August Strindberg (Esswein)/01
| ← Förord |
|
II. Anklagaren. → |
I.
BEKÄNNAREN
TJÄNSTEKVINNANS SON
BARNDOM OCH UNGDOM — FÖRSTA INTRYCK
OCH UTVECKLING
MAN SKALL ICKE TRO, ATT EN SÅ KOMPLICERAD företeelse som en diktares själ låter sig utan vidare fullständigt förklaras genom härstamnings- och ärftlighetsdata. Dessa data kunna måhända ge värdefulla upplysningar om kapplöpningshästars och rashundars egenskaper, men där det är fråga om själsegenskaper, kan deras värde endast vara af sekundär natur, ty en god del, ja den bästa delen af all andlig utveckling består ju just i ett medvetet, framför allt på etisk grund bedrifvet motarbetande af ärfda negativa anlag och i ett likaledes medvetet stegrande och fullkomnande af de positiva.
Ärftlighetens och i all synnerhet omgifningens inflytanden kunna visst icke förnekas. Men de behöfva, för att öfverhufvud kunna bli verksamma, ett tredje element, individen i ordets mest förandligade, nästan metafysiska bemärkelse. De behöfva individens väsenskärna, hvarmed, icke hvarur de i strider och försoningar, i evigt pågående växelverkningar forma personligheten, individualiteten.
Redan därmed är en af de lärdomar fixerad, som kunna hämtas från August Strindbergs lifsgärning, framför allt från hans själfbiografiska produktion, och just i fråga om honom, hvilken som knappt någon annan förstått att konstatera och till den mest omfattande personlighetsutbildning använda de antropologiska och sociala tillfälligheterna i sin existens, kunna vi bespara oss ett vidlyftigt ingående på familjehistorien.
Paul Meijer-Granqvist har öfverskådligt och fullständigt sammanställt förhandenvarande material i en kort uppsats öfver familjen Strindberg. Vi inhämta häraf, att den förste af diktarens förfäder, hans farfarsfar, var bondson och född 1710 i byn Strinne i Multrå socken, Ångermanland, och att han, som efter byns namn bildat familjenamnet, verkade som präst. Hans hustru, diktarens farfarsmor, var född Åkerfelt, dotter till en kapten vid Jämtlands regemente. En af dennes förfäder hade utmärkt sig under Gustaf Adolf och blifvit adlad.
Man ser således, att det åtminstone icke finnes något giltigt bevis på Strindbergs finska blod, och äfven om diktarens egen förmodan och vissa detaljer i hans fysiska habitus kunna komma en att tänka på en inblandning af icke rent germansk ras, så kan det dock visst icke vara någon anledning att på allvar härleda hans karaktär ur den mongoliska rasens formel, att göra Strindberg, öfver hvars lifsgärning den pangennanska kulturvärlden har en den mest betydande anledning att känna sig stolt, till ett exotiskt fantom, en stams och själsfrände till Dschingiskan och Timurlenk.[1]
Vida mer än de ofvannämnde förfadren intressera oss diktarens farfader, Zakarias Strindberg (1758—1829),
AUGUST STRINDBERG 1870
kryddkrämare och stadsmajor i Stockholm, en man med ett lefvande konstnärligt intresse, som i synnerhet koncentrerade sig på teater. Hans porträtt visar i pannans bildning och ögonbrynen, som låta en sluta till en lidelsefull och tillika högt differentierad karaktär, en fullt påfallande likhet med diktarens anletsdrag, som från modern, hvilken var af den mest utpräglade svärmiskt sensitiva typ, endast ärft motsvarande fysionomiska kännemärken. Af faderns kalla tillbakadragenhet, som knappt uppvärmes af ett lätt drag af märkbar mildhet, finnes i sonens ansikte intet spår, hvilken afbildning man än rådfrågar.
Då vår författare den 22 januari 1849 kom till världen i Stockholm, befann sig den förut välmående och senare åter till välstånd komna familjen i stora svårigheter. Fadern, ångbåtskommissionären Oskar Strindberg, som af böjelse ingått ett giftermål med en fattig flicka af tjänarinneklassen, Eleonora Ulrika Norling, kunde endast med stora svårigheter hålla sig och de sina uppe. Visserligen härskade, som Strindberg berättar i den dystra historien om sin barndom, icke direkt fattigdom i huset, men »öfverbefolkning. Barndop, begrafning, barndop, begrafning. Ibland två dop utan begrafning emellan.» I tryckande, glädjelösa förhållanden växer den blyge, i hög grad känslige sonen upp: knappt utrationerad och icke synnerligen kraftig föda, en luft- och ljusfattig hyreskasern, tjänare, som ställde och styrde som de behagade under protektion af modern, som sympatiserade med underklassen. Senare, då han kämpat sig fri från det fruktansvärda trycket af sin barndoms elände, skildrar han situationen bland annat med följande ord:
Det kan väl icke förundra, att redan en dylik erfarenhet gaf upphof till Strindbergs bittra omdöme om familjelifvet, detta familjelif som gör människorna till familjeegoister, uppfostrar dem alltjämt endast för familjen och aldrig för statens och ett högre kulturbringande lifs fordringar. Det kan icke förundra, att Strindberg på grund af de marterande minnena från sina barnaår utropar: »Familj, du är alla sociala lasters hem, alla bekväma kvinnors försörjningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja och barnens helvete».
Grunden till detta omdöme blef ju icke lagd i det lugn och den frid, som råder i ett förmöget hem, där tvåbarnssystemet är tillämpadt, utan i det trånga, oroliga samlifvet af elfva personer — föräldrar, sju barn och två tjänare — i tre rum.
Vill man tvista därom, huruvida ett så grundadt omdöme är objektivt, kan göra anspråk på allmängiltighet, så må man göra sig själf den frågan, i huru många familjer på hundra de af Strindberg upplefda och utståndna förhållanden bruka förekomma och i huru många andra förhållandena äro bättre.
Det är dock väl regeln, att i dessa af skurlukt och matos, gräl och jämmerskrik evigt uppfyllda katakomber rasar en allas strid mot alla, som endast sällan afbrytes och då af desto sentimentalare svallningar. Strid och den lifvets fruktans värda meningslöshet, som måste uppstå, där alla lifsyttringar endast afse lifvets nödtorftiga uppehälle.
Nu ännu mer än då är väl regeln en evigt vibrerande beklämning och ångest, som förslappar de ungdomliga nerverna, dödar stolthet och handlingskraft och sedan lämnar samhället den kraftlösa, med kvarlefvorna från lifvets bord belåtna hvardagsmänniskan, som det endast och allenast kan använda för sina gräsliga, allt nivellerande kulturdagsverken.
Hvarje stark egenartad karaktär, hvarje kraftig, verkligt själfständig intelligens ja till och med en litterär eller konstnärlig begåfning går i nittionio fall af hundra ljudlöst under i en sådan misär. Det fordrades Strindbergs temperament, Strindbergs klara kontroll af de i följd af de ständigt hämmande blodsbanden svårast kontrollerbara förhållandena, det fordrades Strindbergs oförvillade sinne för personlighetens rätt, för att kunna bestå. Och endast ett samhälle, hvilket — liksom vi i fråga om vissa grymma bruk hos naturfolken — kan se tillbaka på de marter, till hvilka det nuvarande samhället dömer de ogynnsamt ställda individerna, skall en gång förstå att fullt bedöma, huru svårt det är att med framgång värna sig mot den dåliga inverkan af att tillhöra en under ekonomiskt tryck lefvande, barnrik genomsnittsfamilj.
Men för Strindberg blef denna uppgift ytterligare alldeles särskildt försvårad. I flera fall var det icke de vanliga missförhållanden, som bli en följd af det trånga hoppackandet med halftom mage, utan alldeles bestämda pedagogiska missgrepp af de plågade, själfva af lifvet misshandlade för äldrarne. Marterad med stryk, måste han bekänna sig skyldig till pojkstreck, som han icke begått, och sådana orättvist lidna straff äro alltid det säkraste medlet att på det värsta kompromettera uppfostrarnes intelligens och goda vilja, att förvilla barnets starka medfödda rättskänsla, att göra det liksom etiskt rotlöst.
Detta är säkerligen icke fallet med alla. — När smärtan efter slaget förgått, så har gossen, ur hvilken senare en vanlig simpel hvardagsnatur växer upp, endast fatt sig bibragt den hemliga öfvertygelsen, att skenet af sedligt välförhållande står i mycket högre kurs än välförhållandet i sig själft, att föräldrar och lärare, som genom den flagranta orättvisan mist sin ofelbarhetsnimbus, utgöra den värld, som man skall och måste bedraga, då den vill bli bedragen. Dålig, tyrannisk uppfostran, orättvisa bestraffningar ha på uppväxande genomsnittsnaturer alltjämt endast denna förhärdande verkan. Därigenom bildas gossar, som blott precis så länge äro mönstergossar, som en fullvuxen är i närheten. Därigenom bildas den stora skara brådmogna världsmänniskor, som redan vid fjorton år framstå som samma etiskt sönderklufna karaktärer som då de ännu vid fyrtio år med emfas stödja den politiskt och socialt godkända väldsåskådningen, medan de utanför den sociala kontrollens räckvidd så mycket ifrigare lefva sitt eget icke-officiella etiska lif.
Men en diktare genomför sällan denna allmänt brukliga och ofantligt praktiska fördelning. Hans sensivitet utgör hinder för den robusta själfkänsla, som bevarar den illa uppfostrad, dåliga genomsnittspojken från urspårningar. Och just hos Strindberg är det denna sensivitet, den medfödda blygheten och ängsligheten, som gör honom till en martyr för de uppfostringsfel, hvilka under andra förhållanden endast skulle ha utbildat honom till världsmänniska.
Den ytterligt finkänslige faller offer for en nedslagenhet, som är så djup, att lösgörandet därifrån slutligen endast kan ske på något perverst sätt. Den unge Strindberg är i sig själf inte bättre och inte sämre än andra pojkar. Blott på grund af sin högre känslighet, blott på grund af den olyckliga förmågan hos alla till genial alstring predestinerade naturer att ända in till dess sista bottensats vara känslig för allt upplefvadt, kommer han beträffande sina oförtjänta lidanden till den slutsats, att han pinades, därför att han vore bättre än de andra. Det blir då en helt naturlig eggelse att så ofta som möjligt ställa fram denna egenskap inför sig själf till beskådande, att utmana till hvad som kan för honom bli en pina eller innebära ett tillbakasättande.
Man finner här den själfplågning, som spelar en så stor roll i Strindbergs själslif och först småningom steg för steg kunde förvandlas till en fruktbringande själfkritik. Men den framträdde icke som medfödt perverst anlag hos en psykiskt mindre värd, utan som en normal, psykologiskt lagenlig reaktion hos en fint organiserad själ mot öfvermåtten af klumpiga våldsdåd.
Af den här omskrifna själsliga situationen framgår, i synnerhet om vi därjämte taga tillbörligt med i beräkningen moderns svärmiskt pietistiska böjelser, tydligt, att just de religiösa känslorna måste komma att spela en stor roll i Strindbergs lif. Och detta så mycket mer som i vår tid endast det slags religiositet är möjlig, nämligen den från en »glad kristendom» vidt skilda pessimistiska, till hvilken Strindberg drogs.
Redan tidigt bjuder den honom tröst och tillflykt mot kylan och hårdheten i den omgifning, hvari han växer upp. Men också tidigt bjuder den historiska formen af denna religiositet, den kristna kyrkan och dess läror, den starka intelligensen hårda pinsamma problem.
I kampen mellan dessa och hjärtats behof växer den Strindbergs fanatiska skepticism, som senare krossade dogmer, men alltid åter strök flagg inför hjärtats religiösa grundfordringar, småningom allt mer och mer till i styrka.
Vi skola längre fram ägna Strindbergs religiösa sida en särskild afdelning, där äfven skall afhandlas, i hvilket förhållande hans etiska finkänslighet, hans oförmåga att bekvämt afvälta samvetsbördor på någon metafysisk-dogmatisk syndabock, står till egendomligheten af hans religiösa känsla. Här vilja vi tills vidare endast betona, att det är en normal, tidigt och ingalunda först i sena sjukliga omvändelsekriser framträdande sida af hans karaktär, hvilken från första stund möttes af en lika kraftig rationalistisk-intellektuel motström.
För de dofva strider, som ägde rum under Strindbergs utvecklingsår och äfven senare mellan dessa båda element, skola vi icke heller här intressera oss. Här, där vi endast ha att uppehålla oss vid de biografiska grundvalarne för personen och hans andliga produktion, må vi närmast fortsätta med berättelsen om de karaktärsbildande upplefvelser och intryck, som mötte honom.
Den unge Strindberg gick först i lägre skolor, därefter i förnämligare. Men i ingen fann han, och därom är han säkerligen icke ensam, en lösning på de frågor, som ansatte honom, eller en kärleksfull ledning till ett harmoniskt lif, som fann trygghet och lugn i sig själf.
Hade han förr gjort den erfarenhet, att familjen icke uppfostrar för staten, så fick han nu se skolan, statens skola, den offentliga skolan, för hvilken det dock allra minst borde komma i fråga att uppfatta statens idé i betydelse af medeltida feodalvälde, flitigt i verket med att blanda upp tre droppar upplysning med hela ämbar af hvad som fördummade och förslöade. Skolan var icke uppfostran, utan drill. Med nervförstörande, tvungna krampaktiga kroppsställningar och ett hjärncellsmördande plugg af absurda katekesdogmer sökte den bryta ned de unga oböjda människosjälarne. I vår, ämbets och tjänstemäns, öfver- och underordnades tid kan nämligen själens spänstighet icke längre vara till någon nytta, utan den måste bräckas, om den ekonomiskt vanlottade skall låta inordna sig som ett lydigt hjul i denna kulturs förfärliga maskineri, som icke ens kan göra dem lyckliga, som utan minsta ansträngning kunna se samma kulturs saftigaste frukter falla ned i skötet på sig.
Det högsta bildningsidealet för dessa endast i öfverklassens intresse arbetande skolor var en blind, absolut, automatiskt fungerande auktoritetstro, och dess första och sista bildningsmedel, när stillasittandet och pluggandet icke räckte till, var i full öfverensstämmelse därmed rottingen.
Och sällsamt nog gjorde de fattigt klädda mycket oftare bekantskap med detta bildningsmedel än de välklädda. Sällsamt nog blefvo pojkarne med fördelaktigt utseende alldeles förskonade. Det var öfverhufvud sällsamma, men säkerligen för längesedan öfvervunna och förbättrade skolförhållanden i detta Sverige på femtio- och sextiotalen, om hvilka författaren säger:
»De visste väl icke bättre, voro väl så uppfostrade, de gamle, och vi, som ju hålla på att lära förstå allt, anses också skyldiga att förlåta allt.
Detta hindrade icke, att skoltiden, den första, betraktades som en lärotid för helvetet och icke för lifvet; att lärarne föreföllo vara till för att pina och icke straffa, att hela lifvet låg som en tung tryckande mara dag och natt, då det icke hjälpte att ha kunnat sina läxor, när man gick hemifrån. Lifvet var en straffanstalt för brott, begångna innan man blifvit född, och därför gick barnet med permanent ondt samvete.»Var det verkligen endast i det dåvarande Sverige, som man kunde iakttaga dylika förhållanden, eller försöker icke äfven hos oss folkskolan att utbilda katekesautomater och faller i förundran, då den helt oförmodadt uppfostrat socialister?
Är det här endast fråga om ett beklagligt enstaka fall eller rent af endast en föraktlig subjektiv uppfattning af en ande, som, om man lyssnar till de gängse slagorden, tagit hämnden på entreprenad? Eller skulle det dock till sist finnas en god basis objektivitet däri.
Jag vill icke här utförligt inlåta mig på den viktiga och omfattande frågan. Jag vill endast egna ett ögonblicks skygga erinring åt ett tyskt humanistiskt gymnasium, och med bilden af denna anstalt dyka upp för mig de dystraste tänkbara syner: Upprispade rottingar, som osa brändt, från hufvudsvalen halft afslitna öron, kinder, som örfilats upp så att de blifvit gula och blå. Och jag ser i andanom, huru en liten skolkamrat, som på högra benet bär en ortopedisk apparat, bakifrån får från en af lärarne en spark, så att han flyger högt öfver bänkar och bord. Bland mycket annat upprörande mins jag ock, hurusom då min far en gång inte hade råd eller ville låta mig hos klassföreståndaren få hjälp med läxorna mot tre mark i timmen, jag då genast blef nedflyttad ett halfår.
Nog! — Afven härvidlag gäller det väl endast om ett beklagligt undantagsfall, som det efter så många år är svårt att kontrollera. Men så mycket är åtminstone visst: det svenska samhället på sextiotalet var mycket mer upplyst, humanare och handlingskraftigare än våra fader, ty man fann sig icke fromt underdånigt i de offentliga skolornas ruskigheter.
Beslutsamt upprättade man då i Stockholm människovärdiga, efter förnuftiga uppfostringsprinciper ledda privatanstalter, och äfven om i dessa, som det framgår af Strindbergs anteckningar, det torraste filologvälde förde spiran, så hade man dock åtminstone förhindrat det värsta, det skamliga djupt osedliga, demoraliserande klåsystemet, som i det upplysta tyska riket drygt tjugu år senare ännu stod på dagordningen.
Då det långsamt återvändande välståndet för Strindbergs familj möjliggjorde för honom att taga sin tillflykt till en
AUGUST STRINDBERG VID 25 ÅRS ÅLDER
sådan asyl, var det säkerligen redan för sent. Den unga själen hade redan mottagit svårbotliga sår. Härtill kommo moderns död och faderns omgifte med en person, med hvilken den sensitiva ynglingen icke med bästa vilja i världen kunde harmoniera. Hans eldsjäl, hans starka trohjärtade sinne blef på grund af frampinade underligheter och bisarrerier misskändt till sitt innersta väsen. Bortstött till och med af sina närmaste, står Strindberg redan tidigt ensam och hänvisad till sig själf.
Vid denna tid gör sig hos honom först gällande en dof fiendskap mot de trånga själsmördande formerna af kultur? lifvet. Den unga problematikern drömmer om att i ett helt enkelt yrke, t. ex. som kavalleriunderofficer, söka finna den sinnesfrid, som såväl hans religiösa som hans intellektuella själsriktning förmenar honom.
Samtidigt drar hans medfödda naturkänsla honom ut till träd och blommor, till djur och stenar. Utan att påverkas af några darwinistiska impulser eller ryckas med af någon naturvetenskaplig moderiktning, gripes han spontant af det lifliga intresse för naturföremål, som han blifvit trogen under hela sitt lif. En feberaktig vetgirighet drifver honom att genomströfva det omätliga området i alla riktningar. I det enkla igenkännandet, noterandet och konstaterandet, som han tidtals fullständigt går upp i, i hopandet af det oerhörda förråd af formala kunskaper, af fysikaliskt, botaniskt, zoologiskt, tekniskt material, som han senare som författare så förträffligt bearbetade, skall han finna lugn. Därigenom skola hans tankar afledas från den djupa tvedräkt, som utgör det senaste problemet för hans kämpande själ, från den hemska klyftan mellan en kraftig positivistisk intelligens och en svärmisk, munklikt instängd religiositet på basis af ett lidelsefullt känslolif och ett kraftigt, tidigt utveckladt driftlif.
Redan innan August Strindberg lämnar gymnasium, står han inför oss med denna själskonstitution färdig och med fasta konturer af karaktärens hufvuddrag.
I förgrunden af hans väsen framträder då en brinnande lidelsefullhet. Aktivt yttrar den sig som en obeveklig konsekvens och energi i fullföljandet af ett en gång fattadt beslut, passivt som en envis ståndaktighet, som icke af något låter sig öfvertalas. Och det är utomordentligt betecknande, att samme unge man, som genom sin gåpåiga offensiva taktik förlorar hvarje schackparti och som helt enkelt slår sönder kistor och lådor, om inte nycklar äro genast tillhands, på andra sidan har nog tålamod att i saknad af en skräddare själf laga och ändra sin garderob, ja, kan hålla på flera dagar med att med stort besvär bryta ut flisa efter flisa ur en fönsterruta, för att skaffa sig den runda glaskifva, han behöfver till en elektricitetsmaskin.
Hvad som vidare är i påfallande grad kännetecknande för denna endast i ytterligheter och häftiga kontraster sig yttrande karaktär, är hans lågande, inbitna äregirighet, som för ett ögonblick kan göra honom hård och kärlekslös, men sedan åter lika ofta blir försagd och återhållen af förlamande skrupler, af häftiga anfall af den passivitet gent emot lifvet, som är så karaktäristisk för sensitiva personligheter. — Från första stund korsa sig hos Strindberg instinkterna hos en kraftig, fast handlingens man och en kolerisk soldatnatur på ett förunderligt sätt med impulserna af en skygg, hypersensibel diktarsjäl.
Och ytterligare ännu en kontrast!
Icke blott hans äregirighet, den hos hvarje sund människa inneboende driften att »göra sig» så mycket som möjligt, äfven hans höga formella bildning samt, sedan han genom påverkan af en elegant världserfaren ungdomsvän fatt sinne för smakfulla njutningar, för komfort, äfven hans lefnadsvanor stämma honom aristokratiskt, draga honom mot öfverklassen och låta honom bittert känna allt som tvingar honom att hålla sig fjärran från dess lifssfär. Och likväl är den unge Strindberg i alla afseenden motsatsen till en lycksökare, likväl har han fortfarande samma misstrogna vaksamma blick och samma lätt utbrytande harm mot alla fel, svagheter och dårskaper hos högt uppsatta. Alltjämt tar tjänstekvinnans son, äfven när det strider mot hans egen påtagliga fördel, parti för den namnlösa massan, tills han där möter samma dåliga drifter och småaktiga känslor och sålunda under mångahanda smärtor slutligen lär sig att förbli neutral i fråga om kast- och ståndsskillnader och i hvarje fall betrakta människan endast som människa.
August Strindberg tar studentexamen i maj 1867, hans far skickar honom på hösten samma år med »ett fodral cigarrer och uppmaning att hjälpa sig själf» i väg till Uppsala. Sommaren och vintern innan han blef student hade han haft kondition i en förnäm familj på landet. Vid denna tid ligger hans kyrkliga tro i de sista krampryckningarna. Den har nämligen blifvit betydligt anfrätt af naturiakttagelser och panteistiska känslor, framför allt genom iakttagandet af den hela hvardagslifvet genomgående klyftan mellan den etiskt religiösa frasen och det positiva sakförhållandet, af motsatsen mellan lära och lif. Men han kommer dock helt oförmodadt att en gång uppträda som predikant i en landskyrka, för att göra komministern i församlingen en tjänst. Han blir sedan af med informatorsplatsen, därför att han tar parti mot en af sina elever och för en orättvist beskylld tjänare.
Hans första universitetstid varar precis så länge, som de under sommaren på lektioner hopsparade pengarna jämte någon kredit räckte.
Han kan under denna tid konstatera, att vida viktigare än alla studier är att äga en väl skuren frack och motsvarande sällskapstalanger. Men då han oaktadt en viss världslig förvandling dock icke kan förmå sig till det nödvändiga lycksökaresprattlandet, så drifver han, i stället för att i karriärsyften uppvakta personer med inflytande, med en brädspelslåda omkring till sina bekanta. Slutligen finner han i rådlös försoffning en räddning från det yttersta elände i en någorlunda aflönad anställning som folkskolelärare i Stockholm, hvarvid han naturligtvis kommer på en nära till löjlighet orätt plats.
Denna episod liksom en senare, som visar honom i rollen af ett telegrafbiträde på en enslig ö i skärgården, är utan större betydelse för Strindbergs andliga utveckling. Men desto betydelsefullare är den vändning hans lif får, då den unge skolläraren blir upptagen i en rik judisk läkares hus, hvilken i ersättning för sönernas privatundervisning sätter honom i tillfälle att studera medicin.
I denna frisinnade eleganta omgifning gör Strindberg bekantskap med en helt ny värld. I stället for en skandinaviskt trång och karg synkrets finner den i utveckling stadde ynglingen en mera storslagen, tolerant kosmopolitisk smak och synvidd. Sångare och skådespelare, som umgås i huset, bringa från sina utländska resor en lockande återglans från den stora fria världen därute. Konstnärer, som endast för sin begåfning bli uppburna, ehuru de sakna hvarje sällskaplig polityr, utöfva en naturlig dragning på ynglingens fantasi. Han drifves omotståndligt mot dunkla mål. Han känner jäsa inom sig samma kraft, som dessa människor ha att tacka för sin ställning öfver samhället, och finner blott icke vägarne och formerna att ge den uttryck.
Denna kaotiska åtrå förleder honom då ock till ett tämligen bisarrt steg.
Tentamen i kemi har haft en sorglig utgång, sedan den af dålig matsmältning plågade professorn, i hvars rum surret af missnöjda flugor utfyller tentandens talrika tystnadspauser, till råga på allt med indignation känner igen en ominös tentamensrock, som går till låns inom hela studentkåren. Då brister tålamodet för den ungdomlige med boklig visdom öfvergodde svärmaren, och den unge mannen, som gärna hör sin egen stämma, som känner sig stå inom trollkretsen af en stark nyvaknad fysisk själfkänsla, känner med ens en inre kallelse till scenen och slungar allt för att bli aktör.
Läkare — aktör! Från anatomisalen, från det kemiska laboratoriet bort till de obildade teatereleverna och tiljornas skenlif med dess glitter och smink. Kan man tänka sig ett oerhördare språng än detta, och kan det förklaras annat än genom det rent fysiologiska behof, som vidlåder en viss fas af den manliga utvecklingen, att sentimentalt patetiskt få skrika ut, få träda fram på scenen.
Läkare — aktör! Är det inte, som om vi stode här öga mot öga med hvad man ofta sökt svärta ned som den negativa, nedsättande motsägelsen i Strindbergs karaktär? — Är det icke här nästan begripligt och förlåtligt, att världen i sin tafatthet vid ett sådant fenomen af skenbar paradoxi, vid oscilleringsvidden mellan två så extrema poler blef yr i hufvudet, så att läkaren som komediant och komedianten som läkare ofrivilligt sammanflöto till en barock charlatanfigur? Världen anar ju icke, huru mycket den till och med i våra genomexakta dagar har just sina läkares skådespelaregenskaper att tacka för.
Men i verkligheten var, om man söker förklaringen ur ofvan antydda motiv, det bisarra språnget ingalunda något så förskräckligt salto mortale, och det har icke inverkat störande på annat än diktarens borgerliga karriär. Någon egentlig andlig klyfta, någon lucka i utvecklingen kan här icke konstateras.
De positivistiskt-intellektuella naturforskarsidorna i Strindbergs andliga väsen äro precis lika reella, lika fullviktiga och äkta, som de illusionistisk-romantiska, till hvars konto hans teateräfventyr höra lika väl som hans ungdoms svärmiskt-religiösa »läseri» och hans senare »Inferno»-romantik.
Striderna och försoningarna mellan dessa båda lika kraftigt verksamma element utfylla Strindbergs lif helt och hållet, ja de äro rent af formeln för hans tillvaro. Om vi därvid erinra oss denna hela världsalltet genomgående allmänna motsats, denna evigt kvalfulla, men också evigt fruktbringande motsägelse och motsats mellan tanke och känsla, mellan verklighet och sken, och därvid icke uppskatta den flyktiga lusten högre än dess ureviga motsats, så igenkänna vi i Strindbergs kamp, såväl i dess bisarra tidiga former som i dess senare heroiskt tragiska gestaltning, en objektivering af den allmänna kosmiska lifskampen, af själfva världsprocessen. Den går ock igen, om än förenklad och i förminskad skala, men visst icke kortvarigare, i kampen mellan könen, och af dem som skildra denna kamp är nu Strindberg den ende att taga på allvar.
Vi må emellertid icke låta locka oss alltför långt från Strindbergs lefnadsöden genom att framlägga de psykologiska och filosofiska slutsatser, som de framkalla.
Det behöfver knappast sägas, att det inte blef någonting af med den lysande teaterbanan — med Karl Moor naturligtvis som debutroll. De högt flygande drömmarna fingo snart sina vingar stäckta genom elevskolans pladder och kulissintrigerna. En vanlig ungdomlig åtrå hade förväxlats med speciel begåfning. Dock, det är betecknande för hans anpassningsförmåga och betydande kallelse, att han äfven på den orätta vägen kom till ett mål, om än inte det afsedda. Strindberg har nämligen sin inblick i teatervärlden att tacka för den första formen af sitt latenta diktarskap. Han skrifver ett par små pjäser, som han får antagna och uppförda, och han får med anledning däraf från konungen ett stipendium, som underlättar for honom fortsättandet af hans återupptagna Uppsalastudier.
Denna sista del af Strindbergs universitetslif står närmast under inflytande af estetiska sträfvanden, hvilka helt normalt aflöst de beklämmande religiösa tendenserna från de första utvecklingsåren. Den unge problematikern känner sig nu andtligen som diktare, som begynnande författare. Han har en aning om i hvilken riktning han skall gå, men redan vid de första stegen känner han hos sig motsägelsen mellan tillvaron och tidens kraf, dess vidtomfattande universella tendenser och den trånga, konservativa, for tiden främmande karaktär, som vidlåder hela det skönlitterära lifvet omkring honom. Långsamt och närd genom uppmärksamheten på de sociala och politiska strömningarna, och genom national-ekonomiska och statistiska studier växer Strindbergs modernitet fram som en sinnesriktning, ett sinnelag, som har sina djupaste rötter på det etiskt-kritiska området och därför aldrig kunde finna sitt fält på det rent estetiska, i l’art pour l’art. Som ärlig son af en öfvergångstid, för hvilken alla andra frågor lågo vida närmare än precis de konstnärliga, bereder han sig utan synnerlig tvekan att ställa sin talang i tidens tjänst, för hvilken konsten endast är ett medel, endast en vehikel för allmännare andligt kulturella ändamål, som måhända först våra barnbarn skola se uppnådda.
Det var en stor lycka för Strindberg, att nöden dref honom bort från de akademiska studierna och ett stilla estetiserande samt från ett ofruktbart romantiserande, af litteratur i stället för af lifvet befruktadt skriftställen. Han måste slå sig fram som journalist, måste gripa in i dagens meningsstrider, och då han kommer i beröring med de mest olikartade yrken och lefnadsförhållanden, med alla samhällslager, lär han att alltmer skilja mellan det vackra skenet och den hårda verkligheten.
Lifvet själft och den i början på sjuttiotalet inbrytande materialistiska tidsströmningen närma honom till positivismen, och studiet af Darwin och i synnerhet af Henry Thomas Buckle gör honom alltmer mottaglig därför. Men hos denna lätt antändliga diktarnatur kan den icke bli något kallt program, något vältempereradt intelligenskälkborgeri. Han får under hand ett märkligt drag af den intellektualitetens fanatism, af den konstnärligt inducerade, lidelsefulla rationalism, för hvilken han i romanen »I hafsbandet» fann ett så starkt uttryck.
Världsåskådningen i denna bok är icke det närmast liggande, men väl det mest markanta resultat, hvartill Strindbergs utveckling förde honom. Genom denna utveckling fördes han från den trånga skandinaviska sekteriska kristendomen öfver deistiska, panteistiska och estetiska etapper till den världsåskådning, som för icke länge sedan af en hel generation af det internationella europeiska själslifvet kallades för den moderna världsåskådningen, ja, som måhända faktiskt bäst passar för vår tid.
- ↑ Jfr »Der Tag» 1905, n:r 143, Julius Hart: »Röda och götiska rummen». Har blir Strindberg på grund af sitt förmenta finsklappska ursprung utnämnd till en gräsligt utmålad Shivadyrkare, till Tschandala och schaman. Honom tillvitas allt det inre kaos, som måhända är användbart för en diktares fantasirika utmålande af den indiska rasens bottensats, men som en nutids civiliserad ostraffad människa själf skulle undanbedja sig, äfven om hon verkligen vore af finsk härkomst. Beträffande »finnen» Strindberg jämför äfven Laura Marholm »Wir Frauen und unsere Dichter».