Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838/Kapitel 7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Mjölkeröd — Fredrikshall
Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838
av Carl Georg Brunius

Fredrikshall — Carlstad
Carlstad — Husaby  →


[ 160 ]

7.
Fredrikshall — Carlstad.


Ifrån Fredrikshall togs vägen uppför Storklefven, som under fästningen uppleder till Ideslätten. Denne uppförbacke är, ehuru anlagd i krokar, utomordentligen brådstupande och svårkörd. Ideslätten har flere välbyggda landtgårdar och kan med sina målarsköna omgifningar göra något skäl för sin vackra benämning. Bö gästgifvaregård, som ligger på en liten höjd, erbjuder en vacker anblick af denna slätt. Å ömse sidor skogbeväxta bergsryggar, vid ena ändan Fredrikssten med vidsträckta utanverk och vid den andra Idefjärden med väldiga bergsstränder; i sanning en storartad omgifning! Den, som lifvas af en ungdomlig inbillningsgåfva, skulle här måhända tycka sig vara å den besjungna Idavallen i närheten af den skyhöga Asaborgen. Visst är emellertid, att man i denna sköna nejd kraftigt lekt med ödets taflor, och att en länge skottfri Balder bland forntidens Drottar här fallit, troligtvis för en Asaloke. Sedan nu denna jord, hvilken insugit den oförgätlige hjeltens blod, omsider blifvit, liksom af Surturs hämnande lågor renad, och den Tolftes idé blifvit genom den Fjortondes vapen utförd; måtte de stridige krafterne för alltid upphöra, och måtte liksom efter Ragnarök en ny skapelse alltmer utveckla sig!

[ 161 ]Böklefven, öfver hvilken man uppkommer från Ideslätten, är ganska lång och mycket brant. Vägen slingrar sig sedan mellan och öfver bergskullar och moras i omgifning af barrskog.

Nära Prestbacka gästgifvaregård spegla sig skogbeväxta branter i Örsjön, som är temligen stor. Här ligger en träkyrka, som till torn, långhus och kor är så enkel, så konstlös, att hon, en motsats af de nyssnämnda helgedomarne, liknar vår tids Svenska landtkyrkor; det vill säga, att hon kunde af den enfaldige kallas vacker.

Öfver en smal vik af Kornsjön, nemligen Högsundet, inkommo vi öfver en ny träbro på Svenska gränsen till Högens gästgifvaregård, som ligger ej långt derifrån å en ansenlig landthöjd. Från Fredrikshall till Högen kunde man före 1814 knappast framkomma till häst, och nu är mellan dessa ställen en, ehuru backig, dock mycket stor och ganska god väg.

Resan fortsattes till Lundby gästgifvaregård på en likdan väg, hvilken öppnades 1822. Härifrån passeras dels skogsbackar, dels ljunghedar. Månget multnadt tall- och björkträd ligger häromkring, en följd deraf, att ved och virke icke kunnat före vägens anläggning föryttras. Dessa föga odlade trakter ha några täcka utsigter. Ett ställe fästade i synnerhet vår uppmärksamhet. En kulle till venster beskuggade vägen med grofva tallar och lummiga björkar och en insjö till höger framglänste mellan skogbeväxta stränder. Vi hotades med ett åskväder, men molnen skingrades och solstrålarne frambröto. Fjälltrastar lifvade skogen med sina gälla drillar och trenne örnar kretsade luften med stilla vingar öfver insjöns spegelklara yta. [ 162 ]Vid Lundby gästgifvaregård lemnade vi den nya vägen, som går till Venersborg, och begåfvo oss öfver Töftedalsfjället. Man sade väl, att vägen häröfver vore ganska smal, backig, klippig och ofarbar med större åkdon, att man här ofta kört omkull och skadat sig o. s. v. men enär vi ärnade oss till Åmål, var denna genvägens omtalta besvärlighet obetydlig i jemförelse med omvägens tidspillande längd. Ehuru det således började regna och qvällas, så begåfvo vi oss likväl åstad. Tvenne raska skjutsbönder medföljde för att å hvar sin sida akta vagnen från stjelpning. Afskräckande uppförbackar och smala bergsklyftor genomtågades innan vi uppkommo på Töftedalsfjället. Häruppe utbreda sig kala bergskullar mellan oländiga dälder, och här växa utom ljung och enbuskar endast stormbitna dvärgtallar. Ödsligheten minskas föga genom några små insjöar, hvilka omgifvas af skrofliga bergshällar. Man skulle tycka, att den lifvande naturen här för alltid inslumrat; eller man skulle tycka, att här vore en liten afbild af Lapplands ödemarker. Våre urfäder ha likvisst älskat dessa stormiga klipphöjder. Här ligga nemligen några griftrör med stenkistor. Men dessa obebodda nejder ha likväl icke skyddat dem för högbrytare. Sedan vi på dessa bergsryggar tråkat upp och ned för större och mindre kullar, hunno vi omsider till några slingrande, halsbrytande utförbackar, hvarpå vi kommo efter nära en half mils gående åter i gladare bygder. Genaste vägen mellan Fredrikshall och Åmål går öfver Töftedalsfjället och många fara häröfver, men flere afskräckas härifrån. Det torde väl derföre vara något skäl att med allvar påtänka denna genvägs förbättring, helst densamme är i sig föga lång.

[ 163 ]Vid Vestra Ed öfverfares en hög och smal landtrygg, som åtskiljer Stora Led och Lögsjön. Härbredvid ligga Eds kyrka och prestgård, hvilka omgifne af löfträd, ha en skön belägenhet på en sluttande strandbacke. Ehuru det redan mörknat, innan vi framkommit till gästgifvaregården Onsön; så funno vi oss likvisst föranlåtne att i anseende till densammas nog klena beskaffenhet fortsätta resan. Sedan vi hunnit vidpass en fjerdedels mil härifrån, gjorde sig hästarne så istadige, att ett ombyte blef nödvändigt. Dylika ledsamheter äro i bergsbygder, som ha svaga hästar och stora backar, visserligen icke sällsynte. Vi togo detta missöde med allsköns lugn, och skjutsbonden föga bekymrad häröfver frånspände sina hästar och begaf sig åstad efter andra. I afseende på dylika händelser har jag hört bönderna i Bohuslän beklaga sig öfver bergsandar, som tillställa, såsom de säga, tasselrier emot vägfarande. Emellertid nämnde vår skjutsbonde intet härom; han trodde måhånda, att vi icke fruktade några kringsmygande tasselandar. Efter en god timmas förlopp framkommo andra hästar. Detta dröjsmål saknade icke intresse. Vi befunno oss nemligen under en hög klippvägg i omgifning af flera bergshöjder. Ur en däld nedanför uppstego tjocka dimmor, hvilka under månans klara sken gjorde ett eget afbrott mot klippbranterna. Jag tyckte mig försatt tillbaka i mina barndomsår, då jag med orolig uppmärksamhet åhörde de gamles sagor om bergjättar och berggubbar, skogsfruar, strömkarlar o. s. v.

Vi qvarstadnade öfver natten på Vägne gästgifvaregård. På andra sidan om denna slingrar sig vägen öfver en hög bergsluttning. I djupet härnedom utbreder sig Gransjön, hvars höga bergstränder och branta klippöar prunka med skön barr- och löfskog. Vid [ 164 ]skuggrika vikar framskymta gårdar och torpställen, som omgifvas med små ängar och åkrar. Under framfarten erbjuder den öbeströdda vattenyttan en mängd vexlande utsigter, som täfla med hvarandra i naturskönheter. Hvad äro väl Mälarens täcka omgifningar i jemförelse med dessa alptrakter? Sångfåglar prisade den lugna morgonstunden och skogsdufvor kringsväfvade oss med en paradisisk trygghet. Den smala vägen, de djupa branterne, de svaga broarne glömdes lätt vid omvexling af svalkande dungar och vid anblicken af grönskande dalar under solbeglänsta fjällväggar. Vi fingo snart å södra sidan se Säbykärnet, som omgifves dels af skogbeväxta dels af odlade kullar. Anfasterbön ligger på en skön landthöjd mellan Gran- och Ivägsjön. Detta ställe beskuggas af barrträd, björkar och alar. Härnedom öfverfares Nordbron, som nyligen blifvit af trä ombygd öfver en bred ränna mellan nyssnämnda insjöar.

Man tyckes här föga påtänka skogshushållning. Man knuthugger bonings- och uthus, kringtimrar gårdsplatser, inhägnar små ägor med hank och stör och sätter i stället för grindstolpar tresidiga timmerkar, som fyllas med gråsten o. s. v. Om härtill läggas svedjande och kolning; så visar det sig, att skogen, som här utgör en vigtig utkomslkälla, hårdt anlites, och att, om ej en planmessig hushållning dermed iakttages, våra efterkommande torde få se Dalsland lika skoglöst som norra Bohuslän. Detta är så mycket troligare, som Dalsland visserligen icke nu är skogrikare, än Bohuslän varit för ett och annat sekel tillbaka.

Från Taxvikens gästgifvaregård, hvilken på en tvärbrant bergskulle visar sig såsom ett bergfäste, öppnas en vacker utsigt öfver Ivägsjön. Man ser härifrån djupt [ 165 ]inunder sig spiran af Steneby kyrka, som tyckes ligga ganska lågt straxt nedom en lång backe. Men förhållandet är helt annorlunda. Vägen slingrar sig utför och uppför flera backar. Man öfverfar en hög bro och kommer efter en lång krökning ändtligen fram till nämnda kyrka, vid hvilken prestgården är belägen. En liten bergskulle härbredvid erbjuder en skön anblick öfver den bro, hvilken vi nyligen öfverfarit, och Stenebyström, som derunder utfaller från Ivägsjön, kastar sig utför några klippbranter, genomskär en djup bergsdal och omgifven med gles barr- och löfskog infaller i Laxsjön. De kringliggande bergen äro skogbeväxte, och vårdade åkrar och ängar utmärka prestgården. Månget palats saknar en så intagande belägenhet.

En berättelse, som blifvit flere gånger upprepad, att nemligen här skulle finnas å bergskullen jemte kyrkan ”en skapnad efter en stor menniska,” hade hitlockat oss[1]. Jag hade naturligtvis väntat att här finna en hällristning. Härtill syntes ej något tecken, men deremot funnos på den höga branten åt strömmen flere väldanade jättegrytor. En sådan höll öfver 22 fot i tvärmått med en höjd åt bergsbranten af omkring 30 fot. En annan hade 8 fot i tvärmått, och var, ehuru igenfylld med jord, temligen djup. Prosten Jonas Stenbäck, som är född i denna trakt och en längre tid varit här Kyrkoherde, hade godheten visa mig den berguthålkning, som man ansett vara ett märke efter en stor menniskas hviloställe. Denna berguthålkning är likväl icke annat än en klyfta, hvars kanter blifvit i en urtid tillslipade genom hafvets vågor och hvilken har ingen slags likhet efter någon menniskofigur. Denna saga måste uppkommit af allmogens besynnerliga [ 166 ]tankar om våra urfäder. Deraf berättelsen om jättegrytor, jättefjät, jättesäten o. s. v. I Bohuslän och Tanums socken säges af allmogen, att de klippfördjupningar, som likna hvilostolar, blifvit tilldanade af jättar, som deri nedsatt sig medan bergen voro mjuka.

Bemälte Prost emottog oss med en synnerlig välvilja, och då han icke kunde i anseende till vår brådskande resa qvarhålla oss till middagen; måste vi likväl på stående fot hos honom intaga en måltid, hvarunder vi undfägnades bland annat med lax, hvilken varit fiskad i den förbiflytande strömmen. Då vår gladlynte värd med en förekommande artighet yttrade, att vi gjort hans hus en ära genom vårt inträdande deri; svarades, att ju aflägsnare man vistas från sånggudinnornas hembygd, dessmera värderar man deras omgifning. Detta uttryck väckte munterhet, och vi skiljdes icke utan afsaknad från denne hedersman, ehuru sammanvaron knappast räckte en timma.

Å Taxvikens gästgifvaregård var genom ett anslag tillkännagifvet, att, emedan Långbron, som ligger öfver Laxsjöns utlopp, vore ofarbar, borde en omväg tagas. Den raske Prosten Stenbäck sade likväl, att den, der icke vore rädd, kunde nog öfverkomma. Han berättade jemväl, att, hvad jag förut sett i särskilda anteckningar rörande Dalsland, några oförklarliga inhuggningar funnos på en klippa vid Högsbyn trefjerdedels mil derifrån. Man har trott dessa vara runor, men jag väntade der finna hällristningar. Emellertid blef jag mycket angelägen att få sjelf granska dessa fornlemningar. Vägen togs derför om Långbron för att komma till Högsbyn.

Vi foro öfver höga branter och genom tjock barrskog, och fingo snart en herrlig anblick af Laxsjön. [ 167 ]Skogbeväxta uddar och öar bilda de skönaste grupper. Vattenytan krusades lindrigt af vinden, som genomspelade löfträden. Slokbjörk och hvital lifvade förgrunden, hvarest en liten hydda erinrade om menniskans ringa behof. Billingsfors kyrka och jernbruk i bakgrunden tycktes liksom simma på vattenytan och höga bergsryggar deromkring förlorade sina skogstoppar i den aflägsna rymden. Baldenäs, en välbyggd egendom, pryder detta sköna landskap. Tiden medgaf tyvärr icke att på närmare håll bese denna egendom, som utmärker sig för en ovanlig trädgårdsodling. Alla dessa vexlande partier beglänstes af middagssolen, hvarigenom de visade sig mera högtidliga. Vi nedrullade för en lång och krokig backe, som beskuggades af frodiga löfträd. Till höger hotade en skroflig bergshöjd med öfverhängande klippstycken, till venster ett hemskt bråddjup med Laxsjön derunder.

Denna insjö kastar sig genom en temligen bred och ganska stenbunden ränna i Åklången, hvilken utfaller i Rogvarpen. Branta skogbeväxta stränder erbjuda en inskränkt men vacker anblick. Öfver Laxsjöns utlopp förehades en brobyggnad, som fortfarit trenne år och som snart skulle fullbordas. Grunden består af pålar och träkistor, brokaren af bergfallen, men hvalfven af flisig gråsten. Hela underbyggnaden är kallmur med fogstrykning, men hvalfven äro deremot uppdragna med kalkbruk. Man räknar här fem hvalf, hvilka fått för beqvämlighetens skull olika storlek. Det mellersta håller nemligen 30, de närmaste ha hvardera 24, och de yttersta hålla hvardera 14 fot i tvärmått. Hela längden af brobyggnaden utgör 280 fot, bredden i bottnen 20, öfverst 16 fot, hvarje bröstning är 2 fot bred och likaså hög. Det är ganska berömvärdt, att man i en aflägsen landsort, hvarest god [ 168 ]tillgång finnes på skog, företager sig en så ansenlig brobyggnad af sten; men det är deremot beklagligt, att skicklige byggmästare saknas. Men hvarifrån skulle sådane komma, då man i Sverge föga befodrar byggnadskonstens utbredande[2]. Man märker vid första anblicken af detta murverk, att hvalfstenarne icke luta efter hvalfslagens medelpunkter, hvarigenom spänningskraften naturligtvis försvagas. Några bågar ha dessutom blifvit borttagne innan alla hvalfven blifvit färdiga, hvarigenom ojemna cirkelslag uppkommit. Men om denna brobyggnad icke uppfyller konstkännarens önskan, så kommer densamma deremot att kosta vida mindre, än man kunnat skäligen vänta, nemligen omkring 9000 riksdaler.

Sedan vi hastigt besett brobyggnaden, började vi med allvar påtänka vår öfverfärd. Man vänte sig icke här någon färja. Den steniga och strida strömmen och de höga bräddarne derjemte skulle naturligtvis gjort en sådan oanvändbar. Men en gammal halfrutten träbro qvarlåg, hvilken icke allenast saknade ledstänger, utan hade flera större hål. Densamma hade dessutom genom strömmens undergräfning så nedsjunkit å ena sidan, att man icke kunde utan fara gå deröfver. Hvad skulle nu göras? Härvarande arbetare, som njöto middagshvila, trodde mig i anledning af några yttranden rörande deras murverk vara en byggmästare, och visade sig måhända derföre vara till min fägnad mycket beredvillige att hjelpa oss öfver. Hästarne frånspändes och en i sänder blef med mycken varsamhet öfverledd. Sedan fördelade sig arbetarne enligt min vanliga begäran på passande afstånd från hvarandra och genom denna försigtighet blef den [ 169 ]tunga vagnen dragen öfver de svigtande plankorna. Arbetarne hugnade sig öfver en liten gåfva, och vi gladde oss ännu mer öfver den lyckliga utgången af detta äfventyr. Mången torde tycka, att detta var ett dåraktigt företag. Men vi ville undersöka en fornlemning, som ingen hittills förklarat, och för detta borde något vågas. Visst är emellertid, att, om vår resvagn nedstjelpt i strömmen, hade vi å bondvagn fått tillfälle att bortskaka vår forskningsifver.

Vi afveko nu från landsvägen, och kommo på en mycket smal dock temligen farbar byväg till Högsbyn. Denna byväg vidpass trefjerdedels mil lång stod ännu under anläggning, hvarför vi inemot Högsbyn gående till fots läto vagnen framskapas öfver backiga och sumpiga marker; men vi fingo ej skäl att ångra vår möda.

Högsbyn, i Tisselskogs socken och Vedbo härad, ligger i omgifning af ängar och åkrar på en temligen vidsträckt landthöjd, hvarifrån man njuter en behaglig utsigt öfver Rogvarpen. Denna lilla bygd med Tisselskogs kyrka och flere kringspridda gårdar omgifves liksom härvarande insjö af skogbeväxta bergsryggar. Vi funno här jemte nämnde insjö en verklig hällristning på en kalkstensklippa, som ligger så nära vattenytan, att den vid storm öfversköljes. Denna kalkstensklippa består af tvenne afsatser, som slutta mot middagssolen. Flere stycken ha genom vittring lossnat och några äro bortsköljde. Här märkas många kanoter, en med 25 mans besättning; de fleste ha dock vida mindre manskap. Här ses jemväl några större och mindre sköldar, flere fotsulor ställde parvis jemte hvarandra, tvenne öppna händer. Dessutom förekomma några oregelbundna kroklinier, hvilkas betydelse är ganska obestämd; emedan några figurer finnas å [ 170 ]lösa stycken och andra måste genom vittring försvunnit. Härvarande figurer intaga en sträcka af 20 fot i längd och 8 i bredd; många sådane förekomma å den större hällen, men få å den mindre. Här märkas äfven afbildningar efter en ganska liten, naken fotsula och en mycket stor hand, hvilka visa sig uppenbarligen vara sednare inskärningar. Dylika tillsatser äro icke svåra att göra i en bergart, som kan med lätthet ristas med en knifsudd. Härvid bör dessutom erinras, att, då våra vanliga hällristningar klarligen synas vara inslipade eller inknackade med stenredskap, det tyckes, som denne blifvit med en hvass jernhacka inhuggen; men vid närmare påseende finner man, att denna bergart vittrar prickvis, och att figurerne således äro härliksom annorstädes inslipade eller inknackade med sten- ej med jernredskap. Af en ofantlig mängd hällristningar har jag aldrig förr funnit någon, som icke varit inslipad eller inknackad på urbergshällar och icke synnerligen långt aflägsen ifrån ehuru temligen upphöjd öfver hafsytan. Den starkare vittringen bevisar, att en ganska lång tidrymd förflutit, sedan desse figurer inslipades, och läget ådagalägger, att, hvad jag länge förmodat, de hällristningar, som förekomma vid våra kuster, måste af nordens urinvånare varit å sjelfva strandklipporna anbragte. Vid denna insjö har nemligen ingen vattenminskning eller landthöjning förändrat hällristningens ursprungliga förhållande till vattenytan, såsom fallet varit vid hafsstränderna. Ifrågavarande minnestafla röjer äfven, att våra urfäder med beväpnade kanoter omkringvrukit på Venern, hvilken, ehuru Rogvarpen icke sjunkit, förmodligen på den tiden stått något högre än nu. Det förtjenar för öfrigt i hög grad att undersökas, om några flere [ 171 ]hällristningar finnas i närheten af Venerns stränder, hvilket jag vågar på förhand antaga.

Vi hade redan lemnat Tjälls gästgifvaregård till venster, och måste således nu ombyta hästar. Vi togo härifrån en mycket smal byväg förbi Tisselskogs kyrka till Hensbyns gästgifvaregård. Man kommer vid denna kyrka på en nyindelt byväg, som är temligen farbar, derefter på en af menigheterne bekostad större väg, som utgör en herrlig förbättring af landsvägen. Man ser gråberg afvexla med kalkkullar och stycken af bådadera ligga om hvarandra. Skogbeväxta fjällar, vackra insjöar, trefliga bondgårdar och små torpställen bilda somligstädes i dessa trakter målarsköna grupper.

Vid Hensbyns gästgifvaregård öppnar sig en skön utsigt öfver en insjö och på andra sidan härom ligger Stenarsbyn, en täck egendom med ett större trähus. Här anlägges ett jernbruk. Arbetet göres med kostnad och omsorg. Det är en fägnad få engång i Sverge se, att här omsider försökes, hvad utrikes varit i sekler brukadt, nemligen att bränna murtegel utan någon ugn. Enhvar inser, att de ytterste lagren icke kunna på detta sätt genombrännas; men visst är, att, då endast murtegel skall för ett inskänktare behof anskaffas, är detta bränningssätt ändamålsenligt. Emellertid kan dock härvid anmärkas, att, då hårda och torra lerbackar, såsom här, finnas, det är vida bättre att i en sådan göra en passande ingräfning och i den verkställa bränningen, hvarigenom ved besparas och bättre murtegel erhålles. Man använde här Rydinska brukberedningen så, att blandningstunnan anbragt på en axel kringsdrefs af ett vattenhjul. Detta blandningssätt är visserligen en betydlig förbättring af Rydinska methoden och har, när större arbeten [ 172 ]verkställas och vattendrift finnes, stort företräde. Men ingen sakkunnig lärer bestrida, att, när osläckt kalk kan i närheten erhållas, en sådan brukberedning är ett onödigt arbete; emedan ingenting är lättare och ändamålsenligare än att vid släckningen tillsätta sand och grus, då två till tre personer kunna utan svårighet hålla flere murlag med tillräckligt kalkbruk.

Vid Torpane gästgifvaregård öppna sig mera flackländiga och bördiga trakter. Bergen äro häromkring låga och beväxta med krattskog och en sträcka af den såkallade Dalbosjön, en vik af Venern, öfverskådas.

Åmål har en treflig belägenhet jemte stranden. Denna lilla stad, som anlades 1640, genomskäres af några täcka kanaler. Broarne häröfver äro af trä och å sidorna brädbeklädde i hvalfform. Anstrykningen härå är likväl så misslyckad, att man vid första ögonkast ser, att detta icke är murverk utan träbråte. Gatorna äro ej synnerligen breda, men raka och väl stenlagda. Husen äro knuthuggne. De fleste bestå af tvenne våningar och äro betäckta med skiffer och målade hvita, gula och röda.

En bredare gata uppleder till kyrkan, som ligger på en temligen hög bergskulle. Denna helgedom, hvilken på afstånd röjer något anseende, visar vid närmare granskning, att ytan stundom bedrager. Vi träffa här en aflångfyrkantig hufvudbyggnad, som har skiffertak med lika sluttning åt sidor och gaflar. Vid midten af södra sidan ligger en utbygguad, hvars utsprång från norr till söder är ungefärligen hälften mindre än dess bredd från vester till öster. Denna utbyggnad har sidomurar, som äro lika höga som kyrkan, men åt söder ett gafvelfält, hvars spets motsvarar hennes takresning. Tvenne grofva, fyrkantiga pelare äro uppdragne i den muröppning, som å [ 173 ]hufvudbyggnadens södra långsida motsvarar utbyggnadens gafvelmur. Desse pelare förenas med trenne rundbågar, så att hufvud- och utbyggnad komma genom trenne hvalföppningar i förening med hvarandra. Från samma pelare äro tvenne rundbågar spände mot utbyggnadens gafvelmur. Den fyrkant, som bildas af dessa förenade pelare och motsvarande gafvelsträcka, uppbär en öfverbyggnad, hvilken har en träbetäckning med altan och en lanterna. Tornets nedre afdelning tjenar till förplats, dess öfre inrymmer klockorna. Kyrkans hufvudfasad och tornbyggnad äro således å södra sidan. Hennes hufvudingång intager midten af utbyggnadens gafvelmur och en sidoingång finnes å hvarje hufvudbyggnadens gafvelända. Denna helgedom upplyses af sju fönster på den norra, samt fyra sådana på den södra sidan, hvartill komma de, som finnas å hithörande utbyggnad. Alla dessa fönster ha liksom tornets ljudhål halfrunda betäckningar. Dessutom finnes ett rundt fönster öfver hufvudingången och ett korsformigt å gafvelfältet. Klipporna, som omgifva kyrkan, äro, ehuru något utplanerade genom sprängning, mycket ojemna. Derföre är en ganska lång trappa i tvenne afsatser anlagd utanför hufvudingången. En mindre sådan uppleder till vestra sidoingången; men ingen behöfves vid den östra.

Skärskådom nu kyrkans innandöme. En mellanmur, uppdragen vid östra ändan, bildar en halfrund nichfördjupning, som tjenar till altarplats. Härifrån till vestra ändan fortgå kolonner i tvenne rader, som, hvardera tillhopa tretton, uppbära breda läktare, från hvilka åter lika många kolonner uppstå till samma höjd som omgifningsmurarne. Häröfver sträcka sig platta betäckningar, som ha lika längd och bredd med läktarna. Det mellanrum [ 174 ]— man kan svårligen säga mellanskepp — som danas genom dessa nymodiga pelarrader, har tunnhvalf. Kolonner och betäckningar äro naturligtvis af trä, de förre målade, de sednare putsade. Vi räkna ännu tvenne kolonner, som vid vestra ingången uppbära en läktare. Altarprydnaden utgöres af ett litet förgyldt träkors. Talarplatsen — här finnes ingen egentlig predikstol — är midtpå norra läktaren. En liten orgel, som har en hvalföppning i midten, står på vestra läktarn. Bakom den mellanmur, hvilken bildar altarplatsen, finnas några smårum.

Slutligen böra vi nämna, att vid vestra sidan om hufvudingången å en fyrkantig stenskifva i yttermuren läses: Går in i Herrans portar med tackande uti hans gårdar, med lofvande tacker honom, lofver hans namn. Ps. 100.4. Å östra sidan å en likdan stenskifva: Under Konung Gustaf Adolfs regering byggdes detta Herrans tempel 1806.

Vid kyrkans yttre anordning kan i korthet anmärkas, att, då här saknas hufvudfasad åt vester och korutsprång åt öster, det vore förlåtligt, om man i en större stad ansåge denna byggnad vara uppförd för ett verldsligt ändamål. I afseende på kyrkans inre måste man beklaga, att de månge läktarne förorsaka en dunkelhet, som nästan öfverträffar den äldre katholicismens halfdager, helst altarplatsen saknar all belysning från öster. Här hade större takfönster varit ganska nödvändige, ehuru desse dock icke förmå gifva altarprydnaden någon upplifvande dager. Härtill kommer, att talarplatsen är olämplig, dels emedan predikanten icke kan utan stor ansträngning väl höras från långsidan, dels emedan predikstolen såsom en vigtig kyrkoprydnad hos protestanter icke borde jemte åhörarplatser intaga en del af en läktare, utan vara något helt för sig. I afseende på orgelns anordning kan [ 175 ]erinras, att derå varande hvalföppning föga öker faciatets prydlighet, men deremet skadar mekanikens sammanhang; och i afseende på smårummen, att de medföra ringa nytta i jemförelse med det utrymme, de borttaga. Dessa brister äro lika väsendtlige som ögonskenlige.

Kastom nu ett öga på byggnadens utförande. Vi torde då finna, att den konstidé, som här uppenbarar sig, står i full harmoni med den konstutöfning här förmärkes, eller med andra ord, att de äro hvarandra värdige. Man skulle väl tycka, att då hela kyrkan hvilar på berggrund och är uppförd af sprängsten, borde tornets ofvanbeskrifna underbyggnad vara bergfast. Men deri finnes ett så uselt murbruk — det består nemligen till största delen af lera — att de rundbågar, som uppbära tornets trenne sidomurar, börjat, ehuru grofva jernankaren blifvit derunder inlagde, märkbart gifva sig. Det är i sanning mer än troligt, att, när dessa jernankaren genom förrostning förlorat sin hållfasthet, de grofve pelarne skola i anseende till murbrukets bristande bindningskraft gifva efter för de tvenne sidobågarnes inåtspänning, hvaraf tornets instörtning blir en naturlig följd. Om kyrkans byggmästare förstått, huru ytterst vigtigt det varit att bereda dugligt murbruk; skulle han säkert icke vid denna kostsamma byggnads uppförande jemte Venern, hvaromkring så god tillgång finnes på kalk, försummat denna hufvudsak. Följden är äfven, att ingen anputs qvarsitter på yttermurarna och att den nedfaller från takhvalfvet, att fukt och röta förstöra golf och inredning o. s. v.

Det är ganska lätt, säger man, att klandra, men svårare att uppgifva, hvarför en sak icke kan skäligen vara bättre och huruledes en sådan skall ändamålsenligare utföras. Ingen sakkunnig lärer dock neka, att man i Sverge [ 176 ]liksom annorstädes gjort åtskilligt för byggnadskonstens upphjelpande, men att undervisningen varit i allmänhet ensidig. Den berömde von Wiebeking, som utan skonsamhet framdrager orsaken till civilarkitekturens närvarande förfall, visar, att man vid konstakademierne betraktat skönteckning såsom en hufvudsak, men deremot föga påtänkt ett grundligt studium af språken, historien, mathematiken och fysiken. Samme författare visar äfvenväl, att en mångårig sysselsättning med tecknande dödar hågen för vetenskaplig forskning, och att oförberedda resor till Frankrike och Italien och ett såkalladt konstnärslif i dessa länder ha oftare alstrat inbilskhet än säker byggnadskunskap o. s. v.[3]. Det tyckes emellertid vara ostridigt, att skönritning ingalunda förutsätter verklig byggnadsförmåga.

Medeltidens berömdaste byggmästare uppdrogo grund- och profilritningar samt genomskärningar med penna på pergament. Några dylika utkast finnas ännu i behåll, och de kathedraler, som derefter uppstått, väcka ännu hvarje konstkännares beundran. Milizia yttrar, att Palladio var en medelmåttig tecknare; men tillägger, att, lika litet som skönskrifning är grunden för lärdom, byggnadskonstens väsende består i skönteckning. Kortligen, det vill synas, som, i händelse man lade mindre vigt på detta mödosamma laverande, hvilket i synnerhet förr utmärkte våra byggnadsritningar, och man mera grundligt studerade byggnadskonstens vidtomfattande häfder samt forntidens och medeltidens mästarstycken i förening med nutidens anläggningar, skulle tvifvelsutan en allsidigare och säkrare åskådning vinnas. Man skulle icke för att synas [ 177 ]uppfinningsrik framkomma med planlösa och småaktiga förslag, hvilka, om än aldrig så väl laverade, framkalla byggnader, som ej sällan röja illa beräknade förhållanden. Dessa reflexioner må dock hufvudsakligen gälla i afseende på kyrkobyggnader. En helgedom bör icke allenast vara enkel, utan andaktsväckande, icke likna en menniskas boning, utan ett Herrans hus. En helgedom bör ha ett långhus med en så afpassad dager, att ett altare derframför liksom bestrålas af Guds klarhet. I nyare kyrkor finner man stundom ett motsatt förhållande, stundom en belysning, som passar en brunnssalon eller ett lusthus, någongång en läktarbruten halfdager. Men hvad värre är, kyrkor blifva stundom utförda utan afseende på akustiska lagar. Det är helt naturligt, att, på hvad tid och hvad ställe byggnadskonstens idkare ej grundligen studerat hithörande vetenskaper i förening med en ihärdig granskning af erkände mästarverk i denna väg, dylike misstag skola uppkomma. Vi våga derföre tro, att det vore önskligt, om unge män, som egnade sig till byggnadskonstens utöfning, laverade litet mindre och studerade litet mer, och först efter hithörande vetenskapers grundliga inhemtande påtänkte utländska resor. En så utrustad byggmästare skulle säkerligen icke föreslå en till sådan grad misslyckad kyrkobyggnad, som den vi nyligen beskrifvit. Detta önskningsmål hoppas vi vår tid, hvilken frambragt en mängd lika lärda som utförliga arbeten rörande byggnadskonsten, kan måhända snart nog verkliggöra.

Beträffande åter byggnaders ändamålsenliga utförande har mycket blifvit sagdt och ännu mer kan derom sägas. Visst är emellertid, att under nuvarande skråinrättningar goda arbeten svårligen kunna väntas. Såkallade mästare [ 178 ]sakna ju all högre bildning och göra endast såsom de sett andra före dem göra. Men icke nog härmed. De fleste offentlige arbeten utföras efter anställda enterprenader, eller, hvad likväl är bättre, på beting. När härtill kommer, att en trägen tillsyn och säker ledning saknas, så måste ju fuskerier bli deraf en naturlig följd. Sverge fick under medeltiden en stor myckenhet herrliga kyrkobyggnader, ej allenast i städerna utan äfven på landsbygden. Många ha redan blifvit genom tillbyggnader vanställde och andra för ombyggnader undanröjde, men ett vackert antal finnes dock i behåll. Det är likvisst icke svårt att förutsäga, att, om icke nutidens byggnadsväsende genom blifvande byggmästares allsidigare bildning, genom skråordningarnas förbättrande, genom enterprenadernas afskaffande upphjelpes, våra efterkommande få föga skäl att fägna sig öfver det sätt, hvarpå vi vårdat gamla, och del sätt, hvarpå vi uppfört nya helgedomar.

De fyrkantiga stenskifvor med dithörande inskrifter, som äro insatte vid sidorna af hufvudingången till Åmåls kyrka, bidraga visserligen icke till hufvudfasadens prydnad. Dylika minnestaflor blefvo aldrig anbragte på medeltidens kyrkobyggnader, och i sanning behöfver icke den, som åskådar dåtidens herrliga tempelbyggnader, att med några inskrifter väckas till andäktiga betraktelser; liksom man icke behöfver genom sådana erinras om de furstars namn, under hvilka de uppstått. För öfrigt vill det synas, som vördnaden för en Konung föga förökes derigenom, att hans namn inhugges å nutidens kyrkobyggnader. Jag skulle snarare tro, att, sedan en mängd skrifter utkommit rörande byggnadskonsten och en grundligare kännedom deraf börjar bli temligen allmän, mången [ 179 ]torde anse en sådan beställsamhet ha alldeles motsatt verkan. Mig tyckes, att en Konungs höga namn borde väl förskonas från en plats å en illa uttänkt eller vårdslöst utförd kyrkobyggnad. Men det skulle deremot vara mycket skäl deri, att den byggmästare, som uppgjort ritningar till eller ledt utförandet af en sådan, finge genom sitt namns inhuggande stå inför samtid och efterverld till ett slags ansvar för sina åtaganden. En dylik stadga skulle ofelbart sporra till ett grundligare studium af byggnadskonsten och en omsorgsfullare utöfning af densamma.

På vägen från Åmål till Afvelsäters gästgifvaregård inkommer man i Vermland. Vid den sköna Byelfven, som på andra sidan om samma gästgifvaregård utfaller i Venern nalkades vi icke utan vördnad den ansenliga grafhög, hvilken enligt sägen bevarar askan af Vermlands förste upprödjare, Konungasonen Olof Trätälja. Denne grafhög ligger i By socken å Sifhälla eller Säffle herregård på Byelfvens vestra sida och har en vacker belägenhet. Den är alldeles rund och håller vid jordytan 370 i omkrets, vid öfre kanten 140 och i höjd vidpass 40 fot. Man berättar, att den fördjupning, som finnes i midten, icke har tillkommit genom utgräfning, utan genom insjunkning. I denna händelse torde här vara en timrad grafkammare, och tyckes det löna mödan att undersöka, huru härmed förhåller sig. Små tallar växa på sidorna omkring och en ek är planterad i midten af samma grafhög.

Ehuru Byelfven bildar här nedanför ett fall, hvilket synes för drifvande af en vattenqvarn vara fördelaktigare än det som begagnas för ett dylikt ändamål vid slussen i Stockholm; har likväl ett större stenhus blifvit i närheten uppfördt för en eldqvarn, som nu icke var i [ 180 ]gång. Härvid kan i allmänhet anmärkas, att man i flera landsorter är mindre bevandrad i vattendrifts användande för qvarnverk, hvarpå ingen, som vet huru litet som göres för denna vigtiga kunskaps spridande, kan skäligen undra.

Vi besågo här en vacker slussbyggnad, som heter Olof Trätälja, och som sistlidet år fullbordades. Härigenom är en vigtig segelled öppnad mellan Venern och Byelfven. Förr kunde man vid vissa tider icke utan stor svårighet framkomma under härvarande bro. Men strömmen var nu mindre stark, hvarföre man, dock icke utan stor ansträngning, upphalade sig deri, emedan landtafgiften är något lindrigare än slusspenningarne.

Från Gustafskrogs gästgifvaregård kommer man öfver Högrasterna, en skogbevuxen fjällsträcka med lindrigare backar, till Ransund, en vik af Venern. Uppkommen för backen å andra sidan visar sig Kyrkeby med ett ansenligt trähus. Härofvanför ligger Eds eller Gustaf Adolfs kyrka. Hon är byggd af gråsten med lerbruk och är temligen stor. Jernband, som sträcka sig tvertöfver och synas i kyrkan, sammanhålla murarna. Betäckningen är af skiffer, hvalfvet af bräder. Tornet är temligen högt, och deri bildas nederst ett förhus. För öfrigt är byggnaden enligt nutidens manér. Öfver ingången å tornet läses: År 1783 efter Frälsarens födelse det 13de af Gustaf III:s regering byggdes detta Herrans hus och kallades Gustaf Adolfs kyrka efter Svea rikes Kronprins.

Från Malöga till Lillnor passeras en lång vik af Venern. Detta sund mellan Ås- och Grumsfjärden är temligen bredt, hvarför färja här begagnas. På andra stranden ligger en liten bergshöjd, hvarest fordom låg Edsholms- eller Åsaslott, som förstördes af riddaren Peder Ulfsson [ 181 ]1433. Denna borg har varit med omsorg byggd af gråsten med kalkbruk. Omkretsen af ruinen är obetydlig men höjden så mycket ansenligare. Tydliga spår märkas efter vallar, men föga efter rum. Den kanal, som omgifvit denna borg från landtsidan, är till största delen igenfylld. En författare säger, att samma borg stått ungefär 700 år, då den förstördes[4]. Men det är likvisst bekant, att man under en så aflägsen tidpunkt icke här förstod i kalkbruk bygga fasta murar. Härifrån går vägen genom temligen breda dalar och sträcker sig derpå jemte Norselfven till höger, som öfverfares nära Lillnors gästgifvaregård.

Härifrån åt Carlstad framtråkar man öfver en djup sandmo, hvilken dock fördrägligas af omgifvande barrskog. Sedan vidtaga bergskullar och derefter odlade dälder. Det började redan skymma, hvarföre vi icke kunde på afstånd njuta af stadens sköna belägenhet. Men månen, uppgående framför oss, spridde sitt ljusande sken mellan de lummiga träden, som omgåfvo vägen, och återspeglade sin fulla skifva i den lugna Klarelfven, öfver hvilken vi på en hög brygga inrullade i staden. Ehuru en månskensafton på detta ställe är, i synnerhet för en slättbo, en njutning, som ingalunda bör försummas; så voro vi likvisst så utmattade af den besvärliga vägen, hvilken vi ända från Fredrikshall med temlig skyndsamhet tillryggalagt, att vi, som derunder njutit föga hvila, gingo till sängs.

Den gryende dagen satte oss åter i rörelse. Här var åtskilligt att se, och resan skulle på förmiddagen fortsättas. Carlstad ligger på en ö, som bildas af Klarelfven [ 182 ]vid dess utlopp i Venern. Denna ö, som hette Tingvalla, har fordom varit tingsställe, der allmogen samlat sig för att slita tvister och hålla vapensyn. Hertig Carl, sedan Konung Carl IX, anlade här en stad, hvilken efter honom kallades Carlstad, och uppförde å den fordna tingsplatsen en slottsbyggnad, hvilken fick benämning af Carlsborg. Denna slottsbyggnad har försvunnit och Vermlands hufvudkyrka har intagit dess ställe. Största delen af staden ligger på en sandig jormån icke synnerligen högt öfver Klarelfven; men domkyrkan och gymnasiehuset med några andra byggnader intaga en bergskulle. Stadens lågländtare delar äro vid starkare vårflöden icke utan fara; helst sandbankar i elfven ökas och minskas eller, såsom man sade, stundom flytta sig. Man har således å förenämnda bergskulle valt för domkyrkan och gymnasiehuset en ganska passande belägenhet; emedan dessa byggnader derigenom icke allenast fått säker grund, utan äfven mera ansenlighet.

Carlstads domkyrka är troligtvis den märkvärdigaste helgedom, som efter Nicodemus Tessins bortgång blifvit uppförd i Sverge. Hon är anlagd i Grekisk korsform. Hufvud- och tvärbyggnad äro lika stora; hvardera håller nemligen utvändigt 150 fot i längd och 60 i bredd. Korsarmar och korutsprång, som äro rakslutne, ha till sidor och gaflar lika höjd. Ett fyrkantigt torn, hvilket i hvarje sida håller ungefär 36 fot, höjer sig utanför och i förening med vestra gafveln. Korsbyggnaden är temligen hög och har en rätvinklig betäckning med lika sluttning åt sidor och gaflar. Tornbyggnaden, som har en ansenlig höjd, betäckes med en lanterna, hvilken omgifves af en altan. Alla vattentak äro beklädda med jernplåtar. Fyra ingångar inleda till kyrkan, nemligen en genom [ 183 ]tornbyggnaden, och en genom hvarje korsarm; alla med halfrunda betäckningar. Hvarje korsarm har å hvardera sidan tvenne stora fönsteröppningar med halfrunda betäckningar och öfver hvarje gafvelingång finnes ett rundfönster. Murarne bestå af gråsten i någorlunda godt kalkbruk; de hålla 6 fot i tjocklek och äro utvändigt släta, men invändigt förstärkta med hörn- sido- och gafvelpilastrar af 3 fots framsprång. Ehuru denna korsbyggnad har en ansenlig bredd, finnas här inga pelare. Hufvudqvadratens hörnpilastrar uppbära mäktiga rundbågar, af hvilka ett prydligt korshvalf sammanhålles. Hvarje korsarm har ungefär å midten tvenne sidopilastrar, som motsvara hvarandra samt tvenne gafvelpilastrar, som uppspringa på lika afstånd från hvarandra. Ifrån de förre kastar sig en rundbåge tvertöfver byggnaden och från de sednare kasta sig tvenne halfbågar emot samma rundbåge. Emellan dessa rund- och halfbågar äro särskildta korshvalf slagne. Genom ifrågavarande anordning får alltså hufvudqvadraten ett ansenligt korshvalf och hvarje korsarm ett större och tvenne mindre sådana, hvilka alla kraftigt sammanhålla hvarandra. Alla hufvud- och skiljebågar äro af upprättstående, och alla hvalfkupor af påkantstående tegelsten. En skiljemur med en stor nichfördjupning är uppdragen i den östra, en läktare inrymmes i norra och en sådan i södra samt en orgel i den vestra korsarmen. Framför denna nichfördjupning står ett altarbord och ett förgyldt kors med svepduk, och vid sidorna härom tvenne knäböjande gipsbilder i kroppsstorlek. Predikstolen infattas af hufvudqvadratens nordöstra hörnpilastrar.

Denna helgedom grundlades 1724 och invigdes 1730. Tornmurarne blefvo icke förrän 1737 och den nuvarande betäckningen icke förrän 1758 fullbordade. En Saxare [ 184 ]C. Haller har, förmodligen efter egen ritning, utfört denna byggnad. Kapitenen J. E. Carlberg, som gifvit fyra särskilda teckningar till en tornbetäckning, har uppfört den nuvarande. Korets och predikstolens nya anordning blef enligt ritning af Palmstedt vidtagen. Gipsbilderne, som föreställa Religionen och Andakten i knäböjande ställning, äro af den berömde Sergel. Ifrågavarande inredning verkställdes 1792.

Sedan vi nu sökt i möjligaste korthet åskådliggöra denna ansenliga kyrkobyggnads hufvudsakliga anordning, torde det tillåtas oss att deröfver göra några reflexioner. Anblicken af hennes yttre lärer icke hos någon konstkännare väcka upplyftande betraktelser. Korsformen och tornbyggnaden ådagalägga visserligen, att här är ett tempel, men dess intryck härrör endast af dess massa. Inga profiler å dörr- eller fönstersmygar, inga listverk, inga gafvelfält röja, att detta är ett Herrans hus. Allt är enkelt såsom en stallbyggnad; åtminstone vida enklare än den kungliga, som finnes i Stockholm eller Köpenhamn. Tornbetäckningen liknar, ehuru fyra särskilda ritningar derför upprättades, en krokan eller hvad man i Skåne kallar en tempelkaka. — Så föga veta våra byggmästare, hvad som passar en helgedom. — Men hvad framförallt minskar kyrkans anseende, är bristen på all prydnad å hufvudfasaden och saknaden af ett korutsprång.

Men svårligen lärer någon inträda i denna helgedom utan att finna dess grundidé, som är lika urgammal som ändamålsenlig, upplyftande. Jag måste likväl här liksom vid tvenne förutnämnda kyrkor erinra, att den skiljemur, hvilken bereder plats för några smårum bakom altarnichen, inskränker i betydlig mån korrymden och att den betager byggnaden all belysning från öster, hvarigenom [ 185 ]altarprydnaden förlorar den strålglans, som tillhör det allraheligaste. Ett upprepande af denna anmärkning är i min tanka så mycket angelägnare, som ifrågavarande anordning bör närmare öfvertänkas, och sedan grundligen försvaras eller rentaf förkastas. — Väl har den stora Vårfrukyrkan i Köpenhamn, som blifvit i sednare tider uppförd, en liknande anordning; men, ehuru en kolossal Christusbild af den vidtfrägdade Thorwaldsen utgör dervarande altarprydnad, hvilar likvisst en dyster halfdager öfver Herrans bord. Apostelbilderne af samma konstnär, hvilka intaga ömse sidor af mellangången, ådraga sig en sådan uppmärksamhet, att byggnaden tyckes egentligen ha för dem tillkommit. — De gamle förstodo att gifva en måttlig dager åt långhus och tvärskepp, på det att de skulle dymedelst kunna genom fönster i öster bereda en skön ljusbrytning öfver altarplatsen. Kupolfönster kunna visserligen till någon del ersätta en sådan ljusbrist, men takfönster äro deremot en uråldrig rökstugsbelysning, som kan såsom nödhjelp användas i en förfelad, men som icke bör skäligen anbringas i en ny kyrkobyggnad.

Det är lika lifvande som fägnande att beskåda hithörande takhvalf. Dessa känslor stegras vid åtankan, att härvarande väldiga bågar och fasta kappor tillkommit för föga mer än ett sekel tillbaka; helst mången församling får nu för tiden åtnöja sig med skröpliga, stundom illa beräknade trähvalf, ja stundom med platta trätak. Ehuru det murbruk, man här användt, ingalunda blifvit väl beredt, eller har den bindningskraft, man kunde med skäl önska, så visar sig likväl ingen spricka. Detta hvalfsätt förtjenar således efterföljd. — Att i en korskyrka utan pilastrar och hufvudbågar slå enkla tunnhvalf är icke allenast fult utan vågsamt, ja ett fuskeri, som man [ 186 ]knappast skulle tro, att någon ville i våra dagar försöka, om icke ett sådant murverk för kort tid sedan blifvit å en större landtkyrka i Skåne utfördt, hvilket till en början icke ville bättre lyckas, än att det vid bågarnas borttagande rasade och skadade flera arbetare. Sedermera ombyggdes detta tunnhvalf efter en något lättare anordning, hvarigenom det väl blifvit stående, men visar dock redan betänkliga remnor. —

Vi uppgingo i kyrkans ansenliga torn, och njöto från betäckningens altan en lika fägnande som vidsträckt utsigt. Här skådades, huru Klarälfven kringflyter den ö, hvarpå staden ligger. Skogbeväxta höjder och odlade fält deremellan gjorde en behaglig omvexling med hvarandra. Kinnekulle märktes tvertöfver Venern såsom ett litet moln vid den aflägsna synkretsen. — Konrektorn J. E. Nordahl täcktes vänskapsfullt visa oss kyrkan och dithörande ritningar.

Härvarande gymnasiehus ligger helt nära domkyrkan. och är en ansenlig byggnad. Foten är ganska hög. Hufvudfasaden vetter åt norr och har å midten en ingång, hvartill en hög trappa med flera steg åt båda sidor uppleder. Undervåningen har fyra fönster å hvardera sidan om ingången, öfvervåningen nio sådane i rad, af hvilka det mellersta motsvarar dörröppningen derunder. Å midten af denna sida är en fronton med trenne fönster. Gaflarne ha trenne fönster i bredd i trenne afsatser, hvaraf den öfversta motsvarar fasadens fronton. Ingången har halfrund, alla fönster vågräta betäckningar. Takresningen är bruten och öfver kroppåsen uppstiger ett åttkantigt torn med ett fönster å hvarje sida. Detta har en åttkantig betäckning, som slutar i en låg spets. Omgifnings- och mellanmurar, trappor och torn äro af sten. Ehuru byggnaden icke kan med sina frontoner, gafveltinnar och [ 187 ]takbrytningar vinna konstkännarens odelade bifall; är likvisst dess massa imponerande. Hvarje byggmästare, som ser den väldiga kupolen, måste deremot vara angelägen att undersöka, huru de inre murarne förmå utan alltför stor inkräktning på byggnadens utrymme uppbära densamma. Jag ingick derför genast i denna i sitt slag ovanliga byggnad. De fasta murar, som i midten deraf utgöra tornets underbyggnad, ha visserligen i betydlig mån bidragit till kostnadens ökande och utrymmets minskande; men en beqväm vindeltrappa var i denna underbyggnad anlagd och anordningen således i sig ändamålsenlig. Häröfver uppehölls kupolen af fasta bågar, hvilka voro så spända, att, då byggnaden är uppförd på berggrund, de lofva varaktighet. Det är likväl märkligt nog, att denna byggnad, som består dels af gråsten, dels af tegelsten i dåligt murbruk, icke remnat. Men utvändigt vill anputsen icke qvarsitta, hvilket är en naturlig följd af detta svaga murbruk, hvarföre man måst till en del bekläda tornet med jernplåtar, som ehuru hvitmålade ha ett vidrigt utseende. Den, som använder ett dugligt murbruk, behöfver icke på detta sätt bortslösa vårt jern. Bättre äro jernplåtar använde på sjelfva betäckningen. Öfverintendenten C. von Hårleman har gifvit ritning till denna byggnad, som börjades 1753 och invigdes 1759. Lektorn J. Fryxell och Kapitenen J. E. Carlberg ha efter hvarandra ledt ifrågavarande arbetsföretag. Gymnasieadjunkten F. Fryxell hade godheten visa oss lärosalarna och boksamlingen; men vi kunde tyvärr icke inkomma uti tornrummet, emedan den man, som dertill hade nyckeln, tyckte, såsom det sades, att der intet vore något att se. Visst är emellertid, att jag icke önskat ditkomma för att se någon instrumentsamling, hvilken väl icke kunde i något [ 188 ]fall vara lärorik; men väl för att se sjelfva byggnadens öfversta afdelning.

Vi företogo oss nu en vandring genom staden. Gatorna äro icke synnerligen breda, men temligen väl anlagda och underhållna, torgplatsen rymlig och vacker. Här äro få betydligare stenhus; men deremot många större och mindre trähus. Att fälla något säkert omdöme öfver byggnader, hvilka man betraktar i förbigående, lärer ingen hvarken vilja eller kunna. Jag måste derföre inskränka mig till följande ytliga reflexioner, att nemligen stenhusen icke röjde någonting ovanligt i sin anordning, och att trähusen voro knuthuggne med och utan brädbeklädnad. Då man ser stenhus med rakbetäckta dörr- och fönsteröppningar, så gör ingen, ehuru detta i sig är mindre naturligt, någon anmärkning härvid; dels emedan det är vanligt, dels emedan det är beqvämt. Men då man ser trähus med halfrunda och helrunda fönsteröppningar, tyckes detta vara lika onaturligt som barnsligt. Hvalfformer tillhöra murverk, icke timmerarbete. Mången uppförer och målar ett stenhus, såsom vore det af trä; måhända man derföre stundom uppför ett trähus liksom vore det af sten. Hörn- mittel- och blindknutar äro för vinnande af enhet och hållfasthet visserligen ändamålsenlige. Men om någon ger dessa knutar brusiga kransar, så bör han icke, såsom här, försumma att gifva dem motsvarande fotställningar; ty i annat fall tyckes detta egna slags pilastrar liksom sväfva i luften. Vid ett ögonkast på nyare planchverk rörande träbyggnadskonsten märkes klarligen, att denna kunskapsgren i afseende på boningshus är hos oss å de flesta ställen ganska försummad.

Solen hade redan hunnit högt och klockan slog nio. Den tiden var således inne, hvilken vi bestämt för ett [ 189 ]besök hos en man lika utmärkt för sin lärdom som sitt snille, nemligen Herr Biskopen Agardh. Han var tillfälligtvis på sitt vackra landtställe, som ligger ungefär tvenne mil ifrån staden. Det var i sanning påkostande att icke få råka denne vidtfrägdade man, helst vi vördat honom såsom lärare och högaktat honom såsom embetsbroder. Vi hade emellertid fägnaden att se hans behagliga boning, som ligger helt nära Klarelfvens vestra gren. Man finner här ett trähus, som väl icke har något synnerligen stort omfång, men som deremot röjer mycken treflighet. Detta tyckes i sanning vara ett boställe, som höfves en luthersk Biskop, hvilken icke allenast är religionens vårdare, utan vetenskapernas idkare och befordrare.


  1. Se E. Tunelds Geografi, 6 U. 2 B. 3 D. s. 141.
  2. Jemför Betänkande af Comitén till öfverseende af Rikets allmänna undervisningsverk, s. 198.
  3. C. F. von Wiebekings Bürgerliche Baukunde, 1 B. München 1821, s. 18—22.
  4. E. Fernows Beskrifning öfver Wärmeland, s. 220 och 310. Jemför Sviogothia munita, s. 55—56.