August Strindberg (Esswein)/03
| ← II. Anklagaren. |
|
IV. Strindberg och Kvinnorna → |
AUGUST STRINDBERG 1885 (I SCHWEIZ)
III.
STRINDBERGS MÄNNISKOR
och MÄNNISKAN
STRINDBERG
SÅ SKULLE VI ALLTSÅ STÅ INFÖR EN FRÅGA, som måste belysas i detta mellanliggande kapitel, innan vi kunna intränga djupare i det öppnade schaktet. Den frågan nämligen om Strindbergs diktade personers förhållande till hans personlighet, till hans eget väsen.
På den frågan får man vanligen svar, som handskas och leka med begreppen »objektivt» och »subjektivt» mycket mer summariskt än rätt och förnuftigt är och därför lätt leda till ensidiga uppfattningar. Sådana allmänna antiteser härstamma från en viss ofruktbar formalism hos tänkandet, och de förleda gärna till det systematiserande, som tillskrifver diktaren en fix världsåskådning, ett teoretiskt propaganda-görande profetskap för en ny »sanning», där han helt enkelt gifvit ett konstnärligt extrakt af sina lifserfarenheter, en kommentar till sitt eget öde.
Men med dylika skematiskt-teoretiserande uppdelningar har man inte vunnit någonting, i all synnerhet inte för det viktigaste syftet med all litteraturgranskning, nämligen att ur diktarens egna verk tyda hans karaktär och att fram hålla konstnärens mänskliga egendomlighet, som icke vore mänsklig, om den icke hade såväl sina dagrar som skuggor.
Den som — och det sker i allmänhet alltför ofta — bedömer litterära företeelser icke litterärt, utan i grund och botten moraliskt, den hvilken som granskare icke söker bilda sig en uppfattning, utan vill i ett sällsamt och mera betydande fall hämta bekräftelse för sina egna känslor, han finner naturligtvis dessa allmänna antiteser mycket bekväma att taga till. Sympatiserar nämligen en sådan kritiker med författaren, så låter han allt som är godt och skönt och storartadt hos den framställda karaktären vittna om diktarens personliga värde, medan han förklarar alla negativa faktorer som objektiva, som iakttagna i lifvet och icke alls som diktarens kött och blod.
Kritikern, som står antipatisk gent emot författaren, förfar naturligtvis tvärtom. För honom är allt negativt originelt och allt positivt osant, ett på konstladt sätt ditsmetadt påhäng, och med erforderlig dialektisk talang kunna sedan båda parterna föra sin talan så, att hvar och en tycks ha rätt.
Detta ligger helt enkelt däri, att »objektiv konst» är en contradictio in adjecto, att det faktiskt aldrig gifvits och kan ges en riktning, som skulle uppfylla sådana fordringar, naturalismen alltså, en litteratur utan att en författare icke i den gåfve sig ett personligt, karaktäristiskt uttryck.
Verklighetsfall låta sig endast konstateras, endast beskrifvas, och däraf resulterar ingalunda någon estetisk verkan. Blott om ett verklighetsfall intimt berör diktaren, angår honom personligen, kan han uppfylla det med sin personlighet, sin själ, sin tanke och känsla, sina önskningar och farhågor. Blott då kan han ge det den rytm, som förvandlar det erfarna verklighetsfallet till konstnärlig upplefvelse. Det är den ena vägen, den mera objektiva, men icke den objektiva. Den andra utgår från starka sinnesrörelser, från hvad han personligen upplefvat i sin själ och för icke till subjektiv konst, som finns lika litet som den objektiva, utan till mera subjektiv.
Den diktare, som beträder den vägen, söker i den reala världen de rytmer, som motsvara hvad han psykiskt upplefvat. Han ingjuter icke sin ande i gestalterna, utan skapar åt sin ande materialisationer med tillhjälp af alla möjliga, långt ifrån hvarandra liggande verklighetselement. Är den psykiska rytmen lidelsefullt liflig, så erhålla de gestalter, han skapar, gärna något summariskt, något formelaktigt, göra en viss mannekängartad, marionettartad verkan.
I Strindbergs teater i synnerhet möter man densamma steg för steg. Men af diktarens sätt att karaktärisera knappt och precis med några få, tungt men säkert uppdragna linjer spårar man nästan alltid, att den har sin upprinnelse i en rikedom på känslor, som häftigt och lidelsefullt gå löst på sakens kärna, och ingalunda i samma automataktiga liflöshet som den bakom Mæterlincks och Ibsens töckendunster uppstiliserade.
Strindbergs gestalter, äfven de mera subjektiva i hans romaner, äro för visso intet mindre än realitetsfall, men de äro ännu mindre sådana där med några smulor urblekt verklighet i hastigheten draperade subjektivismer, som dilettanter eller patologiskt förvirrade konstnärer bruka traktera med.
Man spårar det själsliga tvånget i dem, de fascinera genom den oerhörda strömmen af själskrafter, som svallar i dem, men aldrig äro de afsiktligt mystiska sagofoster. De förbli städse i hög grad sannolika. De äro metafysiska krafter, dessa Strindbergska människor, skulle man kunna säga, och de verka dock på samma gång intranscendent, jordiskt, som mänskliga, fullt sannolika möjligheter.
Så äro Laura i »Fadern» och hennes manliga motstycke i Dödsdansdramat gigantiskt öfververkliga, fullständigt mystiskt gripande personifikationer af det onda och dock samtidigt intet annat än fullt hvardagliga människor, folk från våra dagar, banala »fall»: Laura, som också har sina goda sidor, är ett obildadt, elakt och hysteriskt fruntimmer och sådana finns det hundratals. Äfven kaptenen, i hvars karaktärs grushög rörande guldkorn icke saknas, tillhör en stor grupp och är en karl, hvars genuina dussins- och genomsnittsgemenhet genom Strindbergs obegripliga trollkonst stegras till fenomen, till ett slags satanisk uppenbarelse.
Alldeles på samma sätt har hans dr Borg blifvit karaktäriserad så realistiskt, med så förbluffande öfvertygande detaljer, att han blir ända till förväxling lik typen för en modärn rationalistisk vetenskapsman, och man skall dock sedan i verkligheten förgäfves söka efter honom. Trots all realism behåller han den stora öfververkliga, mänsklighetstypiska linjen. Han är en liten dekadent doktor och det personifierade kunskapssökandet, en Prometeus, hvars kval vi bevittna fascinerade, uppskakade, i andlös spänning, ehuru ingen mänsklig, alltför mänsklig sida hos denne Prometeus i frack och hvit väst blifvit undansnillad.
Detta egendomliga framställningssätt är Strindbergs estetiska stordåd, som ingen annan så snart skulle våga göra honom efter, och det är egentligen därigenom, som han blef diktaren för var tid, som vill förnimma det eviga omedelbart, i nära liggande nutidsformer. Det firar sin största triumf i dramat »Till Damaskus» och i synnerhet äfven i slutakten af »Advent». Så individuellt än de båda gamla där äro karaktäriserade, så tro vi oss dock, när vi mot slutet finna dem ihop med de öfriga fördömda i ett helvete, som är lika fasaväckande som den trivialaste hvardaglighet, poetiskt i den mest koncentrerade, tryckande förkortning se hela den förbannelsebelastade mänskligheten och hela jordelifvets öde.
Hvilket häftigt intryck det än må göra, detta magiska inskjutande i hvartannat af en påtaglig realistisk och en poetiskt öfververklig, transcendent-mystiskt gripande värld och huru benägen kritikern än må vara att tyst gå upp i den starka sensationen, så utgör det likväl icke i sig själft något mystiskt eller är oåtkomligt för all förklaring. Jag för min del åtminstone anser, att det här är fråga om det geniets »tric», hvarom Arthur Schopenhauer en gång talar och som enligt hans egen utsago hos honom själf bestod däri att helt häftigt med en störtsjö iskall, medveten reflexion öfverösa och på det viset fördrifva de ur viljans glödande kaos uppstigande visionerna.
Hos Strindberg försiggår ett alldeles likartadt samspel af ett lidelsefullt upprördt temperament och ett intellekt, som till och med i den yttersta extas bevarar sin kontrollförmåga. Hans mest karaktäristiska gestalter äro förkroppsligade känslokatastrofer, skälfvande stycken af det egna jaget, kring hvilka förståndet af alla möjliga i verkligheten iakttagna och förnuftsenligt abstraherade element timrar upp ogenomträngliga »objektiva» fodral.
Man skulle nästan kunna ordna dessa gestalter efter en skala, i hvars nollpunkt det objektiva naturalistiska fallet komme att stå. Öfvanför befunne sig de gestalter, med hvilka Strindberg intalade sig lefnadsmod, och de som äro själfrättfärdiganden, själfidealiseringar, men nedanför de som äro själftuktelser, själfanklagelser. Strindbergs etiska öfversensibilitet, som i Infernokrisen slutligen kulminerade som prononcerad försyndelsemani, projicierar på förhand alla sina vildt efter hvarandra exploderande sensationer, sin tvedräkt och sina samvetsstrider på förhållandet mellan dessa gestalter, som alltid är ett utprägladt kampförhållande, för det mesta på lif och död.
Det vore enligt min mening alldeles förfeladt att härleda detta for Strindbergs produktion karaktäristiska drag ur ett så sekundärt moment som den af honom upplefda och så glänsande skildrade kampen könen emellan. Hvad som är det primära och för det karaktäristiska i denna konst enbart bär ansvaret, det är den etiska kampen inom Strindberg själf, svaghetens oaflåtliga sjalfhäfdelsekamp och den i andra hänseenden mycket starkes kamp till själfuppfostran, till lifsmöjlighet inom de normalas samfund. Vare sig det gäller underklass mot öfverklass, man mot kvinna, geniet mot den inskränkta massan, Aria mot Tschandala — det är alltjämt endast en och samma stora kamp, som från hans första till hans sista dag pågått inom diktarens bröst. Alltid lutade segern åt den sida, där den kunde vara till nytta för Strindbergs utomordentligt instinktsäkra lifshygieniska behof, för att från förintelse bevara denna så blottställda existens. Ty som redan Hölderlin sade: »Men där faran är, där växer ock räddningsmedlet».
Hvem som nu egentligen har rätt i denna kamp, mannen eller kvinnan, Aria eller Tschandala, öfverklass eller underklass, det är, då det beträffande dessa antiteser endast handlar om symboler — visserligen mycket tidsenliga symboler — en fråga, som hvarken Strindberg eller hans bedömare skola fullständigt lösa och som framför allt ligger alldeles utanför vart ämne. Hvad det härvid kommer an på, det är att bakom striderna se kämpen, bakom de symboliskt framför en karaktärologisk verklighet skjutna antiteserna se den till grunden gående tvedräkt, som gaf upphof därtill.
Vi kunna omedelbart få syn på denna tvedräkt, när vi betrakta Strindbergs porträtt. Betraktar man dem uppmärksamt, finner man där icke en människa, utan två särskilda, som endast helt ytligt likna hvarandra. Att denna motsats
AUGUST STRINDBERG 1885 (I SCHWEIZ)
icke är något tillfälligt, bekräftas af det faktum, att den genomgår hela Strindbergs fysiska utveckling och kommer till uttryck såväl i hans ungdomsporträtt som i afbildningarna från hans första mannaålder och från senare år. Det är omväxlande fyllighet och magerhet, en blick, än svärmisk, öppen och godmodig och än åter stickande, till det yttersta pinad. Ett ansikte, som på senare år än har något rättframt, rent af gemytligt, själfsäkert kälkborgaraktigt och därjämte åter allehanda variationer på den hemskt äkta, om ock starkt stiliserade formel, som Heran funnit för typen Kato—Strindberg, för att genom denna hålla på afstånd alla småaktiga värderingar af det väldiga fenomenet.
Man kommer inte förbi denne Kato—Strindberg, denne underjordiske af afgrundsbelysning omstrålade ande, som helt visst icke på en platonisk väg förvärfvat sin djupa kännedom om det onda, om det gemena och som säkerligen själf varit bakom de dörrar, som han Öppnar för oss till människohjärtats nattsidor. Strindbergs patologi ger oss en alltför klar inblick i de excesser, i det öfverskridande af själftuktelserätten, hvartill han i en viss period af sitt lif gjorde sig skyldig, för att man skulle få själf tro och få andra att tro på en ängel med medfödda olyckliga anlag för själfförödmjukelse och själfplågning.
Nej, denne man med sin förskräckliga brist på måtta och hållning vid sina katastrofer afslöjar sig, ju djupare man tränger in i hans väsen, som rent af predestinerad till sinnlig och sedlig anarki, till det djupaste barbari, som en komplex af starka, andliga och fysiska energier, sådana man är förtrogen med dem från naturfolkens psykologi, men som man i nuvarande tempererade medeleuropeiska kulturzoner endast finner i de lägsta, obildade samhällslager.
Detta naturligtvis endast ökar värdet och betydelsen af den kulturkamp, som Strindberg kämpat hela sitt lif, ty ett så ifrigt, ärligt sträfvande förblir oantastligt till sitt sedliga värde, vare sig han uppnår målet Sofrosyne (måttfullhet) eller af de medfödda disharmoniernas öfvermäktiga naturkraft jämnt och samt åter tränges ned från vägen.
Detta sträfvande efter måttfullhet, efter lagbundenhet, som Strindberg icke upptog inom sig från färdiga, traditionella humanistiska formler, utan omedelbart från lifvet och från iakttagandet af naturen, skall bedömas som sådant och icke efter framgången och andelen af lefnadens lycka. Vare sig nu detta sträfvande yttrar sig religiöst eller rationalistiskt, yttrar den sig alltid på ett fanatiskt och stormande sätt, som om han kastade sig i breschen mot en lifsfara, och just den förnuftsfanatism, som periodvis fullständigt uppfyllde diktaren, måste, så snart Strindberg instinktivt började förnimma den problematiska naturen i sina sinnligt-sedliga anlag, utforma sig som en naturlig kontrastverkan mot den elementära, alla skrankor nedbrytande, titaniskt blinda lidelsefullheten.
På detta sätt framgår primärt ur etiskt-lifsdynamiska motiv den sekundära tvedräkt i världsåskådning, som är sa karaktäristisk för Strindbergs själslif. Äfven Strindbergs aristokratiska rationalism, sådan han tydligast lägger den i munnen på sin dr Borg, är icke så mycket dogm, världsåskådning som fastmer vapen, hygieniska åtgärder mot vansinnig impulsivitet, mot mållösa excesser i kärlek och hat. Det är ett hinder upprest mot fantastiska utsväfningar, mot en fantastisk misstrogenhet och mot en vild panisk fruktan, hvilka som en stark trötthetsreaktion måste följa på de våldsamma urladdningar af ett vildt storartadt öfverflöd och slutligen icke längre föllo inom sundhetens sfär.
Så utmärkta dialektiker än många af Strindbergs gestalter äro, finnes dock ingen filosof bland dem, och äfven människan Strindberg har städse genom en omätlig klyfta varit skild från denna andliga typ. Som konstnär kan Strindberg, ehuru hans stils styrka ligger på annat håll, i sina lugna ögonblick äfven en och annan gång teckna nästan fullt objektiva gestalter, som t. ex. ett par härliga koncisa karaktärsprofiler i »Götiska rummen». Men som tänkare följer han blindt sin fysiologiskt-etiska lifsrytm. Bakom enhvar af hans växlande världsåskådningar känner man alltid mycket tydligt takten af hans personliga, fullständigt singuljära upplefvelse. Söker han af ideologi eller af något naivt respektfull systematiseringsbegär dölja det, och går han som tänkare från det personligt betingade till det generella, så hugger han hvar gång på det älskvärdaste, men grundligaste sätt i sten och kommer fram med halfheter, som t. ex. de dogmatiska »Utopierna», på hvilka jag redan lagt fingret.
Och alldeles på samma sätt som den altruistisk-socialistiska stämningen for honom också sedan den individualistiska in i en tänkandets återvändsgränd. Något därmed direkt sammanhängande dokument föreligger visserligen inte, men väl en mängd små karaktäristiska nyanser. Dit kan man äfven indirekt räkna den religiöst väcktes lidelsefulla invektiv mot fritänkeriet. Men att äfven dessa invektiv liksom mystiskerns invektiv mot »dyngherrar» och »äfflingar» ej betyda annat, än att han som tänkare åter kommit ut på villovägar, tarfvar väl intet omständligt bevis.
Vi kunna således hålla fast därvid, att Strindbergs konst aldrig blifvit befruktad af hans filosoferande och att hans verk icke det ringaste är ägnadt att tjäna som stöd för någon som helst af de olika världsåskådningar, på hvilka våra dagars partier bruka åberopa sig.
Ännu mindre uppvisar Strindbergs filosoferande med sin retrograda rörelse från det religiösa till det religiösa ett enhetligt system. Ja, det handlar här i strängaste mening öfverhufvud icke om något planlagdt konsekvent tankearbete, utan om en nervöst hoppande intellektualitets fria lek, om en själs känsloupplefvelser, som måste inordna sig under något generellt och underkasta sig suggestionen af stora filosofiska världsåskådningssynpunkter, för att icke i sin egenart, i sin isolering hemfalla till förtviflan.
Strindbergs andliga väsen är, i hvad det icke sammanfaller med hans konstnärsskap, en till sin spets drifven inåtskådande psykologi och en instinktivt verksam själfhygien, för hvilken alla sanningar, all innerlig trosvärme slutligen endast äro medel i själfbevarelsesyfte och de olika ståndpunkterna vida mindre »experiment», än Strindberg själf tror, utan snarare i tur och ordning försökta medikamenter.
Denne man, som på ett lifsfarligt sätt genomsnokat sig själf i alla riktningar, för att sedan åter sluta ihop sig i en allt skarpare betonad, allt sjukligare koncentrering, kan också som konstnär icke alltigenom uppvisa samma lugna, symetriska stillinje, som han uppnådde i sina lyckligaste stunder. Hans af subjektiva element rikligt genomvuxna realism med sitt plus i innerlighet står, om vi t. ex. tänka på »Hemsöborna», mycket nära en naturalism, som med sitt plus i sammanträngda, ofta homeriskt enkla och i stort sedda yttre drag knappt vågar aflägsna sig ett steg från den yttre bilden af världen. Den omständighet, att Strindberg endast kan hämta sina gestalter antingen helt och hållet ur sig själf eller ock taga dem utan psykologisk fördjupning ur verkligheten, bestyrker, att denne väldige konstnär och inåtskådande psykolog som människa är en ganska dålig människokannare, och därifrån härröra sig väl äfven sedan hufvudsakligen de svåra besvikenheterna i hans lif.
Det utpräglade sinnet för främmande individualiteter som eljest synes oss oskiljaktigt förbundet med begreppet af stor konstnär, saknas hos Strindberg eller har åtminstone i följd af hans tidigt begynnande lidande som människa blifvit bragt betydligt ur jämnvikt. Huru skulle man eljest t. ex. kunna förstå det galna omdöme, som han för några år sedan kom fram med i anledning af en enquête angående Bismarck, hvarvid han med en betecknande öfverskattning af Wilhelm II endast kunde föreställa sig Bismarck som ett slags jättecharlatan, som han beundrade därför att det lyckats honom med framgång draga Europa vid näsan. Huru skulle man ock kunna förklara för sig det faktum, att Strindberg med sina välmenande fanfarer för uppåtsträfvande talanger alltjämt kom i strid med objektiva litterära omdömen och framför allt äfven vid valet af sina husgudar (Swedenborg och Sar Peladan) gick till väga lika entusiastiskt naivt som ett barn och lika ärligt och måttlöst som en vilde.
Det är en hypotes, med hvilken jag måhända öfverskrider gränsen för litterärt skärskådande, men som jag för att förklara de mångfaldiga ojämnheterna i Strindbergs väsen icke kan undertrycka och hvartill man mellan raderna i böcker alltjämt kommer på nytt tillbaka. Om det är något som felas i denna egendomlige geniale författares karaktär, så är det takt, eller den sista svårdefinierade afslipningen af personlig kultur, som jämnar vägen för en, utan att man därför måste uppoffra det minsta af sin värdighet. Det är ett element, hvarefter man sträfvar instinktivt, utan att därför vara tvungen att bli god vän och bror med alla eller ett anpassningskräk och hal som en ål.
Låt vara att om denna brist på Sofrosyne, ty det är endast därom det handlar, denna alltför bisarra hänsynslöshet mot världen och visserligen också mot sina närmaste varit synlig redan i ungdomen, men åt den mognade mannens drag förlänar den en onödig tragik och gubben beröfvar den hans värdighet.
Nu är det visserligen icke denna brist som de afse, hvilka på Strindberg tillämpat versen:
Freja den himmelska känner du ej.»
Nej, ehuru alltigenom pessimist och ehuru visst ingen främling på lifvets dunkla och farliga trakter, är dock denne man intet mindre än hjärtlös, är visst inte helt och hållet utan ömhet och innerlighet i sina känslor, om än hans fantasi aldrig sökt sin räddning i en illusionistisk optimism och hans litteratur aldrig varit ute på gårdfarihandel med spekulationer på tårkörtlarna.
Dramer som »Påsk» och »Brott och brott» bevisa, huru kraftigt, kyskt och äkta Strindberg förhåller sig till lifvets känslosamma moment och huru orätt det vore att till försklaring af ofvan berörda brist antaga ett djupt rotadt karaktärsfel, en elakartad abnormitet.
I själfva verket ser jag i denna brist endast en sista påföljd af Strindbergs sociala och nationella bundenhet, inflyttandet af hans ursprung från små och trånga förhållanden. Han har också till det yttersta sökt värna sig mot denna bundenhet, han har i titanisk kamp tillkämpat sig en betydande differentiering, men fullkomligt sliter sig ingen lös fran sina rötter. Med all sin rika bildning och sin starka konstnarskraft är Strindberg dock i tämligen stor utsträckning behäftad med en viss naiv folklig egenskap, som man knappast förut iakttagit hos stora ingenier, men ofta finner hos folk på landet, kvinnor, småstadsbor. En egenskap, ett anlag, som är sammansatt af många små nyanser och som det därför är svårt att återge med ett enda ord.
Det är hos denna karaktär ett visst rättshafveri, ett visst principrytteri, ett framhärdande i, ett stoltserande öfver »min mening», »min ståndpunkt», som vi sydligare folk med vår äldre kultur icke känna till hos våra ledande andar. En intolerans mot sig själf och andra, en dogmatism, en ideologisk bokstafstro, som i synnerhet hös den äldre Strindberg påminner starkt om skandinaven, om sonen af en krigisk religiös kultur utan humanism, utan Lessing, utan Goethe.
Strindbergs heroiska kulturkamp är helt visst en förebild för alla människor och alla tider, men det hindrar inte, att kulturkläderna understundom, emedan de tillfälligtvis och alltför lättvindigt blifvit köpta färdiga i amerikanska eller parisiska varuhus, sutto illa nog på hans egen klumpiga kropp och att, då de med tiden blefvo utnötta, svensken stack fram på alla håll och kanter.
I synnerhet efter läsningen af enstaka partier i »Blå böckerna» känner man sig nödgad till det omdöme, att Strindberg hör upp, där Björnsson och Ibsen började, och skulle lätt, om han icke upplefvat den personliga motsatsen till de båda »eskimåerna» och ännu hade en människoålder framför sig, kunna komma att skrifva så som dessa. Nämligen ex cathedra med de högtidliga genilater och de ideolog-ambitioner, som afskräcka bedömaren af äkta andliga fenomen, men enligt Hamsum desto kraftigare locka beundrare af »store män», alltså »journalister, guvernanter och kejsaren af Brasilien».
Må vi vara glada öfver, att Strindberg genom sin begränsning och den ärlighet, hvarmed han alltjämt lade den i dagen, förblef oss mänskligt nära, och må vi icke förakta det stora skådespelet, därför att det försiggick utan koturn och pretentiösa kulisser. Må vi låta geniet vara i åtnjutande af sin rätt till sina brister, hvilka ju ofta äro den mest pikanta tjusningen hos dess egendomlighet.
Äfven om vi inte se bort från dessa brister, så förblir dock Strindberg den han är och sådan detta århundrade allt tydligare skall erkänna honom. Och det är mycket möjligt, att det inte är endast detta århundrade som skall tillhöra honom.
Det förtar visserligen inte lusten för mig till mina små samtida perspektiv, hvarvid jag nu en gång inte ser honom annorlunda än på följande sätt: I ena ögonblicket stor som Rodins Balzac, nästa ögonblick åter hvardaglig, nästan skråköpingsaktig. Nyss en europeisk intelligens, strax därefter uppe på frälsningsarmens botgörarpall. Ett geni med de tydligaste känslor och alla sitt höga värdes anspråk och förpliktelser utan någon som helst pose och en timme senare en melankoliskt burlesk dryckesbroder, som sorglöst kastar bort sig, en imperator i skjortärmarna som pantsätter kronjuvelerna för att göra sig en glad afton i ett brokigt sällskap. En Goethe skulle man kunna säga, som aldrig blifvit af med våren inom sig, en olympier hopkopplad med en ruskig bohémien till en siamesisk tvillingkropp.
Den glade Chang tycker om whisky, och den hederlige Swedenborgska Eng får till sin förtviflan såväl ruset som kopparslagarne. — Men härmed kommer jag på förhand in i ett senare kapitel i denna bok, hvilket om detta allvarliga problem har något mer att anföra än ett lustigt minne från Mark Twain och som skall tillbörligt betona det nödvändiga och tragiska i den obestridliga disharmonien.