Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Religionsbrott och förbrytelser mot den kyrkliga ordningen
| ← Sedlighetsbrott. |
|
Mened. → |
Religionsbrott och förbrytelser mot den kyrkliga ordningen.Kännedom om samfundsskick och rättsordning i de germanska samhällena sträcker sig endast undantagsvis så långt tillbaka som till hedendomens dagar. I det mesta kan för dessa tider upplysning endast vinnas på det sätt, att man drager slutsatser från rättsförhållandena närmast efter kristendomens antagande. I de delar, som dessa icke öfverensstämma med de kanoniska rättsnormerna, har man enligt regel att spåra rätt af hedniskt ursprung. På det rent religiösa området lemnar ett förfarande af nämnda art likväl ringa utbyte. Ty derstädes fordrade kyrkan helt naturligt redan från första början, att allt skulle ordnas i enlighet med dess lära och grundsatser. I mån som skiljaktigheter här finnas mellan senare stadganden och den äldre rätt, som är oss bekant, har detta i allmänhet sin förklaring deri, att de kyrkliga principerna sjelfva undergått en utveckling, ej deri, att de, såsom eljest ofta var fallet, endast efterhand gjort sig gällande och i förstone haft att bestå en kamp med förutvarande sed och uppfattning. Man har likväl anledning att antaga, det de hedniska templen förut åtnjöto samma skydd, som senare kom de kristna kyrkorna till del, samt att den förstärkta frid, som redan enligt folkets gamla lag skyddade vissa orter, tider och personer, var af religiös beskaffenhet och till sin uppkomst tidigare än kristendomens förkunnande.
Äldre germansk rätt.Emellertid var med all säkerhet begreppet religionsbrott föga utbildadt under den förkristna tiden. Äfven här har bristen på målsegande varit till hinders. Flera gerningar torde väl hafva räknats såsom förbrytelser mot gudarne. Men hämnden var äfven lagd i deras egna händer. Innebar likväl handlingen äfven förnärmelse mot enskild rätt, föll densamma ovedersägligen under samfundets domsrätt. Så var förhållandet med misshandel och plundring af lik, med mened och med trolldom i syfte att förderfva menniskor eller gods. Men äfven dessa gerningar synas blott hafva bestraffats, i mån som de utgjorde förbrytelser mot enskild rätt.
Dräpt mans lik skulle tagas i förvar, och, om det lemnades ute å marken, öfvertäckas, så att det ej söndersletes af vilda djur och foglar. Derför hade vid bötesansvar sakegaren att sörja eller, derest han ej var tillstädes, de, som varit i sällskap med den dräpte, eller ock dråparen. Äfven gentemot den, som lagligen blifvit dödad, hade man denna förpligtelse (isländsk och norsk rätt). Likaledes skulle särskilda böter erläggas af den, som sargade eller stympade ett lik eller ock eljest behandlade detsamma på ett skymfligt sätt (Ældr. Gul. L., Lex Baj.). Och ytterligare var det temligen allmänt utmärkt såsom en förkastlig och straffbar gerning att beröfva död man kläder och vapen — i den nordiska rätten valruf (i svensk rätt ÖGL) eller äfven likran (svealagarne). I den sydgermanska rätten var härförutom ett skärpt ansvar enligt regel stadgadt för grafplundring. Alla dessa bestämmelser förråda mera eller mindre ett temligen gammalt ursprung. Men de tyda äfven derpå, att man med gerningens bestraffande mera sett till att värna om den dödes ära och att bereda hans rättsegare vederbörlig upprättelse än till att i allmänhet straffa en förgripelse mot dödens helgd och frid. Ansvaret bestod enligt regel i böter, som gingo till skiftes enligt vanliga regler och stundom voro temligen låga. Än mera gäller detta om mened. Att en dylik gerning äfven under den hedniska tiden ansågs i högsta grad fördömlig, lider intet tvifvel. Det var just kännetecknande för det germanska folklynnet att skygga tillbaka för allt svek. Och framför allt ansågs den utsaga böra vara sann och det löfte bindande, som bekräftats med ed. Men, det oaktadt, afhandlades i de äldre germanska lagverken allenast sådana eder, som förekommo i en rättstvist, och bestod ansvaret blott i den vanliga lägre bötessatsen, i den nordiska rätten tre mark. Sådana böter kunde komma att erläggas af part, vittnen, edsgärdsmän och nämndemän, så snart saken ej fick en utgång i öfverensstämmelse med deras edfästade utsaga. Till skuld eller oskuld har man här såsom vid så många andra tillfällen ej tagit hänsyn. Och ursprungligen synas böterna hafva fördelats på vanligt sätt, derest de icke helt och hållet tillföllo den, till hvars skada eden afgifvits (L. Baj.).
Hvad till sist beträffar trolldom, förstods derunder till en början hvarje hemlig konst, hvarigenom skada kunde tillfogas någon. Derunder inbegrepos sålunda äfven förgiftning, fördrifvande af foster etc., med ett ord all skadegörelse, som ej skedde med yttre medel, utan utfördes hemligen på ett sätt, som ej lätteligen kunde upptäckas. Men härjemte ingick visserligen i våra förfäders föreställningssätt, att någon kunde med tillkallande af onda magter skada annan till lif, helsa eller gods. Och vare sig medlet ansågs vara af denna eller annan art, gällde om trolldom i gemen, att straffet derför var strängt. Men gerningen var dock ej belagd med ett under alla förhållanden lika ansvar. Det rättade sig enligt regel efter skadans storlek. Äfven härstädes bestraffades alltså handlingen icke i och för sig såsom en svår synd, utan på grund af det derigenom föröfvade angreppet på enskild rätt. I de svenska landskapslagarne är beteckningen derför också förgörelse, antingen ensamt (forgærning i VGL:ne, UL, SmL, WmL II) eller omvexlande och synonymt med trolldom (VgL:ne, ÖGL).
Kanoniska rättsnormer.Kristendomen föranledde äfven i hit hörande ämnen en förändring i åsigterna. I de antika samhällena har visserligen också funnits en benägenhet att endast då ingripa med den verldsliga straffmagten, när en religiös förbrytelse satte enskild rätt i fara. Särskildt gjorde sig ett dylikt uppfattningssätt gällande i fråga om mened, hvarför ansvar, åtminstone ursprungligen, endast var utsatt i händelse af falskt vittnesmål. Men det fans också gerningar, som just med anledning af den dermed förenade kränkningen utaf den rådande religiösa öfvertygelsen voro belagda med ett synnerligen svårt ansvar. Så var enligt såväl romersk som grekisk rätt förhållandet med allt sådant handlingssätt, som gick ut på att förleda folket till affall från den bestående religionen, eller hvarigenom ett öppet förakt visades kult och helgedomar. Den mosaiska rätten bestraffade härutöfver affall från religionen. Äfven för det fall att en förbrytelse icke omedelbart berörde ett religiöst intresse, grundades för öfrigt, i fall gerningen var af en svårare natur, det högre ansvaret derpå, att den kränkte gudomligheten. Exempel härpå erbjuda i romersk och grekisk rätt bland annat förryckande af gränserna på marken, mord och misshandel å föräldrar. Hvad vidkommer den mosaiska rätten, kan det i det hela sägas om alla förbrytelser, att de voro religionsbrott. Ty derstädes voro ju samtliga straffbuden afkunnade i Guds namn.
Den kanoniska rätten anslöt sig i dessa stycken naturligen närmast till den mosaiska. Förbrytelser kränkte enligt kyrkans mening ej blott den verldsliga utan äfven den gudomliga ordningen. Så snart som de icke voro af särdeles ringa natur eller allenast stredo mot verldslig lag, gjorde derför kyrkan för sin del anspråk på domsrätt och bestraffning gent emot förbrytaren. Men framför allt lade hon sig vinning om att upprätthålla den kristna religionen och den kyrkliga ordningen. Och för detta ändamål nöjde hon sig icke med de rättsmedel, som stodo henne sjelf till buds, utan anlitade äfven den verldsliga straffmagten.
För såväl mened som ed på obehörig tid eller i olaga ordning infördes böter till biskopen (VGL:ne, ÖGL, UL, SmL). Men härjemte finnes mened äfven sammanställd med de svåraste förbrytelser och belagd med dödsstraff, stympning eller höga böter (Lex Sax., Fris., Burg. och Liutpr. samt frankiska kapitularier). På kyrkligt inflytande torde det äfven hafva berott, att i hvad angår ofredande af död man uppmärksamheten för framtiden företrädesvis kom att fästas vid störande af griftefriden. Hvad till sist vidkommer trolldom, synes kyrkan till en början hafva uppträdt mot den öfvertro och villfarelse, hvarpå dess bestraffande delvis berodde (Conc. i Ancyra 314). Likväl ogillade hon visserligen allt öfvande af hemliga konster, utan afseende derå om afsigten vore att skada annan eller icke. Och deraf torde hafva berott de mindre bötessatser, som redan i våra landsskapslagar finnas stadgade för vidskepelse (VGL. UL.). Men efterhand inträdde ett omslag i det kyrkliga uppfattningssättet. De hedniska gudarne förvandlades i det kristna föreställningssättet till onda magter och allt tillbedjande eller anropande af dem till trolldom. I folkets nedärfda tro på trolldom och hexväsende fick kyrkan sålunda ett medel att förfölja hedendomens anhängare och undanrödja qvarlefvorna af hednisk kult och gudadyrkan. De strängare straffen mot trolldom kommo allenast att blifva oberoende deraf, huruvida skada verkligen uppstått eller varit tillernad. Och deraf förklaras, att enligt åtskilliga rättsböcker och äldre kungliga påbud öfvande af trolldomskonst utan vidare föranledde lifvets förlust eller mansbot (hos oss WmL I KrB 11). Och i denna rigtning utvecklade sig derefter alltmera lagstiftningen i ämnet.
Äfven på andra områden framkallade kyrkan en mängd straffbud, afsedda att mera omedelbart skydda den kristna religionen och stärka kyrkans egen ställning. Allt våld å kyrkans män, brott å kyrklig högtid eller med störande af friden i kyrka eller å kyrkogård, spisande af kött å fredag eller i fastan, underlåtenhet att låta döpa barn, att sjelf gå till Herrans Nattvard och att iakttaga kyrkans föreskrifter rörande liks begrafvande etc. utgjorde kyrkliga förbrytelser och föranledde särskilda böter till biskop eller kyrka. Ja så blef äfven förhållandet med försummad medverkan till kyrkas byggande och vidmagthållande samt med dröjsmål eller vägran att erlägga skatt till kyrkan och dess tjenare. Hädelse af Gud, af bibeln, af religiösa dogmer, bruk och ceremonier, affall från eller förnekelse af den kristna läran blefvo utmärkta såsom de gröfsta förbrytelser, medförande lifsstraff, oftast af skärpt beskaffenhet, eller i allt fall ett urbota ansvar. Och vid de strider, som uppstodo inom den kristna kyrkan, vände de tvistande partierna, allteftersom de kommo till magten, dessa straffbud, som från början väl närmast voro rigtade mot bekännarne af hednisk lära, äfven mot hvarandra. Med reformationen bortföllo till stor del förenämnda lägre bötessatser, nemligen för så vidt som de uteslutande berodde på ett romerskt katolskt uppfattningssätt eller tjenade till upprätthållande af kyrkans privilegierade ställning och ej i allmänhet voro medel till bevarande af kyrklig ordning. Men deremot bibehöllos oförändrade de stränga straffen för de egentliga religionsbrotten. Och dit räknades fortfarande jemväl sådana gerningar som mened, störande af griftefrid och trolldom.
Nu förekommande religionsbrott.Det har likväl gått med religionsbrotten som med sedlighetsbrotten. Den uppfattning, som ursprungligen legat till grund för deras upptagande i straffsystemet, har blifvet öfvergifven. Man har ej allenast enat sig derom, att Gud icke kan vara föremål för brott, utan man har äfven uppgifvit den föreställningen, att statens väl med nödvändighet fordrade, att dess medlemmar voro kristne eller kristne af en viss bekännelse. Åtminstone har man i det mesta afstått från att med straffbud söka hålla kyrkans medlemmar qvar vid densamma. Och med dessa nya åsigter hafva ej allenast de förra religionsbrotten förlorat sin straffrättsliga karakter, utan har man äfven småningom lättat på de kyrkliga banden i allmänhet, i följd hvaraf de qvarstående straffen för förseelser mot den kyrkliga ordningen jemväl ytterligare inskränkts eller fullständigt afskaffats. Enligt regel förekomma emellertid fortfarande religionsbrott i strafflagarne såsom en särskild grupp af förbrytelser. Dit föras allmänneligen sådana handlingar som bespottelse af Gud (svensk, tysk, ungersk, österrikisk och engelsk rätt), Guds ord (svensk, norsk och engelsk rätt), sakramenten (svensk, norsk och engelsk rätt), gudstjensten (svensk och dansk rätt), religionen (norsk och österrikisk rätt), ritualboken (engelsk rätt) eller trossamfundet sjelft, dess bruk och inrättningar (tysk rätt). Och än vidare framställas mångenstädes mera eller mindre såsom brott af religiös karakter: skymfande (ungersk, holländsk, fransk och belgisk rätt) eller våldförande (ungersk, fransk och belgisk rätt) af prest under religionsförrättning, hindrande från att hålla eller bevista gudstjenst (dansk, tysk, ungersk, fransk, belgisk och holländsk rätt), störande deraf (dansk, tysk, ungersk, österrikisk, fransk, belgisk och holländsk rätt), bedrifvande af ofog i kyrka eller å ort, afsedd för religiös förrättning (tysk och ungersk rätt) eller med föremål, som begagnas vid gudstjenst (ungersk, österrikisk, fransk, belgisk och holländsk rätt), störande af griftefrid eller ofredande af lik (dansk och tysk rätt) samt arbete eller handel å sön- eller högtidsdag (svensk och engelsk rätt). I svensk rätt är äfven brotts begående å sabbatstid en försvårande omständighet (Str. L. 7,4). Förutsättning vid dessa förbrytelser är principiellt, att allmän förargelse åstadkommes. Vid gäckeri med religiösa ting hör det alltså till handlingens straffbarhet, att de, hvilkas religiösa känslor såras genom densamma, erhålla kunskap derom, med andra ord att handlingen i viss måtto varit offentlig. Men å andra sidan bestraffas ej blott de gerningar, som kränka den religiösa öfvertygelsen hos medlemmarne af en viss bekännelse, utan afse lagrummen rörande religionsbrotten att i sådant hänseende skydda alla inom staten tilllåtna religionssamfund. Hvad, som vid de närvarande religionsbrotten är föremål för bestraffning, är det våld, som göres på andra menniskors känsla och öfvertygelse. Det är ej gudomligheten, utan ett flertal menniskors enskilda rätt, som genom ifrågavarande lagstiftning är tagen i skydd. Men just derigenom att den religiösa öfvertygelsen endast åtnjuter skydd, för så vidt den är gemensam för ett större antal menniskor, äro religionsbrotten nu, liksom under den tid då kyrkliga principer här voro bestämmande, förbrytelser mot offentlig rätt. Det säger sig dock sjelft, att straffen nu mera äro synnerligen låga mot hvad fordom var händelsen.
Hvad beträffar de särskilda strafflagarne, öfverensstämma de för öfrigt visserligen icke i allo på ifrågavarande område. Här har nemligen det nya uppfattningssättet gjort sig gällande i större måtto, der åter i mindre. Stundom bestraffas sålunda fortfarande de egentliga religionsbrotten, äfven om de icke väcka förargelse (norsk, dansk och engelsk rätt). Hvad beträffar underlåtenhet att iakttaga sabbatshvilan, är detta till och med regel, för så vidt gerningen i det hela utgör en religiös förbrytelse (i tysk rätt blott straff, om helgdagsfriden störes). Här göra sig dock i sjelfva verket äfven andra synpunkter än de religiösa gällande, nemligen önskan att bereda arbetarne erforderlig kroppshvila. Men det finnes också sådana rättssystem, i hvilka straffbestämmelserna rörande religionsbrotten uteslutande äro affattade med afseende på statskyrkans bekännelse (engelsk rätt). Och äfven hvarest afseende jemväl fästats på medlemmar af annat tillåtet trossamfund, är dock stundom en åtskilnad gjord, nemligen skyddet mindre omfattande eller straffsatserna lägre (svensk och norsk rätt). Och likaledes hafva i vissa rättssystem bibehållits straff för dem, som söka vinna proselyter bland statskyrkans bekännare (jfr. hos oss KF 11⁄12 1868, 16⁄11 1869 och 31⁄10 1873) eller som hos folket vilja undergräfva tron på kristendomen (i engelsk rätt offentlig förnekelse att endast en Gud finnes, af den kristna religionens sanning eller bibelns gudomliga ursprung; i svensk rätt i tryck framställd förnekelse af Gud, ett lif efter detta eller den rena evangeliska läran). Här ger sig alltså fortfarande till känna den uppfattning, att staten eger att anlita straffmagten för upprätthållandet af de bestående religiösa förhållandena. Staterna visa sig alltså äfven för närvarande långt ifrån likgiltiga i religiöst hänseende. Det finnes dock äfven länder, ur hvilkas strafflagar begreppet religionsbrott alldeles försvunnit. Ansvar är der allenast stadgadt för åtgärder, hvarigenom man söker hindra andra i deras fria utöfvande af sin religion — en form af förbrytelse mot offentlig frid och ordning (holländsk, fransk och belgisk rätt). Trolldom är för den gällande rätten allmänt ett främmande begrepp, och vidskepelse medför enligt regel ej vidare ansvar för annat fall, än att det föröfvats i bedrägligt syfte (i engelsk rätt dock ovilkorligt ansvar för såväl vidskepelse som falska profetior). Mened bestraffas ej heller mera såsom en religiös förbrytelse och svordom allenast, om derigenom allmän ordning störes (annorledes dock i engelsk rätt).
Svensk rättsutveckling.De svenska landslagarnes och stadslagarnes föreskrifter i förevarande ämne öfverensstämde i det mesta med landskapslagarnes. De voro ej heller mera rikhaltiga, utan snarare mindre (ej stadgande rörande plundring af lik). Men redan under den första delen af den katolska tiden hade de kyrkliga grundsatserna vunnit erkännande. Sin bekräftelse i den verldsliga lagstiftningen erhöllo de dock först med reformationen. Men då trädde de äfven ohöljdt fram. Skilnaden var allenast den, att det ej längre var den katolska kyrkan utan den evangeliskt-lutherska, i hvars intresse religionsbrotten bestraffades.
Trolldom förklarades för lifssak, utan afseende derå om skada varit afsedd (Westerås stadga 1527), och under trolldom inbegreps särskildt afgudadyrkan (Hofart. 13⁄6 1655, Krigsart. 1683, KB 13⁄5 1692) och förskrifning till djefvulen (Hofart. 1655, Stadg. ang. eder och sabbatsbrott 2⁄10 1665 och 17⁄10 1687). Med böter, gatulopp eller risslitande pliktades för spådom, signeri och annan sådan vidskepelse. Straffbestämmelser infördes äfven med afseende å eder, som i oträngdt mål fälldes (1544 års gårdsrätt, Stadg. ang. eder och sabbatsbrott 1665 och 1687; jfr. R.Råds Stadg. 1491). I öfverensstämmelse med nu gällande rätt utmärktes särskildt såsom straffbara gerningar: att lasta och smäda Gud, hans heliga ord eller sakramenten samt att gäckas med gudstjensten. Och härvid sattes vid hädelse af Gud straffet ovilkorligen till lifvets förlust (Stadg. ang. religion 1665, Krigsart. 1683). Utspridande af villomeningar och affall från den evangeliskt-lutherska bekännelsen medförde landsförvisning (Kyrkol. 1686) samt förlust af arf och gods (Arffören. 1604, KB 28⁄3 1695). Ytterligare inskärptes helgdagshvilans iakttagande, och särskildt stadgades sålunda ansvar ej blott för arbete å söndag, kyrklig festdag eller böndag (Stadg. ang. eder och sabbatsbrott 1665 och 1687) och för handel, köpslagan eller förlustelser å sådan dag, utan äfven för resas utförande och uppträdande med ståt eller musik vid dylik tid äfvensom för underlåtenhet att bevista gudstjensten (Stadg. ang. eder och sabbatsbrott 1665 och 1687, 1726 års Hamnordn.; i Westerås Stadg. 1528 blott ansvar för arbete å helgdag, om man derigenom försummade att höra Guds ord). Och likaledes bötades vid brott å sön- eller högtidsdag särskildt för sabbatsbrottet (Westerås Stadg. 1528 samt K.Plak. 24⁄12 1651 beträffande slagsmål och KB 16⁄10 1724 i fråga om lägersmål).
I 1734 års lags missgerningsbalk upptogos i alla dessa stycken straffbestämmelser i öfverensstämmelse med den förut gällande rätten. (MB 1—3). Redan med denna lag gjorde sig dock i vissa hänseenden gällande ett mildare bedömande af religionsbrotten. Men det är dock först på den allra sista tiden, i hufvudsak ej förr än med 1864 års strafflag och den derefter infallande lagstiftningen, som man i vår rätt omfattat nu gängse grundsatser på ifrågavarande område. I fråga om trolldom, som i 1734 års lag fortfarande hade lifvets förlust till följd, återvände man med samma lag till att i enlighet med den äldre verldsliga rätten karakterisera gerningen såsom en handling, hvarmed åsyftades att skada annan till kropp eller egendom (MB 3,1). Genom kongl. förordn. d. 20⁄1 1779 borttogs allt straff för trolldom. I 1864 års strafflag blef för bestraffande af vidskepelse förutsättning, att bedrägeri åsyftades (Str. L. 22,15). 1734 års lag, som uttryckligen förklarade uppsåtlig smädelse vara lifssak, vare sig Gud eller ock hans heliga ord eller sakramenten voro föremål derför, uppställde först en skarpare åtskilnad mellan lastande af och gäckeri med heliga ting samt stadgade för det senare, derest det skedde med Guds ord, sakramenten eller gudstjensten ett jemförelsevis ringa ansvar, 50 daler (MB 1,2). Och likaledes fästes för öfriga fall afseende derå, huruvida gerningen skett af obetänksamhet. Äfven då skulle ej lifsstraff ega rum, utan blott böter gäldas (MB 1,1). Förutom förändringar i redaktion och straffsatser, medförde 1864 års strafflag (7,1 och 2) det fullständiga borttagandet af lifsstraffet. Och genom kongl. förordn. d. 28⁄10 1887 nedsattes ej blott för det svåraste fallet 1864 års lags straffsats, utan gjordes härförutom till vilkor för samtliga dessa gerningars bestraffande, att genom dem åstadkommits allmän förargelse. Med 1864 års strafflag bortföllo äfven straffen för svordom, uteblifvande från gudstjenst samt anträdande af resa under gudstjenst (jfr. 1734 lag MB 3,1—3, 8). I fråga om arbete å helgdag hade redan före 1734 års lag eftergifter gjorts med afseende å mattillredning, barns och boskaps skötsel, vår- och höstarbete ute å marken samt fiske, så snart uppskof ej utan olägenhet kunde ega rum (Stadg. ang. eder och sabbatsbrott 1665 och 1687; jfr. GottlL I, 6). 1734 års lag lät detta gälla i fråga om allt arbete till egen eller annans nödtorft. Och i 1864 års strafflag beviljades undantag från förbudet dels för arbete till egen eller annans nödtorft och dels för arbete, som ej kunde tåla uppskof (Str.L. 7,3). Äfven förbudet mot handel å helgdag erhöll i 1864 års strafflag en mindre omfattning än i 1734 års lag. Det inskränktes till att gälla allenast öppnande af kramlåda eller annan dylik bod under sabbatstid (K. Utsl. 25⁄6 1884 och 2⁄12 1887: äfven cigarrbod). Vid sidan häraf gälla dock speciella föreskrifter mot försäljning af spirituösa och tillagade, icke spirituösa drycker med störande af sabbatsfriden (KF 29⁄5 1885, 24⁄/10 1885; Str. L. 7,3 ej tilllämplig på försäljning af maltdrycker, då å försäljningsstället ej funnits andra varor till salu, jemlikt K. Utsl. d. 14⁄7 1874). Affall från den evangeliska läran och utspridande af villfarande lärosatser medförde enligt 1734 års lag visserligen fortfarande landsförvisning (MB 1,3 och 4). Men endast i fråga om affall voro särskilda påföljder förenade med landsförvisningen, och dessa voro härförutom inskränkta till förlust af arf och borgerlig rättighet i riket. Genom kongl. förordn. d. 23⁄10 1860 afskaffades allt äfventyr för affall från statsreligionen (i Finland K. L. 6⁄12 1869) och infördes lägre straff för utspridande af lärosatser, stridande mot den evangeliska läran. Och af sistberörda bestämmelser lät kongl. förordn. d. 16⁄11 1869 blott qvarstå hvad, som stadgats om ansvar för den, som genom otillbörliga medel eller under missbrukande af sin ställning sökte förmå annan till affall från den evangeliska bekännelsen, äfvensom för den, som nödgade eller lockade minderårig eller underlydande till deltagande i främmande trosbekännares andaktsöfning. 1864 års strafflag innehöll till sist äfven straffbestämmelser till skydd för medlemmar af sådant främmande trossamfund, som af staten utverkat sig rätt till offentlig religionsöfning (Str. L. 11,3). Då den här gifna straffbestämmelsen för gäckeri med främmande religionsbekännares troslära lemnats i sammanhang med afhandlandet af församlingsfriheten, är väl ifrågavarande gerning dock endast straffbar, för så vidt densamma föröfvats vid någon af deras sammankomster.
Vid sidan af strafflagen bestå i öfrigt fortfarande åtskilliga straffbud till befrämjande af kyrklig ordning, nemligen dels med afseende å främmande församlingar (KF 31⁄10 1873, förut KF 23⁄10 1860) och dels i fråga om statskyrkans bekännare (straff för tredskande vinkelpredikanter enligt KF 11⁄12 1868, för underlåtet befordrande af barn till dop enligt 1686 KkL 3,2, för liks egenvilliga nedsättande i graf enligt 1686 KkL 18,4, hvilken sista bestämmelse dock ej anses tilllämplig vid begrafning utan anlitande af prest jemlikt K. Utsl. 9⁄7 1872 och 16⁄4 1888). Såvidt som lagrum af denna art hafva afsett att anordna ett visst kyrkligt tvång, hafva de likväl till största delen afskaffats (straffet för underlåtet begagnande af nattvarden genom KF 16⁄11 1863 och straffet för försummande af husförhör genom KF 21⁄9 1888). En erinran om den domsrätt, kyrkan en gång besutit, och om den forna utsträckningen af religionsbrotten gifver kongl. förordn. d. 4⁄5 1855 med dess föreskrift att, derest någon ådömts straff för en eller annan af en mängd uppräknade förbrytelser och förseelser, han icke eger att komma i åtnjutande af Herrans Nattvard, förrän han undergått enskild skrift.