Arbeta!
| ← Stackars liten |
|
En junisöndag → |
Arbeta!
Om lifvet blott en dådlös vexling vore
Emellan makligt njuta, ömkligt lida,
Hur slapt, hur trögt dess timmar skulle skrida,
Om stundom ock de som minuter fore!
Och derför Gud ske lof, att jag fått veta
Hvad det vill säga att med fart arbeta.
Väl kan jag taga del i andras nöjen
Och glad ett “dolce far niente“ njuta,
Ja, tycka om att öfver målet skjuta
Med ordens pilar under skämt och löjen;
Men länge kan mig ej den lusten reta,
Den tröttar vida mer, än strängt arbeta.
Och får jag ock ett himlalån mig gifvet,
En verkligt stor gudsgåfva utaf höjden,
Nog tager jag med tack emot den fröjden
Och ser i den ett kapital för lifvet,
Men lefver icke på det; lagom feta
Dess räntor varda, ty jag vill arbeta.
När så från minnets dunkla vrår sig närma
Än ett, än fler af dagens små bekymmer,
Och lika mygg, när qvalmig afton skymmer,
Med retsam sång ihärdigt kring mig svärma,
Jag bryr mig ej bland mängd af vapen leta,
Det fins blott ett, som biter skarpt: arbeta.
Och stiger sorgen sjelf in i min boning,
Den bleka valan med förgråtet öga,
Som gör sin rund hos låga som hos höga
Och sitter stum vid ängslig bön om skoning.
Jag tigger ej om nåd med tårar heta;
Hon går dock ej, förr’n hon mig ser arbeta.
Men ej som medel blott att tjena föda,
Än mindre för att vinna gods och ära
Jag sträfvar jemt. Och skälet ligger nära;
Ty mig är ljufligt mål all arbetsmöda,
Så väl när jag i små bestyr skall streta,
Som när för större värf jag får arbeta.
Och derför ock med tankar och med händer
Jag verka vill; så långe Gud beskär det.
Det var min glädje och min glädje är det,
Om ock till ringa yttre vinst det länder.
Tillräcklig lön är redan det: att veta,
Att, om jag vill, jag kan och får arbeta.