August Strindberg (Esswein)/06
| ← V. Strindberg och Naturvetenskapen |
|
VII. Strindberg och Historien → |
VI.
BIOGRAFISKT
HVAD JAG VID DENNA ÖFVERBLICK ÖFVER denna personlighet i hela dess utsträckning ännu kan ha att säga om Strindbergs förhållande till historien och religionen, ansluter sig bäst till ett par ord om diktarens fortsatta lifsutveckling. Jag kan naturligtvis icke här upprulla och belysa hans lif i alla dess enskildheter så, som det tillkommer en biograf, som med historikerns, icke med en samtidas intresse kunde återblicka på Strindberg. Denna bok påbörjar, afslutar icke det stora arbete, som Strindbergs produktion skall bereda nästa århundrades litteraturforskning. Här där Strindberg så att säga endast uppställes till debatt och endast i sitt väsendes gröfsta, tydligaste konturer ställes i vägen för vår jäktande, brådskande, ytliga tid, bör det äfven i biografiskt afseende vara nog att belysa honom medelst en serie skarpa dagrar, i synnerhet som just den inre enheten af detta lif och denna lifsgärning springer så i ögonen, att det vore att underskatta litteraturvännens förmögenheter, om jag ville här omständligt uppvisa dem.
Det må alltid kunna förefinnas en viss frihet att gestalta vårt lif efter principer och erfarenheter, att bevara det för den blinda slumpens inflytelser och onda tillfälligheters nyckfullhet. Men det förhindrar inte, att väsentligen, i form af krafter, som vi föra med oss till världen och som äro mycket mer omfattande än ärftlighetens slagord ger till kanna, vart öde ligger redan med oss i vaggan och att vi bland mängden af lifsmöjligheterna instinktivt alltid bruka uppsöka de för oss passande.
Äfven om vi äga den lyckliga gåfva, som Strindberg olyckligtvis saknade, eller att inverka modifierande på dess framträdande, skola vi aldrig helt och hållet kunna förhindra, att detta öde färgar af sig på bilden af vårt yttre lif. Och må det än alltjämt ges diktares lefnadslopp, som man måste rysta och rista, tills de lämna människan, som står där bakom, i psykologens hand, med Strindbergs lefnadslopp är det säkerligen icke fallet.
Framför allt kan det icke vara så, redan därför att Strindbergs litteratur till öfvervagande del är själfbiografisk. Men den karaktär, som omedvetet uttalar sig i hela denna lifsgärnings egenart, står fullkomligt i samklang med en formulering, som han medvetet gaf sig i de uttryckligt själfbiografiska volymerna. Ja, det framgår klart, att hela detta själfbiograferande, som företagits i behofvet af själfkontroll och själfuppehållelse gent emot det påträngande lifvet, har i diktarens lif haft den psykologiskt mycket intressanta, men visserligen ock ganska ohälsosamma funktionen att i viss mån göra honom förpliktad under de medfödda krafterna.
Den som framställer sin väsensbild på det sättet ur sig själf, som Strindberg redan på mannaålderns tröskel gjorde det med »Tjänstekvinnans son», han löper städse fara att duka under för detta andra jags, denna litterära dubbelgångares välde. Om själfkännedomen, i stället för att göras praktiskt fruktbringande från fall till fall, öfvergår till en fanatisk själfanalys, till ett jäktande och ett brådskande efter den stödjepunkt, hvarifrån personligheten kan sätta sig själf i rörelse och försätta sig själf in på de banor den önskar, så är den vanligen icke första steget till förbättring, utan till själfförintelse.
Ingen, som öfverblickar Strindbergs lif, skall kunna undgå känslan af att stå inför en uppskakande tragedi, en människas långsamma kvalfulla själfförbränning till förmån för hennes verk, förintandet af alla temporära lycksalighetsmoment till fromma för en idé.
Det är ett fruktansvärdt brandställe, hvarpå Strindbergslitteraturens yppiga vegetation trifves, och huru mycket vi än ryckas med af den extatiskt yrande gestaltningskraften, försvinner dock aldrig fullständigt ur vår förnimmelse den beklämda underton, som härrör från vår vetskap om huru dyrt dessa extaser köpts och ur hvilka fruktansvärda lidanden denna jättekraft koncentrerade sig, för att sedan häftigt bryta ned i ännu djupare afgrunder.
Det är då väl ingen tillfällighet, att en favoritblomma för vår diktare är just den cyklamen, som i några trakter af Tyskland af folket fått det träffande namnet dödsoga, ty denna växts förunderliga djärfva arabeskartade hållning och dess fjärilslika, triumferande blomma låta en inte ana, huru sataniskt tomt, huru fruktansvärdt dunkelt det inre af hennes kalk starrbligar på betraktaren, när han vänder undret mot ljuset.
Strindbergs lif är den till lidande föddes, som icke insåg detta faktum, förrän det var för sent att hedonistiskt taga det med i beräkningen och däremot ställa en lifskonst, som måhända beröfvat diktarens verk dess egenart, men säkert format människans lif mera harmoniskt och glädjefullt. Ett lif i ansträngd kroppslig verksamhet, i fysisk kamp mot fientliga människor och naturkrafter, existensen som en konquistador eller en soldat från trettioåriga kriget — det hade varit något, som varit ägnadt att låta dessa kolossala otämjbara energier ladda ur sig på ett sundt sätt och bevarat dem från att uppresa sig mot sin egen herre. Men i sin profunda misstro mot allt oberäkneligt föredrar vår noga reglerade och blodfattiga tid den pålitliga, medelmåttiga tjänstemannatypen och visar sig fullständigt likgiltig för människor af Strindbergs fysiologiska egenart, för bärarne af en egenvillig, vulkanisk, stötvis arbetande energi. Och denna era, som väl snart också vid nordpolen skall få en försköningsförening, en veckotidning och en utställning för tillämpad konst, erbjuder ingenstädes dessa stora barbarer, som med sin blodiga åtrå efter harmoni äro för kulturanden dyrbarare än hela vagnslaster likformig kulturpöbel, några punkter, där de kunna gripa sig an lifligt och gladt verksamma. Därför måste vår stackars Skinnstrumpa nolens volens, i stället for att företaga sina tåg genom vajande skogar och öfver stiglösa oändliga prärier, irra omkring dyster och upprörd i de modärna andliga problemens vildmark, för att där, i stället för af tomahawksvängande siouxindianer, slutligen anfallas af sina egna samvetsskruplers fantastiskt utmålade rödskinn. Och sanningens irrande riddare slutar till sist, som en annan gammal soldat före honom, Ignatius Loyola, den heliga jungfruns irrande riddare, med ordensväsende, med Svedenborgeri.
Men jag gör mig här skyldig till en antecipation, har ännu först att belysa de viktigaste etapperna, stationerna på vägen till Golgata och till en af de fruktansvärdaste själfkorsfästningar, som någonsin förekommit. Må sedan företagas en räkning af alla enskilda spetsiga stenar, mot hvilka diktaren sarat sina fötter och hufvud. Här intressera oss endast de förnämsta vägmärkena, och de äro tre.
På den första stationen har ynglingen, sådan han skildras i första kapitlet af denna bok, icke så mycket en själslig — sedlig utveckling bakom sig, som fastmer ett svall af dystra och upprörande upplefvelser, ett virrvarr af intryck, och han står på tröskeln till världen, icke med världskännedom, men väl med eldig vilja att hålla sig uppe, att slå sig igenom, att producera samt att, då han med sådan värme sätter in sin egen personlighet, i gengäld senare skörda ett fullt mått af lefnadslycka. Den unge Strindberg är ingen lyckoriddare, som den ofta anförda essayn af Laura Marholm förblommeradt antyder, men väl söker han lidelsefullt fanatiskt efter lyckan och tvekar ändock icke att trycka själfanklagelsens gadd i hjärtat, så ofta lifvet bedragit honom på hans lön. Detta att ingenstädes finna något, till hvilket man kan sluta sig, oförmågan att försjunka i något och att liksom med slutna ögon hänge sig åt lifvet är redan på detta tidiga utvecklingsstadium ett utprägladt kännetecken på denna bittra, utomordentligt skeptiska, men därför inga lunda i vanlig mening misstrogna natur.
För att ha betydelsen af ett vanligt litet karaktärsfel är Strindbergs skepticism mycket för universel. Det är ett drag, som redan tidigt i handling såväl själsligt som praktiskt visar sig vara ett väsensdrag, men det är ett misstroende i stora drag, ett misstroende utan profit, som i sin själfmördande konsekvens har värdigheten af en princip. Strax efter de först afgörande ungdomsupplefvelserna har det redan med hela sin styrka dragit ut i falt, och hädanefter är det rent af en hederssak för denna naturmänniska att med öppna sår bli kvar på krigsstråten och för hvarje gjuten blodsdroppe uppstämma en ur hjärtat gående hämndepsalm.
Hvad som ovederläggligt bevisar denna skepsis’ ädla beskaffenhet, är det fullkomligt goda samvete, hvarmed den alltjämt exponerar sig, ja egensinnigt och med tusentals nyanser i uttryck accentuerar sig. En dylik vild, krigisk stolthet öfver sina sår, en sådan uppriktighet känner skeptikern i vanlig mening alls icke, ty hans skepsis är aldrig något annat än hemliga beräkningar anställda i någon undangömd vrå bakom en öfversvinnelig, entusiastiskt förtroendefull rättframhets kulissfasad, hvilken sedan visserligen, när aktörens nerver plötsligen slappna af, störtar ihop med desto förargligare buller.
Negativa karaktärsegenskaper, som framträda så ohöljdt, så konsekvent och medvetet som Strindbergs misstroende, må föra till svåra villfarelser och misstag, må kallas onda, emedan de äro onda, men man får aldrig förväxla dem med ordinära små själars stymparaktiga dålighet, och man har ingen anledning till att straffa dem, då de i sina yttringar äro så starka, att de redan af sig själfva med en naturlags nödvändighet framkalla den etiskt dynamiska kompensationen, straffet. Föraktliga äro endast sådana lifs-skeptiker och pessimister, som, i stället för att öppet som ett krigförande parti ställa sig under människohatets fana, under hela lifvet ligga på lur som stråtrofvare och rusa fram, när det blir mörkt, men på ljusa dagen säga fienden artigheter. En vilde, å ena sidan skygg, å den andra måttlös, var denne man, en sjal öfverfull af ondt och sjukt, men intet på sina egna exkrement obesväradt snyltande kräk. Från första stund låg ett rent af mystiskt djupt medvetande af harmonisk och ren mänsklighet på botten af denna natur, där så många motsträfviga, så många explosiva, giftiga element sjödo huller om buller.
Under sitt sökande efter lycka sargar han med hypersensibel etisk finkänslighet sig själf, när de gåfvor, han redan trodde sig ha säkert i sin hand, utifrån smutsas ned för honom eller ryckas från honom, och blir genom sin själfplågning och sina själfanklagelser på sitt satt också en själfuppfostrare. Ur hans i förstoringsglas sedda negativitets tjutande medvetande stiger upp en fanatisk luttringsåtrå, en titanisk kamp att komma fram till de glada och ljusa regionerna af ett själstillstånd, som icke låter sig tillkämpas och som de, som däraf bli delaktiga, alltid få till skänks, äfven när de minst tänkte därpå. Sofrosyne är en dygd, som, om den under någon tidrymd af vårt lif skall bli en konstant egenskap, måste vara medfödd, för att kunna växa med oss. Strindberg kom — och härvidlag kan hvarken han eller hans betraktare, som vilja ärligt uppfatta honom, göra någonting åt saken — till världen utan den, liksom han väl äfven kom till världen med en oerhörd trånad efter att bli lycklig, men utan någon som helst talang att bli det.
Den andra stationen i hans lif markeras af det halsbrytande försöket att undkomma detta öde. Medlet var falskt. Just vid den tidpunkt, då hans obeständiga ande hade måst göra det afgörande steget till filosofisk fördjupning, sökte Strindberg närmast rädda sitt mångpröfvade hjärta. Men just på grund af denna krampaktiga åstundan att bekomma den stora gudaskänken förmedelst det under de dystraste tänkbara förtecken ingångna första äktenskapet, hvars tragedi skildras i »En dåres bikt», kunde han icke uppnå mer än att slå detta hjärta nya och djupare sår. Äktenskapet, hvilket bör vara kröningen, den synbara yttre symbolen på mannens uppnådda lifsmognad, tillgreps här som ett medel för ändamålet, och först med äktenskapet skulle denna mognad komma. Men till något sådant var detta äktenskap minst i stånd!
Strindbergs lif under hans första äktenskapsperiod var en nomadiserande litteratörs, som öfverraskades af sina första stora framgångar på en tid, då han var urståndsatt att till det yttre och inre draga tillbörlig nytta af dem, då liksom ur ett danaidkärl alla lyckans gåfvor, alla frukter af en ihärdig flit runno bort till intet.
Denna förbindelse, som hade bort frigöra hans krafter, höll honom kvar på ett skede af själslig utveckling, där han sedan länge icke vidare kände något välbefinnande. Tillika med sin skådespelerska hade han ock förmält sig med den pojkaktiga skådespelarmanin, den glänsande Karl Moors rollen, inom sig själf samt med tunga sårande bojor smidt sig fast vid sin ungdomsromantik, då den just som bäst höll på att bulna ut och läkas. Den illusionistiska blindhet och exalterade svärmeri, under hvilkas auspicier detta äktenskap blifvit ingånget, följde med in i det och förvandlades genom äktenskapet till ett kroniskt ondt, som slutligen endast kunde vika för ännu större och för de största lidanden, sådana som bli en följd af alltför våldsamma botemedel.
Det hämmande, som denna illusionism förde med sig, och de skadliga följderna af det streck, som Strindberg genom sitt hufvudlöst ingångna äktenskap spelat sig själf, framträda tydligt öfverallt.
Diktaren kände sig senare helt visst manad att för en tid lämna sitt trånga och lilla Sverige, för att likt alla andra framstående skandinaver se sig om i utlandet, att lära, att växa ut till en europeisk företeelse. Hans resor och uppehåll i Tyskland, Schweiz och framför allt i Paris föranleddes ingalunda enbart af obeständighet, t. ex. af den Lenauska flykten undan sig själf pr ilpost.
Denne man, som på det grundligaste sätt såg sig omkring där han uppehöll sig och som sagt förträffliga saker om de land och folk han gästade och noga genomforskat stora områden af främmande kulturer samt slutligen lämnat oförgängliga, värdefulla försök till lösningar af deras viktigaste problem, var i verkligheten alls icke den kringirrande bohémien, sådan han framställer sig själf i »En dåres bikt». Men han har dock icke af dessa resor haft någon väsentligare vinst, därför att han på dem förde med sig för mycket illusionistiskt resgods och hade att släpa på ett dårhusäktenskaps fruktansvärda kula kring benet — ogynnsamma tidsförhållanden gjorde sedan resten.
Man får aldrig glömma, att Strindbergs beröring med den tyska själskulturen inträffade under de år, då den »moderna» riktningen hade nått kulmen, på en tid således, då denna själskultur icke längre förefanns, utan först skulle skapas på nytt af dessa moderna. Ett i grunden så tidlöst konstverk som »Fadern» blef då uppfattadt endast i en alldeles bestämd, mycket trångt begränsad tidsbemärkelse och hyllades lifligt nästan mer som tendensstycke än som konstverk.
Själf visste icke denne konstnär, hvilka guldtackor han förde med sig, när han nu råkade komma midt in i vårt största armod på äkta konstnärliga värden, och han skänkte och delade med sig med fulla händer åt en tid, som ställt undan i skräpkammaren som värdelösa de värdefullaste gengåfvor, Tyskland då skulle ha bort lämna svensken och som skulle ha varit till hans välfärd.
Hade Strindberg, i likhet med den unga Schiller, hos oss funnit ett Weimar, så skulle det element inom honom, som ensamt kunnat ge hans lif en lugn gång och därmed renat hans ande från allt extremt, ofelbart tillväxt i styrka och måhända till och med vunnit seger.
Men Strindberg fann intet Weimar, utan det moderna Berlin. Han fann ingen på sig själf säker estetisk-filosofisk själskultur, utan ett brusande, sjudande kaos af ansatser och anlopp till allt möjligt och hela den puerilt-vilda, grunda, perspektivlösa spiritualitet, sådan den alltid skummar upp, så snart nya områden öppnas för den materiella kulturen.
I sådana tider af yttre uppsving och af öfverskattning af alla de eröfringar, som då bruka firas entusiastiskt, blottar manskligheten gärna sina svagaste sidor. Under sådana perioder bli människorna genast lättsinniga och icke fromma och förledas att kasta sina gudar, sina ideal öfver bord, att utbyta det själsdjup, det hela lifvets förandligande, hvarförutan verklig kultur icke är tänkbar, mot en vaken praktisk kapacitet och en smidig intellektualitet, som under tider af höga konjunkturer visserligen befordrar hopandet af värden och deras rationellaste och njutningsrikaste utnyttjande, men vid bakslag lämnar den för sin gudalikhet förskräckta kulturmänniskan räddningslöst i sticket.
Dessa tider, som ännu aldrig frambrakt en världsåskådning, som skulle mäktat ge mänskligheten sedlig stadga, framprassa till och med hos flertalet af de bästa hufvuden en kolossalt förenklad världsbild och befordra en ytlighet, som är desto större, ju brokigare, ju rikare perioden ar på mångfaldiga sensationer, på nya, njutningsfulla lockelser. Enhvar, som med sitt lif går helt och fullt upp i perioden — vare sig han har att utstå en svår existenskamp eller under njutningar snyltar på den och i naturlig följd däraf alldeles går upp i fullföljande af de njutningsmöjligheter, som stå till buds — har helt enkelt ingen tid öfrig att på annat sätt sörja för sitt inre lif än med de gröfsta, enklaste formler. Världen, som under verkliga kulturperioder åtminstone för hvarje utvald ande städse varit ett problem, kan han ej uppfatta annat än som ett groft faktum, och huru öfvermattan rika litteratur och konst under sådana perioder än må vara på de bisarraste subjektivismer, skola de dock alltid umbära den fruktbringande, ideelt inriktade subjektivitet, som ensamt möjliggör stora synteser och klassisk alstring.
Dylika tiders konstnärer och diktare bruka därför sakna inre utveckling och framträda inför tidens brokiga förvandlingspanorama naivt som barn eller vildar, utan ståndpunkter och utan behof af ståndpunkter och inskränka sig till ett i bästa fall temperamentsfullt kopierande af tidens yttre företeelser. Men under sådana tidsskeden förvandlas forskaren, som ger på köpet sin gamla, nästan prästerliga värdighet, till en väl aflönad medhjälpare i teknikens och industriens tjänst. Han får anseende, äras och firas, så länge hans arbete låter omsätta sig på ett räntabelt sätt i praktiken eller så länge han kan användas som en dekorativ salongsmöbel i ett till god ton hörande modernt estetiserande.
Denna tidsanda, sådan denne svenske diktare mötte den hos oss, har han, såsom det redan betonades i det föregående kapitlet, helt visst icke gått upp i, icke gått under för, men det kan inte vara någon fråga om, att Strindbergs mest personliga själsliga problem, att hela smärtan af hans inre process och slutligen den stora katastrof, som gjorde hans utveckling retrograd, är att återföra tillbaka till för förelsen af denna vår tids materialistiska själlöshet.
Den klara positivistiska intelligensen och den kraftiga sinnligheten måste mäktigt attraheras af denna tid, från hvars innersta ihålighet Strindberg dock från första stund var skild genom den religiöst fördjupade, romantiskt grubblande sidan af sitt väsen.
Huru virtuosmässigt denne »modärne» man än förstod att röra sig på hvarje aktuelt område, var han dock från första stund ingalunda till den grad ett barn af tiden, såsom de, som voro samtida med hans första framträdande i Tyskland, uppfattade honom, för att sedan förkättra honom som »affälling», »fanflykting», så snart han upphörde att framträda som ursinnigt modern och så snart de utpräglade, »otidsenliga» beståndsdelarna af hans natur på ett stormande sätt gåfvo sig luft.
Skulle denna för så många öfverraskande utbrytning ha undvikits, så hade just den andra perioden af Strindbergs lif måst medföra en utjämning af de i detsamma kämpande, rationalistiska och religiösa element. Och detta hade endast kunnat ske då, om han, af alla tidens fenomen mäktigt gripen, hade funnit denna kultur genomträngd af idella element och infogad i ett organiskt helt af en mogen, allsidigt afvägd modern kultur.
Vi, det yngsta Tyskland, fattade icke då och kunde icke heller i våra sjudande och brusande vårkänslor fatta, att mästaren, som vi applåderade på scenen och af hvars romaner och noveller vi rycktes med, kommit till oss med samma faust-liknande trängtan, som vi hade bort lägga märke till hos det adertonde århundradets bäste män och för hvilken det endast finns befrielse eller katastrof.
Här kom en, som så färdig han än var, så märgfullt än hans tal dånar, dock först hos oss ville lära sig det bästa, en — »som med själen sökte grekernas land».
Men han fann icke Kants och Goethes Tyskland, icke Beethovens och Schopenhauers land, utan på ena sidan den »konsekventa» naturalismens Tyskland, på den andra sidan Wagnerismens och Nietzscheanismens. När sådana motsatser af den yttersta rationalistiska torrhet och den öfversvinnligaste, den innerligaste förmätenhet voro det enda vårt andliga lif hade att erbjuda — vandringar på en brant bergås med omätliga afgrunder på båda sidor i stället för en trygg väg, på hvilken man kunde marschera på raskt och målmedvetet — då får man icke förundra sig, att det slutligen kom till ett titanernas fall och att han, i stället för att underkasta formerna för de viktiga läror, som klart framgå ur en tragisk tvedräkt, en småaktig kritik, slutligen räddade sig undan tidens ohälsosamma tvedräkt in i första bästa religiösa idealitet.
Augusta Kindahl foto.
AUGUST STRINDBERG 1888
Dock äfven här riskerar jag att antecipera.
Vår diktare måste då i slutet på åttio-talet och början af nittio-talet instinktivt ha känt missförhållandet mellan det bästa och djupaste i sin natur och tiden, men suggestionen af den rent materialistiska tidsandan, som först i våra dagar småningom börjar att släppa efter, var då ännu så mäktig, att den hypersensitiva och osäkre jätten, som aldrig hade riktig tilltro till sig själf, icke, som det enda riktiga hade varit, gaf tidens estetiska och filosofiska omognad, utan sig själf skulden för sitt obehag. Och sedan besvikenheten i äktenskapet förgiftat och förvandlat hjärtat till is, drefs genom Strindbergs kulturåtrå den rationalistisk-positivistiska och framför allt naturforskaresidan af hans väsen till ytterlighet.
När nu Tyskland icke visar sig kunna bjuda den kämpande det förlösande ordet, öfverger han det till förmån för Paris och den på långa håll lysande franska kulturaffischen, bakom hvilken redan så många vandrare från norden sökt allt, för att endast finna ett med brokiga ordskal utpyntadt intet.
Då Strindberg begaf sig till Paris och gick sin tredje station i lifvet, sin Infernokris, till mötes, då var det redan för sent för en utjämning, som han under gynsammare förhållanden skulle kunnat finna just hos oss, då kunde icke heller Frankrike komma till hjälp med hvad det i verkligheten hade att ge. Det fanns då och finns ännu i Frankrike, hvars litteratur ligger i träda efter Zolas enstaka företeelse, ett element af högsta verkliga andliga kultur i verksamhet. Nämligen den modärna franska målarkonsten, de stora impressionisternas värld. Men vår diktare hade kommit på spänd fot med allt estetiskt. Strindberg hade af den konstfientliga tiden blifvit trängd så ur vägen, att ehuru han var dilettant och ehuru han, som ett par ungdomsarbeten bevisa, hade en ganska framstående begåfning som konstgranskare, icke kom i någon kontakt med denna sunda värld och icke förstod att från denna eminenta kulturskatt hämta någon vinst för sin utveckling.
Strindberg förblef äfven i Paris alltjämt sig själf. Han förblef alltjämt den sege nordgermanen, som först af den fullständigt extensiva, formglada romanska kulturen blef riktigt grundligt drifven tillbaka in i sitt inre. Ja, hans ställning till Paris har rent af något puritanskt, huru öfversvinnlig än den dityramb till »ljusstaden» var, som en gång råkade undfalla hans penna. Man finner då på det stora hela i honom en människa, som icke blott af sin svåra ekonomiska belägenhet, utan ock af hela sitt väsen afhålles från att gå upp i den miljö, hvari hon lefver. När han kom till Paris, var det icke som den, för hvilken det ännu återstod att besöka världstadens stora marknad, om han skulle kunna bli en objektiv åskådare af det modärna lifvet, eller därför att han i djupet af denna kokande krater spanat ut de få, men kraftigt verksamma historiska lagarna.
Paris har för denna mäktiga dofva själ en vällustig, men tillika ock en plågsam charm, är en sensation, ett mysterium, just hvad Rom på folkvandringarnas tid var för goterna, som helt säkert icke kallt analyserade den nedgående antikens anda och helt visst icke företogo något klokt urval bland de obekanta krafter, med hvilka de kommo i beröring.
Lika litet som de nämnda eröfrarne upptäckte den klassiska antiken, den antika andans lagbundenhet och fruktbarhet i ett kaos af förkväfvande inflytelser från orienten, lika litet fann Strindberg i våra dagars anglofila, af de gröfsta amerikanismer öfvervuxna Frankrike den romanska kulturens verkliga värde. Det klassiska Frankrike, såväl det politiska som det estetiska, förbisåg han alldeles för det moderna, hvars spetsigaste, farligaste utstrålningar han sedan i vild entusiasm gick med blottadt bröst till mötes.
Det skulle vara just något sådant, så i grund och botten ofranskt som ockultismen, som Strindberg fann i Paris, det visserligen till sin utbredning internationella, men till sitt ursprung anglo-amerikanska teosofväsendet. Oaktadt all sin förvirrade kabbalistik i själfva anordningen är det så ärkerationalistiskt, så i grund omystiskt, att det skulle fordras just en Strindbergs starka, djupa konstnärsskap för att öfverlefva äfven denna hårda stöt, ja än mer för att ur dessa pedantiska nebulositeters onda sfär slutligen hämta värdefulla impulser och de fina, komplicerade konstnärliga former, ur hvilka vår diktare så egenartadt uppbyggt sina mysteriedramer.
Men till en början utöfvade äfven här de obehagliga tidsinflytelserna sitt hämmande, ja fördärfliga inflytande, innan de blefvo öfvervunna, d. v. s. kunde bli neutraliserade genom Strindbergs oförstörbara konstnärskraft. Till en början var det just denna ockultism med sina okända tomtlika »makter», som lämnade material till den demonomaniska perioden af Strindbergs psykos, så att här dock icke finns den klyfta mellan diktarens höga bildning och den vulgära naturen i hans psykotiska illusioner, som d:r S. Rahmer, Strindbergs lika sakkunnige och grundlige, som estetiskt förstående bedömare, konstaterade från psykiatrisk ståndpunkt[1]. Mellan Strindbergs höga bildning och hans äkta, fullt allvarliga kunskapssträfvande och det vulgära, eljest endast hos helt primitiva människor iakttagna slag af skefva idéer, som genom hans kris drefvos upp på ytan, stod just denna ockultisms mäktiga tidsföreteelse. Då densamma i grund och botten ej är annat än den råaste materialism, som blifvit omkastad, är den helt visst vulgär, men förstår att till den grad virtuosmässigt begagna sig af en högst komplicerad logisk, »vetenskaplig» apparat, att grubblande och fantasifulla människor, som endast i en spontan konstproduktions dunkla stunder känna sig träda i beröring med det eviga, just här förvänta den fulla vissheten, just här löpa fara att förirra sig i krångliga tankelabyrinter, som slutligen föra till patologier eller till rent af barnsliga utnötta fraser.
Filosofen Strindbergs öde var besegladt, då detta vederfors honom, men icke konstnärens. — Den som är född realist och af Strindbergs rang kan med konstnärliga medel alltjämt göra det estetiskt förnimbart, hvilket som abstraktion, som kunskapsvärde är helt enkelt förvirradt och icke öfvertygande. Till och med djäfvulen, så upprörande dum, så vulgär, så löjlig han än med rätta förefaller oss, då vi möta honom i den kunskapsteoretiska kategorien, far, då vi träffa på honom i en motsvarande sagolik miljö, vore det ock den med sagodiktarens ögon sedda nutiden, för oss lugnt springa öfver vägen.
Öfverhufvud håller konstnären Strindberg stånd mot de parisiska teosofiska anfaktelserna på ett lika glänsande sätt som förr mot inflytelserna af den naturalistiska förvildningen och de antifeministiska tendenserna. Man finner t. ex. i »Inferno» och »Legender» en så underbart åskådlig och intensiv bild af Strindbergs parisiska miljö, att den knappast skulle ha kunnat gjorts bättre, om diktaren medvetet och i estetiskt själfändamål hade velat teckna den. Så som den alldeles i förbigående, men med säker hand blef uppskisserad, så som den omedvetet afsatte sig inom Strindberg, medan han från ett af de mest ofruktbara element i vårt moderna andliga kaos, ockultismen, hoppades lösningen af sitt mest brännande personliga problem, är den af en nästan oöfverträfflig lifsäkta och stämningsfull tjusning och är ensamt ett tillräckligt bevis på, att Strindbergs svåra patologiska kris, som när detta verk affattades knappast var öfver, lämnat hans konstnärsskap fullkomligt intakt. Och det är endast det det gäller, nämligen huruvida den centrala estetiska kraften fortfarande äger bestånd vid uppfattandet och skildrandet af inre och yttre tilldragelser, icke huruvida några som helst konventionella estetiska former bli förvändlade eller förstörda genom patologiska inflytelser.
Just det ville jag betona med hänseende till dr Rahmers skrift, hvartill jag nu hänvisar som en sakkunnig, autentisk framställning af vår diktares kris i Paris. Endast från en psykiater skulle som ett ovederläggligt biografiskt psykologiskt dokument kunna lämnas denna framställning af hela tillståndet, men framställningen erhöll ett alldeles särskildt värde, därigenom att det icke var någon i sitt fack förbenad, utan en humant och estetiskt genombildad läkare, som här yttrat sig.
Efter detta till hvarje Strindbergsbiografi värdefulla bidrag återstår för mig ännu åliggandet att belysa det i världsåskådnings- och tidspsykologiskt hänseende symtomatiska i denna kris, och skall det sista kapitlet af denna bok nästan uteslutande ägnas däråt. Här har jag att fullfölja diktarens lif ända till närvarande tid.
De rastlösa resor, som Inferno-patienten och den nu äfven i sitt andra äktenskap besvikne företar från Paris till Dieppe, från Frankrike till Sverige, därifrån till Österrike och därifrån tillbaka till Sverige, falla icke längre under synpunkten af en kultursökares upptäcktsfärder. De äro nu verkligen en själslidandes panikartade flykt, kringirrandet af en fältherre, som af sina trupper lämnats i sticket, på det af fienden behärskade slagfältet.
Icke af mystiska makter, utan af orsaker, som i fråga om kontrollmöjlighet lämna ingenting öfrigt att önska, blir Strindberg fördrifven från våra väl tempererade kulturbreddgrader. Med sönderbrutna vapen och djupa sår öfverger han skådeplatsen för sin grandiosa kulturkamp, men först genom hans kamp har situationen blifvit klargjord och genom hans oförbehållsamma offrande af sig själf till hvarje form af tidsandan, till dess rationalistiska, såväl som till dess ockultistiska, har denna tidsanda tvungits att demaskera sina positioner. Strindberg har lefvat för alla tider, om vi ur hans forcerade upplysningsstrider hämta lärdomen om huru svaga dessa positioner äro — för våra friska, oförbrukade krafter. Må de efterföljande kolonnerna för tidsöfvervinnarens lagrar aldrig förgäta den raske pioniären, som under outsägliga mödor bröt väg för segern och slutligen stupade ärofullt i breschen.
Från denna andliga svenska invasion återstår mera för det skandinaviska norden än från Gustaf Adolfs politiska: Genom Strindberg och endast genom Strindberg blef Sverige en modern litterär stormakt.
Hjälparen från norden kunde visserligen icke ingjuta sin anda i var nya protestantism, i vår frambrytande nya världsåskådning. För oss kan Strindbergs roll i den moderna själskampen, i kampen mot en ytlig, mellan gammalt prästsvek och en ny tids materialistiska ateism fördelade tidsandan icke vara någon uppfyllande, fullbordande, utan endast en uppeldande, lärorik och riktningen indirekt anvisande. Och detta bekräftas äfven fullständigt af diktarens senaste utvecklingsfas, som vi, i hvad den icke har direkt att göra med det religiösa problemet, vilja behandla i ett sammanhang.
- ↑ Jfr August Strindberg, eine pathologische Studie von S. Rahmer. Grenzfragen der Literatur und Medizin in Einzeldarstellungen. Heft. 6. (Ernst Reinhardt, Munchen 1907).