ej räknas; då två dräpa hvarandra i bråd skilnad, båda ogilda; om två sargat hvarandra, den först slagne betala hälften mindre i bot). Men så länge målseganden principielt tog andel i böterna, gåfvo likväl ömsesidiga rättskränkningar faktiskt anledning till en qvittning beträffande dessa. Först med 1864 års strafflag har således ett mera fullständigt upphörande af qvittningens användning hos oss egt rum på straffrättens område. Till qvittning i nämnda mening äro naturligen icke att hänföra sådana stadganden, som att äkta makar ej få skiljas, om de båda förbrutit sig med hor (1734 lag GB 13,1), och att fränder, som dräpt hvarandra, dermed förverkat sin ömsesidiga arfsrätt, äfven om den ena lefvat längre än den andra (1734 lag ÄB 6,6).