Atis och Camilla

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Atis och Camilla
av Gustaf Philip Creutz
Ur Svenska parnassen, band II s. 61–86 av Ernst Meyer från 1889.
På Wikipedia finns en artikel om Atis och Camilla.


[ 61 ]

Atis och Camilla.

Skalde-dikt i fem sånger.




Första sången.

Jag sjunger om den eld, som plågar och förnöjer,
Då han sin första makt i unga hjertan röjer.
Du ömhet, gudakraft, som verldens vällust gör,
Kom, lifva upp min vers och mina sinnen rör!

I de Arkadska fält, långt från de stolta städer,
Der nöjet säljes bort för ärelystnans väder,
Uti en ljuflig trakt, dit oskuld lyckan drar,
Der glädje, frid och lugn ses fästa henne qvar,
Der strömmar kröka sig i blomsterrika dalar,
Der allt af kärlek rörs, och allt om kärlek talar:
I denna sälla bygd Camilla lifvet njöt.
Hon född och uppfödd var i menlöshetens sköt.
Vår sol, som i sitt lopp naturens fägring målar,
Har aldrig förr så skönt fått råka med dess strålar.
Behagligheten sjelf dess hela teckning drog.
Uti sitt guda-verk en vällust himlen tog,
Och dygden ville sjelf Camillas skapnad söka
Att mera älskad bli och så sin dyrkan öka.

Hon till Dianas tjenst från födseln offrad var,
Och i sin lugna själ hon hennes lagar bar.
Uti gudinnans lund hon lifvets vår förnötte,
Och i en lycklig frid dess rena rökverk skötte.
Den unga Doris der dess vän och sällskap var:
Du ljufva vänskap, du, som själar sammandrar,
Som dessa unga bröst med oskuldsband förenar,
De hjertan, som du rör, du helgar och du renar!

[ 62 ]


Re’n våren i sitt sköt en liflig värme bar,
Naturen väcktes upp, hon i sin ungdom var.
Man såg kring alla fält, att vintrens välde lyktat,
Att glädjen rest sin tron, och jordens sorger flyktat.
De ljumma sommar-regn förnya menskans hopp,
Ur jordens mjuka famn de locka örter opp;
Af värmens spända kraft de tunna knoppar klyfvas,
Och re’n med täta löf de lugna skogar yfvas.
Till skogsgudinnans pris en högtid firas skall.
Nu börjar dagen gry och nattens makt är all;
Än darrar månans sken på böljans hala yta,
Men hastigt ljusets flod från öster börjar flyta.
De mörka skuggor fly, och stjernan bleknar af,
Re’n strömmar purpurn ut på himlens mörkblå haf;
De svarta molnens bädd förbyts i röda skyar;
Nu ljungar solen fram och verlden sig förnyar.
Den svala nattens dagg, som sig till blomstren sänkt,
Har på de späda blad en mängd af perlor stänkt;
Det höjda ljusets glans från bergens toppar faller,
Och solens spridda guld sig blandar med kristaller.
Man himlabågens färg kring fälten stråla ser;
Hvar blomma ur sin kalk åt fjäriln nektar ger.
En samlad balsam sprids att sig med luften blanda
Och förs i hvirflar kring af morgonvädrens anda.
Re’n svärma luftens folk kring deras gröna hus
Och stämma deras sång ihop med aspars sus.
Naturen tyckes dock sin största fägring sakna:
Camilla syns ej än ur sömnens sköte vakna.
De ögon dölja sig, som dagens glans förta,
Der ömhet, eld och lif och oskuld segrat ha.
Kring hennes blomsterbädd de falska drömmar flyga
Och i dess rörda själ med villobilder smyga;
Än småler hennes mun och glädjetecken ger,
Än darrar hennes kropp, man tårar flyta ser.
På hennes hvita kind man hastigt skiften finner:
Nu dödlig blekhet syns, nu åter rodnan brinner.
Dess armar sträckas ut och kramas till dess bröst;
Man tunga suckar hör, som qväfva hennes röst.

Den ömma Doris ser, att dess Camilla lider.
»Ack vakna, ropar hon, ty solen redan skrider,
»Och fälten lifvas re’n af vädrens friska fläkt!»

[ 63 ]

Camilla spritter upp förvirrad och förskräckt:
»I gudar!» sade hon, »hvad är det som jag känner?
»Min Doris, är du här, du bästa utaf vänner?
»Ack! låt mig gjuta ut min oro i ditt sköt.
»Jag en bedräglig ro i hvilans armar njöt.
»Knappt sömnens tunga hand mitt trötta öga tvingar,
»Förr än mig tycks jag bärs på vädrets lätta vingar.
»Jag snart från höga skyn åt jorden skådar ner,
»Det segelfulla haf jag under föttren ser,
»Dianas stolta lund liksom en punkt försvinner,
»De högsta skogar re’n som lägsta gräs jag finner,
»Och jorden som en skymt utur min åsyn far.
»Jag i en annan verld en hastig kosa tar
»Och till förtjusta fält och sälla dalar hinner,
»Der ögat vårens prakt och höstens frukter finner;
»Allt hvad min anda drar en vällukt åt mig ger,
»Hvars ånga dunstar fram från alla trän jag ser.
»Der glänsa vattuspel i skydd af palmens grenar,
»Och myrtens späda blad med rosen sig förenar.
»Jag häpnar för mig sjelf och vet ej hvart jag går;
»Jag hänrycks af den Gud i dessa nejder rår.
»Jag såg ett älskligt barn, som vänligt åt mig myste,
»Och sjelfva himlens fröjd uti dess ögon lyste;
»En tropp af nöjen sågs, som lopp uti dess spår,
»Som kring dess hufvud flög och lekte i dess hår.
»Han fjärilvingar bar, som tusen färger delte,
»På hvilkas tunna flor en lindrig vestan spelte.
»Med ömhet detta barn hörs stafva fram mitt namn:
»Camilla, ropar det, ack tag mig i din famn!
»Jag detta täcka barn intill mitt hjerta lade,
»Och kärleksguden sjelf i mina armar hade;
»Hans lågor tändes upp och brunno i mitt sköt.
»I hela själen strax en okänd vällust flöt,
»Men denna vällust snart förvandlar sig i smärta,
»Än andan blir förqväfd, och än förtärs mitt hjerta
»Hvad fasa! dessa fält i hast förvandla sig,
»Strax tordönsbuller hörs och mörker omger mig.
»Jag skräms af forsars fall, af vilddjurs rop och läten,
»I nakna skrefvors djup jag röjer ufvars säten,
»Från träsk och mörka kärr en gytjig bölja går,
»Jag trampar dödas ben och mellan grafvar står,
»Der källor utaf blod kring mina fötter strömma.

[ 64 ]

»Ett hiskligt spöke syns, jag fåfängt vill mig gömma;
»Det i sitt kalla sköt mig strax med grymhet tar
»Och i en evig natt med tunga kedjor drar.

»Ack, Doris denna dröm än för min åsyn sväfvar;
»Förgäfves vaknar jag, milt skrämda hjerta bäfvar.
»Månn’ himlen ledsnar vid att mer beskydda mig?
»Månn’ under mina steg en afgrund gömmer sig?»

»Camilla, stilla dig», den rörda Doris svarar,
»Hvad kan du frukta för, din oskuld dig bevarar;
»En dröm är blott en dröm, en tung förförisk dunst,
»Som öfverrumplar dem som njuta sömnens gunst.
»Men hör du herdars sång, som sina hjordar drifva?
»De gälla jägarhorn kring bergen genskall gifva.
»Till din gudinnas fest du re’n bör pryda dig:
»Du ser ju offrens rök mot himlen häfva sig.»

Af detta Doris tal Camilla något lindras;
Men hjertat upprördt är, dess aning kan ej hindras,
Det lisas ej så lätt, som det kan bli förtryckt,
Ty oron vänder om och sårar i sin flykt.

Hon dock med mera frid till nästa källa hastar,
I hvilken lagrens löf sin gröna skugga kastar.
Af vattnets återsken dess grenar lysas opp,
Der ljuset vilse far uti dess brutna lopp.
Man ej kring källans brädd en slipad marmor finner,
Naturens enfald här på konstens uppror vinner.
Här sprutar ingen bild en bågig ström till skyn,
Som sällan sinnet rör, fast han förblindar syn.
Man blott naturen ser, hon strax till själen hinner,
En bullrande kristall på perlesanden rinner,
Och böljan silad är af sjelfva helsans gud.
Camilla lägger af vid källans brädd sin skrud,
Hon sig uti dess sköt en ljuflig svalka bådar.
Re’n under lagrens skydd man all dess skönhet skådar,
I hennes anletsdrag fullkomligheten fins
Och den fördolda kraft, af hvilken hjertat vins;
Kring hennes purpurmun de kyska nöjen mysa,
En ljuf och himmelsk eld dess mörkblå ögon hysa:
Än segrar majestät, än menlöshet och frid,
Än smyger ömhet fram, som röjs i denna strid.

[ 65 ]

Hvart enda ögonkast en lindrig oro målar,
Som stundom lifvas upp af några glädjestrålar.
Dess hår kring hennes hals i mörka bucklor förs,
Albastern andas der och under locken rörs.
Den täckhet, det behag, som mer än skönhet vinner,
Man i dess blickar ser och i dess åtbörd finner. —
I vattnets klara sköt hon ändtligt stiger ner.
Den sälla källan rörs utaf den prakt hon ser,
Dess buller saktar sig, dess våg sig långsamt höjer;
Hvad dagen aldrig sett, dess klara spegel röjer:
En täckhet blottas här, och der en annan sköljs,
Som endast glimmar fram och utaf vattnet höljs.
Hur mycket skönt förgöms, som ögat fåfängt letar,
Som tanken råkar blott och hela själen retar?
Dess lif, dess fina växt! — Min pensel stanna här;
Jag sjelf af lågor tärs och re’n förtjusad är.

Men nymfen rörd och blyg sig fåfängt söker dölja,
De ömma lustar strax i vattnet henne följa,
Och kärleksguden sjelf vill värma hennes bad.
Camilla nöje tar, men vet ej uti hvad.
En liflig vällust re’n uti dess ögon lyser,
Den stolta böljan yfs utaf den skatt, hon hyser;
Hon kärligt slingrar sig omkring en kropp af snö,
I hennes klara famn förmätna lustar dö.
Ty denna rena våg beskyddar blott de blyga,
Som dölja deras gång och under vattnet smyga,
Der nymfen blifver höljd af vågens silfverflor.
Re’n hjertats gud, förtjust, tar henne för sin mor.
Han med så mycket skönt sin häpna syn förnöjer,
Det är den första gång han någon vördnad röjer.
Bestört, han vågar ej att gifva något sår,
Och som ett modfäldt barn vid källans brädd han står;
Han tankfull tappar bort sitt koger och sin båga,
Camilla redan gör den yra Astrilds plåga.
Att han är nöjets gud en stund han glömmer bort;
Men, ack, för verldens frid hans glömska är för kort.
Han till fördubblad hämnd ur sin förvirring vaknar
Och spritter hastigt till, när han sin båga saknar;
Liksom en väderfläkt han öfver vattnet far,
Och blott ett dammigt bloss han nu till vapen har.
I kärleksgudens hand den grymma facklan sprakar,

[ 66 ]

Och tusen gnistor re’n han öfver källan skakar.
När Astrild detta gjort, med hast han flyr sin kos;
Hvar gnista, som förströs, förvandlas i en ros.
Han ger ett glädjeskri och träffar strax sin båga
Och midt i vattnets djup ser sina gnistor låga.
Camilla värnlös är, hon smakar re’n ett väl,
Som hemligt välde tar i hennes öppna själ.
Utaf en okänd kraft Camilla gripen blifver;
Hon ändtligt källans sköt med saknad öfvergifver
Och lik en gudamakt ur böljan stiger opp,
I hvita linnen svept, så rena som dess kropp.
Hon sina mörka hår med band af rosor binder,
Hvars färger måla sig så friska som dess kinder.
I en så menlös drägt hon fram till lunden går,
Som en förnyad prakt af hennes ankomst får.




Andra sången.

Men snart med lätta steg hon upp för höjden hinner,
Der i en helgad skog gudinnans rökverk brinner.
Dess öga blir förtjust att kring om nejden se,
Der skogar, berg och fält en blandad målning ge.
Hon ser en vidsträckt flod, som glada ängar sköljer.
Ibland sin stolta gång han bakom höjder döljer,
Men strax han stjäl sig fram att famna om en ö,
Nu åter spegellik han vidgas till en sjö;
Sist, längst vid himlabryn, han minskas till en strimma,
Der fälten blekna bort uti en ljusblå dimma.

Men ögat råkar här en mera liflig prakt.
Allt ler, allt gläder sig i denna sälla trakt.
På denna klara elf, hvars yta vädren krusa,
Man ser en täflans-ban, der snälla båtar brusa.
Förbi en vassig strand de stinna segel fly
Med flöjters ljufva spel och under årors gny.
Den tunga roddarns bröst af ärelystnad jäser,
När för dess snabba köl den brutna böljan fräser.
Lik pilen i sin fart han genom vattnet skär,
Och lycklig den som främst på våta fältet är.

[ 67 ]

Men hastigt stranden vins. Man ser en idog skara,
Som fängslat böljans folk uti en rutig snara.
Der åter hvimlar fram en fri och sorglös hop,
Som jordens frukter bär med dans och sång och rop.
En lycklig herdeflock naturens oskuld målar,
Han offrar mjölk och bär i blomsterkrönta skålar.
Man ser att glädjen sjelf förljufvar herdens tid,
Dess rikedom består i helsa och i frid.
Du sälla helsa, du, som föds af bygdens nöjen,
Du första ursprung är till lekar och till löjen!

Men dalen synes re’n beprydd med hundra tält;
En talrik mängd af folk betäcker dessa fält.
Ett långsamt buller hörs, som utan reda mumlar,
Liksom när dundrets vigg långt utur nejden tumlar,
Och blott ett brutet dån kring himlabrynen går,
Ell’ som när hafvets våg mot tomma stranden slår.
Re’n skaran samlad är, som sig till uppbrott gifver
Och till Dianas lund i häftig svallning drifver;
Så på de öppna fält, när vädrets ilar rå,
Man ser den höga säd i långa vågor gå.

Främst för en jägartropp den unga Atis lyser;
Den frihet och den eld han i sin uppsyn hyser
En ljuflig blandning får af ömhet och behag,
Och skönhet tecknas här med djerfva penseldrag.
En fläckig panterhud hans lena kropp förvarar,
Der ungdoms spädhet sig med manlig styrka parar,
Hans anlets glada färg en brunhet öfverfar,
Der solens strålar lekt och vädret spelat har.
Uppå hans friska kind sin purpur blodet stänker,
Hans obetäckta hals af liljans hvithet blänker;
En stolt och reslig växt hans skapnad vördad gör.
Än har ej Atis rönt den kraft, som hjertat rör,
Som kan en ljuflig eld i unga ådror sprida:
Han ofta ömhet känt, men blott för dem som lida.
Hans kalla hjeltebröst ett otamdt hjerta bär,
Och Atis’ hela själ uti hans ögon är.
Hans arm, vid segrar van, när han sin båge spänner,
Ej annan öfvermakt än gudars välde känner.
Han till Dianas lund ett såradt lejon för;
Man skogarnas tyrann kring fälten ryta hör,

[ 68 ]

Dess vildhet tyglad är, dess raseri försvinner,
En oförmögen hämnd uti dess ögon brinner,
Med fradga, blod och dam det kedjan sölat har,
Och Atis i triumf sitt grymma offer drar.
De blanka jagar spjut mot solen sig förgylla,
Och tusen segerrop hörs himlahvalfvet fylla.

Nu stormas templets port af offerskarans här —
Camilla visar sig, och allt förblindadt är.
Den unga Atis blir förundrad och betagen,
Förtjusad och bestört och in i själen slagen.
Han gripes af en makt, som all hans vördnad drar:
Det är den första gång han nånsin bäfvat har.
Hans lugn, hans spotska köld, allt i en hast försvinner,
Han gudars majestät uti Camilla finner;
Ett enda ögonblick hans själ förvirrat har,
Och för Diana sjelf han denna nymfen tar:
»Gudinna!» ropar han, »som skyddar dessa trakter,
»Ditt rum lär vara främst bland alla himlamakter,
»Ty re’n jag tillber dig, förr’n jag din dyrkan lär;
»Jag känner, att din tron i allas hjertan är.»
Han tystnar, sina knän han för Camilla böjer,
Till sin gudomlighet han sina händer höjer;
Hans anda, som förtärs, i suckar brister ut,
När på hans villodrift Camilla gör ett slut.

»Jag blott en dödlig är,» hon svarar helt förfärad,
»Hur kan en gudamakt, som är kring verlden ärad,
»Som dagens ljus med sig i sjelfva mörkret för,
»En ödmjuk skapnad ha, som till en menska hör?
»Så snart Diana syns, naturen häpen bäfvar —»
Hon ville säga mer, men hennes stämma sväfvar,
Det ord hon stafvar fram på hennes läppar dör,
Ty hon har Atis sett, han hennes öde gör.
Uti ett menlöst bröst, som dygd och ömhet röra,
Der ingen tanke ges, som englar ej må höra,
Den första eld, som tänds, strax griper själen an,
Förnuftet strider ej, det hvarken vill ell’ kan.
Camilla vet ej af, att hennes hjerta brinner,
Dess ögon Atis se, och tanken Atis finner;
Hon redan glömmer allt, som icke Atis är,
Och re’n ett evigt sår hon i sitt hjerta bär.

[ 69 ]


Men Atis mellertid som ur en dvala vaknar,
Han letar efter sig och all sin styrka saknar;
Han ser, att han, förbytt, ett annat väsen har,
Naturen för hans syn en annan skapnad tar.
»Du högsta makt!» sad’ han, »är det jag ser Camilla?
»Man i ditt mästerverk sig lättligt kan förvilla,
»Dig någon irring visst vid hennes skapning dref:
»Du ämnat det till gud som se’n en dödlig blef».

När Atis detta sagt, han bort med trängseln följer
Och från Camilla rycks, som sig i templet döljer.
Dianas lund af folk och offer uppfyld är,
Och vädret deras bön upp till gudinnan bär.
Sin oro Atis vill bland allmän fröjd förvilla,
Till himlen ögat lyfts — och tanken till Camilla.
Den suck, som pustas fram, ej till gudinnan hör:
Hon all hans vördnad har, men hon ej hjertat rör.
Han ändtligt full af nit till hennes altar träder:
»Diana! ropar han, som fält och lundar gläder,
»Som fredar skogens lugn och jägarpilen styr,
»Hos dig har kyskhet skygd, och oskuld till dig flyr.
»Jag dig en fånge för, som dina parker härjat;
»Jag skogens vilda kung i mina nät har snärjat.
»Min hand, som offret för, har all sin oskuld qvar,
»Ty blott med vilddjurs blod jag jorden färgat har.
»Jag i min djerfhet blott en enda bön vill våga:
»Gör att mitt hjerta blir så lyckligt som min båga!»

Knappt lyktas dessa ord, förrn solen blir betäckt,
En dimma stiger upp, och hopen blir förskräckt,
På himlen synas moln som svarta berg sig flocka
Och med ett häftigt sus sig öfver templet skocka,
Snart brista deras sköt, och floder strömma ner;
De täta almars skjul en fåfäng tillflykt ger,
Ty deras slagna löf med forsens brusning följa,
Hvars hvirflar löpa fram och hela lunden skölja.
Den klara altareld, som fram ur röken bröt
genom öppna hvalf till himlen vågvis flöt,
Nu kastas hastigt ned och sig mot jorden släcker;
Kring lunden askan sprids och alla offren täcker.
Ur mörkret går en röst, som ropar: »Atis hör!
»En annan gud än jag ditt hjertas lycka gör;

[ 70 ]

»Du ej ditt öde vet, du till din ofärd hastar;
»Din dyrkan retar mig, ditt offer jag förkastar.»

Allt bäfvar, alla fly, men Atis stannar qvar.
»Gudinna!» ropar han, »som man förtörnat har,
»Jag ser, du vredgad är, men intet brott jag känner,
»Din hämnd förföljer blott den svarta lastens vänner,
»För dem är fruktan gjord och sinnets frid för mig.»
Så snart han detta sagt, ses elden tända sig.

Ur templet Atis går och der sin sällhet lemnar.
Förundrad, tankfull, stum, han vet ej hvart han ämnar,
Han ryser för den eld, som han i skötet bär:
Dess verkan känner han, fördold dess orsak är.
Han efter frid och lugn i mörka kulor letar
Och tror att dagens ljus hans oro mera retar;
Men mörkret mera skygd åt Atis’ plåga ger,
Och han Camillas bild på löf och klippor ser.
Ibland kring skog och fält han flyr och vilse sväfvar,
Men för hans hvassa spjut ej björnen mera bäfvar.
Hans koger uttömdt är och slänger mot hans bröst,
Hans hundar sorgsna gå och känna ej hans röst.
När ändtligt hjertats tyngd naturen öfverhopar,
Med en försvagad röst till slut han ömkligt ropar:
»Ack grymma kärleksgud! jag börjar känna dig,
»Så är det då din eld, som har förlorat mig!
»Och du, Camilla du, som först har väckt min låga,
»Du lefver uti frid, du vet ej af min plåga.
»Månn’ himlen aldrig vill, att du min sällhet gör? —
»Nej Atis! vet du ej, hon till Diana hör?

»Ack! om dess rena bröst den minsta ömhet fattar,
»Jag denna ömhet mer än verldens troner skattar.
»Jag är ju nästan gud, om jag dess hjerta rör; —
»Men Atis, du är blind, hon till Diana hör.

»Jag vet, Camillas syn min plåga endast öker,
»Men i sitt eget qval sin lindring hjertat söker.
»Jag ville se och dö — mitt öde det begär. —
»Men Atis, har du glömt, hvems nymf Camilla är?»

Med sådant sorgligt rop han alla nejder fyller,
När dagens klara bloss naturens sköt förgyller.

[ 71 ]

När nattens tysta gud på stilla skuggan far,
Hans klagan vaknar upp och nya krafter tar.

Camilla mellertid ett dylikt öde röner;
Förstörd, hon gjuter ut till himlen sina böner.
Fast Doris är dess tröst, likväl hon Doris flyr,
Hon ända till sig sjelf och sina tankar skyr.
Hon ständigt ensam går sin ledsnad att förtjusa,
Der vattnen skumma sig och under lindar susa.
Naturen fåfängt der sin fägring sprider kring;
När hjertat är förtryckt, det smakar ingenting.
Hon ändtligt brister ut och på sitt öde klagar:
»Min glädje flyktat har i mina första dagar.
»Om nöjet dödas skall, förr’n åldern det förtär,
»Ack hvarför har jag känt hvad frid och nöje är?
»Ack huru sällt och nöjdt den nymfens dagar rinna,
»Som kan uti sig sjelf sin största tillflykt finna,
»Hos den ej hjertats sorg förvirrar dess förnuft,
»Hon andas glädjen in med morgonrodnans luft;
»Naturen ständigt ler och hennes själ förnöjer,
»När verlden för min syn blott sorg och mörker röjer.
»Mitt hjerta förr så lugnt som stilla källan var,
»Men ack! nu har jag blott mitt lugn i minnet qvar.
»Hvad har jag himlen gjort, att han mig så förföljer!
»Månntro det kärlek är, som detta bröstet döljer?
»Jag älska? — Nej, min dygd mig än försvara vill,
Ȁr jag ej usel nog att vara brottslig till?
»Min lefnad offrad är till skogarnas gudinna,
»När älska är en last, hur kan mitt hjerta brinna?
»Diana, låt mig dö, förrän jag blir så svag.
»Men, är naturen ej så helig som din lag?
»Ack kärlek! fortfor hon och ryste vid de orden,
»Du borde nöjen ha, som kunde trösta jorden.» —
Hon tystnar. Vädrets fart förskingrar hennes röst,
Men smärtan stannar qvar och näres i dess bröst.
Det är ej mer den nymf, som allas ögon glädde,
Då med en gudaglans hon fram till templet trädde.
Det är en plågad nymf, som ingen lisa får,
Förstörd utaf den storm i hennes hjerta rår.
Likså en präktig strand af rika blomster lyser,
Och hela vårens glans uti sitt sköte hyser,
I klara böljans lugn hvar blomma speglad är;

[ 72 ]

Men snart en vild orkan, som vädrets vingar bär,
Med brak och åskedån igenom molnen bryter,
Han retar hafvet upp, den hätska vågen ryter
Och likt ett mörkgrönt berg ur afgrund vältas opp,
Uti ett skummigt fall han störtas i sitt lopp;
Dess fors, som vidgar sig, kring hela nejden flöder,
Och all naturens fröjd uti en hast föröder.




Tredje sången.

Vid roten af en alm, som slogs af elfvens våg,
Camilla, full af sorg, med matta krafter låg.
Hon kände icke mer den svalka floden delte,
Der han i slingrig bugt mot blanka stenar spelte.
Men snart dess qväfda själ blef ur sin dvala väckt,
Ty af ett häftigt sorl hon hastigt blef förskräckt:
På flodens andra strand, som ut mot bugten skjuter,
Der i ett spetsigt näs en gräsrik äng sig sluter,
Hon ser en värnlös flock af skrämda hindar fly,
Som menskans öfvervåld och hennes grymhet sky,
Men ingen klyfta fins, som minsta tillflykt gifver.
En vildsint jägartropp dem fram på fältet drifver,
Fast i sitt snabba lopp de vädren gå förbi,
De dock ett ömkligt rof för mordepilen bli.
Han hviner i sin fart och hinden genombårar,
Han törstar efter blod och faller, när han sårar.
Det slagna djuret re’n på stranden utsträckt är,
Som på ett offerbord dess lemmar spritta der;
Uppå ett söladt grus syns varma blodet röka,
Och lifvet dunstar ut att hämd hos himlen söka.
En enda sårad hind, som flyr en mordisk strand,
I floden kastar sig och söker hinna land.
Hon uppå böljans rygg en blodig fåra drager,
Och till Camillas alm hon sist sin tillflykt tager,
Hon ömkligt släpar sig till denna nymfens fot,
Och med ett klagoskri hon liksom ber om bot.
En sådan sorglig syn Camillas tårar väcker,
Till denna hindens hjelp hon sina händer sträcker,
Hon smeker detta djur, hon det i famnen tar

[ 73 ]

Och med en bortvänd syn ur såret pilen drar,
Hon slöjan löser upp och den i stycken rifver
Att hämma blodets fors, som fram ur sidan drifver.
Men fåfängt, all dess hjelp ej djurets räddning gör,
Det slickar nymfens hand, det suckar, och det dör.

Camilla detta ser med ömkan och med plåga.
Hur sådant våld kan ske hon tyckes himlen fråga.
»Du täcka djur», sad’ hon, »hvad har du menskan gjort?
»Har väl din menlöshet dess grymhet väcka bort?
»Du hårda jägartropp, som dig i mord förnöjer,
»Ja! det är Atis visst, som här sin vildhet röjer!
»Ack usla! det var jag, som nästan färdig var
»Att älska en tyrann, som sådant hjerta har!
»Hvem hade kunnat tro, att han den grymhet hyste,
»När dock så mycket ömt uti hans ögon lyste?
»Hur lycklig är jag ej, som fått hans vildhet se?
»Jag skall ej ömhet mer, men hat åt Atis ge.»
Camilla blef bestört, så snart hon detta sade,
Ty hjertat ingen del i detta uppsåt hade.

När Atis mellertid vid stranden sorgligt går,
Han hör Camillas röst och lif och glädje får.
»I gudar,» ropar han, »nu får jag se Camilla!
»Dess enda ögonkast kan hjertats oro stilla.
»Det blir det sista väl, som himlen unnar mig!»
När Atis detta sagt, han varsamt nalkar sig.
Camilla ropar strax: »Barbar, som mig förföljer
»Och ej din vildhet mer i ödemarker döljer,
»Du föddes blott till mord! Se detta arma djur,
»Som måste offras upp för en så vild natur.
»Gå evigt från min syn! —» Så snart hon detta lyktar,
Hon till Dianas lund med hast från Atis flyktar.
Hon dock tillbaka ser, ty hjertat häftigt slår,
Och ångern följer med uti Camillas spår.

Men Atis utan mål, förvirrad och betagen,
Blef utaf dessa ord som af en ljungeld slagen.
Till slut med ömklig röst han detta utrop ger:
»Camilla hatar mig, jag bör ej lefva mer.»

Re’n dagens matta bloss i tjocka molnen släcktes,
Och himlens dunkla hvalf af nattens fällar täcktes.

[ 74 ]

Ej någon stjerna sågs, som ljus åt Atis bar,
Och mörkret lika grymt som hans förtviflan var.
Att lykta här sitt lif han nu med ifver hastar
Och från en klippas höjd sig ned åt floden kastar;
Men Astrild, som förskräckt vid Atis fara var,
Strax med en hjelpsam flykt ur Fröjas armar far.
Förvandlad i en rönn, han sig i branten rotar
Och Atis svåra fall med sina grenar motar.
Strax tändas tusen bloss, som lysa fälten opp,
Och in i Atis själ en ljuflig känsla lopp.
Han såg en verld af folk, som jorden öfvertäckte
Och till en präktig höjd begärligt händren räckte.
På detta glada berg en strålig byggnad låg,
Det hoppets tempel var, som hopen glindra såg.
Allt strömmar hastigt fram, men snart tillbaka drifver.
Man i ett vilddjurs hamn förtviflan varseblifver,
Som strax vid hoppets berg sin kula ingräft har
Och grufligt skakar der de kedjor, som han drar;
Men i dess grofva nät han mäktar få bedraga,
De flesta lyckligtvis en ljuflig omväg taga.
I jordens mörka sköt ej fins den minsta vrå,
Dit icke hoppets gud kan med dess strålar nå.
En lätt, men slipprig väg till detta tempel leder:
Man hastigt löper fram och hastigt slinter neder,
Man i ett ögonblick ur fallet reses opp,
I samma ögonblick man fortfar i sitt lopp.
Men när till templets port de glada flockar hinna,
De tusen bilder se i gyllne skyar brinna:
Förtjusning omger dem, allt vill för ögat le,
De gripa efter allt och äga hvad de se.
Det stolta templet re’n liksom en konsteld prålar,
Det springer upp i skyn i tusen klara strålar,
I ljusblå stjernor se’n det långsamt regnar ner;
Strax templet i sin prakt man åter upphöjdt ser.
Uppå en bräcklig tron, som ingen grundval äger,
Det glada hoppets gud i ständig svigtning väger;
Ett tunt, men dimmigt moln han kring sitt hufvud har,
En hemlig oro der i tusen skiften far.
Men gudens skarpa syn strax genom molnet tränger.
Der på en hvirfveltråd den klara spegel svänger,
I hvilken målar sig allt hvad som hjertat vill.
Att denna spegel se hvar dödlig stormar till,

[ 75 ]

Men ingen redig bild det glada ögat finner,
I spegelns hvirfvelgång dess tydlighet försvinner.
Men, fast dess falska glas en stympad målning bär,
Han alla uslas tröst och verldens lisa är;
Som lifvets största skatt de dessa bilder gömma,
Och midt i smärtans sköt de största plågor glömma.
Hvad hjertat redan har det icke smaka vill,
Vår framtid nytjas blott, förrän han blifvit till.

Den sena åldern hit i dödens sällskap vandrar,
Han uti spegeln ser, dess skapnad sig förandrar,
Dess nakna ben bekläds, som äro utan märg,
Dess anlet fylles upp af friskhet, mod och färg.
Hit mannaåldern går och uti spegeln skådar,
Han honom evigt namn och verldens dyrkan bådar,
Allt viker för det mod, som i hans hjerta rår,
Än mer han tror sig se en evighet af år.
En yngling springer fram och uppå spegeln pekar,
Han tror sig råka der blott kärlek, fröjd och lekar.
De blyga nymfers flock till spegeln sig bege
Att evig trohet der med evig skönhet se.

Dit Atis full af sorg med hopen äfven stöter,
Han kastar ögat fram och strax Camilla möter.
Uti en hastig skymt han henne blidkad ser,
Uti en annan skymt hon re’n gudomligt ler.
Han ville skåda mer, men allt i hast försvinner,
Och han Dianas lund vid dagens gryning finner.
I denna helga lund Camilla tröstlös var,
Och Atis’ oskuld re’n för hennes tanka far.
Hon repar upp de ord, som han i templet sade,
Att han med menlöst blod ej jorden sölat hade.
»Jag usla!» ropar hon, »som Atis så bemött,
»Vid mina stränga ord hans hjerta säkert blödt;
»Naturen i hans själ ej minsta vildhet gjutit.
»Jag ensam är ju grym, jag har mot oskuld brutit.
»Ack, hvad jag varit hård! ack hvad jag varit blind!
»Jag några tårar såg, som rann utför dess kind.
»Hvi har jag med min hand ej torkat dessa tårar?
»Mitt fel förlorar mig och in i hjertat sårar.»
Camillas gråt till slut dess andedrägt förtar,
Att Atis blidkad se hon dock en aning har.

[ 76 ]


Tre gånger ljusets gud sitt lopp kring verlden lyktat,
Och för dess klara vagn tre gånger mörkret flyktat,
Se’n Atis i sitt lopp från menskor vikit har.
Han till Dianas lund sin kosa ändtligt tar,
Han der Camilla ser, men grant sin låga döljer,
Hans tunga bunden är, men ögat henne följer;
Hvar nymf kan lättligt se, att han förtviflad är,
Men ingen gissa kan hvad sorg hans hjerta tär.
Han sväljer ner sin gråt och sina händer vrider.
»Hvad skada,» sade de, »att denna yngling lider,
»Törhända att han mist en far, en mor, en vän!»
Camilla ensam är, som känner allt igen.
Hon blygsamt om hans qval med englaåtbörd frågar;
Hans själ förvirrad blir, och hela blodet lågar,
Men tystnan segrar dock, hon endast får till svar,
Att han en usling är, som himlens vrede drar.

Så snart som verldens bloss vid österns portar brinner,
Uti Dianas lund hvar dag man Atis finner,
Hans plåga föder sig och växer ständigt der.
Camilla märker grant, hur högt hon älskad är;
Hon tröstlös hade dött, om ej hans hjerta brunnit,
Hon nu förtviflad är, att hon hans hjerta vunnit.
Hon söker efter köld, den hon ej finna vill
Och ville glömma bort, att Atis varit till.
Dess sinne fylles upp af glädje och af fasa;
Fast Fröjas lågor re’n i hennes sköte rasa,
Hon dock Dianas hämd för sina ögon har,
Och ifrån Atis syn hon sig i skuggan drar,
Men strax hon glömmer sig och efter honom söker,
Och när hon Atis ser, han hennes fruktan öker.
Han är så full af sorg, att han ju tröstas bör;
Månn’ väl ett vänligt ord Diana vredgad gör?
Hon talar honom till, men i sin själ förskräckes
Och tror att himlens hämd af detta ordet väckes.

En dag då Atis här Camilla ensam ser,
Han af en våldsam drift för henne faller ner.
»Camilla,» sade han, »om himlen strax mig mördar,
»Om än jag mister det jag mest på jorden vördar,
»Min plåga brister ut, mitt brott du veta bör,
»Jag kan ej tiga mer, jag älskar och jag dör!

[ 77 ]

Camilla ändtligt hör hvad hennes själ befarar;
Hon drifs af samma våld, och under gråt hon svarar
»Du ej den enda är, som detta brott begår;
»Men usla! fly de rum der som Diana rår.»
Vid dessa sista ord dess förra fasa väckes;
Hon tystnar, och dess kind af hastig blekhet täckes.

Af detta ljufva tal får Atis något hopp,
Och för hans sorgsna syn tycks verlden klarna opp.
Han vågar dock ej tro, att han kan älskad vara:
Den lyckan är för stor att mot hans öde svara.
Så, när en menska nyss från drömmar vaknat har,
I hvilka hon ett rof för plågoandar var,
Kan hjertat ej i hast sin förra fasa glömma;
Det ej sin frälsning tror, men fruktar åter drömma.
Så var med Atis ock, han dock till nymfen går,
Hans låga yttrad är, hon mera utbrott får.
»Camilla,» sade han, »jag din befallning följer,
»Men för Dianas hämd i Daphnis’ lund mig döljer,
»Ack låt i denna lund mig endast råka dig!
»Ack låt mitt hjerta der få en gång öppna sig!
»Jag gerna se’n mitt qval i evig tystnad lemnar,
»Men jag vid himlen svär, som brutna eder hamnar,
»Att om du denna gång min bön ej höra vill,
»Skall innan dagens slut ej Atis vara till.»

Camilla svarar ej, dess stränga blygsel vinner,
Men hon ett grymt beslut i Atis’ ögon finner.
Han ur Dianas skog en bister uppsyn bär.
Camilla känner nu, att hon förlorad är.
Dess pligt med Atis’ ed för hennes tankar sväfvar,
Hon ser åt Daphnis’ lund och tusen gånger bäfvar,
Hon fattar ett beslut och strax ett annat tar,
Nu syns hon hastigt fly, och nu hon stannar qvar,
Än lättas hennes steg, än bli dess fötter tunga,
Än ser hon Atis dö och än Diana ljunga.
Dess ömhet dock till slut till lunden henne drar.
Hur kan man vara hård, när man ett hjerta har?




[ 78 ]

Fjerde sången.

Vid foten af ett berg, som städs af molnen höljes,
Men hvars förmätna spets för solen aldrig döljes,
Emellan brott af berg, der klippan klippor bär,
En mörk och bortgömd lund åt tysthet helgad är.
Man under granars hvalf en evig svalka finner,
Man ser en flygtig bäck, som klagar och försvinner,
Se’n kring en mossig mark han allt sitt silfver stänkt.
I denna tysta dal har hvilan sjelf sig sänkt.
Här rör sig intet djur, och inga foglar sjunga,
Man stundom lågor ser ur tjocka molnen ljunga,
Men utan dån och brak i skyn sin väg de ta,
Och vestanvädret sjelf törs knappt sin anda dra.
Här röjes intet spår, här inga hjordar beta,
De fly från denna ort, när de sin föda leta.
På bergets inre brant ett bortglömdt tempel är,
Der ingen offra törs, dit ingen rökverk bär,
Se’n unga Daphnis der, förtviflad och bedragen,
Från klippan störte sig att aldrig mer se dagen.
Det sägs en vredgad gud om detta tempel rår,
Att stundom klagorop ur jordens sköte går,
Att strax vid dagens slut ses sorgsna hamnar vandra,
Som upp åt himlen se och på sitt öde klandra.

Till dessa tomma rum Camilla sig beger.
Hon darrar, hennes knän till marken sjunka ner;
Dess hjerta är bestört, hon nu sin djerfhet lastar,
När Atis visar sig och för dess knän sig kastar.
Men af en hemlig skräck hon strax tillbaka rycks,
Ty hela lunden rörs och jorden darra tycks.
Men denna fasa snart ur hennes själ försvinner,
En häftig kärlek strax all fruktan öfvervinner,
»Min Atis», sade hon, »hvad gör jag ej för dig?
»Jag visst för mycket gjort; svär att du älskar mig.»

»Camilla! himlen vet, att jag ej lärt bedraga.
»För den en ed behöfs är eder alltför svaga.
»Min kärlek brister ut, mitt hjerta är bekant,
»Det säger hvad det är, och hvad det är, är sant.

[ 79 ]

»För dig det andas blott, för dig det först har brunnit,
»Den tid jag dig ej sett i mörker har försvunnit,
»Åt ledsnad offrats upp och tomma tidsfördrif;
»Den tid jag dig ej ser bör räknas från mitt lif,
»Förutan dig vår sol mig ingen glädje bådar;
»Den jord jag trampar på, den verld mitt öga skådar
»Är blott en ödemark, som sorgligt omger mig,
»Men blir en himmel strax, så snart du visar dig.
»Min lycka är en dröm, och snart jag nödgas vakna;
»Jag aldrig bort dig se ell’ aldrig bort dig sakna.
»Emellan ondt och ljuft jag äger intet val,
»Men ömsom är ett rof för vällust och för qval.
»Jag längtar vara fri, när sig min plåga öker,
»Men hatar lika fullt den frihet, som jag söker;
»Jag vill ej hvad jag vill, ty hjertat mig bedrar,
»Jag ville ha mitt lugn och all min kärlek qvar.
»Ett ögonkast af dig kan blod och själ förvilla,
»Jag känner ej mig sjelf, jag känner blott Camilla;
»Jag letar efter dig i allt hvad jag begär,
»Mitt väsen är förtjust, det idel känsla är,
»Min själ tycks fly från mig, och jag få din tillbaka.
»Camilla! kunde du en gång min ömhet smaka,
»Jag ville lemna dig det nöje kärlek har,
»Behålla blott för mig dess tvång och plågor qvar;
»Jag ej begära kan, att himlen mig skall spara;
»Men du, du är ju född att verldens glädje vara,
»Uti ditt bröst likväl en hemlig oro rår;
»Du ser jag ville dö att spara dig en tår.
»Hvad är det då för ondt, som plågar min Camilla?
»Kan ej din Atis få den samma oron stilla?
»Kan någon tviflan än i själen vara qvar?
»Nej, gudamakten sjelf, som hjertat skapat har,
»Som med ett enda ord naturen kan förstöra,
»Han oförmögen är min eld tillintetgöra.
»Jag känner, jag förgås den stund han ökar sig.
»Camilla, får jag tro, att du så älskar mig?

Camillas hela själ vid denna fråga bäfvar,
Men allt hvad Atis sagt för hennes tanke sväfvar.
Hans kärlek och hans tal, som utan konster är,
Den sanning och det ljus hans rena uppsyn bär,

[ 80 ]

Hans suck, hans ömma röst, som in i själen sårar,
Hans ungdom, hans behag, hans fruktan och hans tårar:
Allt i Camillas bröst en våldsam verkan gör.
Hon kan ej stå emot den makt, som henne för.
Dess blyga ögonkast sig ned till jorden sänka.
Hon ändtligt ropar ut hvad hjertat knappt törs tänka:
»Gudinna, hvilkens lag jag i mitt hjerta bär,
»Jag saknar all din hjelp; din nymf förlorad är!
»Jag kan ej mer än dö, om mig din hämd förföljer,
»Jag tusen gånger dör, om jag min kärlek döljer.
»Min Atis! jag dig nu för sista gången ser,
»Farväl, jag älskar dig, begär ej veta mer.»

»Nej, grymma», svarar han, »du aldrig kärlek kände,
»Du endast i mitt bröst en afgrundslåga tände;
»Du flyr ifrån min syn, då du mig lycklig ser;
»Du tror du älskar mig, och du mig döden ger».

»Du blinde», svarar hon, »hvad gagnar mig din låga,
»Min kärlek fåfäng är, om du ej vet min plåga;
»Jag ensam känner då, hur högt jag älskar dig,
»Och finner inga ord att kunna yttra mig.
»Ack himmel! du som tändt den låga, som mig bränner,
»Ack skapa ock ett språk, som säger hvad jag känner,
»Ell’ har din allmakt ej åt Atis kunnat ge
»Att läsa i min själ och hela hjertat se?
»Ack grymma! har du glömt hvad jag för din skuld lider,
»Hvad tvång jag undergått, hur mot mig sjelf jag strider,
»Hur jag mitt ljufva lugn åt dig har offrat opp?
»Jag ensam skapad är att lefva utan hopp.
Jag hör Diana till, jag får dig aldrig äga,
»Jag borde frukta släds att dig för mycket säga,
»Men tungan röjer allt som står i hennes makt,
»Och hjertat säger mig, att hon för litet sagt.
»Jag vet af ingen konst, jag röjer fritt min låga.
»Hur kan man hjerta ha det som man älskar plåga?
»Om blott den minsta köld jag vist i mina ord,
»Mitt samvet aggar mig, liksom jag gjort ett mord.
»Min Atis, ser du ej hvad i min uppsyn lyser?
»Nej, med så mycket ömt, som detta hjerta hyser,
»Ej någon älska kan, och ingen älskat har;
»Mitt väsen hör dig till, jag äger intet qvar,

[ 81 ]

»Kring allt hvad ögat ser, din vålnad för mig sväfvar;
»Jag tryckes af ett ondt, som mot min sällhet sträfvar,
»Jag vet du älskar mig, jag vet du ej bedrar,
»Men darrar lika fullt, fast jag ditt hjerta har.
»Jag äger dig ej nog, en fruktan mig bedröfvar,
»Jag räds, att hvad jag ser min Atis från mig röfvar.
»I denna tysta dal, som nordens stormar spar,
»Jag saknar allt mitt lugn och ingen trygghet har.
»Hvart ord du säger mig i själen glädje väcker;
»Hvar tanke, som jag gör, den samma glädjen stäcker.
»Ifrån Dianas lund jag hör ett hämdeskri;
»Jag lär ej vara född att kunna lycklig bli.
»Hvar gång jag skiljs från dig af fasa hjertat brinner,
»Det tror, det aldrig mer sin Atis återfinner;
»Jag ville ge mitt lif att få dig strax igen.
»Min Atis, du är här, men oron varar än,
»Min anda är förqväfd och mina kinder våta,
»Min önskan uppfyld är, ack hvarför skall jag gråta?
»Jo, himlens stränga hand, då han min känsla stält,
»Har satt mig utom stånd att nånsin känna sällt,
»Men ödet skulle fritt min oskuld få förtrycka,
»Om blott jag ägde makt att göra Atis’ lycka;
»Din lycka skulle bli den eld, som mig förtär,
»Jag ville vara gud att fylla ditt begär,
»Ej någon önskan mer blef då i din förmåga,
»Din sällhet skulle bli så evig som din låga.

En menlös rodnad syns, så snart hon detta sagt,
Hon lutar mot sin arm, den hon i gräset lagt,
Hon vänder bort sin syn och så sin blygsel döljer.
Men ack, en olycksgud Camilla här förföljer:
En svart och giftig orm, med mörkblå fjäll beklädd,
Som hemligt hväser fram och klyfver gräsets bädd,
Kring hennes hvita hals sig lindar i en snara;
Förgäfves hennes rop de tomma grottor svara,
Han med ett dödligt styng det sköna bröstet tär.
Den usle Atis re’n af fasa halfdöd är.
Han flyger strax till hjelp, men alltför sent han hinner,
Ty re’n Camillas sår af giftet närs och brinner.
Hvad gagnar Atis’ hämd! förgäfves ormen dör,
När i en stelnad gång Camillas blod sig rör.

[ 82 ]

Hon andan långsamt drar, dess läppar blifva kalla,
Och re’n dess hufvud syns mot hennes sköte falla.
Dess ömma kärlek dock åt henne styrka ger,
Hon glömmer bort sig sjelf och endast Atis ser.
Hans plåga henne mer än dödens ångest mödar:
»Du gråter», sade hon, »din sorg mig dubbelt dödar!
»Ack himmel! skall jag ock min Atis bane bli?
»Det är det sista prof utaf ditt tyranni.
»I gudar! som mitt lif så hastigt ta’n tillbaka,
»Hvi har jag re’n så ung så mycket ondt fått smaka,
»Så litet älska fått, så litet Atis sett,
»Är detta då den lön, som I åt oskuld gett?
»Re’n ser jag för min syn de mörka skuggor sväfva;
»Naturen ryser väl, men hjertat vet ej bäfva,
»Det endast vet utaf, att det är till för dig;
»Jag dör, men denna drift han öfverlefver mig».
Vid dessa sista ord hon några tårar gjuter
Och ömt på Atis ser och sina ögon sluter.
Så skön som Venus sjelf, hon blek och andlös låg,
Och döden blef bestört när han sitt offer såg.




Femte sången.

Förtviflad Atis sig i hennes armar kastar;
Han i sitt raseri de grymma gudar lastar:
»Du orättvisa makt, som oskuld så bedrar,
»Du har ej något straff för last och ondska qvar,
»Nej, de fördömdas qval ej mot min plåga hinner.»
Men under detta rop i tanken hastigt rinner,
Hur han en läkekonst af kloka Psyller[1] lärt
Att draga giftet ut, som sig i såret tärt.
Han strax Camillas bröst med heta läppar suger,
Än ropar himlen an, och än han himlen trugar.
Det svarta giftet re’n ur såret droppat har,
Men ack, hvad gagnar det, när andan ej är qvar?
Än Atis intet lif och ingen känsla finner.
Hans hjerta båd’ af hopp och af förtviflan brinner:
»Ack, du förglömda gud, som ingen dyrkan har,
»Hvars tempel», ropar han, »i denna lund är qvar!

[ 83 ]

»För dig skall alla dar ett helgadt offer falla,
»Om du Camillas lif ur dödens sköt vill kalla.
»Ack himmel, skynda dig! din egen afbild se!
»Kan du så mycket skönt till rof åt döden ge!
»Men fåfängt är mitt rop, mitt hopp vill mig förvilla;
»Jag ej den vällust fick att dö för min Camilla.
»Jag nu förtviflad går de sorgsna skuggors stig,
»Och sjelfva grafvens lugn kan icke lisa mig.»
När Atis detta sagt, en bister tystnad följer,
Hans tunga stelnad blir, hans syn en dimma höljer,
Af klagan tröttad ut han uti vanmakt sänks,
Af suckars våld förqväfs och uti tårar dränks.
Hvar andedrägt han drar hans hjerta sönderrifver;
Men snart han brister ut med en fördubblad ifver:
»Diana, fräls ett lif, som kyskhet skydda bör!
»Du dröjer med din hjelp, och din Camilla dör.
»Den vreda himlen vill sitt mästerverk förgöra.
»Ack, fins då ingen gud, som böner kunna röra?
»Mitt hjerta dygdigt är, hvi hör ej himlen mig?
»Min hand i menlöst blod har aldrig sölat sig.
»En hämdegud likväl en plågoande sänder,
»Som i mitt ömma bröst sin afgrundsfackla tänder.
»Camilla! hör då du din Atis’ klagoljud!
»Du ingen dödlig är, du är ju sjelf min gud!
»Du min gudomlighet! månn’ du dig ej förbarmar?
»Jag tillber dig ännu, fastän i dödens armar;
»Af jorden du försvann, ack visa dig igen,
»Låt dina ögon upp och fräls din Atis än;
»En stund, ett ögonblick låt mig dig än få njuta!
»Jag känner döden re’n och hjertats pulsar sluta.»

Det stränga ödet rörs af Atis’ klagoröst:
Re’n stjäl sig andan fram uti Camillas bröst,
Till hennes bleka kind en skymt af rodnad hinner,
Och blodets purpurfors dess stängda vägar finner.
Dess bröst, dess sköna bröst, som Atis’ läppar tryckt,
Der nu hans sista suck förvirras i sin flykt,
Nu börjar häfva sig och Atis’ läppar bränner.
När hjertat älskar rätt det in i döden känner;
Ty Atis’ sorgsna själ, som redan flyktig var,
Strax stannar i sin fart och andan åter drar.

[ 84 ]


Men lifvets strålar re’n på begges ögon stöta;
På en gång öppnas de och strax hvarannan möta.
Det är den största skänk, som himlen oss kan ge,
Att få med dagens ljus det som man älskar se.
Bestörtning, glädjeskri och suckar dem förvilla,
Man endast hör de ord: min Atis! min Camilla!
De tro ej hvad de se, de frukta skiljas åt
Och liksom smälta bort i nöje och i gråt.
Om deras späda lif de sina armar linda,
Att, om de dö på nytt, sig in i döden binda.

Man ändtligt Atis hör ett sådant utrop ge:
»Camilla, är det du, som mina ögon se?
»Camilla, är det dig, som jag i famnen trycker?
»Säg hvilken gudamakt dig från de döda rycker?
»Camilla, lefver du, och lefver du för mig?
»Ack sällhet! gudafröjd! jag börjar smaka dig!
»Mitt hjerta är för fullt, det utaf glädje brister,
»Jag utaf vällust dör, och jag på nytt dig mister.»

Camilla, som förqväfd af häftig känsla var,
Af detta ljufva rop förnyad lifskraft tar.
Kring Atis’ lena hals sin mjuka arm hon slutar,
Dess sköna purpurkind mot Atis’ hufvud lutar,
Och liksom af sig sjelf emot hans kinder förs.
Man ser hur hennes mun af Atis’ läppar rörs;
Dess brutna suckar sig med Atis’ suckar blanda;
Hon pustar samma luft och drager Atis’ anda.

Men snart dess hjerta rum åt hennes blygsel ger;
Hon börjar sansa sig och hastigt om sig ser.
Af hennes ögons ljus naturen sig förnyar,
Som nyss var död och stum och täckt med sorgeskyar.
»Min Atis», ropar hon, »mitt lif! mitt enda väl!
»Du gör mitt väsen nytt, och du rår om min själ.
»Uti de dödas land jag redan hade flyktat,
»Och dagens sälla ljus för mig var evigt lyktadt.
»I töcken och i rök jag gömd och insvept var;
»Men Atis, jag din bild till sjelfva afgrund bar.
»Min saknad lefde än, jag min förtviflan följde;
»Millioner skuggor sågs, som töcknet öfverhöljde,

[ 85 ]

»Förgäfves jag bland dem din vålnad sökte opp,
»När till tartarens djup jag fördes i mitt lopp,
»Der mord och samvetsagg i alla själar rasa,
»Der ständig dödskamp föds utaf en evig fasa.
»Tartaren blef bestört, så snart jag viste mig;
»Dess jemmer vid mitt qval sågs liksom sakta sig.
»Ja, de fördömdas hop uti ett haf af lågor
»Af ömkan rördes upp och glömde sina plågor.
»Mitt rop mot deras skri ett fasligt samljud gaf.
»Jag ville störta mig i denna pinograf;
»Men för dess grymma svalg en dunkel förlåt breddes,
»Jag af en mäktig hand ur lastens boning leddes
»Och fördes till de rum, der dygden hvilar sig.
»Min Atis, tänkte jag, här bör jag finna dig.
»Men fåfängt var mitt hopp; de eliseiska parker
»Mig syntes utan dig blott torra ödemarker.
»Min vålnad ökte ej de sälla dödas tal,
»Som i en evig frid förglömma lifvets qval;
»Jag ensam med min sorg i glädjens hemvist stridde,
»Och fast ett himlaljus en allmän klarhet spridde,
»Så omgafs dock mitt rum utaf en töcknig sky,
»Och för min sorgsna hamn sågs alla skuggor fly.
»Förskräckt jag sökte mig för gudars åsyn gömma,
»Jag drack af glömskans flod, men kunde dig ej glömma,
»Din målning segerfull blef qvar uti mitt bröst.
»Till slut man ropar mig, jag känner Atis’ röst.
»En hastig hvälfning sker, allt som en dunst försvinner,
»Strax öppnar sig min syn, och det är dig jag finner.
»Min Atis, du är här, kan något felas mig?
»De eliseiska fält jag åter ser med dig.
»Men hvilken hastig natt sitt mörker kring oss hvälfver!
»Ack öfvergif mig ej, ty bergets grundval skälfver.»
 
Knappt lyktas dessa ord, när från de klara fält,
Der dundrets gud sin tron vid verldens poler stält,
En blidkad gudamakt sig ned till jorden sänkte,
Som bars uppå en sky, der tusen stjernor blänkte.
Kring detta ljusblå moln en strålig mantel flöt,
Som mot vår dunkla jord safirers färger bröt.
I luftens vida fält sågs nordens flammor simma
Och med ett sakta sus i tusen skiften strimma.

[ 86 ]

Det var Diana sjelf, som uppenbarad blef.
Strax till tartarens djup hon mörkret återdref.
Gudomlighetens eld i hennes ögon lyste,
Uti sitt kyska sköt hon nåd och styrka hyste.
Naturen häpen blef vid denna gudasyn:
De ålderstigna trän, som tränga genom skyn,
Af vördnad böjde sig ned till de låga dalar,
Allt uti tystnad sjönk, Diana ändtligt talar:
»Camilla», säger hon, »jag all din oskuld ser,
»Och himlen är tillfreds, han dig åt Atis ger.
»Din låga är så ren, att hon naturen hedrar;
»Att älska är en drift, som hjertat ej förnedrar;
»Jag känner ingen dygd, som onaturlig är.
»Men som min stränga lag ett evigt tvång begär,
»Så lemnar jag dig fri der Astrilds rökverk brinner.»
Så snart hon detta sagt, hon uti skyn försvinner.

Strax denna lund förbyts: ett präktigt fält man ser,
De tjocka granars hvalf i jorden sjunka ner,
Det mörka berget syns uti en rök försvinna,
Och kärleksgudens tron uti dess rum upprinna.
Midt i en myrtenskog han redan upphöjd är,
Och blomstrens anda dit den glada guden bär.
Han far ur Atis’ sköt i famnen på Camilla:
»Se’n himlen», ropar han, »er låga velat gilla,
»Båd kärlek och natur ert hjerta dyrkat har.
»Jag helgar eder nu att offer åt mig bära;
»Er vällust är min tjenst, er sällhet är min ära».



  1. Psyller = ett folkslag i Afrika, som kände botemedel mot ormbett.