August Strindberg (Esswein)/02
| ← I. Bekännaren |
|
III. Strindbergs Människor och Människan Strindberg → |
AUGUST STRINDBERG 1879
II.
ANKLAGAREN
STRINDBERG OCH SAMHÄLLET
OLIKA SLAGS SAMHÄLLSKRITIK —
»RÖDA RUMMET» — SIMPLICISSIMUS ÅR 1879 —
ALTRUISM OCH INDIVIDUALISM —
»I HAFSBANDET» — STRINDBERGS
ÖFVERMÄNNISKA — TSCHANDALA
— LIFSDYNAMIKENS
DIKTARE
ATT MED SÅDANA UTVECKLINGSÅR INGEN lofsångare af bestående förhållanden, ingen gladt mot lifvet jublande optimist kunde växa upp, kan man ej undra på. Men om vi kalla det sinnelag, som den utpinade närmast hyser mot sin omgifning, för pessimism, så måste vi därvid hålla klart för oss, att detta ord hos Strindberg icke betyder någon teori, någon världsåskådning, utan ett tänkesätt, en ur reaktionen mot materiel nöd, sjukdom och känslan af tryckande beroende spontant framvuxen lifsstämning.
Den teoretiska pessimismen, som icke alls behöfver ha något gemensamt med denna stämning, må kunna vara föremål for huru många olika meningar som helst, säkert är dock, att den är fruktbringande endast på det abstrakt-filosofiska området, dar den har sina rötter. Några praktiska resultat har den knappt. Huru lidelsefullt uppbrusande de anskrin än kunna vara, med hvilka Strindberg på sitt impulsiva sätt reagerar mot hvad han erfar, står dock denna hans innersta känslors pessimistiska reaktion säkerligen alldeles oberörd af alla försök, som göras att förtaga värdet däraf. Dessa försök göras af dem, som äro träffade af anklagelsen, af dem, som föra talan för samhället, hvilket som familj, som skola, som högskola, som husbonde, så gärna försyndar sig mot personlighetens rätt, mot lif och hälsa hos den individ, som håller sig rak och icke är hågad för själfförnedring.
Ja, det är väl så, att utan sådana erfarenheter, som den uppväxande Strindberg gjorde, och utan hans impulsiva sätt att reagera däremot skulle öfverhufvud ingen praktiskt fruktbringande, till afhjälpande af konkreta missförhållanden prässande samhällskritik vara möjlig.
Äfven af en sådan samhällskritik ges det ju två slags former. En abstrakt teoretisk, som kan af hvilken som helst obetydlig upplefvelse eller af en genom skildringar af andras lidanden framkallad stämning af medlidande spinna ut de vackraste mer eller mindre hållbara världsförbättrarplaner och göra upp vidlyftiga reform- och partiprogram. Och en: hjärtats våldsamt personliga, mot samhället riktade kritik, som icke det ringaste tar hänsyn till konsekvenserna för alla möjliga andliga kategorier och till de socialpolitiska och filosofiska resultaten, men lägger hela vikten på det grundliga tillfredsställandet af ett af de allra naturligaste mänskliga behof, behofvet af etisk kompensation.
Endast i svaghets- och dekadenstider löper detta behof faran att bli förtalad och bakdantad. Den oteoretiska, från hjärtat gående, konstnärliga samhällskritik, sådan Strindberg utöfvade den, då han med »Röda rummet» lät ett straffande oväder under hagelskurar af isande hån urladda sig icke öfver enskilde skyldige, utan öfver det system som bar skulden, må väl vara »hämnd», men säkerligen är den en i hög grad etisk, ja den förnämsta formen af det öfvermåttan naturliga kompensations- och urladdningsbehof, hvars frånvaro man kan konstatera hos hvarje skurk, men endast hos sjuka kan ursäkta.
»Hämnden är min, säger Herren». Däri ligger väl en mystisk uppfattning, men helt visst ingen normerande föreskrift. Väl skymta fram, om än sällan, så dock alltjämt på nytt i det vanliga världsvimlet de faktorer, som gåfvo upphof till bibelorden. Men äfven om de dunkla makterna med förbigående af sina jordiska verktyg eller vårt jordiska godtycke understundom gripa till svärdet, så misstar sig dock alldeles gifvet den lära, som befaller oss att låta detta svärd rosta, att till hvarje pris och i hvarje form undertrycka den just af samma makter hos oss nedlagda upprättelsedriften. Gemena äro endast de former för hämnd, som äro simpla, småaktiga, baksluga.
Rå, fruktansvärd och genom sin elementära våldsamhet uppskakande, men dock därför icke på långt när obetingadt osedlig är den starkaste, mest fysiska formen af behofvet att vinna upprättelse, den som mot marterandet med förgiftade nålstyng reagerar med knytnäfsslag och mot hemliga själsskändanden, hvarifrån ingen jordisk domare kan befria, med ett skott eller med hugg och stöt. Äfven om en sådan sak emellertid alltid kan bli föremål för olika meningar, hvad i all världen skulle kunna anföras mot satirikerns fullt förandligade, ästetiskt-intellektuella hämnd, i synnerhet om den inte riktar sig mot enskilda personer, utan mot ett system?
Kan med bästa vilja i världen denna satiriska hämnd icke åtkommas från moralisk ståndpunkt, så vet dock den, som skall taga det angripna systemets ära i försvar, alltid ett sista medel, som aldrig förfelar sin verkan. I vår osunda, eländigt och konstladt dag från dag framsläpande tid ligger det ju så ofantligt nära till hands att helt enkelt som sjukligt och osundt ange och därmed som icke trovärdigt bakdanta allt hvad som anföres mot den härskande majoritetens tros-, tanke- och lifsformer.
Den obekväme anmanaren, som icke på annat sätt kan förmås att tiga, får efter gammal bepröfvad och god praxis logis på dårhuset.
Ve alltså den samhällskritiker, i hvars gälla hånskratt äfven blanda sig kvafda tårar, ve hämnaren, som under smärta och själfplågning måste fullgöra sin blodiga plikt. Det är knappt, att en eller annan finkänslig gammal dam af den nu utdöenda generationen skall af de obarmhärtiga slag han utdelar sluta sig till att de slag han själf förut fått mottaga måste ha varit ännu obarmhärtigare. Och knappt nog, att någon gammalmodig beskedlig själ skall känna medlidande där, hvar endast hycklare och ytliga människor känna sig upprörda och indignerade, medan den som tänker riktigt helt enkelt däri ser en naturlag i dess naturliga kompensationsarbete. I allmänhet behöfs det nu för tiden inte mer för att en sak skall bli ohjälpligt komprometterad, än att man uppträder för den med känsla, med lidelse. Tala om för människorna, att du har till den grad lidit under de missförhållanden, mot hvilka du uppträder, att de upprört dig, att dina nerver blifvit alldeles förstörda; säg dem, att du af de och de skändligheterna, som du brännmärker, blifvit piskad till vansinnets rand, och du skall helt säkert få höra, att just du ensam är en skändlig man och att för öfrigt alltsammans är fullt »korrekt» och i bästa ordning.
Under sådana omständigheter hade det visserligen för den öfvertalande, mildt förledande kraften af Strindbergs samhällskritiska standardwork »Röda rummet» — dock ingalunda för bokens temperament och schwung — varit vida fördelaktigare, om anklagaren Strindberg icke ett decennium senare afslöjat sin ungdomsutvecklings andliga kriser och på det sättet gifvit dem, som icke vilja förstå, tillfälle att med själfbiografins Johan från 1886 slå till marken Arvid Falk från 1879.
I själfva verket vederlägga de lifliga åtbörderna visserligen intet af hvad de hjälpa till att få utsagdt. Det gäller ju en världsbild af så enkel och klar realitet, att det har ingenting att betyda, om färgerna, med hvilka den är framställd, äro något bjärta och öfverdrifna. Vi skola kanske se litet närmare på denna världsbild och dess kolorit. Vi ha då där en gång för alla grosshandlaren Carl Nicolaus Falk med sin officiella redbarhet och sina icke-officiella procentaraffärer. En jovialisk och ljushårig fetlagd herre, en godmodigt fruktansvärd slafpatron och hudafdragare af alla, som slagna i det finansiella beroendets bojor kräla vid hans fötter och slicka hans stöflor. Men han sjalf å sin sida kryper som den allra ynkligaste, om än i ett helt annat slags beroende inför den honom värdiga, ointelligenta och sturska, af idel flärd och fåfänga hopfuskade hustrun. — Är det ett alldeles särskildt fall?
Där ha vi vidare Natanael Skare, den »återlöste» Natanael Skåre, den rätte gudsmannen för bättre folk, en duktig ordets tjänare, som trakterar sig själf frikostigt med punsch och alla andra människor ännu frikostigare med de mest hala ord, ägare och ledare af en ofantligt blomstrande, vidt utgrenad och med alla de mest moderna affärsfinesser arbetande anstalt till finansielt exploaterande af sina medmänniskors religiösa behof. — Är det något unikt? — Där har vi bokförläggare Smitt, som förskaffar en fullständigt talanglös skyddsling ett berömdt namn, redan innan han skrifvit något, och där ha vi pressen som för annonsernas skull på det mest beredvilliga sätt lånar sig till sådant gyckel. För sådana småsaker försummar dock helt visst aldrig samma press de mera inbringande tillfällena att tillgodose sin vackra uppgift att vända kappan efter vinden och vet ingen högre gud än prenumerantsiffran.
Stor, lidelsefull, förintande och uppfylld af hemskt grundlig sakkännedom är »Röda rummets» filippik mot denna press, som, i likhet med polisen vid slagsmål, af princip inte är till hands, då det gäller nagra goda, rättfärdiga saker. Af en slump kan den visserligen ibland förirra sig in på rättvisans, sanningens och förnuftets sida, men säkrast är den alltid att träffa där, hvar det gäller att bevaka de heligaste intressen, nämligen deras, på hvilka den lefver. Det säger sig själft, att det var bara i Stockholm anno 1879 som det kunde trifvas så häpnadsväckande reptiler som Strindbergs sentimentalt erbarmlige journalist Struve, som passade i hvilken tidning som helst, ett mönsterexemplar på den sortens smutsigt öfvertygelselösa murflar, som ur sitt privatlifs pol kväka fram lågande, kärnfulla ord för allt sant, skönt och godt.
Också ett sådant fenomen som sjöförsäkringsaktiebolaget »Triton», som icke längre hade någon tanke på humbugen af sin mer än tvifvelaktiga grundfond, sedan det väl lyckats att på mystiskt satt få till stånd en utdelning om än på endast fem procent och som slutligen begrafver under endast sig de aktieägare, som inte förstått att i tid och utan väsen göra sig af med sina aktier, för att inte tala om packet, småfolket, som samtidigt omkommer. Också ett sådant fenomen är, säger jag, mycket sällsynt. Det är inte hvar dag, utan på sin höjd en à två gånger om året vi få se krascher af dylika blodiga grunder-företag, som sedan bli hjälpta på benen och därefter ramla på nytt i någon annan vrå — i Sverige nämligen.
Men nog med dessa på måfå tagna prof ur denna härligt obarmhärtiga bok. Nog med dessa enstaka bilder ur detta negativa panorama, detta kalejdoskop med ruskigheter och ohyggligheter, hvilket, när dess herre och mästare ruskar på det,
AUGUST STRINDBERG 1884 (?)
outtröttligt för inför ögat nya scener af hycklande gemenhet, fräck, högfärdig dumhet, vinningslystnad under idealistisk förklädnad.
Det är ju i själfva verket grymt att på en gång få sig serverad så mycken osminkad verklighet, men denna verklighet bär inte på långt när samma fruktansvärda drag af det uronda, som den senare Strindberg afslöjar. Hans gallbittra kvickhet gör vandringen genom detta galleri af svaga stackare, uslingar och ilskna vildjur uthärdlig, hans drastiska humor, som är en stegring af Mark Twains etsande yankeetorrhet, verkar liksom doften af en god cigarr i en anatomisals stank. — »Rien n’est si désagréable, que d’être pendu obscurément», detta citat från gamla Voltaire står som motto på titelbladet, och verket med sin förstorande, stiliserande karrikatyr- och projektions-apparatoptik är i verkligheten liksom de flesta af Strindbergs böcker en energisk själfbefrielseakt, ett enda gällt protestskrik mot samhällslögnernas kväfvande fjättrar.
Det kan icke här bli tal om, att det ej skulle vara annat än en degenererad subjektivitets öfverdrifter och förtal mot det moderna samhället. Att komma med något sådant kan endast den, som af okunnighet med lifvet eller af egoistiskt intresse gör sig blind för den estetiska nödvändigheten af Strindbergs karrikatyrspegelsoptik, eller förhärdar sig mot karrikatyrens psykologi, som tvingar den att förstora och groteskt isolera det missförhållande, som skall brännmärkas, om det inte skall bli ett slag i luften.
I hur hög grad just denna bok motsvarar de hälsosammaste, mest fruktbringande bland vår tids på radikala reformer inriktade tendenser, framgår tydligt däraf, att den 1879 anteciperade en hel riktning, som i våra dagars Tyskland är rent af oumbärlig. Strindbergs »Röda rummet» är nämligen ingenting ånnat än samtliga årgångar af »Simplicissimus» komprimerade till 360 trycksidor. In nuce innehåller denna epokgörande bok alldeles samma världsaskådning och lifsuppfattning, samma taktik och alldeles samma konstnärliga metoder, af hvilka den oppositionella Münchentidskriften betjänar sig i sitt så nödvändiga och hälsosamma förstörelsearbete.
I alla sina årgångar har Simplicissimus alltjämt användt samma formel, som August Strindberg uppställde 1879 med »Röda rummet.»
Om jag fäster uppmärksamheten på denna iögonenfallande konkurrens, som går så långt, att vissa, bilder ur familjelifvet, vissa proletärscener från Stockholms fattigkvarter o. s. v. tvinga sig på läsarens öga i T. Th. Heines och R. Wilkes formspråk, så vill jag därmed naturligtvis icke påstå, att Simplicissimus står i något andligt beroende, men väl bekräfta, huru som Strindberg först gifvit konstnärligt uttryck åt en stor allmän tidsstämning. Det kan inte vara någon fråga om, att han långt före Simplicissimus producerade i den allra mest genomträngande Simplicissimusstämning. Härmed vare ock bestyrkt hans samhällskritiska verksamhets egenskap af att vara högst fruktbringande och betydande, äfven om den icke skulle ha något annat dokument att uppvisa än detta dyrbara, detta evigt unga »Röda rummet»!
»Röda rummet» är det mest subjektiva och tillika konstnärligt det mest fulländade dokument angående Strindbergs förhållande till samhället, men ger dock ingen uttömmande framställning af detta förhållande, ty Strindberg reagerar mot hvad han upplefver icke uteslutande konstnärligt och med känslorna.
Jämte konstnären taga ock forskaren och teoretikern samt även ideologen till orda, och det docerande drag, som i så mycket vidlåder hans lifsgärning, gör sig gällande äfven på det område, hvilket vi här afhandla.
Sex år efter »Röda rummet» utkommer »Utopier i verkligheten», en öfvervägande didaktisk skrift, hvars berättelser blott äro löst hopfogade ramar för socialideologiska afhandlingar. Karaktärer, händelser och dialoger äro noga tillskurna efter de läror, de skola meddela. Det är i själfva verket mera essayer än noveller, ehuru Strindberg, då han skref dem, naturligtvis icke kunde helt och hållet undertrycka konstnären i sig. Berättelserna äro konstruktioner, men för fullheten och äktheten af det lif, som pulserar däri, skulle man nästan kunna glömma, att de äro det.
Men låt oss höra hans mening om den sociala frågan; den motsvarar helt och hållet de upplefvelser, som äro omtalade i »Tjänstekvinnans son» och som äro satiriskt konstnärligt bearbetade i »Röda rummet».
Samhället beror ingalunda på ett fritt kontrakt. Det är produkten af ett till en början brutalt fysiskt, sedan med list och slughet uppblandadt välde, som till befästandet af sin makt klokt begagnar sig af människornas metafysiska behof. Redan tidigt tillgrep denna makt moraliska förskönanden och anlade laglighetens mask. Men i grund och botten är det och dess produkt, det nuvarande kapitalistiska samhället med sin krassa materialism, ännu precis lika genomegoistiskt och omoraliskt som naturfolkens horder. Ty det spelar ingen roll, om den starkares rätt genomdrifves förmedelst tomahawk eller en fylld penningpung.
Hela vår kultur, som köpes mycket för dyrt med deras nöd, som måste bestrida omkostnaderna, bär det gift, hvaraf det skall dö, redan i sin rot, i privategendomen, som demoraliserar mänskligheten.
Ett hufvudmotiv för novellen »Nybyggnad» är t. ex. förfalskandet, upplösandet af det skönaste och viktigaste förhållandet i lifvet, af könens inbördes förhållande genom den odrägliga penningfrågan.
Strindberg hoppas på ett botemedel däremot i en strängt genomförd kommunism, som framförallt utesluter hvarje privategendom, icke erkänner någon arfsrätt och ur massan af det med gemensamma driftmedel anskaffade ger enhvar, hvad han förnuftigtvis och med godt samvete kan önska.
I berättelsen föreställes idealstaten redan förverkligad i en fransk filantrops järngjuteri, en arbets-, förvärfs- och lifsgemenskap efter Fourièrs system, som erbjuder alla kulturlifvets behag, men undanröjt alla dess skadligheter och skuggsidor. Med bevarande af all berättigad individuell frihet har icke blott magfrågan där blifvit löst i kommunistisk riktning, utan framför allt har äfven familjen blifvit förstatligad. Detta idealsamhälle har det monogama, på fri öfverenskommelse grundade, men alltid genom ömsesidig öfverenskommelse upplösbara äktenskapet, men det är icke baseradt som det nuvarande på den patriarkaliska familjens idé. Afkommans vård och uppfostran är icke längre de enskilda parens privatangelägenhet, utan en gemensam sak, hvarigenom på förhand i denna i ett folks lif viktigaste angelägenhet förebyggts alla störande inflytelser af individernas materiella umbäranden eller obildade nycker.
Det säger sig själft, att Strindbergs framtidsvärld icke heller längre känner till några dynastiska styrelser, ty hvad styrelseformen beträffar är Schweiz för honom miniatyrmodellen för det kommande Europa.
Och till och med den allmänna världsfreden, detta hjärnspöke bland alla hjärnspöken, vinner på ett högst lustigt sätt en förespråkare i denne Simson, som i sin Delilas sköte försjunkit i drömmar, i denna natur, af hvilken det på Gustaf Adolfs tid säkerligen skulle blifvit en exemplarisk fältöfverste. De krigets styggelser, för hvilka novellen »Samvetskval» vill väcka skräck, falla bort genom internationella skiljedomstolar och ett stort europeiskt statsförbund, hvarifrån det sedan till den allmänna världsförbrödringen antagligen är knappt hundra steg.
Allt detta klingar, betydligt annorlunda än de energiska fanfarerna i »Röda rummet» och af det fruktansvärdt pessimistiska ragnarokshorn, hvari Strindberg senare blåser öfver dylika ideologdrömmars graf. Innan mänskligheten åter på nytt gladeligen stekes i hans glödande buk, får den upplefva det häpnadsväckande skådespelet att karesseras af denna Molock, så länge hans egna lidanden icke öfverhettat honom. Det i ljufva rosenbojor vandrande lejonet ser sig icke omgifvet af några likar eller några vargar, svin och hundar eller af de så ofta förekommande groteska korsningarna af de båda sista djurslagen, utan blott och bart af en stor fårahjord, som inger de bästa, de mest optimistiska förhoppningar. Kom nu och säg något ondt om äktenskapets sedliga inflytande.
I själfva verket ha vi här i dessa schweiziska noveller, »Utopier», hela det ideologprogram, som på den tid, då Strindberg skref boken, bars upp på en optimistisk våg, som nu för länge sedan lagt sig. Ett program — till och med den nya kvinnan förekommer på matsedeln — som i den naiva själfklarhet, hvarmed det förnimmer sig försatt öfver historiens lagar och obevekliga utvecklingskonsekvenser, var godt nog för socialismens slyngelår. Helt visst har det inte heller förfelat att göra propaganda i massans indianfantasi, men har väl nu öfveralit, dar man eftersträfvar allvarliga sociala reformer, trädt i bakgrunden för mera praktiska, närmare liggande frågor.
Frågan om, i hvilken omfattning de enskilda programpunkterna låta sig diskuteras, har åtminstone för vårt ämne ingen betydelse, då det endast är ur synpunkten af karaktärens studium, som det faktum intresserar oss, att Strindberg en gång låtit sin resliga brigantin kryssa under denna faktiskt sentimentala statssocialisms oskuldsfulla flagg.
Blott detta faktum och framför allt orsaken därtill angå oss, och då har man att konstatera, att jämte socialideologen tar i dessa noveller i detaljer äfven en fint kännande konstnär, en skicklig resonnör och dialektiker till orda. Men framför allt bestyrker boken, huru lifvet sätter bomben i hand på en välsinnad, samvetsgrann och etiskt finkänslig människa.
Ja det är inte på annat sätt! Temperamentets måttlösa utbrott i »Röda rummet» måste hos en etiskt sensitiv person, så snart en smula lefnadslycka afväpnat hans harm, framkalla samvetsskrupler. Den samhällskritiska känsloexplosionen, hvarvid afslitna kroppsdelar och blodiga hufvud hvirflade omkring, fordrade — ett äkta germanskt drag — en efterföljande motivering, ett samvetsgrannt rättfärdigande i teorins högre element.
Det impulsiva elementet i det andliga producerandet, sådant det dokumenterade sig i »Röda rummet», innebär för de stränga nordiska folken ju städse något ansvarsfullt, något negativt. Deras söner bruka bli rädda för sig själfva, då de komma pa sig med att ha skenat öfver skaklarna, och alltid blir det då en mer eller mindre panikartad flykt från det konstnärliga till det teoretiska, från det konkret lefvande till det abstrakt liflösa.
Det är klart, att en så blodfull natur som Strindberg icke änge kunde hålla ut vid blotta möjligheter, öfververkligheter och overkligheter, och han kunde det icke, i synnerhet därför att det i grund och botten endast var en öfvergående optistisk stämning, som var hans föreningsband med dessa världar. Sådana idéer som de i »Utopier» fordra till bärare stillsamma utlefvade hjärnmänniskor, naturer, som inte gå och gömma på någon dynamit i fickorna, utan kunna lugnt och uppriktigt draga sig tillbaka till en kylig intellektualitets undantag. Den, som ännu bär inom sig kaos, motsatser, utvecklingsmöjligheter, den tappar i de abstrakta teoriernas tunna luft snart andan, och från de apodiktiska paragrafernas värld dragés han alltjämt åter mäktigt tillbaka till verklighetens vilda, mångtydiga, farliga rike.
En annan skiss från Schweiz, landskapsstämningsbilden »Öfver molnen», är rent af en omedveten symbolisk illustration till Strindbergs återvändande från hans uppåtstigande sociala optimism, efter hvars öfvervinnande han liksom hans Arvid Falk fortsätter att »experimentera med ståndpunkter», i stället för att rosta fast vid någon af dem.
Efter en vecktals beklämmande instängdhet i en töckenuppfylld, grå, af Föhn genombrusad alpdal fattas diktaren med ens af en omotståndlig åtrå efter ren luft, blå himmel och strålande sol. Men till och med i denna dystra höstlika årstid kan man, som han får höra af en inföding, från en viss närbelägen bergstopp se solen hela dagen. Så bryter han tidigt upp en morgon och vandrar raskt mot det befriande, så länge saknade skådespelet. En kort stund af den gladaste tillfredsställelse! Liksom midt i en evig sommar står han däruppe i höjdernas glans, högt öfver dalens sjudande töcken. — Men då kommer åter nedstigningen — tillbaka ned i det ogästvänliga djupet med dess regndagar och senhöstens ändlösa, enformiga gråväder. Hvem vet, när han åter skall komma åt att se solen, hvem vet, när positivisten åter skall kunna bestå sig ideal, sköna, optimistiska framtidsdrömmar!
Hela denna bok »Utopier» och Strindbergs hela socialism är intet annat än en sådan mödosam vandring upp mot solen, som sedan belönas af en kort stunds illusion. Denna bok har våldsamt skrufvats upp pa toppen af en idealism, från hvilken Strindberg af verkligheten, framför allt af den verklighet, som hans första äktenskap i sin fortsättning bjöd honom, snart åter kallades ned i dalen, där för visso icke alltid solen, men städse den trogna, med säker fot bestigbara jorden är till finnandes.
Som redan är antydt, härleder jag ursprunget till den individualistiska stämning, som konkurrerar med nyss befruktade altruistiskt sociala, hufvudsakligen från den desillusion, som Strindberg erfor i sitt första äktenskap, och därnäst ur den opposition, som han från denna personliga upplefvelse reste mot den med socialistiska tendenser genomsyrade skandinaviska kvinnorörelsen.
Det är visserligen icke den enda källan till denna individualism, till hvars begripande redan i första kapitlet biografiska anknytningspunkter blifvit gifna.
Strindberg kom från en social sfär, som hvarken var öfverklass eller underklass, från medelklassen, småborgarklassen. Hans familj hade redan under föregående generationer ur denna sfär stigit uppåt på den sociala skalan, men hade just vid tiden för diktarens födelse i följd af svåra ekonomiska förluster sjunkit ned igen. Men den sunda driften att förbättra sin sociala ställning, anpassningen till ett förfinadt lefnadssätt, som var medfödd hos Strindberg liksom hos hvarje dugande människa och har alls ingenting att göra med lagt lycksökeri, råkade genast i konflikt med möderneblodet.
»Tjänstekvinnans son» är en naturlig bundsförvandt till underklassen, hvilken han, såsom hans skildringar af människor ur folket, bönder, fiskare, småfolk i allmänhet ge vid anden, förstår i grund och botten och hvars väsen lefver
.jpg)
AUGUST STRINDBERG 1885 (I SCHWEIZ)
djupt inom honom själf som en bred folklig råhet och en viss känslolöshet för många nyanser. När en sådan man en gång genom intellektuel bildning blifvit differentierad, kan han dock icke, huru skarpt öga han än må ha för de härskande kasternas sedliga förbrytelser, längre följa underklassen i vått och torrt. En värld skiljer honom från dess sfär, men han är för nära blodsförvandt till underklassen, för att han icke skulle med kval, med indignation, med vrede lida af deras ofullkomligheter, som han tydligt inser.
När Strindberg som individualist uppträder mot folket, från hvilket han leder sitt ursprung, då sker det alltid för att värna om sin intellektuella utveckling mot att genom efterblifna känslorester bli förförd till ett efterblifvet känsloväsen.
Från hvad han personligen upplefvat, från den kvalfulla känslan af en oöfverstiglig klyfta mellan den egna differentieringen och efterblifvenheten hos hans ursprungsfär och omgifning har Strindberg funnit en öfvergång till elittypens, undantagsmänniskans, öfvermänniskans individualistiska idé. Denna klara, vetenskapliga, följdriktiga, tänkande, fördomsfria, toleranta, under eget sedligt ansvar lefvande undantagstyp ställer han gärna ansikte mot ansikte med karaktäristiska representanter för genomsnittsmänniskorna, för massan. Genom den plötsliga kontrastverkan erhålla därvid de senares gestalter utpräglade pariasdrag, och utan förstående, ologiska och drifna endast af de mest primitiva drifter och de mest kaotiska lidelser, bli de naturliga fiender till den bättre, den förfinade människan.
Redan 1883 alltså midt i Strindbergs socialistisk-altruistiska period hör man tonerna af detta tema: Den differentierade dukar hjälplöst under för den lifskraftiga brutaliteten hos den i alla i sina själsreaktioner gröfre uppkomlingen, som har mindre behof. I första delen af »Svenska öden och äfventyr» förekommer samma tema i den gripande berättelsen »Odlad frukt» men ännu tämligen torrt och konsekvenslöst som ett verklighetsfall.
Senare får samma tema ett kraftigt fördjupande i filosofisk och symboliskt betydelsefull riktning. I romanen »I hafsbandet» från 1890 har det väl fatt sin mest afrundade, mest afslutade och estetiska utformning. Här finna vi, att Strindberg har helt och hållet återvändt till »Röda rummets» sträfva pessimism. Nu är det icke längre den öfver; modigt ungdomlige satirikern, som talar, utan den mognade mannen, en personlighet, mot hvars lidanden i hans miljö sådana huskurer som burschikos ironi och skarp drastisk humor numera förslå lika litet som det illusionistiska utspinnandet af ultraradikala reformteorier.
För att öfvervinna de hinder, som af en schablonmässigt tänkande, kännande och dömande värld, hvilken lefde och lät lefva efter schablon, ställdes i hans väg, äfvensom de svåra hinder, som lågo i hans egen personlighet, framför Strindberg i denna roman en mängd karaktäristiska representanter for denna inskränkta, konservativa, utvecklingsfientliga, endast af de mest primitiva drifter styrda värld. Mot den djuriska, vidskepliga befolkningen på en aflägsen skärgårdsö och mot gestalterna af en kommersrådinna och hennes hysteriska dotter, en afundsjuk, halfbildad lekmannapredikant och en banal halfdjurisk yngling ställer han elitmänniskan, fiskeriintendenten dr Borg, en kunskapsrik, omdömesgill forskare utan några förutfattade meningar. Men denna gestalt innebär lika litet en komplimang till öfverklassen, till de »genom bildning och besittande bestämmande» som motparterna ett anatema öfver folket. Den förnäma och den simpla världen, som här med kraftig hand ställas mot hvarandra, ha liksom Strindbergs individualism inga social-politiska uddigheter. Det är endast det konstnärliga uttrycket för diktarens personligt sedliga sträfvanden.
Dr Borg, som i sina positiva drag är ett tydligt förkroppsligande af Stringbergs egna personlighetsideal, har samma rationalistiskt naturvetenskapliga lifs- och världsåskådning, som Strindberg hade, när han dök upp ur sin oklara, kristligt panteistiska utvecklingsstrider. Han har äfven Strindbergs glänsande vetenskapliga fantasi, hans hela härliga känslighet för naturen. Men slutligen, och det är egentligen det som utgör det stora, det själfbiografiska draget af bekännare hos denna gestalt, han har äfven hvad som är faran för Strindberg, det patologiska hos honom, nämligen hans ytterliga känslighet, hans nervositet.
Denne dr Borgs gestalt leder sitt ursprung ur inga andra subjektiva förutsättningar än dem, hvilka hade Nietzsches öfvermänniska att tacka för sin uppblåsta existens. Hos svensken tillkommer endast elementet af en mera omfattande, grundligare själfkännedom, en hårdare ärlighet mot det egna jaget. Härigenom visar sig Strindberg, trots alla lidanden bättre förstå sin undantagsställning och gent emot sig själf icke vara någon förvekligad, någon deka? dent konstnär, medan på den andra sidan Nietzsche med sina monomant fasthållna öfvermänniskodrömmar, som han tar in som ett opiat, förblir fullständigt stående på deka? densromantikerns, den lyriske illusionärens lägre ståndpunkt.
Visserligen är Strindbergs elittyp ett urval, en den finaste, innehållsrikaste form af en ytterligt kultiverad mänsklighet, visserligen är dr Borg άριστος, men vi höra dock något förmer än en förstucken själfbelåten dityramb till det egna kära jaget i den bästes mask. Vi upplefva något vida mer hos Strindberg, än att en snillrik outsider »tröstar sitt hjärta med starka ord.» Inför vår åsyn upprullar sig den bästes, den mänskliga, alltför mänskliga »öfvermänniskans» tragedi, uppfattad rent mänskligt och fullt realistiskt. I fullkomlig motsats till Nietzsches melodramatiska fantasmagorier ger den oss allvarliga och viktiga lärdomar.
Vi se, huru den längst drifna intellektuella och sensuella förfining, den yttersta, för högre andligt lif så oförlikneligt fruktbringande individualistiska själfuppfostran är obevekligt underkastad den naturlag, som på hvarje högre psykisk prestation sänder motsvarande trötthetsreaktion, på hvarje arsis låter följa motsvarande fysiologiska tesis och oeftergifligt låter hvarje period af vare sig personlig eller nationell högkultur vara förbunden med dekadens.
Ur elitmänniskans tragiska förlisning mot hans omgifnings undermänsklighet och hans egen abnormitet framgår som en slutsats tviflet på framåtskridande, en djup kosmisk inblick i ringen af vardande och förgängelse, som äfven den djärfvaste kulturskapande åtrå aldrig förmår räta ut.
Denna individualismens stora högtidliga tragedi, denna uppskakande, af bitter själfkännedom sprakande och af dödande själfmedlidande inspirerade dödshymn vid den bästes undergång för allt det dåliga, som också just hos honom är värre än hos genomsnittsmänniskan, — den ger oss en öfver alla slagord höjd, bestående verklig bild. Nämligen bilden af huru den utvalde, den gifvande, den skapande kränkes och skändas af det städse efterblifna, städse groft materialististiska flertalet och huru nya värden som under tvånget af en naturlag ofrivilligt afsöndra sig trots sina innehafvares motvarnsförsök. Geniet, som så ofta blir förgudadt på ett ytterst flackt och ensidigt sätt visar sig hos denne effeminerade, impulslösa, till storhjärna fullständigt öfvergångne dr Borg i hela sitt mänskliga elände och dock på samma gång i hela sin storhet och gåtfulla skönhet. Hans individualism — i vår Nietzsche-tid hans förnämsta brännmärke — vederlägger slutligen sig själf, men icke som. personlig temperamentsriktning, där den kommer att vara evigt fruktbringande, utan som teorem, som litterärt slagord.
Äfven om vi icke alls hade Strindberg att tacka för något mer än detta förträffliga, tyvärr ännu alltför litet använda motgift mot det genom Nietzsche i svang komna nevropatiska öfvermänniskosnobberiet med dess genomosunda etiska konsekvenser, så skulle redan enbart detta vara tillräckligt för att höja honom till rangen af en tysk klassiker.
Stora tankar, som sätta tiden i rörelse, såsom t. ex. den om undantagsmänniskor, skola ligga just vår nationalanda närmare, när de framträda i ärligt realistisk utformning, än i den halft romanskt genidoftande, halft urblekta urteutonska maskeradkostym, Nietzsche hängt kring den gamla Goethetanken om den bäste, om öfvermänniskan.
Vi ha således sett, att altruism och individualism ingalunda — den sista allra minst — hos Strindberg äro partidogmatiska filosofem, utan subjektivt stämningsfulla sträfvanden. Jag behöfver väl inte heller förspilla några ord därpå, att diktaren, som skall visa oss världen från alla sidor, som icke skall ge oss teorier, utan det blod fulla lefvande lifvet, har ett väl grundadt privilegium på detta slags inkonsekvens, huru mycket densamma än må schokera ensidiga partigängarenaturer.
Den som alltid undgått bornerad partianda, af hvilken färg den vara må, den skall icke undgå den lika själfklara som icke sällan praktiskt ådagalagda insikt, att det icke är så mycket klass-, stånds- och kastskillnader, som åstadkomma de djupgående olikheterna mellan individerna, utan vida mer primära, fysiologiskt, karaktäristiska egenskaper; som verka på hvarandra sympatiskt eller antipatiskt, tilldragande eller frånstötande, binda eller lösa, hvarefter den etiska värderingen ger sin förbannelse eller välsignelse. En ny sociologisk världsuppfattning skulle blott kunna bringa deskriptivt vetenskapliga och praktiskt tendentiösa konsekvenser till mognad, men aldrig konstnärliga. Dessa kräfva på ett bjudande sätt framställning af de enklaste naturliga förhållanden människor emellan, de individuella.
Strindberg skulle aldrig ha blifvit den väldige diktare som han är, om icke, trots alla afvikningar, insikten härom hade alltjämt instinktivt varit lefvande inom honom. Redan 1882, alltså såväl före de optimitiskt ideologiska »Utopier i verkligheten» som äfven före den individualistiska stämningens genombrott, uppstod det dokument, där man tidigt skulle ha kunnat läsa mellan raderna, att författaren för evigt var förlorad för det abstrakta samhälls- och kulturteoretiserandet, huru manga impulser han än senare gaf dessa discipliner.
Den sagda ar författade berättelsen »De lycksaliges ö» är en koncentrerad symbol för den konstnärliga insikten om det nödvändiga, hvarigenom allt ideologiskt reformväsende, alla världsförbättrardrömmar beröfvas sitt fotfäste. Vi få där vara med om, huru i slutet på i600-talet under öfverresa från den gamla kulturvärlden till en af de nyligen upptäckta kolonierna på andra sidan Atlanten en svensk skeppsbesättning, hufvudsakligen bestående, af brottslingar och annat samhällets afskum, lider skeppsbrott och till en början kommer i land på en sagolik paradisisk ö. En naturrevolution nödgar dem senare att fly därifrån, och de finna slutligen sin räddning i ett obebodt land med ett kallare klimat. Där ha de att anpassa sig efter gröfre lefnadsförhållanden och tvingas sedan genom påverkan af miljön äfvensom för sin egen nödtorft och på grund af egna begär och laster att steg för steg tillryggalägga vägen från det Rousseauska naturtillståndet till den färdiga moderna civilisationen med alla dess skavanker.
Som ett oundvikligt ondt, som till och med endast öfvergående kan med järns och eld förbättras, står vid afslutningen af denna grotesk vår kultur inför oss groteskt naken. Medan den lilla berättelsen på ena sidan inviger den humoristiskt filosofiska insikten om det evigt nödvändiga, så verkar den dock samtidigt äfven som ett blodigt skämt af en fruktansvärdt vantrogen, af en i sin bästa vilja hämmad, genom sina positivistiska insikter obotligt förgiftad idealist.
För konstnären Strindberg blir således, sedan han småningom fått blick för det villkorliga, det sekundära i alla samhällsföreteelser, den etiska dynamiken i de enklaste och ursprungligaste mänskliga förhållanden alltmer hufvudsaken, medan för tänkaren Strindberg de samhällspsykologiska och samhällskritiska ansatserna växa ut till en historisk uppfattning. Men i nu föreliggande kapitel ha vi icke med den att göra.