Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838/Kapitel 2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Lund — Halmstad
Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838
av Carl Georg Brunius

Halmstad — Göteborg
Göteborg  →


[ 20 ]

2.
Halmstad — Göteborg.


Vägen från Halmstad norrut leder öfver ett ansenligt sandberg, som ligger i närheten. Härifrån öppnar sig en täck utsigt uppåt Nissan, hvars elfdal till en del beskuggas af träd. Den omgifvande nejdens kalhet öker fägringen häraf. Vägen, som från Karup varit med få undantag jemn, blir nu temligen backig.

Qvibille kyrka, som ligger vid gästgifvaregården af samma namn, består af skepp och kor med ett halfrundt utsprång. Denna helgedom har, liksom de flesta landtkyrkor från rundbågsåldern, aldrig haft stenhvalf. Skeppets nuvarande brädhvalf uppsattes och målades 1771. Det är märkvärdigt, att man ännu på denna tid sirade kyrkotak med afgrundens lågor och plågoandar i vester och yttersta domens jubelskaror i öster. Koret och utsprånget ha platt trätak utan någon anstrykning. Kyrkans gamla trätorn har nyligen blifvit utbytt mot ett stentorn. Denna nya byggnad blef 1831 utförd på enterprenad, och är deri användt så lerblandadt murbruk, att dörromfattningen, som är af tegel, söndervittrat och rappningen affallit. Altartaflan, som intager öppningen mellan skepp och kor och endast lemnar smala genomgångar vid sidorna, inskränker kyrkans utrymme och minskar [ 21 ]hennes anseende. Å denna föreställas nattvardens instiftelse och Frälsarens korsfästning och uppståndelse. Predikstolen siras med Evangelisterna, som skrifva i uppslagna böcker. Dessa båda arbeten röja det manér, som var i Danmark rådande under Christian IV:s regering.

I koret å södra sidomuren hänger ett vackert altarskåp med tvenne flygeldörrar. Skåpet utgöres af tvenne afdelningar, af hvilka den nedre innehåller en Biskop, som knäböjer för Frälsaren. Härjemte stå några andelige. Den öfre inrymmer jungfru Maria med Christusbarnet. Hennes hufvud omgifves af en strålglans, hennes fötter stödja sig på månen. I dörrarna stå Apostlarne i trenne rader öfver hvarandra under särskilda baldakiner. Dessa snidverk, som tillhöra spetsbågsåldern, röja konstfärdighet.

Denna kyrka inrymmer en minnesvård, som förtjenar en närmare granskning. En Rådman i Varberg och Halmstad Roluf Hansson och hans hustru Anna Albertsdotter läto nemligen 1673 uppsätta i koret å norra sidomuren en minnesvård af marmor och alabaster. Denna håller i största bredden 7 fot 9 tum och i största höjden 13 fot 6 tum, och består af fem afdelningar. De särskilda taflorna omfattas af en ram, hvars nedersta prydnad utgöres af ett englahufvud. Å sidorna äro tvenne menniskohufvud anbragte, hvilka uppbära tvenne symboliska vapen. Öfver dessa står Moses till höger, Christus till venster, öfver den förre Lukas, öfver den sednare Johannes och öfver dessa åter Mattheus och Markus, alla med sina attributer. Snerklar och fruktklasar bilda bisirater. I de trenne nedersta taflorna förekomma inskrifter, i de öfriga föreställas skapelsen och Christi uppståndelse. Denna minnesvård är efter dåtidens sätt ganska vacker. De långa inskrifter dels på Dansk prosa, dels på Latinsk vers, [ 22 ]som finnas å ifrågavarande minnesvård, anse vi oss här kunna så mycket heldre förbigå, som de äro upptagne af S. P. Bexell. Vi underrättas af en bland dessa inskrifter, att ”Roluf Hansson med sin kära hustru på egen bekostnad af grund låtit uppbygga denna sakerstia med hela dess struktur.” Således skulle de ha uppfört koret med dess rundslutna utsprång. Denna uppgift kunde betviflas; enär samma byggnad röjer till sin idé rundbågsåldern och man under sjuttonde århundradet ingenstädes byggde i rundbågsstil. Dessutom är denna byggnad i alla afseenden passande för den äldre katholska gudstjenstens förrättande, men ingalunda för en högre belysnings spridande öfver en dyrbar minnesvård. Detta konststycke sitter i en sådan halfdager, att ingen kan utan svårighet urskilja dess finare partier och ännu mindre med någon lätthet läsa derå befintliga inskrifter. Slutligen finnes en runsten insatt å korets södra yttermur, hvilket förhållande äfven talar för detsammas höga ålder; ty mången runsten har under katholska tiden blifvit i kyrkobyggnader inmurad, men detta skulle svårligen kunnat ske under den lutherska; helst då man både i Sverge och Danmark nitälskat för våra hedniska fornlemningars bibehållande. Ifrågavarande man och dess kära hustru måste således bekostat korets förändring till sakerstia jemte grafrum och minnesvård. Men måhända har en utbyggnad eller utvidgning blifvit enligt uråldrig anordning verkställd. Hithörande platta brädtak är åtminstone icke gammalt.

Ofvanbeskrifna minnesvård, som blifvit för längre tid tillbaka vanställd genom en lika tilltagsen som usel anstrykning med oljefärg, har för få år sedan blifvit medelst hammarslag på flere ställen afstympad. Detta skall enligt berättelse skett under nya tornbyggnadens uppförande. [ 23 ]Men på hvilket år denna åverkan än tilldragit sig, är det åtminstone visst, att den skett i våra dagar. Man borde af vederbörande på stället förväntat så mycket sinne för och omtanka om en ibland våra ansenligaste och dyrbaraste grafvårdar, att de förekommit en så neslig åverkan; helst ingenting är lättare än att, under påstående kyrkoarbeten, genom afskrankningar och lås utestänga obehöriga eller opålitliga personer från dyrbara konststycken.

Man finner öfver ingången till härvarande utsprång tvenne symboliska vapen, som äro väl uthuggne i kalksten. Å det högra vapnets sköld står en man, hvilken hållande i hvardera handen en dödskalle höjer sina blickar mot himmeln, häröfver en sluten hjelm med tre rosor. Å det venstra vapnets sköld sju drufklasar på en stjelk och häröfver en sluten hjelm med fyra drufklasar. Under dessa vapen stå siffrorna 167 med öppet rum för den siffran, som skulle fylla ett årtal. Förklaringen af dessa symboliska föreställningar är så enkel, att vi icke tro oss behöfva derom orda.

Vägen från Qvibille till Slöinge företer en behaglig omvexling af berg och dalar, bördiga fält och skuggrika lundar. Mellan dessa gästgifvaregårdar ligger jemte vägen Getinge kyrka. Jag betraktade här för några år tillbaka en liten kyrka i rundbågsstil. Hon bestod af ett aflångfyrkantigt skepp, ett kor med ett halfrundt utsprång och ett trätorn i vester. Mot midten af södra sidomuren hade en rönn slagit rötter och spred sina friska grenar öfver den gamla betäckningen. Denna kyrka var visserligen alltför liten; men hon gjorde ett behagligt intryck mellan de åldrige löfträd, som deröfver höjde sina skuggrika kronor.

[ 24 ]En ny kyrka blef här 1819 uppförd. Denna är vida större än den gamla, och består enligt nutidens sätt af ett enda bredt men föga högt långhus, som slutes med en halfcirkel åt öster och har en tornbyggnad åt vester. Fönsterne ha halfrunda betäckningar. Ett lågspändt trähvalf invändigt och en oansenlig takresning med blybetäckning utvändigt samt ett lyktlikt torntak fullända denna tempelbyggnad. Mera uppmärksamhet förtjena kyrkogårdens trenne ingångar. Till den medlerste uppleder en välhuggen gråstenstrappa, som mellan 1 fot 6 tums breda balustrader har 11 steg, af hvilka hvardera håller 1 fot i bredd, 8 tum i höjd. Alla portarne, som sitta vid finhuggna gråstensstolpar, äro smidde i löfverk och englabilder. Dessa portar har en handlande i Göteborg vid namn Lundgren skänkt till denna sin födelseort. Häromkring förekomma många grindstolpar af huggen gråsten. Detta visar, att allmogen här drifvit färdigheten att hugga gråsten till en temlig höjd.

Slöinge kyrka nära Slöinge gästgifvaregård är äfven nyligen uppförd och liknar den nyssnämnda; men skiljer sig deri, att den å södra långsidan har en stor rakbetäckt ingång med ett halfrundt fönster deröfver. Denna ingång omfattas af ansenliga karmstenar, hvilka, ehuru ej illa arbetade, stå mindre väl tillsammans med byggnadens rundbetäckta fönster.

Vägen härifrån till Falkenberg var för omkring 90 år tillbaka somligstädes så blottställd för flygsand, att den under stormväder kunde svårligen befaras. Häromkring voro hela sträckor af flygsand ödelagde. Den besvärade icke allenast synen och andedrägten, utan igenfyllde äfven vägen. Drifvor hopades i likhet med ansenliga kullar och åsar, hvilka vid förändrade stormar kringfördes, [ 25 ]så att nya kullar och åsar uppkommo. Denna förödelse har ofelbart deraf uppkommit, att man uthuggit skogen och bortsvedjat jordskorpan. Trakten kring Engelholm var fordom besvärad af en dylik förödelse. Der såddes och planterades och flygsanden började småningom sakta sig. Man företog sig omkring 1750 att i trakten af Falkenberg följa detta efterdöme[1]. Vi gladde oss nu att här färdas en god väg och att se derjemte ett sandberg ha temligen grofva löfträd och några sandåsar beklädas med gräs och buskar.

Falkenberg är vida märkvärdigare för sina fornminnen än för sitt närvarande tillstånd. Man inkommer öfver ruiner af ett gammalt slott, hvars grundläggningsår ingen känner. Det bestod af ett kringbygdt vårdtorn och blef år 1318 från Hertig Christofer intaget af Konung Erik Menved. Detta slott blef 1346 i grund förstördt, men åter uppbygdt. Fältherren Engelbrekt Engelbrektsson hitsände 1434 en belägringstropp, som väl blef vid första stormningen tillbakaslagen, men slottsherren, som icke ville äfventyra ett nytt anfall, antände slottet och flyktade undan. Lemningarne härefter bestå nu endast i gräsbeväxta sten- och grusmassor, som väl ha en temlig höjd öfver den förbiflytande Ätran, men en föga lyftning öfver den angränsande ljungheden.

Den bro, hvilken från dessa grushögar sträcker sig öfver strömmen till staden, uppfördes 1756. Denna byggnad hvilar på bergbotten och består af fem ganska höga temligen breda rundhvalf af gråsten. Bröstningarne utgöras af små jemte hvarandra framlöpande spetsbågar af tegelsten, hvilka betäckas med huggen kalksten. Man [ 26 ]hade enligt vår öfvertygelse kunnat med all säkerhet göra denna bro liksom många andra sådana lägre utan att äfventyra någon öfversvämning.

Staden består egentligen af en gata, som kröker sig efter strömmen. De fleste husen äro små, byggda af trä och beklädda med bräder. Kyrkan är ganska liten. Långhuset, som skall vara gammalt, består af gråsten, saknar prydnader och har betydligen gifvit sig. Ett träskjul finnes å hvardera sidan. Tornet, hvarå står årtalet 1787, har äfven remnat. Hithörande förhus är ej mindre skröpligt. Jag besåg icke kyrkans innandöme. Men om Falkenberg icke prunkar med ståtliga byggnader, så finnes här dock något, som säkerligen intresserar hvarje resande. Här idkas nemligen ett indrägtigt laxfiske i Ätran ett stycke ofvanför nyssomnämnda bro. Den lax, som härifrån uppsändes till Stockholm, gäller för Halmstadslax, hvarmed den äfven kan i alla afseenden jemföras. Den framsättes väl icke här i så genomskinliga skifvor och för så höga priser, som på Stockholms spisqvarter; men den, som på Slöinges föga försedda gästgifvaregård icke fått något till bästa, njuter densamma med lika smak under namn af Falkenbergslax.

Härifrån till Morup går vägen först genom några ängar och åkerfält; men snart vidtaga ökenlike, stenige utmarker, beväxte med ljung och enbuskar. Nästan inga höjder, inga träd.

Nära Morups gästgifvaregård ligger Morups kyrka. Hon bestod fordom af orappad tegelsten med ett rödmåladt trätorn, och blef derföre i Danska tiden af sjöfarande, som deraf hade landtkänning, kallad den Röde kirke. Denna helgedom, som var 48 fot lång 32 bred, blef 1807 betydligen förlängd och försedd med skiffertak. Hon har [ 27 ]sedermera fått ett temligen högt torn af gråsten med en låg kopparbetäckning. Korutsprånget är tresidigt, takhvalfvet af bräder. Yttermurarne, ehuru sammanhållne af ankarbjelkar, äro icke allenast remnade, utan äfven utåtsjunkne. Altartaflan och predikstolen tillhöra Carl XI:s tid. Byggnaden är ansenlig, icke andaktsväckande. Här finnes intet, som fäster fornforskarens eller byggmästarens uppmärksamhet.

Till Varberg passeras här och der några bondgårdar, som omgifvas med ängar och åkrar. Men denna trakt är i allmänhet ofruktbar, och ögat tröttas af ljunghedar, torfmossar samt högre och lägre bergskullar. Ingen skog, ingen lund, ingen skugga. Vägen slingrar sig stundom jemte hafsstranden, som är långgrund och stenig. Den obegränsade utsigten öfver den vida hafsytan kan naturligtvis med en dylik förgrund ingalunda lifva denna ödsliga nejd. Vinden spelar här utan motstånd. De få träd, hvilka idogheten anförtrott åt en sandig jordmån, vittna om stormarnas härjande framfart. Kortligen denna kuststräcka är icke allenast förfärande för en stormdrifven sjöman, den är äfven nedslående för en utmattad vandringsman. Sedan vi på en sandig väg omsider upphunnit på en liten bergskulle, blefvo vi angenämt öfverraskade af den lilla täcka staden till höger och den höga fästningen till venster.

Varbergs stad har mer än en gång varit flyttad för att få säkrare läge och bättre hamn, och har således ingen ålderdomsmärkvärdighet. Gatorna äro temligen breda och raka. Husen, af hvilka få bestå af sten, äro till största delen knutade af timmer och beklädda med bräder. Kyrkan, en temligen ansenlig byggnad, uppfördes för något mer än ett halft århundrade tillbaka. Denna [ 28 ]helgedom väcker inga allvarliga betraktelser och visar intet spår af högre konstutöfning.

Varbergs fästning deremot är i flera afseenden värd att närmare betraktas. Den ligger på en liten bergskulle, som på trenne sidor omsvallas af hafvet. På öfversta höjden häraf har Erkebiskopen i Lund den namnkunnige Eskil, hvilken var en lika förslagen som mäktig man, uppfört, såsom man tror, en fast byggnad. Denne öfverherde innehade mellan åren 1138 och 1177 sitt vigtiga embete. Ifrågavarande byggnad, som kallas Eskilssal, består af en våning med ganska tjocka murar. Här finnes en sal med spis och trätak och derinnanför en kammare med stenhvalf. Den förre skall enligt en gammal anteckning varit munkstuga, den senare Erkebiskopens studerkammare. På byggnaden höjde sig ett torn, som qvarstod 1759. Detta kallades intill dess förstöring Munktornet. Varbergs fästning blef snart en stark plats och i och för densamma har mycket blod flutit. Den, hvilken, obekant med dåtidens ströftåg och öfverrumplingar, endast har kunskap om nutidens operationssätt och belägringskonst, kunde med skäl förundra sig deröfver, att denna ofruktbara strand, denna låga klippa varit så ofta föremål för tapperhetens yttersta ansträngningar och krigets alla fasor.

Bland hithörande sorgespel framstår i synnerhet det, som uppfördes under fejden mellan Erik XIV och Fredrik II. Varbergs stad blef 1565 förgäfves uppfordrad af Svenskarna, hvarpå en belägring med allvar företogs. Sedan staden blifvit en natt skjuten i brand, börjades stormning, som fortfor fem timmar, hvarefter de segrande i första hettan nedsablade både unga och gamla, och inträngande i kyrkan afslogo framför högaltaret [ 29 ]sockneprestens hufvud. Men derefter blefvo qvinnor, barn och ålderstigne förskonade och några utländska legotroppar tillfångatagne. De fallne störtades i grafvarna, vallarne nedkastades öfver dem och staden jemnades med marken. Svenska och Danska underrättelser härom öfverenstämma väl icke i afseende på ömsesidiga förluster och blodsutgjutelser; men om man besinnar, huru detta fasansväckande sjuårskrig å ömse sidor fördes, så synas ifrågavarande grymheter vara ganska troliga. Kort härefter stormades Varbergs slott af Svenskarna, vid hvilket tillfälle nästan hela besättningen nedhöggs. Någre höfvitsmän, hvilka tagit sin tillflykt till frustugan, blefvo i anseende till qvinnornas böner och tårar förskonade[2]. Efter få års förlopp återtogs denna fästning af Danskarna. Dessa händelser äro dessutom märkvärdiga, dels emedan Sverge fick vid stadens stormning en krigsfånge, nemligen Pontus de la Gardie, som sedermera tillkämpade detta land ärofulla segrar och blef stamfader för en ätt, hvilken i många afseenden hedrat detsamma; dels emedan fästningens återtagande kostade Danmark en af dess utmärktaste fältherrar, nemligen Daniel Rantzav, som stående på en klippa träffades af en kanonkula från fästningen.

Konung Christian IV, som hade mer kärlek för och kunskap i byggnadskonsten än någon samtidig Konung i norden och som mycket sysselsatte sig dermed, har 1600 och följande år betydligen förbättrat och utvidgat nämnda fästning, och det är uppenbart, att densamma fått af honom sitt nuvarande utseende. Denna fästning, som intar en icke obetydlig rymd, har åt landtsidan [ 30 ]djupa, breda grafvar samt höga, inåtsluttande beklädnadsmurar och jordvallar; åt hafssidan deremot klippgrund, hvarpå jemväl beklädnadsmurar och jordvallar äro uppförde. Yttre porten vetter åt vester och inleder från hamnen. Inom första ringmuren ligga stockhusen eller arrestrummen. Man uppgår för en temligen brant backe till fästningens innanverk, hvilka äfven omgifvas af höga, inåtsluttande beklädnadsmurar med jordvallar. Inom dessa ligga åtskilliga byggnader, nemligen i söder Eskilssal, i öster kommendantshus m. m., i norr arkli och kyrka, i vester bageri, brygghus, kök och stall samt baracker m. m. Nedom borggården äro artilleribefälhafvarens, proviantmästarens och tygvaktarens rum. På artillerityggården finnas tyghus, högvakt, kasern, laboratorium, materialbod, smedja o. s. v. Midtpå den höga borggården är en djup vattenbehållning insprängd, hvarförutan finnes för utanverken en temligt stor dam, som å södra sidan jemväl är insprängd i klippan. Man inkommer på östra sidan genom en lång hvalföppning till en brunn, hvilken vid 24 fots djup har 18 fots vatten. Denna kallas Konung Carls källa och har ett klart och godt vatten. I synnerhet förtjenar en snäckgång i fästningens sydöstra hörn byggmästarens uppmärksamhet. Carl von Hårleman har i sin dagbok af 1749 nämnt något härom, men hans beskrifning är så ofullständig, så obestämd, att man icke kan deraf göra sig något begrepp om denna intressanta byggnad; hvarföre jag torde göra någon ett nöje med att i korthet omtala densamma. Denna snäckgång, som kallas Kockenborg, består af en inre och en yttre rundmur, hvilka äro lodrätt uppdragna i och genom vallarna från fästningens grundvalar till dess öfversta batterier. Mellan dessa rundmurar, af hvilka den inre håller 4 fot i [ 31 ]tjocklek och den yttre omgifves af jord, äro tunnhvalf i korta afsatser spända, hvarigenom en snäckgång bildas, som håller 8 fot i bredd med ungefär lika i höjd. Denna snäckgång har en jemnt sluttande golfplan, som utgöres af på kant stående tegelsten. Inre rundelen, som är lika hög med öfversta vallen och saknar betäckning, kallas Lyktan; emedan den har å sidorna många 1 fot 6 tum breda, 4 fot höga öppningar, hvarigenom snäckgången uppifrån får en temlig belysning. Man igenkänner här samma grundidé, som utmärker Rundetorn i Köpenhamn, en byggnad, hvilken är ett af Christian IV:s mästerverk. Båda äro deruti lika, att man icke allenast kan med beqvämlighet gå, utan äfven upp- och nedköra i desamma. Den förra är dock i så måtto konstmessigare, att den hemtar sitt ljus ifrån midten, ej såsom den senare från sidorna. Denna snäckgång nedförer till de understa verken, hvarest långa hvalfgångar inleda till stora hvalfrum. Här sprides en mycket svag belysning genom smala öppningar, som sträcka sig härifrån till vallarnas planer. En liten snäckgång, som genom yttre vallens norra sida nedleder till tvenne rum, är alldeles förfallen. Dessa rum bestå af tvenne särskilda hvalf, anlagde i sjelfva vallen; det inre, som endast från en smal öppning ofvanifrån får en ringa belysning, det andra med tvenne skottgluggar jemte hufvudporten utåt hafssidan, ha tjent, såsom man berättar, Carl XII till förmak och sängkammare. Fästningens beklädnadsmurar bestå dels af klumpig och kantig, dels af någon huggen gråsten, den förre i sträckmurarna, den senare i hörnen och porthvalfven. I allmänhet äro gråstenens dimensioner alltför obetydlige. Beklädnadsmurarne sakna allestädes bindare, så att de troligtvis icke skulle uthärda många kanonkulor. Bak- och mellanmurningen [ 32 ]bestå af mindre gråsten och tegelstumpar i kalkbruk. Härvarande många underjordiska gångar och hvalf äro af murtegel. Några få hus och byggnader äro af gråsten, de öfriga af murtegel; men inga röja någon högre konstutöfning,

Denna fästning blef redan 1756 i så måtto utdömd, att inga vidare kostnader skulle derpå nedläggas; men strandbatterierne skulle likväl underhållas, såvidt fångarnes arbetskrafter medgåfvo. Icke destomindre blefvo alla bristfälligheter från 1770 till 1774 afhulpne. Nu är likväl denna fästning, ehuru några förbrytare här förvaras, att anse såsom en ruin. Grafvarne äro till en del igenvuxne, murarne styckevis nedrasade, kanonerne bortförde, och vinden spelar fritt genom flera byggnaders fönsteröppningar och takresningar. Man vandrar icke mer trygg på fästningens öfversta vallar, emedan de söndervittrade hvalfven här och der insjunkit och någon gång gifvit efter, såsom man berättade, för en fotgängares tyngd. Jag har icke destomindre, lifvad af forskningsbegär, nedstigit genom ofvanbeskrifna stora snäckgång och genom långa sidogångar framletat mig till flera underjordiska hvalf. Man tyckes ej utan fara fördjupa sig bland dessa stenmassor, som till stor del instörtat. Man skådar här uti en hemsk halfdager murras och öppningar under sina fötter och löshängande stenmassor öfver sitt hufvud. Men man har, om man efteråt än förebrår sig sin förvägenhet, mödan och faran ersatte genom betraktande af ett Christian IV:s större företag. Jag vågar likvisst icke tillstyrka någon, som icke ledes af ett synnerligt byggnadsstudium, att äfventyra en vandring genom dessa hemska ihåligheter.

Denna uråldriga fästning har på afstånd ett vördnadsbjudande utseende. Dess höga, gråa murar göra ett [ 33 ]vackert afbrott mot dess ansenliga gräsbeväxta bröstvärn, inom hvilka flera grupper af kringspridda, tegeltäckta byggnader höja sig. Hvilka arbetskrafter ha icke här blifvit använde för denna fästnings uppförande och underhåll, hvilka stridskrafter ha här icke varit verksamme för densammas försvar och intagning? Den nya tiden raserar den ena borgen efter den andra. När skall den hinna derhän i upplysning, att inga nya behöfva vidare byggas och att inga soldade härar behöfva i fredens lugn underhållas? Solen spred sina sista strålar öfver denna ödsliga borg, hvarest man numera icke hör vapnens dån, utan kedjornas slammer. Aftonen var behaglig och lugn. Under våra betraktelser nedsönk solen bakom den obegränsade hafsytan. Vi begåfvo oss till gästgifvaregården, hvarest våra dystra tankar skingrades genom ett angenämt sammanträffande med några glada ungdomsvänner, som begagnade härvarande bruns- och badinrättningar.

Tidigt följande morgonen lemnades Varberg. Vid utfarten behöfde vi icke nu taga en lång, sandig omväg jemte stranden. Vi passerade nemligen genom hufvudgatan, som åt norr var för några år tillbaka afskuren af en klipphöjd, hvilken sedan blifvit till en stor del bortsprängd. Det är en angenäm öfverraskning att se, huru man å den i hög grad stenbundna trakt, som omgifver Varberg, berömligen upprödjar och odlar nya sträckor.

Här börja bergen ansenligen höja sig, och å deras toppar märkas åtskilliga grafrör, som penningsökare genombrutit. Dessa grafrörs egna sammansättning skall i det följande närmare granskas.

Nidingen, en liten klippa, som uppskjuter i den vida hafsrymden, har fyrbåk, bonings- och kolhus. Här finnas tillräcklig vattentillgång och några små gräsplaner. [ 34 ]Denna lilla ö med sina åbyggnader liknar från kusten ett skepp under segel.

Öfver vida slätter, som omgifvas af höga berg, visade sig Åskloster nära en hafsvik. Detta blef vidpass 1165 anlagdt af Erkebiskopen Eskil. En ibland dennes efterträdare Jakob Erlandsson uppförde här en byggnad, hvilken var af så usel beskaffenhet, att Konung Christofer I, som låg med denne öfverherde i en eftertänklig rättegång inför Påfviska stolen, förevitade honom bland flera misslyckade företag i dylik väg, att densamma ”icke kunde stå.” Medeltidens öfverherdar voro ej sällan utmärkte byggmästare, en naturlig följd af dåvarande frimureri, hvaruti de ej sällan voro hufvudpersoner. Jakob Erlandsson har likvisst genom sina byggnadsföretag i och vid Lunds domkyrka visat, att han icke saknade håg för, men väl skicklighet i byggnadskonsten. Det vissa är, att, ehuru en mängd klosterruiner qvarstå i norden, finnes ingen sten efter någon medeltidsbyggnad vid Åskloster. Här är nu en kungsgård med ett mindre boningshus och stora ladugårdar. Några jordvallar och dammar tyckas här vara de enda lemningarne af det fromma brödraskapets nedlagda arbeten. Detta kloster har såsom de fleste andra haft en skön belägenhet, när de omgifvande bergssträckorna varit skogbeväxte. Detta ställe omgafs för mindre än tvenne århundraden tillbaka af skog[3]. Nu äro alla dalar och höjder häromkring skoglösa. Några resliga alar, som beskugga vägen, ge likväl samma ställe i jemförelse med den nakna omgifningen någon ljufhet.

Härnedom passeras Viskeå, som utfaller i klosterviken. Man öfverkommer på en lång träbro, som är [ 35 ]nyligen ombyggd. Det skulle väl tyckas, att man skäligen bort på denna alldeles skoglösa ort uppföra en stenbro; helst här icke finnes något synnerligt strömdrag. Detta synes åtminstone oss vara så mycket utförbarare, som ett berg ligger i närheten, hvarest ganska jemna hällar utbrytas, hvilka hålla ända till 16 fots längd med en passande bredd och tjocklek. Vi skulle tro, att rentan för kostnaden af en stenbro ej borde uppgå till utgiften för förbättringar och ombyggnader af en träbro. Visst är emellertid, att stenbroar blifvit flerestädes i landet under sednare åren uppförde öfver strömmar, som ha lika betydlig bredd som Viskeå, ehuru god tillgång funnits på skog, men ringa nog på passande sten.

Härifrån till Kongsbacka passeras några bördiga dälder, som omgifvas af högre och lägre berg. Men ingen skog, inga planteringar. Kongsbacka är en ganska liten stad med mycket trånga gator. Kyrkan är af trä och mindre än de flesta landtkyrkor. Det väcker förundran, att här märkes så ringa industri, då man i en närbelägen socken nemligen Lindome ser handtverkerier bragta till en oväntad höjd. I denna socken finnas murare, timmermän, snickare, stolmakare, svarfvare, vagnmakare, klensmeder, målare, glasmästare, gördelmakare, tunnbindare med flera. Om de sköta sina handtverk på åkerbrukets bekostnad lemnar jag derhän; men att der råder en flit, som beklagligtvis saknas i mången stad, kan icke bestridas.

På vägen härifrån till Kärra gästgifvaregård passeras Anderstorp. Man har vid en liten å, som här framflyter, i sednare år uppfört en stor trenne våningar hög stenbyggnad, hvarunder en del af vattenmassan frambrusar, och hvari en snäcktrappa vid ena ändan uppleder. I denna [ 36 ]stenbyggnad inrymmes ett bomullsspinneri, som drifves med ett vattenhjul. Inrättningen består af 12 spinnstolar hvardera med 128 spindlar. Här funnos dessutom kard-, slip-, härf- och pressmachiner. Härvarande anläggning förtjenar, i synnerhet för den, som icke förut sett någon sådan, att närmare skärskådas. Man märker både af sjelfva byggnadens anordning och machineriets inrättning, att en Engelsman utfört detta arbete.

Vägen leder än å ena än å andra sidan af en lång dalsträckning. Bergshöjderne äro kala, men några löfträd pryda här och der sluttningarna. Nu arbetades å södra dalsidan på en ny väg för att undvika en hop halsbrytande backar å den norra. Denna nya väg, som kommer att utgöra ungefär en mils längd, är ett lika ändamålsenligt som berömligt företag. Från Kärra till Göteborg, som utgör en längd af tre fjerdingsväg, genomfares en fortsättning af samma dalsträckning, hvilken här antar en mildare natur. Vägen, som går jemte Mölndahlså, är jemn och lifvas af den ansenliga stadens granskap. Vackra landthus pryda de väl odlade fälten, och sköna planteringar göra här och der täcka afbrott mot de nakna klipphöjderna.


  1. Jemför C. Hårlemans dagbok 1749 s. 56—57.
  2. E. J. Tegels Erik XIV:s Historia s. 202—206 och J. Lauritsön Wolfs Encomion Daniæ p. 658.
  3. Arent Berntsen Bergen Danmarckis oc Norgis Fructbar Herlighed. 1 B. s. 84.