August Strindberg (Esswein)/05
| ← IV. Strindberg och Kvinnorna |
|
VI. Biografiskt → |
V.
STRINDBERG OCH
NATURVETENSKAPEN
MED NATURVETENSKAPERNA, SOM I STRINDBERGS lif spela en så stor roll, gick det honom som med allt annat. Hans förhållande till dem står tydligen under devisen: »Nihil in intellectu, quod non prius fuerit in sensu». Det är ett sekundärt förhållande, som därför intresserar oss först i andra rummet, medan vi här närmast ha att göra med hans omedelbara relationer till naturen, icke till vetenskapen om den och dess roll i tidens andliga lif. För Strindbergs konstnärsskap, för hans unika betydelse som litterär landskapsskildrare äro de allena af värde.
Redan därigenom att han öfverhufvud står i ett verkligt sinnligt, icke ett blott teoretiskt förhållande till naturen, är Strindberg en singuljär företeelse i vår moderna värld, i vår maskinkulturs- och storstadstid, och han har detta omedelbara förhållande, trots det faktum att han så kraftigt som någon mottagit intryck just af det civilisatoriska, artificiella, naturfrämmande elementet i vår kultur.
Visserligen går hos de flesta detta dukande under för tvången såväl som för förförelserna af våra konstlade lifsvillkor, af vår storstadsexistens betydligt vidare. I allmänhet är ju nu för tiden naturen inte längre någon omedelbar upplefvelse, någon kraftig oumbärlig ingrediens i vår tillvaro. Den spökar endast i formelliknande slagord och för i våra böcker och tidningar liksom i våra samtal en högst skugglik tillvaro som ett vetenskapligt begrepp, som en ur missuppfattade och ensidiga slutsatser vunnen världsåskådning och lefnadspraxis eller ock som en sentimental fras i ett etiskt-hygieniskt reformprogram.
Man hör nu för tiden kolossalt mycket talas om naturen. Naturenliga lefnadssätt utbjudas i dussintal, och naturenliga kläder ha sin succés för dagen. Men man sysselsätter sig därför alls inte på något intensivare sätt med naturen. Individens kärleksfulla förbindelser med den och föregående århundradens lefvande medkänsla ha krympt i hop till små och torra intressen, för hvilkas tillfredsställande är tillräckligt sörjdt i de stora tidningarnas vetenskapliga följtongsafdelning.
Af dylika lättvindigt hopkomna afhandlingar och föredrag seglar nu for tiden en hemsk massa under naturens valspråk, men när man ser närmare på dem, finner man där allt möjligt, men blott ingen känsla af naturen. Nästan alltid är det samma obehagliga rusande i väg till resultat, praktiska eller världsåskådnings- och ett formulerande, som icke erfar någon naiv glädje öfver den empiriska och experimentella detaljen, utan helt rått kastar fram den som ett utdrag, som ett bevis. Man intresserar sig för dessa enskildheter, endast för så vidt som de bevisa något, icke emedan man t. ex. har sitt estetiskt-filosofiska nöje i de inblickar och perspektiv, som de öppna.
Den framgång, som en sådan publikation som Hæckels »Världsgåtorna» vann, ger då särskildt allehanda att betänka.
Denna bok utgör nämligen ett massuppbåd af nyktra fakta, ett skematiskt panorama öfver de mest olika ämnen och ar, om man tar bort några gröfre konsekvenser och polemiska utfall, inte något annat än en katalog, kort sagdt en af de mest osyntetiska, okonstnärliga och ofilosofiska böcker, som någonsin skrifvits. På mindre än ett dygn är den tillgänglig för hvarje halfbildad; och efter två timmars läsning känner denne sig vid godt mod i medvetandet af att lefva i vårt, de exakta naturvetenskapernas imponerande tidehvarf och vara såsom han förmenar, fullständigt orienterad, samt kan sedan efter sin amerikanska iltågsfärd öfver det kunskaps-teoretiska området ofördröjligen återvända till politiken och restaurangen.
För att inte tala om den på slagord troende halfbildade, som ju vanligen är en ganska hygglig människa och som sådan trots all Hæckelsk tvåtimmarsupplysning gör sin söndagsutflykt till skogen och där stämmer upp sina sentimentala sånger — så står det dock om möjligt ännu sämre till med våra bildades naturförnimmelser. De ha ju sin bildning, som de jämt förväxla med de vida lifligare relationer som man kan stå i till universum och dess delar. De tro sig däri, i detta högst problematiska kaos äga allt och i denna illusion stärkas de systematiskt genom en otalighet monografier om allt och intet, pikanta men substanslösa smakprof ur alla möjliga karotter, men framför allt genom den ytliga universalismen i våra tidningsföljetonger.
Sådana människor kan man på hemvägen från en föreläsning öfver de nyaste världseterteorierna försätta i den största förlägenhet, om man frågar dem efter de mest bekanta stjärnbilder, och det kan mycket väl hända dem, att de taga hafre för korn och korn för råg, äfven om de samma eftermiddag läst och förstått en populär essay öfver konstgjord ägghvita.
Till bildning hör just att vara i viss grad allmänt intresserad, men beståndande intressen, som hänföra sig till naturföremålen, eller den gamla goda tidens gedigna, genom lifvet rackande vurmar i söker man förgäfves bland vara förvärfsautomater, som kunna tala om allt. Herbarier, mineralogiska samlingar, fysikaliska och kemiska apparater ha för länge sedan från de vuxnas rum vandrat bort till barnkammaren, och på sin höjd läser man i allra bästa fall, klädd i reformdräkt och bland möbler i jugendstil, Bölsche eller någon ännu populärare affattad naturfrom postilla.
Alltså endast som beståndsdel af hennes romantiskt-estetiserande bildningsidioti fungerar ännu en smula naturbetraktelse och naturkännedom i den moderna människans själshushållning. Men denna moderna människa känner ändock instinktivt, hvar skon klämmer, och har gjort åtminstone ett, om än krampaktigt och därför förfeladt försök att åter komma i kontakt med den främmande vackra naturen: Med sin sport kan hon endast ha åsyftat naturen. Men här som öfverallt annars landade hon så fort sig göra lät vid torra siffror, nämligen rekorden. Och ängen med dess lefnadslust förvandlas till ett torrt fötbollsfält, landsvägens och markens formationer upplöste sig i kilometertal och stigningsprofiler, och äfven luften skola vi helt säkert eröfra för intet annat än att, ännu ovisst på hvad sätt, skända och profanera den och afkläda den dess gudomlighet.
I oklar trängtan afsåg man en stegring af lifskänslan, men fick en stimulering, en extas. Man sökte naturen och landade vid ett storartadt exponerande af den förskräckligaste kulturnervositet. I sporten, sådan den i våra dagar bedrifves, objektiverar man ett vidunderligt skådespel af rastlöshet, af sjukligt exalteradt lifstempo jämte äregirighetens konvulsiviska ryckningar i en ända till vanvettigt raseri urartad existenskamp, där det endast fattades följetongsdarwinismen och Nietzsches tragiska immoralitetsfars.
Man skulle nu kunna invända, att denna sorgliga situation
AUGUST STRINDBERG 1885 (I SCHWEIZ)
är deras speciella otur, som ha så godt om tid och pengar, att de inte längre veta huru de skola kunna göra något förnuftigt bruk därmed, medan däremot den stora massan, som egentligen är det äkta oblaserade folket …
Jag tror dock, att man där skulle allra mest förgäfves söka en stark, modern naturförnimmelse. Dessa människor, som alltid uppträda i massa och som i synnerhet i »förenings-väsendet» funnit en plausibel form för att midt i all vår förmenta kultur tjäna hord-bildningens vilda instinkt, kunna redan på den grund inte ha någon naturförnimmelse, emedan de inte kunna reda sig ensamma och utan att ha något att dricka och äta.
För dem finns det för längesedan inga andra vägar än sådana som föra till alldeles bestämda kulinariska mål, och där dessa vinka, det må nu vara vid en table d’hôte eller ett bord af ohyflade bräder, där är det icke heller långt till spårväg eller omnibus, för att för den druckne göra hemfärden så bekväm som möjligt.
Visserligen vimla dessa skaror på sön- och helgdagar i skog och mark, men öfverallt föra de med sig sina cigarrer och sina hundar, sitt oväsen och sin alkohol, och det fåtal små vrår, som ännu äro fria från sådan kulturstank, borde man därför fortast möjligt inhägna, på det att en framtida kulturhistorieskrifvare skulle kunna göra sig ett begrepp om huru världen såg ut före denna grammofonens era. På alla punkter med vacker utsikt eller härlig luft, på alla utsiktsställen och sommarnöjesorter etablerar den moderna jämmerliga kulturmänniskan tragikomiskt det storstadsfangelse, som hon ville undkomma, och liksom snäckan sitt slem, så släpar denna hop af naturbehöfvande sin naturförgiftande kultur bakom sig.
Allt detta äro offentliga hemligheter, som väl knappast behöfva något bevis. Men vill man det, så kan man få det lätt, om man ser på vår sköna litteratur och var konst, ty det är rent af hemskt, huru föga dessa exponenter för det allmänna själslifvet lägga i dagen en modern naturkänsla. På gamla konservativa schabloner och allehanda dufven romantik är naturligtvis alls ingen brist. De där slughufvudena, som alldeles precis veta på hvilka ställen de skola stoppa upp sina små romaner med litet natur, äro trots alla högtidliga afsvärjelser af epigonväsendets anda för länge sedan åter i gång i alla möjliga nya former och tidsenliga förklädnader. Lyrikern, för hvilken papperet alltmer blir hufvudsaken, hvarpå han glorifierar sina billiga små erotiska sensationer, äfven han försmår icke här och där att pynta ut med en smula natur, i synnerhet när han omigen gått igenom alla pappersgrannlåterna i sitt symbolistiska rekvisitamagasin. Och den »djupsinnige» dramatikern slutligen vore bra dum, om han inte i sitt sorgespel läte det regna fyra veckors tid öfver fjorden eller glömde bort att vid den rätta repliken sätta in i regianvisningarna ett hemskt åskväder. Det är nu hans naturkänslor.
Men den ärligaste och bästa delen af vår moderna litteratur, som hvars prototyp t. ex. Dostojewski kan anses, har fullt medvetet inskränkt sitt intresse för naturföreteelserna till människan och hennes lidelser. Den är rent psykologistisk, och det enda moderna ingenium, som bröt fram ur denna riktning, Zola, den väldige ryssens antipod, måste uteslutande använda sin fenomenala iakttagelse- och framställningsförmåga på hvad som var tillgängligt härför. Det var inte naturföreteelserna, utan de moderna kulturfenomenen. Naturskildraren, sådan vår litteratur behöfde honom, borde icke blott vara samlare, iakttagare, impressionist en gros som Zola, han måste tillika ock vara psykolog som Dostojewski.
Hvad slutligen vår aktuella tyska litteratur har att uppvisa af naturförnimmelsedokument räcker alls inte till mer än att bestyrka riktigheten af det sorgliga faktum, som jag ett par sidor här ofvan har illustrerat, nämligen den allmänna afvändheten och främlingskapet för naturen.
Om man också åberopade det stora antal landskapsmålningar, som vår moderna målarkonst har att uppvisa, skulle det foga hjälpa, ty här finner man väl de mest fiffiga tekniska metoder och en öfverväldigande rikedom på vittnesbörd om en ofruktbar, romantiskt-reaktiv natur-trånad, men därifrån är det sannerligen ett långt stycke till en äkta och kraftig natur-förnimmelse.
Träden t. ex., som man ser på sådana taflor, göra måhända ofta ett »poetiskt» intryck och förefalla sköna för den, som låter afspisa sig med några allmänna drag, med en viss ytlig stämning, hvilket är något som nu för tiden redan hvarenda dilettant kan åstadkomma; men naturvännen, som tillika är, som sig bör natur-kännare, säga de ingenting. För honom äro de endast skickligt hopsatta oljefargsklickar. På en tafla, som han skall ha ett estetiskt nöje af, vill han se kornfältet bölja på annat sätt än hafrefältet, äfven om i båda fallen detaljerna måste uppoffras för totalintrycket. Han vill inte ha det obestämda allmänna begreppet af ett vackert träd, utan fullt bestämda trädindividualiteter, som äro sköna, emedan de äro bestämda karaktärer.
Och detta med rätta. Jag tror, att man borde ge den landskapsmålare, som icke åstadkommer ett sådant individualiserande af sina modeller, precis samma råd att ägna sig åt ett annat handtverk, som man ger porträttmålaren, hvilken vill lämna en ett normalansikte efter leddockan eller gipshufvudet i stället för en bestämd, skarpt karaktäriserad fysionomi. Jag tror öfver hufvud, att det omigen vore på hög tid, att kritiken energiskt undanbåde sig det förment »djupsinniga», men i nio fall af tio helt enkelt på oförmåga beroende typiserandet, generaliserandet och poetiskt urvattnåndet af det karaktäristiska, det formala och konstruktiva.
Den skulle därvid kunna som på ett ouppnadt mönster åberopa sig just på Strindbergs starka, konstnärliga naturskildringar och på det sätt, hvarpå i den redan förut i annat sammanhang prisade romanen »I hafsbandet» landskapet och Stockholms skärgård skildras.
Men såsom det här blifvit alltjämt betonadt och icke nog kan betonas: Strindberg var först människa, innan han blef konstnär och forskare, och långt innan den konstnärliga naturskildraren och naturforskaren togo sig uttryck i hans produktion, visar den honom som naturvän.
»Blomstermålningar och djurstycken» och »Svensk natur» hade sin upprinnelse uteslutande ur detta odelade, spontana förhållande till naturen, ur en människas förtroliga samlif med naturföremålen, och det var de enkla psykiska fallenheterna härför som redan tidigt gjorde det obehagligt för honom att lefva i vår skenkulturs komplicerade förhållanden.
I Strindbergs pessimistiska flykt från kulturen finner man dock helt visst inga spår af det adertonde århundradets svärmeri. Han må nu ha till denna flykt mottagit en impuls från Rousseau, men den är fullständigt modern, fullständigt positivistisk, icke en blodfattig kammarmänniskas sentimentala fras, utan ett kraftigt tilltag, som icke börjar med filosoferande, utan med hacka och spade.
Att träda i förhållande till naturen var för den unge Strindberg att draga på sig storstöflar och marschera ut genom tullen, icke att genom motsatsen mellan den elementärt fria, omedvetna naturvärlden och det bundna, af tusenden hänsyn hopsnörpta kulturlifvet stimulera upp sig till en sentimental extas. Icke vid skrifbordet, icke i en dåligt luftad, poetisk vindskammare älskade han naturen, utan där hafsvindar blåste friskt och skarpt eller ute i det hårda, entoniga och dock på hemliga under så rika svenska landskåpet, hvars konstnärliga upptäckare han sedan blef.
Men hvad man älskar det vill man äga, och sålunda vaknade ur de intellektuella förbindelserna till naturen hos Strindberg till en början en häftig hunger efter naturhistoriska kunskaper, en lidelsefull drift att annotera, att samla, att fullständigt tillägna sig det oerhörda materialet. I likhet med Zola, hvars krampaktiga kärlek till detaljen, hvars lystnad efter rent objektiv kännedom också knappt kan förklaras utan en föregående svår känslobankrutt, rusar den unge Strindberg, sedan hans religiöst-romantiska ungdomsillusioner störtat samman, girigt på den angenämt afledande rikedomen af gestalter inom naturens tre riken, och finner tröst, kompensation, ro i ett förutsättnings- och tendenslöst betraktande och siktande af det objektivt gifna, af de sköna, säkra realiteter, som naturen bjuder.
De båda diktarne likna hvarandra utomordentligt häri, att hos hvar och en af dem låg från början gömd en duktig praktiker och en förmåga, som hos Strindberg visserligen snart trädde i bakgrunden, att hermetiskt afstänga sig mot alla andliga utvidgningar af det upplefvade, iakttagna enskilda fallet, såsom den framgångsrike specialisten och fackmannen alltid gör.
Liksom hos Zola en handelns och industrins organisatör gick förlorad och blef förbrukad i det konstnärliga lifsverket, så gick hos Strindberg en kemist och geolog, en botaniker och fysiolog förlorad. Det är en glädje öfver yrket, en grundlighet i alla hans resonnemang beträffande naturen, hvar till en vitterlekare aldrig besitter någon motsvarighet, en fullständigt facklig gedigenhet, ett sakligt allvar, som förblir af ett beståndande värde, äfven när den senare uppoffrades delvis för chimärer och icke ledde till några specialistiska, några praktiska resultat.
Med den vishet, den sagesse, som en äldre kultur medför, inskränkte sig Zola till estetiskt utnyttjande af sina kunskaper och sin kolossala öfverblick öfver lifvet. Men Strindberg, som från första stund behandlat allt annat mera som yrke än just konsten, kan vid sitt allt häftigare revolterande själstumult icke länge bevara det encyklopedistiska lugnet. Liksom hans yttre lif rör sig språngvis och regellöst, liksom hans känslor råka in i ett uppslitande kastande af och an mellan kärlek och hat, i uppskakande kriser och tvedräkter, så måste äfven hans rastlöst grubblande intellekt allt skarpare sönderfräta de i början helt primitiva relationerna till naturen, för att differentiera dem.
Den rättframme kraftige naturvännen, sådan han, en oförarglig, men ingalunda banal kåsör, står inför oss i ofvannämnda tidiga arbeten, fördjupar sig under smärtor till forskning och filosoferande, emedan lifvet dref upp honom ur hans begrundande, emedan i de själsliga striderna för den egna individualiteten alla företeelser, såväl de religiösa och erotiska känslorna som människorna, med hvilka han kom i beröring, och naturfenomenen, i hvilka han eljest naivt fann glädje och vederkvickelse, måste för Strindberg bekänna färg och bli hjälpande eller fientliga makter.
Genom sin stegrade rytm, sin elementära söndergräfning känner denna själ sig alltmer befryndad med den dunkla, liksom själen själf på vilda utbrott så rika naturen. Dess företeelser bli snart icke mer räknade, mätta och vägda som blotta fenomen. De bli förnumna som uppenbarelser, som ett plötsligt framträdande af en stor dold lag, som gäller lika mycket för själsrörelserna som för materiens molekulära rörelser och stjärnornas väldiga banor.
Tvifvel och visshet i afseende på tillvaron af denna lag, i hvars förnimmande den af naturen djupt religiöst anlagdes gudskänsla sökt sin räddning, bli genast bestämmande för Strindbergs förhållande till natur och vetenskap, och de växla a tempo med hans organisms fysiologiska dynamik, och ensamt däraf kommer det sig, att vi i går se honom som profet för en extrem naturvetenskaplig rationalism och i dag som förkunnare af »naturvetenskapernas bankrutt», som naturmystiker, som mager.
Alldeles oafsedt att det vid detta kastande af och an mellan två ytterligheter i afseende på världsåskådning alls icke var fråga om en patologisk förvirring, så föreligger här icke ens hvad man i allmänhet kallar utveckling; ty om än tidens inflytelser och lifvets erfarenheter alltjämt kunna på sitt sätt modifiera en karaktär, skola de, om det går normalt till väga, aldrig böja den. Huru tydligt än rationalismen och mysticismen i Strindbergs uppfattning af naturen senare i hans produktion gå i sär och huru skarpt de stå emot hvarandra som logiska antiteser, så voro de från början till sina frön, till sina grundvillkor samtidigt och vid sidan af hvarandra gifna i denna karaktär, som nu en gång, som redan är visadt, består sig den lyxen att omfatta en stor kvantitet positivistisk intellektualitet jämte ett lika starkt religiöst-svärmiskt väsen.
Fanatisk rationalism, såsom Strindberg gaf uttryck åt den t. ex. i »I hafsbandet», är ju strängt taget inte längre någon rationalism, och förfäktar han gudlöshet, så kan hans ateism som omkastad religiositet endast vara af paradoxal natur, endast opposition mot kyrkolärans efterblifna och vansinniga gudsbegrepp.
Materialist i rigorös bemärkelse, i betydelse af den vingförlamade handtverksmässighet, af den banala moderna nihilism, som ur siffror, ur ett par tomma, ytliga konstateranden, som han benämner naturlagar, åt sig abstraherat i hop en torftig, mekanisk världsbyggnad och framför allt en så robust som möjligt armbågsetik, har Strindberg aldrig varit. Och klyftan mellan den naturvetenskapliga rationalisten Strindberg och sådana andar som en Häckel eller till och med en Büchner är precis lika bred som den, hvilken skiljer naturmystikern Strindberg från dessa äkta, dessa konsekventa och därför för all högre kultur sterila materialister.
I afseende på Strindbergs materialism skall man ju icke hålla sig till hvad som diktaren senare, efter det den religiösa strömningen fått öfverhand hos honom, yttrade därom. Förefanns en verklig excess i negativ-materialistisk riktning, så förelåg denna på sin höjd som en impuls bakom Strindbergs konstnärliga produktion, men i denna själf kom denna excess helt visst icke till uttryck. Alla de bittra, positivistiska konstaterandena i »I hafsbandet» och det kraftiga betonandet af den stora roll, som lidelser och materiella intressen spela i lifvet — det är endast afspeglingar af ett aktuellt tillstånd hos tidssjälen, icke filosofiska abstraktioner med anspråk på absolut giltighet.
Gudlös är ingalunda den rationalistiskt-vetenskapliga andan i denna bok, som står naturen så härligt nära, men väl, och det med rätta, antidogmatisk, antikonfessionel, antikristlig. Detta innerliga försjunkande i jordens urhistoria, hvilket motiv ofta återkommer vid skildringen af den geologiska landskapskaraktären, detta kärleksfulla gripande tag i träd, buskar och blommor, faglar och fiskar befinner sig på kolossalt långt afstånd från irreligiositet, d. v. s. från banalitet, från det innersta, viktigaste själsomradets ofruktbarhet. Äfven om det på ett ställe säges om d:r Borg: »Det var sådana ögonblick — af vetenskapligt fördjupad naturnjutning — han begagnade som ersättning för de flydda religiösa njutningarna, då tanken på himmeln endast var en utbytt form af driften framåt och odödlighetskänslan en förklädd yttring af aningen om materiens oförstörbarhet», så gäller det just for den konstnärligt objektiva romanfigur, bakom hvilken dock författaren står med ett mer eller mindre medvetet positivt förnimmande af hvad han med negativt förtecken lägger i munnen på Borg.
Strindberg förnam just sin lilla förnuftsmänniskas »drift framåt» som ett heroiskt-religiost uppåtsträfvande, och just materiens oförstörbarhet var och är för honom ingen torr sats ur någon lärobok, utan en kosmisk ododlighetsaning. Hans djupa naturkänsla är för honom i sanning ingen »ersättning för flydda religiösa njutningar», den är faktiskt en religiös själsfunktion. Denna ställning till naturen är religion. Helt visst ingen af samma erbarmliga slag som de religioner, söm af bigott dogmatism plockats sönder till katekesstycken och utvalsats till bekännelser med hundratals förbehåll.
Kyrkor kunna helt visst icke ingå aftal med en dylik religion. De måste förtala den som antireligiös, som ateistisk; ty detta fria, religiösa förnimmande, som trifves i förnuftets fulla ljus, behofver inga yrkesmässiga agenter, behöfver inga präster. Det består trots bristen på fruktan för det obekanta, för döden, för Gud, i hvilken fruktan från evighet alla kyrkor — såväl negerkonungens fetischism som påfvens katolicism — ha hakat fast sin maktlystnad.
Denna religion är icke antropocentrisk — därför kan den icke heller vara kristen — ty helt förnuftigt betraktar den människan endast som ett led i en oändlig kedja af företeelser och väsenden, hvari det finnes intet från Gud uteslutet. Denna religion saknar helt och hållet de politiska djäfvuls- och fördömelsebegreppen. Därför kan den inte heller erkänna någon återlösningslära, därför måste den ställa högre sedliga kraf än kristendomen och afvisa hvarje fantastiskt stöd utanför den egna, ensamt sedligt ansvariga personligheten.
Denna grunduppfattning är icke antropocentrisk, och därför kan icke heller motsvarande naturkänsla vara antropomorfistisk. Som naturskildrare behöfver icke Strindberg i svag symbolik tilldikta naturföremålen mänskliga drag och stämningar, för att låta oss konstnärligt upplefva dem. Ett träd förblir ett träd, och en klippa förblir en klippa. Naturföremålen gråta icke och le icke, ha icke som i sagoböckerna barnsliga själar. Deras egna, kraftiga, fria, heligt gåtfulla lif andas omedelbart emot en, och det är just det vi i våra dagar vilja, det ensamt motsvarar vår tidsålders intellektuella mognad, som våra känslor måste lära sig att förlika sig med.
Efter att ha betraktat Strindberg som naturvän och förnimmande naturen, återstår för oss här att ingå på naturforskaren. Alltså på den sida af hans natur, där motsatserna i hans rika natur bjärtast möta hvarandra och där de från vår i det entydiga och i formler förälskade tid ha att vänta den mesta motsägelse. I våra dagars allmänna mening är dock naturforskaren en alldeles bestämd kvalificerad respektabel person, en typ, som där han framträder, på förhand är själf mest benägen för att karaktärisera sig så skematiskt som möjligt, ja som är rent af ofördragsam mot alla kraf, som ställas på honom från något annat håll än från hans eget strängt begränsade fack.
Den modärne naturforskaren enligt vår tids smak och — det måste helt visst erkännas — enligt dess mening och praktiska behof är den renodlade, från alla främmande inblandningar fria, rationalistiskt exakta fackmänniskan, specialisten i konsekvent utformning med alla en sådans dygder och fel. I öfvensstämmelse därmed är hans sätt och verksamhet i filosofisk, konstnärlig, religiös, liksom ofta äfven i högre vetenskaplig bemärkelse steril, men i praktiskt hänseende af högsta afkastningsförmåga.
Det är också enbart denna praktiska användbarhet, som vår tid afser, då den uppskattar naturforskaren så högt som den nyttigaste art af fackmänniskor. Världen ser honom med hans hemlighetsfullt intressanta apparater, hans klokt tindrande glasögon bakom den elektriska spårvagnen och automobilerna. Den ser honom bakom hans artificiella kulturdibarns Soxlethapparat, bakom kolsyreapparaten vid den oumbärliga ölserveringen och bakom den billiga margarinen, som gör kon obehöflig. Denna värld hyser svärmisk dyrkan för sin värderade naturforskare med hans legiontals — »iner», — »oler» och — »ater», vare sig de äro bra mot lungsot eller till att döda råttor med eller att på ett ögonblick göra grytor blanka.
Till straff därför att han inte i rätt tid förflyttade sig från mobben och den för dem tillgängliga handtverksmaterialismen till en högre filosofisk värld, blef naturforskaren en beståndsdel af vår patenterade reklamaktiga kulturhumbug, ja man har egentligen gjort honom till direktör för detta varietéetablissemang, och i all synnerhet går man i hans namn på med att på krampaktigt amerikanskt sätt afkläda lifvet och naturen dess gudomlighet, alldeles som om hela meningen med vårt sträfvande efter kännedom om naturen och dess behärskande vore den att för dem, som kunna förskaffa sig detta slags »kultur», åstadkomma nya möjligheter att äta, dricka och roa sig.
Den allvarlige forskaren, om hvars väsen massan inte har den aflägsnaste aning, medan den så högt skattar hans på marknaden kringhoppande reklamkarrikatyr, är naturligtvis oskyldig till ofoget. Denne resignationens virtuos filar hela lifvet igenom på en obetydlig skruf utan den ringaste förhoppning att någonsin se hela maskinen i gång. Då han tar i hop med ett hörn af det kolossala, aldrig fullbordade maskineriet, blir för honom, som är en allvarlig, tyst arbetare, ingen tid öfrig till sådant ofog som ensidigt och skrytsamt högljudt konsekvensmakeri. Han småler förnämt åt sina rabulistisk-ideologiska eller helt enkelt reklambehöfvande kollegers världsåskådningskomedi. Han nöjer sig med sällsynta, men desto mer fördjupade timmar af profetiskt skådande, men behåller sina aningar klokt för sig själf, till dess beräkningar och experiment ha lättat det mystiska dunklet. Han för med sig till sin vetenskap intet annat än just sin vetenskaplighet, den förnäma rationalism, som icke har några världsåskådningsambitioner och som t. ex. förträffligt förlikar sig med allt slags religiositet, utom då det gäller förnuftsvidrigt bigotteri.
Hvad nu Strindberg beträffar, så har han helt visst intet att göra med den vanliga typen af materialistisk banalitets-fanatiker, huru benägen han nu än må vara att identifiera sig med denna afgud för en osund tid. Men mellan honom och den tolerante, till sitt värdefulla detaljarbete tyst resignerade forskarens väsen ligger en stor klyfta, som under de senare åren af hans lefnad blifvit betänkligt stor.
Huru mycket Strindberg än äger alla en forskares grundegenskaper och hans sinne och instinkter, förblir han dock just som forskare i sin själ en diktare.
Hans förhallande till naturvetenskaperna liknar utomordentligt mycket Goethes. I båda fallen är det två fantasirika sinnliga människor, som äro innerligt förälskade i det brokiga naturundret, och båda förväxla denna våldsamma drift att omfatta, att genomtränga naturen med det kunskapsarbete, som nu en gång för alla icke tål några höga psykiska temperaturer och icke kan fortgå annorlunda än steg för steg.
Beträffande detta tysta kunskapsarbete, som behöfver en så kolossal apparat af komplicerade hjälpmedel och så långvariga omvägar, undgå icke dylika eldsjälar misstanken att ha förirrat sig från målet. De vilja till naturen, men i de exakta naturvetenskaperna finna det för dem outhärdligaste, den matematiska formeln.
Medan de nu gjorde klokt i att förbli naturvetenskapligt orienterade diktare och öfvervägande deskriptivt ställa sina af lidelser och stämningar, af drömmar, aningar och religiösa förnimmelser inducerade synteser anspråkslöst i sin egenartade andliga atmosfer bredvid analytikerns arbete, tränga de, gripna af den förfelade kallelsens hela facklidelse, in i det exaktas sfar och sluta med att under stormande polemik fordra en normerande giltighet för ting, som i all evighet endast kunna vara föremål för estetisk-filosofisk njutning.
Det oaktadt kan jag icke tanka mig, att Strindbergs bästa naturvetenskapliga afhandlingar, sådana de föreligga samlade i det lilla bandet »Sylva Sylvarum», skola verka osympatiskt på den exakte, icke poetiske naturforskaren. Han skall beundra rikedomen af kunskapen och det förvånande skarpsinne, hvarmed de äro förbundna till starkt suggestiva enheter. Han skall, om han inte är någon benhård pedant, inte kunna annat än fröjda sig öfver att se sin stilla ö för en gång under ett par timmar kringbrusad af en eldig fantasis brokiga strömmar. Han skall, just genom att fantasien på detta sätt sättes i rörelse, hämta så mycken positiv, om än måhända icke direkt, faktisk vinst ur denna skrift, att det icke skall falla honom in att pinsamt skolmästra impulsgifvaren och draga fram hans observationsfel, hans subjektivism och små godtyckligheter. Dessa bisarrerier äro dock till och med då intressanta, när de äro af tydligt patologiskt ursprung, när t. ex. symtom på den svåra nervkris, som Strindberg led af just under arbetet på »Sylva Sylvarum», äro förflyttade från patientens personlighetssfar och förklarade vara fenomen af ännu obekanta naturkrafter o. s. v.
Men hvad som just gör denna bok i synnerhet sympatisk, det är dess från all lidelsefull polemik fria ton, dess förnäma tillbakadragenhet från alla anspråk på att vara normer och den förvånande säkra och eleganta dialektik, hvarmed diktaren kan behärska sitt oerhörda material från vidt från hvarandra liggande iakttagelser.
Hvad än naturforskaren må tänka därom, så är »Sylva Sylvarum» åtminstone som litterärt konstverk obetingadt af första rangen, framgången som den är ur en litterär koncentration, som, tillkämpad under en svår psykos, visserligen röjer spår af sjukdom, men ock den hela energien af en ande, som gigantiskt ryckte upp och sträckte på sig, då förintelsen hotade.
Något sådant som kapitlen om dödskallefjärilen eller alpviolen har aldrig förut eller på något språk blifvit skrifvet. De äro i sin förening af naturfilosofisk-mystisk tydning af naturen och det skarpaste, mest moderna och exakta iakttagande ett fullkomligt enastående fenomen, en ny litteraturart. Jag söker förgafves efter ett ord, som i ett slag skulle kunna ange dess innersta betydelse.
Det är lyrik. Men lyrik af det mest differentierade slag, en lyrik för kemister och fysiologer, för moderna naturvetenskapliga människor utan materialistiska dogmer och utan sterilt groll mot fantasien. Det är samma lyrik, som föddes i astrologernas observatorier och i medeltidens guldmakarekök och som äfven i våra dagar, vår moderna rationalisms alla segrar till trots, icke kan ha utdött, ja om hvilken icke ens är att önska att den dör ut.
Det skulle vara illa, skulle vara ett tecken på den öfveransträngning, som utmattningen brukar följa tätt i spåren, om våra vetenskapsidkare måste med en så pinsam spänning ge akt på den raka vägen, att därjämte inte funnes något utrymme för glädjen öfver djärfva hypoteser, öfver fantasirika lekar.
Jag tror åtminstone, att ju strängare och mera exakt en ande är, desto gladare och med desto lättare samvete kan han för en gång sväfva ut från sin hvardagsbana och till en uppfriskande omväxling ströfva omkring i skogar med deras naturpoetiska, ja naturmystiska arabesker.
Vore vi i vår tid rikare på verklig andlig kultur, vore vårt förstånd och vår känslosfär renligare skilda från hvarandra, så skulle å ena sidan Strindberg icke ha drifvit det ända till att lidelsefullt fordra en normerande giltighet för sina teorier, ej heller skulle det å andra sidan ha kunnat falla någon exakt forskare in att i denna naturvetenskapligt högt begåfvade diktare se en förmäten och förvirrad dilettant.
Jag kan i denna skrift, som endast vill fastslå konturer, grundlinjer, naturligtvis icke framlägga Strindbergs teorier punkt för punkt, och det så mycket mindre som en verkligt fruktbringande kritik här skulle kunna lämnas endast af en fackman med tillräckligt omfattande allmänt-psykologiskt och äfven med något estetiskt förstående. Den omständighet, att Strindberg som patologisk företeelse redan funnit en sådan mänskligt förstående och tillika sakkunnig förklarare och bedömare, låter en hoppas, att någon fackman snart skall komma att yttra sig äfven öfver ämnet »Strindberg som naturforskare», och därvid positivt och icke affärdande från den mest trånga och materialistiska ståndpunkt.
Hvad jag här har att göra är endast att ådagalägga, huru man har att förstå och estetiskt värdera Strindbergs sysslande med naturvetenskaperna, och skulle jag i korthet sammanfatta mitt omdöme, så skulle jag säga: Han har måhända inte åt naturvetenskapen upptäckt en enda tum fast, odlingsbar mark, men har drömt åt den världsriken. Liksom i de transmarina upptäckternas tidsålder de glödande konquistadorhjärnorna af tidens förbättrade matematiskt-geografiska och nautiska kunskaper förväntade under och sagolika ting, så kastade sig Strindberg med konquistadorförhoppningar och äfven med de dåtida människornas kraftiga temparament på vår moderna naturforsknings mycket lofvande fakta. En Kolumbus, som visserligen icke fann de nya exakt-naturvetenskapliga upptäckternas Ostindien, men säkert en ny värld, en förtrollad ö, där jämte verkliga under icke saknas groteska besynnerligheter, där det finns guld och ädelstenar i brokigt virrvarr med kaotiskt grus och där det inte heller råder någon brist på papegojor och apor.
Efter »Sylva Sylvarum» upphör visserligen för mig möjligheten att gladt följa med vidare på upptäcktsfärden, ty på höjden af »Blå böcker» fick jag ett starkt anfall af sjösjuka. I den otaliga mängden af vetenskapliga kapitel i dessa böcker ser jag något, som fortfarande är ett mycket intressant fenomen, men icke för min personliga smak något glädjande.
En hvirfveldans af delvis spirituella, men delvis ock föga spirituella invändningar mot den härskande läromeningen inom så godt som alla vetenskapsgrenar böljar där kaotiskt inför den läsares ögon, hvilken som dyrkare af »Sylva Sylvarum» sida efter sida ej kan annat än beklaga, att Strindbergs hårda lif icke lämnade honom ro att verkligt konstnärligt bearbeta denna vidunderliga, förbluffande rikedom af material. Där man förr såg starka, i sig afslutade bilder, mottar man nu intrycket af en mosaik. Den underbara associativa kraft, som i »Sylvia Sylvarum» skapade små gripande dramer, där hjältarna voro mystiska naturlagar och personerna växter, insekter och stenar, är förlamad eller kommer icke riktigt till orda för notisarbetet och processmakeriet. Visserligen är äfven här verksamt ett kraftigt sjalffilosoferande i förening med mycken flit och uppmärksamhet, visserligen upprullas äfven har en brokig värld af lidelsefullt ihärdiga studier, men han är till så öfvervägande grad på förhand intagen af subjektiva, nästan monomant tvångsmässiga element, så att ett oblandadt estetiskt intryck icke längre kommer till stånd.
Inför detta kaos af studier har man inte längre någon känsla af »den stora ordningen inom den stora oordningen». Man står inför väsentligen okontrollerbara negationer, som bli svårt komprometterade genom den retliga, spetsiga polemiken.
Om uti vetenskapliga stridsfrågor, som till största delen endast genom handgripliga missförstånd kunna bli stridsfrågor och ofta äro af ganska ringa betydelse för det stora helas ve och väl, någon slår omkring sig med sådana slagord som »vetenskapens skurkstreck», så måste man heta August Strindberg för att inte på samma sätt få några slagord slängda tillbaka i ansiktet på sig. Vid denna bullersamma polemik, som följer ad majorem gloriam för en oansenlig, nästan konfessionellt trångbröstad Gud Fader, kan man icke frigöra sig från en smärtsam beklagan öfver, att det icke förunnats denna storhet — att »en gång bli klok på gamla dagar».
Åter gör då det stora, det centnertunga ordet: Sofrosyne sig påmindt. Man märker plötsligt åter med förskräckelse, huru oförmöget af utveckling detta väldiga ingenium i grund är. Man ser i Blå böckerna under sextioåringens grånade hår det inbundna ansiktet hos trettioåringen, då han gramsen och öfvermodigt hånskrattande mot vårt samhälle slungade ut sitt »Röda rummet», Strindberg anklagaren, revolutionären.
Men man kommer också åter att tänka på professorn i »Tjänstekvinnans son», professorn med den dåliga matsmältningen, det flugsurruppfyllda rummet och indignationen öfver den lånade examensrocken. Man kan inte fullt frigöra sig från en stilla misstanke, att Strindberg ännu i dag inte kan förlåta den gamle herrn, att han då kuggade honom i tentamen.
Strindbergs detroniserande af den moderna naturvetenskapen torde knappast få något bättre öde än Goethes polemik med Newton.