Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Vilkor för brotts tillvaro
| ← Straffmedel |
|
Förutsättningar i den handlandes person för straffbarhet eller full straffbarhet. → |
Vilkor för brotts tillvaro.Enligt modern uppfattning ingå i hvarje brott två särskilda moment, nemligen dels en genom en handling (positiv eller negativ) i den yttre verlden försiggången rättskränkning och dels en till grund för handlingen liggande felaktighet i viljobestämningen hos den handlande personen. Af dessa två moment betonas under ett ursprungligare samfundsskick mera det förra, så att säga objektiva momentet, under det att det andra, det subjektiva momentet, jemförelsevis träder i bakgrunden.
Så var ock förhållandet i den äldsta germanska rätten. Så snart någon tillfogats rättslig skada, och denna på ett eller annat sätt kunde ledas tillbaka till annan person såsom dess fysiska upphof, drabbades denna principielt af ansvar och straff, utan afseende derå om skadan omedelbart hade sin grund i någon hennes handling eller den gerning, hvaraf densamma ytterst framkallats, företagits i syfte att åstadkomma skada, vare sig den uppståndna eller i allmänhet. Hvarest olyckshändelse alltså närmast förorsakade skada, träffades deraf enligt regel ej den, som i första hand blef föremål derför, utan den, som efter dåvarande förhållanden ansågs böra bära ansvaret för skadans fysiska orsak. Denna kunde då vara någon hans handling, men äfven handling af sådan person, för hvilken han var målsman eller ock helt enkelt vara ett djur eller ett liflöst ting i hans ego. Och ansvaret var iklädt formen af en upprättelse för oförrätt, af ett straff.
Äldre tids vilja- och vådaverk.Åtskilnad gjordes dock. Svårare straff drabbade den, som afsigtligt åvägabragt en rättskränkning (viljaverk). Var den ej förorsakad med afsigt (vådaverk), inträdde ett lägre straff. Och detta afsåg tydligen i främsta rummet att tjena till ersättning för den genom handlingen åstadkomna skadan samt stannade stundom till och med dervid (gifva i stället för skadadt eller dödadt fä annat; deremot vid sår ej blott lytes- utan äfven sårabot). Fridlöshet följde ej å vådaverk, och enligt regel var straffet endast böter till målseganden (här ej till Konungen, rättssamfundet eller biskopen; ej kyrkostraff; ej ättarbot). Hvarest vid vådaverk gerningsmannen anbefalldes att rymma ur landet (FrL), skedde detta till hans egen säkerhet och ej för hans bestraffande.
I enstaka fall bortföll här och hvar i händelse af våda för öfrigt all påföljd, och inträdde således ej något ansvar för ofärd, hvari annan sålunda råkade. Detta egde rum vid sådana mera uppenbara fall af våda, der ingen som helst sannolikhet för vållande förelåg. Och härigenom visar sig den för vanliga fall af våda följda grundsatsen egentligen vara en presumtion om vållande, som dock visserligen gjorts oberoende af en deremot förd bevisning. Exempel på strafflös våda i de svenska rättsböckerna äro skada af lagligen bygda och underhållna broar, verk och qvarnar samt enligt Svealagarne i allmänhet s. k. affald eller nedstörtande från annans byggnad äfvensom vidare då skada föranleddes af någon genom nedfallande från en höjd å annan (här i anglos. lagar frihet från ansvar för den nedfallne, om han erbjöd målseganden, att denne i sin ordning fick kasta sig ned öfver honom). Särskildt synes egen oförsigtighet hos den skadade på detta sätt hafva ländt till straffrihet (sålunda i främmande rätt dels, der träd ihjälslog person, som jemte annan var sysselsatt med dess huggande, afdrag af pars qvota — longob. och norsk rätt — eller full straffrihet — Er. Sæll. L. —, och dels då tjenare lät husbondens lass, som han körde, välta öfver sig, straffrihet enligt ÖGL och UL). Ansvaret för en oförrätt låg för öfrigt i första rummet visserligen å den i kriminelt hänseende ansvarige person, hvilken närmast förorsakat densamma, och således å den, som hetsade annans kreatur på någon eller öfvade dråp med annans vapen, och ej å respektive kreaturens eller vapnens egare.
Gränsen mellan vilja- och vådaverk.Vådaverk kunde lätt öfvergå till viljaverk. Så skedde t. ex. om gerningsmannen fördolde gerningen, om han ej utgaf vådaboten eller underlät att på föreskrifvet sätt aflägga vådaed. I andra fall var åter vådaed utesluten, såsom då en person tilldelat hugg, eller dräpt person före sin död förnekat, att våda förelegat vid dråpet. Enligt regel fordrades i öfrigt för svårare fall vådaed ej blott af den tilltalade utan äfven af målseganden. Särskildt var detta förhållandet enligt de svenska rättsböckerna. Redan före 1734 års lag kom det dock ur bruk att fordra sådan ed af målseganden. Och hvad beträffar dess afläggande af den tilltalade, fick den karakteren af en värjemålsed, som särskildt ålades af domstolen, hvilken principielt ansågs hafva att pröfva förekomsten af våda. 1734 års lagstiftare hafva i sitt verk ej bevarat vådaeden i dess gamla betydelse. — Efter våra begrepp egendomligt, men i öfverensstämmelse med den äldre uppfattningen af straffändamålet räknades till vådaverk det fall, då någon velat döda eller misshandla en person, men kom att tillfoga en annan våldet (Lex Visig., ÖGL, UL; hvaremot 1864 Str.L. samt redan principielt LL:ne och 1734 års lag annorledes.)
Mera och mindre straffbara viljaverk.Den germanska straffrätten gjorde för öfrigt, om äfven efter andra grunder än den moderna, vissa åtskilnader i fråga om viljans brottslighet. Ett viljaverk ansågs alltid mindre straffbart, om det skett i harmen öfver en förment liden oförrätt (vare sig i bråd skilnad eller med berådt mod, i nödvärn eller af hämnd) eller i allt fall i öppet öfvermod, utan lönligt försåt eller försök att dölja gerningen. Deremot fick det en svårare karakter om det skett nesligen och med grymhet (stympning, ihjälslagning med stenar, användande af knif i stället för vanliga folkvapen), hemligen (deraf stöld och mord svårare ansedda än rån och dråp) eller mot person, som var värnlös (sofvande, badande, ålderstigna, barn alltefter deras mindre lefnadsålder, äfvensom qvinnor, ehuru i fråga om de senare äfven en motsatt grundsats här och hvar gjorde sig gällande med anledning af det mindre värde, hvartill de skattades i förhållande till män) eller mot den, till hvilken man hade särskild förpligtelse (husbonde, gästvän och den man särskildt utlofvat frid).
Mera och mindre straffbara vådaverk.Äfven inom vådaverken, hvilka i sjelfva verket innefattade efter nu gängse beteckning både rätt våda och vållande, förekom redan i de äldre rättsböckerna på liknande sätt som vid viljaverken vissa åtskilnader. På sådant sätt uppdrogs just skilnaden mellan hvad, som nu gemenligen förstås med våda men då likväl var af straffbar natur, och uppenbar vårdslöshet. Med andra ord inom de på grund af presumerad vårdslöshet straffbara s. k. vådaverken uppställdes vid straffets bestämmande grader af vårdslöshet. Sålunda betonas i vissa leges barbarorum till och med redan uttryckligen vårdslöshet såsom straffgrund eller straffskärpningsgrund i fråga om vissa handlingar, och finnes för sådant fall äfven kroppsstraff stadgade (Lex Visig). I de nordiska rättsböckerna utgå här i allt fall stundom böter äfven till det allmänna. Såsom angifna fall af högsta våda eller efter vårt språkbruk grof vårdslöshet må för vår äldre rätt märkas underlåtenhet att lysa giller, att täcka brunn eller uppföra räcke å farlig plats till föreskrifven höjd etc. Hänsyn togs äfven till nödvändigheten af den gerning, hvarigenom skada uppstått (sålunda mindre ansvar, då skada af skott å jagt, af nedhugget träd och af eld, som spridt sig från vanlig eldstad). Vidare räknades ett vådaverk mindre straffbart, då det skett under sådana omständigheter, att gerningsmannen ej varskott faran derför (sårande af någon, som stod bakom, eller medelst kastande öfver byggnad eller af föremål, som studsade) eller ock alldeles icke hade sin orsak i någon omedelbar handling af den, som derför ställdes till ansvar (skada af fä, liflöst ting etc.) — s. k. bakvåda och handlös våda (äfven handverkader våda, då skada af annans liflösa ting). Och i vissa fall, såsom vid skada förorsakad af fä — i danska lagarne äfven af liflösa ting — kunde denna så stadgade mindre vådabot än ytterligare nedsättas. Detta var dock visserligen ej förhållandet, om man vetat af eller erinrats om kreaturets farlighet eller fråga var om vildt djur, som man höll fånget, eller om sådant, som eljest af naturen var okynnes och skadegörande såsom hund.
Öfvergången till moderna begrepp.Såväl ifrågavarande distinktioner inom vådaverken som äfven deras inskränkande i följd af medgifven strafflöshet för vissa fall höra väl dock i det mesta till en senare rättsutveckling. Svårt är dock visserligen att säga, i hvilken grad detta är fallet. Men säkert är, att den kristna kyrkan redan i äldre tider (Conc. i Worms 868, i Tribur 895) var verksam i denna rigtning. I fullständig motsats till det germanska straffsystemet såg hon nemligen alldeles bort från det objektiva momentet i brottet och höll sig allenast till den brottsliga viljan, som hon redan före dess framträdande i ord eller gerning ville bestraffa såsom syndig tanke. Den senromerska rätten, som här intog en förmedlande ståndpunkt, blef dock till sist det främmande rättssystem, under hvars påverkan det germanska i denna punkt kom att utveckla sig i modern rigtning (närmast utöfvades inflytandet å de italienska stadsrätterna). Och enligt den senromerska rätten ingrep straffmakten visserligen lika litet som så varit förhållandet i den germanska, förr än en yttre handling förelåg. Men härför satte den senromerska rätten ytterligare såsom vilkor, att brottslighet i den handlandes vilja förefunnes (principielt dolus, ehuru under kejsardömet äfven fall af kulpösa förbrytelser).
Mot slutet af medeltiden är det som dessa grundsatser mera allmänt trängde igenom i den germanska rätten. Deras omfattande i Carolina (1532) är isynnerhet ett afgörande steg i denna rigtning, särskildt bland annat för de nordiska folken, som såväl i detta som i många andra stycken närmast rättat sig efter sina tyska anförvandter (äfven i Carolina dock kulpösa förbrytelser). Hos oss vidhålla ännu LL:ne och Allm. St. L:n vådaverk i deras gamla betydelse. Genom senare förordningar (KB 1713) blef detta uttolkadt på det sätt, att, derest den här presumerade vårdslösheten gendrefves med bevis, straff ej inträdde. Och i de på 1600-talet utfärdade förordningar med straffrättsligt innehåll äro tydligen de nyare principerna följda. För enstaka fall har dock 1734 års lag bibehållit straff för våda (såsom vid vådadråp och vid skogseld). I det hela är dock redan 1734 års lag byggd på det nya uppfattningssättet. Men först med 1864 års strafflag kan detta sägas hafva kommit till ett mera fullständigt och klart erkännande (Str. L. 5,12).
Såsom minne af de äldre grundsatserna qvarstå dock ännu den med afseende å skada af fä genom annat fä, genom hund eller egen vådahandling stadgade ovilkorliga skadeståndsskyldigheten (BB 22). Äfven annorstädes förekommer i öfrigt våda i de civilrättsliga balkarne uti motsättning till vilja och sålunda inbegripande vållande eller i allt fall mindre grad af vållande (ÄB 6 §§ 3 och 4).
Vållande bestraffas enligt modern rätt ej annat än i särskildt angifna undantagsfall. I vår strafflag äro dock dessa jemförelsevis ganska talrika. I öfrigt hvila bestämmelserna i en mängd politiförordningar på den mera eller mindre tydligt uttalade grundsatsen, att det kulpösa handlingssättet bör bestraffas i lika måtto som det dolösa. Viljobestämningens egenskap af dolus eller culpa kommer här gemenligen blott i beräkning vid straffmätningen. Inom dolus och culpa iakttager äfven den moderna straffrätten vissa grader, stundom under utmätande af särskilda strafflatituder. Sålunda skiljer man med afseende på dolus mellan berådt och hastigt mod (redan i grekisk rätt) och med afseende å culpa mellan groft och mindre vållande. Någon närmare bestämning vare sig af hufvudbegreppen eller dessa åtskilnader inom desamma saknas dock, och ej heller i doktrinen har i sådant hänseende enighet uppnåtts. Då till brott fordras såväl en rättskränkande handling som en deremot svarande felaktighet i viljobestämningen hos den handlande personen, föreligger ej heller brottslighet i annan mån än den rättskränkande handlingen och brottsligheten i viljan täcka och motsvara hvarandra. Men visserligen kan en i brottslig afsigt företagen gerning bestraffas såsom kulpös förbrytelse, så framt en helt och hållet annan effekt uppstår än den, som varit afsedd. Vid likartad effekt med den önskade eller sådan effekt, som i allt fall tagits med i räkningen, blir gerningen åter dolös.