Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838/Kapitel 5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Göteborg — Mjölkeröd
Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838
av Carl Georg Brunius

Utflygt till Sote- och Stångenäs
Mjölkeröd — Fredrikshall  →


[ 94 ]

5.
Utflygt till Sotenäs.


Vi företogo nu en längre utfärd för att uppsöka fornlemningar. Från Tanums kyrka går en smal och backig väg utåt kusten. Till vinnande af skyndsamhet måste beqvämlighet åsidosättas. Vår resvagn lemnades på Mjölkeröd och bondkärror blefvo nu begagnade. Detta enkla sätt att färdas erinrade om ungdomens glada dagar. Med trygghet passerade vi uppför och utför bergsbranter, som, oaktadt smalheten af vägen och bråddjupen derjemte, saknade ledstänger, och utan fruktan rullade vi öfver träbroar, som visserligen icke voro byggda för tunga åkdon. Djupa, kala men fruktbara bergsdalar, hvarest vägen slingrade sig dels öfver dels under sidornas branter, genomforos till Anrås och Qville gästgifvaregårdar.

Qville socken har många fornlemningar. Någre inslipade kanoter förekomma på bergshällar jemte gästgifvaregården och den närbelägna prestgården. I denna socken å Östmåls utmark ligger på en ansenlig bergshöjd en ljungbeväxt plats med ett vackert altarbord. Foten bestående af fem flisiga hällar bildar ett rum med öppning åt öster. Skifvan 11 fot lång, 10 bred och jemn å båda sidor har nedskridit.

[ 95 ]Å Lilla Joreds ägor i samma socken finnas lemningar efter ett altarbord, och i Dyrmyran derbredvid ha flere flintknifvar blifvit för några år sedan hittade. Att flintsaker icke allenast blifvit af nordens urinvånare använde för anfall och försvar, utan äfven för jagt och fiske, är otvifvelaktigt. Men de måste äfven blifvit i brist på andra redskap använde vid offer, och måhända ha de här funne flintknifvar varit dertill begagnade.

Men Lilla Jored – fornforskare ha orätt skrifvit Lilla Tored – har genom ett graffynd, som här 1816 gjordes af Prosten Anton Lidberg, blifvit i fornforskningens häfder märkvärdigt. Nära denna gårds åbyggnader på en liten slätt, som ligger mellan höga berg och genomskäres af en å, framstod en grafkulle, som höll 60 fot i tvärmått, men blott 6 i höjd. Denna grafkulle var upptagen till åker. Men då vid fortsatt odling någon jord nedrasade å densamma, upptäcktes härunder ett grafrum, hvilket i bottnen höll 10 fot i längd, 5 fot i bredd och 6 fot i djup. Vid sidor och gaflar lågo tjocka ekstockar, på hvilka utåtlutande beklädnadsmurar af kullersten voro uppdragne. Fyra stora hällar, som hvilade på grafrummets sidor, och några mindre, som sträckte sig ifrån detsammas gaflar, utgjorde betäckningen. Härpå låg mindre kullersten och jord till 1 fots höjd. Grafrummets botten bekläddes med tvenne ekplankor, af hvilka hvarje hade 2 fots 6 tums bredd, 5 tums tjocklek. Sidor och gaflar omgåfvos jemväl af sådane, hvilka voro ungefär hälften smalare, men lika tjocka. Den vida men låga kista, som dymedelst bildades, var genom tvenne deri nedlagde ekstockar efter längden fördelad i trenne likstora fack, af hvilka hvarje betäcktes med en särskild ekplanka. Ehuru denna kista var anbragt på fast lerbotten och jemte [ 96 ]beklädnadsmurarnas grundstockar, var den likväl till förekommande af förmultning kringbäddad med näfver, beck och kol. Dessutom voro kistans trenne fack till någon del fyllde med samma ämnen. Här funnos trenne urnor, nemligen tvenne af glacerad lera, en af blyerts, några stafrar af en kagge, några stycken af metallkärl, ett förmultnadt kastspjut, lemningar af ett bälte med små beslag, ett metallspänne, ett silfverkors, små öronringar, silfver- och metallskenor, tunna guldrimsor, glasperlor, en enkel och en tredubbel guldfingerring samt en tjock guldarmring.

I detta grafrum hittades efter närmare undersökning en guldpenning, hvilken var ungefär lika stor som, men hälften tunnare än en silfverriksdaler. Den hade en krusig omfattning och deröfver en räfflad ögla, som båda voro fastlödde. På åtsidan, en bröstbild med upplyftad hand och kring kanten tvenne rader bokstafslika tecken. På frånsidan, en segerbild med en framräckt krans, derunder ett krokigt svärd och vid sidorna tvenne half- och ett helkors, derutom en bred krans och kring kanten en rad likdana tecken. Vissa Byzantinska kejsaremynt förete bröstbilder med klädedrägter och hårbindlar samt segerbilder med fällda vingar och framräckta lagerkransar, som ha mycken likhet med ifrågavarande guldstyckes föreställningar. I synnerhet är den breda krans, hvaraf härvarande segerbild omgifves, ganska lik de rika lagerkransar, hvilka med större bandrosor i öfre och mindre sådana i nedre ändan förekomma å nämnda myntsorter, liksom de bokstafslika tecknen uppenbarligen äro illa efterapade myntinskrifter.

Det är allmänt bekant, att en mängd större och mindre guldbrakteater med öglor blifvit funne i norden, hvilka [ 97 ]merendels föreställa en man eller ett hufvud på ryggen af ett underdjur, och hvilka ha tvifvelsutan varit halssmycken. Guldpenningar, sådane som den ifrågavarande, ha deremot mera sällan tillrättakommit; men det har ickedessmindre af gjorda fynd visat sig, att äfven de varit halssmycken. Man har nemligen 1831 i Norge hittat uti en grafhög en liknande guldpenning med fastlödd ögla. Åtsidan har en bröstbild, frånsidan en ryttare, båda omgifvas, såsom det heter, af okända bokstäfver. En skadad silfverkedja med ring i ändan var dragen genom öglan[1]. Detta guldstycke har således varit en halsprydnad. De många guldbrakteater, som blifvit i norden hittade, röja ett barbariskt, men alla hithörande guldpenningar förete deremot Byzantinskt framställningssätt. Man måste i brist på verkliga kejsaremynt ha till erhållande af prydliga halssmycken sökt med största flit eftergöra sådana. Denna förmodan styrkes ytterligare deraf, att ett guldmynt af Theodosius II, vid hvilket en ögla var fastlödd, blifvit funnet i Skåne. Samma förmodan styrkes än vidare deraf, att några kejsaremynt blifvit i förening med ett sirligt bröstsmycke funne i Danmark, hvilka voro försedda med öglor och tvifvelsutan varit uppträdda på en tråd för att bäras omkring halsen. Desse voro af Placidius Valentinianus, Julius Majorianus, Leo, Zeno och Anastasius, hvarföre man icke utan skäl förmodat, att detta bröstsmycke tillhört sjette eller sjunde seklet[2]. Jag vågar äfven tro, att den å Lilla Jored hittade guldpenningen tillkommit ungefär på samma tid, emedan densamme liknar denna, ej den sednare tidens kejsaremynt. Det är således icke underligt, att hithörande inskrifter icke [ 98 ]blifvit eller lära någonsin bli lästa; såvida det icke lyckas någon myntkännare, som har behöflig tillgång på samlingar, att framleta något kejsaremynt, hvarefter denne guldpenning blifvit bearbetad. Det är likväl icke gifvet, att nordens guldarbetare gjort sig mödan att efterapa något visst guldmynt. Jag skulle fasthellre tro, att de velat visa sin konstfärdighet genom vissa förändringar, hvilka de hemtat från åtskilliga originaler eller egna infall.

Hvardera af de funna urnorna stod uti en särskild afdelning af grafkistan. Ringarne och penningen lågo jemte ena urnan. Desse guldsmycken ha blifvit för kronans räkning inlöste med 59 dukater till antiquitetssamlingen i Stockholm. Vid insändandet af detta dyrbara fynd har Prosten Lidberg afgifvit en uppsats rörande de iakttagelser, hvilka han vid graföppningen gjort. Noggrannheten af denna uppsats kan jag, som vid grafundersökningen var tillstädes, med fägnad intyga.

Jonas Hallenberg, en lika lärd som varsam fornforskare, har i en beskrifning öfver detta graffynd, uti hvilken nämnde uppsats är intagen, förmodat, att Svenske vikingarne Vandil och Karl, hvilka omkring år 976 i denna skärgård föllo för Isländske vikingarne Gunnar och Kolskegg, fått här sin minnesvård[3]. Han förmenar nemligen, att de fallne vikingarnes öfverblefna manskap i hast inrättat detta grafrum och dertill användt ekvirke af sitt fartyg och sedan hemtågat landvägen. Vi kunna icke biträda denna mening, ehuruväl samma minnesvård ligger helt nära hafsstranden. Desse många och olika askkärl, desse dyrbara mans- och qvinnoprydnader visa, att här varit i ordets egentliga bemärkelse en ätthög eller en [ 99 ]slägthög, hvari man torde tid efter annan nedsatt askkrukor. Den fasta byggnaden röjer en synnerlig omsorg, i anseende hvartill den kan jemföras med Konung Gorm den Gamles och Drottning Thyra Danabots grafhög vid Jellinge kyrka på Jutland. Att härvarande ekvirke kunnat lika lätt tillyxas som grafmurar uppdragas och lockhällar framskaffas, är helt naturligt. Dessutom röjde detta ekvirke ingalunda, att det varit användt till skeppsbyggnad; åtminstone syntes icke något spår efter ett sådant bruk å dessa grofva väl bibehållna ekplankor. Det tyckes ej heller vara troligt, att vikingar, som blifvit helt och hållet slagne och alldeles utplundrade, skulle, om de ännu haft dessa dyrbarheter i behåll, velat å en främmande kust nedlägga desamma. De många urnor, som häromkring blifvit under plöjning träffade, visa jemväl, att härstädes varit ett allmännare griftställe. Härtill kommer, att en domring, som utgjordes af tio ganska stora stenar med en sådan i midten, låg helt nära ifrågavarande grafhög och tycktes således stå dermed i sammanhang. Alla gissningar rörande namnen på de personer, hvilkas askkrukor förvarades i detta grafrum, tyckas oss vara öfverflödige; helst många mäktige män ha under hedendomen vistats i dessa trakter af Viken.

I Qville socken ligger det såkallade Hornborgsslott, som å ena sidan omgifves af ett smalt sund och å den andra af en djup dal. Detta består egentligen af en bergskulle, som nästan lodrätt höjer sig omkring 300 fot öfver vattenytan och å landtsidan har tvenne afsatser. Uppgången är mycket brant och bergskrefvorna försvaras med jordblandade gråstensmurar. Denna bergskulle är öfverst temligen jemn och nära rund och håller ungefär 300 steg i omkrets. Yttre kanterna omgifvas af 4 till 5 [ 100 ]fot höga jordvallar. En ganska djup klippdam, som aldrig tryter vatten, intar midten. Obetydliga lemningar efter byggnader synas å de kala hällarna. En Näskonung vid namn Horne skall enligt sägen anlagt detta fäste. Man har här funnit en yxlik lansspets af metall, och några grafhögar och stensättningar ligga i dalen nedanför.

Det tyckes likväl vara här som Thord Bonde om vintern 1456 byggde å Carl Knutssons vägnar ett nytt fäste, hvilket han kallade Carlsborg. Denne höfvitsman försvarade sig tappert mot Danskarna, men blef i sömnen mördad af en underbefälhafvare, som derefter plundrade fästet och flyktade till Danmark. Thord Bonde blef begrafven i Vadstena kloster[4]. Svenskarne intogo 1523 Carlsborg, och Nils Krumme blef derpå höfvitsman. Men Konung Christian II:s anhängare belägrade 1531 detta fäste, vid hvilket tillfälle dåvarande höfvitsmannen Åke Claesson blef skjuten, hvarpå fienderne intogo, utplundrade och uppbrände detsamma[5]. Härvarande strandboar visa den närbelägna fjällrygg, hvarifrån samma fäste blifvit beskjutet. Denna fjällrygg kallas derföre Norrmannaberget[6]. Alldenstund meranämnde fäste i orten allmänligen kallas Hornborgsslott, men aldrig Carlsborg och derjemte berättas, att det blifvit under Christian II:s tid intaget; så måste det uråldriga Hornsborg och Carlsborg vara, icke såsom Tuneld vill, tvenne särskildta utan ett och samma fäste.

Regn, som fallit i temlig ymnighet, hade något afkylt min forskningsifver; men himmeln klarnade och resan fortsattes. Vi togo vägen om Stora Vrems herregård, [ 101 ]i hvars grannskap några skogbeväxta bergshöjder gjorde ett lifvande afbrott mot den dystra nejdens kala fjällryggar. Gästgifvaregården Skärholmen omgifves å tre sidor af höga bergsbranter, men å den fjerde öppnar sig en vacker hafsvik. Härifrån vidtaga stora backar öfver ödsliga ljungmoar, hvarå några grafhögar och domringar visa sig.

Vi voro nu på Sotenäs i Tossene socken, hvarest vid och omkring Valla gästgifvaregård åtskilliga hällristningar förekomma. Hilfeling har trott sig å en sådan finna runor. Detta oväntade förhållande måste jag, som med största noggrannhet aftecknat detta ställe, förklara för ett rent misstag, som tillkommit derigenom, att denne skicklige tecknare tagit tillfälliga vittringar, hvilka äro mycket ojemna och ha ingen likhet med de öfriga inslipade figurerna, för runor[7]. Dessa tillfälliga vittringar äro dessutom så obestämda, att man deraf kunde lika gerna få hvad bokstafsskrift, man behagade. Hilfeling har sett här mera, liksom han, hvilket lätt händer, äfven sett mindre än här finnes. Den, som ej genom en lång öfning lärt sig att med varsamhet granska detta slags fornlemningar, kan i sanning lätt missledas vid deras aftecknande. Ett bevis härpå är en hällristning vid Assonet i Massachusetts i Amerika. Af denna hällristning ha nio särskilda teckningar blifvit tid efter annan tagne, hvilka äro så skiljaktige, att somlige ha liten eller ingen likhet med hvarandra. Slutligen har man der trott sig finna några bokstäfver, ehuruväl ingen hällristare känt, hvilket äfven ligger i sakens natur, några skriftecken. Det är uppenbart, att i händelse alla tillfälliga och konstgjorda fördjupningar icke bli med yttersta varsamhet [ 102 ]granskade och de särskilda figurernas olikartade former och inbördes förhållanden till hvarandra icke bli med största noggrannhet afmätta och aftecknade, måste en innehållsrik hällristning bli helt annat än den verkligen är. Det vissa är, att den omtalta hällristningen vid Valla har ingen slags bokstafsskrift, och att den, som finnes vid Assonet, icke heller har enligt min öfvertygelse någon sådan. Jag hoppas framdeles komma i tillfälle att närmare utveckla denna min öfvertygelse.

Nära Valla ligger Tossene kyrka. Skepp och kor bestå af en större och en mindre aflångfyrkantig byggnad. Skeppets omgifningsmurar äro utvändigt lodrätta, men invändigt utåtlutande; en anordning, som röjer en hög ålder. Små, breda, låga, rundbetäckta fönster i förening med höga bröstningar visa jemväl, att denna byggnad tillhör den äldre rundbågsstilen. En ansenlig öppning med spetsig betäckning inleder i koret, som säkerligen är en sednare tillbyggnad. Altartaflan, af år 1669, saknar märkvärdighet. Takhvalfvet af bräder är 1737 måladt af Christian v. Schönfelt; en man, som utsirat många Bohuslänska kyrkor med bibliska föreställningar, och som, ehuru han förde en hård pensel, icke saknade ett slags talang. I koret ligger en liten grafsten, hvarå tvenne qvinnor äro inom särskilda bågar uthuggne i halfupphöjdt arbete. Denna grafsten röjer således medeltidens konstutöfning. Härå läses: Christoffer Galde vor fader med æra: Fru Birgitte Bilde vor moder keere: Af Oby gaar lod hand sig skrifve: Her at begrafven lod de os blifve: Jomfru Birite oc Ellien Gälde: Gud lad os af verden kalde. Anno 1555. Dessa tvenne systrar skola enligt en sägen ha dansat sig ihjel; en uppgift, hvilken lärer numera vara lika svår att vederlägga, som att besanna. Men visst är [ 103 ]emellertid, att damerna ville i gamla dagar liksom nu svänga sig, och att mången neddansat i grafven.

Härifrån till Askums kyrka måste man färdas uppför en ofantlig backe, som slingrar sig öfver kullriga bergsbranter genom en smal och hög bergsklyfta. Uppkommen finner man på den ganska ansenliga höjden ett mäktigt mergellager, hvaraf dock en stor del blifvit till vägfyllning bortförd. Härvarande mergelgrufva, som redan visar ett djup af 18 fot, håller många hundra fot i omkrets. Man märker deri en mängd väl bibehållna snäckor af samma arter som de, hvilka finnas i Kapellbackarna vid Uddevalla och flerestädes å bergsbranter i Bohuslän. Detta mäktiga mergellager omgifves från norr, öster och vester af klipphöjder, men åt söder är en lång däld, hvilken till en del upptages af en liten insjö vid namn Önnevatten. Då man betraktar denna belägenhet och ser huru snäckorna äro hvarfvis bäddade öfver hvarandra i tätta lager; så torde man, ehuru svårförklarlig en vattenminskning eller en landthöjning än förekommer oss, lätt öfvertyga sig derom, att dessa hafsdjur blifvit småningom hopsköljda af hafsvågorna, som nu på en mils afstånd brusa flera hundra fot härunder.

Askums kyrka, som invändigt håller blott 67 fot i längd, 22 i bredd, utgöres af ett enda långhus, som i vester har en rätvinklig och i öster en tresidig gafvel. Murarne hålla 4 fot 6 tum i tjocklek. Kyrkan har en dörröppning å vestra gafveln och en å södra sidan. Tvenne små fönster med halfrunda betäckningar å hvarje långsida och tvenne sådana å östra gafveln, alla med höga bröstningar, ge byggnaden en mera högtidlig än lifvande belysning. Dopfunten, som är af täljsten, har följande utseende. Foten föreställer tre förenade underdjur, som i [ 104 ]tassarna hålla menniskohufvuden, öfver hvilka de bita. Mellanstycket företer fyra nedhängande förlängningar. Skålen är bunkformig. Desse trenne afsatser bestå af särskildta block. Den mellersta omgifves af spetslika sirater, den öfversta af en bladranka. Ett täljstensstycke, som liknar en kort men temligen tjock cylinder, står härjemte. Detta har förmodligen utgjort ett mellanstycke å dopfuntens stjelk eller lif. Dopfunten röjer i anseende till sin groteska stil en hög ålder. Altartaflan och predikstolen äro sednare arbeten utan all slags förtjenst. Kyrkan har ett trähvalf, som 1738 målades af Christian v. Schönfelt. I midten sitter Gud fader på himmeln och har jorden till fotpall samt omgifves af strålglans, englar och skyar. Domen förkunnas öfver de uppståndne, som samlas kring jorden. Åt öster öppnar sig himmelriket, hvarest Gud och Christus omsväfvas af en dufva, derunder jordklotet; allt omgifves af englar och lätta moln. Åt vester skockas de fördömde, och längre bort skildras helfvetets eld och plågor. Dessa föreställningar utgöra allestädes v. Schönfelts grundidéer, emedan hans många takmålningar ha likdana ehuru något skiftande syftningar. Han har i synnerhet sökt att lifligt framställa de fördömdes marter i afgrundens lågor. En sägen förmäler, att han i Nafverstads kyrka så väl afmålat sin värd, att hela församlingen igenkänt honom. Visst är, att en man der sitter bland lågor och afgrundsandar med ett krögarstop i handen. Christian v. Schönfelts många arbeten, af hvilka en stor del genom förbättringar och ombyggnader försvunnit, vittna om mycken flit och sakna icke effekt. Det här anförda infallet mot värden kan väl icke gillas, ehuru det visar, att målaren varit en ifrig nykterhetsvän.

[ 105 ]På vägen från Askums kyrka till Omborseröds gästgifvaregård far man nära förbi Ramnberget, som har ungefär 100 fots höjd och starkt öfverhängande klippväggar, under hvilka korpar och svalor ha sina nästen. Månget klippstycke har nedstörtat öfver den närbelägna vägen och månget sådant hotar att nedrasa öfver de förbifarande. Några buskartade träd framskjuta ur bergsremnorna. Hemskheten ökades af nattens annalkande och den djupa bergsdalen, hvari vi befunno oss, höljdes i mörker; men i anseende till passande åkdon och varsam körning hade vi lyckan att utan äfventyr framkomma på den smala, obekanta vägen till Omborseröd. Vi klättrade uppför en klippbrant och inkomne i en mycket låg och trång stuga, ledsagades i en loftkammare – man kan svårligen säga vindsrum – hvarest vi i anseende till ringa utrymme och sluttande tak icke kunde utan varsamhet vända oss, ännu mindre utan försigtighet gå upprätte. Här var ett glugglikt gafvelfönster och derframför ett litet bord, å ena sidan tvenne inbyggda sängar, å den andra tvenne kistor. Vi hade knappast hunnit att vid ett matt lampsken fästa våra blickar på den åldrige värdens bleka kinder, yfviga skägg och nakna ben, förrän en golflucka öppnades och en nödvändighetssak beledsagad med en gäll stämma uppsattes. Vi började nu att närmare se oss omkring och funno på de låga väggarna en mängd uppklistrade träsnitt med bibliska framställningar. Vi voro således icke bergtagne. Bondkärrornas helsosamma skakning, den friska luftens välgörande inflytande och den tarfliga spisens måttliga njutning gåfvo oss i detta grottlika herberge en behaglig hvila. Vid dagens inbrytande blefvo tvenne urgamla, olika kaffekoppar framsatte och vår värdinna, en fryntlig [ 106 ]gumma, gladde sig, att uppassningen kunde med raskhet verkställas genom golfluckan, hvilken inrättning hon uppfunnit, och hvilken hon förordade såsom en patentsökare.

Men snart blef mig, såsom det heter om vikingen, stugan för trång. Utkommen i den friska morgonvinden fann jag detta ställe å alla sidor omringas af ofantliga bergshöjder med smala öppningar deremellan. Vi företogo oss nu att bestiga det närbelägna Laduberget för att njuta af utsigten öfver dessa fjällryggar, som åt söder bilda Sotehufvud. Härifrån framskymta några små åker- och ängfläckar i de djupa bergsklyftorna. Intet träd, ingen buske höjer sig bland dessa klippmassor. Omkring Sotehufvud inskjuta till höger Klefkilen, till venster Örnfjärden, utanför ligga Malmö och Tryggö bland en mängd smärre klippöar. Himmeln var molnfri och vinden vräkte de fradgande vågorna öfver de uppskjutande strandklipporna. Hvilken upplyftande väckelse att skåda de vilda vattenmassornas rastlösa kämpande och att höra de öfverhängande bergväggarna genljuda af deras djupa samklang!

Men Laduberget är icke allenast märkvärdigt för den vidsträckta utsigt det erbjuder. Här ligger ett griftrör, som för sin ovanlighet förtjenar att beskrifvas. På släta bergstoppen är en kista murad af tunna gråstensflisor, hvilken sträcker sig i sydvest och nordost och är 5 fot 1 tum lång, 1 fot 6 tum i hufvud- och 1 fot 3 tum i fotändan bred samt 4 fot djup, men något vidare i öfra kanterna. Denna kista, som varit tvertöfver betäckt med hällar, omgifves af en stenhög, hvilken invändigt är vårdslöst sammankastad, men utomkring omsorgsfullt kringmurad med en kägellik beklädnad. Rundtomkring denna grifthög, som håller 30 steg i omkrets och ungefär 6 fot i höjd, är en murad omgång, hvilken har 2 fots bredd [ 107 ]och somligstädes lika höjd, men som till någon del utgöres af sjelfva bergshällen. I hela denna griftbyggnad finnes ingen sten, hvilken är större än, att den kan med lätthet bäras. Det väcker förundran, att nordens urinvånare förstått att så ordentligt sammanfoga gråsten. Man har icke allenast användt den mest passande gråsten i kistan, beklädnaden och omgången, utan man har med synnerlig skicklighet sammanfogat och utskärfvat densamma. så att här märkas jemna ytor, och ordentliga förband. Skada, att denna fornlemning blifvit af högbrytare till en stor del förstörd.

Häromkring finnes å bergstopparna en mängd andra griftrör, bland hvilka ett på Tryggö är ganska märkvärdigt. Denna lilla ö, som till största delen består af idel bergskullar, ligger såsom vi nämnt, nära Sotehufvud. Konung Tryggve blef här omkring medlet af tionde seklet försåtligen afdagatagen, och nedlagd i ett griftrör, som derföre fått namn af Tryggverör[8]. Detta kallas nu Kung Tryggves graf och åboen härstädes Kungen på Tryggö. Ifrågavarande griftrör har en omkrets af 110 steg och en höjd vidpass 12 fot. Stenen är i midten uppkastad, så att man deri ser en murad kista 7 fot lång, 3 fot bred med en enda lockhäll 8 fot lång, 5 fot bred och ungefär 1 fot tjock. Vi finna således här en minnesvård, hvilken i alla hänseenden liknar dem, i hvilka man funnit flint- och metallvapen och hvilka således tillhöra nordens urinvånare. Men en pålitlig häfdetecknare och en muntlig öfverlemning intyga, att Konung Tryggve här blifvit nedlagd, hvadan en nyare fornforskare trott sig kunna ”oemotsägligen” bevisa, att dessa minnesvårdar icke tillhöra den förodinska tiden, utan den sednare [ 108 ]hedendomen, och att sten dertill blifvit i brist på jord använd. Häremot kunna likvisst grundade inkast göras. Det synes oss vara sannolikt, att de nidingar, som under låtsad vänskap dräpt Konung Tryggve, kunde af fruktan för hämd, ty de voro ej manstarke, ha i brådskan nedlagt honom uti ett gammalt griftrör. Att i den hedniska liksom i den christna tiden förfäders grafvar blifvit af efterkommande begagnade, kan genom många exempel ådagaläggas. Dessutom saknas icke jord på Tryggö för en ätthögs uppkastande och för öfrigt är det vida mödosammare att på en bergspets uppsläpa en sådan mängd sten, som erfordras för ett griftrör, än att å släta marken uppkasta en jordhög. Att urnor, brända ben och aska stundom förekomma i dylika stenkistor, bevisar endast, att nordens urinvånare torde äfven bränt sina döda, eller att dessa graffynd blifvit af efterkommande ditsatte. Till följe häraf tyckes icke Tryggverör vara något ovedersägligt vittnesbörd för samtidigheten af ifrågavarande begrafningssätt med de sten- och jordhögar, som sakna stenkistor och ligga på släta marken. Man torde således få tillsvidare antaga, att grafrör med stenkistor ha en hög ålder, helst sten- och metallsaker deri finnas, som icke brukades i den sednare hedendomen.

Vid Omborseröd upptäcktes på en temligen brant bergshäll tvenne inslipade men mycket utvittrade kanoter. En fornforskare berättar, att omkring Kongshamn och Sotehufvud skola några hällristningar finnas[9]. Ehuru otrolig denna uppgift föreföll mig, emedan dylika fornlemningar icke råkas på lägre strandklippor, beslöt jag att företaga en undersökning. Men vägen var icke vidare härifrån farbar med åkdon. Vi företogo derföre en [ 109 ]tröttsam vandring utåt dessa trakter. Vår beskedlige värd, visande oss samma välvilja som var vanlig hos forntidens Vikboar mot främmande, förde oss till några inhuggningar på Kärrshöle och Dale ägor i närheten af Kongshamn och Sotehufvud. Vi sågo här några kors och bomärken, som icke voro med sten inslipade, utan med jern dels inhuggne dels inhackade. Sådane finnas till en stor myckenhet i Tanums och Qville skärgård, och ha naturligtvis ingen slags gemenskap med de så kallade hällristningarna. Denna vandring var lång och besvärlig, men medförde intresse. Ju närmare vi nalkades hafsytan, dess jemnare voro bergshällarne, som hafssvallet fordom afrundat. I klyftorna lågo flerestädes sammanvräkta mergelbäddar. Vi funno i ett stort dike, som tillkommit för uttappning af en sumpig äng, mycket väl bibehållna snäckor. Flere ännu sammanhållande ostronskal lågo här på blå sjölera.

Från Omborseröd togs vägen tillbaka om Tossene kyrka. Härifrån till Röds gästgifvaregård lifvas höjder och dalar af några löf- och barrträd. I denna nejd ligger Åby sätesgård nära en smal och lång hafsvik, nemligen Åbyfjärden. Denna vackra egendom tillika med Sundsby sätesgård å Tjörn tillhörde Befallningsmannen öfver Dragsmarks län Thomas Dyre, som hade med sin fru Margareta Hvitfeldt en enda son. Sedan bemälte herre afsomnat 1651, och denne son några år derefter aflidit på en utländsk resa; donerade samma fru 1664 sina båda sätesgårdar till underhåll för ynglingar från Bohuslän, hvilka studerade vid Göteborgs Gymnasium. Ehuru hon utfärdat häröfver ett gåfvobref i de bestämdaste ordalag med bifogad förbannelse öfver den der sökte framdeles göra förändringar i hithörande stadgar, och ehuru Konung [ 110 ]Carl XI stadfästat samma gåfvobref till alla punkter; så indrog han likväl en betydlig del af egendomarnes rentor till kronan, hvilka han af landsfaderlig nåd förunnade studerande ynglingar vid detta Gymnasium, hvilka voro från – Halland.

Denne Konung lät icke besvära sig af någon synnerlig betänklighet rörande slika rättsfrågor. Lunds Kapitelgods, som aldrig varit kronans utan enskildes arf- och odalgods och blifvit efter Carl X:s afsigt anslagne till Lunds universitet, blefvo af Carl XI använde till tvenne kavalleriregementens uppsättande. Då dessa kapitelgods ostridigt varit i de bestämdaste ordalag donerade till fromma stiftelser, tyckas de nu helt annorlunda användas; såvida man ej vill såsom fromma stiftelser rubrisera våra dragonindelningar. Om de maktägandes herrskarord ej respekterar de enskildes välgörenhetsvilja, kan man i sanning icke vänta några synnerliga uppoffringar för allmännyttiga inrättningar. J. Oedman djerfdes, hvad tyckes, 1746 yrka, att de indragne rentorna af Åby och Sundsby herregårdar måtte enligt sin rätta natur användas och utan vrängande utdelas, att räkenskaperna ej måtte för länets invånare hemlighållas, utan årligen granskas, o. s. v.[10]. Dessa egendomar förvaltas visserligen bättre i våra dagar än tillförne, men att hithörande gåfvobref likväl icke efterlefves i alla punkter, kan utan svårighet ådagaläggas.

Vi lemnade vid Röd åkdon och hästar för att öfver Åbyfjärden komma till Stångenäs, och vi nedgingo för en förfärlig backe till färgplatsen. En frisk sunnanvind genomströk fjärden och väldiga vattenmassor brusade mot de brådstörta klippstränderna. Ej segel utan åror [ 111 ]användes i anseende till den korta öfverfarten, hvarföre den lätta båten idkeligen vräktes på och stundom öfverspolades af de skummande vågorna. Uppkomne på andra stranden gingo vi till Vrångebäcks gästgifvaregård, som ligger ett godt stycke härifrån. Vi färdades sedan förbi Bro kyrka, som ehuru gammal är föga märkvärdig, och begåfvo oss till Stora Backa, en bondgård i Brastad socken. Denna bondgård var egentligen det mål, vi bestämt för vår utfärd; ty jag visste, att här funnos många hällristningar.

Stora Backa ligger i en liten däld omgifven af kala bergskullar samt tufviga en- och ljungbeväxta höjder. De fleste hällristningarne förekomma å det såkallade Bråteberget och Disåsen, än på föga stupande, än på helt branta bergsluttningar. Några äro djupt inslipade och andra helt löst inknackade. Bland dessa minnestaflor är i synnerhet den märkvärdig, hvilken, såsom vi ofvanför nämnt, 1627 afritades. En ofullständig teckning häraf har nyligen utkommit. Då man betraktar denna ansenliga hällristning, som finnes å Bråteberget, kan det icke väcka förundran, att densamme varit den förste, som fästat fornforskarens uppmärksamhet. Här står en härförare i kropsstorlek med upplyftade händer, stridsklubba och sidosvärd. Under, framför och öfver honom ses större och mindre stridsmän, flere bemannade kanoter, djur, fåglar, skosulor och hålor. Denna hällristning intager en längd af 32 fot och en bredd af 16 fot. Å Disåsen träffas en man med utsträckta armar, och omkring honom djur, kanoter, sköldar, fotsulor, hålor, m. m. Somliga djur ha månggreniga horn. Något längre åt norr märkes bland annat en högstammig kanot med 45 mans besättning. Å Hageberget står en groflemmad man med [ 112 ]uppräckta händer och en mindre man, som leder trenne kreatur. Här äro flere prydliga kanoter, af hvilka en har 36 mans besättning, dessutom åtskilliga djur, större och mindre sköldar, o. s. v. Å Medbogård i denna socken på de såkallade Skeppshällarna märkas äfven flere kanoter. I hela denna nejd träffas dessutom många större och mindre hällristningar.

Sedan jag användt några timmar med afmätningar och afteckningar af detta slags minnestaflor och solen nalkades sin nedgång, anhöllo vi hos härvarande åbo att få hos honom qvarstadna till följande dagen. Med den hjertligaste beredvillighet anviste han oss en liten loftkammare, som var ännu trängre och lägre än vårt förra nattherberge. Då det lilla fönstret ej kunde öppnas för att bereda en behöflig vädervexling, uppsattes en stege och fönstret uttogs. Vår beskedlige värd, hvars födoämnen nu tycktes hufvudsakligen bestå i torkad fisk, undfägnade oss härmed. Den, som en längre tid tjenstgjort vid Lunds lärosäte, har under en mångårig lönlöshet lärt sig en nyttig tarflighet. Jag befann mig således väl af den verkligen antiqvariska måltid, som erböds. Följande morgonen fortsattes vid solens uppgång till middagen afmätningar och afteckningar, hvarefter vi lemnade detta ställe med fägnad öfver de märkvärdiga fynd, vi öfverkommit, och med tacksamhet mot den beskedlige bonden, hvilken icke kunde utan svårighet förmås att mottaga någon ersättning för det intrång, vi gjort och den förtäring, vi njutit.

Stångenäs har jemväl många andra fornlemningar. Här träffas nemligen flere såkallade jättestugor eller dyrhus, altarbord, domringar, griftrör, grafkullar m. m. Det synes mig vara sannolikt, såsom jag ofvanföre antydt, [ 113 ]att jättestugor, altarbord och griftrör tillhöra hällristningstiden. Då jag redan beskrifvit flere sådana fornlemningar, anser jag mig icke nu böra trötta läsaren med närmare granskning af de härvarande, enär de hufvudsakligen likna de förromtalte.

Brastads kyrka, en urgammal byggnad, ligger helt nära Stora Backa. Hon liknar hufvudsakligen de kyrkor, vi nyligen beskrifvit. Koringången, hvilken vetter åt söder, omfattas af yttre sidostycken, som bestå af huggen gråsten. Å det ena af dessa äro tvenne djur inristade, hvilka ligga midtemot hvarandra, å det andra ett uppnedvändt menniskohufvud, som omgifves af tvenne drakslingor. Under och vid yttre sidan om samma drakslingor står följande runinskrift: Maria mer hialb theim er thina stein gerthe. Det tyckes verkligen, som dessa sidostycken blifvit vid kyrkans byggnad tillhuggne för sitt närvarande ändamål. Det förra torde med sina djur, om de äro lejon, afbilda Gud och Christus, det sednare en fallen menniska uti en qvalfull omgifning af satans anhang. Menniskohufvudet kan ej vara af misstag uppnedvändt, ty drakarne ha nu en upprätt ställning, som de i motsatt fall ej fingo. Runinskriften synes för öfrigt endast åsyfta en from önskan för ett arbete, som blifvit gratis verkstäldt för kyrkans prydnad. Här uppfördes för omkring 40 år tillbaka ett torn, som någon tid härefter så satte sig, att det måste till en stor del ombyggas. Ickedessmindre visar detta torn omkring 2 fots öfverlutning, och har genom sjunkning skadat sjelfva kyrkan, så att äfven hon måst till en del förbättras. På detta sätt lyckas arbeten, som utan god tillsyn utföras af fuskare.

Tiden medgaf tyvärr icke att på Holma herregård, som ligger i denna nejd, göra ett besök, ehuruväl dess [ 114 ]innehafvare, en ungdomsvän, Herr F. Bundsen haft godheten derom anmoda mig. Jag har emellertid i lifligt minne de glada stunder, jag der tillbragt. Holma har en vacker belägenhet i en djup och bördig bergsdal med utsigt åt Gullmarsfjorden. De löfträd, som höja sig i närheten af åbyggnaden under bergsbranterna deromkring, öka ställets behag, och Bornö, som med branta klippväggar uppskjuter ur den närbelägna hafsviken och bekransas af bok- och tallskog, förskönar utsigten derifrån. Detta ställe har äfven en antiqvarisk märkvärdighet. Helt nära åbyggnaden ligga i en liten lund flere vackra grafkullar, af hvilka den största kallas Konung Östens grafhög.

Det var vid Holma för nära ett fjerdedels sekel tillbaka jag hade glädjen att i sällskap med egendomens förre innehafvare och dess muntra familj gå till segels för att på andra sidan af fjärden å Bokenäs bese Dragsmarks klosterruin och Skön Valborgs grafställe. Solen var i den tiden mera ljum, mera glänsande, vinden mera frisk, träden mera gröna, med ett ord, hela naturen andades lif och glädje. Den ringa lemningen af Maria kyrkan, som Konung Håkan Håkansson uppfört på den höglända landtungan viste sig såsom en herrlig qvarlefva af ett Pallastempel på Sunion. Här fanns ännu likväl för omkring 100 år tillbaka en ansenlig ruin 80 fot lång, 40 bred. Östra gafveln, som höll vidpass 40 fot i bredd och 60 i höjd, hade ett temligen väl bibehållet tredelt fönster, från hvars löfprydda bågar tvenne englahufvuden nedblickade. Hvarje öppning var vidpass 2 fot 6 tum bred och hela höjden 50 fot. Af södra sidomuren qvarstod 16 fots längd och 12 fots höjd, af norra 32 fots längd, 50 fots höjd. Vestra gafveln, som stod med dessa sidomurar i samband, var 40 fot bred, 36 fot hög, och härå var en [ 115 ]dörröppning 28 fot hög och öfver denna ett stort hjulfönster med sirliga bågar. Hufvudmurarne bestodo af tuktad gråsten, men dörr- och fönsteromfattningarne af huggen täljsten. Af J. Oedmans enkla beskrifning är lätt att inse, att denna byggnad icke varit kloster utan kyrka och att den troligtvis varit uppförd i rundbågsstil[11]. Nu syntes blott en ornamentslös mursträcka 26 fot bred, 34 hög och ringa spår efter grundvalar och en stenlagd fördjupning, måhända en vallgraf. Här lågo tvenne groteska hufvuden, det ena med sammantryckt, det andra med långlagdt anlete, och härjemte växte några utländska träd. Man visade här, hvarest Skön Valborg hvilade. Visst är, att Konung Håkan Håkansson i Norge hitflyttade Barfotamunkar från Tönsberg och här byggde en stenkyrka, som helgades Maria, och anslog härtill ansenliga jordrentor[12]. Men att detta skett Skön Valborg till ära omtalar endast nämnde författare. Emellertid tyckes denna täcka landttunga med afvexlande berg och dalar, hvilka på den tiden ofelbart varit skogbeväxta och voro det äfven för ett århundrade tillbaka, i sanning förtjena den ryktbarhet, som den vunnit genom en besjungen qvinnas sorgliga öde. Svårligen lärer någon yngling, med känsla för medeltidens heliga byggnadskonst och deltagande för mensklighetens ömma rättigheter, beträda detta ställe utan att sättas i vemodiga sinnesrörelser. Jag tyckte mig se, huru Mariakyrkan höjde sina korsprydda tornspiror öfver den omgifvande skogens åldriga ekar, huru takhvalfven derinne sväfvade öfver de löfprydda pelarraderna, och solstrålarne brötos i skiftande färger genom de målade fönsterrutorna, och helgonen bestrålade altarskifvan med [ 116 ]gullglans. Jag tyckte mig derefter se, huru den högsinte Axel Thorsson och den bäfvande Skön Valborg stodo här i hofvets och kapitlets öfvervaro hållande mellan sig det handkläde, vid hvars afskärande de för evigt åtskildes, och huru finger- och armringar, trohetens uråldriga sinnebilder, återlemnades. Jag tyckte mig se, huru Håkan Konungasonen, stolt öfver maktens och listens seger öfver den förkrossade kärleken, uppskrämdes af fiendens hastiga inbrott, huru han anropade sin kränkta medtäflares biträde och stupade med honom. Jag tyckte mig se, huru den förgråtna tärnan utdelte alla sina dyrbarheter åt kyrkor och kloster, anförvandter och vänner, huru hon lät under from andakt mullkasta sig och inträdde dödsblek under klockornas hemska ljud inom den graflika cellen. Men med åren och forskningen försvinna liksom strömoln för höstvinden dessa ljufva tankebilder. Flere af de glada personer, med hvilka jag besökt Bokenäs, ha redan samlats till sina fäder. Jag skulle nu ej återsett detta ryktbara ställe med samma känslor öfver ett mästarverk i grus. Jag skulle ej suckat öfver den rena kärlekens olyckliga utgång. Jag skulle snarare vid åsynen af Mariakyrkans ringa lemning klandrat den sorglöshet, hvarmed våra embetsmän handha de goda författningar, som förbjuda en dylik förstöring. Jag skulle måhända betviflat, om en Skön Valborg varit utsatt för den hårda pröfning, som med lifliga färger skildras i hennes urgamla visa. Åtminstone skulle jag betviflat, om denna qvinna här hvilade, enär hennes grafställe uppvisas på flera ställen i norden[13].

[ 117 ]Huru betydligt Dragsmarks kloster varit under medeltiden, synes deraf, att detsamma hade jordegendomar i Vikens eller Bohusläns alla fögderier[14]. Indragningen af dessa andeliga gods, som enligt J. Oedman hufvudsakligen tillkommit genom enskildes testamenten, tillskyndade här såsom annorstädes staten föga välsignelse. De blefvo en tid bortåt förvaltade såsom ett eget län, som sedermera upplöstes. Förpantningar och förläningar, indelningar och skatteförsäljningar öka föga kronans intrader. Några steg ifrån den herrliga Mariakyrkans nedbrutna murar upptimrades en i alla afseenden obetydlig träkyrka. Efter de ek-, bok- och tallskogar, som på J. Oedmans tid förskönade detta ställe, stå här och der på och under bergsbranterna några sörjande löf- och barruskor. Den nya tiden har således fullkomligt lyckats att här utplåna våra katholska förfäders herrligheter. Jag vet likväl icke, om man hunnit i denna afkrok till samma upplysning som vid Kastellgården, hvilken ligger närmare länsstyrelsen, att nemligen uppgräfva och till utlänningen såsom gödselämne försälja sina förfäders ben.

Återvägen togs om Bro kyrka till Ferlöfs gästgifvaregård, mellan hvilka ställen man färdas genom djupa bergsdalar och öfver framskjutande branter. Barrträd gifva här och der någon täckhet ät de brådstörta fjällväggarna. Vi kommo vidare om Svarteborgs, Rabbalshede och Hede gästgifvaregårdar till Mjölkeröd.

Efter denna utflygt qvarstadnade vi ännu några dagar på sistnämnda ställe. Min reskamrat hade godheten att finna sig vid detta dröjsmål. Det var naturligtvis för mig påkostande att lemna en huld moder, hvilken jag [ 118 ]knappast kunde, i anseende till hennes höga ålder hoppas att ibland de lefvande återse, och ett ställe, hvarest jag tillbragt mina gladaste ungdomsdagar; men den skyndande tiden manade till uppbrott. Skilsmessan, som mildrades genom tillfredssällelsen öfver ett längre besök, fördystrades genom den åldriga moderns aningsfulla afskedsord, hvari detta antyddes såsom det sista farväl. Stunden för ett återseende står i Herrans hand; ty denna ömma moder har redan öfvergått till ljusare rymder.


  1. Urda 1 B. 2 H. Bergen, 1835, s. 181-182
  2. Nordisk Tidskrift for Oldkyndighed, 1 B. s. 237. 2 B. s. 169-171.
  3. J. Hallenbergs Berättelse om tvänne Fynd, Stockholm 1821, s. 31-39.
  4. Diarium Vazstenense, Ups. 1721, p. 111
  5. Gustaf I:s Historie af E. Göransson Tegel, 1 D. s. 43 och 295.
  6. Jemför P. Kalms Wästgötha och Bohusländska Resa, s. 164-166.
  7. P. Thams Göthiska monum. s. 7. Tab. VII. N. 1.
  8. S. Sturl. Harald Gråfälls Saga, Kap. 9.
  9. P. Thams Göthiska Monum. s. 13.
  10. J. Oedman Bahusläns Beskrifning, s, 200-210.
  11. J. Oedmans Bahusläns Beskrifning, s. 264 och 265.
  12. Konung Håkan Håkanssons Saga, Kap. 333.
  13. Jemför Nyerups och Rabbeks udvalgte Danske Viser, 3 D. 1 Afsnit. s. 425-430.
  14. Arent Berntsen Bergens Danmarckis oc Norgis Fructbar Herlighed, 2 B. s. 513.