Hoppa till innehållet

Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 36
Arfvingen till Redclyffe
av Charlotte Mary Yonge
Översättare: Signild Wejdling

Kapitel 37
Kapitel 38  →


[ 471 ]

TRETTIOSJUNDE KAPITLET.

Några dagar senare hade Philip med mycket arbete lyckats få ihop ett bref till sin farbror, hvari han än en gång bad honom förlåta hans oförsvarliga beteende mot Laura men på samma gång sade, att hans känslor för henne voro oförändrade och skulle så förbli, hvarför han bönföll, att farbrodern skulle öfverse med det förflutna och ge honom hopp för framtiden.

Det dröjde mer än en vecka, innan något svar kom, och då var det från Amabel.

Hon började med att säga, att pappa icke besvarade brefvet, emedan han tyckte, att det var bättre att talas vid än att skrifva, och emedan de alla hoppades, att Philip skulle vara kry nog att komma till Hollywell till hennes lilla dotters dop för att stå fadder åt henne mot syster Laura. Flickan var frisk och duktig och skulle heta Mary Verena — det senare till minne af Guys gamla favoritberättelse »Sintram».

Slutligen bad hon honom besöka fröken Wellwood och betala kvartalsafgiften för lilla Marianne, hvilket Philip också gjorde, sig till stor glädje, då han på nytt fick höra godt om Guy.

Åtta dagar senare befann sig Philip ändtligen vid Hollywell. Ingen fanns i salongen, när han kom in; alla voro ute utom lady Morville, ty man hade icke väntat honom förrän med ett senare tåg.

Det gamla rummet, där han haft så många angenäma stunder! Bara han icke öfverallt hade spårat den där fula skuggan, som legat öfver hela hans lif!

Allt var sig likt: Charlies soffa och lilla bord, sykorgarna på stora bordet, tidningen viken på herr [ 472 ]Edmonstones gamla sätt. Men pianot var stängdt, och det låg en hel hög med böcker på locket, som om det varit länge sedan det öppnades; och blommorna i fönstret sågo torra och tynande ut, helt annorlunda än då Amy brukat pyssla om dem. Han påminde sig Amys leende ansikte under de ljusa lockarna, då hon kom bärande med sin kamelia; hur långt ifrån var han icke då att ana, att han skulle sköfla hennes unga lif på dess lycka. Hur skulle han kunna möta henne som änka i fädernehemmet och uthärda att se hennes faderlösa barn?

I detsamma slogs den yttre dörren upp och en liten svartklädd gestalt stod framför honom med ett litet hvitt knyte i sina armar. Det var Amy — med barnet. Hon räckte honom helt stilla handen och sade liksom ursäktande: »Jag tänkte, att du kanske skulle vilja se lillan.»

Han räckte ut armarna för att ta barnet — något hvarpå Amy alls icke var beredd. Hon var inte riktigt lugn ens då systrarna togo det, och Philip — månne han någonsin hållit i ett barn förut? Men hon ville inte göra honom ledsen med att se ovillig ut och räckte honom den lilla, hvilken han såg ut att hålla på det omsorgsfullaste med sin stora hand; men så vände han sig tvärt bort. »Lilla dumma Amy», hennes hjärta slog hårdt, ända tills han vände sig om igen och återgaf henne barnet, hvarpå han hastigt gick bort till fönstret; och då märkte hon ett par stora droppar på barnets hvita klänning.

Hon sade ingenting; hon förstod, hur han skulle känna det att ta i Guys barn, och hennes egna tårar flöto numera så lätt, att hon måste akta sig för att komma i gråt.

[ 473 ]Om ett par minuter kom Philip tillbaka och började beslutsamt föreställa Amy, att det var orätt mot Guys dotter, att en annan skulle ha hennes fars egendom. Han ämnade ofördröjligen afträda sin rätt åt henne.

Amy lät dock inte imponera på sig eller öfvertyga sig af hans skäl. Hon framhöll för honom, att man tänkt på en sådan möjlighet som denna, när det vid bröllopet bestämdes, hur stor hennes lott i boet skulle bli, och den lilla flickan skulle nog i alla fall få mycket mer än hon behöfde.

»Jag är viss på, vet du, Philip», sade hon slutligen med tårar i ögonen, »att detta är precis hvad Guy skulle ha velat: att jag får henne, och du tar hand om Redclyffe. Jag vet, att han gladde sig åt att tänka sig egendomen i dina händer. Du minns väl, hur många uppdrag han gaf dig. Du passar så bra för det, och du får inte kasta bördan på oss två små stackare», slutade hon halft lekfullt, halft bedjande.

»Än om det varit en gosse?»

»Ja, då hade det ju inte kunnat hjälpas, och då hade man kunnat se något slut på det; men jag är så glad nu att få slippa.»

Barnjungfrun kom nu för att hämta den lilla, och Amy frågade, hur det stod till med Philips hufvud.

Det värkte alltid mer eller mindre, sade han. Bara detta kunde göra honom missmodig, att han nog aldrig skulle återvinna sina forna krafter.

Efter ett ögonblicks tystnad frågade han med osäker röst och stark rodnad: »Amy, hur är det med Laura?»

»Bra», sade Amy, »men litet mager har hon blifvit, det får du bereda dig på.»

»Och hon har litat på mig — hållit ut hela tiden?»

[ 474 ]»Ja, det har hon visst!»

»Och tant och farbror — kunna de förlåta mig?»

»Det göra de säkerligen. Men Philip, du får nog inte vänta, att pappa af sig själf skall börja tala om saken. Han blir så lätt generad, som du vet, fast han blir mycket glad, när det väl är öfver, och nog gärna möter dig på halfva vägen.»

Philip svarade inte, och efter en kort tystnad återtog Amabel:

»Laura och Charlotte äro just ute på en af sina långpromenader.»

»Anstränger hon sig inte nu, så som jag lärde henne att göra?» frågade han i bekymrad ton.

»Hon behöfver sysselsättning», försäkrade Amy. »Det var väl för oss, att vi inte visste om, hur sjuk du var andra gången, förrän du redan började bli bättre; jag tyckte allt, att vi öfvergåfvo dig på ett oförsvarligt sätt där ute, men jag rådde inte för det.»

»Det var för väl, att du inte stannade. Det hade varit värre än allt annat, om du hade tagit någon skada.»

»Nu hör jag vagnen», sade Amy. »Mamma och Charlie ha varit till Broadstone; de trodde, att du kanske skulle komma med kvällståget.»

Philip blef blossande röd. Han steg upp — han satte sig — steg återigen upp och stödde sig mot kaminfrisen. Hur skulle han kunna möta dem — fastern i sitt rättvisa missnöje och Charles, som, då de skildes, sagt honom så skarpa sanningsord — Charles, som alltid genomskådat och föraktat honom!

De kommo in arm i arm. Båda tryckte hans hand och förundrade sig öfver att se Amabel nere före middagen; fru Edmonstone frågade efter hans befinnande [ 475 ]på det tvunget vänliga sätt, som hon visat redan i Recoara, och så gingo hon och Amabel sin väg, sålunda afslutande ett samtal, hvarunder båda parterna visat stort ädelmod — Philip icke minst, då han på Amabels enkla begäran afstått från den storartade försakelsen, som han drömt sig, och utan ett ord tagit på sig en tung, ehuru lysande börda.

De båda kusinerna voro ensamma kvar. Charles satt att börja med tyst, medan han värmde sig vid brasan, och iakttog Philips härjade drag, däri sorg och förödmjukelse stodo att läsa lika tydligt som sjukdom.

»Det gör mig ondt att se dig så klen», sade han slutligen. »Vi få se till, om vi kunna lappa ihop dig bättre här, än de ha gjort i S:t Mildreds. Tycker du själf, att du tar dig?»

Han hade knappast någonsin förr talat i en så vänlig ton till Philip; det var, som om han inte varit samma människa som förut.

»Tack, jag är nog på bättringsvägen, men så länge jag inte kan bli af med hufvudvärken, duger jag ingenting till.»

»Du har också varit duktigt länge sjuk», fortfor Charles. »Två sådana sjukdomar kan man inte tänka sig att få glömma så snart. Nu, då all oro är öfver, ljusnar det nog för dig som för oss.»

Efter ännu en stunds vänligt samspråk om Amy och hennes barn satt Philip ett par minuter tyst och sade därpå helt oförberedt:

»När vi senast skildes, sade du åt mig, att jag var elak och illvillig. Du hade rätt.»

»Ge mig din hand», sade Charles kort, och sedan sade ingendera något vidare, förrän Charles steg upp för att gå och klä om sig till middagen.

[ 476 ]Han ville icke tillåta Philip att hjälpa sig, låtsande sig vara för stolt att mottaga stöd nu för tiden, och gjorde sig till och med så mycket besvär, att han följde kusinen till hans rum för att se till, att allt var i ordning där åt honom — något oerhördt af Charles, som vanligen bara passades upp af andra.

Middagen var stel och obehaglig; fru Edmonstone och Charles höllo samtalet vid makt, men de andra voro mycket tysta, och så fort det gick för sig, störtade Laura in till Amy och brast i en flod af tårar. Så sjuk Philip såg ut! Och inte såg han på henne en enda gång. Bestämdt hade han glömt henne — han föraktade henne för hennes svaghet och opålitlighet.

Amy smekte och tröstade henne, försäkrade, att Philip tagit sig ofantligt och bara var mycket trött i kväll, kanske också orolig. Så kom Charlotte och bad Laura komma ned och dricka te, i det hon tilllade, att herrarne, utom Charles, ännu voro kvar i matsalen.

Där hade de suttit rätt länge under tystnad, hvardera väntande på att den andre skulle börja, herr Edmonstone besvärad och obeslutsam, Philip med möda behärskande sina känslor och mer och mer yr i hufvudet och oförmögen att samla sina tankar.

Slutligen reste sig herr Edmonstone, tog fram sina nycklar och sade:

»Kom med in i mitt arbetsrum, så skall jag lämna dig de redclyffska handlingarna.»

»Tack», sade Philip och reste sig också, men endast därför, att han icke kunde bli sittande, när farbrodern stod. »Kan det inte få vara i kväll? Jag kan nog inte tänka så pass redigt.»

»Är det hufvudvärken, som plågar dig?»

[ 477 ]»Delvis. Dessutom är det ett annat ämne, som jag ville be farbror först låta oss få tala om.»

»Ja visst, ja visst», sade herr Edmonstone och vred sig oroligt.

»Jag känner djupt, hur jag förgått mig — —.»

Herr Edmonstone stod inte ut med att höra på hans ursäkter.

»Jaha, jaha», inföll han nervöst, »jag vet alltihop det där, och det kan ju nu inte hjälpas. Vi tala inte mer om den saken. De unga kunna inte vara som gammalt folk, och jag har också varit ung i mina dagar.»

Att kapten Morville skulle lefva för att bli tacksam för herr Edmonstones öfverseende, på grund af att denne själf hade varit ung i sina dagar!

»Får jag anse, att ni förlåtit mig och att jag har ert samtycke?»

»Ja, ja, ja, och jag hoppas, att detta skall krya upp Laura, stackare, litet grand. Är det fyra år, som det här har pågått, säger du? Ja, det kan man då kalla att vara hvarandra trogna, och det är tid på att troheten får sin lön. Vi kunde då inte tänka oss, hvad ni hade för er, ni som bägge två sågo så stillsamma och prudentliga ut. Så du vill inte ha handlingarna i kväll? Du ser verkligen inte ut, som du orkade med affärer, men kanske det kan vara litet roligare att prata med Laura, eller hur?»

Herr Edmonstone hade ett så intensivt nöje af alla förlofvade, att han hade glömt all sin förtrytelse vid utsikten att få ett förlofvadt par i huset.

Dessa båda motsvarade emellertid icke fullt hans föreställningar, ty de sågo knappt på hvarandra. Alla förstodo, att det var bäst att låta dem bli ensamma en stund, för att de skulle få saken klar sinse mellan, hvarför Charlotte skickades till sängs, fru Edmonstone gick [ 478 ]upp till Amy, och Charles tog sin far med sig in i arbetsrummet.

Laura satt med nedslagna ögon och tänkte med klappande hjärta och torra läppar på, hur hon skulle uttrycka sig för att låta honom veta, att hon frivilligt afstod från alla fordringar på honom. Philip såg upp, då dörren stängdes, reste sig därpå och ställde sig framför Laura. Äfven hon såg upp som för att börja; deras blickar möttes, och de förstodo hvarandra med ens. Han tog ett steg närmare och räckte fram båda händerna; hon lade sina i dem, han drog henne till sig och kysste henne.

Icke ett ord af förklaring behöfdes. Laura visste, att han var hennes egen och att alla hennes tvifvel och farhågor hade varit utan grund. Hon genombäfvades af en ilning af högsta fröjd, liksom en eller två gånger förr — men den kunde inte bli af mer än ett ögonblicks varaktighet, när han såg så sjuk och eländig ut. Hon hade nu i alla fall rätt att försöka sköta honom. Det första hon gjorde var att be honom lägga sig på soffan och bädda omkring honom med kuddar, och han var verkligen för mycket förbi för att säga något af det han tänkt; han var endast i stånd att hvila sig vid den tanken, att hon var helt och hållet hans och tog vård om honom. Där låg han på soffan med ögonen slutna och hennes hand i sin, medan hon satt bredvid och båda tego; och utom att hon drog bort sin hand, rörde sig ingendera, då de andra kommo tillbaka.

Fru Edmonstone kände deltagande för honom och visade honom mycken vänlighet; hon försökte af alla krafter att vara som förr emot honom, men hon kunde omöjligt känna på samma sätt och lyckades därför icke heller att vara som då.

[ 479 ]Dagen därpå var Philip något bättre och i stånd att vara med om lilla Marys dop i Easthills kyrka.

Amabel själf var i dag för första gången där, sedan hon stod brud. Mångas ögon tårades, då de sågo »lilla Amy Edmonstone» i änkedräkt så kort efter det hon stått på kyrkogången i brudkrans och slöja. Men hon själf grät icke i dag. Hon kände det, som om hon åter på något hemlighetsfullt inre sätt kommit sin Guy närmare, när deras barn frambars för att bli delaktig af det heliga dopet. Hur gärna hade hon inte sagt som Simeon: »Herre, nu låter du din tjänare fara i frid.» Men Guy hade sagt åt henne, att hon icke skulle önska det. Hennes sol hade gått ned, men hon hade ännu mycket att göra i skuggan med att fostra hans barn för detta lifvet och det kommande, här bland de kära, åt hvilkas vård han anförtrott henne.

För henne hade lifvets största glädje och största sorg kommit under ett enda kort år; hädanefter dvaldes hon i ett stilla lugn.

Så var det icke med Laura. För henne såg det ut, som om lifvets sorger nu skulle vara slut och dess glädje börja. Tvifvel och oro voro förbi; hon och Philip vöro säkra om hvarandras kärlek, han hade fått tillgift, och de kunde vara tillsammans utan fruktan eller hemlighetsmakeri; men hon hade ännu icke haft mycket tillfälle att vara med honom, och, som Charles sade, de voro på det hela mycket mindre lika ett par förlofvade, än man skulle ha väntat sig.

De hade aldrig varit som andra älskande. Hon hade så helt gått upp i honom ända från barndomen, att det aldrig föll henne in att tänka, att han kunde narra henne till. något orätt. All hennes sorg hade berott på oro för honom, och hon hade icke ens nu [ 480 ]någon uppfattning af att hon brustit i sin plikt mot sina föräldrar.

I dag, då de promenerade tillsammans hem från kyrkan, blef hon helt öfverraskad af Philips första ord:

»Laura, du har mer att förlåta än alla de andra.»

»Philip, säg inte så. Skulle jag inte gärna vilja bära ännu mera oro för din skull? Det är allt glömdt, som om det aldrig hade varit.»

»Det var inte oron jag menade», sade han igen, »fast jag lider, då jag tänker på, hur du har haft det. Jag menade nu, att du har att förlåta den fördel jag drog af din tillit till mig för att förleda dig till ett felsteg, då du var för ung att förstå hvad det betydde.»

»Det var ju aldrig någon förlofning», vågade Laura invända.

»Laura, för allt i världen kom inte med mina egna förhatliga undanflykter», utbrast Philip, som om han icke kunnat styra sin smärta; men han veknade genast. »Det var idel själfbedrägeri; först bedrog jag mig och sedan dig. Du hade icke erfarenhet nog att förstå, hvart jag ledde dig, förrän du redan var invecklad i det; och när jag inför dödens åsyn insåg falskheten af de skäl jag intalat mig, hade jag ingen annan utväg än att bekänna och låta dig bära följderna. Å Laura, när jag tänker på, hur jag uppfört mig mot dig, var det ju nästan värre än mot Guy.»

Det uttryck af djup smärta och själfförebråelse som låg i hans dämpade tonfall, var något nytt och förfärande för Laura. Hon tryckte hårdt hans arm och försökte säga, att han ju hade menat så väl; det visste han ju själf med sig.

»Om jag bara visste det, Laura! Men du kan aldrig ana, hur det känns att inse, att all min så kallade om[ 481 ]sorg om hans bästa endast var en täckmantel för min afundsjuka och min illvilja mot honom!»

»Men kom ihåg», sade Laura ifrigt, »att vår käre Guy själf alltid var dig tacksam. Han sade hela tiden, att du ville honom väl. Å, hans sätt att ta det var min enda tröst i fjol!»

»Den bittraste och på samma gång den enda lindrande droppen», sade Philip sakta. »Se, Laura.» Han visade henne bönboken, där Amy skrifvit hans namn samt sina och Guys initialer.

»Den käre Guy!» hviskade hon med tårarna i ögonen. »Om du visste, hur vänlig han var mot mig under den för mig så sorgliga bröllopsdagen.»

»Har Amy berättat dig hans sista ord till mig?»

»Nej.»

»Gud välsigne dig och min syster!»

»Det har Amy lämnat åt dig att berätta», sade Laura, medan tårarna droppade ned. »Hvad skola vi säga om henne, Philip?»

»Hon är en fridens och förlåtelsens ängel.»

»Hur skall jag kunna tala om för dig, hur snäll hon har varit!» fortfor Laura. »Det var, som om halfva bitterheten varit borta, då hon väl fanns i huset igen, och hela vintern har det känts, när man gått in i hennes rum, som om det hade varit att träda in i en fridens boning.»

De började sedan tala om sin egen framtid. Laura tyckte, att all sorg och oro nu skulle vara öfver, men Philip sade suckande, att han fruktade, att hon skulle finna det helt annorlunda, då hon förenade sitt öde med hans. Han kände det, som skulle skuggan af dessa bittra minnen förmörka hela hans lif; hennes kärlek var den enda tröst, som stod honom åter.

[ 482 ]En djup glädje genombäfvade henne. då hon hörde honom säga detta, men hon kände sig nästan förskräckt öfver bitterheten i hans ånger och sorg. Hon, som alltid nära nog afgudat honom, kunde icke i ringaste mån följa honom härvidlag; alltsammans var enligt hennes mening blott hans ojämförliga ädelhet och godhet, hvilka kommo honom att tillskrifva sig själf skulden för hvad han icke rådt för. Emellertid hade hon takt och ömhjärtenhet nog att icke envisas i att taga hans försvar mot honom själf utan öfvergick i stället till att säga något allmänt tröstande och tala varmt om Guy och Amy. Detta var det bästa hon kunde göra för honom, då hon icke som Amy kunde erkänna, att hans själfförebråelser voro grundade. Mild och öm var hon mot honom; och att få öppna sitt hjärta för henne och erhålla hennes deltagande gjorde honom godt hvar stund.

Man hade icke bjudit några andra främmande till middagen än pastor Ross och Mary, hvilken också stått fadder, samt doktor Mayerne, som hade kommit direkt till kyrkan och promenerat hem i sällskap med herr Edmonstone. De ville icke vara honom förutan, så tacksamma voro de mot honom för hans trofasta vänlighet under denna orofulla vinter, och herr Edmonstone var högst belåten att få säga honom, att de hoppades snart få fira ett bröllop till i huset. Det var ett gammalt tycke — en trogen kärlek som i en bok —, och han kunde ha sagt på förhand hvad felet var, när mamma rådfrågade doktorn för Lauras blekhet.

Doktorn blef inte alls förvånad öfver nyheten, ty det är möjligt, att också han haft sin hypotes för att förklara hennes bleka utseende; men som han haft tämligen god reda på, hur Charles förra vintern betraktat sin [ 483 ]kusin, var han ganska nyfiken att se, hur denne tog förlofningen.

Charles yttrade sig emellertid i de hjärtligaste ordalag.

»Jaså, doktor Mayerne, ni har redan hört vår stora nyhet. Jag smickrar mig med att vi ha det vackraste och ståtligaste förlofvade par, som kan uppletas i de förenade konungarikena, bara vi väl få dem litet fetare.»

»De passa ju alldeles utmärkt för hvarandra», sade doktorn.

»De äro skapade för hvarandra från början, det är hela saken det. Man kunde inte se dem tillsammans utan att tänka, att det var första kapitlet i en roman.»

När fru Edmonstone kom in, blef doktorn helt förvånad. Han inbillade sig, att hon måtte tänka för mycket på den bortgångne eller att de nyförlofvade hade varit ogrannlaga mot lady Morville genom sin brådska, ty modern, som brukade visa ett så varmt och hjärtligt väsen, var nu nästan stel, då hon tog emot hans lyckönskningar. Herr Edmonstone däremot var vid ett strålande godt lynne under middagen, glad öfver Amys tillfrisknande, njutande af att se de båda förlofvade tillsammans och belåten öfver att Laura skulle bli fru på Redclyffe, då Amy inte fick behålla det — kort sagdt, han var lika lätt om hjärtat som någonsin. Hans hustru gjorde sitt bästa att också se glad ut, nu då hon kunde vara lugn för Amy, men hon var hela tiden vemodigt stämd, ty hon tänkte oupphörligt på den unge fadern, som saknades vid sitt barns dop, och mindes, hur lyckliga de varit vid samma tid året förut. Kanske Charles kände på samma sätt, men han visade det åtminstone icke utan pratade [ 484 ]uppsluppet lifligt och muntert, hvari Charlotte hjälpte honom, och endast de förlofvade själfva voro tysta och allvarsamma. Därtill bidrog, att Philip var mycket trött efter promenaden från kyrkan, hvilket gjorde Laura ledsen. De andra pratade emellertid ändå, och herr Edmonstone föreslog med stolthet fröken Morvilles skål samt bar själf en bit af tårtan till lilla mamma i salongen.

Där satt Amabel vid brasan, medveten om att hon hädanefter måste anstränga sig att taga del i de andras glädje och villig att göra hvad hon kunde för att åtminstone inte störa den. Men hvilken som helst utom hennes far skulle ha läst mera vemod än glädje i det milda leende, hvarmed hon kom honom till mötes och tackade honom, ehuru hennes ton var glad och i hennes närvaro aldrig rådde någon tryckt, men väl alltid en dämpad och stilla stämning.