Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Skara
Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838
av Carl Georg Brunius

Skara — Varnhem
Varnhem — Lund  →


[ 282 ]

11.
Skara — Varnhem.


Vi begåfvo oss till Varnhems kloster, som ligger en mil från Skara. Till venster passerades Biskopens boställe Brunnsbo. Det var här Brynolf Gerlacksson omkring 1490 byggde ett ansenligt residens, som 1612 antändes af Danskarna, och 1712 och 1730 förstördes af vådeld. Nu ligger här en anspråkslös byggnad, som i sednare tider blifvit uppförd på det gamla residensets grundvalar.

Längre fram förbifares Axevallshed, som är exercisplats. Den uråldriga borg, som legat i denna trakt, var ett slags centralfästning för orten; men denna borg, för hvilken så mycket blod flutit, har för länge sedan försvunnit, så att knappast några spår derefter finnas. Konungen i Danmark Erik Glipping intog 1277 och lärer vid sitt aftåg förstört samma borg, hvilken 1362 iståndsattes såsom en hufvudfästning. Under unionstiden voro här än Svenska än Danska Höfdingar. Då kringliggande landskap blef af de utlänningar, som här innästlat sig, utsuget; så sammanrotade sig allmogen samt stormade och i grund förstörde denna borg, hvilken dock lärer sedermera blifvit på nytt uppbyggd, emedan den skall enligt stora Rimkrönikan blifvit 1471 åter förstörd. Visst är, att allmogen rönt vida mer förtryck än beskydd af [ 283 ]detta fäste. Gustaf I raserade många borgar; och Olaus Petri säger, att ”en välviljog allmoge är bättre än många slott och fästen.”

Varnhems kyrka ligger nära under den höga Billingen, hvarför hon på afstånd visar sig föga ansenlig. Trakten häromkring är herrlig. Sjöar, fält, höjder och dälder bilda många sköna utsigter. Skada, att tiden ej medgaf att taga en liten omväg till Höjentorp, hvars belägenhet är ovanlig. Denna egendom har fordom tillhört Biskopen i Skara, men blef vid reformationen tillerkänd kronan. Den förlänades 1647 till Grefven Magnus Gabriel De la Gardie, som här uppförde en ansenlig slottsbyggnad, men den blef åter 1681 indragen. Slottsbyggnaden afbrann 1722, medan Konung Fredrik och dess gemål här uppehöllo sig. Nu finnes föga spår efter den fordna herrligheten. Märkvärdigt är, att egendomen har fiske i femtioåtta sjöar, af hvilka en stor del äro närbelägne.

Konung Sverker och Drottning Ulfhilda anmodade S. Bernhard i Clairvaux att sända munkar till Sverge. Den helige mannen affärdade derföre några af sina lärjungar, hvilka medförande alla behöfliga messeskrudar och altarkärl m. m. nedsatte sig i Alvastra. Någre af dessa bröder afflyttade till Lurö och derifrån till Lugnås. De erhöllo sedan af en förnäm qvinna vid namn Sigrid byen Skarke, hvarest de 1150 nedsatte sig. Detta ställe kallades Bernhardshem, hvaraf benämningen Varnhem genom sammandragning och ljudvexling uppkommit. Någon tid derefter lät Sigrid af en förnäm man öfvertala sig att bortdrifva munkarna från Varnhem; men angripen af kroppslidanden återkallade hon dem och uppehöll sig intill sin död af deras bord. Efter Sigrids bortgång beslöt hennes slägting Drottning Christina, Konung Erik Jedvardssons [ 284 ]gemål, att tillegna sig Varnhem. Menigheten häromkring, eggad af Christinas exempel, hånade främlingarna. En palmsöndag klädde sig några qvinnor i bara lintyg och inträngde sig uti brödernas klosterprocession. Slutligen blef Abboten Henrik befalld att nedrifva och bortflytta en stor byggnad. Denne, uttröttad af dylika förföljelser, beslöt att afresa till Rom för att der besvära sig inför Påfven. Henrik besökte under vägen Erkebiskopen Eskil, som var tillfälligtvis i Roskild, beklagade sin olyckliga ställning och erhöll af Valdemar den Store hans fädernegods Vitsköl, för att der inrätta ett kloster. Denna stiftelse skedde 1158. Abboten Henrik skickade nu bud och bref till Varnhem och utkallade bröderna derifrån till Vitsköl. Till följe häraf uttågade 22 munkar och flere såkallade konverser med kalkar, böcker, silfver, kläder och oxar. Men sedan Konung Erik och hans gemål fattat mera huldhet för Varnhemskloster, återvände de fleste munkarne, hvarjemte den helige Bernhards lärjunge, Abboten Gerard i Alvastra, afsände några bröder till Varnhem och förordnade Laurentius till deras förman, hvarigenom detta nya kloster snart uppblomstrade[1]. Härvarande munkar voro af Cistercienserorden och hade stort anseende. Varnhemskloster kallades äfven Marie- eller Vårfrukloster och erhöll genom gåfvor ansenliga jordagods och lägenheter. Någre Konungar och flere frägdade män fingo här sina hvilorum. Kyrka och kloster afbrändes 1394 under striden mellan Konung Albrekt och Drottning Margareta, men de blefvo kort derefter iståndsatte.

Klostergodsen blefvo enligt Vesteråsrecess indragne till kronan, men Abboten och munkarne lemnades deraf [ 285 ]i besittning med vilkor, att de afträdde ett laxfiske i Vermland och årligen utgjorde 100 mark örtugar och 72 pund smör. Olof Eriksson fick likväl 1537 Varnhemskloster i förläning med förord, att han skulle tillhandahålla sex goda rustningar, hästar och glafven. Hithörande egendomar blefvo 1544 upplåtne till Abraham Eriksson Lejonhufvud under förbindelse, att han skulle erlägga räntor till Konungen och underhålla munkarna[2]. Desse herrar brydde sig föga om kyrka och kloster, utan läto desamme förfalla. Bådadera blefvo 1566 afbrände af Danskarna, hvarefter kyrkan väl blef af Konung Johan III försedd med vattentak, men hon råkade icke destomindre med tiden i stort förfall. Omsider började Grefve Magnus Gabriel De la Gardie att iståndstätta henne. Detta arbete börjades 1668 och slutades 1671. Klosterbyggnaden blef omsider förvandlad till en grushög. Konung Carl XI, som ofta upphöll sig på Höjentorp, fann denna kyrka så herrlig, att han i anseende dertill gjorde henne till moderkyrka för Skarkes eller Varnhems pastorat, hvilket 1714 blef i utbyte mot ett mindre tillagdt Biskopen i Skara såsom prebende.

Varnhems kyrka är en Latinsk korsbyggnad med tvenne fyrkantiga trapptorn i vester och ett halfrundt korutsprång i öster. Långhuset består af mellan- och sidoskepp, det förra är mer än dubbelt bredare, men blott dubbelt högre än de sednare. Koret har lika bredd och höjd som mellanskeppet, men tvärskeppet deremot har mindre bredd, men samma höjd. Fyra hufvud- och lika många bipelare å hvardera sidan uppbära mellanskeppets och tvenne starka pelare och åtta smärta kolonner understödja korets omgifningsmurar. En koromgång är lika [ 286 ]bred och hög som sidoskeppen, men har trenne afdelningar, nemligen en åt öster, en åt norr och en åt söder, hvilka höja sig såsom småbyggnader med spetsgaflar deröfver. Utanför och rundtomkring densamma ligga särskildta grafrum. Vid vestra sidan af norra och södra korsarmen sträcka sig icke ursprungliga utbyggnader, af hvilka den norra är sakerstia, den södra grafrum. Väldiga sträfpelare sammanhålla hela kyrkan, som har tjocka takhvalf i korsform. Hufvudingången är å vestra gafveln, en sidoingång å norra, och en sådan måste ursprungligen funnits å södra. Vestra och norra gaflarne ha tvenne stora fönster, och ett sådant lärer tvifvelsutan varit på södra. Hvarje sidoskepp har ursprungligen haft lika många fönster som hufvudskeppet, nemligen åtta. Hvarje korsarm har å hvardera sidan ett fönster. Koret upplyses af fyra och omgången deromkring af trenne sådana. Grafrummen derutanför ha hvardera ett fönster och sakerstian och motsvarande grafrum äfven ett. Midtöfver korsbyggnaden höjer sig ett fyrkantigt trätorn med hög spira. Trapptornen ha äfven temligen höga sådana. Mellan- och tvärskepp samt kor ha gafveltak. De trenne utbyggnaderne öfver koromgången ha äfven likdana. Sidoskeppen och utbyggnaderne vid korsarmarna, koromgången och grafrummen ha naturligtvis pulpet- eller luttak. Alla spiror och betäckningar äro försedde med ekspån.

Sedan vi nu gifvit ett begrepp om kyrkans hufvudsakliga anordning, böra vi närmare granska hennes särskilda delar. Alla murarne bestå af groft tillhuggen kalksten, som håller 1 fot i längd och från 3 till 6 tum i tjocklek, hvarföre de i anseende till sin ojemnhet måst ut- och invändigt öfverrappas. Yttre murarne hålla i vestra gafveln 5 fot 6 tum, i norra 4 fot 2 tum, i [ 287 ]koromgången 3 fot 4 tum, i grafrummen 3 fot 1 tum. Takhvalfven äro af likdan kalksten och omkring 1 fot 2 tum tjocka. Trapptornen utspringa endast 8 fot 6 tum med en bredd af 10 fot 4 tum. Desse äro något högre än kyrkan, och tjena icke allenast till uppgångar, utan äfven till gafvelstöd och prydnad. Fyra sträfpelare å norra och lika många å södra sidan, hvilka utskjuta 8 fot med en bred af 5 fot 8 tum, äro uppdragne till lika höjd med sidoskeppen och derifrån fortsatte till något öfver midten af mellanskeppets omgifningsmurar. Hvarje sträfpelare består således af tvenne afsatser, af hvilka den första har en egen grund, den andra hvilar på sidoskeppets motsvarande hufvudbåge. Här äro således icke allenast grofva sträfpelare vid sidoskeppens, utan fortsättningar af dem mot mellanskeppets yttermurar. En sträfpelare med 7 fots 8 tums utsprång, 6 fots bredd uppstår vid hvarje hörn af tvärskeppets gafvelmurar till lika höjd med detsammas sidomurar, och en hälften mindre sträfpelare är å hvarje hörn af tvärskeppets sidomurar uppdragen. Af dessa sträfpelare inneslutas dock de tvenne mindre åt vester i ofvannämnde utbyggnaders gafvelmurar. Sex sträfpelare, som likna sidoskeppens, äro uppdragne utanför de ofvanomtalta grafrummen och fortsättas efter en indragning på grafrummens skiljemurar. Härifrån sträcka sig fyra mot de trenne utbyggnaderna, som hvila på koromgången, nemligen två mot den östra och en mot den norra och en mot den södra, och de tvenne öfrige fortgå efter ytterligare indragning på koromgångens hufvudbågar mot korutsprångets omgifningsmur.

Alla pelarne, som uppbära mellanskeppets omgifningsmurar, bestå af huggen kalkflis, hvarför de icke blifvit afputsade. Hufvudpelarne, 6 fot 5 tum breda, 4 fot 3 [ 288 ]tum djupa, ha åt sidoskeppen pilasterlika utsprång 4 fot 3 tum breda, 1 fot 1 tum djupa. Bipelarne hålla i bredd 4 fot 3 tum och 5 fot 3 tum i djup. Alla pelarnas fotställningar äro 1 fot höga och hithörande profiler bestå af rundstaf, platt och hålkäl, deras kransar, 5 tum höga, utgöras af hålkäl och platt. Hufvud- och bipelare sakna å de sidor, som vetta åt mellangången, fotställningar, och alla de förstnämnde sakna jemväl kransar åt samma håll. Deras hela höjd utgör 17 fot 8 tum. Mellan hufvud- och bipelarna är ett afstånd af 10 fot 2 tum, och mellan hufvudpelarna 24 fot 4 tum. Detta afstånd varierar på en och annan tum, men ej såsom i Lunds domkyrka på en och annan fot. De föreningsbågar, som kasta sig från pelarnes kransar och uppbära mellanskeppets omgifningsmurar, äro rätvinklige halfcirklar, 4 fot 3 tum breda. De tvenne pelare, som höja sig i hufvudqvadratens nordöstra och sydöstra hörn och således vid korets början, äro vida mäktigare, högre och prydligare än de öfrige. Deras hufvudstam är visserligen som de öfriges fyrkantig, men vid hvarje sida framstår ett pilasterlikt utsprång. I hvarje vinkel står en mindre halfkolonn och framför hvarje utsprång en större sådan. Hithörande fotställningar bestå af 8 tum höga grundstenar, 9 tum tjocka rundstafvar och låga plinther med Attiska baser, tillsammans 11 tum höga, Från dessa basers nedre torer, som äro mycket sammantryckte, utspringa varierade bladprydnader öfver plinthernas hörn. Desse hufvudpelares kapitäler äro bägarlike och bladprydde och deras kransar siras med karnis och platt. Kapitäler och kransar ha tillsammans nära 2 fots höjd. Från meranämnde hufvudpelare rundtom koret och utsprånget sträcker sig en bröstning, som är 4 fot 2 tum bred, 5 fot 3 tum hög. Härpå äro de ofvanberörde åtta [ 289 ]kolonnerne uppställde med ungefär lika afstånd från hvarandra. Af dessa ha sex åttkantige, två deremot, runda lif; men alla ha låga baser, höga löfprydda kapitäler och höga listrika kransar. De åttkantige stå parvis åt norr, söder och öster, de runde midtemot hvarandra, hvarigenom en vacker brytning uppkommer. De förre hålla 1 fot 2 tum i hvarje sida, de sednare 1 fot 8 tum i tvärmått. De åttkantige äro något högre än de runde, hvarför de baser och kransar, som tillhöra de förre, äro i samma mån lägre än de, hvilka tillhöra de sednare. Ifrågavarande kolonner förenas med rundbågar, af hvilka trenne lyfta sig betydligt öfver de andra för att i lika höjd med koromgångens fönster kunna derigenom öka altarplatsens belysning. Alla dessa rundbågar utgöras af tvenne särskilda afsatser och uppbära naturligtvis korets och utsprångets omgifningsmurar.

Granskom nu takhvalfvens anordning. På sidoskeppens inre murar utspringa midtemot hvarje hufvudpelare tvenne och midtemot hvarje bipelare en knopplik kragsten. Härpå stå väggfaste kolonner eller knektar. Hvarje lif håller 2 fot 1 tum i höjd och 7 tum i tvärmått, bas 6 tum, kapitäl 10 tum, platt 312 tum och krans 5 tum i höjd. Lifven äro runda, kapitälerne bägarlike, kransarne karnisade. Från hufvudpelarnes kransar till de dubbla knektarna kasta sig spetsformiga skiljebågar, som äro 4 fot 3 tum breda, och från bipelarnes kransar till de enkla knektarna likdana skiljebågar, hvilka dock blott äro 1 fot 11 tum breda. Mellan pelarnas föreningsbågar, sidoskeppens omgifningsmurar och nyssnämnda skiljebågar äro korshvalf spända, hvilka sakna gördelbågar.

Midtötver hvarje hufvudpelare framstår å mellanskeppets omgifningsmurar ett prydligt utsprång med följande [ 290 ]anordning. Nedersta delen består af hålkäl och rundstaf i tvenne afsatser, som tillsammans äro 1 fot 8 tum höga. Härpå hvilar en stam 4 fot 212 tum bred, 1 fot 1 tum djup, 4 fot 9 tum hög. Från midten af liksom vid sidorna om denna stam framskjuta kragstenar, hvilka äro 1 fot 1 tum höga, men den mellersta är dubbelt tjockare än de tvenne andra. På dessa kragstenar, som än likna menniskohufvuden, än löfprydda och profilerade knoppar, uppstå väggfaste kolonner. Den mellerstas lif håller 3 fot 4 tum i höjd och 1 fot 4 tum i tvärmått, de öfriges lif äro lika höga, men hälften smalare. Stam och lif ha bladrika förenade kapitäler, 1 fot 1 tum höga, på hvilka följa gemensamma kransar, som bestå af en karnis och en platt tillhopa 8 tum höga. Från dessa utsprångs kransar kasta sig tvertöfver mellanskeppet halfrunda skiljebågar, hvilka ha lika bredd med ifrågavarande stammar. Från de grofva kolonnerna sträcka sig under dessa skiljebågar runda stafvar, som äro lika tjocka som de motsvarande kolonnernas lif. På de smärtare kolonnerna deremot stå knektar, hvilka ha Attiska baser med bladförlängningar öfver plintherna, runda jemntjocka lif, bägarlika kapitäler, runda kransar med hålkäl och platt. Vid vestra gafveln finnas i båda hörnen tvenne öfver hvarandra stående kolonner eller knektar, de nedre hvila på knoppar, de öfre på Attiska baser med bladförlängningar öfver plintherna, bådaderas kapitäler äro bägarlike, löfprydde. Hithörande kransar äro fyrkantige, karnisade. Från alla dessa mindre kolonner eller knektar kasta sig halfrunda gördelbågar med slutstenar i skärningspunkterna. Hvarje gördelbåge sammansättes af trenne runda stafvar, af hvilka den mellerste har en utstående rygg. Stutstenarne nedhänga ungefär 2 fot och prydas dels med [ 291 ]profiler, dels med löfverk. Mellan ifrågavarande gördelbågar äro hvalfkupor spända, som hålla 1 fot 2 tum i tjocklek.

Tvenne utsprång, som likaledes bestå af pilastrar, mellan- och sidokolonner, finnas å tvärskeppets vestra omgifningsmur midtemot de östligaste hufvudpelarne. Från dessa utsprång sträcka sig halfrunda skiljebågar öfver tvärskeppet mot kransarna af de tvenne höga pelare, som stå vid korets början. Sålunda uppkomma trenne hvalfafdelningar öfver tvärskeppet, i hvars hörn knektar, som likna de ofvanbeskrifna, jemväl finnas. Öfver dessa hvalfafdelningar korsa sig enligt berörda anordning tredelta gördelbågar med nedhängande slutstenar. Tvenne utsprång förekomma slutligen å korets omgifningsmurar, nemligen ett öfver hvardera af de åttkantiga kolonner, som i öster begränsa korqvadraten. Dessa utsprång äro naturligtvis till form och höjd lika dem, som finnas i mellan- och tvärskeppet. Tvenne stafprydda skiljebågar kasta sig öfver koret, af hvilka en hvilar på de grofva pelarna vid dess början, den andre på utsprången vid detsammas slut. Här finnas äfven knektar, som uppbära trestafviga gördelbågar med slutsten i skärningspunkten. Tvärskeppet och korqvadraten ha mellan sina gördelbågar likdana hvalfkupor som mellanskeppet. Korrundelns omgifningsmur har öfverst en prydlig gesims, hvarifrån fyra knoppar på lika afstånd från hvarandra ufspringa. På dessa hvila enkla stafvar, som sammanstöta mot midten af korqvadratens östra skiljebåge. Mellan dessa stafvar och ifrågavarande skiljebågar äro hvalfkupor spända.

Å koromgångens omgifningsmur framskjuta bärstenar, hvilkas profiler besfå af karnis och platt, samt derpå staf, karnis och åter platt. Dessa bärstenar [ 292 ]motsvara korkolonnernas kransar, och på samma bärstenar och kransar hvila koromgångens skiljebågar, som äfven äro halfrunde. Häremellan äro korshvalf anbragte, hvilka sakna gördelbågar. De trenne hvalfafdelningar, som här höja sig betydligt öfver alla de öfriga, bestå åt norr och söder af tunnhvalf, men åt öster af korshvalf. Grafrummen ha korshvalf. Gördelbågarne äro här i modernt manér prydde med löfverk och englabilder af gips. Sakerstian och motsvarande grafrum äro äfven hvälfda. Utsprång, kolonner, skilje- och gördelbågar bestå af stor, finhuggen dels kalksten, dels sandsten, men alla hvalfkupor af tillslagen kalkflis.

Hufvudingången, 5 fot bred och 11 hög, har spetsig betäckning och saknar dörrfält. Yttre dörrsmygarna prydas å hvardera sidan med platta och runda stafvar, som afvexla med hvarandra. Alla ha Attiska baser och löfprydda kapitäler. De runda stafvarne ha skarpa leder å midten. Hithörande kransar, som äro profilerade med staf, hålkäl och platt, uppbära platta och runda stafvar, hvilka liknande de förra bilda spelsbågar. De runda stafvar, som pryda denna betäckning, ha å midten och i spetsen leder, som likna de förutnämnda. Karmstenarne och bågen deröfver prydas af en rundstaf mellan tvenne hålkälar. Inre dörrsmygarne äro ornamentslösa. Vestra fönstret, som är här midtöfver, utgöres af trenne särskilda öppningar, den mellersta 5 fot bred, 18 fot 6 tum hög, hvarje af de andra 2 fot 6 tum bred, 16 fot 6 tum hög. Alla ha rundbågar. Dessa öppningar omfattas ut- och invändigt af en stor murfördjupning, som är 1 fot djup och har spetsig betäckning. Här finnas inga yttre prydnader, men deremot framstå vid inre sidorna om dessa trenne öppningar och å de poster, som åtskilja desamme, [ 293 ]rundstafvar, som förenas med rundbågar. Desse rundstafvar hålla 6 tum i tvärmått, stå på Attiska baser med bladförlängningar, men de sakna kapitäler.

Norra sidoingången, 5 fot 4 tum bred, 9 fot 4 tum hög, har en framspringande portal. Denna utgöres af en kolonn å hvardera sidan, som uppbär en spetsbåge med gafvelbetäckning. Hithörande kolonner ha Attiska baser. Deras lif, 7 tum i tvärmått, 5 fot 10 tum i höjd, äro jemntjocka, deras kapitäler, 1 fot 2 tum höga, äro bägarlike med löf- och flätprydnader och deras kransar, 6 tum höga, ha hålkäl och platt. På dessa ligga å hvardera sidan lejon, som i klorna fasthålla gumsar, öfver hvilkas hufvuden de gapa. Ingången betäckes af fem cirkelstycken, hvilka, bildande en båge med framspringande spetsar, omsluta ett litet dörrfält. Karmstenar och cirkelstycken prydas med en starkt inspringande karnis. Häröfver är ett rundfönster eller ros, som ut- och invändigt omfattas af en spetsbågsfördjupning, hvilken är nära lika bred som hög. Denna ros intar nära hela inre bredden af tvärskeppets gafvel, och är ett utmärkt vackert arbete af finhuggen sandsten. I midten en temligen stark ring, hvarifrån åtta kolonner på lika afstånd från hvarandra utspringa såsom radier och förenas med lika många rundbågar, hvilkas yttersta kanter omfattas af en rund muröppning. Ringen och bågarne äro utvändigt profilerade å underkanterna med staf och hålkäl, men å öfverkanterna med skrålister. Invändigt ha dessa partier endast skrålister. Kolonnerne ha Attiska baser och bägarlika kapitäler. Det är väl otvifvelaktigt, att en dörr- och en fönsteröppning funnits å södra korsarmen, som motsvarat de sistnämnda, men det låter dock icke nu bestämma sig hurudana desamme varit. Visst tyckes emellertid vara, [ 294 ]att denna ingång icke haft vågrät utan bågformig betäckning, och att en fönsteröppning deröfver varit antingen tredelt eller hjulformig.

Kyrkans öfrige fönster ha halfrunda betäckningar och ut- och invändigt vida, ornamentslösa smygar. Ljuset faller ungefär i midten af murarna. Bröstningarne för sidoskeppens fönster, som ha 1 fot 6 tums bredd och 8 fot 3 tums höjd, äro 12 fot höga. Mellanskeppets, korrundelns och koromgångens fönster förete lika anordning och ungefär lika storlek som de nyssnämnde. Grafrummens fönster äro deremot 1 fot 6 tum breda, men endast 4 fot 3 tum höga.

Yttermurarne sakna utspringande grundstenar och taklister, och sträfpelarne alla prydnader. Denna enkelhet är troligtvis ursprunglig. Vi ha ofvanför anmärkt, att både Husaby och Skjelfvums uråldriga kyrkor hvarken ha eller tyckas någonsin haft taklister, och att således båggesimser icke kunna, helst å mindre byggnader, betraktas såsom en hufvudkarakter i rundbågsstilen. Vi vilja nu endast i afseende härpå erinra, att, ehuruväl medeltidens byggmästare voro vida dristigare än forn- och nutidens i upptornande af stenmassor, så undveko de likväl den antika konstens höga, framskjutande bjelkverk. De skulle således ännu mindre velat använda den modernas låga, starkt utspringande takgesimser. Också är det i sig föga ändamålsenligt att anbringa hängande murverk, som ej sällan behöfva, då tegelsten dertill användes, murankaren för att uppbäras.

Ehuru jag fruktar, att jag redan alltför länge uppehållit mig vid denna kyrkas vigtigare partier, så återstå likvisst några reflexioner deröfver. En så välberäknad byggnad måste naturligtvis ha ett bestämdt grundtal. [ 295 ]Ett sådant finnes, och detta är åttan. Hufvudqvadraten håller 26 fot 6 tum i hvarje sida och inrymmes i kyrkans hela längd, som utgör 206 fot, åtta gånger. Långhuset har fyra sträfpelare å hvarje sida, tillhopa åtta. Hvarje korsarm har tvenne större och en mindre sträfpelare, och hvarje har ursprungligen haft, såsom vi redan nämnt, en mindre, som döljes i de utbyggnader, som inrymma sakerstia och grafkor, således hvardera fyra eller tillsammans åtta. Två pelarlike trapptorn stödja vestra gafveln och sex sträfpelare sammanhålla koret med de omgifvande utbyggnaderna, således äfven här åtta. Samma grundtal igenfinnes jemväl i pelarraderna, af hvilka hvardera har fyra hufvud- och fyra bipelare eller tillhopa åtta. Två pelare och åtta kolonner omgifva koret. Här tyckes byggmästaren af nödvändighet måst öfverskrida sin grundidé, men han har likvisst väl förstått att undvika denna motsägelse. Man erinre sig, att de tvenne hufvudpelare, som åt vester omsluta korqvadraten, prydas hvardera med fyra större och fyra mindre kolonner, således tillsammans åtta. Det är häraf klart, att desse hufvudpelare icke kunna skäligen sammanslås med de åtta kolonner, som stå på en egen bröstning och äro mycket lägre och svagare. Dessa kolonner bestå hvardera för sig, men utgöra tillsammans åtta. Ifrågavarande grundtal igenfinnes äfven i sidoskeppens fönster. Hvarje sidoskepp har nemligen, såsom vi redan sett, ursprungligen haft åtta. Mellanskeppet har å hvarje sida fyra fönster, tillhopa åtta. Tvärskeppet har, såsom vi ofvanför visat, ursprungligen haft en fönsteröppning å hvarje gafvel och en mindre å hvarje sida, således sex; och när härtill lägges, såsom vanligen sker i dylika beräkningar, den dörröppning, hvilken finnes å norra gafveln, samt [ 296 ]den dörröppning, hvilken ofelbart varit å södra, få vi också här åtta. Korrundeln har fyra fönster, omgången tre; då härtill lägges det motsvarande stora fönstret i vester, få vi åter åtta. Tvenne ingångar från korsarmarna och fyra från koromgången till grafrummen, en från sidoskeppen till hvarje trapptorn; alltså åtta inre dörröppningar. Härvid bör likvisst anmärkas, att ingången till norra trapptornet är, liksom vid Husaby kyrka, igenmurad, och att ingångarne till sakerstian och det motsvarande grafhvalfvet ej kunna, emedan de icke äro ursprunglige, tagas i beräkning. Betraktom slutligen den sköna, den konstmässiga fönsteröppningen å tvärskeppets norra gafvel. Från midtringen utspringa åtta kolonner. Desse sammanhållas med åtta bågar och häromkring åter en cirkel. Vi se sålunda äfven här den heliga åttan. Härvid skulle dock kunna invändas, att hufvudfasadens stora fönster är tredelt; men en dylik anordning är mycket vanlig i äldre kyrkobyggnader, ehvad grundtal byggmästaren än föreskrifvit sig. Det tyckes, som man ansett sig kunna utan det helas störande erinra om christendomens heliga tretal.

Af ofvananförda förhållanden torde det vara uppenbart, att den, som uppfört kyrkan, varit väl hemmastadd i medeltidens konstutöfning. Men vi måste likvisst anmärka, att, ehuru denna helgedom är en lycklig skapelse, och att, ehuru hela dess grundidé och alla dess särskilda delar stå uti ett skönt förhållande till hvarandra, likväl afvikelser från den vanliga grundregeln här finnas. En medeltidskyrka, som består af mellan- och sidoskepp, har merendels en sådan anordning, att det förra är dubbelt bredare och högre än de sednare. Mindre afvikelser härifrån torde af ovarsamhet vid en byggnads uppförande [ 297 ]eller genom densammas sättning tillkommit; större deremot måste såsom egenheter betraktas. De härvarande äro hufvudsakligen följande. Mellanskeppet och koret hålla i bredd 26 fot 6 tum, tvärskeppet endast 20 fot 6 tum, norra sidoskeppet 9 fot 4 tum, södra sidoskeppet 8 fot 8 tum. Mellan- och tvärskeppet samt koret hålla 48 fot 8 tum i höjd, sidoskeppen och koromgången med undantag af de trenne särskilde hvalfafdelningarna ungefär hälften mindre. Dessa afmätningar visa således, att mellanskeppets och korets bredd fordrade en större höjd, att deremot tvärskeppets bredd förutsatte en mindre höjd, och att slutligen sidoskeppen äro för smala. Det tyckes, som byggmästaren velat ge kyrkan med den möjligen minsta omkrets och kostnad det möjligen största utrymme och anseende, hvarföre han ökat mellanskeppets bredd genom pelarradernas inflyttande på sidoskeppens grundrymd. Detta synes så mycket troligare, som, om hela summan af de trenne skeppens bredd sammanslås; så erhålles mellanskeppets och korets höjd, hvilken således här icke beräknas ensamt efter mellanskeppets, utan äfven efter sidoskeppens bredd. Vi ha ofvanför nämnt, att alla pelarne sakna åt mellangången utspringande fotställningar. Man tyckes äfven ha genom denna egna anordning velat i någon mån öka mellangångens bredd. Men hvarför skulle tvärskeppet få en så ovanlig smalhet? Jo, dettas bredd, som var mindre angelägen, tyckes deremot vara beräknad efter sidoskeppens förhållanden. Det var dessutom mindre försigtigt, att med dessa tunna omgifningsmurar ge de höga korsarmarna en större rymd; helst hvalfkuporna icke bestå af tunn och lätt tegelsten, utan af tjock och tung kalkflis. Derföre måste ifrågavarande afvikelser icke tillkommit af godtyckligt nyhetsbegär eller bristande [ 298 ]sakkännedom, utan af särskildta behof och opassande byggnadsämnen. För öfrigt finnes mer än en medeltidskyrka, hvars mellanskepp är bredare än båda sidoskeppen tillsammans, och mer än en sådan, hvari en motsatt indelning förekommer.

Varnhems kyrka är i rundbågsstil; dock förekomma några partier, som ha spetsbågsålderns former. Om således icke rundbågen vore så starkt rådande och de former, som tillhöra densamma, så allmänna, skulle man kunna anse denna kyrka vara i öfvergångsstil. Det är emellerlid märkvärdigt, att, då denna helgedom byggdes på eller kort efter samma tid, som Skara domkyrka invigdes, denna likvisst tillhör rundbågs-, då den sednare tillhör spetsbågsåldern, ehuru, såsom vi redan yttrat, någon blandning af båda byggnadsstilarne deri röjer sig. Emellertid är det icke ovanligt att finna flera exempel derpå, att, liksom mellan den såkallade hög- och brännåldern, ingen bestämd gräns finnes mellan rundbågs- och spetsbågsåldern. Men det är likvisst anmärkningsvärdt, att tvenne stora, nära samtidiga kyrkobyggnader på blott en mils afstånd från hvarandra ha så högst olika karakterer. Detta bevisar, att medeltidens byggmästare icke besinningslöst öfverlemnade sig åt småsinnets eller ovetenhetens infall och hugskott, utan följde vissa gifna grundreglor, hvilka efter behof och omständigheter lämpades så, att desse män på engång uppfyllde konstens fordringar och ådagalade egen skicklighet och sjelfständighet. Man märker sällan i denna tidens byggnader en vacklande beställsamhet, som hopplockar olikartade anordningar och prydligheter. Det hela står merendels i en välberäknad harmoni med alla dess särskilda delar.

[ 299 ]Härvarande omgifningsmurar äro tunnare än de, som uppfördes under den egentliga rundbågsåldern. Grofva sträfpelare voro derföre här nödvändige, då deremot de yttermurar, som tillhöra nyssnämnda byggnadstid äro släta eller blott försedda med små hörnutsprång och pilastrar. De sträfpelare och spännbågar, som finnas å Lunds domkyrka, äro icke ursprunglige, utan efter en förstörande eldsvåda uppdragne för de remnande takhvalfvens förstärkning. Men härvarande sträfpelare ha likväl en vida tyngre anordning än den, som träffas i den rena spetsbågsstil, hvilken fordrar smala men djupa sträfpelare, hvarifrån lätta spännbågar kasta sig öfver sidoskeppens takhvalf mot mellanskeppets omgifningsmurar. Det kunde tyckas, som arkitekten här gjort sidoskeppen något smalare än vanligt, emedan pelarraderne inberäknas i deras bredd, och att han gifvit dem spetsformiga i stället för halfrunda skiljebågar, så att de skulle kunna med säkerhet uthärda tryckningen af de grofva sträfpelarnes öfra afsatser. Men det är likväl möjligt, ja till och med troligt, att här ursprungligen funnits spännbågar, och att desse, förmodligen alldeles förfallne, fått vid kyrkans iståndsättning 1668 till 1671 sin nuvarande tunga anordning, liksom spännbågarne å Upsala domkyrka blifvit efter branden 1702 nedbrutne och ersatte med inåtsvängda murstöd. - Djupa studier fordras för djerfva hvalfslag.

Här förekomma bland kyrkans ornamenter många former, som tillhöra den egentliga rundbågsåldern, men här saknas deremot många sådana. Här finnas nemligen inga tärninglika kapitäler, inga båggesimser och med undantag af norra portalens djurfigurer och några knektars bärhufvuden inga groteska föreställningar. Här förekomma deremot en mängd partier, som mycket likna de, hvilka [ 300 ]utmärka Lunds domkyrka. På båda ställen är stora fönstret å hufvudfasaden tredelt, och stafvarne å dörröppningen derunder prydde med utspringande leder, och en framskjutande portal med kolonner och lejon vid norra sidoingången. På båda ställen uppbära likdana knektar korshvalfvens gördelbågar, hvilkas midtstafvar äfven ha likdana ryggar. På båda ställen igenfinnes samma grundtal, och på båda ställen ha tvärskeppet och korbyggnaden en vida starkare belysning än långhuset o. s. v.

Man kunde till följe häraf antaga, att den byggmästare, som fullbordat Lunds domkyrka, uppfört Varnhems klosterkyrka. En sådan förmodan torde äfven vinna någon styrka deraf, att Erkebiskopen Eskil, som fulländat och invigt Lunds domkyrka, gjort besök hos och varit en synnerlig vän af den helige Bernhard i Clairvaux, och deraf, att de munkar, som på Eskils tid nedsatt sig i Varnhem, blifvit af samme Bernhard från Frankrike insände, och slutligen deraf, att Eskil har jemte flera andra underskrifvit det stiftelsebref, som Valdemar den Store utfärdat för ett blifvande kloster i Vitsköl, dit munkarne från Varnhem blefvo, såsom vi ofvanför visat, 1158 utkallade. Det tyckes således vara helt naturligt, att, då de andlige ännu på den tiden merendels sjelfve ledde sina byggnadsföretag, samma grundidéer blifvit bland den helige Bernhards efterföljare iakttagne, och att de bröder, som från Vitsköl återgingo till Varnhem, ombesörjt kyrkans uppförande i samma byggnadsstil, som den verksamme Eskil följde. Det förtjenar äfven att nämnas, det man icke finner i de sistbyggda partierna af Lunds domkyrka några groteska figurer, men väl löfprydnader, samt att man, såsom vi redan sett, blott finner ganska få symboliska gestalter i Varnhems kyrka, men deremot många [ 301 ]sköna bladverk. Detta tyckes deraf föranledas, att den helige Bernhard börjat ur kyrkobyggnadskonsten utmönstra en hop vidunderliga bildhuggerier. Han säger nemligen härom i ett bref af 1125: ”Hvartill tjenar inför sörjande bröder den löjliga vidunderligheten, som är en viss vanskaplig skönhet och skön vanskaplighet? De orena aporna, de glupska lejonen, de vidunderlige kentaurerne, hvad ha de att göra i klostren”[3]? Man hade redan på den tiden börjat att i kyrkorna anbringa bildverk, som hänsyftade på de andliges tilltagande sedeförderf, hvadan naturligtvis den helige mannen, hvilken såsom mystiker nogsamt insåg detta och gjorde allt för munkväsendets förbättrande och upprätthållande, motarbetade denna byggnadskonstens riktning.

Beträffande vidare jemförelsen emellan ifrågavarande helgedomar märkas vissa skiljaktigheter, hvilka dock torde deraf härröra, att man långt före Eskils embetstid byggt på Lunds domkyrka, och att således den gifna planen icke kunnat af honom frånträdas. I Lunds domkyrka uppspringa t. ex. pilastrar från hufvudpelarnes kransar, på hvilka mellanskeppets skiljebågar hvila. I Varnhems kyrka deremot framskjuta prydliga kragstenar med pilastersprång, hvilka uppbära mellanskeppets skiljebågar. Dessutom förekommer å Varnhems kyrka en mängd djupa, sammantryckta karniser och hålkälar samt andra profiler, som icke tillhöra de ursprungliga partierna i Lunds domkyrka, men hvilka omkring 1250 blifvit å en ny mellanmur der använde.

I Varnhems kyrka märkas inga lemningar efter några helgonaltaren eller dithörande beläten. Desse måste blifvit under kyrkans afbränning och ödesmål förstörde. Här måste dock funnits efter tidens bruk både högaltare och [ 302 ]helgonaltaren. I södra sidoskeppets omgifningsmur nära golfvet träffas en aflångfyrkantig murfördjupning 2 fot 4 tum bred, 2 fot 7 tum hög, 3 fot djup. Bottenstenen har tvenne hål af 212 tums tvärmått. och en kantlist 3 tum bred, 12 tum hög. Man har naturligtvis här uttömt vigvatten. Denna trattinrättning liknar hvarken den, som finnes i Husaby kyrka eller i Lunds domkyrka.

Grefve Magnus Gabriel De la Gardie, som räddade kyrkan från en nära undergång, låt derå anbringa åtskilliga minnestaflor för att dels väcka fromma betraktelser, dels lemna historiska upplysningar. Desse inskrifter, som röja bemälte herres sinnelag och belysa kyrkans sednare öden, böra icke här förbigås.

Mellan hufvudingången och fönsteröppningen deröfver äro tvenne små fyrkantige minnestaflor insatte, hvilka bestå af såkallad rödsten och numera äro så vittrade, att en del af deras inskrifter icke kan läsas. Följande bibliska språk ha här varit inhuggne. 1 Paralip. 28. 10. Esræ 5. 11. 1 Paralip. 29. 1. 2 Paralip. 6. 21.

Å trapptornens vestra sidor äro tvenne stora aflångfyrkantiga minneshällar anbragte, hvilka innehålla följande underrättelser. Å minneshällen till venster läses:

Åhr efter Christi bördh 1050 ähr denne Warnhems Kyrkia tillijka medh Klostret först, funderadt vordet af då i Sverige regerande Konungh Ingone den Trijdje medh deth nampnet, hvilken ohrt, föruthan all annan härligheet, däraf högt berömdh blefven är, att fyra Konungar, som är Konungh Ingo den Trijdje, Konungh Knut, Konungh Erik den Tijonde och Konungh Erik den Elfte, såsom och Drottningh Rechisa, äro här begrafne, förutan månge flere tappre och förnähme Svenske Män, af hvilka några fåås Monumenter ännu finnes.

[ 303 ]På den tijd var Axevaldh Slåt, förnembsta Konungasäte i Wästergöthland, som här tverdt öfver ligger, hvarest, Konungh Ingo och mäst residerade. Åhr 1394 blef Klostret ock Kyrkian af de Danske uppbrendh, i då varande fejd emillan Drottningh Margreta och Konungh Albrecht, men straxt förbättrat igen ock vid machthållen, intil tess Konungh Gustaf den Första vår Christeliga Evangeliska Religion inplanta läth, och derigenom Klostret ödelade.

Sedan vardt Klostret, och Kyrkian upbrendh i den fejd emillan Konungh Erich den 14 och de Danske. Alt sedan intill år 1668 förföl Kyrkian mehr och mehr, så at een stoor dehl af sjelfva Kyrkiohvalfven, halfva söder sidan af väggarna, alla Konungzkohrerna vore nedfalne och ruinerade, och denna Kyrkia, altså nästan som ödelagdh och sin total undergång närmast.

Å minneshällen till höger fortsättes:

Åhr 1668 begyntes Kyrkian åther att upbyggas och repareras, som skedde under den Stoormächtigste Herres och Konungs, Konungh Carl den Ellftes Regementhe, och igenom den Högvälbohrne Herre Herr Magnus Gabriel De la Gardie, Sveriges Rijkes Rådh, Rijckz-Cantzler, så och Laghman öfver Wästergöthlandh och Dahl, Grefve till Läcköö och Ahrensborgh, Frijherre till Eekholmen, Herre till Hapsahl, Magnushof, Höentorp och Wennegarn, etc. Så och dess högelskeliga Gemål, den Durchleuchtige Högtborne Furstinna och Fru, Fru Maria Euphrosina, bohren Phaltz-Grefvinna till Rhein i Beijeren, hvilka, til störste dehlen igenom egen försorg och kostnadt, henne låtit fullkommeligen och mångestädes af grunden reparera, efter deth skick och anseende, som hon i förra dagar haft hade, begåfvat [ 304 ]och Kyrkian mädh tohrn, sägervärke, så och mädh fönster, och alt innandöme i Altare, predikstohl, årgor, stolar och til alla ornamenter, som deth nu finnes: Altså blef denna Kyrkiobyggningh fullkomnatt anno 1671.

Hvarföre ehvem tu är, som detta läser, så önska af ett Christeliget och dygdigt hiertalag, at Gud ville låta detta upbygda heliga Tempel vara sig ett välbehageligit rum, der des namns ähra må bo till verldenes ända, beskydda det för all olycka, och vedergiälla med all andelig och lekamlig välsignelse, så Sveriges Konungar, som alla dem och deras efterkommande den Gudeliga nit de haft hafva, som detta till alla tider berömmeliga värk sig företogo och befrämjade, och till en önskelig fullbordan således brakte, som tu nu det för ögonen hafver.

Det är mig obekant, om här före branden 1566 funnits jemte eller å kyrkan något klocktorn, eller om någon öfverafdelning af trapptornen kunnat dertill begagnas. Kyrkans nuvarande klocktorn, hvilket uppfördes af Grefve Magnus Gabriel De la Gardie, höjer sig midtöfver grundqvadraten och utgör till sin underbyggnad en temligen låg fyrkant med tvenne rundslutne ljudöppningar å hvarje sida, och till sin betäckning trenne särskilda afsatser, af hvilka den nederste bildar fyra bågformiga gaflar, den nästföljande en utspringande åttkantig genombrytning, och den siste en ut- och insvängd åttkantig spira. Hela anordningen af detta klocktorn röjer, att det är uppfördt af trä, och att detsamma uppstått efter den nya tidens manér.

För denna tornbyggnad lät oftanämnde herre i Stockholm gjuta trenne ringklockor, af hvilka den största har ofvantill en krans och derunder följande omkrift: Fusa [ 305 ]est hæe campana cum duobus sociis suis Holmiæ A:o MDCLXXIII. Nedanföre på ena sidan: Åhrom efter Gudz bördh MLX blef Warnhems Clöster och Kyrkia börgiat af K. Ingo den III, förfärdigat af K. Sverker d. II, Konungh Knut, (Eric) hin heliges son, Konungh Eric Knutsson och Konung Eric Läspe, men af de Danske sedan förbrändh i K. Gustaf d. I tid. Af K. Johan åhr 1574 å nyo täckt, sedan alt förfallen till åhr 1666, då hon igän är med kostnadt och omsorg börjat å nyo att uppbyggas till sine förfallne murar Konungegrifter och hvalf, torn, klockor, innandöme, altareskrudh och all heligtygh, såsom det nu finnes, af Hans Kongl. Maijsts samt Sveriges Rikes Högtbetrodde Man, Rådh, Riks-Cantzler, Lagman öfver Westgöthland och Dahl så ock Upsala Academiæ Cantzler den Högvälb. Grefve och Herre Magn. Gabr. De la Gardie Grefve till Läcköö och Arensburg, Frih. till Ekholmen Herre till Hapsal, Magnushof, Heuntorp och Wennegarn. Omkring nedersta brädden: Sumptibus Illustrissimi Regni Sveciæ Canzellarii D:i M. G. De la Gardie, Comit. in Leckö etc. legiferi Wästrogothia et Daliæ. Holmiæ me funderat Joh. Meijer.

På mellan och lillklockan läses öfverst: Gloria in excelsis Deo et in terra pax; nederst: Laudate Dominum in cymbalis in cymbalis bene sonantibus. Holmiæ me funderat Joh. Meijer A:o 1672. Mellan dessa inskrifter finnas grefliga De la Gardiska å ena och furstliga Pfalziska vapnet å andra sidan.

Vi inhemta således häraf, att oftanämnde herre icke allenast gjort högst betydliga uppoffringar på kyrkans iståndsättning, utan jemväl bevarat henne från dåtidens modernisering; förtjenster, som alltid böra af sanna [ 306 ]konstälskare högligen värderas. Denne herre använde vid sina många och stora byggnadsföretag en Fransman vid namn De la Vallée, som arbetade i sin tids vanliga manér. Man måste derföre fatta en ganska god tanka om De la Gardies smak vid kyrkans återställande, helst många sköna medeltidsbyggnader blifvit ifrån den tiden intill våra dagar moderniserade. Vi skulle likväl önskat en passande kupol i stället för den tornbyggnad, han låtit här uppföra. Denna tornbyggnad har dessutom hvarken i rundbågs- eller spetsbågsåldern något motsvarande. Trapptornens spiror harmoniera ej heller med kyrkan. Man kunde jemväl med lika skäl önskat, att tvärskeppet fått behålla sin södra ingång och sitt stora fönster deröfver. Kyrkan förlorade genom denna förändring både i harmoni och belysning. Grafrummen, som omgifva koromgången, fingo takhvalf med moderna bladverk, vapen och bilder i gipsarbete. Desse prydnader stå ej heller väl tillsammans med de uråldriga partierna. Emellertid erkänna vi gerna, att dessa afvikelser från medeltidens konstutöfning äro i jemförelse med kyrkans välberäknade förbättringar småsaker, och vi skulle högligen önskat, att vårt kära fädernesland fått räkna många, som kunnat göra sådana uppoffringar för och haft så upplyftade begrepp om medeltidens mästarverk, som Grefve De la Gardie, då så många herrliga byggnader icke skulle nu ligga i ruiner eller vara vanställde genom fåkunnighetens infall.

Skärskådom nu, huru denna helgedom inreddes. En altartafla är upprest emellan de tvenne östligaste kolonnerna. Härå föreställes nederst Christi smörjelse; deröfver hans korsfästelse, båda i oljemålning, som icke saknar förtjenst; öfverst Frälsaren med törnekrona mellan tvenne englar i bildthuggeri, som röjer mindre [ 307 ]skicklighet. Denna altarprydnad, som intar hela rummet mellan de östligaste kolonnerna, störer naturligtvis korets sköna harmoni och bortskymmer det fönster, som är i öster anbragt öfver koromgången, hvarigenom äfven detta hufvudparti förlorat i hållning och belysning. Det hade ofelbart varit vida bättre att uppsätta ett altarbord med en korsprydnad eller en Christusbild. Men man förstod icke då och man vill ännu icke förstå, att en kyrka i en ädel rundbågsstil icke kan utan vanställning mottaga någon stor altartafla. Det tyckes likväl vara klart, att liksom altartjensten är i gudstjensten det mest upplyftande, så är altarplatsen i kyrkobyggnaden den herrligaste och bör ingalunda bortskymmas med stora altarprydnader. Hvad skulle man väl säga om den konstnär, som med pensel eller mejsel så framställde en vidtfrägdad man, att en hufvudbonad undandolde hans anlete. Man säger, att altaret är gudstjenstens högsta symbol. Det tyckes derföre icke böra så inrättas, att detsamma står, såsom det heter, sig sjelft i ljuset. Men vi ha ofvanför talat nog, måhända förmycket, härom. Vid ingången till koret, hvari man på tvenne trappsteg uppkommer från tvärskeppet, är en afskrankning med dubbelportar, och vid hvarje sida härom finnas tvenne kongliga stolar med himlar och Konung Carl XI:s och dess gemåls namnchiffer. På korbröstningen mellan kolonnerna äro skrank, hvilka synas hvarken behöflige eller prydlige. Predikstolen är fästad å södra sidan af en pelare å norra raden, och bänkar i tvenne rader, som åtskiljas af en mellangång, intaga mellanskeppet. En läktare öfver hufvudingången uppbär orgelverket, hvilket liksom predikstolen är arbetadt enligt dåtidens manér utan synnerligt konstvärde. Små taflor, å hvilka Apostlarne voro målade, hängde på pelarne öfver [ 308 ]bänkraderna. Dessa taflor, som enligt Johan Carl Linnerhjelms utsago saknade konstvärde, ha, troligtvis förfallne, nu blifvit borttagne. Koromgången afstänges från tvärskeppet med tvenne dubbelportar, öfver hvilka ses hufvudskålar och korslagde ben, förgängelsens sinnebilder.

Grefve Magnus Gabriel De la Gardie, som valde denna kyrka till sitt hvilorum, låt, för att öka hennes glans, upprätta dyrbara grafvårdar öfver de furstar, som här blifvit enligt berättelse jordade. Desse grafvårdar äro anbragte i de särskilda hvalfafdelningar, som stå genom stora rundbetäckta dörröppningar i förening med koromgången. Hvarje grafrum innehåller en ansenlig aflångfyrkantig grafsten, som ligger ungefär 1 fot öfver golfplanen. Å dessa grafstenar äro dels bilder i nära kroppsstorlek, dels inskrifter med munkstil inristade. Man har visserligen bemödat sig att iakttaga medeltidens framställningssätt, men hvarje kännare kan vid första anblicken se, att man försökt utan synnerlig framgång upplifva en förgången konstanda. Härvarande grafstenar äro likvisst i alla afseenden mera passande än de minneshällar med hithörande vapenprydnader, som blifvit å sidomurarna anbragte, ty deras moderna småaktigheter förinta hvarje tanka på äkta fornlemningar. De små obelisker, som stått vid hörnen af grafstenarna, voro framför allt i hög grad stridande mot medeltidens konstarbeten. Man skall i sanning sakna begrepp om obeliskers ursprungliga grundidé för att på detta vis använda desamme. Ifrågavarande obelisker, som varit af trä och stodo lösa, ha, förmodligen multnade, nu blifvit borttagne. Härpå ha minnesvårdarne snarare vunnit än förlorat. De inskrifter, som finnas å dessa minneshällar, författades af Professorn Scheffer i Upsala, och kunna således icke åberopas [ 309 ]såsom historiska vittnesbörd, helst deri förekomma både kronologiska och faktiska misstag[4]. Ehuru dessa inskrifter till följe häraf kunde med skäl förbigås, så torde de likvisst böra för fullständighetens skull anföras; helst man ingalunda behöfver, såsom Pehr Tham, befara, att de kunde ”förmörka” vår äldre historia.

Om man från södra korsarmen beträder koromgången, träffas först Birger Jarls grifthvalf. Härvarande grafsten saknar inskrift, men å en stor stenskifva, som är insatt i muren, läses: Här ligger begrafven Hertig Birger Jarl och Hans Furstinna Ingeborg, Konung Erich Knutssons Dotter. Ibland Svea Rikes störste män räknas billigt Hertig Birger Jarl. Han var Konung Erich Ericssons Svåger, och bestyrde under honom Rikets angelägnaste värf. När sedan Konungavalet fallit på Birger Jarls Son Waldemar, antog Fadren Riksstyrelsen och förde den till Rikets heder samt allmänt nöje, så länge han lefde. Han förbättrade Landsens Lagar, lade grunden till Svea Rikes Hufvudstad Stockholm. Flyttade Domkyrkian från gamla Upsala till Östra Aros eller Nya Upsala. Byggde åtskillige Fästen til Rikets försvar vid fiendtlige anfall, och gjorde begynnelse med landsvägars anläggande samt allmänna Herbergens inrättande öfver hela Riket. Dödde ändteligen på Hjälmbolund åhr 1266, och vardt begrafven i Warnhems Kloster.

Nästa griftrum tillhör Konung Inge Stenkilsson, som förut hvilat vid Hångers kyrka och blifvit hitflyttad derifrån. Hans grafsten innehåller följande: Hic situs est Rex Ingo, qui nil fecit unquam contra leges. Regno præfuit fide summa. Scaniam asseruit patriæ, quinquies [ 310 ]superalis Danis. Cecidit scelere percussoris in Scania, anno D:ni MLXIV.

En minnessten i venstra sidomuren:

Hic situs est meritis sibi qui diadema paravit
  Ingo, flos populi, Svecia prisca, tui.
Qui regere exemplo patriam bene novit, et una
  Dicere jura aliis, dicere jura sibi.
Quem rata concordi memorant suffragia fama,
  Moribus a recto nil abiisse suis.
Claruit et bello felix invictaque virtus;
  Quique domi clemens, acer in hoste fuit.
Cladibus hoc Cimbri propriis Moscique fatentur,
  Victorique iterum Scania juncta Gotho.
Nunc cinis ipse sui jacet ad fundamina templi,
  Præmiaque optatæ magna quietis habet.

En sådan i högra sidomuren: Här ligger begrafven Ingo, Svea och Götha Konung, med thet namnet then Trijdje. Han älskades storligen af sina undersåtare, efter han styrde Sverige med drengskap, och bröt aldrig Sveriges Lag, the i hvarje landskap vedertagne voro. Han vant Skåne, med fem strider under Sverige igen, och hade thet i try åhr under sina hand. Ena natt vardt han i sine säng mördat af Skåningarna åhr MLXIV. Då gingo WästGötha till, och buro honom hem till Axavald, och sade sig aldrig förvinna then skadan; han jordades i Warnhem, och under sin sten här fridoger hvilar.

Nu följer Konung Knut Erikssons griftställe. Å hithörande grafsten läses: Hic situs est Rex Canutus, Erici filius, trium Regum Caroli, Colli et Burislaphi domitor, pacisque bello quæsitæ custos summus, et Rex optimus. Obiit in Gäsini anno Domini MCXCII.

[ 311 ]Å en minneshäll i venstra sidomuren:

Erico genitus Sancta, Rex Rege, Canutus
  Ossibus hic reperit dulce cubile suis.
Bella fatigabant hominem, dum vita manebat,
  Et patrios urens hostica flamma sinus.
Esthonibus duris sociata Carelia, quondam
  Aspera, nunc parens, Martie Svece, tibi.
Sparsaque prædantes Melleri litora Mosci
  Abstulerant portas, Sigtuna clara, tuas.
Reppulit hos armis aliosque Canutia virtus,
  Tutaque ruricolis reddidit arva suis.
Justa sed indigne cessi vindicta Parentis
  Auspicium regni primaque cura fuit.

Å en minneshäll i högra sidomuren: Här hvilas Konung Cnut, hin helige Eriks Son. Han vardt i förstone fördrefven af riket, och vandt det igen med svärdi, och drap Konung Carl på Wisingsö, Konung Cool och Burslef. Och fick öfver alla sina ovänner seger, han stridde många strider, och vandt mycken seger i allom them, han hade marger oro vid Sverige, innan han fick det med roo. Sedan vardt han goder Konunger, och regerade väl i XXIII åhr. Omsider blef han dräpen i Gäsinge Härad i WästerGöthland åhr MCXCII ock jordades i Warnhem under sin steen.

Nu vidtager Konung Erik Knutssons hvilorum. Härvarande grafsten innehåller: Hic jacet Ericus Canuti filius, Rex Svecorum Gothorumque cum Consorte sua Richissa, qui ab exilio redux paternum virtute peperit regnum, mox rebelles Sveoniæ Danos, per matrimonium cum Waldemari filia, tenuit in pace. Regnum ejus floruit omnium rerum copia. Obiit in Wisingsö anno Domini MCCXVI.

[ 312 ]Å en minneshäll i sidomuren inhemtas följande: Här ligger begrafven Konung Erich Cnutsson. Han vardt i förstone lantflychtig till Norige i III åhr, för det hat Konung Svercher, hans förvarare, til honom bar, omsider vant han Sverige vrider sig med, sverdi och seger, och var goder åhra Konunger. Ty altid voro gode åhr om alt riket, medan han lefde. Han blef sotdöd på Wisingsö och begrofs här i Warnhem med sin Drottning Rechissa, Konungens Dotter i Dannemark, åhr MCCXVI.

Slutligen beträdes Konung Erik Läspes grafställe, hvars grafsten lemnar följande underrättelse: Hic sepultus est Ericus, Erici filius, rex Sveciæ et Gothiæ, qui seditiosos compescuit Folchungos, et Tavastanos subegit Christianosque fieri compulit. Obiit anno Domini MCCL.

En minneshäll i sidomuren: Här hvilar sig Konung Erik, kallad Lespe, Konung Erik Cnutssons Son. Han kom till Riket efter Konung Johan den unge åhr MCCXXIII, och vardt fördrefven af Herr Cnut, en Folchunge, som sig emot honom upphof och vant striden öfver Konungen vid Alvastra, sedan samlade sig Konung Erich en här af Dannemark och vant striden öfver Herr Cnut och flere Folchungar vid Sparresäter. Han var en spaker rättviser man, och styrde sitt rike väl, och dödde åhr MCCL.

Ingen lärer utgå från dessa dystra grafhvalf utan att närmare fästa uppmärksamheten på en ansenlig aflångfyrkantig slättslipad rödbergshäll, hvilken, inmurad emellan de östligaste kolonnerna, utgör ett ryggstycke för altartaflan. Här står i förgylld munkstil en så lydande inskrift:

Ecce trium Regum sunt corpora contumulata,
Quæ fractrix legum stravit mors insuperata.

[ 313 ]

I.
Primo gubernavit Gothorum Regna Canutus,
Qui conculcavit sabulum, pia regna secutus.
Castra relinquendo tandem cadit astra petendo,
Illic, quo tendo, sit in æthere manna legendo.

II.
Post quem Magnificus hæc Regna regebat Ericus,
Rector mirificus, existens juris amicus,
In pravos sævit, hostes armis abolevit,
Cursum complevit, moriens in pace quievit.

III.
Huic ejus Nato regnum cum nomine cessit,
Patreque sublato sceptrum Rex nobile gessit,
Quam cito vanescit, qui colla ferocia flexit,
Hunc mors evexit, Ericus et hic requiescit.
His exspiratis non mæret Svecia gratis.
Fletibus ablatis, Deus nos conjunge beatis.
Christe decus fidei fac hoc corpus speciei
Cernere dulce Dei loca præstando requiei.

En författare anser denna minnestafla tillhöra katholska tiden. Men man plägade icke under den tiden upprätta stora ornamentslösa minnestaflor, man plägade ännu mindre vanställa helgedomens skönaste parti nemligen korrundeln med dylika. Då alla härvarande konungagrafvar och dithörande inskrifter, om nemligen här hvilande Konungar af ålder haft några minnesvårdar, blifvit under kyrkans härjning förstörde; så är det ej troligt, att ifrågavarande minneshäll skulle vara så ytterst väl bibehållen, om nemligen den icke vore genom Grefve De la Gardies försorg liksom de öfrige minnesvårdarne gjord och uppsatt. De Latinske rimversar, som härå läsas röja visserligen något af medeltidens anda, men deri finnes [ 314 ]icke medeltidens enkla framställningssätt, utan fastheldre en misslyckad efterhärmning af ett föga studeradt skaldskap. Det är dessutom klart, att, om man kan, såsom mången kunnat, täfla med Roms skalder i ädel versbyggnad och gedigna uttryck, man väl skulle också kunna, om man dertill uppmanades, i enkla barbarismer efterhärma munkarnes rimversar. Kortligen, hvarken minneshällens bearbetning eller bokstäfvernas utseende eller inskriftens anda innebära några sådana kännetecken, som kunna förmå en grundlig fornforskare att taga densamma för en katholsk fornlemning. Det skulle snarare i hög grad förundra oss, om man med historiska bevis verkligen kunde ådagalägga, att den så vore; ty vi hade då här en katholsk fornlemning, som sannerligen kunde anses för den enda af dylik beskaffenhet.

Södra korsarmen är, såsom vi ofvanför nämnt, försedd med höga panelverk med mörk marmorfärg. Man inkommer hit genom ett högt jernskrank på trenne trappsteg. Uti inre hörnen stå Grefvarne Jacob De la Gardies och Magnus Gabriel De la Gardies bildstoder i mer än naturlig storlek. Desse äro af bly och bronserade med oljefärg. Öfver deras hufvuden svaja dyrbara fanor, och härjemte hänga grefliga De la Gardieska och furstliga Pfalziska vapnen. Mellan dessa bildstoder äro trenne taflor anbragte, nemligen en större öfver och tvenne mindre jemte hvarandra derunder.

Den större taflan med förgyllda bokstäfver innehåller följande versar:

Si quis in hanc serus spectator veneris arcem,
  Verbaque Phidiacæ legeris ista manus:
Hinc, qua per Sveciam Gens Gardia creverit arte,
  Quodque decus dederint arma animique, scies.

[ 315 ]

Scilicet Arctois Pontus dum præsidet armis,
  Et clarum Getico nomen ab orbe refert:
Gardia defenso Gens innotescere Regno
  Cæpit, et hic partæ laudis honore frui.
Is bona (dum fatis concedit) avita Jacobo
  Et laudem et famam et robur et arma dedit.
Hicque pari patrium ferrum virtute capessens,
  Ipse novum meruit præcipuumque decus,
Quando reportatis Scythica de gente triumphis,
  Mox Connestabilis nomina vimque tulit.
Jam millesimus et jam sexcentesimus annus
  Viderat autumnos octo decemque sequi,
Cum nova bellatrix Comitatum præmia virtus
  Et Comitis titulum cunctaque jura dedit.
Qua ratione potes non esse, Jacobe, beatus,
  Hæc quia Gustavus Rex dedit ipse tibi?
Tantus is invidiam comitem virtutis iniquam
  Vicit, et ex omni tempore major erat.
Donec eum decuplex lustrumque annusque secundus
  Post sex atque decem secula obire videt.
Successit patrii nunc Cancellarius orbis,
  Priscarum Magnus Gabriel auctor opum.
Is dum Leccovium comitatum insigniter ornat,
  Conditque et templi munit et arcis opus,
His natos monitis implet serosque nepotes,
  In laudes ut avi et facta parentis eant,
Utque animum gratum nullo non tempore Regi
  Obsequiis præstent, Civibus officiis.

Den venstra derunder meddelar följande uppsats: A:o CIƆDCLXVII Jacobus De la Gardie, Comes in Leckö, Liber Baro in Ekholmen, Dominus in Hapsal, Kolka, Kida et Runasjö, S:æ R:æ M:tis Regnorumque Sveciæ [ 316 ]Senator, Supremus Exercituum Dux et Legifer Uplandiæ. Natus MDLXXXIII, obiit anno MDCLII.

Den högra lemnar denna underrättelse: Magnus Gabriel De la Gardie, Comes in Leckö et Arensburg, Liber Baro in Ekholmen, Dominus in Hapsal, Heuntorp et Wennegarn, S:æ R:æ M:tis Regnorumque Sveciæ Senator, Cancellarius et Legifer Gothiæ Occidentalis et Daliæ. Natus anno MDCXXII.

Detta minnesrum är i hög grad dystert och har alltför ringa belysning. Jag skulle tro, att det varit bättre, om tvärskeppet fått, såsom jag redan anmärkt, behålla sitt stora fönster åt söder. Bildstoderne, som röja konstvärde, hade då kommit i en fördelaktigare dager och inskrifterne hade blifvit lättlästare, fanorna och vapnen hade ej heller förlorat i intresse. Man torde dessutom kunna med något skäl tillägga, att en hög brädpanel, helst med moderna utsiringar, var här föga passande, och att bildstoderne bort i stället för Romerska ha Svenska drägter. De tyckas nu vara utstyrda för en kostumbal. Man har fordom trott, att Svenska drägter icke ville rätt passa sådane bildstoder, liksom man fordom sagt, att man icke kunde på Svenska uttrycka sig lika klart och kärnfullt som på Latin. Men den förra fördomen måste liksom den sednare ha i våra dagar försvunnit. Emellertid är denna griftprakt värd att bese och vore det ännu mer, om den icke inrymdes i en af medeltidens konstmessigare helgedomar, utan i en modernare kyrkobyggnad.

Man uppgår härifrån på tvenne trappsteg i det grafkor, som är uppbygdt vid södra korsarmens vestra sida. Här hvila under golfplanen Magnus Gabriel De la Gardie och hans maka. Bådaderas bröstbilder, som förr stått på [ 317 ]Lecköslott, äro nu här anbragte på låga fotställningar midtför ingången. Dessa bröstbilder äro väl arbetade i hvit marmor.

Å fotställningen under Grefvens bröstbild läses: Här hvilar then Högvälborne Grefve och Herre Magnus Gabriel De la Gardie, Kongl. Maj:ts Högtbetrodde Man, Råd, Drotzet och Justitiæ Præsident öfver hela Sveriges Rike, samt Upsala Academiæ Cantzler, Grefve till Läckö och Arensburg, Frijherre till Ekholmen, Herre öfver Hapsals Gebiet, Helmet, Höjentorp, Keggleholm, Magnusberg, Mariædahl och Wennegarn, hvilken, sedan han här i verlden lefvat 64 åhr, afsomnade på Wennegarns Konungsgård den 26 Aprilis 1686.

Å fotställningen under Grefvinnans inhemtas: Här hvilar then Durchleuchtige Högborne Furstinna Maria Euphrosina, boren Pfaltzgrefvinna vid Rhein i Beijern, till Gülich, Cleve och Bergen Hertiginna, Pfaltzgrefvinna till Ravensburg och Ravenstein, Frijherrinna till Waldens, Spanheim och Mark, samt gifter Grefvinna till Läckö och Arensburg, Frijherrinna till Ekholmen, Fru öfver Hapsals Gebiet, Helmet, Höjentorp, Keggleholm, Magnusberg, Mariædahl och Wennegarn, hvilken, sedan hon sedt sin Moderfader, Moderbroder, Syskonebarn, kjötslige Broder och Brodersson sittja på Thron och vara regerande Konungar i Sverige, afsomnade på Höjentorps Konungsgård 1687.

I sidomuren är en svart marmorskifva insatt, hvarå står följande: יהוה Illustrissimo et Generosissimo Domino D:no Magno Gabrieli De la Garde, Comiti in Lecköö et Arensburg, L. B. in Echolm, Dynastæ in Habsal etc. etc. R. M. Regnorumque Sveciæ Senatori, Gubernatori Generali Livoniæ, e Germania stabilita ibi pace [ 318 ]redeunti, summa Divini favoris munera precans ominansque, quale de censu suo potuit donarium animo devo tissimo offert Musarum et Pallados Togatæ Gratitudo.

Magne Comes, Patrii Lux fulgentissima Regni,
  Parrhasiique novum sidus honosque poli.
Qui Tua Sceptrigeris iunxisti stemmata Ceris,
  Pectoraque excelso sanguine digna geris.
Ore potens, Genioque et Pallade plenus utraque
  Justitiaque gravis, munificusque manu.
Post suspensa truci feliciter arma Gradivo
  Et tot magnorum condita pila Ducum;
Post clausum Jani tot hians immaniter annis
  Limen, et augustis signa reposta tholis;
Nunc in Hyperboreum lætus reflecteris orbem,
  Pacis et optatæ pulcra trophea refers;
Ad nova Sceptra gradum faciens ponendaque jussa,
  Qua terram sulcat, qua mare Livo suum.
Obvia stat septem pulcerrima Nympha Trionum
  Venturo regimen Riga datura sui.
Sed quocunque pedem flectis, Parnassia Turba
  Fit comes, occurrunt ex Helicone Deæ.
Nempe Altrice sua pia Numina pace triumphant,
  Proque dato grates munere pacis agunt.
Et simul expediunt omnes certamine magno,
  Quicquid habent decoris, quicquid et artis habent.
Accipis en specimen, multo de Castalis auro
  Induit, adspectum jam subitura Tuum,
Et jubet arte nova rigidum mollescere marmor,
  Et Tua vivaci nomina ferre sinu.
Excitat ingenium nullo non digna labore
  Materies, stimulos dat sua fama novos.
Ars certat marmorque istic, geniusque manusque

[ 319 ]


  Inque vicem semet vincere cuncta student.
Plus ex fronte Tua tamen hoc opus omne superbit
  Te Tibi, qui superas omnia, quando refert.
    Anno MDCL. El. Noski sculps.

Ofvanstående versar, i hvilka Magnus Gabriel De la Gardie förherrligas i anseende till sin höga börd, sitt snille och sina kunskaper och prisas såsom beskyddare af konster och vetenskaper, tyckas egentligen vara skrifne i anledning af hans förestående afresa till Liffland och med hufvudsakligt afseende på hans marmorbild. Författaren har såsom många på den tiden varit till språk och tankegång väl hemmastadd i Latium. Allt röjer gyllene tidens språk och gyllene tidens smicker, tvenne egenskaper, som numera äro ganska sällsporde. Om man å ena sidan icke kan synnerligen beklaga nutidens bristande förmåga och vilja i thyfall, så kunde man likvisst å den andra önska, det vi i våra dagar hade en och annan sådan lärdomsbefordrare, som denne Grefve varit. Liksom en Olympisk segersång, hvari Pindarus förherrligat Rhodus, blef med gyllene bokstäfver uppsatt i den Lindiska Minervas tempel, så tyckas ifrågavarande versar blifvit jemte ofvanomtalta bröstbilder å Lecköslott ristade. Visst är åtminstone, att de hvarken tillkommit för eller passa till sin nuvarande plats.

Från ofvanbeskrifna afskrankning nedstiger man i det grafrum, som ligger på södra korsarmens östra sida. Här höjer sig en ansenlig minnesvård. Sidor och gaflar utgöras af hela och betäckningen af tvenne lika stora marmorhällar.

Hithörande inskrift är följande: D. M. S. Immortalis ad posteros imaginis Viro, Gustavo Adolpho, sacratissimum augustissimi Pro-avunculi nomen gerenti, [ 320 ]Magni Gabriel, Mar. Euphros. Pal. F. Comiti De la Gardie, Sacræ Regiæ Majestatis Senatori, Legato Ministr. Regiique Dicastcrii Præsidi, nec non Academiæ Aboënsis Cancell. splendidissimo, ævi præsentis decori sequentium exemplo genito, conjux piissima Elisabeta Oxenstjernia, Erici et Elsæ Elisabetæ Brahe Pal. F. marito sanctissimo sibique M. P.

Unus amor thalamo quos junxerat: una sepulcro

Nunc quoque compositos urnula parva tenet.
Erectum Anno 1704.

Grefve Gustaf Adolf De la Gardies efterlemnade maka, som låt uppresa denna grafvård, anslog 1719 till dess vidmakthållande ett halft frälsehemman. Då denna grafvård icke kan i anseende till sin fasta sammansättning behöfva någon synnerlig förbättring, så har ifrågavarande egendom redan lemnat en vacker behållning. Fråga lärer nu uppstått, hvartill en sådan besparing borde lämpligen användas. Varnhems kyrka kan med skäl anses såsom ett nationalmonument, och allt hvad som angår ett sådant, måste af hvarje fosterlandsvän omfattas med synnerligt intresse. Det torde derföre förlåtas, att jag häröfver yttrar min mening. Kyrkan, som blifvit med berömlig omsorg underhållen och nu iståndsättes till sina vattentak, synes icke för det närvarande påkalla några kostsamma förbättringar. Det skulle likväl vara mindre välbetänkt, att, om också gifvet gåfvobref icke våldfördes, använda en vunnen besparing till främmande behof. Om det icke kan numera befaras, att kyrkan framdeles afbrännas af våra goda vänner Danskarna, så kan likväl en dylik olycka inträffa genom åskeld, och i händelse inga medel då finnas till hennes iståndsättning, måste naturligtvis den ifrågavarande minnesvården med kyrkan [ 321 ]förfalla. Kortligen, denna herrliga tempelbyggnad bör med all omtanka betryggas mot framtida undergång; helst det icke kan förväntas, att en landsförsamling förmår, om en större olycka inträffar, ensam återställa en så ansenlig helgedom.

Kyrkan har haft en oblatask af guld i form af förbundsarken med cherubimer, en stor kalk med patén, en vinkanna, en oblatask och tvenne stora ljusstakar af silfver, hvarå funnos De la Gardiska och Oxenstjernska vapnen. Dessa dyrbarheter ha i sednare tider blifvit bortstulne.

Sedan vi nu sökt gifva en kort, men noggrann beskrifning på denna märkvärdiga kyrkobyggnad; torde vi böra anmärka, att Grefve Dahlbergs teckningar af densamma icke äro tillförlitliga. Bemälte Grefve visar å Varnhems kyrka utspringande grundstenar och takgesimser, som i verkligheten saknas. Norra sidoingången är alltför hög och har en oriktig betäckning. Norra sidoskeppet har tre i stället för sju fönster m. m. Vidare göras de norra och södra korkolonnernas trenne vestligaste föreningsbågar lika höga, och de fleste koromgångens afdelningar ha i stället för korshvalf fått tunnhvalf. Dylika misstag kunna icke begås af den, som studerat medeltidens byggnadskonst. Den anordning, som Grefve Dahlberg visat å kyrkans yttre är oförenlig med den, som han visat å hennes inre. Pelarne förete tvenne kransar öfver hvarandra, en utsiring, hvilken aldrig förekommer i detta slags byggnader och hvilken är här så mycket oriktigare, som några pelare till en del sakna, hvad vi redan anfört, kransar. Meranämnde Grefve visar till och med gesimser å tvärskeppets inre murar, hvartill intet spår finnes i kyrkan. Att kragstenar och slutstenar samt knektar och [ 322 ]listverk äro godtycklige, är mindre underligt; emedan den, som icke känner grundidéerna af ett byggnadssätt, ännu mindre känner dess detaljer. Vi vilja dock icke neka, att den utomordentlige mannens teckningar äro i allmänhet roande till och med intagande; men de framställa icke verkligheter i sin sanna dager. De likna Romaner, hvilka väl lifligt beskrifva sanna händelser, men förvända och utsira desamma, så att fornforskaren är dermed alldeles obelåten. Detta förhållande har jag måst här anmärka; ty i annat fall kunde möjligtvis någon anse min beskrifning öfver denna helgedom vara vid jemförelse med Grefve Dahlbergs teckningar deraf alldeles felaktig. Emellertid kunna ifrågavarande misstag från den tiden väcka mindre förundran, då man kan till och med i våra dagar få se arkitektoniska teckningar af rena medeltidsbyggnader behäftade med moderna profileringar.

Det skulle i sanning glädja mig, om konstälskaren kunde af denna min beskrifning få något lefvande begrepp om Varnhems kyrka. Att detta begrepp likvisst icke kan på något vis motsvara åskådningen af denna hänförande helgedom, medgifves. Ehuru jag för flere år tillbaka och tvenne särskilda gånger betraktat detta mästarverk, kan jag icke neka, att jag efter ett närmare studium af det vigtigare, som i samma väg finnes utrikes, erfor vid inträdet deri en mångdubbelt större hänryckning. Solen nalkades sin nedgång, och en dyster halfdager spred sig mellan pelarraderna och korkolonnerna. De kragstenar, hvilka i skepnad af menniskohufvuden framskjuta från de mäktiga skiljebågarnas löfprydda utsprång, liknade vålnader, som ville understödja de tunga takhvalfven. Skymningen gjorde snart långhusets partier mindre åskådlige, men ännu hvilade en ljuf halfdager öfver den höga [ 323 ]altarplatsen, inom hvars skrank ett bättre lifs stillhet tycktes råda. Jag beträdde detta heliga rum, och fann deri en andäktig väckelse till allvarliga betraktelser, som åtminstone jag aldrig erfarit i nutidens så kallade vackra eller rättare salonlika kyrkor. Skall då aldrig nutidens praktiske konstnärer lära sig af detta slags tempelbyggnader att fatta ett högre, så till sägandes öfversinligare begrepp om en storartad, en upplyftande helgedom? - Man berättar, att Konung Gustaf III med förtjusning betraktat denna kyrka, och önskat, att hon kunde flyttas till hufvudstaden. Detta visar, att denne snillrike Konung var i dylikt fall vida före sin tid. Ej allenast inhemske utan äfven utländske arkitekter, som voro denne furstes samtidige, förstodo föga att värdera medeltidens byggnadssätt. Det är emellertid en sann lycka, att denna lemning från en konstrikare byggnadstid legat i en landsort; ty omgifven af den nyare tidens byggmästare hade hon antingen blifvit liksom Storkyrkan i Stockholm afstympad eller såsom Riddarholmskyrkan tillbyggd. - Jag ingick genom den högtidliga koromgången i de furstliga grafvarne, hvarest mörkret redan gjorde föremålen mindre synbara. Det var liksom mäktige andar omsväfvade mig i dessa dystra grafhvalf. Hvilket rikt ämne till betraktelser! Här hvilade Konungar, som efter hvarandra suttit på en osäker thron. Huru ha de icke omgifvits af barbari och fanatism, partihat och uppror? Men de älskade det ljus, hvilket omkring dem började spridas, och de fingo anspråkslösa men högtidliga hvilorum i en landtkyrka, som då var och ofelbart alltid skall förbli en af nordens herrligaste tempelbyggnader. Den mäktige, den utomordentlige mannen, som närmare förknippade Finland med Sverge, och som byggde Skandinaviens hufvudstad, [ 324 ]Birger Jarl, har här efter så många ansträngningar, så många stormar fått jemte Konungar sitt hviloställe.

Utkommen från kyrkan beskådade jag henne från alla sidor. De starkt, framskjutande sträfpelarne, koromgångens uppspringande gafvelbyggnader, de låga anspråkslösa grafrummen framställde under skymningen en något villsam, dock väckande åskådning. De höga träden, som beskugga denna helgedom, den grönskande kyrkogården, de omgifvande murarna ökade dysterheten. Vinden susade lindrigt i de lummiga träden, och tanken satte mig tillbaka i den tid, då en herrlig klosterbyggnad höjde sig härjemte, hvarefter enda lemningen är en gräsbeväxt grushög.

Vi hade icke hunnit tillräckligt betrakta denna märkvärdiga kyrka, hvarföre vi beslöto att qvarstadna på den lilla i flere afseende obeqväma gästgifvaregården. Det var dessutom för sent att fortsätta resan, om vi nemligen ville njuta af landets betraktande.

Vid första dagningen återvände jag till oftanämnda kyrka och gladde mig på ditvandringen att se, huru solens första strålar öfver den höga Billingen nedbröto på tornens spiror. Vid mitt inträde genom hufvudingången blef jag hänförd af en anblick, hvaraf minnet aldrig kan utplånas. Genom de höga korfönstren inströmmade en ljusmassa, som spridde en bländande strålglans öfver altarplatsen. De af fukt grönaktige pelarne och kolonnerne gjorde det skönaste afbrott mot de bländande solstrålarna. Huru herrlig har icke denna belysning varit, då fönstren fordom haft glasskifvor med skiftande färger? Det dröjde länge innan jag kunde så hemta mig från denna utomordentligt sköna anblick, att jag förmådde med lugn fortsätta gårdagens studium af byggnaden i sin helhet. Jag [ 325 ]bortlade ofta stift, penna och måttstock, för att njuta af de olika dagrar och skuggor, som uppkommo under solens framskridande. Mot middagen är kyrkan minst högtidlig. Detta härrör otvifvelaktigt deraf, att tvärskeppets södra gafvel förlorat sitt stora fönster och i det stället fått, såsom vi sett, en svartaktig brädpaneling. Emellertid är kyrkan på denna tid af dagen så intagande, att man äfven då icke kan utan själslyftning inträda deri. Att Varnhems kyrka med få undantag bibehåller sin ursprungliga anordning liksom qvarhåller forskaren, som tycker sig aldrig nog kunna betrakta hennes harmoniska helhet och hennes sköna detaljer. Skara domkyrka deremot, som har många storartade partier, men deremot icke få småaktiga pålappningar, stämmer och omstämmer åskådaren, så att han icke mäktar länge uthålla med hennes betraktande, om det nemligen icke sker med en bestämd föresats, eller tid och tillfälle medgifva, att efter beqvämlighet fortsätta en sådan undersökning.


  1. Script. Rer. Dan. T. IV, p. 458—462. P. Breander de Monasterio Varnhemensi. P. F. Suhms Historie af Danmark VII T. s. 6—9.
  2. A. O. Rhyzelii Monasteriologia Sviogothica, s. 180.
  3. Opera S. Bernardi apud Mabillonem, p. 529.
  4. E. Benzelii Utkast till Svenska folkets Historia, Lund 1762, s. 207. Jemför A. O. Rhyzelii Monaster. Sviog. s. 181.