Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838/Kapitel 4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Göteborg
Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838
av Carl Georg Brunius

Göteborg — Mjölkeröd
Utflygt till Sote- och Stångenäs  →


[ 54 ]

4.
Göteborg — Mjölkeröd.


Göteborg, hvarest vi rönt flera prof af gammal vänskap, lemnades med saknad och erkänsla. Vi togo vägen åt Kongelf. Man har vid utfärden å ena sidan den kanal, som är från Mölndahlså inledd i staden, och å den andra temligen betydliga boningshus. Sedan passeras stadens kyrkogård. Härutanför är en mur uppdragen, så att de vackra minnesvårdar, som finnas derinom, icke kunna ses ifrån vägen. Detta omgärdningssätt är visserligen gammalt, men ingalunda fägnande, och tyckes rakt strida mot idéen af minnesvårdar. Våra förfäder anlade derföre sina ätthögar och griftrör och uppreste sina bauta- och runstenar på höjder och fria platser, att de måtte falla vänner och anförvandter, samtidige och efterkommande i ögonen och erinra om dem, öfver hvilka de blifvit uppreste. Greker och Romare gjorde äfven sina grafvårdar för alla åskådliga. Hvartill tjena dyrbara monumenter, som äro under bar himmel, om de icke få utan omvägar betraktas? Den fria ingång, som lemnas till Köpenhamns kyrkogård, gör densamma till en ljufsorglig, en betraktelserik promenadplats. Om en omstängning är till förekommande af okynnets åverkan nödvändig, hvarföre icke göra en sådan med ett lätt jernskrank? Men [ 55 ]jag skulle dock tro, att en sådan omstängning icke vore här nödvändigare än på många andra ställen. Det vissa är, att en dylik förmur ger snarare begrepp om en innanför belägen boning för brottslingar än om en hviloplats för bortgångne anhöriga och vänner.

Gamla staden har några vackra byggnader och trädgårdar. Här utfaller Säfveå, som passerades på en vacker stenbro. Vid Lärje, som ligger omkring en half mil härifrån, begagnades en träbro; emedan den stenbro, som blifvit nyligen byggd, sjunkit åt ena sidan, så att densamma var alldeles ofarbar. Det är anmärkningsvärdt, att man i närheten af Göteborg, som företer så många goda murarbeten, företagit utan säker grund ifrågavarande byggnad; och det är ej mindre anmärkningsvärdt, att man icke vårdat sig att efter bågens radier ordna hvalfstenarna. Från Lärje, som omgifves af lummiga löfträd, sträcker sig vägen genom en lång dal, hvilken till höger begränsas af brådstörta fjällväggar, till venster af Hisingens ansenliga ljungbackar. Om dessa kala bergsbranter och landthöjder endast ådraga sig genom sina ovanliga massor åskådarens uppmärksamhet, fägnas man så mycket mer af den jemna, fruktbara dalen, som har gästgifvaregården Agnesberg med andra byggnader å ena samt flera prydligare landthus å den andra sidan. Några täcka dungar af löfträd omskugga dessa inbjudande boningar. Götaelf, hvilken, bildande Hisingen till en betydlig ö, med sin ena gren genomskär denna dal, lifvas af en mängd upp- och nedseglande skutor. Bakgrunden af denna tafla utgöres af Bohusfästning med omgifvande bergshöjder.

Sedan man på en färja öfvergått denna gren af Götaelf, färdas man öfver en udde af Hisingen, hvarpå man mötes af en mäktigare gren, nemligen Norreelf. Här [ 56 ]höjer sig en klippö, som kallas Elfbacken och omsvallas å södra sidan af vida mäktigare vattenmassor än å norra. När häftiga stormar rasa eller stora isstycken neddrifva, är öfverfarten, som göres med färja, ej sällan äfventyrlig, ja stundom omöjlig. Nu var den lika skyndsam som behaglig. Sedan man passerat under Elfbackens klipphöjd, hvilken inrymmer Bohusfästning, öfverfares en kort träbro, hvarefter man befinner sig i Kongelf.

Ingen, som lifvas af våra fornminnen, nalkas dessa trakter utan att erinra sig de många konungamöten och de blodiga bardalekar, som utmärka desamma. Konghäll, som legat jemte Norreelf något längre ned, var redan vid christendomens införande en betydligare stad. Det var här Konungen i Norge Olof Tryggvasson hade med Drottningen i Sverge Sigrid Storråda, som han begärt till gemål, ett sammanträde, hvarunder denne ifrige befordrare af christendomen slog henne, som ej ville frånträda sina fäders tro, i ansigtet med sin handske. Den käcke Konungen hotades derföre med undergång, och den förolämpade Drottningen fann utväg att hämnas[1]. Här träffades Konungarne Olof Skötkonung i Sverge och Olof Haraldsson i Norge, hvilka länge legat i fejd med hvarandra. Vid detta tillfälle kastade desse Konungar tärning om en bygd på Hisingen[2]. Här sammanträdde jemväl 1101 nordens trenne Konungar, nemligen Inge i Sverge, Magnus Barfot i Norge och Erik Ejegod i Danmark, vid hvilket tillfälle fred mellan de tvenne förstnämnde stiftades. Konghäll blef mycket förbättradt af Sigurd Jorsalafarare Konung i Norge, så att ingen rikare handelsstad [ 57 ]den tiden fanns i samma rike. Han lät här, hvarest han stundom länge uppehöll sig, anlägga ett ansenligt kastell eller fäste af torf och sten och omgifva detsamma med en stor graf. Härinom uppfördes ett kungshus och en korskyrka. Denna sistnämnda, hvilken bestod enligt nordboarnes urgamla byggnadssätt af trä, utmärkte sig både i anseende till virke och arbete. Ifrågavarande korskyrka invigdes 1127 och kallades Kastellkyrkan. Öfver högaltaret uppsattes en tafla, som Konungen låtit i Grekland förfärdiga. Den var af koppar och silfver, alldeles förgylld och herrligt besatt med lysande stenar. Här förvarades ett heligt kors med en spån af Christi kors, en messebok med gyllene bokstäfver och många helgonlemningar, som han undfått af Konung Balduin och Patriarken i Jerusalem, samt ett dyrbart skrin, som han erhållit af Konung Erik Emund i Danmark[3]. Konghäll blef 1135 af Venderna förstördt och dess invånare såsom krigsfångar bortförde[4]. Ickedessmindre har denna stad länge bibehållit sig i anseende. Omkring ett århundrade efter nämnde olyckshändelse uppfördes här ett Franciskanerkloster och midthäremot å Ragnildsholmen i Norreelf en fast slottsbyggnad.

Konung Håkan i Norge hade i förläning lemnat Hertigarne Erik och Valdemar i Sverge tillsvidare Konghäll, Nicklaborg och Varberg. Vid ett möte på Munkholmen, som ligger nära Ragnildsholmen, fordrade Konungen dessa orters afträdande, hvilket vägrades. Sedan Håkan [ 58 ]förgäfves några veckor belägrat Konghäll, lät han 1308 å Elfbacken, som vi ofvanföre nämnt, af trä uppföra en förskansning, för att dermed tvinga staden till öfvergång[5]. Denna förskansning, som fått namn af Bavahus, Baghus, Bahus och Bohus, förvandlades omkring 1448 till en fästning af sten. Till Bohusslott hörde ett område, som kallades Bohuslän. Ehuru detta var ringa, har likväl hela provinsen, som hette Viken, deraf fått sin benämning. Denna plats har uthärdat flera häftiga belägringar. Svenskarne, som 1566 försökte flera stormningar på denna fästning, inträngde omsider genom en brech å ett högt torn; men blefvo till ett antal af flere hundra sprängde i luften[6]. Bohusslott räddades.

Konung Christian IV lät 1595 med allvar befästa Bohusslott, så att detsamma blef en säker gränsfästning mellan Sverge och Norge[7]. Samme Konung befallde 1616, att Konghäll skulle flyttas inpå Elfbacken för att skyddas af fästningens kanoner. Den nya staden, som sedermera fick namn af Kongelf, blef ickedessmindre uppbränd 1645 af Svenskarna, hvilka dock förgäfves besköto fästningen[8]. Bohusslott kom till följe af Roskildska freden 1658 under Svenska kronan. Grefve Dalberg har genom en teckning af samma år bevarat fästningens dåvarande utseende[9]. Hisingen utgör förgrunden. [ 59 ]Elfbacken med sina murar och torn och staden derunder omgifves af Norreelf. De höga bergen Fontin och Rödakon, som ligga å andra sidan af Norreelf, höja sig hotande öfver fästningsverken. Bergen å Vestgötasidan bilda bakgrunden. Härvarande hufvudverk är enligt urgammalt befastningssätt en rektangel med fyra hörntorn, och omgifvande utanverk är en oregelbunden sexkant med höga inåtlutande bastioner och tenaljer. Alla tornen ha nederländska betäckningar med höga spiror. Ansenliga, men oregelbundna byggnader med höga takresningar intaga tornens betydliga mellanrum. Det nordvestra tornet, som kallas Farshatt, är fyrkantigt, det sydvestra deremot rundt och de öfrige tyckas äfven varit runda. Bröstvärnen äro jemnhöga. Uppgången leder från den sluttning, hvilken åt vester utbreder sig under klipphöjden. Öfver hufvudporten ses Christian IV:s namnchiffer och vid sidan häröfver uppspringer en hög gafvel i nederländsk stil. Stadens kyrka, som ligger i närheten af första porten, består af ett enda långhus med ett temligen högt torn. De smärta sträfpelarne, de stora förtrycka fönsteröppningarne röja, ehuru tecknade i liten skala, Christian IV:s byggnadssätt. Stadens hus äro små och passa med deras inskränkta läge. Fästningens prydliga torn och utsirade byggnader, den trefliga staden derunder och de omgifvande bergens trädbeväxta toppar göra anblicken af det hela mera inbjudande än förfärande.

Konung Carl X, som ville för fästningen vinna bättre utrymme, anbefallde härvarande borgare att afflytta till Göteborg och Uddevalla: men Konungens hastiga död lärer emellertid bidragit till detta påbuds fördröjande. Bohusslott hade endast varit tvenne årtionden under Svenska kronan, då Konungen i Danmark lät häftigt belägra [ 60 ]detsamma. Man ansåg sig nu nödsakad att till hindrande af en stormning från staden afbränna henne, I fästningen insköts 2265 bomber jemte en stor mängd granater, rundkulor m. m. Den förblef likvisst äfven denna gången ointagen[10]. Fästningen led naturligtvis mycket af denna belägring. Borgarne fingo tillstånd att uppbygga staden jemte Norreelf under de höga bergen, hvarest den nu ligger. Sedan Göteborg och Bohuslän fått 1680 en Landshöfding, uppfördes under fästningen ett residens. Men denne embetsman fick tvenne årtionden derefter sin bostad i Göteborg.

En sednare teckning af Bohusslott, nemligen af 1713, hvilken finnes i Grefve Dalbergs Svecieverk, visar, att detsamma måst vid sin iståndsättning undergått betydliga förändringar. Denna teckning är tagen från en holme nedom Elfbacken. Man ser båda grenarna af Norreelf, som omsvallar Bohusslott; till höger Hisingen, till venster Fontin och Rödakon med staden derunder. Vestgötasidans bergshöjder utgöra bakgrunden. Farshatt är å denna teckning en ansenlig rundbyggnad, som höjer sig betydligt öfver den motsvarande i nordvest, hvilken fått namn af Morsmössa. Båda ha kägellika betäckningar. Från den låga synpunkten kan naturligtvis den östra sidans förhållande ej utrönas. Cederbourg omtalar likvisst Farshatt samt Kyrko- och Qvarntornen, af hvilka det sistnämnda var blott en våning. Den långa byggnaden mellan Farshatt och Morsmössa röjer intet spår af nederländska prydnader. Utanverken tyckas väl vara hufvudsakligen desamma, men en inre bastion höjer sig mot Fontin och Rödakon. Vallarne ha högre bröstvärn med [ 61 ]embrasurer, portarne starkare omgifningsmurar med bestyckning. Man ser således här en nyare, en försvarbarare anordning. Under fästningen ligga några mindre betydliga byggnader, förmodligen de, som varit Landshöfdingens residens. Den lilla staden med sin anspråkslösa kyrka sträcker sig långsefter elfvens norra sida och de omgifvande bergen äro nu alldeles kala. Hela taflan väcker en dyster sinnesstämning. Konung Carl XII ansåg denna fästning vara onyttig, hvarföre kanonerne blefvo derifrån bortförde; men den blef ickedessmindre med en betydlig kostnad vidmakthållen och återbestyckad. Den utdömdes omsider mot slutet af förra århundradet; men kallas märkvärdigt nog i Tunelds Geografi öfver Sverge ännu 1788 en välbelägen och förträfflig fästning.

Nu finnes här endast en ruin, hvars stora omkrets och mäktige murar vittna om de betydliga arbeten, som under tidernas lopp blifvit härpå nedlagda. Ja, de ådagalägga, att de bålverk, som icke kunnat genom beskjutningar och stormningar intagas, omsider falla för nationernas stigande upplysning. Man torde snart inse, att det icke numera är furstarnes förskansningar, utan folkens vilja, belåtenhet och samdrägt, som skydda stad och land mot inkräktningslystnaden.

Det visar sig klarligen, att fästningens grundidé ursprungligen varit och efter alla förändringar förblifvit en fyrkant med hörntorn och mellanliggande hufvudlinier. Man uppkommer från vestra sidan, som i synnerhet är i anseende till sina höga murverk vördnadsbjudande, på en borggård, som är ganska rymlig och å östra, norra och södra sidorna lägre än de omgifvande klipporna. Vid uppgången ha funnits sju portar öfver hvarandra. Af dessa är den yttre, hvars hvalf qvarstod för några år [ 62 ]tillbaka, redan bortjemnad. Ehuru de öfrigas omfattningar och bågar äro bortbrutne, så bära sig likvisst de fasta mursträckorna, så att man kan med skälig trygghet vandra under de stora gråstensmassor, som endast qvarhållna i sitt fasta murbruk tyckas sväfva öfver ens hufvud. Alla utanverk å denna sidan, hvilka ligga den lilla staden närmast, äro till största delen förstörde. Farshatt och Morsmössa, som haft trenne bestyckade våningar och bombfria hvalf, samt varit förenade med en ansenlig byggnad, omgifva borggårdens vestra sida. Innanför denna byggnad, som dels tjent till försvar, dels till boningsrum, har en annan smal men hög byggnad framskjutit inåt borggården. Ingången till denna sednare är betäckt med en spetsbåge och fönsteröppningen deröfver med ett rundhvalf. Tvenne rundbyggnader ligga vid borggårdens motsatta sida. Dessa äro antingen grundvalar till eller lemningar efter hufvudverkets nordöstra och sydöstra hörntorn. Imellan dessa rundbyggnader sträcker sig en hufvudmur, hvarinom en betydlig byggnad med bombfri betäckning höjer sig och derutom en smal hvalfgång med öppningar för handgevär. Å södra sidan sammanbindas hörntornen äfvenledes med en rak mursträcka, hvarinom finnas några fasta byggnader. Midthäremot begränsas borggården af en lägre mur, hvarutom vidsträckta utanverk försvara bergsbranterna. Morsmössa, hvars qvarstående murar med en tjocklek af 15 fot bilda en rundel af 30 fot i inre tvärmått, är till största delen nedbruten. Farshatt är deremot temligen i behåll. Detta sednare torn har flera skottgluggar öfver hvarandra. Deras smygar äro mycket djupa och deras betäckningar något tryckta. Man finner i detta torn lemningar efter en mycket väl anlagd snäcktrappa, på hvilken man uppkommer från [ 63 ]borggården i särskilda våningar. I tornets djup har funnits ett pinorum, hvars golf bestått af jerngaller och hvarest fångar saknat vädervexling och dager. — Man har för några år sedan borttagit denna byggnads betäckning och i dess ställe uppsatt en sällsam väderqvarn. Här finnes ingen vädervinge, utan deremot ett liggande väderhjul, hvars omkrets är nära lika stor som sjelfva tornets och hvars höjd är ungefär 12 fot. Detta väderhjul, som liknar, ehuru mångdubbelt, bredare, ett vattenhjul, skulle utan vridning gått för alla vindar. Idéen föreföll mig ingalunda ny, emedan jag har i barnåren försökt ett dylikt väderhjul såsom leksak, men jag har aldrig i manåren trott ett sådant vara för en qvarninrättning användbart. Det är nemligen påtagligt, att, om ett sådant väderhjul skulle utan storm drifva qvarnstenar, det borde ha en storlek och lätthet, hvars sammansättning och uppställning skulle medföra en kostnad, som ingalunda kunde ersättas genom den fördel, hvilken, i jemförelse med en vanlig vädervinges, åsyftades. Visst är, att idéen befanns här olycklig, ty denna väderqvarn förblef obrukbar; och att byggmästaren var ej mindre olycklig, ty han nedföll och ihjelslogs. Denna träbråte qvarstår nu såsom en varning, att man icke bör, såvida man icke vill bortkasta penningar, göra större byggnadsförsök, utan att på förhand rådföra sig med sakkunnige män. — Den stora byggnad, som ligger vid borggårdens östra sida, är aflångfyrkantig och har tvenne ingångar från vester. Långsigenom midten af denna byggnad höja sig fem fristående och två väggfaste pelare, hvilka, hållande öfver 4 fot i hvarje sida, ha 16 fots afstånd från hvarandra och förenas med mäktiga rundbågar. Betäckningen af denna byggnad består af ett tunnhvalf, hvars vederlag utgöras både [ 64 ]af långsidor och gaflar, och hvars midtlängd understödjes af nyssnämnda pelare. Här ha fordom funnits tvenne trossbottnar. De byggnader, som ligga åt söder, äro temligen stora. Af dessa har en blifvit, såsom det tyckes, i sednare tider försedd med ett tunnhvalf, hvilket dock nu är till största delen bortbrutet. Nästan midtpå borggården ser man grundvalar efter en rundbyggnad, hvarinom finnes ett hjelmhvalf, som föga höjer sig öfver borggårdens plan. Detta håller 3 fot i tjocklek och har i toppen en rund öppning med 3 fots 2 tums diameter. Härinunder är en brunn utsprängd i klippan, hvilken vid 2 fots djup har vatten och hvilken håller 49 fot 6 tum i djup. Denna brunn skall enligt von Linnés uppgift varit hela 50 famnar djup[11]. Detta är naturligtvis en misskrifning eller ett misstag, som bör derföre rättas, att samma uppgift efterföljes i Tunelds Geografi öfver Sverge och i många andra skrifter. Man skulle knappast behöft mer än hälften af detta djup för att hinna elfvens yta, och hvartill skulle detta tjena, då vattnet nu under sommaren har till sin yta samma höjd som borggårdens plan? Härtill kommer, att von Linnés samtidige Cederbourg, som tagit noga kännedom om hithörande ämnen, säger, att ifrågavarande brunn håller 36 alnars djup och aldrig mindre än 8 alnars vatten, som ditflyter genom många friska ådror[12]. Denna fästning har haft bombfria krutmagasiner och förrådshus, beqväma garnisonsrum, ett kommendantshus och en rymlig garnisonskyrka[13].

Utanverken äro i anseende till belägenheten i hög grad oregelbundne. Man skulle förgäfves här söka skaffa [ 65 ]sig något redigt begrepp om en riktig bastions utseende. De starkaste utanverken ligga å norra sidan för att i möjligaste måtto försvara fästningen mot Fontin och Rödakon, som beherrska densamma. Inom dessa utanverk är en ansenlig kringmurad vattenbehållning, hvari fordom fisk funnits. Här saknas aldrig vatten, men det är stundom mindre användbart. Utanför Morsmössa åt Hisingssidan och vid uppgången åt stadssidan höja sig jemväl ansenliga murverk. Å de andra sidorna ha bergsbranterne såsom mindre tillgängliga icke fått dylika försvarspunkter. Torn, mellanliggande linier och byggnader derinom bestå af lodrätta gråstensmurar, som hålla från 12 till 16 fot i tjocklek. Rundbågar äro rådande, men här finnas dock tryckta och äfven raka betäckningar öfver ingångar, skottgluggar och fönsteröppningar. Hvalfven utgöras af större och mindre gråstensflisor, men man träffar somligstädes vanligt murtegel och Holländskt klinkert. Skottgluggarne och snäcktrappan i Farshatt äro af särdeles tunn och vacker gråstensflis. Utanverken bestå af tjock murbeklädnad med inre jordfyllning. Denna murbeklädnad utgöres af tunna löpare utan inspringande bindare och derinom af små, kullrig och kantig gråsten samt tegelstumpar. Jordfyllningen har flerestädes utträngt murbeklädnaden, så att mycket deraf nedrasat. Flere insjunkningar märkas å vallgångarna, hvilket förmodligen tillkommit genom mingångars instörtande. Bröstvärnen, som bestå af jord, äro så sammansjunkne, att man icke kan nu dömma om krönens höjd eller embrasurernas förhållanden. Alla murar äro beklädde med gråsten, hvilken är till sina dimensioner alltför liten. När härtill kommer, att bindare deri saknas och att bakmurningen till stor del utgöres af kullersten; är det helt naturligt, att, ehuru [ 66 ]kalkbruk blifvit allestädes användt såsom bindningsmedel, detta murverk saknar erforderlig styrka för sitt ändamål. Dessutom är fästningen ej allenast från Fontin och Rödakon, utan äfven från Hisingen så beskjutbar, att det är endast till följe af forntidens ringa insigter i belägringskonsten, som dessa förskansningar förblifvit ointagne. All huggen sten är bortbruten, hvarföre de fleste utanverken förlorat sina hörn och portarne sina omfattningar. Hvalfflis och murtegel äro äfven flerestädes borttagne. Säkert är, att desse höga murverk skulle, om de ej blifvit fredlyste, snart sammansjunkit till blotta grushögar.

Utsigten från fästningen är mera högtidlig än intagande. Den djupa dalen, hvarifrån Götaelf nedkommer och den, hvarigenom södra grenen förlorar sig, lifva visserligen med sina omgifvande bergshöjder åskådarens betraktelser; men saknaden af träd fördystrar dock nejden. Den lilla staden och de fruktbara fälten deromkring med den förbiflytande norra grenen väcka vid första anblicken ljufva känslor; men de stela, skoglösa bergsbranterne, som äfven här begränsa synkretsen, äro mera vördnadsbjudande än glädjande. Då härtill kommer hågkomsten af de blodiga fejder, som blifvit häromkring utförde och tanken på alla de brottslingar, som suckat under dessa fästningshvalf; finner man sig icke länge fägnad af vandringen bland hotande stenmassor, som bebos af roffåglar och liksom kringsväfvas af hemska vålnader. Fruktan för murras hindrade oss att närmare undersöka trapp- och hvalfgångar m. m. Dessutom ville vi ej längre pröfva den beskedlige skjutsbondens tålamod. Vi skyndade derföre ned till vårt åkdon och rullade fram till den närbelägna stadens gästgifvaregård. Denna lilla stad, som har syskontycke af Grenna, sträcker sig långsunder den höga [ 67 ]bergsryggen och jemte elfven, och utgöres egentligen af en enda gata. Små trädgårdar äro anlagde vid bergssluttningen och äro till en del omhägnade med huggen sten hemtad från fästningen. Vid utfarten från Kongelf kastade vi vemodsfulla blickar till venster mot den trakt, hvarest det ryktbara Kunghäll fordom höjde sina tornspiror. Dess fordna grundrymd och omgifning kallas nu Kastellgården och är öfversteboställe för Bohusläns regemente. Der ligger nära åbyggnaderna en stor grushög, som kallas Klosterkullen, och deromkring har en mängd qvader- och ornamentssten blifvit uppbruten. Å Ragnildsholmen finnas tydliga lemningar efter den fordna slottsbyggnaden. En myckenhet menniskoben skall, såsom man berättat, men hvartill man svårligen kan sätta tro, blifvit ur de åldriga grifterna uppgrafven och med god vinst utskeppad — till gödningsämne. Om så förhåller sig, måste man bekänna, att innehafvare eller brukare af denna ryktbara jord vetat att fördomsfritt draga nytta af sina förfäders qvarlåtenskap. Från Kongelf till gästgifvaregården Hede passerades ansenliga backar under ofantliga berg. Härifrån mellan gästgifvaregårdarna Bäck och Holmen visar sig ofta Götaelf, som å Bohuslänska sidan flerestädes omgifves af bördiga fält i närheten af höga berg med barr- och löfskog, men å Vestgötasidan till största delen af kala berg och ljungbeväxta höjder.

Ströms herregård, som ligger på en liten kulle jemte Götaelf midtemot Lilla Edet, omgifves af fruktbara åkrar, som begränsas af branta till en del skogbeväxta fjällryggar. Vackra grupper af löfträd omsluta denna herregård, hvars boningshus ehuru af trä väcker uppmärksamhet i en landsort, hvarest större åbyggnader tillhöra ovanligheter. Många hus vid Lilla Edet, en ny slussbyggnad [ 68 ]härnedom samt såg- och qvarnverk göra denna nejd lika vacker som liflig. Vi nedgingo till elfven för att bese härvarande fall och slussbyggnad. Elfven kastar sig öfver en klippa, och ehuru höjden deraf är föga betydlig, så gör dock vattenmassans väldiga brytning ett djupt intryck. Den nya slussbyggnaden är anlagd och utförd enligt den anordning, som utmärker Götakanals murverk. Det väcker alltid en angenäm känsla att se nyttiga arbeten, som äro väl utförde.

Härifrån passerades Åsens och Groheds gästgifvaregårdar till Uddevalla. Denna väg är backig, men ej besvärlig. De branta bergen häromkring, hvilka till stor del bekransas med tall- och granskog och de djupa dalarne deremellan, som lifvas af frodiga löfträd och sorlande bäckar, bereda flere vackra utsigter. Några täcka landtgårdar med omgifvande odlingar förmildra anblicken af de branta fjällarna. I synnerhet är nejden i närheten af Uddevalla behaglig. Man förbifar Gustafsberg, som har en vacker belägenhet vid foten af en ansenlig bergshöjd jemte en hafsvik. Vägen går öfver en djup dal med åldriga löfträd och man är snart på höjden af Kapellbackarna, hvarunder Uddevalla visar sig såsom en liten grupp af några prydliga stenhus i omgifning af trefliga trähus. En å genomskär staden och utfaller i den närbelägna hafsviken. Denna stad är gammal, men har genom många eldsvådor förlorat sina ålderdomsmärkvärdigheter, hvarföre vi icke här uppehöllo oss, utan fortsatte resan till Herrestads gästgifvaregård. Man kan med mycket skäl hugna sig deröfver, att de svåra Kasebackarne, som ligga nära vid, men på andra sidan om Uddevalla, kunna numera genom vägens ledning kring en bergshöjd förbifaras. Man måste likvisst beklaga, att, [ 69 ]vägen från Herrestad till Qvistrums gästgifvaregård, går öfver en ofantlig bergsrygg, oaktadt den kunde utan synnerlig svårighet ledas derunder, hvarigenom Grylinge- och Kronåsbräckor undvekos. Under vår tid, som utmärker sig för många vägförbättringar, tyckes det vara skäl att med allvar påtänka ett lämpligt sätt att kringgå en del af de halsbrytande backar, som göra detta skjutshåll till ett af de svåraste i vårt fädernesland.

Qvistrum ligger i en trång dal, hvilken genomskäres af en temligen stor å. Saltkällan, en herregård med ett prydligt trähus, ligger vid slutet af denna dal med utsigt åt saltsjön. Några löfträd beskugga den slingrande vägen och andra luta sig öfver den sorlande ån. Man färdades här för några år tillbaka öfver en lång och vådlig träbro. Kringliggande härader ha med en berömlig uppoffring bekostat en stenbro, som förtjenar att närmare beskrifvas. Ett mäktigt brokar sträcker sig ifrån hvardera sidan af ån och tvenne andra, som hålla 12 fot i tjocklek, ligga deremellan. Brokarens nedre utsprång ha 4 fots bredd och lika höjd med vattenytan. De öfre hålla 6 fot i bredd, 5 fot 6 tum i höjd. Härpå hvilar sjelfva underbyggnaden, som har tvärtigenom 23 fots bredd. Mellan dessa brokar kasta sig trenne rundhvalf, af hvilka hvardera sträcker sig 55 fot i tvärmått och höjer sig ifrån vattenytan till slutstenen 20 fot. Brokaren bestå af kantig gråsten hemtad i trakten häromkring. Hvalfstenen, som håller omkring 4 fot i fyrkant och 1 fot 6 tum i tjocklek, är en finkornig gråsten, hvilken är af naturen så jemn, att densamme föga behöft tillslås. Denna vackra gråsten är hemtad från Malmö, som ligger utanför Sotenäs. Hela byggnaden består af kallmur och är utförd af Dalkarlar. Det misstag har vid pålningen blifvit enligt [ 70 ]berättelse begånget, att fur blifvit i stället för asp begagnad, och att detta virke torkat innan det hunnit användas. Murningen röjer likväl verklig skicklighet och ingen sjunkning kan ännu märkas. Framtiden skall visa, huruvida pålningen äger erforderlig varaktighet.

Vägen till Svarteborgs gästgifvaregård framgår till största delen mellan ängar och åkrar, som dock omgifvas af högre och lägre bergsträckor. Nejden är alldeles skoglös. Omkring en fjerdedelsmil från Svarteborg visar sig en kyrka af samma namn, hvilken ligger på en ganska ansenlig landthöjd. Höga bergsbranter bilda en trång dal, öfver hvilken denna helgedom lik en åldrig fästning höjer sina skimrande murar. På denna landthöjd skall i hedentima legat ett fäste, som hetat Raneborg, hvilket intogs och afbrändes, hvarefter detta ställe fick benämning af Svarteborg. Måhända har Rane den Götiske, som Konung Erik Edmundsson i Sverge förordnat till Jarl öfver Viken och efter hvilken denna landsträcka kallades en tid Ranerike, här residerat. Rane, som till en början försvarat Bohuslän mot Konung Harald Hårfager i Norge, stupade omsider, hvarefter Hertig Guttorm blef af sistnämnde Konung satt till Länsherre öfver detta landskap. På kyrkogården synas tydliga spår af jordvallar, hvilka varit, såsom det tyckes, förskansningar och röja den hedniska tidens befästningssätt. Kyrkan liknar dessa uråldriga byggnader, som kort efter christendomens antagande uppfördes i Viken. Hon består af ett enda långhus med en spetsig gafvel i vester och en tresidig mur i öster. Fönsterne äro små, sitta högt uppe och ha runda betäckningar. Här saknas inre och yttre pilastrar samt stenhvalf. I gafveln är en fördjupning med spetsig betäckning. Deri sitter å en hög karmstol en man med en [ 71 ]öppen krona hållande en spira i högra och omfattande sitt skägg med venstra handen. Detta bildverk är af tälgsten. Ett trätorn har blifvit för längre tid tillbaka uppfördt utanför vestra gafveln, hvarigenom denna bild blifvit lätt åtkomlig och i våra dagar mycket skadad.

Till höger om vägen häremellan och Rabbalshede gästgifvaregård ligger Dråmålserödsskans, hvilken är en liten fyrhörnig stjernskans af mindre gråsten med jordfyllning och tyckes vara i hast uppkastad för att hindra ett framtåg från söder. Denna stjernskans med föga fördelaktigt läge har, att dömma af murarnas ringa höjd, icke blifvit fullbordad. På vägen till Hede gästgifvaregård passeras Hudsmoar, som egentligen äro bergshöjder med ljungbeväxta dälder mellan kala klippkullar. Härifrån öppnar sig en vidsträckt utsigt öfver en bergig kuststräcka och en obegränsad hafsrymd; en afskräckande anblick för en slättbo. Man nedrullar för en lång och slingrande backe och inkommer på Tanums slätt, som med en ansenlig bredd håller en halfmil i längd. Ehuru synkretsen på alla håll begränsas af höga, kala bergsträckor med ljungbeväxta sluttningar; så visa likväl de många vackra bondgårdarne, att Tanums socken är både folkrik och bördig. Bonings- och uthus äro knuthuggna och ha tegeltak. Gärdesgårdarne bestå merendels af enkla stenmurar, somligstädes af jordvallar.

Från höjden af de backar, som å norra sidan begränsa Tanums slätt, öfverskådas Tanums kyrka och prestgård med kringliggande hemman och torpställen. Denna prestgård har vidsträckta ägor, som röja odlingsflit och fruktbarhet; men de kala berg och steniga, ljungbeväxta kullar, som inskränka synkretsen, måste tvifvelsutan fördystra enhvar, som är ovan dervid. Det är likväl helt [ 72 ]naturligt, att jag, som här först skådat ljuset och som här blifvit af en lika verksam som kunnig fader införd på vetenskapernas fält, skulle med en egen sinnesstämning återse dessa nejder. En liflig hågkomst af barndomens muntra lekar och ungdomens ystra öfningar i förening med ett kärt minne af bortgångna anhöriga och vänner väckte känslor, som inga nya föremål, inga tillfälliga företeelser kunna i mannaåldern åstadkomma. Desse ljufva föreställningar blefvo hastigt skingrade. Den gamla kyrkan, hvari jag först framträdt till försoningens altare, fanns icke mer. Den nya kyrkans platta anordning i jemförelse med den gamlas högtidliga allvar väckte föga fägnad öfver denna ombyggnad, ehuru den varit till vinnande af utrymme behöflig. Vi förbiforo prestgården, som på närmare håll mer nedstämde än lifvade mina tankar. Många af de lummiga träd, under hvilkas kronor jag lekt och i hvilkas grenar jag klättrat, hade förtorkat eller försvunnit, och de unge, som i deras ställe uppskjutit, voro mig främmande. Det var likvisst en fägnad att se, att de vidsträckta fält, hvilka min fader från oländiga marker förvandlat till bördiga åkrar och ängar, voro häfdade och att de lundar, som han vetat i denna skoglösa bygd freda, ännu beskuggade några bergsbranter. Vi ombytte hästar å Hede gästgifvaregård, öfverreste en bördig dal, hvilken inom höga berg utgör flera hemman, passerade några ljungbeväxta moar, hvarå vi från en backe sågo en del af Norges klippstränder höja sig såsom en mörkblå sky öfver den glänsande hafsrymden, skyndade nedför några backar och befunno oss snart på Mjölkeröd, hvarest vi med godhet mottogos af min åldriga moder.

Denna lilla egendom jemte tvenne mindre hemman ligger på en bergsträcka, som omgifves å ena af [ 73 ]Sandnäs- å andra sidan af Tannamsfjärden. Denna halfö har enligt sägen fordom varit kringfluten[14]. De lågländta ängar, som utbreda sig mellan här inskjutande fjärdar, ha bevisligen i mannaminne utvidgat sig; och flere såkallade sältor, hvilka i anseende till ofta öfverstigande hafsvatten voro i min barndom bara, äro nu gräsbundne. Mjölkeröd har mycken tall- och granskog, hvilken sedd på afstånd gör mellan de kala bergen och djupa fjärdarna ett herrligt intryck. Härvarande boningshus, som ligger på en klipphöjd, är af murtegel och har tvenne våningar. Nedanför utbreder sig en trädgård, hvilken med en jordrymd af 10 tunneland innehåller öfver 2000 fruktträd. Här nedsorlar en bäck, som beskuggas af höga alar och omgifves af slingrande gångar och kringplanterade hviloplatser. De små holmar, som deri bildas, och de många broar, som leda deröfver, förljufvas af den svalka man njuter under de lummiga träden, hvilka i anseende till här rådande lugn ofta besökas af den närbelägna skogens sångfåglar och vilddufvor. En mängd dels raka, dels bugtiga gångar genomkorsa denna trädgård, så att man kan både njuta af den äldre smakens regelbundna anläggning och den nyares naturenliga anordning. De skogbeväxta bergshöjder, som omgifva ifrågavarande plantering och, de ängar, som ligga derutanför, öka ställets behag. Men all denna fägring minskas onekligen, då man från den högbelägna byggnaden ser de kala bergsryggar och ljungbeväxta backar, som åt öster begränsa utsigten. Det är äfven skada, att man icke kan från byggnaden se det kringsvallande hafvet. Men den goda jordmån här finnes, den myckna skog här äges, de herrliga ostron [ 74 ]här tagas och de utsökta fruktsorter här växa, äro fördelar, som öka trefnaden. Mjölkeröd, hvarest jag med jagt och fiske tillbragt många glada stunder, var naturligtvis jemte en älskad moder och goda anförvandter ett angenämt uppehållsställe. Men denna trädgård, som min moder planterat med biträde af en anhörig, var likvisst icke numera densamma. Träden hade ej mera sin späda grönska, sina smidiga grenar. De hade redan vuxit ifrån mig. Desse, som förr lemnat öppningar för språng och lekar, stridde nu med hvarandra om utrymme för sina vidtomfattande kronor; en sann afbild af samhällslifvets förhållanden. Vi rymmas nog i ungdomsåren, men vi gripa småningom omkring oss, och komma ofta i hinderliga beröringar.

Vi företogo oss en utfärd till de yttersta skären. Vi utseglade genom Sandnäsfjärden, hvilken, föga bred, men ganska djup och ungefär en mil lång, omgifves å ena sidan af höga bergsträckor, å den andra af ett smalt bergsnäs. Tvenne höga klippöar vid mynningen af fjärden hindra vågornas inbrytande deri och lemna ett grundt och tvenne djupa utlopp derifrån. Här är således en af de bästa hamnar i verlden. Killingen, en klippö ungefär midti fjärden, bildar ett sund af några hundra fots bredd. Häröfver skall enligt fornsägen en riddare sprungit, hvarföre det kallas Riddarsprånget. Detta ställe är således till sin idé vida högtidligare än Hellenernes Leukas, emedan en menniska icke här af förtviflad kärlek störtat sig i vågorna, utan enligt föreställningen med gudakraft hunnit deröfver. Denna och många likartade berättelser visa, att allmogen i dessa bergstrakter har ganska höga begrepp om sina förfäders idrotter. Längre fram visar sig till venster Lamö, som inom branta [ 75 ]klippstränder har täck löfskog och små ängar mellan höga bergskullar; till höger Saltpannan, som utgör en del af Mjölkeröds skogbeväxta fjällväggar. Vid detta sednare ställe har för omkring hundra år tillbaka varit ett saltkokeri[15]. Hafsvattnet är i denna skärgård så salt, att, när det af stormar uppsköljes i strandklippornas ihåligheter och lugn och torka derpå inträffa; salt kan derur kappvis upphemtas. Mindre tillgång på skog och mera tillförsel af salt ha förmodligen i sednare tider kommit denna nyttiga rörelse att afstanna.

Vi styrde genom Hafstenssund, hvarutanför endast några små klippöar höja sig ur den vida hafsrymden. Bland dessa förtjenar i synnerhet Långeskär fornforskarens uppmärksamhet. Å vestra sidan af denna klippö är en lång sluttning nedåt vattenytan och derutanför ett brådjup. Å denna sluttning finnas flere kittel- eller grytlika bergurhålkningar, hvilka vid lugnt väder äro dels öfver dels under hafsytan. Uti dessa ligga runda stenar, som genom hafvets svall sättas i rörelse. Det visar sig således här, huru dylika urhålkningar tillkomma. Om ej tillfälliga fördjupningar finnas i klipporna och lossnande stenar deri nedfalla, så kunna naturligtvis dylika utsvarfningar icke tilldanas. Dessa ihåligheter utvidgas och fördjupas, sålänge dervarande stenar uthärda nötningen, eller andra deri nedstörta, eller slutligen sålänge hafvets brytningar derå verka. Men få ihåligheter äro så belägna, att stenar, som passa för utsvarfningen, kunna deri inkomma och qvarstanna, och dessutom bibehåller icke, såsom bekant är, hafvet ett lika höjdförhållande till stränderna; det är alltså icke underligt, att somlige af [ 76 ]oftanämnde ihåligheter endast ha omkring 1 fot i djup och tvärmått; men andra ha likväl mångdubbelt större rymdförhållanden. En mängd dylika naturbildningar finnes både i denna och andra skärgårdar, stundom under hafsytan, stundom på ganska höga klippafsatser. De förekomma jemväl långt ifrån kusterna, äfven på oåtkomliga branter, ja flerestädes i bergsströmmar. De äro ej sällan alldeles runda kring sidorna och i bottnen, men merendels något oregelbundna och alltid så belägna, att stenar kunnat deri från högre branter nedrasa och vattensvallet med full kraft göra verkan derå. Meranämnde naturbildningar, som vid Bohuslänska kusterna kallas bergkittlar, men upp i bygderna jättegrytor, ha af fornforskare, som icke känt deras mängd och skiljaktiga lägen, tagits för menniskoverk. Det är likväl klart, att folkslag, som förstått att göra dylika urhålkningar, vetat bättre använda sin arbetskraft, sin kunskap. Att man någongång i bergkittlar eller jättegrytor nedlagt brända ben, att man deri offrat, att man i sådana på Libanon bakat bröd, såsom J. Berggren berättar[16], eller att man deri barkat läder, såsom jag sett i Bohuslän, bevisar intet för deras tillkomst genom menniskohänder. En af vår tids fornforskare säger likväl: ”Det är en stor fåkunnighet, att med Dalin tro jättegrytorna vara alster af naturen, då man nu mera aldrig finner ett sådant naturens spel; ty vid hvad tid och hvarföre skulle det hafva upphört”[17]? Sällan dömmer en vetenskapsman med sådan dristighet öfver outredda förhållanden! Att de skulle blifvit uthuggne för samlande af regnvatten, såsom en annan fornforskare förmodar, är en förslagsmening, som ej tarfvar någon [ 77 ]vederläggning, då en mängd sådana finnas under hafsytan, i bergsströmmar, på oåtkomliga klippbranter och i närheten af ymnigt färskvatten[18]. Det är dessutom bekant, att våra förfäder icke voro någre skicklige stenhuggare. Det vore öfverflödigt, att här tillägga ytterligare bevis för den sanning, att jättegrytorna äro naturdaningar, helst jag redan för flera år tillbaka ådagalagt detta förhållande[19].

Enhvar, som skådat med hvilket raseri hafvet bryter på våra utskär och betraktat dervarande hällars finslipade ytor, kan lätt öfvertyga sig, att stormsvallet förmår göra dessa utsvarfningar. Jag har en gång varit på Långeskär under en häftig storm. De vilda vågorna reste sig vid hafsbandets motstånd såsom lodrätta väggar hela 50 fot i höjden och störtade sina fradgande massor med åsklika knallar mot dessa hällar. Man finner stundom större fisksorter under stark sjögång uppslungade på skären. Hafvet var nu temligen stilla, så att jag hade godt tillfälle betrakta, huru de mer och mindre faste bergslagren emottagit olika nötning af vågornas öfverspolningar. Den, som jemför denna hafvets inverkan på våra utskär med de slipade hällar och afrundade kullar man ser å högre bergsträckor, lärer ej betvifla en vattenminskning eller en landthöjning, hvarför andra så många ovedersägliga skäl kunna andragas. Men det blefve för vidlöftigt att här orda om hithörande naturförhållanden, hvilka jag dessutom ärnar i en särskild afhandling omständligare utreda. Vi återgingo nu till vår lilla båt och försökte vår lycka att meta. Fisken nappade, och vi hade snart några tjog dels torsk, dels hvitling. Men ett hotande moln började småningom uppstiga. Vinden tilltog, och den lilla [ 78 ]båten vräkte. Hvad skulle här göras? Vi ville naturligtvis icke stanna på en klippö, hvarest hus saknades och hvarest vi kunde länge fått afbida bättre väder; helst vi hotades med regn. Att under en uppstickande storm mellan dessa bränningar hjelpa sig med åror i land, vore mången gång ett fruktlöst försök. Alltså metor in, segel upp. Detta var ett ögonblicks företag. Den lilla båten lade sidan till och sköt, såsom det heter, en dejelig fart genom de skummande vågorna. Jag hade för ofta i mina ungdomsdagar skotat an mellan dessa bränningar för att frukta närvarande äfventyr. Vi struko hastigt in genom Hafstenssund och voro derinom i smult vatten.

Tanums socken, hvarest vi nu befinna oss, har inom sitt föga vidsträckta område en myckenhet olikartade fornlemningar, som tillhöra ganska skiljaktiga tider, och som torde här böra i korthet omnämnas. Till de uräldsta fornlemningar härstädes kunna de såkallade hällristningarne med goda skäl räknas. Redan 1627 aftecknades en hällristning, hvilken 1784 bekantgjordes. S. Lagerbring omtalte en sådan 1746, och sedan ha N. H. Sjöborg och P. Tham med flere anfört några. Men liksom desse hällristningar icke blifvit med noggrannhet aftecknade, så ha de ej heller blifvit med nöjaktighet förklarade. Man hade väl kunnat med fog vänta, att man sökt med mera omsorg afbilda dessa konstlösa framställningar; men man kan deremot icke undra, att tydningarne i saknad på säkrare och rikhaltigare samlingar blifvit godtycklige, ja, alldeles osannolike. Jag har redan för tvenne årtionden tillbaka uppsökt och aftecknat omkring hundra hällristningar, och sedermera tid efter annan ökat denna samling; jag har jemväl häröfver skrifvit en särskild afhandling, hvilken jag snart torde komma i tillfälle att bekantgöra. [ 79 ]Om jag således icke anser mig böra här ingå i någon granskning af hvad, som blifvit rörande dessa märkvärdiga fornlemningar redan utgifvet; så torde jag likvisst böra i korthet nämna något om deras egna utseende och förmodliga syftning. Hällristningarne äro antingen inslipade eller inknackade å släta bergsluttningar med stenredskap. De föreställa dels med blotta omgifningsstreck, dels i hela fördjupningar menniskor, hästar, oxar, kor, renar eller hjortar, bockar, hundar, harar, fåglar, ormar, redskap, vapen, fartyg m. m. Menniskorne skildras sällan i kroppsstorlek, men ofta såsom blotta streck. Boskapen visas stundom ganska stor, stundom helt liten. Fartygen ha från flera fots till få tums längd. Många sköldar röja naturlig storlek, andra äro deremot ganska små. Samma förhållande gäller om klubbor, hamrar, yxor, spjut, svärd m. m. Här förekomma mindre och större grupper, någon gång enkla figurer. Desse afbildningar äro merendels illa framställde, dock äro några med mera omsorg arbetade; men ingenstädes äro riktiga förhållanden iakttagne. Emellertid afbildas med påtaglig redighet drabbningar till lands och sjös, kroppsöfningar, kärleksäfventyr, dansar, o. s. v. Hällristningarnes höga ålder torde deraf skönjas, att, då de alltid finnas å sådana klippor, hvarest i urtiden varit, att dömma af belägenheten, goda hamnar, men aldrig lägre än några famnar öfver hafsytan, en ganska lång tid måste förflutit, innan de fått sin nuvarande höjd öfver densamma. Deras höga ålder torde äfven deraf skönjas, att det urfolk, som efterlemnat dessa minnesmärken, saknat jernredskap, ty om detsamma ägt sådant, hade de ofelbart blifvit dermed inhuggne. Vidare finnes aldrig å hällristningarna tecken till någon bokstafsskrift. Härtill kommer, att alla de redskap och vapen, [ 80 ]som blifvit här afbildade, likna sten- ej metallarbeten. Slutligen märkes, att nästan alla fartyg likna enkla eller dubbla kanoter, nemligen sådana, som de hvilka söderhafsvildarne begagna. Detta förhållande är så påtagligt, att ingen kan derom misstaga sig. Det är således icke underligt, att ej ringaste upplysning härom förekommer i våra sagor, samt att ingen muntlig öfverlemning härom förspörjes. Ganska många hällristningar finnas i Tanums socken. De finnas äfven annorstädes i Bohuslän samt flerestädes både i Sverge, Danmark och Norge. De träffas jemväl i Siberien, på Kap och i Amerika. Man torde häraf få antaga, att detta enkla, men varaktiga sätt att till efterverlden öfverlemna bedrifter och äfventyr m. m. varit vanligt bland många olika folkslag, som stått på lägsta stegen af samhällsbildning. Det är märkvärdigt, att man för att lätta detta mödosamma afbildningssätt antagit förkortningar. Så föreställes t. ex. en man dels utan armar, dels utan både armar och ben. Kanoter äro ofta bemannade med blotta streck. Man märker äfven symboliska föreställningar. Oxar tyckas här betyda styrka, ormar listighet, harar rädsla, fåglar dels lycka dels olycka, hålor undergång o. s. v. Man ser män till häst och fot med lyftade lansar eller yxor i strid med hvarandra, fallna sträckte till marken och fåglar och hålor häromkring. Man ser kanoter, som sättas i rörelse mot hvarandra och besättningar, som föra sträckta lansar eller lyftade svärd. Man ser holmgångar och envigen. Man ser stundom en karl och en qvinna, hvilka lätt åtskiljas till gestalt och drägt, under de ömmaste förhållanden på afstånd hotas med en lyftad yxa eller båge, eller ock omgifvas af en hare eller håla, fruktans och undergångens sinnebilder. Kortligen, här förekommer mycket, som [ 81 ]upplyser det råa lefnadssätt, som fördes af nordens urinvånare. De ansenligaste hällristningar, som tillhöra Tanums socken, igenfinnas å Tegnebys, Hvitlyckes, Lislebys, Bros och Kyrkoryks ägor.

De nordens urinvånare, som å strandklipporna antecknat sina bedrifter, måste äfven uppfört de halfkorshus eller halfkorsgrafvar, de jättestugor och altarbord, de grafrör och grafkistor, hvilka flerestädes förekomma i Sverge och Danmark. Halfkorsbyggnaderne, hvilkas aflångfyrkantiga kamrar äro bredare och högre än dithörande långa ingångar, bestå till väggar och betäckningar af grofva stenar eller hällar. De ligga än på släta marken, än på jordhögar och äro dels öppne, dels jordhöljde. Några sådane träffas väl i Bohuslän, men inga i Tanums socken. Vi torde nedanföre få tillfälle att närmare beskrifva några af dessa uråldrige fornlemningar. Jättestugorna och altarborden äro sammansatte af upprättstående vägg- och öfverliggande täckstenar. Bådadera ha invändigt en aflångfyrkantig grotta, hvari få personer rymmas. Ena gafveländan har en ingång med en tröskelsten. Jättestugorna äro utvändigt till sidor och betäckning kullrige, men altarborden deremot lika jemna till sitt inre och yttre. Man torde häraf kunna med något skäl gissa, att de varit byggde för olika ändamål. Men det tyckes jemväl, att man i saknad af hällar tillgripit grofva stenar, som varit å inre sidan jemna. Derföre synas flisiga hällar merendels vara i bergstrakter använda, men deremot klumpiga stenar å slättbygden. Dessa grottbyggnader, som än stå på jemna marken, än på uppkastade jordhögar, sakna stundom yttre stenkretsar; men prydas stundom med sådana, dels såsom små förplatser, dels såsom omgifvande förgårdar. Sidornas och [ 82 ]betäckningens släta ytor visa, att dessa grottor varit begagnade för att deri inrymma något. Men ifrågavarande fornlemningar äro förhistoriske, och måste således sjelfve förklara för hvilka ändamål de tillkommit. Detta har naturligtvis föranledt många förslagsmeningar. Halfkorsbyggnaderne torde både varit bonings- och begrafningsrum, men jättestugorna och altarborden blotta helgedomar; ty om äfven desse varit grafställen, hade de icke blifvit lemnade öppne; föröfrigt ha inga spår efter ett dylikt bruk blifvit deri förmärkte. De grottbyggnader, hvilkas täckstenar äro nära halfklotlike, ha icke kunnat rimligtvis tjena till altarbord, utan fastheldre varit gudahus; också har man trott sig uti en dylik finna en helig sten af trekantig form i upprätt ställning[20]. De grottbyggnader, hvilka ha jemna täckstenar, tyckas deremot ha lämpligen kunnat såsom altarskifvor begagnas. Denna förmodan vinner åtminstone något stöd deraf, att en mängd små runda hålor, som hålla omkring 1 tum i tvärmått, flerestädes förekommer å dylika altarbords öfra sidor. Den, som jemför ifrågavarande hålor med hällristningarna, finner nogsamt, att de äro liksom dessa inslipade. Man har förmodligen velat, att offerbloden eller askan skulle i dessa fördjupningar qvarstadna. En lemning af ett dylikt altarbord står på Nedre Sems utmark till venster om vägen från Hede till Klefva i Tanums socken. Täckhällen ehuru afslagen håller 10 fot i längd; den är jemn å öfre ytan och har derå flera hålor. Snedt häremot äro några bemannade kanoter inristade. Ett stort altarbord, som fallit åt ena sidan, finnes å en höjd jemte den såkallade Slottsdalen å Tanums prestgårds ägor. En hithörande väl bibehållen [ 83 ]fornlemning ligger på en höjd i ett bergspass vid ändan af den såkallade Prestmyran söder om samma prestgård. Trenne sidor utgöras af trenne jemntjocka hällar, den fjerde sidan är öppen. Betäckningen består af en ansenlig häll, som är å undre och öfre ytorna jemn. Några grafkullar ligga häromkring, af hvilka en omgifves af trenne temligen höga hällar och tyckes fordom haft flere dylika.

I denna socken förekommer en mängd uppreste större och mindre stenar. En lång rad sådane visar sig jemte vägen vid Tannam. Flere ha redan genom afhemtning af sand nedfallit. Å Knäms utmark ej långt från vägen ligga några grafhögar, af hvilka somlige ha bautastenar. Man ser å Håkebymoar en grupp uppreste stenar, som fordom varit vida talrikare. Här märkas några runda stensättningar, som föga höja sig öfver marken och äro öfverväxta med ljung. Detta slags stensättningar, som stundom ha en ansenlig omkrets, finnas flerestädes. Man träffar äfven flere sådana helt nära hvarandra. Vid Forbrigd i Verdalen i Norge lågo många runda stensättningar, å hvilka tydliga spår märktes efter eldstäder. Det tyckes, som desse stensatte platser varit offerställen för soldyrkan. Deras kretsform kunde således afbilda solskifvan och offerelden solflamman. Det är bekant, att solen i norden och flerestädes ansågs för gudomens himmelska liksom elden för dess jordiska afbild.

På dessa moar längre åt söder stå äfven jemte vägen större och mindre stenar. Man träffar äfven flerestädes dylika dels på släta marken, dels på jordhögar. Vid östra sidan om Tanums slätt höja sig på en ljungbeväxt bergsluttning trenne tunna men breda hällar, den ena 10 fot, den andre 9 fot 6 tum och den tredje 9 fot lång, hvilka bilda en trekant, som å hvarje sida håller 15 steg. [ 84 ]Till höger ligger en större, till venster en mindre domring. Den förre består af åtta större, den sednare af sex mindre klumpformiga omgifningstenar och en likdan midtsten, och den förre håller 15, den sednare 9 fot i tvärmått. Häromkring ligga tjugo grafhögar, som dels ha små, dels alldeles inga bautastenar. I närheten rinner en bäck, och på andra sidan derom räknar man omkring fyratio grafhögar, af hvilka trenne ha ungefär 6 fot höga bautastenar. I denna socken finnes en mängd större och mindre domringar, som utgöras af flere eller färre större och mindre kullerstenar. Helt nära hafsstranden ej långt ifrån Kuseröd ligga å en slätt, som omgifves af höga berg, tvenne treuddiga stensättningar på få stegs afstånd från hvarandra. Bådadera äro lika stora och ha starkt inåtsvängda sidor. Hvarje arm, som är något smalare utåt, håller omkring 40 fot i längd. Dessa stensättningar äro med omsorg lagde och något högre åt midten än åt ändarna. Den ena af dessa har vid ändan af hvarje arm en upprest sten. Det är, och måhända alltid förblifver en oafgjord fråga, för hvad ändamål hällar blifvit i trekant uppställde på det sätt, som vi nyss omtalt, och stensättningar blifvit i trekanter anlagde, såsom de vi nyligen beskrifvit. Man torde likvisst böra här anmärka, att tretalet varit i de äldsta tider heligt, och att detsamma vördades långt förrän någon strimma af christendomens ljus randades i norden; ja, det uttrycktes med trenne särskilda gudapersoner, till exempel Har, Jafnhar och Thridi; Oden, Vile och Ve; Oden, Thor och Freyer o. s. v. allt efter olika föreställningar om den Allsmäktiges uppenbarande i särskilda och samverkande gudakrafter. Det torde derföre icke vara alldeles osannolikt, att hällar, ställde i liksidiga trekanter, och [ 85 ]stensättningar ordnade i lika utsprång, tillkännagifva andaktsplatser, hvarest offer varit förrättade. Att domringar och grafhögar finnas i närheten häraf, motsäger icke denna förmodan. Det synes tvertom vara en hög idé att skipa rätt och jorda frägdade män å de ställen, hvarest man nedkallade gudarnes välsignelse. Visst är åtminstone, att man icke, såvidt jag vet, funnit inom dylika trekanter spår efter någon slags begrafning. De kunna således icke vara grafvårdar.

Många större och mindre griftrör, som ligga häromkring på bergspetsarna, omsluta kistor, hvilka äro murade af flisig gråsten och försedde med lockhällar. Dessa kistor äro bredare i ena än andra ändan och passande för större och mindre lik. I härvarande många griftrör har blott en enda kista befunnits i våra dagar orubbad. Nordost ifrån Tanums kyrka å en temligen hög bergspets blef ett griftrör, hvari en galge för omkring ett århundrade tillbaka varit upprest, till en del bortfördt, hvarefter detsamma 1816 undersöktes. Här råkades vid ungefär 6 fots djup en häll, som höll vidpass 10 fot i längd, 4 fot i bredd och 9 tum i tjocklek. Rundtomkring kanterna af denna häll lågo små flata stenar, hvarinom märktes en mängd kol och aska. Jag skulle tro, att man här anställt ett brännoffer, innan griftröret blifvit uppkastadt. Efter hällens borttagande träffades en kista, som var något öfver 6 fot lång, 3 fot bred i norra och något smalare i södra ändan. Sidorna bestodo af flere släta stenar, som voro med omsorg hoppassade, bottnen utgjordes af sjelfva berget, hvarpå små runda klapperstenar lågo tätt intill hvarandra. Ej det ringaste spår efter ben eller aska kunde här upptäckas. Tiden måste ha helt och hållet förstört den kropp här blifvit nedlagd. Vid [ 86 ]öfre ändan af kistan funnos tvenne förergade hals- eller bröstknappar af kopparblandning, hvilka förmodligen tjent till en djurhuds eller ett öfverplaggs sammanhållande. De liknade alldeles de tvenne knappar, som hittades 1701, den ene i en grafhög, den andre i en askkruka i trakten af Hamburg[21]. Dylika knappar ha äfven blifvit i sednare tider funne i Danmark. Vid ena sidan låg ett handspjut, hvars klinga, likaledes af kopparblandning, var tveäggad, 1 fot 4 tum lång, 1 tum bred och mycket anfrätt. Efter skaftet, som varit med fem naglar fästadt vid klingan, syntes icke det ringaste spår. Vid andra sidan låg en lansspets af flinta. En dylik kista, belägen i Östbo härad af Jönköpings län, utgjordes af påkantstående stenar med trenne lockhällar och innehöll ett liknande handspjut 1 fot 4 tum långt, hvilket dock skiljde sig deruti, att skaftet varit fastsatt med en tånge och en knapp derutanför. Det förekommo inga lemningar efter lik. Det tyckes vara uppenbart, att sjelfva benen blifvit till följe af luftens inträngande förtärde. Flere sådana kistor förekomma äfven i Danmark, hvilka äro dels nedsänkta i marken, dels betäckta med jordhögar. I dessa har man träffat benragel jemte sten- och metallredskap. Man lärer der ha begagnat jord i brist på sten, och benrageln måste genom luftens utestängande bibehållit sig. Desse grafvar tillhöra tvifvelsutan nordens urinvånare. Den utmärkte fornforskaren C. Molbech har nyligen lemnat korta, men innehållsrika upplysningar om hithörande ämnen[22]. I några dylika kistor har man träffat [ 87 ]hällristningar, till exempel i Bredarör vid Kivik i Skåne och uti en grafhög i Grefvinge socken på Seland samt annorstädes. Detta förhållande talar jemväl för dessa lägerställens höga ålder.

I Tanums socken å Greby utmark ligger en märkvärdig valplats till venster om vägen från Hede till Grebystad. Här räknas sjuttiotre runda högar, som hålla vidpass 24 fot i tvärmått och omgifvas med ganska vackra kantstenar. Af dessa högar ha sexton upprättstående, tjugoen kullfallna bautastenar, som äro från 6 till 14 fot långa. Flere bautastenar tyckas vara härifrån bortförde. Här räknas dessutom fyratiofyra aflångfyrkantiga högar, som äro ungefär 18 fot breda och 50 långa, hvilka ha mindre kantstenar och uppräta hörnstenar, men inga bautastenar, eller spår efter dylika. Man kunde med något skäl gissa, att de anseddare hvila hvar för sig i de förra och de ringare hopvis i de sednare högarna. Det tyckes, som desse blifvit der uppkastade, hvarest de stridande stupat. Denna valplats får derigenom en ökad märkvärdighet, att en sägen härom bibehållit sig intill våra dagar. Det berättas nemligen, att Skottar uppträngt till Bullarens härad och der blifvit af ortens Småkonungar slagne vid Nafverstad. Man ser omkring dervarande kyrka öfver hundra större och mindre grafhögar, som äro dels runda, dels aflångfyrkantiga eller sådane som de, hvilka finnas vid Greby, men utan bautastenar. Främlingarne drogo sig tillbaka till Tanum, hvarest striden förnyades. Af det fältslag, som här stod, skall en liten bäck, hvilken förbiflyter kyrkan, fått det namn den ännu bibehåller; nemligen Blodbäck. Skottarne, som äfven här ledo nederlag, fortsatte sitt återtåg, hvarunder deras Konung Walbret stupade i ett bergspass vid södra ändan af den [ 88 ]såkallade Prestmyran, hvarest han skall enligt sägen blifvit begrafven i en dervarande stenkista. Men detta är i så måtto en villfarelse, som denna fornlemning är, såsom vi ofvanföre visat, ett altarbord; men väl kunde denne Konung blifvit tillika med sina fallne landsmän nedlagd i de jordhögar, hvilka omgifva detsamma. Det är jemväl tänkbart, att Walbert blifvit på detta altarbord offrad åt gudarna och att till följe häraf detsamma fått benämning af hans graf. Vid valplatsen å Greby utmark skola våra Småkonungar tillkämpat sig en afgörande seger. Det skulle väl tyckas, som tiden icke medgifvit att vid Nafverstad uppresa några bautastenar, men att man deremot vid Greby haft godt rådrum härtill. Närmare stranden skall slutligen en underbefälhafvare vid namn Kuse stupat, och man säger, att han hvilar i en af dervarande treuddiga stensättningar. Men detta lärer också vara ett misstag, emedan detta slags fornlemningar, enligt en ofvanför anförd förmodan, äro andaktsplatser eller offerställen. Man kunde deremot gissa, att äfven denne underbefälhafvare blifvit efter urtidens grymma sedvana offrad, och att detta ställe derföre kallas Kusens graf och härvarande gård Kuseröd. Vi veta, att Skottarne i en aflägsen forntid härjade på våra kuster, och att våre förfäder gjorde dem lika förödande återbesök. Denna sägen, som således i sig innebär en sannolikhet, har J. Oedman 1746 omständligen antecknat, och C. G. G. Hilfeling har 1792 hört densamma både i Nafverstad och Tanum. Jag torde till förekommande af framtida misstag böra i afseende på valplatsen vid Greby nämna, att densamme finnes tvenne gånger anförd i Nordiska Fornlemningar, liksom vore der fråga om tvenne särskildta ställen[23]. Orsaken härtill [ 89 ]är följande. Sedan jag i första delen af dessa samlingar aftecknat och beskrifvit meranämnde valplats, erhöll min medarbetare J. G. Liljegren, som efter min afflyttning till Lund ensam utgaf andra delen, en ritning, hvilken C. G. G. Hilfeling tagit af densamma från en annan synpunkt än den jag ansett mig böra välja. Härigenom lärer ifrågavarande ritning förekommit min utmärkte medarbetare såsom en helt annan valplats; ty i annat fall hade naturligtvis detta misstag ej inträffat, emedan det låg, såsom förorden visa, i vår gemensamma plan att endast utgifva obekanta fornlemningar. Slutligen torde här böra anmärkas, att de ofvannämnde treuddiga stensättningar, som ligga vid Kuseröd, ha mera inåtsvängda sidor och vida lägre midtfyllningar än de teckningar, som P. Tham utgifvit, förete. Här bör jemväl erinras, att de stora sträckor af kullersten, som ligga under härvarande bergsbranter, äro liksom på en mängd andra ställen bergras, som vågorna i en urtid rundat genom vräkning mot hvarandra; men ingalunda, såsom P. Tham trott, af våra förfäder samlade för stenkastning, hvartill de dessutom äro alltför grofva[24].

I denna bygd träffas ganska många grafhögar, som äro på marken uppkastade dels af mindre kullersten, dels af jord, dels af bådadera. De förre innehålla merendels större och mindre stenkistor, hvari lik och urnor varit nedsatte, de sednare betäcka kringmurade urnor eller endast bensmulor och aska. I ett större griftrör, som ligger på Hoghems utmark i ofvannämnde socken och har ungefär 250 fot i omkrets och 18 i höjd, fanns för några år tillbaka på l6 fots djup en fingerring af guld med tillsats af silfver. Denne är in- och utvändigt kullrig och [ 90 ]ganska illa arbetad. Här lågo äfven några förergade kopparsaker, som varit, såsom det tyckes, handtag och fötter på ett kärl.

Vid anläggning af en ny trädgård vid Tanums prestgård fanns en urna, hvari låg en guldfingerring. Denne har väl redan blifvit bekantgjord, men hvarken riktigt aftecknad eller beskrifven och bör derföre här omtalas[25]. Ifrågavarande fingerring, som saknar främmande tillsats, är temligen tunn, utvändigt kullrig och utsirad, invändigt ihålig, men tillhartsad. Härå märkas fyra fullkomligt lika hufvud- och lika många biprydnader. Hvarje hufvudprydnad har i midten ett fyrbladigt kors och deri en rundel samt å båda sidor en trebladig lilja, hvilket allt omfattas af raka linier, som vid ändarna sammanbindas med halfcirklar. Hvarje biprydnad består af tre punktlika upphöjningar. Man ser vid första ögonkast, att detta arbete är pressadt eller drifvet; ty i annat fall kunde de särskilde prydnaderne icke vara så fullkomligt lika hvarandra. Man ser äfven, att dessa utsiringar tillhöra icke en hednisk utan en christen ornamentslära. Här äro nemligen kors och liljor i förening med trenne sammanbindande punkter. Ehuru således denna guldring legat i en hednings aska, måste den dock vara en christens arbete, och den har naturligtvis kunnat af en viking hemföras från främmande kuster.

En jordhög belägen på Tannams Pilegård torde i anseende till sin inre ovanlighet icke böra här med tystnad förbigås. Då en åbo ville för några år tillbaka utjemna denna grafkulle, som höll 90 steg i omkrets och låg i en åker, träffades vid 2 fots 6 tums djup en kista, hvilken utgjordes af hela sido- och gafvelhällar med jordbotten [ 91 ]och en enda lockhäll. Denna kista var 7 fot lång, 2 fot bred och lika djup. Häri fanns en någorlunda bibehållen jernyxa 6 tum lång, en förrostad jernskena och ett genomborradt blylod 2 12 tum långt, samt några förergade kopparringar. Man sade sig icke ha här funnit några ben, men då man vid kringliggande grafkullars utjemnande hittat menniskoskallar; är det mer än troligt, att någon ryktbar man fått sitt hvilorum i denna kista. Yxan passade både för bardalekar och för timmerarbeten. Jernskenan har tvifvelsutan tillhört en sköld; men blylodet måste naturligtvis afse ett fredligt yrke. Den döde lärer således kunnat både uppträda såsom stridsman och byggmästare; egenskaper, som i forntiden bättre förenades än i våra dagar.

Sedan vi i korthet omtalt de märkvärdigaste fornlemningar, som förekomma i Tanums socken, torde vi böra, innan vi begifva oss härifrån, omnämna den uråldriga kyrka, som här stått och den nya, hvilken här finnes. Den gamla kyrkan bestod af skepp och kor, bådadera aflångfyrkantiga med tjocka omgifningsmurar och en mellanmur. Skeppet hade en ingång från vester och en från söder, koret blott en sådan från söder. Skeppet och koret, hvilka saknade pelare, hade trähvalf. Ett vapenhus låg vid det förras södra och en sakerstia med tunnhvalf af gråsten vid det sednares norra sida. Trenne fönster med höga bröstningar funnos å södra, men inga å norra sidan. Dessa fönster, som varit ganska små, hade till vinnande af nödig dager blifvit något upphuggne. Ett ganska litet fönster med halfrund betäckning hade ursprungligen funnits å skeppets vestra och ett ansigte af sten prydde korets östra gafvel. Ett temligen högt torn hade för längre tid tillbaka blifvit af gråsten uppfördt vid [ 92 ]skeppets vestra ända, hvilket måst för några år sedan af fruktan för ras till hälften nedtagas. Denna kyrka, som rymde omkring 2000 personer och som var på J. Oedmans tid den största i Bohuslän, var numera förliten. Samma uråldriga byggnad blef derföre nedrifven och en ny uppfördes i dess ställe. Den nya kyrkan består af ett aflångfyrkantigt skepp, som utvändigt håller hela 120 fot i längd och nära 60 i bredd. I vester ett fyrkantigt torn, i öster en fyrkantig sakerstia. Skeppet har å hvarje sida rundbetäckta fönster och en rakbetäckt ingång samt en sådan genom tornet. Här finnas inga pelare; men deremot ett lågspändt trähvalf och en låg takresning. Tornbetäckningen är enligt nutidens bruk lyktformig. Vi se således för oss en helgedom, hvilken i vår konstrika tid är ganska konstlös. De gamle uraktläto icke att genom ett utsprång åt öster bereda en altarplats. Vi se deremot en liten sakerstia, som liknar en grindstuga. Men ehuru enkel än denna kyrka är, så har man likvisst sökt att utsira henne. Man har nemligen utanför ingången genom tornet anbragt en portal, som i sanning är i sitt slag egen. Tvenne kolonner, som äro så tjocka på midten af lifven, att deras likar svårligen finnas i den vida verlden, uppbära en låg fronton, som deremot är temligen vanlig. Denna portal håller öfver 15 fots bredd, men endast 17 fots höjd till spetsen af frontonen. Det är lätt begripligt, att en sådan portprydnad, hvilken i anseende till breddens och höjdens missförhållande till hvarandra vore vid hvilken byggnad som helst sällsam, tyckes vid en tornfasad framstå såsom en besynnerlig leksak. Norra och södra sidoingångarne ha äfven blifvit utsirade. Desse låga ingångar, som ha raka betäckningar, äro infattade i höga murfördjupningar med halfrunda betäckningar. Här [ 93 ]äro något utspringande portaler inbyggde, hvilka ha ungefär lika bredd och höjd. Det är helt naturligt, att murfördjupningarne i förening med dessa framstående förstuqvistar göra ett störande afbrott. När man ser det stora skeppet, som i stället för korutsprång har en liten sakerstia, när man ser de lågspända takvalfven derinne och de lika besynnerliga som oansenliga portalerna derute inklämda i murfördjupningar; måste man i sanning beklaga, att våra byggmästare så föga studera den gamla byggnadsarten; ty i annat fall skulle ej den nya kunna utan afseende på mera passande förhållanden framkomma med dylika sällsamheter.


  1. S. Sturl. Olof Tryggvassons Saga Kap. 68 och 116.
  2. S. Sturl. Olof Haraldssons Saga Kap. 97.
  3. S. Sturl. Sigurd Jorsalafarares samt Östens och Olofs Saga, Kap. 11, 23 och 40.
  4. S. Sturl. Magnus Blindes och Harald Gilles Saga, Kap. 10 och 11. Jemför P. F. Suhms Historie af Danmark, V. T. s. 487.
  5. Stora Rimkrönikan och Erici Olai Chronica i Script. Rer. Svec. T. I. S. II. p. 36 och T. II. S. I. p. 84, 86. S. Lagerbrings Svea Rikes Historia, 3 D. s. 63—64.
  6. T. Torfæi Historia P. I. p. 36. och J. Laurizsön Wolffs Norrigia illustrata s. 153. Jemför Sviog. Mun. s. 22.
  7. N. Slanges Christian IV:s Historie, Köp: 1749. s. 83.
  8. Christian IV:s Historie s. 1306.
  9. S. Pufendorf de Rebus a Carolo Gustavo gestis, p. 380.
  10. E. Cederbourgs Beskrifning öfver Göteborg, s. 134.
  11. C. Linnæi Vestgöta-Resa s. 159.
  12. E. Cederbourgs Beskrifning öfver Göteborg s. 133.
  13. Dersammastädes.
  14. J. Oedmans Bahusläns Beskrifning, Stockh. 1746 s. 302.
  15. P. Kalms Wästgötha och Bohusländska Resa, förrättad år 1742, Stockh. 1746 , s. 96.
  16. Allmänna Journalen år 1821 N. 59.
  17. P. Thams Göthiska Monum. s. 1.
  18. Se härom Samlingar för Nordens Fornälskare 1 T. s. 16.
  19. Nordiska Fornlemn. I.
  20. Antiqvariske Annaler 2 B. 1 H. s. 74. N. H. Sjöborgs Samlingar för Nordens fornälskare T. I. s. 87, 88.
  21. Cimbrisch-Hollsteinische Antiquitäten-Remarques, 45:ste Woche, d. 7 Novemb. 1719, Fig. 1, 2.
  22. C. Molbechs Fortællinger og Skildringer af den danske Historie, 1 Deel, Kiöb. 1837, s. 41-43.
  23. Nordiska Fornlemn. XXIII och LXXIII.
  24. P. Thams Göthiska Monum. s. 16, Tab. XVIII.
  25. P. Thams Göthiska Monum. s. 14, Tab. XV.