August Strindberg (Esswein)/07
| ← VI. Biografiskt |
|
VIII. Strindbergs Förhållande till Religionen → |
VII.
STRINDBERG OCH
HISTORIEN
VÅRT ÄMNE VARE ALLTSÅ: STRINDBERGS förhållande till världshistorien, hans uppfattning af historiens filosofi, hans betydelse då han i diktens form behandlar historiska ämnen.
Äfven här, och på detta område väl mest och tydligast, framträder hos honom en öppen klyfta mellan teori och praxis. Äfven här ha de primära förhållandena karaktären af delvis förståndsmässigt konstaterande, delvis mystiskt-estetiska, men i båda fallen omedelbara, starka upplefvelser, till hvilka sedan en själssjuk, oskicklig grubblare närmar sig sällsam och blyg och görande sig all möda att genom reflexion lösa upp sina omedvetna inre syners skönaste värden i deras minsta beståndsdelar, att forska sin hemlighet till döds.
Äfven här spökar alkemisten Strindberg, som icke erhåller det artificiella, nya värdet, som dunkelt föresväfvar honom, utan upplöser hela tackor af det egna guldet i dunster. Men slutligen kan han ändå verkligen lägga framför oss en väldig klump af sin naturliga ädla metall, oaktadt alla de lidelsefulla bemödanden han gjort att hyperkemistiskt och ockultistiskt pulvrisera det. Äfven har gick en Saul ut för att söka en abstrakt ideologisk åsninna och kom hem med ett verkligt konungarike af de mest konkreta och starkaste konstnärliga effekter.
Crescente vita crescit morbus et sanitas.
I överensstämmelse med denna sats stegrades med Strindbergs hela lefnadsrytm såväl de konstnärliga som de ideologiska, de objektivt värdefulla som de blott subjektivt intressanta dokumenten angående hans förhållande till världshistorien. Och slutligen ligger för den återblickande betraktaren en utomordentligt karaktäristisk utvecklingsväg klar och öppen, som vi, med den kännedom vi redan ha om Strindberg, säkerligen skola förnimma som den enda, som motsvarade hans väsen, den enda som han kunde gå.
Vägen mot höjden, d. v. s. till Vasasagan och till Gustaf Adolf, börjar harmlöst i angenäma dälder, stigen, som sedan med ens stiger brant upp mot det ovanliga, börjar precis som den, hvilken från Blomstermålningar och djurstycken förde upp till »Skogarnes skog». Här som där, i naturen som i historien, börjar Strindberg som fenomenalist for att sluta som fenomen.
Det är alldeles samma människa, som i »Djurstycken» med kärleksfullt intresse uppspårar växternas färgolikheter och djurens lefnadsvanor och egendomligheter och som nu i »Svenska öden och äfventyr» hopar ett lika imposant öfverflöd af kulturhistoriskt material och söker upp förgångna tiders svenska bonde, småborgare, adelsman, präst och konstnär i deras lif och verksamhet, studerar dem i deras miljö, hvars brokighet och formrikedom ha för författaren mycket mer tjusning än människorna, som röra sig inom den, eller till och med den mänsklighet, som står bakom dem.
Historien, sådan den trader emot oss i detta första dokument af Strindbergs historiska litteratur, är för den unge, ännu osammansatte Strindberg helt enkelt ett stort kuriositetskabinett, öfver hvars mångfaldiga föremål han har konstnarens och samlarens helt naiva och obrutna glädje, som icke af något lockas till fördjupande af de spontana driftlika förbindelserna, som förena honom med hans studievärld.
Hvad som i »Svenska öden och äfventyr» förutom detta första, ursprungliga iakttagare- och konstnärsskap kommer till orda, är endast den aktuella Strindberg, inom hvars svenska horisont det brusande nya Europa med sina problem och sina jäsande nya tankar småningom tränger in. Under denna diktares hand, som sedan skulle allt våldsammare gripas af tidens ström, ja slutligen föras omkring i den som i en hvirfvel, erhålla de historiska typerna understundom tyst och obemärkt och utan men för den estetiska verkan modärna drag, och den psykologiska timbren i dessa »öden och äfventyr» klinga med rika ackorder på ett för nya tider helt specifikt sätt.
Den differentierades och förfinades, men därför ock i sin lifskrafts kärna försvagades hjälplöshet och öfvergifvenhet i den brutala materiella existenskampen, den vidtskådande, ideelt anlagde reformatorns martyrium i ett vid gamla missbruk segt fasthängande samhälle, den öfverlägsna, uppfinningsrika intelligensens tragikomiska lidanden under auktoriteternas ogunst, hvilka, till och med då det skulle bringa dem och världen de påtagligaste fördelar, spärra in det sunda framåtskridandet, det förbrytarskap, som samhället själft frambringar för att sedan högtidligt och under missbrukande af en väldig etisk patos förklara det fredlöst, naturlighetens våldförande till förmån för civilisatoriska och politiska särintressen, den heta lidelsefulla driftens kamp mot ett stelt och invärtes ihåligt formväsende — allt sådant är inga ämnen för en diktare, hvilken som en laudator temporis acti ställer den gamla goda tiden mot den demoraliserade nutiden. Sådana grundtoner i de historiska novellerna röja visst icke den falska reaktionära idealism, hvars största glädje, hvars exklusiva, framför allt hvarje estetisk verkan uteslutande tendens är att kasta en förgången tids optimistiskt imaginära värden som en knölpåk mellan benen på den raskt framåtskridande tiden.
Sa ofördjupad, formglad och plastisk denna konstnärliga praxis än är, så ligger visserligen redan på botten af densamma fröet till en uppfattning af historien, om än Strindberg icke upptog och utförde den vidare: Nämligen iakttagandet af den sanning, som den populäre Ben Akiba uttrycker med sitt »intet nytt under solen», det »tout comme chez nous», som så ofta tränger sig på oss, när vi gästa det förgångna.
Världshistorien göres ju af människan, af ett väsen alltså, som trots alla kostym- och idéväxlingar under de olika perioderna från första början ända till innevarande dag förblifvit sig likt i sina väsentligaste grunddrag, i alla element, som äro utslagsgifvande för förhållandena människorna emellan, och som äfven i all evighet skall förbli sig likt däri, huru otroligt vi än för öfrigt må skilja oss från hvarandra.
Fröet till denna uppfattning, sådan den ligger på botten af »Svenska öden», är aningen om en historisk lag, som i full belysning af det filosofiska medvetandet endast skulle kunna afspegla sig som en materialistisk uppfattning af historien. Med denna aning var tidsmänniskan Strindberg omedvetet, men afgjordt på väg att ansluta sig till ett tidsvärde, till ett andligt parti i våra dagar, alldeles som han med den rationalistisk-materialistiska nyansen i sitt naturforskarskap en tid bortåt lutade åt den riktning, som genom sin extrema utbildning, genom det tyranni, den slutligen utöfvade, blef till sådant men för vår tidsandas fördjupning och värdighet.
Som redan förut betonats och nu skall bli oss här fullt tydligt, var Strindberg helt visst materialist och rationalist — men han var det helt visst icke på samma sätt som våra tiggarhögfärdiga nykterhetsfanatici — utan som estetisk positivist, som konstnär, hvilken af företeelsernas brokiga yta med dess estetiska intryck afhölls från att tränga djupare ned och hvars filosofiska fattigdom alltså var afvigsidan af estetisk rikedom.
Ännu en sak: Denne jätte visste aldrig riktigt, huru stor han var, eljest hade det aldrig senare kunnat falla honom in att pinsamt skämmas för att han stått i berättigade tidstankars tjänst och endast under krampaktiga anfall kunna erinra sig sina förbindelser med »dyngherrarne».
Men låt oss fullfölja vårt ämne medelst en parallell mellan Strindbergs förhållande till naturen och historien:
Strindbergs naturfilosofiska aningar voro från första stund medvetna, voro mindre aningar än känslan af den lagbundenhet, som han dunkelt förnam bakom världshistoriens kolossala material. Därtill kom, att hans naturvetenskapliga material var rikare än hans kulturhistoriska och att det är karaktäristiskt för naturprocesser och naturföreteelser, att de mycket tydligare blotta sina lagbundna relationer än det är fallet med historiska fenomen. Den i grunden såsom riktad på det faktiska oandlige och ofilosofiska konstnärspositivisten inom Strindberg behöfde mycket lång tid för att hos andliga ting öfverhufvud upptäcka ens möjligheten af lagbundenhet i hvad som sker, medan det hos naturföremålen ofta ligger i öppen dag och där i hvarje fall kan experimentelt kontrolleras och med siffror uppvisas.
Var det nu icke diktarens sak att åvägabringa detta bevis för sina naturfilosofiska aningar, så arbetade hans ande på detta mera bekanta och hans anlag mycket mer motsvarande område dock mera intensivt än på det kulturfilosofiska. Så uppstodo med uppsatserna i »Sylva Sylvarum» värdefulla, konstnärliga symboler för Strindbergs naturfilosofi, medan motsvarande konstnärliga derivata för hans historiska tänkande och kännande, hans historiska dramer, skulle uppstå först mycket senare och först på omvägen af ett abstrakt ideologiskt grubblande komma till stånd, och titeln på detta dokument är »Den medvetna viljan i världshistorien».
Strindbergs senaste publikationer, Blå böckerna, ha helt visst lämnat oss ett klart bevis därpå, ty äfven ett sådant värdeföremål som »Sylva Sylvarum» steg upp ur de kaotiska ångorna från en förvrängande ideologisk häxkittel alldeles liksom värdeföremålen »Gustaf Vasa» och »Gustaf Adolf», så att om Strindbergs största lifsfrukter såväl på det naturfilosofiska som på det historiska området gäller fullständigt det »inter fæces et urinas», som nu en gång för alla är ett oundvikligt valspråk för alla födelseakter.
Af högsta intresse såväl för det psykologiska som för det estetiska bedömandet af diktaren är det härvid af högsta intresse, att detta förhållande, som jag redan angaf i andra kapitlet beträffande »Röda rummet» och »Utopier», visar sig vara ett konstant förhållande, hvilket genomgår vår diktares hela lifsgärning. Om jag här skrifver upp:
| Röda rummet = | Sylva Sylvarum = | Gustaf Vasa Gustaf Adolf |
| Utopier | Blå böckernas naturvetenskap |
Den medvetna viljan i världshistorien |
Så inses tydligt, att vi ofvanför bråkstrecket, hvilken matematiska symbol här tillika är en moralisk sinnebild, öfverallt ha Ano-Strindberg, men under det Kato-Strindberg[1]. Ofvanför strecket; konstnären, den sunda starka naturkraften, som harmoniskt i sig omfattar äfven alla mystiska samt de bästa af Strindbergs religiösa tendenser. Under: grubblaren, ideologen och rabulisten, den doktrinäre fanatikern och fantasten. Alltså hela den stora sjukdomen, sådan man nu en gång måste dras med den som på köpet jämte denne kraftige andes stora sundhet.
Nämnda historiskt-filosofiskt menade, men i verkligheten, äkta Strindbergska essayer uppstodo 1902—03, alltså efter Infernotiden, och äfven om skriften endast indirekt röjer tecken från den krisen, så kan man endast begripa den som en följd däraf och af den religiösa reaktionens väsen, hvarmed Strindbergs psykos förklingade. Utan Infernokrisen skulle icke denna skrift kunnat bli af, åtminstone icke i den form hvari den föreligger. Den är på ena sidan mycket för subjektiv, för att vara vetenskaplig, men på andra sidan för flyktig och kursorisk för att lämna ett ihållande estetiskt intryck.
För den, som förstår att med Strindbergs hela personlighetskomplex för ögonen läsa den riktigt, erbjuder den helt visst mer än nog af intresse, framför allt redan af den grund att ur denna bisarra af underbara enhörningar och tragelafer[2] uppfyllda småskog vägen för omedelbart till de Strindbergska historiska dramernas imponerande skogsdom.
Om arbetet således endast inom våra teosof- och spritistkretsar kan på allvar gå och gälla för filosofiskt, så far man dock därför inte underskatta dess värde. Detta ligger däri, att det ger oss en synnerligen omedelbar inblick i diktarens verkstad, som vi visserligen finna till den grad ostädad, att vi ej kunna annat än att ånyo förundra oss öfver Strindbergs diktarkraft, som icke ens kan lida något afbräck af hans förargligaste laisser-aller som tänkare.
Huru mycket än grubblaren Strindberg må stå med båda fotterna i det absurda, så behöfs endast ett inspireradt ögonblick, för att han skall höja sig högt öfver sig själf och med en sömngängares säkerhet finna just de värden, från hvilka hans förvildade reflexioner alltjämt föra honom bort på obanade stigar och djupt in i töcknet.
Den ifrågavarande skriftens egenart karaktäriseras kanske bäst därigenom, att man säger: Strindberg skulle ge uttryck åt en religiös-estetisk stämning beträffande världshistorien, men lyckades icke därmed, emedan han misstog sig om medlen och emedan han ville och ansåg sig bjuda vetenskaplig insikt, där det endast skulle kunnat vara fråga om det suggestiva förmedlandet af ett känslovärde.
För att uppvisa sin förmenta historiska lag, den hela världshistoriska processens ledning af en medveten vilja, betonar Strindberg till en början laglösheten, den blinda godtyckligheten i de historiska händelsernas förlopp och dröjer sedan med desto mer mystisk innerlighet vid alla de punkter, där ur detta om en röfvarhistoria erinrande kaos stiga upp aningar om en förborgad ordning.
Allehanda företeelser, som ge impuls till forskande efter, till sökande och finnande af historiska lagar, problem, som den unge Strindberg i sin naiva fenomenalism utan att se upp gått förbi, bildandet af världsmonarkier och universella religioner, samtidigheten af stora andliga framstegsrörelser på vidt aflägsna kulturzoner, rytmen af centralisation och decentralisation, af enande och splittrande, uppåtstigande och nedgång — allt sådant fattades visserligen af den äldre Strindberg som problem, men han ryckes kritiklöst med af känslan att vara förborgade lagar på spår och drifves till summariskt häfdande af en lag, där den verkliga historiska forskningen hand i hand med
Lina Jonn foto.
AUGUST STRINDBERG 1897
utvecklingstanken skulle finna många lagar i verksamhet och formulera dem.
Men Strindberg rent ut afvisar utvecklingstanken, ehuru de lagar, till hvilka den for, endast om de uppfattas groft mekaniskt, föra till en själslös-materialistisk uppfattning af historien. Han förstår inte att på något annat sätt skydda sig mot de orosanledningar, som världshistorien, uppfattad som en blott tillfällig gestaltning, skulle medföra för honom, än genom att taga sin tillflykt till den helt uppenbart banala ändamålstanken, hvarmed han, såsom det framgår af några ställen i själfva skriften och framför allt af den förnäma konfessionslösa hållningen i de senare historiska dramerna omedvetet ställer sig helt och hållet på den kristna genomsmittade teologins låga, fullständigt antropomorfistiska ståndpunkt.
Denna »medvetna vilja» är nämligen nu en gång alls ingenting annat än den käre gamle Gudfader, som — en verklig karikatyr af den mäktiga kosmiska principen som betjänar sig af naturlagarnes mekanik måhända snarare till sitt vardande, till sin fullbordan än teleologiskt — från en liten hufvud- och residensstad, alldeles som en duktig landsfader regerar öfver jorden och om hvilken vi helt enkelt skola lojalt tro, att han äfven med de besynnerligaste åtgärder ej åsyftar annat än vårt bästa.
Det är en urgammal teleologisk, skolastisk teologi, som möter oss här i omhöljet af den mest modärna, med vetenskapliga termer späckad mystik. Hvad Strindberg här håller på med är intet mindre än filosofi, det är äkta sannskyldig ockultism, till hvars väsen det ju hör att ur helt och hållet naiva och efterblifna känsloinnehåll och de nyaste, »mest vetenskapliga» tankeformer frambringa chimäriska bilder. Det är en teosofisk uppfattning af historien, som lämnar ingenting öfrigt att önska i fråga om pessimistisk tröstlöshet, då den icke riktigt uppskattar vare sig mänsklighetens eller framåtskridandets begrepp, då den icke statuerar några förpliktelser för individen gent emot det allmänna, icke känner till några som helst pedagogiska konsekvenser och öfverhufvud icke vänder sig till vår kulturvilja, utan blott till vårt metafysiska behof. Men detta blir dock till sist föga betjänt därmed, att vi skola känna oss som meningslöst agerande automat-statister i ett teaterstycke, hvars plan vi icke känna, ja hvars språk vi icke förstå.
Långt ifrån att genom sin i stort, ja i bisarrt gigantisk omfattning bedrifna vaticinatio ex eventu ha afslöjat några lagar eller ens den centrala lagen i världshistorien, bevisade Strindberg genom sin uppsats om den medvetna viljan endast, att för honom den realistisk-positivistiske konstnären, som eljest förhållit sig naiv i afseende på formerna och företeelserna, hade plötsligen i följd af hans själskris lagen, som låg bakom denna fenomenvärld, blifvit en fruktansvärd sensation.
Men tillika visar tilldragelsen, om vi psykologiskt belysa den bättre, på nytt allt det grandiosa i det egocentriska diktarväsen, som från sin lilla vrå på jorden räcker ända upp till stjärnorna och, om än ovist, dock med en partiskhet, som imponerar genom sin energi, upphöjer den egna subjektiviteten till världslag.
Det kan nämligen alls icke vara underkastadt något tvifvel, att Strindberg hämtade den transcendenta fatalismen ur sig själf, för att använda den på världshistorien, att han på ett sätt, som senare i dikten bar de bästa frukter, projicierade sina allra mest personliga själsliga upplefvelser på historien.
Innan nämligen Strindberg uppställde sitt påstående om en världshistorisk försyn, hade han upplefvat en individuell försyn och hade sa tydligt, som det gärna var någon möjligt, nämligen i psykosens exaltation, kommit till medvetande om »den skenbara afsiktlighet i individens öde», som Arthur Schopenhauer ägnat en af sina mest djupsinniga uppsatser.
Om man påminner sig motsvarande ställen i »Inferno», där för den sjuke diktaren till och med de mest betydelselösa och hvardagliga tilldragelser bli »Guds fingervisningar», där på gatan funna papperslappar, kvistar, egendomligt formade stenar o. s. v. fungera som »den medvetna viljans» budskap, så ser man tydligt, huru strax efteråt i nämnda historiska essayer pånyttfödelseinstinkten, huru vis medicatrix naturæ är i verksamhet för att spela öfver den psykiska dissociationen på det allmänna och objektiva och dymedelst öfvervinna den oroväckande känslan af det tvångsmässiga, af det patologiskt stegrade i den individuella förnimmelsen af försynen. Hvad som i går var lifsfara och vansinne är nu, då det med känslan förlagts in i det stora och allmänna, metod, hjärtestärkande filosofi. — Åter igen se vi här i Strindbergs litteratur Strindbergs själfläkning och en instinktivt tillgripen hygienisk åtgärd.
Men så länge den på detta vis är en vehikel för personlig nödtorft, kan den naturligtvis icke ha någon objektiv estetisk verkan. Visar sig denna estetiska verkan, så finna vi då icke längre något spår af grubblaren, af ideologen, utan alltjämt åter konstnären.
Visade sig historien på det stora hela som ett odugligt föremål för att där framföra hvad Strindberg lärt sig från sin »Inferno»-katastrof, så dugde de utdrag, som han som dramatiker hämtade därifrån, desto bättre därtill.
Mätta på klumpiga, vidtomfattande kollektivväsen, på folk och kulturperioder, kunde de individuella, religiösa och etiska upplefvelserna från kristiden återigen användas på individen. Icke i form af abstrakta principer, men väl här i sina mera iögonfallande företeelser, i sina bärare och representanter erbjöd världshistorien diktarens gestaltningsdrift ett reelt och påtagligt stoff, ty här var det människor, den bjöd förkunnaren af mänsklig upplefvelse och mänskligt lidande. Historiekännaren Strindberg lämnade färgen och den historiskt äkta yttersidan på sina gestalter, men själfkännaren Strindberg gaf dem den inre strukturen, själen. Och på det sättet kom i konstverket till stånd en förmätning af objektiva och subjektiva element, som icke kan tänkas skönare och fullkomligare, och Strindbergs framstående historiska dramer, framför allt Gustaf Vasa och Gustaf Adolf, tillhöra det bästa, som världslitteraturen har att uppvisa på detta område.
Den klassicitetens anda, som genomgår dessa tidlösa, högt öfver alla nutidsandans söndersplittringar höjda verk, är så litet reaktionär som möjligt. Den är i intet hänseende epigonartad, är mycket mer än en blott utvärtes formel klarhet och fulländning.
Diktaren, som står bakom dessa majestätiska skapelser, har genomgått en stor förvandling. Han var tidsmänniska, var komplicerad, för att sedan åter bli människa i enkel, pregnant och i den tidlösaste bemärkelse. Storheten i hans lifsuppfattning och hans behärskade etiska patos bero helt visst icke pa nagon »tendens till motjaget» och ha ingenting att skaffa med de retoriska fejder, hvarmed våra yngre dramatiker med historisk läggning söka under larm öfvervinna egen inre tomhet och ihålighet. Den ande, som här mottager världshistoriens invigning, bedrifver därför intet gyckelspel med hjältekostymer och hjälteståndpunkter och eftersträfvar ingen konstlad stegring af sin lifskänsla genom att på ett löjligt sätt själfidentifiera sig med öfvermänskliga gestalter. Han närmar sig mänsklighetens representanter med ingen större och ingen nngare vördnad, än den man är skyldig hvarje sann människa.
Strindberg har om hjälteväsendet endast den äkta mänsklighetens uppfattning. Där en naturalist såsom den kammartjänare, för hvars kammartjänaresjäl det helt visst icke finns några hjältar, gör sina gestalter ordinära, för att göra dem mänskliga, och där en romantiker förvränger dem till öfvermänskliga, för att under den teatraliska purpurn dölja sin egen undermänsklighets nakenhet, där träffar Strindberg alltjämt den riktiga blandningen af andlig gudomlighet och animaliskt driftlif, af frihet och beroende. Oaktadt all noggrannhet i den individuella karaktäristiken är det alltjämt endast människan, som är hjälten i hans historiska dramer.
Enligt »den medvetna viljans» teori skulle man ovillkorligen mena, att Strindberg hade måst komma till ödesdramat, till denna olyckliga romantiska konstpraxis i etiskt försvagade perioder och hos invärtes haltlösa diktare, hvilka förlägga den dramatiska utvecklingens driffjädrar från den sedliga personlighetens område till mystiskt aningsfullt töcken och till de dogmatiska formlernas område. Men detta förhindras just genom samma klyfta, hvarigenom teoretikern och praktikern, ideologen och konstnären inom Strindberg äro så vidt skilda från hvarandra.
Vill man se till hvilken grad det var förhållandet, så iakttage man endast, huru fint t. ex. i mysteriedramat »Påsk» gestalten Lindqvist, huru mycket än hans ödeslika uppträdande må för den ytlige betraktaren erinra om en deus ex machina, är psykologiskt motiverad och huru underbart klart i »Gustaf Adolf» hjältens öde framgår ur hans karaktär. Aldrig ännu har diktaren låtit förleda sig att skapa ett konstverk som exempel till sina teorier, med hvilka han endast då slår omkring sig, när vägarne till en bevisning i diktens form äro spärrade. Ännu aldrig har Strindberg genom sitt teoretiserande upprest konstlade hinder i sin väg. Om man ser bort från de naturliga, i hans mänskliga väsen grundade hindren, har han haft nytta af sina reflexioner, därigenom att de än direkt, än indirekt objektivera dessa hämmande faktorer.
Från den ungdomligt våldsamma samhällskritiken i »Röda rummet» är vägen helt visst lång till den mogna toleranta mänskligheten i de historiska dramerna och deras humanitet, som under vår klassiska litteraturperiod helt visst skulle ha funnit mer förstående än i vara dagar, då man på sin höjd förmår uppfatta det historiska som historiett. Men i grund och botten är här som där verksam samma starka, för Strindberg så karaktäristiska, etiska känslighet. Bakom den ungdomlige satiritikerns karikatyrartade paradoxer var den, om an parad med det lycksaliga ofelbarhetsöfvermod, som nu en gång tillkommer ungdomen, verksam alldeles på samma sätt som här. Endast med den skillnad att den nu pröfvad och luttrad blifvit mild och öfverseende och i stället för piskan nu med lugn hand pekar på de dynamiskt etiska lifslagarna.
Under de svåra sjukdomstiderna och efter syndfullhetsmaniens fruktansvärda exaltationer har denna etiska känslighet fördjupat sig. Den har ödmjukt lagt bort sina hogfärdiga later och afstått från karaktären af att vara en hejdlös ideel fordran, sa snart dess bärare insett, att man icke far af andra begära mer än man själf kan prestera.
Samhällets nitiske tuktomästare, som i den kränkta gudomens namn utöfvade ett mandat, som endast hans goda vilja och hans skarpa blick för det ratta hade gifvit honom, blef salunda förvandlad till en mänsklighetens lugne och allvarlige lärare. Och äfven utan alla själfbiografiska bekännelseskrifter skulle denne lärares värdiga hållning ha öfvertygat oss om, att det var hans rätta kall och att han själf upplefvat och lidit allt det negativa, för hvars följder han varnar.
Och när nu han, som blifvit god och mild, dock återigen för en gång griper till de gamla, sjufaldt förgiftade vapnen, när Strindberg låter sina mognaste historiska dramer tätt efterföljas af en så bitter tidsbok som »Svarta fanor», så är det helt visst icke ett återfall, utan endast utöfvandet af tragikerns gamla goda rättighet, som gör, att han med ett groft satyrspel hvilar ut sig från sin etiska patos — som är desto mer ansträngande, ju mer äkta den är. Äfven om den boken vida tydligare, än ogrannlaga kritiker gjort sannolikt, vore en afräkning med personliga ovänner, så står den, särskildt på grund af den mästerligt formade Zakriskaraktären, som konstverk mycket för högt, för att man skulle få förvisa den ur den rena sfär, som Strindberg genom sina historiska dramer skapat kring sig.
Om han likväl icke helt och hållet går upp i denna sfär och endast så att säga sön- och helgdagar är fullt vuxen den höga ståndpunkt, dit lifvet upphöjt honom, så ligger skulden härför icke hos diktaren Strindberg, utan hos den ödets egendomliga skickelse, som med denna diktare nu en gång för alla i evighet hopkopplat en processmakare och en ideolog. Hvad nämligen Strindberg egentligen vann med sin Infernokris och hvartill denna vinst förpliktar honom, därom har han endast en aning, men uppfattar det icke fullt medvetet. Endast i sina historiska dramer och i sina legendartade mysteriespel har han omedelbart framställt och omsatt det i konstnärligt värde. Ingenstädes har han själf insett och teoretiskt formulerat och utsagt det.
Denna sin etiska känslas mognad och fulländning benämner han själf en religiös förvandling, men då han vill berätta om den och då han icke kan omedelbart konstnärligt dokumentera den, ställer han endast logiskt-dogmatiska partiåsikter mot hvarandra, hakar sig fast vid intellektuella världsåskådningsantiteser, så att hans förklenare ha lätt spel att framställa honom som en andligt bruten omvänd människa. Den gamle kämpen, den kamplystna eldsjälen med sin egen osaliga böjelse för det ovillkorliga, sitt absurda, omänskliga »antingen-eller» framställer äfven här med egen hand bilden af sitt verkliga väsen och upphetsar sig vid ett konstrueradt dilemma ända till själfförbränning.
Samma ande, som nyss från en oerhörd höjd öfverblickat lifvet i dess upphöjda totalitet, i en harmonisk samklang af dess splittringar och motsatser, synvidden af en enda stor etisk utjämningslag, står strax därpå åter midt i dagens tomma och det väsentliga städse förbigående meningsskiften. Ty »Gustafs Adolfs» Strindberg är ock, så paradoxt och obegripligt det än förefaller oss, Blå böckernas författare och är som sådan allt fortfarande partiman i den meningslösa kampen, här rörande vetandet och där angående tron. Prästen, som i alla lifvets förvecklingar och trångmål hänvisar oss till vår skuld som det bindande och till vår botgöring som det lösande, har i historiens makrokosm afslöjat samma sedliga lag som i vår individuella tillvaros mikrokosm. Magern, som med den i nitälskan luttrade själens siargåfva genomträngt tiderna, är genast åter den gamle bitande häxmästaren, som med dunkla besvärjelseformler vill klämma efter hvar och en som försmår hans fantastiska mixturer.
Den sedliga pånyttfödelsens sköna jämnmått, sådant det tog sig uttryck i nämnda dramer, förvrängdes nästan samtidigt i dessa dagböckers konkava spegel å nyo till hela den vilda förvridna gotik, som endast hade värde som ett öfvervunnet utvecklingsstadium, som en dyster folie till det klara ljus, som utstrålar frän Strindberg i hans bästa stunder.
Här står framför oss en Faust, som icke om den dunkla jordanden, utan om alltets ljusa ande skulle kunna säga de vemodiga orden:
Men hålla kvar dig — nej då svek min kraft.
Här är en Faust, som endast liksom i drömmen upplefvat luttring och som endast liksom i en dröm talat om det oförgängliga värdet, som måste med fullaste medvetande och dånande patos slungas i ansiktet på vår tid.
Visserligen var här på historiens område Strindberg genom sitt verk närmast sin och tidens fulländning. Här är han närmast, och vi hoppas af hjärtat, att det må vara honom förunnadt att ännu sent i sin lefnads aftonglans och förnimbart för alla, icke blott för dem, hvilka förstå den röst, som talar från konstverk, utsäga det ord, som fördrifver demonerna, i stället för att ersätta dem med tomtar och att med mörka intoleranta teologdogmers Belzebub utdrifva det materialistiska gudomlighetsafklädandets djäfvul.
Eller skulle det just ha varit Strindbergs mission att inför oss så tydligt och vid sidan af hvarandra genomlefva de båda extrema andliga existenserna, den dystra gotiska och den ljusa hellenska, att vi, som nu för tiden äro så hågade att förena det oförenliga, nu ändtligen måste afgöra, hvart vi vilja höra. — Skulle denne, som är modärn κατεξοχην ha haft till uppgift att gå till ända en väg, som eljest skulle ha fört ännu många i frestelser, för att där inklämd i ett oupplösligt dilemma aflägga vittnesbörd om, att det nu för tiden endast finnes två möjligheter: antingen att oförbehållsamt hänge sig åt tiden, hvilken inte vill någonting utöfver och bortom sina fackskickligheter och sin absoluta rationalism — eller afsäga sig denna värld och alla dess frestelser och vilja andan, hvarifrån den dock icke på längden kan vansläktas, den anda, hvarigenom vår förgångna tid äfven utan snälltåg och automobiler står så tornshögt öfver den obeständiga och med alla små, yttre maktmedel så hjälplöst fattiga nutiden.
Det skulle öfverhufvud inte finnas något Strindbergsproblem, utan det viktigaste andliga problemet i vår tid låge löst och vår tid skulle vara öfvervunnen, om för Strindberg historien i tid fått ett medvetet, principiellt värde.
I fråga om hvarje nutid förefinns ju möjligheten att antingen vara en naivt mottagande, realistiskt skildrande fenomenalist eller att genom förgångna tider vara en lärd kännare och kritiker. De mått, historien ger oss och som ensamma kunna bevara oss från att bli tidsandans offer, äro ingalunda några arkaistiska och föråldrade. De äro intet annat än de eviga, oföränderliga lagar, som vi se verksamma genom alla tider, genom alla kategorier, och de uppenbara sig visserligen alltid i en förvirrande mångfald af nya former och utpräglingar, men alltid med samma obevekliga nödvändighet.
Dessa kosmiska lifslagar äro så väl af dynamisk som sedlig natur. Genom sin mekanik stå de i förbindelse med hela världen utanför oss, men genom sin etos med de innersta driffjädrarne till hvad vi göra och underlåta. Egentligen äro de den gudom, som vi ha att upptaga i vår vilja, för att kunna finna oss i att se världskroppar kretsa öfver oss i stället för en förnuftsvidrig Gudfader med hans familjära omsorg.
För de själar, som blifvit delaktiga af en sådan historisk invigning, kunna icke förekomma några sådana strider som de, i hvilka Strindberg slog omkring sig under de bästa åren af sitt lif, icke den vilda kamp med tidsandans spöken, som endast för den ensamme, den för sig själf ställde äro hemska, men för den, som vet sig i förbund med mänsklighetens samfällda andligtssedliga erfarenhet, ej äro annat än blotta fantomer.
Äfven den mest modärne konstnär och diktare, d. v. s. den som har den mest lefvande glädje öfver vårt nutida lifs karaktäristiska nya former och fenomen, reder sig inte utan detta historiska sinne, såframt han skall inordna sig i historien, själf bli historisk och skapa något beståndande.
Därförutan är han räddningslöst hemfallen åt företeelserna och deras spöklika mångtydighet och dömd till den fenomenalism och naturalism, som står och faller med hvad som tillfälligtvis förefinnes af sedligtsandligt värde i de af dem kopierade föremålen.
Denna naturalism kan hos ett rent och naturen närstående folk och i osammansatta, lugna kulturperioder afspegla estetiska värden, men i sådana komplicerade, förvirrade, befläckade tider som våra och i den moderna kulturlösa civilisationens sköte kan den ej skapa några etiska-estetiska värden.
August Strindberg hade utomordentligt stora chancer att i denna värld förbli naturalist och fenomenalist, och om han oaktadt sin starkt utpräglade håg för enskilda fall, som föranlät honom att efter de historiska dramerna skrifva »Historiska miniatyrer», blef något förmer, så har han fördet framför allt att tacka sin moraliska hypersensibilitet. Den ersatte hos honom nämnda historiska sinne, den dref honom ut att söka efter lagbundenhetens och meningens element bakom det blott fenomenala.
⁎
Just här skulle väl nu lättast kunna anknytas, hvad som ännu kan vara att tillägga angående Strindbergs lif.
Sedan han för oss i mellersta Europa uppställt sitt väldiga problem och liksom hvarje heros gäldat gudarnes afund en riklig tribut, försvinner han i sitt hemland bakom sina kabbalistiska maniers brokiga trollförhänge.
Än en gång och det för tredje gången har han det missödet att göra en liten kvinna till härskarinna öfver stora öden och uppoffra sitt lifs filosofiska problem för sin personliga lefnadslyckas.
Angående detta Strindbergs tredje äktenskap och dess upplösning föreligga visserligen inga själfbiografiska dokument, men jag tror, att man icke misstar sig, om man antar att äfven denna gång har inklinationen för en viss, estetiskt och sinnligt tjusande, men psykiskt desto grundare kvinnotyp promt funktionerat. Just därför att det saknas alla litterära derivata af denna sista villfarelse och trassel, är det härvidlag högst sannolikt, att diktaren nu ändtligen kommit den naturlag på spåren, som narrat honom hela hans lif.
Då torde genom denna insikt den smärta, som framkallades af det aktuella fallet, ha gått upp i det större och allmännare att ha för fantomen af ett lyckligt äktenskap, hvartill nu en gång de fåtaligaste, män såväl som kvinnor äro födda, uppoffrat ett helt lif utan något annat vederlag än en snillrik, briljant specialistlitteratur om alldeles bestämda urartningsfenomen i det moderna lifvet, för så vidt kvinnorna äro delaktiga däri.
Hade denna insikt, denna Strindbergs sagesse, som är omisskännlig hos hela hans senare väsen, inträdt endast tio, tjugu ar tidigare, skulle den ha varit fruktbringande för hans diktarproduktion och i synnerhet för hans filosofiska yttringar. Den skulle då verkligen ha gjort skäl för namnet Sofrosyne, som från det personligt sedliga utöfvar sin verkan långt in på det vidsträcktaste allmänna. Men splittringen i Strindbergs väsen förblir sålunda till sist beståndande, äfven när den inte längre kastar ut någon lava, äfven när den af honom sjalf icke längre kännes med smärta.
Den förandligade lidelsefullheten i hans natur kastar sig med barnsligt hejdlös glädje in i mystikens allt mer intrasslade labyrinter, och människan, som då och då träder fram för det brokiga förhänget, förlorar allt mer de tidlösa, de mytologiska dragen. Han blir allt mer lik en respektabel nutida gentleman, alldeles som den åldrade diktaren Goethe blef alltmer hans excellens herr geheimerådet Goethe. Dock måhända med den beståndande skillnaden, att andra delen af Faust och Färgläran representera de sista försteningarna af en ojämförligt sundare och lyckligare, om än mänskligt knappast större subjektivitet, än den som står i begrepp att kristallisera ut sig i Blå böckerna.
Men här ha vi ännu intet att skaffa med de sista världsåskådningskonsekvenserna af Strindbergs produktion och lif, utan med själfva detta lif, sådant diktaren skildrar det för oss i den vackra epilogen till sin stora själfbiografi, i boken »Ensam».
En bild från denna kvällens utkik ut öfver »Tjänstekvinnosonens» vägar på den tidiga morgonen visar åter den förvånande homogeneiteten hos denna litterära och mänskliga karaktär. Men själfiakttagelsen och själfanalysen är denna gång så fullständig, så fri från alla distraherande och allmännare intressen, att de få arken i denna skrift ge intryck af ett utomordentligt konstverk, af ett af de största Strindberg skapat.
Här är det icke längre någon kämpande och själfutvecklande, som försvarar de olika roller till hvilka lifvet nödgade honom. Här är det icke längre någon för fara utsatt, som söker efter andliga stöd, eller någon, som i lifsnödens hvirfvel söker efter teoriens bräder och plankor for att medelst dem sätta sin personlighet i säkerhet för den själf. Ehuru den människa, som talar från dessa sidor, är precis densamma, sådan hon framträdde för oss i sina första själfbiografiska volymer, så befinner hon sig nu i de mest gynnsamma lefnadsomständigheter och visar en fullkomligt ren, af situationens lugn och klarhet betingad utstrålning af sitt väsen, som berör en högst sympatiskt.
Hvad som just genom detta verk blir en glädjande visshet är det faktum, att den äldre Strindberg, om han än teoretiskt och som en världsåskådningsfaktor medverkar till aldrig så ensidiga resultat, dock som människa oaktadt alla kriser och katastrofer förblifvit härligt intakt.
Den som efter så många lidanden och efter ett lif, som alltjämt måst först tillkämpa sig det lyckliga tillstånd af en sådan harmonisk, själslig afvägdhet, som hvarje grofkornig sund träskalle utan någon som helst egen förtjänst far med sig i vaggan, kan träda fram inför världen så fri från förbening och förbittring, som Strindberg gör i sina själfbiografiska slutord — den torde, äfven om han inte hade att på det estetiska och filosofiska området uppvisa den minsta prestation, kunna utan vidare åtminstone göra anspråk på titeln af ett moraliskt geni. Han är i sin slutligen segerrikt genomförda kamp om sitt jag beundransvärd och förebildlig för alla tider, hur han än må i enskildheter ha felat och syndat och alldeles oafsedt hvilka läror han själf må abstrahera fram ur totaliteten af sina dygder och fel, ur det vidtomfattande nätet af sina vägar och irrvägar.
Det är dock inte genom dessa abstraktioner, genom det sekundära och tillfälliga i de stora litterärt fixerade lifsprocesserna, som dessa bli fruktbringande för oss, utan det är allenast genom deras dynamik, deras positiva väsen utanför alla personliga uppfattningar och kommentarer af dem som upplefvat dem.
Därför är det icke genom sina teorier öfver naturvetenskapliga, religiösa och världsåskådningsämnen, utan endast genom den uppriktiga och frasfria själfskildringen af människan Strindberg, som diktaren Strindberg blifvit förmer än poeter vanligen bruka bli, nämligen en lefnadens lärare, en kulturfaktor.
Hans själfbiografiska lifsgärning, som utan sin konsekvens, utan sina hänsynslösa och dock från alla cyniskt-exhibitionistiska element så fria ärlighet beträffande äfven de mest dunkla och förvirrade stadier på lifvets väg lätt hade kunnat förbli endast en vehikel för själfrättfardigande och själfuppbyggelse, blef och det icke minst genom de vackra slutackorden i »Ensam» en omfattande afspegling af en hel personlighet med dess dagrar och skuggor.
Så skola alltid i de fall, då människorna lida genom sig själfva och därför äfven genom lifvet, de städse med största nytta tillgripa dessa böcker, i hvilka de etiska grundkrafter, som sätta vår tillvaro i rörelse och gestalta den, framträda så härligt klart, och i hvilka alla lidelser med sin attraktion och repulsion i högsta patologiska stegring drifva sitt spel. Och just deras patologiska element gör, om det rätt uppfattas, denna stora själfbiografi så fruktbringande! Ty hvem eljest än just en stark patologisk karaktär — måhända en med Strindbergs öfverskott på skarpt kontrollerande medvetande — skulle ha kallelse för att vara en lefnadens lärare, då det är endast patologier, som kunna föra lifvet på villovägar.
Den speciella medicinska egenarten hos Strindbergs patologi beröfvar den icke det minsta af dess allmänt mänskliga betydelse. Den spirituella differentialdiagnos af Strindbergs sjuklighet, som vi ha d:r S. Rahmer att tacka för, gör helt visst icke dess moraliska uppfattning öfverflödig eller svag.
Men denna etiska uppfattning kan endast betona det, som äfven den äldre Strindberg icke tröttnar att betona som ett hufvudresultat af sitt lif, nämligen att hvarje människa i sitt sedliga uppförande har skyddsmedel och i värsta fall äfven botemedel mot det patologiska, sådant det nu en gång i någon form med nödvändighet måste närma sig allt lif. — Detta sedliga uppförande behöfver alls icke uppfattas trångbröstadt eller patetiskt-moraliserande. Förutom de stora känslorna af from undergifvenhet och viljestark flykt omfattar det dock äfven de minsta, osynligaste och dock så viktiga hygieniska åtgärder och alla de många dagliga, oaflåtliga bemödanden efter själftukt, efter måttfullhet, billighet och rättvisa, skönhet och värdighet beträffande sig själf och världen, som en hvar måste ålägga sig, som vill förbli i samklang med det gudomliga inom sig och på det sättet vara herre öfver sitt lif och sitt öde.
Det är dock icke endast den moraliske Strindberg, som framträder i »Ensam», ja just här når kulmen. I boken framträda därjämte åter igen lefvande diktarens bästa intellektuella och estetiska dygder.
Framför allt kommer åter till orda psykologen, den skarpe själfiakttagaren, som har utöfver det individuella, hvars riktiga uppskattning i lifvet han säkerligen ofta nog förfelat, från inblicken i sin egen, själsliga dynamik bekommit en ren klarsynt blick för de stora psykiska krafternas allmänna verksamhet. Framför allt för lidandet, för alla slag af tragisk upplefvelse, som han ingenstädes iakttar, utan att erfara den innerligaste medkänsla och deltagande och ett medlidande, som först genom den tysta, godmodiga humor, hvarmed han väpnar sig mot den patologiska exaltationen, blir riktigt ädel och mänsklig.
Huru betecknande härför är icke den så praktfullt diskret
Atelier Roesler foto.
AUGUST STRINDBERG 1897
humoristiska episoden om den bankrutte specerihandlaren, huru älskvärdt är icke sättet, hvarpå Strindberg i det obetydliga fallet af ett hvardagligt missöde har en känsla af sitt eget lifs stora katastrof.
Och huru äro icke här åter människorna tecknade, med hvilken virtuositet bli icke ur deras utseenden och rörelser, hållning, gång och kläder deras stämningar och karaktärer aflästa. Och de bli det så förträffligt, att man endast kan innerligt beklaga, att Strindberg af sitt personliga lifsöde icke fatt nog tid att åt oss skapa mera rent konstnärliga verk, objektiva konstverk. Huru klart ser man icke här åter i verksamhet den store konstnären och den plastiska fantasien hos realisten, som endast behöfver kasta en hastig skarp blick in i en främmande miljö, ja endast behöfver de obetydligaste urklipp därur — ett blomstånd i ett skyltfönster, en gammal nedrökt kakelugn — för att koncipiera ett poetiskt verk af full lifssanning. Huru klart, huru medvetet skildrar icke Strindberg på flera ställen i denna bok det poetiskt produktiva tillstånd, som med vida mindre kamp stod honom till buds nu, då han var sund och fri från bekymmer och alla de hämmande förhållanden, mot hvilka han eljest måste uppbjuda sitt ideologiska teoretiserande.
Här ändtligen finner Strindberg åter anknytning till stora litterära fenomen, har anledning att tala om ledstjärnor i stället för om irrbloss och att klargöra sitt förhållande med andar i stället för med andeskådande häxmästare. Det är Balzac och Goethe, som han ägnar ett par innehållsrika, karaktäristiska sidor. Vi vilja dröja vid dessa särskildt därför, att just här åter det problematiska hos Strindberg plötsligt kommer till genombrott och den klyfta visar sig, som trots all inbundenhet, hvarom den själfbiografiska epilogen bär vittnesbörd, på ett häpnadsväckande sätt förblef latent beståndande.
Det är icke hans förståndiga, gedigna ord om Balzac, hos hvilken han väl återfann en god del af sin egen titaniskt blinda stötkraft, som belysa denna sönderklyfning, denna sällsamma benägenhet för det paradoxa, utan hans egen, man kan icke säga annorlunda, skurrilt subjektivistiska uppfattning af Goethe och hans Faust-diktning. Strindberg, som några få sidor förut på det mest tilltalande och förståndiga sätt presenterat sig som tolerant och konfessionslös, tror sig här med ens nödsakad att taga Goethe under sitt beskydd mot »hedningarne», som göra anspråk på honom. Men äfven om det möjligen kan tolkas och passera som en djupt sedlig och religiös naturs veto mot en ytligt estetiserande ateism, så är dock den ortopediska operation, som på sid. 118 företages med Prometeus, helt enkelt otillåtlig och kräfver den mest bestämda motsägelse. »Den fjättrade gudasonen» kan inte »lika väl» utan tvärtom alldeles omöjligt »betyda den korsfäste, hvilken hånar den utdömde Zeus’ vanmakt».
På samma sätt är det då också en alldeles skef och subjektivistiskt våldsam uppfattning, att första delens Faust framträder som en segrande Saulus, men andra delens som en slagen Paulus. En dylik barbarisk våldsamhet i förhållandet, i motsatsen mellan den titaniske och den resignerade mänskliga människan samt i motsatsen mellan individualism och humanism har Goethe aldrig förnummit, aldrig upplefvat, aldrig framställt, ty just det våldsamma, det katastrofartade i ett omslag, vare sig det är revolution eller omvändelse, afvisas ju genom den idé om en orubblig, naturnödvändig och lagbunden utveckling, som Goethe proklamerar såväl för individens mikrokosm som för kulturens makrokosm.