August Strindberg (Esswein)/04
| ← III. Strindbergs Människor och Människan Strindberg |
|
V. Strindberg och Naturvetenskapen → |
AUGUST STRINDBERG 1885 (I SCHWEIZ)
IV.
STRINDBERG OCH
KVINNORNA
SÅ LÄNGE LITTERÄRA ANKLAGELSER RIKTA sig mot samhället, är det i grund och botten ingen som mår illa däraf. Vid läsningen identifierar sig individen med den kraftige författarpersonligheten, höjer sig med denne högt öfver missförhållandena och ser i fågelperspektiv ned på allmänheten, som får taga emot gnatet, äfven om han faktiskt står med båda fötterna på samma mark eller i samma pöl. De band, som förena individen socialt och politiskt med det allmänna, äro af allt för ytlig natur, för att det skulle göra synnerligen ondt, om samhällskritikerns knif en och annan gång under en kort stunds stilla läsning skulle komma emellan. Om hänsyn, som man, som enhvar vet, emellanåt måste iakttaga här i lifvet, skulle så påfordra, så kunna ju dessa band i en handvändning knytas på nytt. Ännu har ingen kronprins på grund af sin oppositionsperiod förlorat lusten att regera, och jag tviflar inte det minsta därpå, att bland oss bildade människor finnas många, som först efter en med bjärta, hemska färger gjord skildring af proletärens nöd kunna med riktigt god aptit gå till sin läckra supé.
Otreflig blir saken egentligen först vid ett mer eller mindre tydligt nämnande af namn. Men redan då enstaka intressentgrupper bli isolerade från allmänheten och tagna skarpt på kornet, följer ett lidelsefullt försvar. Den komprometterade 68 ämbetsmannen förklarar då själfva staten och den afslöjade prelaten själfva Gudfader vara hotad. Det är ingenting, som efterhållna kotterier så bra förstå sig på som att söka skydd bakom de »heligaste ting» man känner till.
Men Strindberg vågar sig till och med på det allra heligaste, på våra kära kvinnor, som vi så länge burit på våra händer, till dess de själfva började tycka det vara för dumt, så att de som bortskämda barn tiggde om stryk. Han vågade sig på dessa, som blifvit omtöcknade, nästan kväfda af seklers rökelseoffer, och som, om de än icke äro, som Henrik Ibsen proklamerade, samhällets pelare, så dock säkerligen dess kitt.
Sten vid sten hålles i hop af detta sega, konservativa murbruk, alldeles oafsedt om muren förtjänar att vara beståndande eller att raskt rifvas ned. Och där detta kitt duger ingenting till, utgör det den yppigaste jordmån för det trefliga slags parasiter, hvaråt Strindberg i sin beryktade »kvinnohats»-litteratur ägnat så mycken uppmärksamhet.
Hvarje människokännare skulle förmodligen vara redo att gå ed på, att det gudlösa företaget för länge sedan strandat och att missdådaren för länge sedan låge krossad och världen öfver hans lik återgått tröstad till dagordningen.
Det förhåller sig dock inte så, och det manar till eftertanke. Kvinnorna smäda visserligen, visst icke alla, men de brutalaste genomsnittskvinnorna. Deras omognaste och deras mest senila advokater, som samma genomsnittskvinnor jublande hylla, spruta samstämmigt gift och sliskigt slem, men männen höra allvarligt på och med miner, som icke ratt förrada hvad de i grund och botten egentligen tänka om saken. Om än inte från deras sida existera några sådana dityramber till Strindbergs »kvinnohat», som bebyxade och obebyxade fruntimmer rikligen begått med anledning af andras litteratur till kvinnokönets lof, så tala dock afsättnings- och uppförandesiffrorna för Strindbergs ifrågavarande verk ett tydligt språk. Man kan åtminstone ana, att det är många, som med fröjd läsa och lyssna på dessa invektiv, men som ihågkommande Orfeus’ öde visligen afhålla sig från att öppet tillkännage sitt bifall. På denna stora apokryfa publik kan Strindberg vara säker, ty på de få, som äro kvinnohatare af fysiologisk nödvändighet, de homosexuella och ungkarlarne af princip skulle han inte bli synnerligen fet. Nej, jag tror snarare, att det är med Strindbergs »kvinnohats»-litteratur som med de amerikanska värdshusen om söndagarne. De äro proppfulla, men man går in bakvägen och dricker sig full bakom fördragna fönsterluckor.
Detta egendomliga utestängande af offentligheten har till följd, att angående Strindbergs förhållande till kvinnan nu för tiden knappt någon annan mening är gängse än en högst groft tillhyflad, fullständigt vansinnig och infamt orättvis.
En komplicerad människas kinkiga psykologi skulle då stympas till en löjlig formel och genom förtal dras ned till en abnormitet, men naturligtvis brydde sig ingen därvid om, att densamma inte passar in under någon af de båda patologiska rubriker, som komma i betraktande. Somliga visa oss då på en rasande sadist, som förnimmer sin högsta vällust post festum, då han kan slunga ifrån sig henne som gaf kärlek, misshandla henne, trampa henne ned i smutsen. Andra åter, som äro många och som kunna åberopa sig på lika många bevisningsställen, vilja ha en att tro på, att han är en af Sacher-Masochs olyckskamrater, i det att de utropa: Se hur denne man med förtjusning låter sig förtryckas och styras af odjur i kvinnogestalt.
Dessa perversitetsspanare betänka aldrig ett ögonblick, att symtom på de båda yttersta fallen af sexuel urartning omöjligen kunna utveckla sig så nära intill hvarandra och att det vid ifrågavarande förmenta symtom gäller en fullt medveten parallel, en antites, som är af intellektuellt logisk natur utan allt korrelat i människan Strindbergs fysiologiskt-psykiska läggning.
Det är dessutom en annan sak: De, som inbilla sig ha upptäckt en förment masochistisk sida hos Strindberg, afvisa naturligtvis på ett för dem själfva betecknande sätt som förespeglingar eller kälkborgerligheter de mycket enkla etiska förklaringsgrunder, som Strindberg anför for sina diktade gestalters uthärdande hos mindrevärda kvinnor. Den situation, som Strindbergs skrifter afslöja, är alldeles för enkel för dessa djupsinniga psykologer. De göra sig intet besvär att studera det komplicerade, men fullt naturliga och därför också sedliga enskilda fallet. Den patologiska etiketteringen är ju icke endast vida bekvämare, den har äfven det intressantas, det förbjudnas och därför det fascinerandes företräde!
Det säger sig själft, att Strindbergs ställning till kvinnan är närmast att förklara ur hans egna, som det nyss framhållits, fullt normala, om än egenartadt accentuerade och starka sexualitet, men, det må likaledes sägas på förhand, ingalunda enbart ur denna. Liksom man har att leda hans samhällskritik i allmänhet primärt tillbaka till hans upplefvelser i ungdomen och hans mot allt slags tvång och förtryck fanatiskt upplågande temperament, hvarförutom den senare äfven sög näring ur tidsströmningar och ur allmänna teoretiska källor, så är äfven hans förhållande till kvinnan bestämd saväl af personliga som utompersonliga element. Med hänsyn till det ifrågavarande problemets centrala ställning är det då väl lätt begripligt, att ett sådant temperament som Strindbergs hvarken i hans forskarväsen eller hans ideologväsen kunde finna tillflykt och tröst, utan just här måste bryta lös med elementär kraft: I följd häraf är betydelsen af Strindbergs litteratur rörande kvinnorna öfvervägande subjektivt konstnärlig och därnäst speciellt psykologisk, och blott mellan raderna kan man läsa de allmänna domssluten, som därför äro desto mer i behof af en saklig bevisning.
Bäst komma vi dit, om vi utan tvekan börja med att betrakta den subjektiva sidan af fallet med dess rötter i det omedvetna.
Hvad som då hos Strindbergs sexualitet faller närmast i ögonen, innan den blifvit könsdrift i fysiologisk bemärkelse, ar tveggehanda. Redan helt tidigt ger den sig hos den genompryglade pojken till känna som ett undertryckt och latent, under trots och inbundenhet endast desto rikare svallande behof af kärlek. Och senare, så snart denna hemskt hopprässade ömhet får en aning om att det finns en om än aldrig så liten möjlighet att ge sig luft, så yttrar den sig som en oroväckande lidelsefullhet, som visserligen icke till sin beskaffenhet men till graden af styrka gör ett nästan patologiskt intryck. Gossen, som före den fysiska driftens vaknande kan utan minsta sinnliga oro vara kär i en liten flicka, bekommer nu, när själen svallar upp, en så häftig chock, att han spontant ger uttryck åt själfmordstankar.
Redan denna Stridbergs tidigaste sexuella upplefvelse — om man kan så benämna det — verkar som en aningsfull symbol för diktarens lifstragik, för den honom påtvungna, endast till den allra minsta del i hans eget jag grundade tvedräkt mellan drift och själ.
Det allt skarpare framträdandet af denna tvedräkt utgör i grund och botten hela innehållet i Strindbergs sexuella utvecklingshistoria. Den fysiska driftens uppvaknande fann honom liksom oss nuvarande kulturmänniskor öfver en bank oförberedd. Därför föll den öfver honom liksom öfver de flesta af oss som en fruktansvärd dunkel sensation, som, medan själen ropade till himmelen, kräfde under natten och i ensamhet de bekanta dystra offren, under det att den ljusa dagen och den kloka världen hade ingenting annat att komma med än med en straffvärd, skenhelig broschyr, som med ungdomssyndernas nät drog ut på själafångst.
Strindbergs religiösa fallenhet blef genom denna ovärdiga läsarskrift exalterad upp till pietism, och under dess påverkan blir den i skuggan af det abnorma och sjukliga vaknade driften från första stund skeft inriktad, nämligen som platonisk. Tyst och förvirrad står ynglingen inför rödkindade sunda flickor, medan de anemiska och hysteriska attrahera honom olyckligt.
Därför söker han krampaktigt rädda sin själ, sina illusioner om en ren andlig kärlek som platonisk vän till ett bedagadt hysteriskt stycke, som behöfver en försökskanin för sin bakom alla möjliga intellektuella och andliga förklädnader undankrupna kättja. Ingenting hjälper dock. När han vill undgå de »följder», som af den förskräckliga broschyren ställas i utsikt, så måste han säga farväl till hjärtats sentimentala anspråk och hålla till godo med den »kärlek», som vår samhällsordning erbjuder honom och hvarje ung man i vara dagar för billigt pris och under poliskontroll, så länge han inte är i stånd att grunda egen familj.
Man skall inte underskatta vår manliga ungdoms i allmänhet och här i synnerhet vår diktares beröring med prostitutionen. Här nämligen och alls icke i några som helst medfödda könsanomalier har man att söka de inflytelser, som bestämde Strindbergs förhållande till kvinnorna. Härur framgår klart det nödvändiga och därför sedligt berättigade i detta egendomliga förhållande, och ett missförhållande i hela vårt sociala läge visar sig tydligen som den port, hvarigenom Strindberg erhåller tillträde till könsforhållandenas skuggsidor.
Fru Laura Marholm, som i kampen för sina könssystrar vill hos Strindberg konstatera ett slags subjektiv, abnormt-subjektiv sexualitet, framdrar med slug dialektik ur själfbiografien hvarje episod, som på något sätt låter sig brukas i hennes syfte, och ställer den i den belysning, hvari hon vill ha den. Endast en, och just den mest karaktäristiska, undertryckte hon dock helt enkelt: Ynglingens mest ansträngda, men fåfänga och till de svåraste själskriser förande försök att med en icke deklasserad flicka ingå en såväl själslig som kroppslig förbindelse, hvilket naturligtvis strandade på frågan om beredvilligheten till äktenskap, således ytterst på en penningfråga. Den älskade tillåter allt — blott icke det sista, och det af omtanke för »följderna», för »försörjandet». Här stå vi inför embryot till den uppfattning af förhållandena könen emellan som en maktfråga, som senare framträder i Strindbergs förnämsta verk.
Så segrar då vid det af svenska förhållanden påtvungna valet mellan onani och prostitution naturenligt det sista som ett mindre ondt, och ned öfver den hyperandliga, hypersentimentala uppfattningen af kärlekens väsen störtar plötsligen den cyniska kalla duschen af »kärleken» i otuktsnästena. Medan driften förut till hjärtats ära blifvit krampaktigt bekämpad, får den nu efter behag rasa ut, hvarvid själen lämnas kvar ute i väntrummet, ute i garderoben. Ett tillstånd af psykisk tänjbarhet inledes härmed och blir kroniskt under den långa tid, hvarunder den modärne mannen icke kan tänka på att grunda en familj, och ur detta tillstånd följde Strindbergs senare sexuella utvecklingsstadier, icke blott med logisk, utan ock med en naturlags nödvändighet.
Men innan vi följa dem vidare, kunna vi i förbifarten vid den af fru Marholm »bortglömda» episoden lägga märke till ett litet, högst lärorikt drag. Ynglingen skall vid något högtidligt tillfälle skrifva verser till den tillbedda, men kommer med sin karaktäristiska tafatthet i allt tomt, endast formelt konstnärligt ordlekande naturligtvis ingenvart. Slutligen söker han hjälp hos en bekant, hvars improvisatoriska talang är större än hans. Det harmlösa bedrägeriet blir upptäckt och den lurade flickan »föraktar» honom. Och följden blir: ett stormande utbrott af fortviflan och ett kringirrande i skogen som en förryckt, hvilket beteende skulle varit fullständigt oförklarligt hos hvarje någorlunda mogen ung man, men icke så hos vår diktare.
Just hos »kvinnohataren» har, det låter som en paradox, men är helt visst så, kvinnodyrkan, den äkta, allvarliga, som har ingenting att skaffa med knäsvagt galanteri, gått djupt in i blodet. Den själfklara vanan hos de flesta män att instinktivt och trots allt sådant galanteri behandla kvinnan som mindrevärdig och icke jämnbördig med mannen saknas från första stund fullständigt hos honom.
Redan då har han intet sinne för det allmänt gängse sättet att för kärlekslönens och den kära husfridens skull sluta till ögonen.
Mannen, som knappt slipper helskinnad från att kompromettera sig för första bästa obildade flicka, behandlar äfven senare det älskade eller hatade föremålet alltjämt som sin jämnlike och behandlar henne så, som en man eljest endast behandlar sin manlige motståndare.
Detta allvarliga processande med kvinnan, som tagit gestalt i Strindbergs litteratur och hvarvid kärlek och hat endast äro symboler, spelmarker, är väl det mest påfallande draget i Strindbergs förhållande till kvinnorna, och jag tror, att de kunna vara fullt belåtna därmed.
Har ha de dock ändtligen fullt upp hvad de på det mest högljudda sätt begära. Här bli de för en gång icke under ett af välvilja och någon tacksamhet förmildradt förakt förbrukade som leksaker, njutningsmedel och honor, utan tagas på allvar, blodigt groteskt allvar. Vi se här en man, som i oafbruten jakt efter sin illusion fanatiskt tror på människan i kvinnan och hos hvilken denna tro redan från ungdomen gått in i blodet. Det är dock en tro, som nittionio hundradelar af de erfarenheter, man i våra dagar kan göra på detta område, bittert afhåna, hvarför ock de flesta af oss kategoriskt gjort sig af med den, huru troende de än må ställa sig under det omedelbara inflytandet af den könsliga upphetsningen.
Denna utomordentliga tro på kvinnan ligger med omisskännlig tydlighet bakom det fanatiska, omättliga, ständigt upprepade konstaterandet af hans gäckade illusioner. Den är en medfödd beståndsdel i ett allvarligt och grundligt anlag och just de gäckade illusionerna måste stegra den. Denna besvikenhet gjorde slutligen Strindberg till en irrande riddare för ett kvinnoideal, hvars negativa bild han endast på den grund målat med så ursinniga färger, att han icke i sitt lif fann positivbilden.
Att denna positivbild i själfva verket börjar bli sällsynt, är icke Strindbergs fel och icke heller uteslutande kvinnornas, ty det går med dem nu för tiden som med judarne: de äro ej annat än hvad vi gjort dem till och hvad de låtit sig göras till.
Må vi dock nu icke längre göra några utvikningar från den linje, som vi dragit upp för oss. Låt oss fortsätta med Strindbergs sexuella utvecklingshistoria.
Låt oss föreställa oss denne unge man, som, kommen från trånga, tryckande, dystra förhållanden, i sitt rastlösa kunskapssträfvande icke känner till andra hvilostunder än dem hans starka naturkänsla skänker honom, inga andra urladdningar af lifsglädje än de orgiastiska utbrott, för hvilka redan nästa morgon de gräsligaste kopparslagare komma med räkningen.
Från första stund misskänd och under sitt sökande efter lyckan allt mer och mer bragt ur jämvikt, måste han begå sitt lifs stora dumhet, så snart det för honom visar sig en förhoppning att kunna stämma själs- och driftlif harmoniskt i jämvikt. Låt första bästa kvinna, som äger någon, om än aldrig så ytlig och påflugen kultur, gå det allra minsta steg till mötes, och lyckan eller olyckan är då framme. Den utsvultna fantasien har i detta fall alltid med sig en färdig idealbild för att därmed jämföra upplefvelsen, och om än verkligheten inte bekräftar mer än ett litet horn, ett aldrig så obetydligt drag, så är en liflig önskan, en till magisk kraft stegrad åtrå genast till hands och hallucinerar utan vidare dit alla öfriga drag.
Det är just det dåliga, det egendomliga med den med full rätt så kallade »stora passionen», att den alls icke kan blomstra upp annat än i en genom umbäranden förgiftad jordmån, att den med alla sina under och sina afgrunder aldrig kommer dem till godo, som vandra fram i hedonistiskt jämnmått, utan alltid endast de upprifna, de sällt osaliga, som antingen dö som den sagolika stammen Asra eller vinna ett dubbelt och tredubbelt lif. Det går löst på lif och död, när denna ursinniga plogbill skär upp fåror i ett i träde liggande hjärta. Ty med hjärtat är det icke som med en åker, hvilken blir bättre genom att ligga i träde. Själen, som flytt ned i djupet undan platoniska skenbilder, små äfventyr och cynismer, blir bländad, då den af en stor, akta kärlek åter frambesvärjes i dagsljuset. Uppfylld af den underjordiska drömbilden är den räddad, då denna bild sammanfaller med verkligheten, men förlorad, då förblindelsen försvinner och sedan en vacker dröm och en vederstygglig eller endast en mindre skön verklighet stå bjärta och främmande inför hvarandra.
Men detta var Strindbergs lott, och då det genom en egendomlig skickelse icke vederfors honom endast en gång i lifvet, så har det hjälpt till att för all tid förgifta och förhärja ett stort område af hans människoväsende, men å andra sidan har det också gifvit honom en litterär riktning.
Efter den första stora besvikenheten blef kvar på slagfältet en ytterligt vaken, grym intelligens, som icke begrof den döda kärleken, utan släpade bort liket till de hemska sönderstyckningar, som i »En dåres bikt» äro exponerade liksom en samling patologiska preparat.
Härvid var dock som redan är sagdt och frånsedt de moment af personlig upplefvelse, hvarom sagda verk bär vittne, dessutom ett allmänt element, en viktig tidsföreteelse bestämmande för Strindbergs ställning till kvinnan. Hans stora besvikenhet sammanföll nämligen till tiden med höjdpunkten af den just i Skandinavien synnerligen extravagant framträdande moderna kvinnorörelsen, och hans personliga erfarenheter med en urartad kvinna, som mot honom gjorde rikligt bruk af de dåtida feministiska slagorden, måste därför nödvändigt drifva honom in i en polemik mot samma rörelses företeelser och doktriner, en rörelse som, om ock icke rätt och slätt ett dekadenssymtom, dock säkerligen var ytterst rikligt genomsyradt med dekadenselement.
Genom reaktionen mot hvad han upplefde i sin närmaste och i sin vidsträcktare omgifning bildades i diktarens själ ofrivilligt och omedvetet ett kvinnoideal, som han visserligen icke gifvit uttryck åt i någon af sina kvinnogestalter, men på hvilket han afläste den ringaktande värdering, hvarmed han brännmärkte den kvinnotyp, hvarpå han blifvit specialist i litteraturen.
Detta ideal är utomordentligt enkelt och sundt. Hur skarpt än Strindberg går löst på familjen, hvaraf han lidit djupt nog, håller han dock enligt gammaldags patriarkalisk uppfattning på kvinnan som moder och maka. Som sådan vill han se henne i hennes sfar fullkomligt lika berättigad med mannen, då det mellan de båda könen naturenligt icke ges och icke kan ges en fråga om högre rang. Han underskattar alls icke de specifikt kvinnliga själsanlagen och gåfvorna. Han har i bakgrunden af sitt af dåliga upplefvelser fördystrade medvetande ett fullt riktigt och sundt sinne för kvinnans utomordentligt viktiga roll som den kraftkälla, till hvilken mannen från lifvets förvecklingar och farligheter alltid måste återvända, om han icke skall gå förlorad eller bli söndersliten. Han ser vidare i kvinnan modern, den verkliga, oersättliga medlarinnan mellan barnet och den af manliga krafter uppfyllda, efter manliga grundsatser ordnade världen, ty mannen kan väl skola, träna, bilda, men han kan icke i den mening, som endast en välartad maka förmår, uppfostra, befrämja hjärtats bildning och hålla vid lif den af kampen för tillvaron ständigt hotade naturligheten.
Strindberg ser den kvinnliga egendomlighetens kulturvärde just i kvinnosjälens begränsning, i det att dess förstånd icke är abstrakt, utan öfvervägande praktiskt och dess sinnelag icke lyser upp öfver hela världen, men i stället ar desto hemtrefligare och mer värmande.
Den naturliga, sunda kvinnan med sin omfattande och omvårdande klokhet hjärtegodhet, sin dugliga temperamentsfulla klokhet och med sin vidsynthet, som visserligen låter henne öfverskåda alla lifvets kategorier, utan att hon därför skulle önska att öfverge sin sfar och låta sina väsentliga uppgifter träda tillbaka för främmande och problematiska, kvinnan som icke fordrar någon löjligt romantisk kult som »dam», emedan hon är nöjd med den ärliga högaktning utan fraser, som hvarje normal man ägnar henne, denna trots alla ogynsamma tidsförhållanden gudskelof ännu icke fullt utdöda företeelse är Strindbergs positiva typ, som han visserligen ingenstädes litterärt utformar, men ändock tydligt förnimmer, och gentemot hvilken han ställer upp sin hemska negativa och tyvärr för nutiden allt för karaktäristiska kvinnotyp.
Det är nu typen för den ur sin naturliga sfär rotlösa kvinnan.
Hur många hundra gånger än den midt i all vår kultur och just i följd af samma kultur förvildade kvinnan må inbilla sig själf och andra, att hon spelar en aktiv roll, att hon tagit sitt öde i sin egen hand o. s. v., så dukar hon ändå alltjämt under för ett tvång och skjutes på, då hon själf tror sig vara den som skjuter på.
Ingen människa är dock i stånd att träda ut ur naturens sfär, på samma sätt som ur en sällskapskrets, som icke längre behagar henne! Äfven då vi träffa på en man, som drömmer i stället för att vara verksam, står afsides som en enstöring i stället för att taga del i sitt folks ve och väl och lefver för värdelösa fantasier och inskränkta vurmer och icke för sin tids kulturintressen — alltså, som sagdt, när vi träffa på någon, som till fromma för ett program en tro, en sak blifvit omänsklig, besynnerlig, vansinnig, då kunna vi alltså tillropa denne: Du har icke själfvilligt trädt ut, utan måst träda ut! Du är icke, som du inbillar dig, på grund af dina fantasterier en högre typ, utan en lägre, en urartad form, och dina fantasterier, dina intressen och program äro intet annat än en nådegåfva, ett välgörande stimulerande medel, som naturen i sin oändliga godhet gifvit dig för att göra döden lättare för dig, för att bespara ditt medvetande den förfärliga insikten om det verkliga sakförhållandet.
Endast i denna mening har naturen gifvit kvinnosakskvinnan hennes program och hennes blinda fanatism. Endast däraf kommer det sig, att hon kan känna sig som en »ny kvinna» och kan inbilla sig ha »öfvervunnit» någon gammalfrankisk kvinnotyp, då hon i verkligheten å ena sidan endast genom sinnligt-sedligt urartande, på den andra sidan genom ekonomiska omständigheter blifvit trängd ur sin naturliga sfär, blifvit kastad ur sin bana.
Äfven här fungerar återigen för en gång den gamla psykologiska lagen, att människan helst hjälper sig ut ur pinsamma situationer, genom att döpa om dem till dygder, och bedrifver strutspolitik, då hon befinner sig i ett tvångsläge, för att i konstlad själfkänsla inhysa sig i fantastiska luftslott.
Förutom ett vildt tumult af oförsynta narraktigheter och perversiteter finns det helt visst i vår tid också ansatser till ett slags kvinnorörelse, som alls icke faller under detta schema och som skulle kunna ha en framtid, om icke den sorgliga erfarenhet stode i vägen därför, att vid narraktiga omstörtningar förnuftiga reformer endast genom en lycklig slump glida med och endast partielt förverkligas, hvilket dock, med hänsyn till den omständighet att det stora hela drifver omkring i hvirfveln, sedan endast blir till mycket ringa värde. Den ideala kvinnorörelsen, hvars företeelser som sagdt endast här och där och blott sporadiskt döko upp i tidsvansinnets ändlösa kaotiska ström, har en svår kamp att bestå mot kvinnans okvinnlighet och mannens omanlighet.
AUGUST STRINDBERG 1885 (I SCHWEIZ)
Den skulle icke kunna ha något annat mål än just det att återupprätta och befästa de gränser, som de könslösa, de urartade nu hålla på att kasta öfver ända.
Med programmet för denna kvinnorörelse, som i många afseenden skulle kunna anknytas direkt vid Strindberg, stode det visserligen illa till, och några sensationella roller skulle den icke kunna utdela, ty förnuft och kärleksfullt förstående ha inga allmänna schabloner, utan lämpa sin beredvillighet att hjälpa och sin goda vilja efter de fall som föreligga. Och att vara människa, det har, huru svårt det än är, inte ens i ringaste grad väckt det uppseende, som framkallas af paraderande med hvilka som helst problematiska personlighetsposer.
Men ett fält och uppgifter skulle denna rörelse ha i tillräcklig mängd.
Det kan bl. a. ingalunda förnekas, att vår tid fått som ett dåligt arf från tidigare degenerations- och slapphetsperioder mottaga en ytlig, ja rent af frivol uppfattning af könsförhållandena och att densamma finner riklig näring i vår tids sumptrakter. Dennna uppfattning finner sitt uttryck i bjärt motstridiga och dock inbördes nära förbundna företeelser. Ena gången tar den sig uttryck i en med fraser lekande öfverskattning af kvinnan och i en lögnaktig, förnedrande kult af »damen», hvilken kult icke har kvinnans sedliga, själsliga egenskaper, utan jämte hennes erotiska endast hennes sociala och finansiella egenskaper till föremål. En annan gång och helt nära inpå yttrar den sig i ett groft underskattande af kvinnan som icke-dam och i det martyrium, som samhället högst orättvist ådömer icke hvar man, men väl hvar kvinna, som råkat i konflikt med hithörande konventionella begrepp.
Så lugnt man än kan öfverlåta åt de degenererade att ur sin hysteriska öfverretlighet, sin otillfredsställdhet på grund af måttlösa anspråk deducera fram rätten till »fri kärlek», till sinnlighetens tygellösaste emancipation, så skulle den ideella kvinnorörelse, hvarom jag här talar, handla välbetänkt, om den, med hänsyn till de ekonomiskt betingade fluktuationerna i det normala konventionella tillståndet, just hos kvinnorna förde toleransens och humanitetens talan. Utan att tala det minsta om de s. k. »fallna», så är dock i våra dagar hvarje kvinna, som inte absolut följer de traditionella hjulspåren, ingenstädes så utsatt för stenande, som just inom kvinnornas eget läger, då de inte kunna förlåta, att någon ger bort det hvarmed de andra kunna köpa sig sin försörjning.
Men alldeles oafsedt detta kinkiga problem, där den ena frågan hakar sig vid den andra och där säkerligen ingen lösning kan vinnas oberoende af tidens sociala och ekonomiska problem, så återstode dessutom för denna ideella, förnuftiga rörelse arbete nog, och endast de kunna anse detta arbete ringa, som äro lystna på patetiskt storartade, om än aldrig så fantastiska horisonter.
Denna rörelse hade framför allt att fordra en verklig kvinnouppfostran i stället för den nu gängse förberedande uppfostran till dam — resp. för stickstrumpan eller spisen — en flickans utbildning till hennes blifvande kall som maka och moder. För det kallet är det nämligen icke nog med att ha förvärfvat diverse kunskaper om hushållsgöromål och några oförargliga sällskapskonster lika litet som att ha ytligt luktat på alla möjliga kunskapsområden. Åtminstone inte längre nu för tiden, då mannens lefnadsförhållanden ha blifvit så jäktande, så splittrande, hans intressen så vidtomfattande och hans sinnesart så komplicerad, att han vid sin egen härd endast hos en fast och harmonisk karaktär kan hämta sig, att han endast kan ha något gemensamt med en maka, som är i stånd att fullt förstå såväl hans andliga fröjder som hans materiella svårigheter.
Från denna förnuftiga kvinnorörelses ståndpunkt skulle kvinnans förvärfsarbete aldrig kunna uppfattas annat än som ett nödvändigt ondt, som ett undantagstillstånd, hvarvid alla specifikt kvinnliga själskrafter måste desto kraftigare samlas, för att icke försvinna. Endast i äktenskapet skulle denna förnuftiga kvinnorörelse kunna se det för kvinnan enda naturliga kallet, om den inte ville göra sig medskyldig till alla de himmelsskriande synder, som vår modärna materialism begår på detta område.
Låt oss då för en gång noga betrakta saken. När de emanciperade storma fram mot de högre, särskildt de akademiska yrkena, är det då verkligen fråga om en kvinnarörelse! Det är väl det endast till den allra minsta delen. Må så vara, att en ringa procent af dessa studentskor äro i samma belägenhet, som de stackars fattiga flickor, hvilka hos oss år ut och år in förstöra sina nerver genom afläggande af folkskolelärarinneexamen för att, om ingen friare kommer, vara skyddade för elände och proletärisering. För dylikt resonabelt fall, som nödvändigt kräfver en sådan försiktighetsåtgärd, komma alltjämt nio oresonliga fall, då förmögna damer med sitt raseri att skaffa sig ett yrke blott hänge sig åt en mani, som de läst sig till, en modärn bildningssport. I dessa fall är det, naturligtvis med bortseende från det äkta, naturliga behofvet af bildning, ingalunda några respektabla ekonomiska bevekelsegrunder, som drifva till föreläsningssalen, utan blott en spöklik, fantastisk äregirighet, hysteriska pubertetskriser, hvilka ju många kvinnor alls inte bli kvitt, förrän de äro gifta.
Men jag skulle vilja, att jag finge en groschen för hvarje studentska, som sadlade om till äktenskap, för hvarje konstnärinna, ur hvars hand barnet mildt vrider penselns farliga vapen.
Men då saken nu en gång gudskelof ligger så och icke på annat sätt, behöfs det då verkligen, att för de få fysiologiska karlkvinnor, som verkligen kunna vara ägnade för praktiska och lärda yrken, ställa till ett så fruktansvärdt väsen och låta detta svall af fraser strömma ut öfver världen. Det rasar nu så ohejdadt, att jag i en vetenskaplig tidskrift redan sett allvarliga försök från en fysiolog att utan vidare bevisa bort den fysiologiska könsskillnaden. — Är det då verkligen nödvändigt, att kvinnans uppvaknande, hvilken tilldragelse i själfva verket är nödvändig och endast kan hälsas med bifall, försiggår på samma sätt som uppvaknandet af en nervpatient, som med gälla skrik och vilda åtbörder rusar upp ur sin letargi! Är det verkligen nödvändigt och förnuftigt, att den kvinna, som vill bli en personlighet, för detta ändamål hämtar råd hos så vridna, så fullkomligt i luften konstruerade besynnerligheter som hithörande arbeten af Björnson och Ibsen, i stället för att hålla sig till sina egna sunda instinkter och sitt sunda människoförstånd.
Må den kvinna, som tröttnat på att vara mannens docka och hona och därvid glömt att fråga sig själf hvem som bär skulden till dessa osunda förhållanden, nu ur sin fåfänglighet, ur sin oförmögenhet att tas på allvar som deltagande i ett allvarligt lifsförhållande häfva sig upp till stormakt! Må hon fortfarande brösta sig öfver sina underlåtenhetssynder, öfver sin efterblifvenhet! I stället för den öfverseende kärlek, hvarmed man fann sig i »hennes revolt», kan man sedan endast med kallt förakt skjuta henne åt sidan, ty det vore sorgligt, om en normal man hade något annat att säga, när en Nora ginge ifrån honom, än ett: Gudskelof, att den tokan gifvit sig af!
Det är och förblir ett fattigdomsbevis, som kvinnan utfördar för sig själf, då hon med sina falska rådgifvare och rådgifverskor menar, att de missförhållanden, under hvilkas tryck hön i våra dagar i verkligheten lider, äro åtkomliga utifrån.
Dessa emancipatörer och emancipatriser vädja dock till en förskräckligt underhaltig, sjuklig själsrörelse, till själfmedlidandet och ett par steg därifrån till harm, då de suggerera den kämpande kvinnan, att hon är »förtryckt», att hon skall spela ett rebellerande slaktoffers roll. Kvinnorna skulle verkligen helt enkelt anse sig för goda för att under ledning af andliga katilinarier af båda könen med tom plebejisk patos spela rollen af »rättslösa».
Strider, som föra till förtryck, rättslöshet, till förintelse när det går som längst, funnos och finnas alltjämt endast bland männen, och när nu för tiden kvinnan som arbeterska står under tryckande ekonomiska förhållanden och blir utnyttjad, då har mannen af samma kategori sannerligen det inte en bit bättre. Men där finner man inte kvinnorörelsens damer.
Man har aldrig fråntagit kvinnan som sådan något, som hon icke frivilligt gjort sig af med, ja i grund och botten har kvinnan helt enkelt ingenting haft, som mannen som fiende kunnat taga ifrån henne. Under alla kulturtider har han behandlat henne i hennes egenskap af maka och mor icke blott som jämnbördig, utan som öfverordnad och med den vördnad, som tillkommer henne på grund af hennes stora kvinnliga uppgifter.
Om nu för tiden liksom i alla dekadenstider detta förhållande förskjutes och alltså på den ena sidan, på mannens, denna naturliga vördnad förvandlas till ett hycklande, formalistiskt galanteri, i hvars allt mer trådslitna omhölje förakt och cynism gömma sig, och om på den andra sidan, på kvinnans, ur känslan att vara misskänd och missbrukad växer upp en fiendskap mot mannen, så kan den sedliga skulden för detta missförhållande dock på det stora hela ej annat än tillräknas bada parterna.
Dock nog nu med de slutsatser, som man kan draga ur Strindbergs »kvinnohats»-litteratur, så snart man ser på dem lugnt och med båda ögonen. Det åligger mig inte här att lösa kvinnofrågan, för hvilken den Strindbergska uppfattningen helt visst hvarken är betydelselös eller ofruktbar, utan att gå närmare in på lifvet de psykologiska grunder, ur hvilka den växte upp, och att än en gång tydligt uppvisa de anlag och förhållanden hos honom som människa, som lågo till grund för diktarens lidelsefulla åtrå.
Har jag nu från första stund tagit Strindberg i försvar mot misstanken för ett abnormt sjukligt reagerande mot kvinnan, så har jag äfven på samma gång betonat en egendomlighet i hans utomordentliga anlag, som jag skall här närmare ingå på.
Jag håller det alls icke för någon slump och allra minst för en akt af medveten litterär begränsning, att Strindbergs kvinnogestalter alltjämt variera en och samma elakartade typ, som de förkroppsliga, nämligen blåstrumpekokott, som man skulle kunna kalla den. Här är något mera i verksamhet än fanatismen hos en inbiten polemiker, än specialistens glädje öfver sitt älsklingstema. Här har också Strindbergs personliga sexualfaktum sitt ord med i laget, hans personliga olycka att liksom med ödets makt dragas till och bindas vid just det slags kvinnor, som äro allra ofördelaktigast för hans sinneslugn och hans lefnadslycka.
Han, som trots allt dundrande mot kälkborgerligheten går omkring med ett patriarkaliskt äktenskaps- och familjeideal, känner nämligen tyvärr icke den ringaste eggelse att förverkliga sina sköna drömmar med någon af de kvinnor med medelmåttiga kroppsliga och själsliga företräden, som äro de mest lämpliga för sådant.
Man får alls icke föreställa sig Strindbergs kvinna som en löjlig Megära; man gör orätt, om man på scenen maskerar henne till en demon. Alla hennes moraliska hufvudfel, först och främst hennes gränslösa själfforälskelse, häntyda därpå, att vår diktare blifvit fångad af en typ af den vackra kvinnan, som visserligen inte är sämre, men inte heller bättre än »den sköne mannens».
Den känslige och äfven den känslosamme och den hypersensible kan inte erfara någon större sensation än från denna sorts naturer, som kroppsligen äro högst utmärkta, men själsligen på det mest fruktansvärda sätt komma till korta. Denna sensation, som i upphöjda konstnärliga och litteräre utpräglingar är lika gammal som kulturen själf, har redan långt före Strindbergsskvinnan kallat till lif de mest mångfaldiga typer. Den har på sitt samvete i synnerhet allt, som till den värsta generalisering af ett alldeles bestämdt fall blifvit hopfantiseradt om kvinnan som sfinx.
Bakom alla dessa brokiga, poetiska och underbara sagor ligger alltid en naiv, känslig människas paniska upprördhet inför ett egendomligt faktum, som kan hända är minst lika märkvärdigt som det att en karl kan småle och dock vara en skurk. Det är det gamla faktum, att en kvinna kan vara skön som en gudinna och därjämte dum, själlös och elak som en reptil och i stånd att med en åtbörd, ett leende säga ting, hvartill sedan tal och handling stå i den mest förvånande motsats.
Det finns kvinnor, hvilka äro som konstverk, under af grace och uppenbarelser af den finaste, mest förandligade erotiska charm, men som man också endast kan njuta som konstverk och lika litet bör åstunda — jag menar icke för en natt, utan för lifvet — som man åstundar stjärnorna på himmelen eller sköna, i sina flaskor glänsande gifter. Deras själlösa, eller endast rent animaliskt, rent erotiskt besjälade skönhet är som en ädel marmorbrygga öfver träsk eller som den af juveler gnistrande målningen på en mumiekista, i hvars inre icke gömmes annat än en eländig, trängt hopsnörd och halmtom leddocka.
Den stora parallelismen mellan det inre och det yttre, mellan verklighet och företeelse, vore ju icke till tröst for alla fysiognomister regeln, om den icke bekräftades af detta fruktansvärda undantag, nämligen »den sköne mannens» och sköna kvinnans undantag, hvilken senare — då alla kvinnor äro sköna — har, utrustad med kroppens mest framstående företräden, af förbiseende låtit sin själ bli kvarliggande på, Gud vet hvilken, astralkropp.
Men är det fallet, så passa alla de karaktäristiska kännetecknen hos Strindbergs-kvinnan genast in af sig själfva, och »kvinnan, skapad af mannen», blir då visserligen ett faktum, som artar sig så mycket förskräckligare, när den själsligt sterila är fysiskt fruktsam och mannen på det sättet ställes inför valet att utsätta sina barn för en fortgående uppslitande personlighetstransfusion eller ock att tåla, att dessa barn bli — sin moders afbilder.
Denna evigt motsägande, aldrig gifvande skenbild af en människa går i själfva verket, som Strindberg så ofta skildrar det, vid en skilsmässa sin väg med allt, med mannens hjärta, hjärna och själ och lämnar efter sig slagg och rykande spillror. Att skilja sig från en hygglig och mänsklig hustru — äfven det kan ju understundom bli en obeveklig nödvändighet — kan ej annat än rikta ens inre natur, emedan allt godt faller under världslagen om kraftens bevarande och icke förmår aflägsna sig från oss, utan att kvarlämna minnen som ofta äro starkare, skönare och mera fullkomliga än verkligheten själf.
Att på ett rörande och poetiskt sätt uppfatta de sköna, tomma kvinnoexistenser, af hvilkas under hatets optik sedda element Strindberg skapade sin fruktansvärda hyenatyp, det lyckas endast för den, som kan iakttaga dem på afstånd. Det lyckades romantikern Fouqué, då hanskref sin »Undine», som Strindberg i sin andra Blå bok också ägnat ett par högst karaktäristiska sidor.
Att upplefva dessa kvinnor är att finna njutningar, för hvilka man glömmer bort allt poetiserande. Dessa njutningar äro helt visst icke hvardagliga, men likväl underkastade all lustas öde att brusa bort med stunden, med sekunden. Hell den kvinna, som på detta sätt kan ge något så stort och har ännu större att ge bort, och hell den man, som inte blir tvungen att då han lämnar den allra underbaraste affroditiska lustgård häftigt ränna mot en hvit, naken och kall vägg!
Den, som känner det djupaste i lifvet och lagt märke till det djupaste i Strindbergs personliga upplefvelser, kan icke förundra sig öfver hans erotiska öden, kan icke falskt uppfatta de litterära yttringarna däraf. Hos den, för hvilken liksom för barnet Strindberg själen blifvit tum för tum utprassad af föräldrar och lärare, af vänner och förmän, kvarstår väl för all tid en hunger efter själar, en våldsam hemlängtan efter kärlek, men förmågan att upptäcka och fatta dem hos andra förblir förvirrad och grumlad. Liden kärlekslöshet åstadkommer städse ett slags ohälsosam blindhet för kärlek, och säkert nog har kärleken ofta stått vid Strindbergs lifsväg, utan bönfallande åtbörder, men med ögonen fyllda af namnlös trånad, under det att den irrande riddaren med blek mun och stel blick drog från det ena venusberget till det andra.
Att röna kärlekslöshet befordrar begäret efter upprättelse. Den besvikne svär sig själf, att hädanefter endast det bästa af det goda skall kunna tillfredsställa honom. Men det skönaste, det mest strålande är sällan det bästa, och den högsta lustkänslan är städse endast med en knifsbredd skild från den djupaste olust, hvars namn är förtviflan.
Äfven i vårt förhållande till kvinnligheten och icke minst där, behöfva vi Sofroynes dygd. Den bjuder oss att hellre gifta oss med en varelse med större skonummer och en själ än med en med de minsta fötter i alla de skandinaviska länderna — men utan själ.
Ännu har ingen människa varit ostraffadt intransigent, så länge denna jord, denna ur intet annat än relativiteter hophvirflade sferoid sväfvar i rymden. Allra minst förblir intransigens i erotiska ting ostraffad. Den som där tror sig älska, utan att han genom att resignera, genom att nödgas förlåta dagligen tydligt visar, att han verkligen älskar, han vill något omöjligt, vill ändlös lustkänsla utan något bakslag.
Helt naturligt säger Zarathustra: »Ty all lust vill evighet!» — Nå, må den det. Klippfasta fakta skola alltjämt endast svara med ekot: Ändlighet, förgänglighet. Icke lustkänslan — kärleken är det som aldrig upphör, men den som icke har den, han — det bevisar fallet Strindberg — måste ingalunda vara ljudande malm och klingande bjällra. Det har endast blifvit honom fruktansvärdt lätt att bli dolk, brandfackla och bomb.