Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838/Förord

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838
av Carl Georg Brunius

Förord
Lund — Halmstad  →


[ i ]

Förord.

Den urgamla plägseden att inledningsvis helsa läsaren torde så mycket mindre böra försummas, som denna boks titel, jemförd med dess tjocklek, kunde måhända afskräcka från densammas närmare påseende. Mången torde nemligen tycka, att föga af intresse kan sägas rörande våra fornlemningar och våra byggnader, helst rörande sådane, som belägne jemte allfarna vägar, äro, åtminstone borde till en del vara, kända. Jag har likvisst uti våra landskapsbeskrifningar och resanteckningar funnit så föga tillfredsställande underrättelser, att jag under min korta kringfärd förliden sommar nedskrifvit de reflexioner, hvilka jag här med några historiska upplysningar meddelar.

Då Sverge fått flere resanteckningar, hvilka i många afseenden spridt ljus öfver naturhistorien; har jag trott, att desse reflexioner kunde i någon mån bidraga till närmare kännedom af vår fornkunskap och vårt byggnadsväsende, och, hvad jag egentligen åsyftar, föranleda mera skarpsynte, mera skicklige granskare, att under tillfälliga genomresor af våra landskaper bereda oss säkrare underrättelser om våra hedniska fornlemningar samt medeltidens och nutidens offentliga byggnader.

Mången torde tycka, att mina antiqvariska iakttagelser äro af föga värde, emedan desamma röra sig åtminstone till någon del omkring förutkända monumenter. Denna [ ii ]frågas besvarande bör naturligtvis öfverlemnas till fornforskaren; men härvid bör likvisst på förhand erinras, att hvad jag yttrat om de såkallade hällristningarnas egentliga syftning, är i så måtto alldeles nytt, att ingen hittills på detta sätt betraktat desamma.

Det är en märkvärdig företeelse, att man kan i sin studerkammare få genom vetenskapliga beskrifningar noga besked om de vigtigaste byggnader i Tyskland, England, Frankrike och Italien; men att man måste, om man nemligen önskar en vetenskaplig åskådning af hvad vi i denna väg äga, sjelf resa omkring och ha förmåga att uppfatta hvad man kan upplefa. Den ryktbare von Wiebeking, som oaktadt sina praktiska byggnadsbefattningar utgifvit ett jätteverk öfver civilarkitekturen, har i detta arbete blott en liten notis rörande Sverges både äldre och nyare byggnadsväsende, hvilken notis inrymmes på endast fem sidor. Han säger deri: ”Det är omöjligt att i brist på tillräckliga källor framställa civilarkitekturens tillstånd i Sverge under olika tidrymder.” Och vidare: ”Alla mina bemödanden att erhålla upplysningar rörande byggnadskonstens närvarande tillstånd i samma land ha varit fruktlöse. Man kunde förmoda, att densamma icke förtjenar någon synnerlig uppmärksamhet; emedan min önskan att från Sverge erhålla underrättelser varit utan påföljd.” Han tillägger slutligen den önskan, ”att någon lärd måtte göra sig den mödan att bekantgöra denna del af sitt lands litteratur”[1]. Detta yttrande och denna uppmaning förtjena uppmärksamhet, helst då de utgå från en man, hvilken genomvandrat den nya konstbildningens alla irrgångar, och som likväl upphöjt sig till en verklig vetenskaplighet och derjemte utfört vigtiga byggnadsverk.

[ iii ]Svårligen lärer någon numera neka, att en byggnadshistoria är behöflig för hvarje land, emedan der, hvarest inga eller otillräckliga urkunder sprida ljus öfver ett folks bildning och öden, lemna byggnadsverken, om de nemligen rätt studeras, vigtiga upplysningar. En nyare häfdetecknare har på goda skäl yttrat, att, om alla bevis för medeltidens romantiska sinne blifvit förstummade eller utplånade, så skulle densammas religiössymboliska kyrkobyggnader nog högljudt förkunna detsamma[2]. Huru ringa begrepp skulle vi icke ha om nordboarnes vetenskapliga bildning under medeltiden, om vi endast kände densamma af våra magra årsböcker och brefsamlingar? Vi våga således tro, att, om ett grundligt studium af våra hedniska fornlemningar bereder högst intressanta bidrag till kännedom om våra urfäder, så är ett vetenskapligt studium af medeltidens byggnadsverk ej mindre vigtigt för densammas rätta bedömmande. Det tyckes dessutom vara ganska maktpåliggande, att den nyare tidens särskildta byggnadssätt, i synnerhet hvad kyrkor beträffar, offentligen skärskådas; emedan dymedelst kan lättast utrönas, om man bör fortfarande ge våra uråldriga helgedomar godtyckliga ornamenter och tillbyggnader, eller om man bör i öfverensstämmelse med medeltidens anda pryda och utvidga desamma, samt om man slutligen icke kan, om man nemligen med allvar studerar konsthistorien, uppfatta ett byggnadssätt, hvarigenom mera lämplige och upplyftande tempel framkallas än de, hvilka nu uppföras; tempel, som med sina enformiga nedtryckta långhus och sina ornamentslösa lanternbetäckta klocktorn hvarken lifva känslan eller väcka andakten.

Men huru skall någon kunna med framgång företaga en nöjaktig skildring af vårt äldre och nyare byggnadsväsende [ iv ]innan vi få några vetenskapliga specialbeskrifningar? Det öfvergår nemligen en forskares förmåga, att äfven i afseende på ett mindre land ensam undersöka och utreda alla hithörande förhållanden; i synnerhet om han icke uteslutande egnar sig häråt eller han icke njuter behöfligt understöd härför. Närvarande korta bidrag till en byggnadshistoria för Sverge torde derföre i någon mån sprida ljus öfver våra äldre och nyare byggnadsverk. Desse bidrag torde jemväl i någon mån fästa vederbörandes uppmärksamhet derpå, att de personer, som sättas i spetsen för våra byggnadsskrån, böra i första rummet vetenskapligt studera byggnadskonstens vidtomfattande urkunder och lärorika monumenter, och icke betrakta, hvad stundom sker, skönteckning såsom densammas hufvudföremål.

Hvarje särskildt byggnadssätt fordrar ett eget konstspråk. Ehuruväl den klassiska byggnadsarten hade ett deremot svarande ordförråd, så befanns detta för den christliga konstutöfningen dels opassande, dels otillräckligt. Egna begrepp fordra naturligtvis egna uttryck. Det är jemväl lätt begripligt, att en pelare är något helt annat än en kolonn, ehuru de stundom kunna för enahanda behof användas. Benämningarne πεσσός och pila äro ingalunda liktydiga med κιών och columna. Orden aula, sanctuarium, absis, concha gåfvo under forntidens och medeltidens konstperioder helt olika begrepp. Våra katholske förfäder, som uppfört ansenliga byggnadsverk, ha naturligtvis haft derför ett passande byggnadsspråk. Men då endast öfverblifne monumenter gifva oss någon närmare kännedom om denna konstutöfning, nödgas vi, om vi vilja härom yttra oss, bilda passande benämningar; helst det nya byggnadsmanérets termer dels föga förslå, dels lemna obestämda föreställningar. Flere lärde utlänningar ha också för utredande af medeltidens byggnadsväsende påfunnit [ v ]träffande konstord, hvarigenom de undvikit missförstånd och oreda. Jag har i dessa resanteckningar liksom i min beskrifning öfver Lunds domkyrka sökt till undvikande af tröttsamma omskrifningar följa ifrågavarande exempel, helst Svenskan ger tillfälle till lättfattliga sammansättningar.

Jag skulle visserligen önskat att härjemte bifoga några antiqvariska och arkitektoniska teckningar, helst jag uppgjort sådana af de monumenter, jag beskrifvit. Men då detta skulle medfört en betydligare kostnad, har jag så mycket hellre afstått härifrån, som jag ärnar i ett särskildt arbete utgifva de teckningar, som jag tagit af en mängd hällristningar, och jag hoppas, att de män, hvilka stå i spetsen för vårt byggnadsväsende, skola i Sverge, liksom i flera andra länder, hedra sig och glädja konstälskaren med noggranna teckningar af våra vigtigare konstalster. Jag vågar så mycket mer hysa denna förhoppning, som de ofta äro i tillfälle att närmare undersöka och noggrant afrita desamma, och som kostnaden för resor och teckningar bestrides af offentliga medel. Hvad nyare byggnadsritningar deremot vidkomma, ha naturligtvis de män, från hvilka de utgått, dessa i sina händer. Äfven sådana ritningars utgifvande skulle icke sakna sitt intresse, emedan hvarje byggnadskunnig komme då i tillfälle att på sin studerkammare bedömma, huru det nu förhåller sig med våra byggnadsföretag.

Här torde äfven böra nämnas, hvarföre intet anföres om Skåne, ehuru jag till en del genomfarit denna landsort. Orsaken härtill är i korthet den, att Skåne har så många vigtiga monumenter, att jag önskar i ett särskildt arbete lemna en närmare underrättelse derom. Det torde af ett sådant företag visa sig, att denna landsort äger en mängd herrliga medeltidsbyggnader, hvilka till största delen äro föga kände och att de förtjena noggranna beskrifningar, innan desamme [ vi ]bli genom illapassande prydnader, förändringar och tillbyggnader vanställde eller rentaf nedbrutne och ombyggde.

De landskapsskildringar, som här och der blifvit inströdde, täcktes läsaren anse såsom små hvilopunkter eller tafvelomfattningar, hvilka ehuru sanna göra intet slags anspråk på någon uppmärksamhet. Landskapsmålningen är en egen talang, det vare sig med ord eller färger, och denna del fordrar sin egen man, och måste alltid anses af forn- och byggnadsforskaren såsom bisak. Om jag icke fruktat att ge min beskrifning ett afskräckande omfång, skulle jag sökt att jemväl meddela några grunddrag af invånarnes seder och bruk i de orter jag genomfarit, ehuruväl dylika reflexioner legat utom närvarande anteckningars föremål.

Då denne restur blifvit företagen på en tid, då en universitetslärare njuter tjenstledighet, och då brådska likväl omnämnes; anser jag mig böra härför med några ord redogöra, på det att konstkännaren icke måtte falla på den tankan, att jag velat med en låtsad brådska urskulda någon bristande undersökning. En trägen sysselsättning med förbättring och inredning af Lunds domkyrka samt förändring och påbyggnad af Lunds universitetsbyggnad hade fem somrar qvarhållit mig hemma. Min försvagade helsa fordrade en utfärd, men enär fortgående byggnadsarbete påkallade min snara återkomst, kunde jag tyvärr knappast uppoffra mer än trenne veckor på den restur, som här beskrifves.

Slutligen vågar jag här frambära min vördnadsfulla tacksägelse för Hans Excellens Öfverste Kammarjunkaren m. m. Herr Grefve G. Trolle Bonde samt för Öfverste Kammarjunkaren Herr Baron A. G. Gyllenkrok, som haft den utmärkta godheten att lemna mig dyrbara planchverk, hvarigenom jag erhållit vigtiga upplysningar rörande forntidens konstverk. Jag får äfven hembära en hjertlig tacksägelse [ vii ]till min reskamrat Herr Prosten Å. Kahl, som mer än engång under vår färd med vänskapsfullt tålamod afbidat mina tidsödande afmätningar och anteckningar. Måtte min läsare begåfvas med blott en ringa del af detta godhetsfulla öfverseende; då han säkerligen icke uttråkas på de första skjutshållen.

Lund i Mars 1839.
Författaren.


  1. C. F. v. Wiebekings Bürgerliche Baukunde. München 1825, III B. s. 418-422.
  2. H. Leo Lehrbuch der Universalgeschichte. 1 B. Halle, 1835, s. 27.