Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838/Kapitel 8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Fredrikshall — Carlstad
Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838
av Carl Georg Brunius

Carlstad — Husaby
Husaby — Skara  →


[ 190 ]

8.
Carlstad — Husaby.


Vid utfarten ur staden kastade vi en hastig blick på den kanal- och slussbyggnad, som sträcker sig nedanom bergshöjden, hvarpå domkyrkan och gymnasiehuset äro belägna. Här har nyligen genomfart blifvit öppnad mellan Venern och Klarelfven. Denna kanal- och slussbyggnad är, såsom alla våra nyare arbeten i denna väg, vacker och ändamålsenlig; men qvaderstenen har dock icke allestädes jemnhöga skiften och portarmarne äro, förmodligen tills vidare, af trä i stället för af jern.

Man passerar öfver denna genomfart och kommer ett litet stycke längre fram till en ganska lång bro, hvilken uppförd af gråsten leder öfver Klarelfvens östra gren. Denna bro består af elfva rundhvalf, hvilka i midten äro högst och aftaga mot ändarna. I stället för murbruk äro jernankaren använda, en dålig hushållning. Ho känner icke, att ett godt murbruk med tiden hårdnar och tilltager i styrka, men att jernankaren deremot, hvilka alltjemt blottställas för väta och torka, förrosta och slutligen sönderfalla? Å midten af denna bro står å östra bröstningen: 1797 genom Fryksdahls och Kihls härader samt Nyeds bergslag af Byggmästaren A. Jacobsson. Å vestra: 1797 ..... Nils Nilsson Silfverskiöld Länets Höfdinge.

[ 191 ]Mellan detta sednare årtal och undertecknade namn märkes en aflångfyrkantig fördjupning. Förmodligen har Gustaf IV Adolf här haft sitt namn, hvilket man å denna byggnad liksom å flera andra borttagit. Men hvartill tjenar en sådan beställsamhet? Den ovise Konungens företag och Sverges derigenom iråkade olyckor kunna icke och borde icke för exemplets skull, om de ock kunde, ur våra häfder utplånas.

Vägen kröker sig jemte Venerns vikar och trakten afvexlar med täcka höjder och dälder, men ingen ovanlig utsigt väcker någon lifligare uppmärksamhet. Hästar ombyttes vid Spånga gästgifvaregård. Vi läto vagnen stadna utanför Väseprestgård, som ligger ett stycke från vägen, och uppgingo dit för att besöka Prosten C. M. Bågenholm, en vän, hvilken vi icke sett, sedan vi 1814 tillsammans blefvo lagerbekransade. Vi träffade denne hedersman sysselsatt vid sitt skrifbord, och helsade honom i de bekantaste ordalag. Han uppsteg och mätte oss med lika vänliga som förvånade blickar. Då vi utan att uppge våra namn började helt förtroliga samtalsämnen; sade han omsider, att vi visserligen voro ett par välkomne vänner, men att det vore honom alldeles obekant, hvilka vi voro och hvarifrån vi kommo. När vi skämtat litet häröfver, yttrade han med en hjertlighet, som svårligen skulle kunna med pensel rätt målas, ännu mindre med penna skildras, att han nu igenkände sina förändrade promotionskamrater. Sedan vi liksom nära anförvandter en stund talat om vår ungdoms sträfvanden och nöjen samt vår mannaålders bestyr och mödor, uppstego vi för att fortsätta vår brådskande resa. Men ehuru det var lördagsafton, förklarades vår afresa för omöjlig. Vagnen var redan inläst och hästarne bortskickade. Vi [ 192 ]måste således finna oss i detta oväntade hinder; men vi fägnade oss sedermera öfver den glada, den oförgätliga afton, vi liksom påtvingades af vår hjertlige ungdomsvän. Mannaålderns bestyr skänka sällan så glada stunder som de, hvilka vi här njöto.

Prosten Bågenholm har uppfört ett rymligt tvåvåningshus af timmer. Detta är beklädt med bräder och försedt med skiffertak. Rummen äro höga, ljusa och välordnade. Han har framför denna byggnad anlagt en treflig gårdsplats och derbakom en liten vacker trädgård. Allt röjer omtanka och verksamhet. Denna prestgård har en hög belägenhet. Man ser omkring sig skog och bördiga fält.

Väsehärads kyrka ligger härnedom, och Venern svallar i hennes grannskap. Vi önskade bese kyrkan och Herr Prosten hade godheten att sjelf ledsaga oss ditner på en ny väganläggning. Denna kyrka har en ansenlig längd, men en ännu ansenligare bredd. Murarne stärkas invändigt med grofva sträfpelare och sammanhållas af starka jernankaren. Hvalfvet är af bräder. Tornets smalhet jemförd med kyrkans bredd vanställer hufvudfasaden. Sakerstian, som ligger i öster, liknar ett grafkor. I anseende till byggnadens missförhållanden kan predikanten icke utan stor ansträngning höras. Här skulle derför en ljudskärm i parabelform göra utmärkt nytta. Jag behöfver knappast nämna, att denna stora kyrka, som hvarken röjer harmonisk hållning, perspektivisk idé eller akustisk beräkning, är blott några årtionden gammal. Måhända kan en sådan byggnad framställd af en sköntecknare göra intryck på den, som saknar byggnadsstudier; men ingen, som inträder deri, lärer känna sig upplyftad af denna vida, kaotiska tomhet.

[ 193 ]Vid södra sidan af kyrkogården låg en liten stenbyggnad, som fästade vår uppmärksamhet. Vi hade i denna trakt sett några dylika, och man sade oss, att desse voro vintergrafvar. Nu erhöllo vi den närmare upplysning härom, att, sedan djup käle hindrar grafning, lik insättas i dessa byggnader och qvarstå der till första vårdag, då stora grafvar öppnas, i hvilka flere tillsammans få gemensamma hvilorum.

Man har, såsom bekant är, några år bortåt försökt genom sammanklamring och igjutning laga spruckna ringklockor. Detta har lyckats i den mån skadorna varit mer eller mindre betydlige och förbättringarne blifvit med mer eller mindre omsorg verkställde. Det är likväl lätt begripligt, att metallen icke kan genom dylik pålappning återfå sin egentliga klang. Sedan klocklappare börjat småningom förlora sitt förtroende i Skåne, tyckas de ha längre upp försökt sin lycka. En sprucken ringklocka skulle nu följande dagen här försökas. Vår gode värd ville, att vi skulle qvarstadna till profringningen skedde. Denna utföll, såsom jag förmodat, på ett föga tillfredsställande sätt.

Det händer tyvärr icke sällan, att äfven goda ringklockor sprängas. Orsaken härtill är helt naturlig. En gammal ringklocka begagnas nemligen ofta sålänge, att den blir genom nötning å slagen mycket förtunnad. Om den då omvändes, så att kläppen får nya slag, kan den ännu en lång följd af år sammanhålla, i annat fall måste en fortsatt nötning å samma ställen dubbelt snarare leda till sprängning. En annan orsak till en sådan skada ligger deri, att den stropp, hvari kläppen hänger, genom sträckning och nötning förtöjer sig. Kraften kommer dymedelst att för starkt inverka på yttersta kanterna, hvarigenom sprickor ej sällan visa sig. Dessa anmärkningar [ 194 ]äro visserligen icke nya, men förtjena likväl att bli allmännare bekante, hvarigenom mången kyrka förskonas från en känbar utgift.

Vid Rudsbergs gästgifvaregård, som ligger tre fjerdedels mil härifrån, stodo hästar tillreds. Härbredvid ligger Ölmehäradskyrka, från hvars torn klockorna inbjödo den samlade menigheten. Vi bådo vår skjutsbonde, att han skulle beskedligt vänta, tills vi fått afhöra predikan. Härtill nickade han ett hjertligt bifall. Vi inträdde i detta Herrans hus. De, som suto närmast, makade sig tillsammans för att lemna oss platser jemte sig. Den christliga välvilja och den fromma stillhet, som här rådde, voro i sanning andaktsväckande. Talaren hade väl inga ovanliga gåfvor, men hans allvar ersatte en sådan brist.

Efter slutad gudstjenst kastade vi en blick på denna byggnad, som uppfördes 1787. Den består af tvenne raka långsidor åt norr och söder, hvilka åt vester och öster förenas med halfrunda gafvelmurar. Tornbyggnaden omfattas af den vestra och altaret är uppsatt i den östra rundelen. Denna byggnad, ehuru modern, visar sig vara temligen lyckad och en passande dager sprider sig öfver hennes innandöme. Den, som älskar starka förkroppningar, stora taklister och målade trähvalf, kan finna den vacker, men svårligen lärer någon finna den upplyftande. Härvarande altartafla är i sanning värd att betrakta. Hon målades 1798 af den berömde Hörberg och hitskänktes af Presidenten von Numers. Denna altartafla är temligen stor och derå föreställes Frälsaren inför Caiphas. Om man än måste bekänna, att drägter, byggnader och annan omgifning icke röja bekantskap med Jerusalems forntid, uppenbara sig likvisst här den sanne konstnärens ljusa uppfattning och lifliga framställning af [ 195 ]sitt ämne. Man tycker sig genom figurernas anleten nedskåda i deras själar. Färgerna äro klara och sammansmälta i sådana dagrar och skuggor, att dessa gestalter synas lefva och handla. De pilastrar, som utgöra detta styckes omfattning, äro lika godtycklige som förfelade. Predikstolen är rund, nedantill inåtsvängd, ofvantill utåtböjd. Dylika former tillhöra snarare krukmakare än bildthuggare, och äro mera passande för drifhus än för helgedomar. En författare har trott, att denne predikstol varit ett infall af en handtverkare; men jag vågar fasthellre tro, att denna idé utgått från en såkallad konstnär, ty jag har äfven i Skåne sett en dylik talarestol. Enhvar, som känner nutidens konsthistoria, lärer tvifvelsutan ha sig bekant, att mången ostuderad konstnär funnits i våra dagar, och att mången sådan framkommit med misslyckade arbetsritningar,

Vi passerade Gustafsviks herregård, som har en ansenlig åbyggnad och ligger i omgifning af lummiga träd vid en inskjutande vik af Venern, hvarjemte vägen framslingrar öfver små backar.

Vi genomforo Christinehamn, en liten stad, som genomskäres af Warnan och har en treflig belägenhet jemte Venern. Man ser här ett vackert torg, tvenne betydligare stenhus; de öfrige äro knuthuggne trähus. Kyrkan är en liten korsbyggnad af trä och beklädd med spån. Denna stad erhöll 1642 sina privilegier, och har, oaktadt sin bergsrörelse, ett ringa omfång.

Vi ombytte hästar å Gärdsbergs och Valls gästgifvaregårdar och funno vägen behaglig och omgifningen här och der småtäck. I närheten af och innan man framkommer till Björstorps gästgifvaregård, öppnar sig en vacker utsigt af Gullspångselfven, som utfaller ur Skagern och vidpass [ 196 ]en fjerdedels mil derifrån inflyter i Venern. Denna elf är vattenrik och störtar sig nära nämnde gästgifvaregård mellan höga klippor nedöfver en ojemn långsluttande bergbotten. Öfver detta fall byggdes 1774, 1775 och 1777 trenne träbroar efter hvarandra, af hvilka tvenne nedrasade. Detta bevisar, huru föga man var på den tiden bevandrad i träbyggnadskonsten. Det vore önskligt, att allmänheten uti ett land, hvarest mycket uppföres af trä, finge bättre insigter i timmermanskunskapen. Detta skulle ofelbart leda till en icke ringa skogsbesparing. Men en dylik brist kan svårligen afhjelpas, sålänge vi sakna länsbyggmästare, som ha åtminstone någon slags vetenskaplig bildning. En mäktig båge af gråsten blef 1810 och 1811 slagen öfver samma fall, hvilken, hvilande på bergbotten, bör med säkerhet trotsa tiden. Vi njöto under öfverfarten en skön anblick af de brusande vattenmassorna.

Ribbingsfors, som har en ansenlig byggnad, ligger på venstra sidan om elfven och barrskog pryder bergskullarna deromkring. Sedan vi passerat denna bro, befunno vi oss i Vestergötland. Vi fingo nu snart icke allenast se gärdesgårdar af trä, ehuru god tillgång här finnes på sten, utan knuthuggne hus, hvilkas betäckningar bestodo af näfver och torf samt upptrafvade trästycken.

Till Torfveds gästgifvaregård var trakten temligen bergig och skogbevuxen. Men derifrån öppna sig jemnare och bördigare dalar och härvarande byar omgifvas af vackra humlegårdar.

Vid Lyrestads kyrka öfverfares Götakanal. Man har talat och skrifvit så mycket för, emot och om detta stora företag, att hvarje bildad Svensk haft tillfälle derom inhemta riktig kännedom, och derom stadga sitt omdöme. [ 197 ]Man kan likväl icke vid anblicken af detta jätteverk tillbakahålla en och annan reflexion deröfver. Enligt ett beslut, som i anledning af Biskopen Brasks framställning fattades på ett riksmöte i Södertelje 1516, företogs öppnande af en segelled ur Vettern om Norsholm till Östersjön. Detta arbete afstadnade, men borde enligt befallning af Konung Johan III 1583 fortsättas. Det förtjenar här anmärkas, att de Holländske staterne affärdade 1640 gesandter till Sverge, hvilka högligen besvärade sig inför Drottning Christina öfver Öresundska tullen och föreslogo att, till undvikande af ett dylikt handelsprejeri, öppna en kanal från Göteborg till Östersjön. Men detta företag ansågs outförbart, hvarför ett förbund uppgjordes, hvilket egentligen åsyftade Danmark. Christian IV, som hade utmärkta insigter i byggnadskonsten och efterlemnade flera mästarverk än någon af sina före- och efterträdare, skämtade öfver de Holländska gesandternes föreslagna kanal, och Holberg, hvars snille och lärdom äro oförgängliga i bildningens häfder, ansåg denna idé för ett dårhusinfall[1]. Biskopen Brask hade jemväl i ett bref 1526 föreslaget en segelled mellan Lödese och Norrköping, på det att Hansestäderne och Danmark icke måtte godtyckligt betvinga Svenska handeln. Den insigtsfulle Assessorn Svedberg, sedermera den verldsbekante andeskådaren Svedenborg, företedde detta bref för Konung Carl XII, hvarpå den berömde Polheim fick uppdrag att öppna en kanal mellan Göteborg, Venern, Vettern och Norrköping, till hvilket ändamål 40000 daler silfvermynt årligen anvistes. ”Det märkvärdigaste är,” säger Lagerbring, ”att Polheim påtog sig att inom fem år sätta allt i fullkomligt stånd.” Under den såkallade frihetstiden [ 198 ]yrkades och beslöts på flera riksmöten, att ifrågavarande kanalbyggnad skulle med allvar bedrifvas. Emellertid blefvo slussverken vid Trollhättan icke fullbordade förrän 1800. Grefve von Platen fästade åter en allmännare tanka på Venerns förenande med Östersjön, och detta storverk har, under vårt nya statsskick, 1832 vunnit fullbordan. Liksom mången enskild i nödens stund uppkallat de krafter, som slumrat; så tyckts Sverge ha för att hämnas öfver ödets hårda slag utfört ett storverk, hvilket skulle äfven under de lyckligaste förhållanden hedra en ganska mäktig nation, och hvilket kan med allt skäl jemföras med ett Romarverk. En utländsk häfdetecknare säger om detta företag, att det är ”en idé, hvars utförande i våra dagar genom snillets och patriotismens förenade krafter länder Svenska namnet till en odödlig ära”[2] Våra förfäder ha gifvit oss mången herrlig tempelbyggnad i arf. Om vi icke kunna i denna väg lemna någon jemförlig qvarlåtenskap, så är det åtminstone tillfredsställande, att Götakanal är ett byggnadsverk, hvilket, ehvad samtiden med sina kalla beräkningar dömmer, ofelbart tillskyndar våra efterkommande stora fördelar och sporrar måhända till oegennyttiga och berömvärda företag. Men enhvar, besinnande alla de svårigheter, alla de obehag, som möta hvarje äfven mindre byggnadsarbete af likartad syftning och under samma förhållande, måste mest beundra den starka vilja, som kunde med orubblig ståndaktighet och outsläckligt nit kringgå eller genombryta både skenbara och verkliga hinder.

Lyrestads kyrka beskuggas af åldriga ek- alm- och lönnträd. Man tycker sig vid första anblicken finna i denna byggnad spetsbågsstil, men man märker snart deri [ 199 ]en sällsam blandning af äldre former och nyare infall. Kyrkan är temligen stor, har ett fyrkantigt torn i vester och ett tresidigt korutsprång i öster. Starka sträfpelare sammanhålla omgifningsmurarna. Dörr- och fönsteröppningar ha spetsiga betäckningar. Tornet och de tvenne östligaste sträfpelarne ha höga spiror. Invändigt äro sex fristående, åttkantige träpelare och fyra likdane pilastrar anbragte, hvilka uppbära trähvalf i spetsbågsform. Mellan- och sidogångarne ha inga harmoniska förhållanden till hvarandra. Hela denna anordning visar ett misslyckadt försök att arbeta i medeltidens anda. Emellertid är den upplysning, som vinnes å en inskrift på altartaflan af intresse. Här står nemligen: A:o 1674 och the föliande åhr dhen gambla Lyrestads kyrkia till största delen i grundh nedtagen och sedan mehr ähn dubbelt större förwidgat och upförd sampt medh een klocka af 7 skeppund, orgelwärk, predikstool och denna altartafla beskänkt och förbätrat, med Mag. Jonæ T. Rudberi omkostnad, fordom Past. i Lyrstad, men sedan P. ok P. i Lidkiöpingh. Gudh låte dhet wahra sig till ähra.

Den, som icke närmare känner vår konsthistoria, kunde deröfver undra, att en Kyrkoherde företagit en så kostsam byggnad och att han utfört den i medeltidsstil. Men denne man var Prost öfver Leckö grefskap och följde sin höge herre Magnus Gabriel de la Gardies vackra exempel att uppoffra allt på sköna byggnader. Nämnde herre älskade medeltidens byggnadskonst och han har återställt en mängd märkvärdiga kyrkobyggnader. Men ingen kan undra derpå, att under en tid, då man icke med någon säkerhet kände den äldre och yngre medeltidsstilen, ännu mindre de särskilda byggnadsarternas grundidéer, så besynnerliga kyrkor tillkommit, som den, [ 200 ]hvilken vi nyligen omtalt. Emellertid synes oss denna kyrka vara mera högtidlig än mången ny, hvilken öfver en ansenlig bredd har ett lågspändt trähvalf. En dålig Latin kan, ehuru föga berömvärd, vara lika så god som meningslös Svenska.

Vid Hasslerörs gästgifvaregård öppna sig ansenliga slättmarker, hvilka omgifvas af lägre bergshöjder med barrskog. Ehuru vi icke uppehöllo oss i Mariestad, kastade vi en blick på dervarande kyrka, hvilken icke saknar sin märkvärdighet, och bör derföre i korthet omtalas.

Mariestad blef 1583 anlagd af Hertig Carl. Härvarande kyrka börjades ett årtionde derefter och fullbordades 1625. Denna helgedoms uppförande företogs således samma år som Upsala möte hölls. Nämnde furste fann sig föranlåten att, i anledning af dåvarande religionsstridigheter, i Mariestad stifta ett superintendentsembete, hvilket fortfor ända till 1646, då det flyttades till Carlstad. Således ärnades samma byggnad egentligen till en domkyrka. Enhvar inser lätt, att hon jemväl är alltför stor och kostbar för den lilla staden. Denna helgedom har en vacker belägenhet på en liten höjd i närheten af Venern. Liksom staden blef äfven kyrkan uppkallad, icke efter Maria Frälsarens moder, utan efter Maria bemälte Hertigs gemål. Man kunde ej utan skäl tycka, att den katholska menniskodyrkan har någon snarlikhet med eller åtminstone gifvit anledning till den lutherska benämningsseden.

Ifrågavarande helgedom, som har ett ansenligt torn och kantigt korutsprång, är en korsbyggnad, som håller 180 fot i längd , 48 i bredd. Starka sträfpelare och hörnutsprång bidraga till alla omgifningsmurarnas förstärkning. Höga takhvalf sväfva öfver den ansenliga rymden derinne och stora fönster inkasta en herrlig dager deruti. Hertig [ 201 ]Carl skall enligt berättelse förebrått sin Tyske byggmästare derför, att han gjort fönsterna för stora och anspänt takhvalfven endast på omgifningsmurarna. Denne konstnär, som var säker på sina beräkningar, svarade: ”Das muss ich verstehen,” hvaröfver Hertigen blef så uppbragt, att han drog värjan. Att denne furste icke bättre förstått byggnadskonsten är mindre underligt, helst denna var på hans tid föga utbredd genom lärda skrifter. Att han blifvit förtörnad öfver en så träffande förklaring, liknar hans häftiga lynne. En författare har i sednare tider yttrat, hvad en annan eftersagt, att nemligen meranämnde helgedom lärer vara bland de första större kyrkor, der man öfvergifvit det ”Götiska” byggnadssättet att använda pelarrader under takhvalfven. En dylik gissning röjer mycken obekantskap med våra medeltidstempel, ty flera större sådana finnas, som utan pelarrader ha fasta takhvalf. Det är uppenbart, att pelarraderne icke hade kunnat här användas utan att mellan- och sidoskepp derigenom uppkommit, för hvilken anordning denna kyrka är alltför smal. Dessutom ha de tjocka murarne i förening med de grofva sträfpelarne all erforderlig styrka för att motverka takhvalfvens utåtspänning, ett förhållande, som tiden redan bekräftat. Kyrkan hade ursprungligen ett högt gafveltak och en ansenlig tornspira, och alla sträfpelare och hörnutsprång småspiror. Sådan var åtminstone, enligt en teckning i Dalbergs Svecieverk, denna helgedom, hvilken 1693 genom en vådeld förlorade taklager och innanrede. En hög tornspira blef tvenne år derefter uppsatt, men denna nedblåste kort derpå. Sedan fick kyrkan 1749 åter en tornspira, hvari åskan tre år derefter nedslog, då hela betäckningen återigen uppgick i lågor och klockorna nedsmälte.

[ 202 ]Efter dessa olyckor har sjelfva kyrkan fått en bruten, tornet en kalottlik betäckning. Alla spiror ha försvunnit. Denna helgedom röjer i flera hänseenden den sednaste medeltidens byggnadssätt, ehuru den Italienska byggnadsstilen varit på den tiden länge rådande i södern och den Nederländska användes i Tyskland och Danmark. Jag måste beklaga, att jag icke gifvit mig tid att vandra omkring eller ingå i kyrkan, hvarför jag är ur stånd att lemna någon underrättelse om dörr- och fönsteröppningarnas, takhvalfvens och listverkens förhållanden. Dessa förtjena likväl att närmare granskas. När ifrågavarande tempelbyggnad haft sin höga takresning, sin uppåtsträfvande tornbetäckning och alla sido- och hörnspiror, har hon ofelbart kunnat i yttre prydlighet täfla med flera af nordens ansenligare medeltidsbyggnader. Det medgifves gerna, att höga tornspiror, såsom t. ex. den, hvilken finnes i Vesterås, icke tillhöra ren medeltidsstil och dessutom sakna erforderlig styrka. Man erinre sig endast, att medeltidens tornspiror voro murverk, ej timmerarbete, och att, om äfven en hög träspira icke skulle, såsom ofta händt, af stormar nedstörtas, så lossnar likvisst plåtbeklädnaden derå genom svajning, och att för öfrigt den egentliga byggnaden bör skäligen vara högre än betäckningen derå. Vi väga derföre tro, att man kan med ledning af medeltidens efterdöme finna ett lyckligt lagom mellan det sjuttonde århundradets obeliskformiga och det adertondes kalott- och lyktlika betäckningar, eller återgå till rundbågsstilens genombrutna gaflar och låga spiror, helst desamme icke medföra stora kostnader. Ingen, som har något begrepp om medeltidens konst och kännedom om ifrågavarande kyrkas ursprungliga utseende, lärer utan vemod se hennes nuvarande brutna och stympade vattentak.

[ 203 ]Vi foro från Björsäters till Forshems gästgifvaregård. Marken börjar småningom höja sig emot Kinnekulle. Sköna löfträd luta sig öfver den smala vägen, mellan hvilka Venern öfver frodiga ängar framglänser.

Arnäs har en ganska täck belägenhet på en låg udde, som, föga höjande sig öfver Venern, ligger helt nära vägen. Detta ställe, som fordom hetat Aranäs, är ryktbart i våra häfder. Olof Skötkonung hade här omkring år 1000 en borg. Riksmarsken Torkel Knutsson, som var ägare häraf, hade 1304 hitbjudit Konungen Birger Månsson och Hertigarne Erik och Valdemar. Samme Konung aftvingade vid detta tillfälle sina bröder en skriftlig försäkran, hvilken väckte misstroende och alstrade olyckor. Kort derefter skola nunnorna från Gudhems kloster vistats här någon tid bortåt. Denna kungsgård har sedermera kommit i enskildes händer och blifvit 1681 indragen till kronan; men kort derpå har åter enskild man blifvit genom byte innehafvare häraf. Här märkas ännu några svaga lemningar efter vallgrafvar, i hvilka stundom qvadersten funnits. Härvarande åbyggnader äro trähus. På detta ställe, hvarest statskonsten och renlefnaden fordom sökte omgifva sig med mörker, arbetas nu för spridande af ljus, nemligen genom glasblåsning.

Forshems kyrka är en uråldrig byggnad, hvilken, ehuru till en del förändrad i sednare tider, förtjenar att närmare granskas. Denna helgedom har ursprungligen bestått af ett enda skepp med torn åt vester och korutsprång åt öster. Hela längden invändigt utgör 81 fot och bredden omkring 20. Samma kyrka blef 1761 och 1762 utvidgad och är nu en korsbyggnad. Den ursprungliga delen har under tornet tunnhvalf och i korfyrkanten korshvalf med trestafviga gördelbågar, som uppspringa från [ 204 ]knektar och ha i skärningspunkten en nedhängande slutsten. De tvenne andra hvalfqvadraterne måste vid utvidgningen blifvit nedtagne. Emellertid äro de nya korsarmarne, ehuru utförde i en slags spetsbågsstil, ändamålsenligt anbragte. Man har nemligen bortbrutit en del af de ursprungliga sidomurarna och i öppningarna derefter uppdragit grofva pelare, från hvilka hufvudbågar i spetsbågsform äro kastade åt fyra motsatta håll, nemligen tvertöfver de upptagna muröppningarna och långsigenom tvärbyggnaden, hvarigenom sex nya korshvalf i spetsbågsform uppkommit, nemligen tvenne öfver långhusets mellersta qvadrater och tvenne öfver hvardera korsarm. Man hade med skäl kunnat önska, att, ehuruväl den nya tvärbyggnaden har ett riktigt läge och motsvarar sitt ändamål, den äldre rundbågsstilen blifvit enligt kyrkans grundidé iakttagen i stället för den yngre spetsbågsstilen, som nu är använd. Men då så många uråldriga, välbyggda kyrkor blifvit i sednare tider vanställde med stora salonlika tillbyggnader, dels med platta, dels med lågspända brädtak; bör man i sanning glädja sig, att denna herrliga lemning af en konstfärdigare tid fått den anordning, som den nu företer. Man måste verkligen förundra sig, att denna helgedom under den tiden blifvit på sådant sätt utvidgad. Dylika exempel äro till och med i våra dagar ganska sällsynta. Emellertid bör här anmärkas, att den nya tvärbyggnaden, som är endast 69 fot lång, blifvit alltför bred och står således icke i riktig harmoni med hufvudbyggnaden, hvilken är både längre och smalare än denna. Den uråldriga delen af kyrkan är af huggen sandstensqvader, den nyare af huggna hörnstenar, men för öfrigt af endast tillslagna sandstensstycken. En snäcktrappa, som består af groft tillhuggen sandsten, uppleder [ 205 ]ifrån kyrkan i tornet. Fönsteröppningarne äro dels förändrade, dels nya med förtryckta betäckningar af murtegel.

Hufvudingången å tornets vestra sida är i en sednare tid utbytt mot ett fönster. Det halfrunda dörrfältet har lyckligtvis blifvit här inmuradt. Om denna omtanka röjer å ena sidan ett lappverk, så har å den andra en märkvärdig fornlemning blifvit dymedelst bevarad. Härå föreställes i midten en större man, som har ett upprätt kors på sitt hufvud, till höger ligger en kyrka i rundbågsstil, deröfver en mindre man, som hugger en qvadersten, till venster åter en man, hvilken framräcker, såsom det tyckes, en kalk, och härbakom en sadlad häst eller åsna. Härom heter det i en gammal kyrkobok, att ett troll velat nedslå kyrkan, men att munken på åsnan dessförinnan framhunnit och invigt henne[3]. Denna förklaring röjer en åldrig anstrykning, den åsyftar nemligen hedendomens strid med christendomen. Här finnes likväl intet troll, men en stenhuggare; ingen munk, men ett helgon. Jag tror fasthellre, att den person, som intar midten, är Christus, kyrkan derjemte Jerusalems tempel, som efter dåtidens byggnadssätt fått utseende af en större kathedral. Den lilla springarn betecknar den åsna, hvarpå Frälsaren inridit, och den man, som arbetar en qvadersten, tyckes förebilda ett nytt tempels uppförande.

Södra korsarmen har å gafveln en genomgång, som är i den renaste rundbågsstil. Vid första anblicken märkes, att denna omfattning är uråldrig. Det är mer än troligt, att samma omfattning tillhört en ingång, som ursprungligen funnits å kyrkans södra sida och blifvit med varsamhet nedtagen och använd vid nya utbyggnaden. [ 206 ]Denna dörröppning har endast 3 fot 7 tum i bredd, 6 fot 3 tum i höjd. Tvenne rätvinkliga karmstenar uppbära ett halfrundt dörrfält. Vid hvarje sida finnes en fristående kolonn, som har Attisk bas med utsprång öfver plinthens hörn och kapitäl i tärningform. Utanför hvarje kolonn uppskjuter en rundstaf med en dylik kapitäl. En rundbåge kastar sig öfver kolonnerna och en sådan öfver rundstafvarna. I midten af detta dörrfält står en man, som bär ett kors på sitt hufvud och en stor nyckel i sin hand; till höger en man, som fattar efter denna nyckel; och till venster en tredje, som fattar den förstes hand och derjemte framter en bokrulla, hvarå står: Se Pauli: Dessa figurer omgifvas af en upphöjd kant, hvarå läses: kring halfcirkeln: ist......sit: in honore Dni nri Jesu Christi et Dei .... sepulcri. Å raka kanten härunder står ett helt alfabet. Bokstäfverne äro Latinske och sådane, som de, hvilka brukades under första medeltiden. Ehuru denna inskrift till en del genom vittring eller åverkan blifvit ofullständig, torde man vara både af figurer och bokstäfver berättigad att förmoda, det konstnären här velat föreställa Christus med himmelns nyckel samt Petrus och Paulus. Detta alfabets betydelse är temligen lättfattlig. Man kan nemligen icke skäligen förmoda, att konstnären velat, att de, som inträdde i kyrkan, skulle derå lära sig bokstäfverna; men att, då Christus sagt sig vara Α och Ω, Frälsarens allhet här antydes. Detta är så mycket troligare, som man icke med Latinska bokstäfver kan uttrycka, hvad de tvenne Grekiska innebära, och man dessutom sökt att förtydliga detta symboliska yttrande genom uppfyllande af alla mellanlänkarna i oändlighetens kedjering. Å ett uråldrigt altarskåp, som förvaras på kongliga antiqvitetsmuseum å Christiansborgsslott i [ 207 ]Köpenhamn, äro hufvudfigurerne omgifne af Α och Ω. Å en större brakteat, som finnes i en enskild samling i Skåne, ses tvenne bröstbilder ansigte mot ansigte och mellan dem en spira med ett Grekiskt kors; kring kanten står ett alldeles likdant alfabet, som det nyligen omtalta. Det synes mig således vara mycket troligt, att äfven dermed åsyftas en symbolisk föreställning.

Öfver ifrågavarande dörr är en uråldrig fönsteromfattning inmurad, hvilken röjer mycken enkelhet och har en halfrund betäckning. Denna fönsteromfattning måste ursprungligen varit anbragt å korets utsprång och blifvit derifrån hitflyttad, när en graf 1788 uppfördes vid kyrkans östra ända. Denna fönsteromfattning föreställer å vestra sidan en större man, hvilken ridande på en åsna förer en kräkla i handen; derunder stå trenne mindre män; å östra sidan en man, hvilken upplyftande högra handen håller en kräkla i venstra; öfver bågen är en engel och en inskrift deromkring. Denna inskrift är visserligen väl bibehållen och dess bokstafsdrag liksom de förre rena; men den har nu fått en sådan höjd öfver marken, att jag deraf ej kunde i brist på stege få något sammanhang.

Öfver ingången å norra korsarmens gafvel äro tvenne aflångfyrkantiga stenar insatta. Den öfre, som står på ända, håller ungefär 2 fot i bredd, 4 fot i höjd. Den nedre, hvilken står på kant, är vidpass 5 fot bred, 3 fot hög. Å den öfre stenen föreställes Christus på korset; till venster stå trenne knektar med spjut; till höger omfamnar en man den korsfäste Frälsaren, och härbakom, stå tvenne andra personer. Å den nedre stenen föreställes en graf med aflyftad locksten; till höger sitter å en stol en engel, som visar för fyra ankommande personer [ 208 ]Frälsarens svepning; vid sidan härom synas fyra knektar i en liggande ställning. Alla ofvanbeskrifne figurer äro uthuggne i sandsten i halfupphöjdt arbete. Allt röjer ett i hög grad groteskt manér. Inga riktiga proportioner äro i figurerna iakttagne, ännu mindre några lifliga uttryck deri nedlagde. Det tyckes, som de fyra knektarne å den sistbeskrifna stenen fått en liggande ställning, derigenom att stenhuggaren, saknande begrepp om perspektivteckning, på detta sätt grupperat de särskilda figurerne. Men det torde dock vara troligare, att han föreställt sig dessa vakthållare så betagna af det under, de skådat, att de neddignat till marken.

Här finnas tvenne tillbyggda grafkor, hvilka äro mera vanprydlige än märkvärdige. Dopfunten är uråldrig och har omkring skålens yttersida löfverk, men saknar figurer. Altarprydnaden och predikstolen, som tillkommit 1718, ha ingen märkvärdighet. I kyrkan ligga några uråldriga grafstenar med löfverk, men utan inskrifter. I tornet hänger en urgammal klocka 2 fot 3 tum vid i tvärmått, 2 fot 10 tum hög med kronan. Inskrift saknas. Kyrkan har ägt en kalk med patén, af hvilka den förra haft följande inskrift:

De vera vite fert hoc vas pocula vite.

Det sednare:

Constat in altan carnem de pane creari,
Iste cibus deus est, qui negat hoc reus est.

Dessa dyrbarheter äro tyvärr omarbetade. Man måste i sanning beklaga, att liksom mången kyrka blifvit genom föga ändamålsenliga förbättringar och utvidgningar förändrad; så har månget heligt kärl blifvit stundom af infall omarbetadt. Vi veta i sanning så föga om medeltidens konstutöfning i Sverge, att intet dithörande borde, [ 209 ]innan noggranne afritningar och beskrifningar blifvit deraf tagne, få godtyckligt förstöras.

Nära Forshem, hvarest finnas flera gråbergskullar, vidtager den egentliga höjden af Kinnekulle. Vägen slingrar sig uppför en brant backe, hvari flere kalkugnar ligga, och genomskär derefter en hög och tät barrskog. Vid Hönssäter öppnar sig en skön, till en del obegränsad utsigt öfver Venern. Ifrån vägen ofvanom Råbeck nedgingo vi för att bese Mörkeklef. Från höjden ofvanom njutes en herrlig utsigt öfver Venern. Man nedkommer på mer än 100 trappsteg till en grottlik fördjupning, hvarur en stark källåder framväller och hvaröfver en rödbergsklippa i form af ett rundtorn uppstiger. Lummiga träd, som uppskjuta på och under branterna, gifva en angenäm svalka. Vi hvilade vid källans romantiska sorl och njöto af hennes uppfriskande vatten; och nedgingo derifrån på vidpass 50 trappsteg till den sköna park, som utbreder sig derunder. Beklagom den, hvilken icke här under fåglarnes sång stämmes för ljufva betraktelser öfver naturens behag.

Återkomne till vägen qvarhöllos vi ännu en stund af den herrliga utsigten öfver Kinneviken, å hvars motsatta sida Läckö på en brant klippkulle kastar skuggorna af sina väldiga murar och höga torn utåt den kringsvallande Venern. Dystra och glada minnen omsväfva detta åldriga slott, hvarinom Skaras mäktige Biskopar stundom trotsat sjelfva konungamakten, hvarest en de la Gardie fört en furstlig lefnad och hvarifrån han med frikostighet uppmuntrat konster och vetenskaper. Desse stora salar stå öde och kajor genomflaxa de höga tornen och de tomma båggångarna. All prakt har försvunnit. Hvarifrån denna tomhet? Icke eld, icke svärd, icke pest äro härtill [ 210 ]orsaken. Makten gaf och makten tog. Den herre, som i våra dagar fått denna egendom i förläning, har, liksom skygg för dessa furstliga våningar, dessa varnande minnen, uppfört på något afstånd härifrån ett anspråkslöst trähus. Så har embets- och bördsglansen aftagit, och man vill likväl om möjligt ännu mer försvaga densamma. Men visserligen är det ett hugnande tidens tecken, att få sådane slott äro öfrige och att de liksom djerfva vålnader spöka på ljusa dagen. Önskligt vore likvisst, att dylika monumenter, som finnas i behåll, icke blifva af en småaktig statshushållning öfverlemnade till tidens härjning, eller att de, såsom stundom skett, af bristande tillsyn beröfvas sina historiska märkvärdigheter.

Vesterplana kyrka är i rundbågsstil, och har långt efter reformationen fått korsarmar. Endast i de ursprungliga delarne, nemligen i torn och kor finnas stenhvalf, men i hufvudqvadraten och korsarmarna målade trätak. Denna kyrka är liten och har dessutom undergått så stora förändringar, att hon derigenom förlorat det konstvärde, hon möjligtvis kunnat från början äga.

Omkring Vesterplana gästgifvaregård ligga rödbergshällar så i ytan, att vägen till en betydlig sträcka består deraf, och man ser härstädes många hus af sådan sten. I närheten synas några ätthögar åt Venersidan. Här är Kinnekulle skoglös. Träden kunna förmodligen icke på den nära dagen uppskjutande stengrunden slå rötter. Man färdas utför en temligen brant backe till Husaby, hvarifrån Kinnekulles rödbergslager visa sig såsom väldige fästningsmurar.


  1. L. Holbergs Dannemarks Riges Historie, T. II, s. 815–816.
  2. F. Rühs Svea Rikes historia, 3 D. s. 222.
  3. P. E. Lindskogs Beskrifning om Skara stift, 2 H. S. 83.