Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Husaby — Skara
Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838
av Carl Georg Brunius

Skara
Skara — Varnhem  →


[ 248 ]

10.
Skara.


Skara domkyrka är liksom Lunds på afstånd vördnadsbjudande. De höga tornen och det ansenliga långhuset och koret utgöra tillsammans en väldig massa af sandstensqvader. På närmare håll finner man snart, att detta jätteverk är en illa medfaren lemning från en konstrikare byggnadstid. Här finnas likvisst så många, så herrliga partier, hvilka ännu icke blifvit genom sednare tiders förfuskningar förstörde, att man kunde veckor, ja månader igenom med nöje och nytta studera desamma. Då man ser denna ofantliga byggnad vara uppförd på en sumpig jordmån, tyckes den sägen ganska sannolik, att hon blifvit på 18000 asppålar uppförd. Men hvar togos medel till detta Herrans hus? En gammal krönika berättar, att hvarje bonde gaf dertill fem penningar, hvilket skulle enligt en beräkning göra 210000 tunnor hafre eller 90000 tunnor korn[1]. Att frivilliga gåfvor icke uteblefvo är helt naturligt; dessutom blef aflat ofelbart såld till betydliga summor för detta heliga ändamål. Det är åtminstone bekant, att Linköpings och Upsala domkyrkor med flere andra fått genom aflatsförsäljning ansenlig byggnadshjelp.

[ 249 ]Skara domkyrka har Latinsk korsform. Långhuset består af ett mellan- och tvenne sidoskepp, af hvilka det förra är dubbelt så bredt och högt som de sednare. Tvärskeppet och korbyggnaden äro lika breda och höga som mellanskeppet. Båda tornen omgifva mellanskeppet och bilda med sina nedersta afsatser sidoskeppens vestligaste afdelningar. Å hufvudfasaden äro trenne ingångar, nemligen en stor till mellanskeppet och en mindre till hvardera af sidoskeppen. Dessutom är en ingång genom hvarje korsarms gafvel. Tornen äro fyrkantiga, ha starka hörnutsprång eller sträfpelare och dessutom åttkantiga utbyggnader med snäcktrappor samt äro ungefär dubbelt högre än dessa utbyggnader. Mellanskeppets omgifningsmurar uppbäras af tolf starka pelare, nemligen sex å hvardera sidan. Koret saknar utsprång och slutes åt öster med en rak gafvel, som utvändigt har å hvarje sida en åttkantig, tornlik utbyggnad. Mellan- och sidoskeppen få en tillräcklig belysning från de fönster, som äro å deras omgifningsmurar anbragte och motsvara pelarnes mellanrum. Tvenne runda och ett spetsigt fönster upplysa norra korsarmen. En sednare tids infall har endast lemnat ett högst otillräckligt, glugglikt fönster å den södra, hvarför en dyster halfdager der råder. Koret har blott ett enda fönster, nemligen å östra gafveln, hvars hela anordning visar, att den är ett nyare arbete. Trenne fönster å hvarje sida äro deremot igenmurade. Vid hvardera sidan om koret ligga små utbyggnader, hvilka ingalunda äro ursprunglige, men måhända lemningar efter kapeller, som här liksom annorstädes af fromma gifvare anlades. Jemte norra liksom södra korsarmen finnes å vestra sidan en utbyggnad, af hvilka den ena begagnas till sakerstia, den andra till grafkor. Ehuru samma [ 250 ]utbyggnader ej heller synas vara ursprunglige, ha de likvisst en hög ålder och tjena icke allenast till vinnande af utrymme, utan till stöd för korsarmarna. Sidoskeppen och koret äro betäckte med korshvalf. Mellanskeppet och tvärskeppet ha deremot stjernhvalf. Kyrkans hela längd från hufvudingången till korgafveln utgör 192 fot, tvärskeppets 101 fot 6 tum, mellanskeppets bredd inom pelarraderna är 30, höjd nära 60 och sidoskeppens bredd 15, höjd 30 fot. Tornen äro hvardera 107 fot höga.

Sedan vi nu gifvit ett begrepp om denna kathedrals grundplan och anordning, skola vi i korthet yttra något rörande hennes byggnadsstil; helst denna hvarken af fornforskare eller byggmästare blifvit tagen i något betraktande. Äldre och nyare författare säga oss, att denna helgedom anlades år 1020. Hennes byggnadsstil motsäger en så tidig grundläggning. Det är nemligen allmänt bekant, att man vid denna tid och ännu något sednare byggde med högst få undantag i ren rundbågsstil. Skara domkyrka är likvisst uppförd i spetsbågsstil, hvarest man finner ganska få spår efter rundbågsålderns former, men deremot en mängd partier i den utbildade spetsbågsstilens anda. Hon kan således icke sägas ens vara i öfvergångsstil. Det är dessutom ingalunda troligt, att man skulle 1020 företagit en så ansenlig kyrkobyggnad, då hedendomen ännu var ett halft sekel härefter så allmän i Skara, att Biskopen Egino i Lund fann sig omkring 1070 föranlåten att hitresa för hedningarnas omvändelse och här sönderslog ett afgudabeläte. Det är fasthellre mer än troligt, att Biskopen Ödgrim, hvilken skall 1132 låtit nästan i grund nedtaga den påbörjade kathedralen, rentaf anlagt en ny kyrkobyggnad, som han genom Konung Sverkers och de andeliges tillhjelp samt stiftets [ 251 ]sammanskott så fortskyndade, att invigningen skedde 1150. Om denna kathedral stått, såsom man förmodat, hela 130 åren under byggnad; skulle man icke deri finna i alla ursprungliga partier en harmonisk hållning, som aldrig träffas i helgedomar, på hvilka flere arkitekter under kyrkobyggnadskonstens skiljaktiga utvecklingsperioder arbetat. Man besinne, att under medeltiden hvarje byggmästare följde sin tids anda. Man gick nemligen från rundbågsålderns tyngre till spetsbågsålderns lättare former, icke tvertom. Således äro t. ex. Lunds domkyrkas äldsta partier i den renaste rundbågsstil, de yngre i öfvergångstil o. s. v. Kortligen, det är högst sannolikt, att Skara domkyrka blifvit under Biskopen Ödgrims embetstid och sålunda på mindre än 20 år uppförd. De ursprunglige sträfpelare och de spetsige dörr- och fönsterbetäckningar samt föreningsbågar, som in- och utvändigt förekomma i kyrkan, visa nogsamt, att hon icke tillhör rundbågsåldern, utan är från grunden utförd i spetsbågsstil. De utspringande grundstenarne med sina skarpa profiler, de tvådelta ingångarne till mellanskeppet från vester och tvärskeppet från norr med de höga, spetsbågsprydda fälten deröfver och de smärte, framspringande stafvarne deromkring bevisa ytterligare, att denna helgedom tillhör medeltidens mera utbildade konstutöfning. Likvisst saknas här löfprydda bågar och blomsterrika kapitäler. Å vestra hufvudingångens och norra sidoingångens skiljepelare ha väl helgon stått under baldakiner, men för öfrigt finnes intet spår efter dessa många bilder med löfprydda betäckningar, som voro så vanliga i den utbildade konstperioden. Allt visar således, att denna byggnad tillhör spetsbågsstilens första utvecklingstid. Hufvud- och bipelare äro väl grofva, men sakna rundbågsålderns [ 252 ]kännetecken. De ha nemligen inga pilastersprång eller halfkolonner, inga förlängningar från basernas torer öfver plinthernas hörn, inga tärninglika kapitäler o. s. v. Pelarne prydas liksom deras spetsiga föreningsbågar med smärta stafvar, som ursprungligen förenat sig med takhvalfvens gördelbågar. Sidoskeppens skiljebågar bilda likvisst halfcirklar, mellan hvilka korshvalfven äro kupvis spände. Korets skiljebågar äro något spetsige och gördelbågar korsa deras mellanrum, hvilka tillslutas af kupiga hvalffält. Sidoskeppens och korets korshvalf tillhöra således en öfvergångsstil och äro temligen lika dem, som finnas i sidoskeppen och koret af Lunds domkyrka. Biskopen Ödgrim deltog år 1145 uti invigningen af Lunds domkyrka, således fem år innan han invigde sin kathedral. Det är derför icke underligt, om han hellre följt detta äldre hvalfsätt än ett nyare; alldenstund ingenting är i byggnadsväg äfventyrligare än att frångå en väl bepröfvad och försöka en ny hvalftheori. Mellanskeppets och tvärskeppets betäckningar äro stjernhvalf, som hvarken tillhöra rundbågs- eller öfvergångsstilen och likna dem, som omkring 1325 blifvit öfver tvenne qvadrater af Lunds domkyrka slagne. Dessa stjernhvalf måste således tillkommit sedan kathedralen i Skara lidit af någon härjande vådeld, hvarefter våldsamma spår synas både in- och utvändigt å denna byggnad. Visst är, att några stafvar utspringa från pelarne, hvaremot samma stjernhvalfs gördelbågar icke svara. Man ser likaledes i Lunds domkyrka några utspringande kragstenar och stafvar, på hvilka de nyare stjernhvalfven icke hvila.

Låtom oss nu efterse ifrågavarande kyrkas grundtal. Det är bekant, att en dylik helgedom mätes efter dess grundqvadrat, hvilken ligger i skärningen af lång- och [ 253 ]tvärbyggnaden. Härvarande grundqvadrat håller 34 fot i hvarje sida. Här äro sex hufvud- och sex bipelare, nemligen tre hufvud- och tre bipelare eller sex tillsammans å hvarje sida. Häraf visar sig liksom af fönsteröppningarnas anordning, att kyrkans grundtal är sex. Till följe häraf skulle kyrkans grundqvadrat inrymmas sex gånger i hennes hela längd. Men nu innehålles den vidpass fem och en half gånger i denna längd; en följd deraf, att kathedralen förlorat sitt korutsprång, hvarom nedanföre. Tvärskeppet inrymmer här liksom på de flesta andra ställen trenne qvadrater. Mellan- och sidoskepp ha äfven ett rätt förhållande till hvarandra, då nemligen byggnaden har tvenne ej fyra pelarrader, det vill säga, att härvarande mellanskepp är, såsom vi ofvanför visat, dubbelt så bredt och högt som sidoskeppen. Det bör ej heller lemnas oanmärkt, att sido- mellan- och tvärskeppen i denna liksom andra välberäknade medeltidskyrkor ha en höjd, som motsvarar för de förre tvenne half- för de sednare tvenne helqvadrater, det vill med andra ord säga, att deras höjd är dubbelt större än deras bredd.

Då denne kathedral således är uppförd enligt den gamla byggnadskonstens grundreglor, är det ganska beklagligt, att hon, skadad af åtskilliga olyckshändelser, blifvit efter religionsförändringen och i synnerhet under sednare tider vanställd genom byggmästare, som icke haft kännedom om denna ursprungliga anordning och om det sätt, hvarpå hon borde restitueras. Denna beskyllning, som ingen konstälskare lärer skäligen kunna tillbakahålla vid anblicken af här företagna ganska kostsamma förfuskningar, skall jag söka med få ord ådagalägga. Kyrkans målsmän ha likvisst gjort hvad de kunnat, emedan de sökt vederbörliga ritningar och tillkallat arkitekter.

[ 254 ]Skara domkyrka blef 1566 afbränd af Danskarna. Konung Johan III påböd år 1571 att alla, som bodde i Skara stift, skulle bidraga till hennes iståndsättning. Då lärer kathedralen, som flera år stått utan tak, varit så skadad, att koret vid reparationen förlorat sitt utsprång och fått sina ursprungliga fönster igenmurade. Visst är, att sjelfva kyrkan försågs med ny betäckning, klocktornen samt vestra och östra trapptornen med höga spiror, hvarjemte korsbyggnaden pryddes med en ansenlig spira. Kathedralen blef omkring denna tid invändigt öfverkalkad, hvarigenom många märkvärdiga inskrifter försvunno. Denna helgedom blef åter 1719 härjad af en eldsvåda. Betäckningen och spirorna afbrunno, de mindre klockorna nedsmälte, den största nedföll och sönderslogs. Hela östra gafvelmuren blef 1733 nedtagen och en ny sådan uppförd, och denne blef åter nedtagen och en ny uppbyggd 1792 och följande år. Detta måtte vara den vidunderliga gafvelmur, som nu utgör kyrkans korslut. Då man stått i en hänförande förtjusning framför hennes hufvudfasad, hvars storartade, välberäknade, harmoniska partier lemna konstälskaren knappast något att önska med undantag af de tvenne stora tornspirornas återställande, och då man härifrån bortgår för att betrakta hennes korutsprång i förmodan, att detta skall här liksom å andra medeltidens oförstörda kathedraler utgöra hennes skönaste del; så betages man af ett vemod, som svårligen kan med ord uttryckas, men deremot lätt vid åskådning uppfattas af den der genomtränges af medeltidens heliga konstanda. Här höjer sig en simpel, en platt gafvelmur, hvilken, om den icke vore af finhuggen sandsten utan af tegel eller fasthellre af bräder, vore mindre störande; emedan man då kunde med skäl hoppas, att detta interimsarbete [ 255 ]blefve med tiden utbytt mot ett mångsidigt korutsprång, som sattes i full harmoni med den herrliga byggnaden. Det tyckes, som man tagit modell till denna stympning af Stockholms storkyrka, hvars kor förlorat sin ursprungliga ansenlighet, för att derigenom bereda ett mindre behöfligt utrymme för en ny anläggning. Det synes icke vara sparsamhet utan smaklöshet, som framkallat denna sällsamma anordning.—Man ville 1780 beröfva Lunds domkyrka sitt utomordentligt sköna, halfrunda korutsprång och i dess ställe uppdraga en rak gafvelmur. En sådan vandalism tillstyrktes af en arkitekt, men en beslutsam Biskop förekom densamma.—Ifrågavarande gafvelmur har en stor fönsteröppning, som är betäckt med ett slags spetsbåge, men inga stafvar, inga platter, med ett ord, ej det ringaste spår, som rättfärdigar dess anbringande på denna eller någon annan kyrka i spetsbågsstil. Härofvan förekommer en fyrkantig, tredelt fönsteröppning, derunder en bandlist och deröfver en gesims. Det är i sanning svårt att säga, hvad detta parti månde i sig innebära. I medeltidens konst finnes härtill intet motstycke och i den moderna skulle det svårligen göra lycka. Denna gafvelmur är i sanning en vanprydnad för kyrkan, som förtjenar en bättre anordning, och en skam för den nya konsten, som icke vill eller kan arbeta, då så fordras, i den gamlas anda.

Men Skara domkyrka har icke haft ett mindre missöde å ett annat hufvudparti, nemligen å tvärskeppets södra gafvelmur, som för något mer än ett halft sekel tillbaka ombyggdes. Betraktom först tvärskeppets norra gafvelmur för att göra oss ett begrepp om, hvad den södra varit och hvad den, efter en behöflig förbättring eller ombyggnad, bort blifva. Den norra gafvelmuren har [ 256 ]å hvarje hörn en smärt sträfpelare och å midten en ansenlig tvådelt dörröppning. En murfördjupning, hvars yttre kanter omgifvas af smärta utspringande stafvar, omfattar denna dörröppning och hithörande dörrfält. Häröfver äro tvenne runda fönster eller sirliga rosor och härpå följer ett stort fönster med spetsbågsbetäckning. Det runda fönster, som finnes öfverst, är nytt och föga passande. Hela denna ursprungliga anordning är lika ren som intagande. Låtom oss nu efterse, huru motsvarande gafvelmur åt söder blifvit utstyrd. Här möter oss en temligen stor, aflångfyrkantig dörröppning, hvilken kunde någorlunda anstå ett nyare boningshus; härpå följa pilastrar, listverk och andra lika småaktiga som opassande plattheter. Slutligen höjer sig en fronton med snärkelformiga sidor och gafvellik spets. Midten af denna fronton intages af en liten, aflångfyrkantig ljusöppning och vid båda sidorna härom nemligen på gafvelns hörn stå tvenne ofantliga krukor, förmodligen såsom detta konststyckes sinnebilder. Denna illaberäknade förändring lärer enligt en ritning af 1756 försiggått omkring 1764. Öfverintendenten von Hårleman, som vanställt tornen å Upsala domkyrka, dog 1753. Han berömdes för sin byggnadskonst af sin samtid. Vi måste deremot beklaga, att hans obekantskap med medeltidens konstutöfning här och flerestädes länge spökat efter honom.

Man började 1793 att förse kyrkan med kopparbetäckning. De spetsige gaflarne utbyttes mot trubbiga, en anordning, som är rakt stridande mot hennes stil. Nu kunde man naturligtvis icke tåla de vid vestra gafveln uppspringande trapptornen, hvarför de 1799 afstympades. Men den nya smaken eller rättare osmaken var ännu icke tillfreds. Man erhöll redan 1806 tillstånd att ge de stora [ 257 ]tornen platta betäckningar. Denna sällsamma förändring verkställdes åren 1809 och 1810. Ifrågavarande betäckningar utspringa öfver gesimser, som hvarken ha något motsvarande i rundbågs- öfvergångs- eller spetsbågsstilen. I hvarje hörn står en grof, fyrkantig sandsten och deremellan äro jernstänger anbragte, så att dessa uppåtsträfvande tornmassor sluta öfverst med terrasslika altaner. Det är uppenbart, att en dylik anordning är alldeles opassande för en kathedral från spetsbågsåldern. Kyrkan har dock sina östra småtorn i behåll; men desse, som stå tillsammans med den nya, platta, ornamentslösa gafveln och den lågspända takresningen, förorsaka hos åskådaren snarare förvirring än själslyftning. Man har för få år sedan gifvit kyrkan nya taklister af tegelsten med anputs. Dessa äro naturligtvis ovaraktige och tyckas åtminstone ha bort, ehuru hastverk, vara försedda med profiler, som varit lånade från medeltidens, icke från nutidens byggnadssätt, och dessutom vara öfverstrukne med en färg, som haft någon likhet med sandsten. Det är sannerligen förvånansvärdt, att man icke söker vid en dylik byggnads förbättrande lämpa sig efter densammas stil. Dessa skröpliga tegelgesimser å den fasta sandstensbyggnaden äro ett lappverk, som likvisst för få år sedan tillkommit.

Bland nyare förbättringar förtjenar deremot nämnas, att de skjul, som lågo utanför hufvudfasadens sidoingångar, blifvit undanröjde, hvarigenom densamma blifvit vida imposantare. Öfver dessa sidoingångar finnes åtskillig qvadersten, som är sönderbränd; en följd deraf, att dylika skjul här fordom funnits, hvilka vid någon eldsvåda nedbrunnit.

Kyrkans inredning har jemväl undergått förändringar. Konung Johan III hitskänkte 1586 en altartafla. Den nyare [ 258 ]tiden måtte härmed varit föga belåten; emedan Brigitta Bengsdotter Kafle 1663 bekostade en stor altartafla. Men äfven denna utdömdes och blef, märkvärdigt nog, i våra dagar bortsåld[2]. Nu har kyrkan ingen altartafla, förmodligen för att icke minska korets nog ringa belysning från fönsteröppningen å östra gafveln. Predikstolen, förfärdigad 1709, harmonierar icke med byggnadens stil. Kyrkans golf blef omkring 1779 nära 2 fot upphöjdt och alla hennes inre murar blefvo åter öfverkalkade. Sockelstenarne blefvo således i betydlig mån undandöljde och de sista lemningarne af de gamla väggmålningarne utplånade. Deremot har kyrkans innandöme vunnit genom ett korskranks borttagande och fyra läktares nedbrytande. Bänkraderne i mellanskeppet äro på vanligt sätt inrättade, men deremot ser man i sidoskeppen en sällsam bänkanordning. Sittplatser äro nemligen här anbragte i afsatser, så att de äro allt högre inåt murarna. Denna stolinrättning är behöflig och passande för en theater, men deremot lika obehöflig som opassande i en kyrka. Man besinne blott, att aktörerne stå lågt, hvarför åskådarne böra, för att kunna se och höra, sitta radvis öfver hvarandra; predikanterne deremot ha en upphöjd plats, hvarföre de kunna af sina åhörare både ses och höras från vågräta platser. Dessutom tjenar den förra platsinrättningen till prydnad i en theater, men ger deremot en kyrkas innandöme ett dystert utseende.

Många frägdade män hvila i Skara domkyrka. Hela golfplanen är nästan uppfylld af idel grafstenar, hvilkas inskrifter dock äro till stor del utslitne. Ibland grafvårdar är i synnerhet den Soopiska märkvärdig, hvilken består af marmor och alabaster och är i antik stil arbetad [ 259 ]af Peter Kejser i Amsterdam och blef 1637 uppsatt. Åtta kolonner uppbära en bågformig betäckning, hvarpå flera symboliska gestalter äro anbragte. Under denna grafhimmel står en kistlik upphöjning, hvarpå Öfversten Erik Soop i full rustning och hans fru Anna Posse i prydlig drägt och båda afbildade i naturlig storlek hvila jemte hvarandra. Härbredvid föreställes å en marmortafla i halfupphöjdt arbete striden 1629 vid Stum, der Konung Gustaf Adolf, omringad af fienderna, frälstes af denne Soop. Här skildras jemväl å tvenne andra marmortaflor särskilda slagtningar, i hvilka Soop utmärkt sig. Framför denna grafvård står Mars och Minerva i menniskostorlek. Alla dessa figurer äro med skicklighet utförda. Soop och dess fru tyckas på en lätt matta och mjuka hyenden njuta en ljuf slummer, och krigare tyckas å bakgrundens bataljstycken rasa i stridens tummel. Å den kistlika upphöjningens vestra och östra gafvel läsas bibliska versar och språk, men å framsidan står följande: Här ligger begrafven then ädle välborne och nu mera hos Gud salige Herr Her Erich Soop til Biurum Siögerås och Säfvestaholm riddare fordom och öfverste öfver thet westgöthiska cavalleriet, hvilken i Herranom afsomnade den 15 martii 1632 samt hans välborna kära hustru Anna Påse til Biurum Sjögerås och Sävestaholm, som afled roligen i Christo den          anno      Gud förläne them båda en fröjdefull uppståndelse på yttersta dagen. amen. Öfversten Soop och dess maka ligga likvisst icke här. Man ingår nemligen genom en låg dörr härbredvid i en utbyggnad, hvarest bådaderas likkistor visas. En ekkista innesluter en blykista, och i denna sednare ligga sönderfallna ben efter den man, som ryckt Gustaf Adolf den Store ur fiendernas händer. Här ligga lemningar efter en [ 260 ]förmultnad drägt, som vittnar om dåtidens yppighet. Men förgängelsen synes här allvarligen ha utkräft sin rätt. Det är märkvärdigt, att på samma tid berömde mäns jordiske lemningar i Danmark förvarades med enkla svepningar och kryddväxter, blefvo sådane i Sverge nedlagde med dyrbara drägter, men utan några omsorgsfulla skyddsmedel mot förrutnelse.

Man sade, att denna herrliga minnesvård, som ofelbart är bland de skönaste i vårt fädernesland, skulle undanflyttas för att bereda altarplats. Jag kunde icke härtill sätta någon tro, dels emedan det är mycket svårt att flytta en så ömtålig, en så väl sammansatt minnesvård, utan att förderfva densamma, dels emedan här är mer än tillräcklig altarplats, om nemligen den vanprydliga gafvelmuren borttages och kyrkan får, såsom hon måste ursprungligen haft, ett sexsidigt korutsprång. Dessutom tyckes det vara vida behöfligare att påtänka en bättre belysning i detta hufvudparti än dess inre dekorering. Kortligen, jag är derom öfvertygad, att, då vi nu förstå något mera kyrkobyggnadskonsten än Öfverintendenten von Hårleman och hans närmaste efterträdare gjorde; så kan väl icke fråga bli om en så skön minnesvårds rubbning, åtminstone förr än vigtigare förändringar blifvit föreslagne.

Tiden medgaf icke att närmare granska några af de många härvarande likstenar eller några flere grafvårdar, ej heller att se kyrkans guldkalk och öfriga dyrbarheter, af hvilka sednare dock inga ha någon hög ålder.

Vi böra ej förbigå, att man här, liksom å flere andra ställen både ut- och inrikes, undanröjt en förfallen ringmur och i dess ställe uppsatt afvisare med jernkedjor. Kyrkan har naturligtvis genom denna förändring [ 261 ]vunnit mycket i utseende. Hon skulle ytterligare vinna genom raserande af en gammal närbelägen byggnad och genom nedhuggande af några träd. Ingen lärer väl kunna bestrida, att en kathedral bör ha, såvidt möjligt är, ett fritt läge dels för att skyddas från eldsvådor, dels för att kunna rätt öfverskådas.

Man tycktes nu bereda sig till en större reparation å kyrkan. En mängd sandsten var framförd, och man arbetade på densammas tillhuggning. Det förundrade mig, att qvaderstenen gjordes inåt något kilformig; och att ligg- och byggsidan mindre varsamt handterades. Det kan icke vara någon, som känner tyngdlagarne, obekant, att utsidan bör vara mot under- och öfversidan vinkelrät; såvida nemligen qvaderstenen icke skall, i synnerhet om den består af en spröd materia, genom tryckning springa sönder eller sätta sig. Ett kilformigt tillhuggningssätt kan endast anbefallas af den, som önskar fina fogar, men föga bekymrar sig om fasta murar. Emellertid yttrade arbetarne, att de fått uttrycklig tillsägelse att så förrätta sitt arbete. Jag kunde dock icke tro, att en sådan tillsägelse utgått från någon byggmästare. Emellertid ådagalägger det myckna, här göres, att god vilja icke saknas för den herrliga byggnadens förbättrande. Men vi önska uppriktigt, att man ville icke allenast rita och bygga, utan äfven studera.

Ehuru vi endast i Skara uppehöllo oss, medan vi väntade på hästar för att fortsätta resan till Varnhemskloster, så uppgingo vi likvisst i södra tornet för att derifrån öfverskåda nejden. Vi sågo åt norr Kinnekulle, åt söder Ålle- och Mösseberg, åt öster Billingen, åt vester Skara slättbygd. Den lilla staden är, då man vandrar deri, obetydlig; men från denna höjd ännu [ 262 ]obetydligare. Egna tidsförhållanden fordras för att på ett så lågländt och föga inbjudande ställe anlägga en stad, hvilken växer, såsom denna under medeltiden vuxit, till en betydlig storhet. Adam af Bremen säger, att Skara var en ganska stor stad. Det är icke lidna eldsvådor och härjningar, som bragt henne till närvarande ringhet; det är den mäktiga tidsandan, som uppbygger och nedrifver. Sedan handel och slöjder utgöra en stads egentliga lif, så kunna naturligtvis icke stora samhällen trifvas der dylika näringar icke kunna med fördel idkas. Den uråldriga kathedralen, Vårfrukyrkan, står såsom en vålnad från en förgången tid och förkunnar, oaktadt sina brokiga lappverk, att här fordom funnits ett samhälle, som kunnat med skäl räknas bland de mäktigaste i norden, och hon erinrar om förgängligheten af menniskoverk. S. Peders, S. Nicolaus, S. Lars, S. Olofs, S. Catharinas och Heligkorskyrkor ha för längre tid sedan försvunnit. Tidens ström bortsköljer äfven de mäktiges bålverk. Hvar är Olof Skötkonungs slott, hvar är Gälaqvist, Skaraborg och Axelvall, hvar är det kungshus, som Gustaf I och Johan III uppförde af nedbrutna klosterbyggnader? Endast fornforskaren stadnar för att efterse, om någon svag lemning finnes efter dessa fasta, dessa ståtliga borgar. Hvartill denna oro, detta äflande och jägtande? De mäktige herrarne multna i sina förfallna familjgrafvar, och hjordarne beta tryggt på ruinerna af deras fästen.

Mången skulle kanhända tycka, att jag har yttrat mig mindre grannlaga rörande de förbättringar, man försökt med bästa förstånd göra å Skara domkyrka. Jag tycker detta nästan sjelf, men beröm öfver det, som icke är berömvärdt eller tystnad med det, som icke bör förtigas, väcker ingen slumrande förmåga. Vi lefva i en tid, då [ 263 ]medeltidens konst åtminstone utomlands med allvar studeras af snillrike och grundlärde män och äfven utöfvas vid kyrkors och palatsers uppförande. Det kan således icke vara ur vägen att redligt säga sina tankar rörande hithörande ämnen hos oss. Om någon skulle, hvilket jag icke förmodar, med min frimodighet finna sig missbelåten; så är jag deremot förvissad, att någon torde af dessa korta antydningar finna det mödanvärdt att närmare begrunda, huru en så herrlig tempelbyggnad som Skara domkyrka bör ändamålsenligast återställas och vidmakthållas. De många reparationer, som blifvit å kyrkan företagne, det ansenliga gymnasiehus, som här nyligen uppstått jemte flere nya boningshus, vittna om en berömvärd verksamhet, hvilken ådagalägger, att man åtminstone söker i byggnadsväg göra hvad man förmår. Skada, om goda byggnadsplaner uteblifva.

Skara läroverk, som egentligen började vid Husaby, är ostridigt det äldsta i gamla Sverge, och det har haft och har många utmärkta lärdomsidkare. Jag lefver således i den förhoppning, att män icke skola saknas i närheten af denna helgedom, hvilka icke allenast skola nitälska för densammas ändamålsenliga förbättring, utan fägna Svenska allmänheten med en utförlig beskrifning deröfver.

Vid återkomsten från kyrkan sågos ännu inga hästar. Jag nedsatte mig således att i makligt lugn begrunda, hvarföre man i vår kunskapsrika tid har så olika åsigter vid våra kathedralers iståndsättning och inredning. I synnerhet sysselsatte mig tankan på en altarbyggnad i Skara domkyrka, ett arbete, som måhända ännu icke blifvit med något allvar påtänkt. Likamycket; frågan är af ett allmännare intresse, och någon läsare torde möjligtvis [ 264 ]vilja för ombytes skull inhemta de idéer, som i afseende härpå sysselsatte mig under den korta väntningsstunden.

Vi ha nyligen nämnt, att tvenne särskilda altartaflor blifvit efter reformationen uppsatte i Skara domkyrka, och att båda blifvit, ehuru den ena var en konglig, den andra en enskild gåfva, borttagne, förmodligen emedan man önskat mera passande altarprydnader. Skulle man nu åter vilja, sedan en stor altartafla blifvit för få årtionden sedan utbytt mot ett enkelt altarbord med kors, uppresa en ansenlig altarbyggnad; så visar ju detta ett vacklande i begrepp och önskningar, som icke allenast bör tillskrifvas presterskapets ovisshet om hvad, som fordras för helgedomars inredande, utan äfven arkitekternes villrådighet i afseende på denna vigtiga del af kyrkobyggnadskonsten. Den der inhemtat någon kunskap om hithörande frågor, känner jemväl, att mången ansett ett dylikt arbete vara vida lättare än det verkligen är. Kastom derföre en historisk blick på dessa förhållanden, hvilka torde derigenom vinna någon belysning.

Det är allmänt bekant, att Greker och Romare, liksom många andra forntidens folkslag, icke allenast uppförde altaren och tempel åt sina förmenta gudar, utan åt utmärkta menniskor. Denna plägsed gick vid christendomens början derhän, att aflidne Kejsare i Rom blefvo, äfven sådane, som varit i hög grad grymme och lastbare, förklarade för gudar och vid egna helgedomar dyrkade af särskilda prester. Ja, qvinnor erhöllo lika gudabetygelser. Livias bild uppställdes i Augusti tempel och den gudstjenst, som tillegnades henne, förrättades af Vestalerna. Åt Drusilla byggdes ett tempel, och de stoder, som uppsattes åt henne, tillbådos af båda könen, och hennes dyrkan infördes, såsom Diodorus berättar, i alla städer.

[ 265 ]Detta afskyvärda afguderi, denna nesliga menniskodyrkan gjorde ett djupt intryck på de första christne. De hade enkla samlingsställen, der de underviste och uppmuntrade hvarandra, enkla altarbord, der nattvarden utdelades och böner förrättades[3]. Hedningarne sade derföre, att de christne afskydde altaren, gudabilder och tempel, hvadan de förre ansågo de sednare såsom gudlöse. En kyrkofader, att förbigå flere andra, säger i afseende härpå: ”Tillbedjom Gud icke i tempel, utan i vårt hjerta. Alla menniskoverk äro förstörbara. Renom detta tempel, som ej smutsas af rök eller stoft, utan af onda tankar, som ej belyses med brinnande vaxljus, utan med vishetens klara strålar[4].

De förste christnes altare hade å framsidan en fördjupning, hvari en låda för nattvardskärlen insattes, och sedermera en öppning å skifvan, hvari en låda med helgonlemningar förvarades. Under altarne blefvo jemväl tomrum inrättade för nedläggande af martyrernes kroppar. I kyrkorna fanns till en början blott ett enda altare för nattvardens utdelande, men sedan blefvo särskildte altaren stiftade till helgonens ära och för själamessors förrättande. Hufvud- eller högaltare hade sin plats i öster, men sido- eller bialtaren vid väggarna. De förste altarne voro af trä, sedan af sten, och rikedomen och konsten täflade ej sällan att på desammes prydande utveckla sin förmåga. Altarborden fingo med tiden ljusstakar, krucifixer och monstranser, hvilka somligstädes voro af dyrbara metaller med perlor och ädelstenar. Öfver altarborden, som i ansenligare kyrkor pryddes med dyrbara dukar, uppfördes någon gång himlar eller baldakiner, som [ 266 ]hvilade på kolonner. Altarne voro under rundbågsåldern ganska små och höllo vanligtvis 12 fot i längd, 4 i bredd och 4 i höjd, och baldakinerne deröfver voro ganska låga; men altarne blefvo under spetsbågsåldern genom anbringande af skåp med helgonbilder och sirater vida ansenligare. Desse altarhimlar och altarskåp voro likväl så små, att de icke bortskymde kyrkornas fönster eller afbröto deras perspektiver. Så bortskymmer t. ex. altarbaldakinen i Markuskyrkan i Venedig ingalunda byggnadens perspektiv. Detsamma gäller om altarprydnaden i domen i Milano. Då den uråldriga Pålskyrkan utom Rom, San Paolo fuori delle mura, blef 1285 försedd med ett nytt hufvudaltare, uppfördes detta enligt tidens bruk i spetsbågsstil. Fyra rödaktiga porfyrkolonner uppburo ett tabernakel med lätta, löfprydda gaflar och spiror. Ehuru man borde valt rundbågs- ej spetsbågsstilen, fick dock detta hufvudaltare en så passande plats och en så väl beräknad storlek, att det ingalunda förstörde byggnadens helhet. Vi vilja icke trötta med upprepande af en mängd hithörande exempel, som ådagalägga, att medeltidens byggmästare, hvilka i beräkningen af perspektivintryck öfverträffat både sina föregångare och efterträdare, mer än väl förstodo, att en del ej får så tilltagas, att den omintetgör det helas storhet.

Man började redan i femtonde seklet uti Italien återgå till antikens studium. Men den klassiska stilen utvecklade sig i öfverensstämmelse med klimatiska förhållanden samt politiska och religiösa behof. Man sökte således förgäfves sammanpara den med christendomens väsende. Deraf uppkom ett vacklande, som aldrig visat sig märkbarare än vid uppförande af Peterskyrkan i Rom. Hvar finnes ett kolossalare misstag? Allt skulle här beräknas [ 267 ]på storhet i anläggning och på effekt i perspektiv, och detta har ej bättre lyckats, än att den möjligen största storhet frambragt den möjligen minsta effekt. Vår snillrike Ehrensvärd har, ehuru byggnadskonstens hemligheter ej voro på hans tid i den ljusa dager, som nu blifvit deröfver spridd, yttrat: ”om man på detta sätt byggt kyrkan som hälften af Rom, hade man önskat henne stor.” Men det är egentligen altarprydnaden i Peterskyrkan, hvilken vi i synnerhet anse vara alldeles förfelad. Denna är nemligen anbragt i midten af korsbyggnaden eller under kupolen. Fyra vridna, kanalerade bronskolonner uppbära en baldakin, som höjer sig 88 fot 6 tum öfver golfplanen och har öfverst en kula med ett kors. En landsman, som nyligen sett denna kyrka, har förklarat, att denna illa anbragta och alltför stora baldakin nästan helt och hållet tillintetgör kyrkans perspektiv[5]. I händelse någon byggmästare, som sjelf vistats i Rom, skulle jäfva detta vitsord, hvilket dock enhvar, som studerat kyrkobyggnadskonsten, kan af riktiga ritningar med lätthet fatta; så vill jag åberopa ett yttrande af en bland nutidens utmärktaste konstdomare, hvilken efter genomskådande af samma helgedom yttrar i afseende härpå: ”Denna kostbara och med alltför mycken godtycklighet anlagda altarprydnad upphäfver det stora intryck, som midten af de trenne skeppen skulle verka, om här funnes ett enklare och ett lägre altare med helupphöjda bildverk, och derpå stode ett stort förgyldt kors”[6]. Före, under och efter Peterskyrkans uppförande blef mången herrlig kathedral uti Italien vanställd med opassande förändringar och prydnader.

[ 268 ]Efter byggnadshyttornas upphäfvande och skråinrättningarnas stiftande, spridde sig småningom den nya stilen från Italien kring Europa. Följden blef ett allmänt förakt för och ett smaklöst vanställande af medeltidens mästarverk. Man kunde med exempel härpå fylla volumer. Man har först i våra dagar börjat utrikes med allvar hämma detta vandaliserande, hvilket i synnerhet beröfvat en mängd kyrkor sina åldriga altarprydnader. Jag tror mig böra för att framställa detta konstvidriga nyhetsbegär i sin rätta dager, andraga von Wiebekings yttrande härom. ”De storartade koren i gammaltyska kyrkor blefvo med få undantag vanställda genom höga, smaklösa, snärkelprydda och förgyllda altaren, å hvilka merendels dåliga målningar anbragtes. Genom dessa altaren ha mellanskeppens herrliga perspektiver blifvit afbrutne och tillintetgjorde, belysningen förderfvad och kyrkorna förmörkade. Kyrkorna fingo invändigt hvita, gröna och höggula anstrykningar. Målare, vanlige bildthuggare, målerihandlare, snickare och förgyllare och så kallade konstkännare eller rika, men okunniga beskyddare af de tecknande konsterna ansågo nya helgedomar utan vidunderliga altaren för ett stort misstag mot den goda smaken; de förre emedan de vunno derpå, ty äfven dåliga arbeten blefvo till detta heliga behof väl betalte. De andelige hade bort af grundsats hämma denna förvirring, emedan verkan af de ursprungligen storartade kyrkorna, hvilken de utöfva på andäktige christnas känsla, gick förlorad, och de nya inrättningarne förströdde ett religiöst sinne. Men huru skulle de inse detta, då så månge voro intagne af denna sak? De laga altarne, som voro utförda i gammaltysk stil och icke upphunno till högkorets fönster, måste lemna rum för de nya, smaklösa altarne, med hvilka [ 269 ]man har för få år tillbaka förderfvat de största kyrkor, t. ex. Bambergerdomen. Desse gamle altaren tillika med deras förträffliga bilder blefvo antingen sålde såsom skräpsaker eller uppbrände eller bortsatte i vråar. Denna vandalism är åter ett bevis på förfall af civilarkitekturen och försummelse af dess studium under de sista århundraden”[7]. Huru många exempel härpå skulle icke kunna uti Italien, Spanien, Frankrike, Tyskland och England åberopas?

Men låtom oss nu efterse, huru det i Sverge förhåller sig med altarhistorien. Så länge en sann kyrkobyggnadskonst utöfvades, det vill säga under hela medeltiden, spridde och underhöll den sitt välgörande ljus äfven till och uti norden. Religionsförändringen väckte en ny sinnesstämning. En hop borgare inrusade 1531 i Vårfrukyrkan i Köpenhamn och nedslogo och stympade helgonbilderna, så att knappast högaltaret kunde under detta uppträde skyddas[8]. De ifrige reformatorerne Claus Tondebinder och Hans Spandemager uppnedvände allt i Peterskyrkan i Malmö och utkastade alla prydnader och insatte såsom altare ett långt bord, vid hvilket de utdelade nattvarden[9]. Dylika skändligheter eller snarare förvillelser blefvo aldrig af de maktägande beifrade, kyrkorna blefvo tvertom beröfvade en del af sina klockor och största delen af sina dyrbarheter. Kortligen, liksom de omvände hedningarne bemödade sig att förstöra hedniska helgedomar, sökte nu lutheranerne att undanrödja katholikernas heligaste föremål. Att denna fanatiska [ 270 ]vandalisering beröfvat nordens herrligaste tempelbyggnader sina passande altarprydnader, och att smaklösheten och okunnigheten förstört deras andaktsväckande perspektiver, vill jag med några få exempel ådagalägga.

Lunds kathedral, som är en ansenlig korsbyggnad i rundbågstil, fick redan 1577 en altartafla med flygelstycken, hvilken utförd uti Italienskt manér upptornades ungefär midti kyrkan. Denna altartafla, som bestod af svart, hvit och spräcklig marmor, fördelades uti en större och tvenne mindre afsatser. I nedersta afsatsen föreställdes i midten nattvarden; härunder Johannes och Mattheus, samt häröfver Marcus och Lucas, alla med sina attributer; vid sidorna tvenne qvinnogestalter, förmodligen Maria, Frälsarens moder, och Maria Magdalena. Öfverst bröstbilder af Konung Fredrik II med dess gemål och en ung Prinsessa samt Danmarks och Mecklenburgs vapen. I andra afsatsen stodo Paulus, Petrus och Laurentius; vid sidorna härom suto tvenne qvinnofigurer; och häröfver en bröstbild, måhända af Frälsaren. I öfversta afsatsen sågs en qvinnogestalt, och vid hvarje sida om denna tvenne englar, öfverst Guds lam. Hithörande flygelstycken föreställde Adam och Eva vid kunskapens träd och Christus på korset i förening med kolonner och karyatider, snärklar och krukor utan något tänkbart sammanhang. De heliga föremålen liksom kringsväfvades af en febersjuk konstnärs fantastiska drömbilder. Om härtill lägges, att både marmor och trä fått en narraktig utsiring med brokiga färger och pråliga förgyllningar; så torde enhvar finna, att denna altarprydnad varit i alla afseenden förfelad. Men den nya tidens förderfvade smak tyckte sig böra ytterligare försköna den ryktbara kathedralen. På den höga mur, som åtskiljde mellan- och tvärskeppet, uppfördes 1626 [ 271 ]ett orgelverk i en ännu vidunderligare smak, hvilket sträckte sig nära mellanskeppets takhvalf. Man kunde således från hufvudingången blott öfverse hälften af kyrkans längd, ty af korutsprångets fönster och takhvalf sågs intet. Dessa liksom flere andra dylika konststycken röjde ett olyckligt effektsökeri; som ej sällan utmärkt den nya tidens ostuderade byggmästare. Denna illa placerade och alldeles konstvidriga altarprydnad och detta lika opassande orgelverk ha för få år sedan blifvit borttagne och långhus och kor satta genom ansenliga trappanläggningar i förening med hvarandra, så att man numera från hufvudingången njuter en ostörd anblick af den storartade byggnadens upplyftande perspektiv. Jag har icke hört någon med högre bildning ogilla detta återställande af kathedralens ursprungliga helhet, men deremot hört många utländska konstdomare förklara sin synnerliga tillfredsställelse öfver ifrågavarande förändring.

Peterskyrkan i Malmö, en korsbyggnad i spetsbågsstil, fördelas med tjugofyra pelare i mellan- och sidoskepp, samt koromgång och håller 248 fot i längd och 62 i höjd. I denna helgedom, hvarest de förutnämnde reformatorerne insatt ett enkelt altarbord, upptimrades 1611 en ansenlig altartafla, som upptager nära hela bredden och höjden af mellanskeppet. Denna altartafla består af tvenne större och tvenne mindre afsatser och fyra särskildta flygelstycken. Första afsatsen prydes med fyra utsirade kolonner, mellan hvilka Moses föreställes till höger, Christus till venster, i midten nattvarden. Andra afsatsen har tvenne kolonner, i midten korsfästelsen, till höger och venster ett vapen med krönt C. Tredje afsatsen innehåller till höger och venster tvenne Evangelister och mellan dem en kruka, i midten [ 272 ]himmelsfärden. Fjerde afsatsen prydes med några englabilder och Frälsaren höjer sig deröfver. De särskilda afsatserna uppbäras af englaprydda snärklar. Flygelstyckena ha några krumsniderier, som sakna all inre anda och allt yttre behag. Men den moderna byggnadskonsten har i våra dagar visat ett ej mindre misstag. Här uppfördes 1807 ett orgelverk, som uppbäres af fyra pilastrar, tolf pelare och fyra kolonner, således tjugo tillsammans. Det är lätt begripligt, att den höga altartaflan framför koromgången och den sammanhopade kolonngruppen inom hufvudingången afstympa och förvilla den herrliga kyrkans storartade perspektiv. Den, som kan finna dylikt krimskrams andaktsväckande, har aldrig gjort sig någon reda för det intryck, som en välberäknad kyrkobyggnad kan åstadkomma. Om den så kallade perukstilen äfven i norden sammanparat heliga föreställningar med narraktiga sirater, så borde dock den moderna, helst i ett land, hvarest alla offentliga byggnader föreslås af ett särskildt embete, icke röja till den grad oskicklighet, att man under en orgel, som intager ett mellanskepp af endast 28 fots bredd, anbringar hela tjugo pelare; ett stolpverk, hvaremellan man tycker sig icke utan svårighet kunna fram- och återkomma.

Skanörs kyrka utgöres af ett skepp med ett klocktorn å södra sidan och af en krypta med ett kor deröfver åt öster. Skeppet, som har 31 fots bredd och 56 fots längd, är till omgifningsmurar uppfördt i öfvergångs- men har takhvalf i spetsbågsstil. Kryptan delas genom åtta låga pelare i trenne gångar från vester till öster och betäckes med tunnhvalf. Koret deröfver, som håller 38 fot 4 tum i bredd, 44 fot i längd, har tresidigt utsprång och betäckes med stjernhvalf. Korbyggnaden är uppförd [ 273 ]i spetsbågsstil. Man uppkommer från skeppet, som har en svagare belysning, på sex trappsteg i koret, som har stora, tredelta fönster. Det är helt naturligt, att man, inträdande i denna helgedom, försättes vid anblicken af den höga och ljusa korrymden i andäktiga betraktelser; men sedan man blott hunnit något hemta sig ifrån det första intryck, man erfar häraf, känner man sig betydligen nedstämd af en stor altartafla, hvilken, utstyrd med kolonner och snärklar, brokiga målningar och pråliga förgyllningar, undandöljer en betydlig del af korutsprånget. Denna altartafla har å hvardera sidan tvenne kolonner och en sådan i midten; häremellan äro bildnicher, som siras med karyatider och englahufvuden. På altarbordets främsta hörn höja sig tvenne kolonner, hvilka uppbära en himmel i qvartcirkelform; öfverst står en portlik prydnad. Man finner här jemte Christus och Evangelisterna Spes, Temperantia, Charitas, Fides, Prudentia med påtecknade namn. Englahufvuden, karyatider, lejonhufvuden och tassar samt krukor utgöra biprydnader. Å himmeln ser man sol, måne och stjernor. Allt är vidunderligt och röjer äkta perukstil. Denna altartafla upptimrades 1604 och pryddes sedan med Carl XI:s namnchiffer. Här har tvifvelsutan stått ett lågt altarskåp, som icke stört anblicken af korhvalfven eller minskat belysningen. På främre sidan af härvarande altarbord finnes ett uråldrigt altarblad insatt, som torde ursprungligen tillhört ett härvarande altarskåp. Å denna vackra fornlemning har en skicklig målare framställt Olof den Helige mellan S. Georg och S. Gerdrut. Figurerne äro uttrycksfulle och väl bibehållne. Hvad har nu kyrkan vunnit på denna stora altartafla? Jo, utsprångets mellersta fönsteröppning, som bortskymdes af altartaflan, har blifvit [ 274 ]såsom obehöflig igenmurad, hvarigenom korets högtidliga anordning och herrliga belysning gått till stor del förlorad.

Trelleborgs kyrka, som är i rundbågsstil, har en längd af 141 fot 6 tum. Några sidobyggnader äro deremot i spetsbågsstil. Skepp, kor och sidobyggnader ha alla prydliga takhvalf. Denna herrliga kyrka fick omkring 1640 en ganska stor altartafla, som består af flera afdelningar. Smaklöse kolonner, förkroppade bjelkverk, stora snärklar med många krumsniderier förhöjas föga af några grofva bildstoder och englahufvuden, liksom de bjerta målningarne och starka förgyllningarna ge ringa lyftning åt denna träbråte. Emedan denna massiva altartafla borttager största delen af korgafveln, har man helt enkelt igenmurat tre höga fönster, så att all belysning är från öster förlorad. Den, som icke sett detta, skulle knappast tro en dylik vandalisering vara möjlig.

Åhus kyrka är ursprungligen i rundbågs- men torn, sidobyggnader och takhvalf i spetsbågsstil. Denna kyrka är ansenligare än den sistnämnda. Här brukades långt efter reformationen ett bildprydt altarskåp, som stod i korutsprånget; men man fann sig redan 1636 härmed obelåten, hvarför en stor altartafla med smaklösa krumsniderier och figurer upprestes långtframom det gamla altarbordet, hvarigenom kyrkans perspektiv förstördes. Ej nog härmed; man afplankade 1732 större delen af koret för att bereda sig en sakerstia. Detta torde ytterligare visa, huru man i nyare tider vårdat sig om andaktsväckande anordningar i våra helgedomar.

En af Skånes vackrare landtkyrkor, som är i en ädel medellidsstil, har nyligen fått en altartafla, som består af en simpel oljemålning i en ännu simplare omfattning. Att målningen är mindre, god bör väl förlåtas; men att [ 275 ]omfattningen liknar en stor spegelram ådagalägger, det man icke gjort något slags afseende på den uråldriga kyrkans sköna anordning. Tvenne kolonner uppbära nemligen ett bjelkverk med en låg gafvel; allt i modernt manér. Ehuru denna omfattning hvilar på altarbordet, ha kolonnerne utan antaglig grund i den klassiska ålderdomens eller medeltidens byggnadssätt fått så höga fotställningar, att bjelkverket måst genom några språngs uteslutning sänkas, på det att gafvelspetsen skulle kunna på något vis inrymmas under takhvalfvet. Sålunda är icke allenast all belysning från öster förlorad, utan altartaflan tyckes liksom understödja takhvalfvet, som således till en del bortskymmes.

Men hvarföre sammanhopa en mängd exempel på allmänt kända förhållanden? Sjelfva Upsala domkyrka, denna lika storartade som kolossala byggnad, har icke undgått den nyare tidens arkitektoniska förbistring. Ingen, som har begrepp om och sinne för medeltidens konstutöfning, lärer utan vemod betrakta dervarande altarprydnad. Medgifvom, att desse höga, kanalerade kolonner med sina stora utsirade fotställningar, sina löfprydde förkroppade bjelkverk och sin halfrunda kasetterade föreningsbåge stå i intet slags harmoni med kathedralens rena spetsbågsstil. Genombrytningen af denna altarprydnad lemnar visserligen ett begrepp om kyrkans öfverraskande perspektiv, men en stor del går dock förlorad genom de uppsatser, från hvilka afbrutne sidobågar uppstå, och genom en strålande englasky, som höjer sig derbakom. Den har aldrig hört, såsom de gamle sade, stenarne tala, den nemligen som, inträdande genom hufvudingången i Upsala domkyrka, ej uppfattar de höga pelarradernas, de luftiga takhvalfvens hviskning, att här inrymmes en [ 276 ]altarprydnad, hvilken ingalunda passar på sin heliga plats. Denna altarprydnad invigdes 1731, och kunde för 80000 daler koppar, som den kostat, varit för den herrliga kathedralen helt annat än hvad den är.

Men huru skulle man väl i den aflägsna norden kunna vänta sig rörande denna fråga mera urskillning hos de andelige, högre insigter hos konstidkarne, då sjelfva Strassburgermünster, ett af verldens mest beundrade byggnadsverk, icke blifvit skyddad från förfuskade altarprydnader? Den konstrika altarprydnaden, hvilken der blef 1501 uppförd i medeltidsstil, måste 1685 lemna rum för en annan i nyare manér, hvilken åter blef 1759 utbytt mot en ännu smaklösare[10].

Måtte Skara domkyrka, som blifvit mer än en gång förhärjad af eldsvådor och blifvit mer än en gång vanställd genom illa beräknade förändringar, icke bli, såsom man trodde, i våra dagar betungad och fördystrad med en stor altarprydnad! Man kunde dock befara motsatsen. En af Sverges ryktbaraste kyrkor har nyligen fått ett ganska kostbart orgelverk, hvars läktare och fasad ej ha det ringaste drag, som harmonierar med hennes herrliga anordning. Man vill nu, såsom det säges, ha en altarprydnad, hvilken skall lämpas såväl efter stilen i sjelfva kyrkan som i nya orgelbyggnaden. I sanning ett högst svårt problem att lösa. Huru lämpa sig efter tvenne i alla afseenden olikartade förhållanden? Huru lämpa sig efter den renaste medeltidsstil och nutidens godtyckligaste infall? Följden häraf måste tvifvelsutan blifva, att, om ett försök tillåtes, en villervalla i stor skala åter frambringas. Någon kunde möjligtvis tycka, att den gamla [ 277 ]altarprydnaden är skräpig. Den sträcker sig, såsom det höfves, mera i bredden än höjden, hvadan den icke förminskar kyrkans belysning och icke förstör hennes perspektiv. Denna altarprydnad är således i en anda, som fullkomligt harmonierar med kyrkans storartade grundidé, Att önska en altarprydnad, som passade den nya orgelfasaden, röjer en förvånande obekantskap med kyrkobyggnadskonsten. Ingen, som närmare begrundat hithörande förhållanden, lärer derpå undra, att hvarje sakkunnig anser en passande altarprydnads anbringande i en af medeltidens herrligaste tempelbyggnader vara ett ganska betänkligt och grannlaga företag. I annat fall skulle väl den nya konstutöfningen kunnat på trenne århundraden framställa en enda altarprydnad, hvilken kunde af en sakkunnig konstdomare sägas till alla delar anstå medeltidens stora kyrkobyggnader. Det vore önskligt att veta, hvarest någon sådan finnes. I Sverge lärer en dylik minst kunna uppletas. Man har utrikes återgått vid altarens uppsättande i gamla kyrkor till medeltidens byggnadssätt. Bambergerdomen har nyligen fått ett altare i rundbågsstil.

Någon kunde möjligtvis tycka, att denna förkärlek för medeltidens konstutöfning innebär någon böjelse för medeltidens hela syftning. Jag måste förklara mig emot en dylik förtydning, helst jag anser nutiden i de allraflesta afseenden, äfven i många delar af byggnadskonsten, ha företräde; men jag skulle deremot rentaf förneka min öfvertygelse, om jag icke öppet bekände mig till von Wiebekings mening, att den nya byggnadskonsten står i afseende på kyrkors uppförande vida efter den äldre, och att man i synnerhet saknar i våra dagar förmåga att förse medeltidens helgedomar med passande inredningar. Med ett ord, jag beklagar ej allenast våra förfäders [ 278 ]fanatiska bildstormerier, utan äfven våra samtidiges oöfverlagda nyhetsbegär.

Det föregående torde ådagalägga, att den moderna byggnadsstilen, som envist påtvingar medeltidens helgedomar sina andefattiga skapelser, icke vill dermed lyckas. Det lärer väl icke kunna bestridas, att en kyrka och hithörande altarprydnad måste noga harmoniera med hvarandra, och att det hela såsom gifvet bör bestämma det nya, hvilket skall deri ingå såsom del. Men huru skall detta tillvägabringas? Man måste naturligtvis noga studera en åldrig byggnads grundidé och hela anordning, och sedan lämpa sig derefter. Man måste veta, huru medeltidens store byggmästare inrättade sina högaltaren och prydde sina korutsprång. Men nu säger man: Våre prester äro icke nu, såsom Claus Tondebinder och Hans Spandemager, belåtne med simpla altarbord. De vilja ej heller ha katholikernas bildprydda altarskåp. Korsprydnader tyckas för större kyrkobyggnader vara för enkla, och en Christusbild kan ej heller, om den icke får en alltför öfvernaturlig storlek, göra full effekt i en stor korrymd. Vi ha redan nämnt, att de gamle både i rundbågs- och spetsbågsåldern anbragte baldakiner i större kathedraler. Välan, man följe då exemplet i Marcuskyrkan i Venedig, ej i Peterskyrkan i Rom; det är: man uppsätte en baldakin i korutsprånget så låg, att den icke minskar kyrkans belysning, ännu mindre förvillar eller afbryter hennes perspektiv. Om man sedan på uråldrigt sätt anbringar å korutsprångets väggar och takhvalf andaktsväckande målningar och insätter målade glasskifvor i fönsterna kring altarplatsen; så beredes derigenom en storartad, en vördnadsbjudande effekt, som inverkar både på den, som studerat och icke studerat den högre [ 279 ]byggnadskonsten. Detta förhållande var redan kändt af christendomens äldste byggmästare.

En man hade t. ex. i förra hälften af fjerde seklet byggt en kyrka, hvilken han ville pryda med jagt- och fiskestycken samt andra verldsliga föreställningar. Nilus, en lärjunge af den helige Chrysostomus, frågad härom, svarade i afseende härpå: Det vore oklokt och barnsligt, att låta de trognas ögon kringsväfva på dylika föremål; det vore deremot passande ett fast och manligt sinne, att endast uppsätta ett kors i korets östra del och att genom en skicklig målare utföra bibliska berättelser omkring altarplatsen; på det de, hvilka ej kunde läsa, måtte genom skildringarnas betraktande erinras om deras christliga dygder, som hade redligen tjent den sanne Guden, och lifvas till efterföljd af deras stora företag, hvilka, mera värderande det osynliga än det synliga, derigenom utbytt himmeln emot jorden. En klosterkyrka, hvilken byggdes af Kejsar Justinianus på Sinaiberg, bär ännu, ehuru till en del förändrad, vittnesbörd om detta dekorationssätt. Murarne omkring altaret prydas med helgonbilder och kupolen deröfver med Christi förklaring. Vi ha ofvanföre omtalt hithörande föreställningar, hvarföre vi icke anse oss här böra framdraga flere sådana exempel.

Beträffande närvarande fråga vill jag tillägga en reflexion af den ryktbare von Wiebeking. Vid beskrifningen af Regensburgerdomen, som grundlades 1275, yttrar sig denne författare i afseende på dervarande kor och altarprydnad på följande sätt: ”I detta kor står ett lågt altare i gammaltysk stil till största delen af metall. Detta, som icke uppnår till fönsterna, hindrar icke belysningen och afbryter icke det storartade i koret och perspektivet. Den der inträder i helgedomen, öfverraskas och förtjuses [ 280 ]af denna herrliga anblick och stadnar, liksom fängslad, för att kunna längre njuta deraf. Om i detta kor vore, såsom i våra moderna kyrkor och tyvärr i så många medeltidstempel, hvilka blifvit af okunniga dekoratörer vanställde, ett högt, smaklöst, med snärklar, gaflar och nicher öfverlastadt altare; så blefve verkan helt annorlunda. Ett sådant skulle afbrutit mellanskeppets perspektiv och alldeles upphäft korets storartade anordning, hvarom enhvar kan göra sig en liflig föreställning, den nemligen, som beskådat andra kyrkor med dylika tillbehör, hvilka målare- och bildthuggarearkitekter först i sextonde seklet började för att öppna sig en rik inkomstkälla[11]. Uti ett arbete, som Professor Carl Heideloff nyligen utgifvit rörande christliga altaren under olika tider, säges: ”Det är obegripligt, huru personer, som låta kalla sig arkitekter, ofta veta om den fornkunskap, som tillhör deras fack, lika litet som den råaste bland deras arbetare; ty med den ringaste konstkännedom och det ringaste konstsinne, skulle de icke fördrista sig att vanställa ett byggnadsverk från tionde eller femtonde århundradet genom en modern tillsats, och medelst ett upptornadt altare liksom intimra kyrka i kyrka, att ej sällan undandölja ett herrligt byggnadsparti eller förträffligt fönster och genom detta förfarande håna alla konstlagar, störa all arkitektonisk harmoni för att upprätta en varaktig minnesvård öfver deras egen okunnighet eller fåfänga. Vanligtvis äro för dylika ignoranter hvarken stil eller byggnadstid rättesnören, enligt hvilka t. ex. ett altare skall utföras. Dessa frågor göra de sig till sist eller alldeles icke, eller förstodo de kanske icke ens att nöjaktigt besvara [ 281 ]sådana. Frågan är endast: huru mycket får arbetet kosta”[12]? Detta yttrande förtjenar så mycket mer afseende, som Heideloff är en utmärkt arkitekt, hvilken återställt flera äldre kathedraler och i sådana uppfört åtskilliga altaren dels i rundbågs- dels i spetsbågsstil, och som hans byggnadsföretag och hans utgifna planchverk vunnit både allmänt och välförtjent loford.



  1. Westergöthlands Historia och beskrifning 1 D. s. 174.
  2. P. E. Lindskogs Beskrifning om Skara stift, 1 H. s. 13, 16.
  3. Petrus Berthaldus de Ara.
  4. Lactantius de Ira Dei.
  5. Resa på Continenten åren 1835-1837, 1 D. s. 203.
  6. C. F. von Wiebekings Bürgerliche Baukunde, II B. s. 466-467.
  7. C. F. von Wiebekings Bürgerliche Baukunde, I B. s. 13- 14.
  8. Udtog af en Dansk Krönike fra 1448 til 1552 i Samlinger til den Danske Historie. 1 B. 2 H. s. 172.
  9. Historia Ejectionis Monachorum ex Dania in E. Pontoppidans Kirchenhistorie, 2:ter Th. s. 800.
  10. M. O. Schadæus, Summum Argentoratensium Templum, s. 35, och C. F. von Wiebekings Bürgerliche Baukunde, II B. s. 64
  11. C. F. von Wiebekings Bürgerliche Baukunde, I B. s. 686.
  12. Der christliche Altar archäologisch und artistisch dargestellt, Nürnberg 1838.