August Strindberg (Esswein)/08
| ← VII. Strindberg och Historien |
|
VIII.
STRINDBERGS
FÖRHÅLLANDE TILL
RELIGIONEN
DIKTARENS ROLL I FOLKSJÄLENS EKONOMI är tvåfaldig. Han utöfvar på en gång en alldeles omedelbar verkan, men därjämte ock en mera medelbar. Han står som tidsmänniska och som individuellt begränsad ande midt i sin period och i de speciella lefnadsförhållanden, som hans karaktär bereder honom och som å sin sida modifierande återverka på densamma. Med estetiska medel formar han sina intryck icke mer och icke mindre och åstadkommer på så sätt estetiska verkningar, som dö bort, om icke med stunden då de njutas, så dock alldeles visst med perioden och dess smakriktning.
Skall nu hans verk äga längre bestånd, skall det i hans folks lif spela den roll, som nu en gång är viktigare och betydelsefullare än den rent estetiska, så måste det utöfver det temporärt och personligt betingade hos diktaren träda i relation till allmänna och evigt mänskliga värden, och om dessa helt visst icke kunna undvara den estetiska gestaltningen, så göra de dock större verkan än de flyktiga sensationer, som det rent estetiska framkallar.
Först genom sina relationer till mera komplicerade andliga kategorier, till etiska, kunskapsteoretiska, metafysiska frågor träder diktningen fram ur det naiva, ursprungliga tillståndet, upphör att vara blott konstfärdighet och naiv lek och blir i stället icke blott en spegel för ett folks högre andliga kultur, utan tillika fruktbringande för denna kulturs upprätthållande, framåtgående och stegring.
Konstnären, som med rättvis harm åser, huru allehanda moraliserande och filosoferande dilettantism, till fromma för ofta rätt lågt uppfattade och i alldeles förvänd riktning sökta högre värden, smädar handtverket, skall måhända ha svårt att förmå sig till att bekräfta denna uppfattning.
Men bara han nu inte hör till dem, som göra anspråk på en absolut estetisk konst, fri från aktuell förflackning och från våra dagars handtverksmässiga glädje öfver det platt ytliga, så skall han väl låta tala med sig och medge, att åtminstone i diktkonsten en sådan primitivitet, en sådan homerisk oberördhet af all andlig differentiering också är endast lämpad för homeriska tidsåldrar. Om än helt visst bakom vår moderna civilisation icke står någon motsvarande kultur, så existerar dock i våra dagar en själshistoria, som den möderne diktaren måste stå i relation till, hvars verkningar han skall öfverallt stöta på, såvida han icke, såsom vår konsekventa naturalism också gjorde, slugt nog inskränker sig till att skildra tillstånd och personer utan utveckling och historia och till ett verklighetstroget återgifvande af det ofördjupadt ögonblickliga. Vi ha här mindre att skaffa med, hvad det här framdragna problemet, som nu ventileras i synnerhet af konstgranskare och vanligen afgöres just i nämnda absolut estetiserande riktning, befinner sig i för läge inom målarkonsten, där det momentana, det impressionistiska ju i verkligheten icke får vara naturalistiskt banalt. Men väl gäller det att hålla fast därvid, att en verkligt modern riktning omöjligen får åtnöja sig med skildringen eller ens med en aldrig så lefvande framställning af »lifvet», d. v . s. af de vanligaste, lättast åtkomliga verklighetsformerna.
Helt visst kan ju denna naturalistiska metod vid en motsvarande begränsning i fråga om ämne i den skicklige specialistens hand åstadkomma ett visst slags konstnärliga värden; se. t . ex. Strindbergs Hemsöbor. Men den slår ofelbart fel just i fråga om litteraturens högsta och viktigaste uppgift, som är och förblir att lifligt ingripa i tidens etiska och filosofiska strider.
På detta forum, där alla ett sundt folks krafter strömma tillsammans, för att sedan förfinade och stärkta flöda åter ut till de enskilda lifssfärerna, skulle diktarens ord genljuda, och icke i aflägsna l’art pour l’art-vrår, vare sig dessa begränsas af det estetiserande pedanteriets sirligt klippta häckar eller af det naturalistiska pedanteriets klumpiga staket.
Strindberg är i de obundna stora dragen af sin litterära själfuppenbarelse nu den ende, den mest själfmedvetna antipoden till de tillgjorda skönhets- och råhetsspecialisterna samt l’art pour l’art-männen. Huru skulle man t. ex. kunna åvägabringa att skrifva en bok som den föreliggande om Gerhart Hauptmann. Strindberg är den förste genommodärna anden, som från de begränsade dagsfrågorna, från det brokiga godtyckliga virrvarret af rent estetiska sensationer och fiktioner visar ut öfver tiden och hän på idealen och det desto tydligare, som det sker indirekt. Äfven om hans universalism icke medfört den syntes vi vänta och icke kompletterat vår högt florerande materiella civilisation med en motsvarande hög andlig kultur, så visar den dock bjudande på denna som på den närmaste och mest trängande nödvändigheten.
Denna Strindbergs universalism visar oss vår tid som i en geologisk aflagringsprofil. Han utför ett så energiskt handgrepp, att vi måste vara döfva och blinda för att icke ana det andliga band, som fattas i allt detta.
Det sista ordet, det nya ordet, som diktaren lägger i vår mun, är tvifvelsutan att gå till sig själf, själfpröfning. — Hvad som fattas, hvad som skall kompletteras och fullbordas och bandet, som skulle kunna sammanfoga alla disparata element i vår tid till harmonisk enhet, är det verkligen, såsom Strindberg nu för tiden själf tror och yttrar, — religionen?
På denna viktiga fråga skall här närmare ingås. Härifrån skall på Strindberg liksom på vår tid falla den sista och väl icke den mest betydelselösa belysningen.
För de fortfördiga och i tidens fördomar fångna kritiker, som i full motsvarighet till vår tids grofva materialism se endast den fysiologiska, men dock icke ens riktigt iakttagna sidan, visar sig ju fallet mycket enkelt.
Strindberg blir sjuk och blir from. Därmed är for de ytliga saken klar. Det uppenbara orsakssammanhanget besparar motståndarne besväret att öfver hufvud debattera denna fromhet. För våra »fritänkare» — tolf ytliga människor göra tillsammans alltjämt endast ett dussin, men ingen enda intelligens — hör den helt enkelt till Strindbergs patologi, så att man återigen känner sig psykiatern tack skyldig, som konstaterade det faktum, att Strindberg just därigenom blef herre öfver sin psykos och tillfrisknade.
Borde åtminstone icke detta hygieniska värde, denna läkekraft hos den religiösa reaktionen stämma våra raska och tvärsäkra domare till eftertanke? Skulle icke ändock till sist denna andliga sfär, som man i våra dagar tror kultiverad enbart af idioti och opportunitetspolitik, vara en dynamisk faktor?
Eller tillgripa våra herrar med den lösta världsgåtan i västfickan i fråga om detta problem den lika enkla som billiga utvägen att utan vidare förklara metafysiska behof öfverhufvud vara ett specifikt kännetecken på en fattig syndare, en degenererad, som gärna må bli salig genom hvilka groteska fantasmagorier som helst, medan man själf, som har rent samvete och därför icke behöfver någon tröst från en annan värld, reder sig godt med den modärna sorts sanning, som förutom ett par i och för sig betydelselösa exakta konstateranden innehåller alls ingenting annat än ett konsekvent förnekande af all filosofi.
Jag tror, att jag i dessa kretsar genast skulle kunna framkalla ett brinnande intresse för den religiösa frågan, om jag hänvisar därpå att det metafysiska behofvets dynamiska funktion alls icke är inskränkt till den enskilde och allra minst till den patologiska individen, då vi ju i våra dagar upplefva, hurusom trots alla lösta världsgåtor en ny folkreligion utbildar sig inför våra ögon och det därtill en förtvifladt obekväm, nämligen socialismen. Jag vill slå vad, att man nu ser gärna närmare på den religiöse Strindberg i förhöppning att i honom måhända finna en »de vilseförda massornas» vägvisare till mera oförargliga illusioner, ja kanhända till och med en högtidlig bekräftare af de heliga traditionerna, kring hvilkas fana till och med våra mest frigjorda fritänkare samla sig i stormsteg, så snart vinsten är i fara.
Men ack, den gamle samhällsföraktaren, hvars ord som anklagare, som rebell voro dolkar och svärd, han skulle nu haft det skönaste tillfälle att rehabilitera sig och att högt och så det hördes vida omkring tillbedja de afgudar han fordom bränt upp. Men han brummar nu i skägget högst otydligt allehanda förvirrade saker och kan uppenbarligen icke användas som ett lärorikt exempel.
Om han som andra narrar helt simpelt blifvit katolik eller protestant, om han, som en äkta omvänd ställt sig på en positiv bekännelses grund, skulle i ett nu »Röda rummet» och därmed, om man så far säga, »Simplicissimus» som världsåskådning ligga begrafna och den sedliga världsordningen, vinstandelen nämligen, åter eh gång vara räddad.
Men det är just en treflig omvänd — »Svarta fanor»!
Dock nog nu med den bittra och ironiska tonen. Vi vilja behandla frågan så, som om det nu inte vore i dag, utan i morgon, som om förutom våra maskiners tomma oväsen, larmet från förlustelseställena, schackrandet och skriket efter bröd äfven funnes ett verkligt lif och förutom våra attrapper och fraser äfven en verklig kultur och en sann bildning. Vi måste gå långt tillbaka, ty vi vilja icke från betraktandet af Strindbergs religiösa sida hämta några godtyckliga konstruktioner. Utgående från dess genesis vilja vi fatta den i dess egenart och dess tidsbetydelse.
Då vore framför allt att betona, att mer an någon annan modärn författare har Strindberg från första stund på grund af sina miljöförhållanden varit kristen.
Att han verkligen så var, bevisa de första själfbiografiska böckerna klappadt och klart, medan vi från mellersta Europa blott äro innehafvare af kristna dops och konfirmationsattester, alldeles oafsedt om vi af sociala och affärshänsyn deltaga i kyrkliga bruk eller icke.
Kristendomen, specielt den protestantiska, som hos oss är en rent officiel och konventionel angelägenhet, ett slags uniform, som nu en gång är föreskrifven och som därför skall bäras vid motsvarande tillfallen, hade, på den tid Strindberg växte upp, i Sverige ännu helt och hållet kvar den patriarkaliska karaktären af en lifsåskådning, som samtidigt uppbars af hufvud och hjärta och hvaröfver man inte reflekterade, emedan man var uppfödd i den och kände sig må väl i den.
Det var intet mindre är en utvärtes företeelse, en af opportunitetsskäl öfvermålad hud, men det var inte heller exaltation.
Denna form af den protestantiska pietismen, hvarifrån Strindbergs religiösa lif utgick, »läseriet», saknar tillika fullständigt de moderna ockultistiskt-teosofiska dragen, frälsningsarmé-extasen och Christian sciencesvindeln.
Det var vidare ingenting annat än ett slags själslig hygien, hvarigenom småfolk, i det att de på sitt sätt intogo en ståndpunkt till de yttersta tingen, sökte göra sin betryckta tillvaro litet lättare, och sålunda uppvisade detta läseri i grund och botten samma psykologiska process, som kristendomen ursprungligen hade att tacka för sin uppkomst och sin utbredning.
Man befäste sin själfkänsla, därigenom att man förklarade sig, i motsats till de socialt och ekonomiskt bättre lottade bekännarne af den officiella, uniforma läran, ha den sanna tron.
Man utgick därvid från den farliga nådevalstanken, som innebär en tämligen låg uppskattning af Gud faders moral och som från första stund var invecklad i en så polemiskt anlagd religion som kristendomen, att Augustinus endast behöfde helt lätt utveckla den, för att kunna öfverlämna den alldeles färdig till den närmaste äkta kristne efter honom, nämligen Luther.
Under det att man läste predikningar och diskuterade och för öfrigt antagligen var icke mer moralisk och icke mer omoralisk, än man annars skulle ha varit, bidade man på återlösningen, alldeles så som proselyterna i kejsartidens Rom genom lifvet omkring sig stimulerades upp till den mystiska upplefvelse, som sedan kom dem att omfatta frälsningens sanning och medelst starka saliggörande, väldiga själfsuggestioner höjde dem högt öfver allt jordiskt elände.
Men då i Stockholm icke fanns någon Domitianus, som med döden bestraffade ett dylikt rent ideelt sträfvande efter social utjämning, så kunde-de »återlöste» medborgarne och medborgarinnorna i frid njuta af sina nadeupplefvelser, som gjorde dem framför alla icke »återlöste» medborgare och medborgarinnor till första klassens människor. Man skulle gärna af hjärtat unnat dem denna oskyldiga fröjd, om icke Strindbergs exempel visade med hvilken fruktansvärd olycka ett dylikt sysslande hotar intelligenser och karaktärer stadda i utveckling, huru oskyldigt det än må vara för fullvuxna, ja i många afseenden klokt och vackert.
Hvad som for de äldres trögre här och där redan fastrostade mekanism blott är en angenäm motion, det blir för den unga, i utveckling stadda människans retliga, ständigt oskillerande organism lätt en katastrof, och om än det svenska läseriet i och för sig helt visst var den oskyldigaste sak i världen, så kunde dock den unge Strindberg icke bli en oförarglig »läsare» som de andra.
Det innerliga sträfvandet efter »återlösning», som låg synnerligen nära för den af pubertetsårens könskris pinade, uppsköt på ett ohälsosamt sätt hans människoblifvande, bidrog i förening med hans benägenhet för själfplågning till att störta honom i ett vildt kaos af extatisk förväntan och förkrossad ångest.
Under utlofvades, under utbådos, efterträngtades, förbidades, men de kommo icke.
En religion, som på ett så groft sätt förklarar naturlagarna krig, att den jämt och öfverallt tar förskott på ofvernaturliga makters ingripande, far, om den icke har rent af en halfdjurisk publik, till sist själf betala fiolerna. Just dess lidelsefullaste adepter, dess mest lågande banérförare och de som för sin tro och hopp bringa verkliga offer, spaka sig, förödmjuka sig och förtäras af längtan efter att guden, till hvars ära de halstra sig själfva i lefvande hfvet, skulle dock ändtligen äfven göra sitt — just sådana bli sedan de vildaste förnekare, de oförsonligaste, hånfullaste kättare och affallingar.
Det är icke att förundra sig öfver. — Må äfven en väl tempererad kontraktsprost aldrig så många gånger till deras uppbyggelse citera vackra psalmverser om att suckar och klagan och själfplågning icke inverka på Gud, utan endast åkallan. — Må äfven bedagade dåliga filosofers erbarmliga katedervisdom gång på gång tillropa dem: »I ären med all eder förmenta kristna extas intet annat än hedningar, narrar, negrer, som kasta fetischen i elden, när den icke i rätt tid skickar regn och solsken». — Ack detta negerväsende är också i vår skräddarkulturs bleka zoner så djupt mänskligt, så allmänt nödvändigt och oundgängligt, för den händelse man skall ha religiösa förnimmelser och för den händelse vi icke just äro hågade att rädda oss öfver till filosofien. Där skulle vi måhända sedan förleda hr prosten med hans vältempererade kulturreligiositet till konsekvenser, hvarefter med dem som en arkimedisk punkt hans filosofiska existens ofelbart skulle fortskaffas högt och långt bort i det blå.
Alltså, att förkunna en religion, som tror sig kunna reda sig utan innerlighetens, utan extasens element, det är detsamma som att utlofva det konstycket att koka utan eld. Och att nu rent af påstå, att kristendomen i motsats till nästan alla religioner i världen skulle vara den enda icke extatiska, den enda väl tempererade religionen, det vore detsamma som att till fromma för dålig teologfilosofi ge hela världshistorien en spark. Det vore att till förmån för den stora massan, som det med all dess kyrklighet helt visst aldrig skulle falla in att för religionens skull försaka ens en frukost, desavuera de äkta, de sant troende, som taga sina dogmer på fullaste allvar.
Nej, Strindbergs kristendom, som är äkta, emedan den är pietistisk, emedan den är extatisk, framträder hos honom i sin fulla egendomlighet. Den förde honom, den enskilde individen, till ateism och materialism alldeles på samma sätt, som den fört dit hela vår moderna värld. Kristendomen har nämligen banaliserat det gudomliga. Genom aterlösningstanken, genom Guds sons medlarskap har den kristna tron på under, den bornerade supranaturalismen, som icke tar lärdom af något och som den romerska påfven helt nyligen fullt konsekvent och fullständigt i den positivt uppfattade kristendomens anda gjort stelare i ryggen — härigenom har kristendomen säger jag, den faktiska, icke hvad halffilosoferna godtyckligt vilja förstå därmed, dragit Gud farligt och opassande nära vårt sorgliga, förtvifladt småaktiga jordiska kif. Århundraden igenom har denna kristendom varit redo att i hvarje ömklig småaffär engagera det eviga, det fruktansvärdt sista i denna hemlighetsfulla världsprocess. Därigenom har den som sagdt banaliserat det gudomliga och hackar, närmare besedt, sig själf i handen, då den slungar ut sitt anatema mot den lössläppta banaliteten och då den förbannar den ateism och materialism, som dock egentligen är dess eget verk.
Kristendom — ateism, tro på under — och materialistisk råhet, hvad är det annat än de positiva och negativa polerna af en och samma förvillelse, framsidan och afvigsidan af en medalj af den obetydligaste tänkbara metall, präglingar som ingenstädes i världen förekomma på ett filosofiskt luttradt sinnes guld, men som öfverallt visa sig så snart, när bonzerna få sätta sin stämpel på våra förbrända lidelsers, vårt outrotliga negerväsendes dåliga skiljemynt.
Om nu den äkta, stela dogmkristne — och som redan anmärkts äro alla andra endast inkonsekventa filosofer — är sa till vida ἄθεος, som han trycker ned det kosmiskt uppfattade gudliga, for hvilket allt narrspel med kult och dogmer ej är annat än den fräckaste blasfemi, på den eländiga nivån af en antropomorfistisk personlig gud, af en skapare af intet, så passar å andra sidan ingen definition bättre in på den moderna ateisten än den, att han är en kristen med negativt förtecken, en perverterad kristen.
Återlösaren återlöste icke. — Genast träder i den exalterade kristna etikens ställe den icke mindre rabiata armbågen. Den antropomorfistiske gamle guden ligger med sin sexdagars skapelse död och stum under den naturliga utvecklingens arbete i millioner år. Följaktligen finns, så är fritänkarens slutsats, intet annat än denna, som han fattar det, naturliga, skomakaraktigt klara, banalt mekaniska världsordning. Tillvarons hela gåta upplöser sig helt och hållet i matematik och profit, och för sön- och helgdagar, »för hjärtat» återstår äfven för den mest upplysta oklara ande någon postilla med dålig filosofi, hvarur tröst kan hämtas under baisse-tiden.
Jag har redan på flera ställen i denna bok betonat, att huru öfvermodiga fritänkare-kraftord tidigare än komma från Strindbergs läppar och huru tydligt än han nu för tiden efter krisen må känna sig som en ångerfull, från villfarelserna tillfrisknad ateist, så har han aldrig i själfva verket tillhört det dåliga parti, hvarmed han endast i följd af sin outtröttliga trängtan till det extrema, af andlig fanatism, af bristande sinne för nyansering förväxlar sig. Det var ingen nykter handtverkaresjäl, som trifs endast i en matematiskt fyrkantig värld och med en samling paragrafer med ytliga och lättfattliga förklaringar, utan en djupt religiös, af aningar om det underbara genomträngd natur, som då af tidsförhållandena tvangs att söka dåligt sällskap, och i öfverdrifven hänsynslöshet mot sig själf kan han nu icke förlåta sig, att detta umgänge då och då färgade af sig pa honom.
För att vara en dekadents trötta krypande till korset är hela tilldragelsen, som man icke kan kalla en omvändelse, utan en pånyttfödelse, hopblandad med mycket för mycken sund och kraftig förargelse öfver de dåliga egenskaperna hos visst modernt fritänkeri. Det är här alls icke fråga om det vanliga romantikerfenomenet, om honom som seglar ut med tusen master, men sedan med slitna vimplar och grånadt hår styr in i någon allena saliggörande monomanis hamn. En jämförelse med t. ex. sådana själsliga upplefvelser, som de som ligga till grund för Heinrich Heines Romancero-förord, skulle vara tämligen förfelad, ty bakom den manlige och kraftfulle svenskens religiösa kris möter man en helt annan värdighet och ett mycket djupare, sedligare allvar än bakom den stackars dödssjuke romantikerns med ironiska krumelurer utsirade hopfallande, och både som rheinländare och jude var denne af mycket mjukare virke.
Gemensam för båda dessa i hög grad retliga förlorade söner är visserligen den känsla, som Heine omskrifver med att »vakta svin hos hegelianerna», besvikenheten, raseriet hos i inspirationens ögonblick vidtskådande diktare öfver att ha närsynt trasslat in sig i filosofiska abstraktioners törnhäckar, öfver att, ehuru ägande ett varmt hjärta och den mest personliga innerlighet, ha slagit sig lös på ett kallt och just de kallaste hufvuden förbehållet område.
Man måste visserligen medge, att vår stackars tyske poet i sin madrasshåla icke fick tid att fullborda den religiösa pånyttfödelse, som nämnda förord ger vid handen, och att genomtränga den med klart medvetande eller att aftvinga den konstnärliga skapelser. Men då man ställer vid hvarandras sida de bada karaktärerna, Heine och Strindberg, i deras totalitet, sa vill det dock nästan synas, som om Heine, precis lika litet som också Nietzsche, skulle äfven under
Herman Anderson foto.
AUGUST STRINDBERG 1907
gynnsammare yttre förhållanden ha förmått att på detta det svåraste och högsta af alla områden skapa nya värden, hvilket dock Strindbergs mysteriespel tvifvelsutan äro.
Det är nämligen omöjligt att från de konventionella religiösa uppfattningarna med deras otaliga brister och misstag framtränga till ett eget religiöst lif, om man icke länge och grundligt — så länge och så grundligt som Strindberg — varit fången däri. Man får icke till den grad, som det var fallet med Heine och Nietzsche, ha ersatt den religiösa stämsningen med estetiska och halffilosofiska surrogat, om man, utan att väsentligt böja om dem, skall ge dem en ny och betydande form. Med andra ord, man får icke i tider af reaktion mot konventionella värden kasta bort sitt väsen som religiös — icke generelt andlig — problematiker. Man måste ha varit ateist med mycken latent fromhet, materialist med ett ständigt dåligt samvete inför de högsta mystiska makter — såsom Strindberg varit.
En dylik typ bland religiösa människor är andligen fruktbringande, äfven om han icke skrifver ett enda ord om trosartiklarna och aldrig ingriper polemiserande i dogmatiska, konfessionella strider. Att religion har någonting med »tro» att skaffa, må ju gärna bonzen påstå, som skall lefva på massans andliga blindhet, på tröskande af torr katekeshalm. Men för världen, för kulturmänskligheten borde det helt enkelt säga sig själft, att äkta djup religiositet kan gå väl i hop med den klaraste insikt i världens naturliga väsen, då den, såsom varande en ur de innersta, dunklaste källor framspringande känsla, öfverhufvud endast konstladt, endast under särskilda olyckliga omständigheter, skulle man vara hågad att säga, kan sättas i förbindelse med kunskapsfrågor.
Denna enkla elementära sanning skulle väl ock ha varit en gemensam tillhörighet för alla kulturer och ett väldigt orörligt lock för gropen, hvari all kyrklig rätt och värdighet skulle för längesedan ligga begrafna, om blott icke i följd af sekellångt missbrukande af de högsta ting till de vanligaste, mest jordiska ändamål organet för denna äkta, öfver alla konfessionella jesuitismer höjda, naturliga och allmänt mänskliga religiositet blifvit dödadt hos den moderna mänskligheten.
Att Strindberg redan på den tid, då det yngsta Tyskland hämtade uppbyggelse från hans fritänkarekätterier, var i den meningen religiös, dock utan att vara det minsta medveten om det, därom kan icke råda något tvifvel. Hans dr Borg må tala huru mycket exakt naturvetenskap han vill, så framstår han dock i jämförelse med den trångbröstade lekmannapredikanten, med hvilken han konfronteras, som en stor religiös forntids präst. Religiöst och intet mindre än »vetenskapligt» i kälkborgerlighetsfanatismens mening är hans, är Strindbergs fördjupande i naturens lof, i tings och varelsers språk, som för de gudlöse alltid är intet annat än en död formel, ett färdigt och löst räkneexempel.
En sådan bok som »Sylva Sylvarum» kunde också endast koncipieras och utarbetas af en djupt religiös människa. Dess vasen, som är ett innerligt sökande efter hur det hänger i hop, efter den enda stora och yttersta meningen och sammanhanget i företeelsernas kaos, är panteism, men helt visst en tillämpad, beslutsamt efter strängt vetenskapliga hjälpmedel späjande panteism, som har ingenting att skaffa med allt det frasrika, estetiserande surr, som eljest pryder sig med detta namn. Därbakom står en verklig själanod, en trånad efter Gudskännedom, som aldrig kan tillfredsställas af blott vackra ord.
Den för Strindberg mest karaktäristiska benägenheten för det paradoxa är det, att just då han tror sig vara som allra mest strängt vetenskaplig, är han på det mest innerliga sätt religiös, medan man åter hos hans senare krampaktigt accentuerade religiositet med dess dogmatiska hårdhet och dess allt större närmande till det kyrkligt konfessionella saknar just denna innerlighet.
Detta fel, om man så vill benämna det och hvilket i grund och botten är ett naturligt anlag hos hvarje grubblare, hos enhvar som är problematiker till sin natur, har sin egen utvecklingshistoria, ty äfven här stå vi inför en uppenbarelseform för den kardinala dissonans, som genomgår diktarens hela väsen och som gifvit hans lif dess tragik, men hans produktion djup och glans.
På det religiösa området framträder denna disharmoni som ett ständigt motstånd från det religiöst förnimmande hjärtat mot det kritiskt vakna, om invändningar aldrig förlägna förståndet, som ligger ständigt i krig med alla de historiska former, som mänsklighetens religioninstinkt låtit påtvinga sig af klok prästpolitik. Denna intellektualitet förmår Strindberg till att till och med på höjdpunkten af sin religiösa kris afvisa de religiösa former, som framgått ur massans föga utvecklade själ. Den gör honom till skeptiker och förnekare, till fritänkare, men han känner sig därvid alldeles icke fri om hjärtat.
Dumheten i den kristna dogmatiken, trasmakeriet i en blott utvärtes, estetiserande hela världens panteism, den råa omöjligheten af en flack mekanisk ateism genomskådar han instinktivt. Men till att från dessa grofva ohållbara formler arbeta sig igenom till finare saknar Strindberg mindre lust och den meditativa filosofiska förmågan än framför allt tid. Hjärtats åtrå, den otillfredsställda religiösa instinkten är för stark, för öfverretad. Strindbergs intressen äro af för mångfaldig art och hans ande för universellt anlagd, för att kunna i långsamt, gradvis pågående arbete grundligt uppodla och skörda just detta speciella område.
Som alltid är det därför en af tidens tankar, hvars suggestion han underkastar sig, på hvars trappsteg han söker och slutligen äfven lyckas ur det jäsande kaos komma upp i dagern. I förhållande till samhället socialistisk altruist, sedan egocentrisk individualist, blir Strindberg i förhållande till de yttersta tingen ockultist. — Och liksom han i de tidigare perioderna alltjämt var mer än en blind »medlöpare» till respektive tidstanke, så blir för honom äfven ockultismen en bred, allmän basis, hvarifrån resa sig hans helt speciella egendomliga värden. Diktaren, som behöfde ideologiska hämmanden och motstånd och måste ha teorier till andlig stimulans, för att komma till karaktäristiska effekter, skapade trots sin socialism »Röda rummet», trots sin individualism »I hafsbandet» och trots sin ockultism »Till Damaskus!» — Alltsammans verk, hvilkas bästa konstnärliga kärna måste häftigt försvaras mot den påträngande reflexionen, men som inte skulle ha varit möjliga utan dessa strider, utan biprodukter, som voro mindre värdefulla, emedan de voro dogmatiskt mera trånga.
Innan nu det sista ordet kan sägas om den religiösa betydelsen af Strindbergs förhållande till ockultismen, bör ännu en blick kastas på den allmänt mänskliga egenarten af hans religiösa förnimmande.
Jag har på ett föregående ställe angifvit detsamma som kristligt till dess grundfärg och skulle nu vilja för förståendet af det personliga och för tiden karaktäristiska problem, som en religiöse Strindberg uppställer, ställa detta kristliga slags religiositet i skarp kontrast till dess motsats eller ett religiöst förnimmelsesätt, hvarpå jag icke vet något namn, något så när tillhör alla tidsåldrar och kulturer, men likväl icke lyckats åstadkomma en så koncentrerad och klar formel som kristendomen.
Oaktadt de många konfessionerna och dogmerna har det i grund och botten alltid funnits endast två fysiologiskt bestämda ursprungliga slag af religiositet: En religiositet med lust och fröjd och en olustens religiositet. Så länge människor lefva, ha de med alla sina sinnliga krafter och själsförmögenheter, med kropp och själ tagit del i lifsvågornas stora ebb och flod och kunde därför såväl ur de öfverströmmande lifskänslornas fullhet som ur fattigdom, förnedring och umbäranden hämta religiösa förnimmelser. Ur fröjd och lust lika väl som ur olust rinna upp källor till religiösa förnimmelser, som bära sitt ursprungs tydliga färger.
Glädjens religion, den religion, som är förenad med en broderskänsla såväl för alla jordiska väsen som för de anade öfverjordiska makterna, den religion, som kanoniserar sunda drifter och uppdiktar festliga höga väsen för att jublande kunna tacka dem för ett lif fullt af sund verksamhet och af njutning, må visserligen vara oss mest bekant från folkens lyckliga barndom och väl allra mest från en kort tidrymd af det antika hellenska själslifvets utveckling, men den är i denna hellenism dock snarare symboliserad än lokaliserad. Äfven om den kunde och kan bestå som kärna, som grundstämning i alla möjliga dogmer, så är den dock så litet specifikt »hednisk» att vi träffa på dess sinnliga kulter, deras maskeradfester vid altaret, deras stojande påskupptåg just midt i den tyska medeltidens allra kristligaste tidehvarf! Den var där som i Italiens renässanstid intet mindre än ett fördömelsevärdt återfall i någon hedendom, utan en enkel fysiologisk nödvändighet, som i alla tider af en kraftigare, uppåtsträfvande utveckling ger sin färg åt människoanden, alltså äfven åt mänsklighetens religiositet.
Att det nu gör oss nervösa att hänvisas dit och att se den firad och rekommenderad, att vi kunna endast som en grotesk uppfatta herr professor Friedrich Nietzsches dionysiska hellenism, då den i sin bisarra benägenhet för det paradoxa icke skulle stämma oss till sorg och medlidande, kommer sig däraf, att just vår tid, som en period af förfall, nedgång och nöd, alls icke i sin rastlöshet och rådlöshet, i sitt för naturen främmande och med tusen osunda konstigheter belastade väsen kan på något naturligt sätt komma fram till en sådan glad hedendom. Den kan endast teatraliskt efterhärma dess åtbörder och äfven därvid endast genom drömmar och lögner förvandla en hopplös, lekande åtrå till ett faktum. Den rena ärliga andan, som icke tål några som helst konstlade skrankor mellan sig och sin tids allmänna själsläge och icke har någon pervers glädje i att monomant sluta sig in i godtyckliga drömmerier, skall aldrig kunna undgå den uppgörelse med den religiösa pessimismen och den kamp, som var Strindbergs förnämsta lifsuppgift.
För den, som tagit arf efter så många kristna århundraden, ligger det synnerligen nära till hands att vilja intellektuellt och logiskt upplösa det dilemma, som han förnimmer instinktivt i sitt hjärta. Naturligtvis är det ett utsiktslöst företag! Nu för tiden komma vi alla med ett så differentieradt samvete till världen, att just kristendomens enda optimistiska sida, syndernas afvältande på medlarens återlösargärning, af oss icke tages längre med i räkningen. Att på det där bekväma sättet låta sig frikännas är något, som för oss har samma fatala lukt af oanständighet, af fanflykt, som på Luthers tid friköpandet mot kontant betalning hade för en var med rena känslor. Vi afvisa en religion, som framfusigt och med de billigaste huskurer i alla fickor skulle vilja tränga sig in i vårt innersta etiska jag. Af ädel stolthet, af berömvärd känsla för den sedliga personens frihet och själfansvarighet försmå vi alla opiat. Men det hårda lifvet kring oss gör, att vi icke eller ock endast med stora kval kunna undvara dem.
Detta är väl den djupaste, hemligaste punkten, där vår skepticism griper in som en hämnd, hvartill känslan af vår litenhet, af vår moraliska fallibilitet eggar vårt förstånd.
Gud kränker och vanställer sig själf i oss, därigenom att han icke blott inleder oss i frestelse och låter oss duka under för den, utan ock trots vårt bättre jag ovägerligen, oundvikligt och varaktigt lastar på oss ett visst nödvändigt mått af omoral. Vi få våra dubier om hans världsstyrelse på grund af den bekymmerslöshet, hvarmed den går djäfvulen till handa, och dock äro hans uppenbarelser i naturen och i vårt eget bröst för kraftiga, för att vi skulle kunna afskaffa honom som en buse och stoppa in honom i ett skåp som en leksak man vuxit ifrån.
Skeptikern, som lefver på något mer än på billiga logiska invändningar mot lika billiga, uteslutande ologiska kyrkoläror, den religiöse problematikern, som i följd af etisk finkänslighet råkat in i de afgrunder och hvirflar, med hvilka han brottas, är dock, äfven om hans belägenhet afprässar honom de ursinnigaste vredesskrik, dock den egentligen fromme, den gudssökare hvars längtan att undgå jordelifvets hemlighetsfulla dissonanser under hand öfvergar i en lidelsefull villfarelse att den allestädes anade Guden och lösningen och tydningen af hela den hemska gåfvan verkligen skulle kunna fattas och med förnuftet begripas.
Man måste ha lidit djupt genom Gud, om man icke längre kan låta nöja sig med de mäktiga strömmar af kosmisk känsla, som han tid efter annan ur sitt dunkel utsänder till vårt hjärta. Och man kan icke på detta sätt lida genom Gud, utan att för hela sin religiösa känsla, sin hela känslovärld öfver hufvud ha att tacka de djupa sår lifvet slagit, olust, förtviflan.
Där detta gudssökarskap är något för mer än en estetisk fiktion, mer än en intressant spirituell roll, måste det slutligen från de falska religiösa konventionella begreppen föra till ett själfständigt religiöst lif, som, såvida det utvecklat sig organiskt och med nödvändighet, oaktadt all subjektivitet städse är det riktiga. Etapper på vägen dit kunna alla möjliga former af religion och filosofi vara. En etapp och den modernaste är säkerligen äfven ockultismen sådan som Strindberg uppfattade den, sådan som Strindberg genomled den.
Höjdpunkten i sin skepticism, i sin irreligiositet uppnådde Strindberg nämligen alls icke, som han själf tror, under sin »ateistiska» fritänkarperiod, utan först genom sitt hänvändande till ockultism, och just i förhållandet till denna andliga riktning blir Strindberg för oss än en gång fullständigt klar. Säkerligen utöfvade den ockulta lärans löften genast ett starkt intryck såväl å den primitive svensken och den forne pietisten, som på den i lifvets kamp i nötningen mot europeiska problem uppvuxne andlige kämpen. Men hvad som allra först gjorde honom mottaglig för samma lära var tvifvelsutan Strindbergs sträfvan efter kunskap och det innerliga, af lidande i följd af etiska lifsdissonanser närda metafysiska behofvet hos den skeptiske sökaren efter Gud, hos honom som kämpade för en harmonisk gudsförnimmelse.
Under vägen från det konventionellt religiösa till eget religiöst lif gör sig gärna den villfarelse gällande, som förespeglar den genom Gud lidande möjligheten af en förnuftigt och logiskt, väl ock experimentelt kontrollerbart bekräftande af värden, som i all evighet äro de allra ursprungligaste känslovärden. Förmedelst de häfstänger och skrufvar, som tillhandahållas af en förment vetenskap om Gud (teosofi), skall Gud tvingas att framträda eller ock bekomma ett definitivt afsked på grått papper.
Vi se alltså midt i vårt svaga, tomma, af matvarufrågor varmare än af de yttersta tingen intresserade tidehvarf en tilldragelse full af kraft och värdighet, en själslig process, som vi eljest skulle trott möjlig endast som ett symtom på stora och starka tider: Vi se nämligen en högt bildad ande på höjden af sitt intellektualistiska själfmedvetande vackla och svikta, emedan denna intellektualitet icke längre tillfredsställer honom i hans innersta. Vi upplefva utbrottet af en elementär själshunger: Faust, som förgäfves jagat igenom alla områden af mänskligt vetande, måste här så mycket snarare hänge sig åt magin, som han genom sin motvilja för jämn viktsmomentet »kvinna», genom sitt försmående af harmoniseringsmöjligheten förmedelst könslifvets förandligande stängt ut sig själf i en fruktansvärd ödemark.
Strindbergs ockultism är intet mindre än en enfaldig estetiserande lek, den är en katastrof. Den är en grym stimulans för en som är fruktansvärdt ensam, ett plötsligt förlorade af jämnvikten för en intellektualitet, som tidtals var utan alla känslomotvikter, det halsbrytande försöket af en af lifvet utplundrad, som därför blifvit allt hårdare och mera skeptisk och positivistisk, att med ett slag åter sätta sig i besittning af bortkomna själsskatter: att handgripligen fatta Gud — då man endast af barn får begära tro — och åter bli människa.
Men nu omfattar hela den europeiska och den amerikanska ockultismen tillsammans icke ens en tusendedel af den Guds uppenbarelse, som dess allvarligare adepter förvänta däraf, ty första bästa sten, växt eller väsen är rikare på religiösa värden, som låta sig upplefvas utan allt hemligt vetande och utan någon stor apparat. Ockultismen visar icke lagen, icke Gud, utan i bästa fall allehanda lagar och fenomen, om hvilka man delvis kan hoppas att de med tiden skola låta sig exakt förklaras och kontrolleras, men till större delen väl skola allt tydligare afslöjas som dumheter af öfverretade nerver, som begära under och därför äfven upplefva under.
Huru liten, huru outsägligt fattig vår tid, alldeles i motsvårighet till sitt erbarmliga väsen på alla öfriga områden, blifvit äfven i fråga om arten af sina metafysiska behof och deras tillfredsställande, det visar just denna nutida ockultism med dess marknadsståndsliknande uppfattning af de yttersta och högsta tingen, och den drar sig icke för att t. ex. med borddansofoget erbjuda det gudomliga en skamlig pajasroll.
Men just som ockultist visar Strindberg dock tydligt, att han oaktadt många råheter i sitt väsen och oaktadt månget barbariskt klumpigt drag icke ens i sina mest problematiska tillstånd lagt i dagen något pöbelaktigt, något lågt vulgärt. Hans gudslängtan och hans gudsfruktan sänkte sig, då de blefvo patologiskt öfverretade och demonomaniska, ned i det fasaväckande och vilda, i en för psykologer högst lärorik värld af religiösa känslor, kaotiska och om urtillståndet påminnande. Under Infernoperioden kastade sig Strindbergs metafysiska behof hals öfver hufvud på en naturmänniskans animism. Det återvände tillbaka till den fruktanvärda, dunkla afgrund, där alla religioners ursprung ha sina rötter, men det föll dock icke ned från höjden af ett ordnadt filosofiskt begreppslif och från den lägre, men dock alltid ännu relativt höga nivån af konventionellt religiösa positioner, för att ruttna bort på den virriga spiritismvidskepelsens dynghögar.
Det måste uttryckligt betonas, att frånsedt attackerna af hans demonomaniska vidskepelse, Strindberg endast sysselsatt sig med en fullt anständig ockultistisk fantasis problem. Hvad som på detta område intresserade honom, voro framför allt clairvoyancefenomen, utstrålningsförmågan i upprörda psykiska tillstånd, alla slags verkningar på afstånd, alltså diskuterbara frågor, de exakta vetenskapernas gränsfrågor. Framställningen häraf i »Legender» — Strindberg skulle icke kunnat välja någon bättre titel på denna högst egenartade bok — vacklar endast därför mellan en forskares tillbakadragenhet och en ton, som anger att man är subjektivt engagerad, emedan det var den religiöse Strindberg, som här åter en gång alternerar med den intellektuelle, med rationalisten. Icke förgäfves förnimmer man som denna boks kärna, ja som kärnan i Strindbergs relationer till religionen öfverhufvud den härliga dikten: »Jakob brottas».
Författaren säger själf därom, att den förblifvit ett fragment och som alla religiösa kriser upplöst sig i ett kaos.
— Det vore önskligt att vår litteratur hade många fragment af sådant värde som »Jakob brottas». — Då Strindberg använder beteckningen »kaos», utöfvar han på sina religiösa upplefvelser en kritik, som träffar enbart deras yttre former, men ingalunda deras innersta betydelse. I en religiöst anarkisk tid sådan som vår är dock en tydning, en allmängiltig formulering af alla de religiösa frågor, som ansatte Strindberg, ett oting. Den religiöst anlagde måste, om han icke vill som Toistoi hårdna och förbenas i fanatisk dogmatism, alltid komma till samma problematikernatur, som tills vidare är Strindbergs sista ord i religiösa ting. Ty hvad som går utöfver denna förnäma och allvarliga problematikernatur, som t. ex. vissa skarpa yttringar i Blå böckerna hvartill redan förut här hänvisats, det skall man helt och hållet uppskatta endast som ett flyktigt stämningsfenomen. Huru barskt Strindberg må nyligen ha aldrig så skarpt accentuerat den religiösa sidan af sitt väsen, så är han dock alls icke någon omvänd, någon bruten, som vacklar tillbaka till gamla, på det svåraste komprometterande religiösa ideal. Hans »omvändelse» är snarare en helt specifik personlig moralisk angelägenhet än en religiös. Rollen af den otrogne Saulus som förvandlas till den troende Paulus — man erinre sig den hårda och träffande karaktäristiken af aposteln i »Legenderna» — är nog en vacker poetisk bild, men — än så länge — intet psykologiskt faktum.
I verkligheten upplefde Strindberg på det religiösa området en pånyttfödelse. Till nytt starkare lif vaknade inom honom hvad som alltid funnits där, nämligen det starka religiösa behof, som äfven med bästa vilja icke kan betjäna sig af traditionella, förnuftsfientliga former och därför råkar i smärtsamma kriser. Äfven den religiöse Strindberg, mannen med de vemodiga katoliserande lekverken, som äro upptecknade i »Legender», är skeptiker anda in i det sista. Genomgående problematiker, en troende, för hvilken hvarje kyrka torde betacka sig, och dock djupt religiös!
Framför allt innehåller just hufvuddokumentet om Strindbergs religiösa sjalfpröfning, eller »Legender», på många ställen den skarpaste kritik af kristendomen och dess svagaste punkt, det moraliska ansvarets afvältande på återlösaren. Den öfverjordiska uppenbarelse, som i fragmentet »Jakob brottas» midt i det modernaste, mest materiella Paris korsar skeptikerns väg och, så långt dess magiska sfär räcker, runt omkring sig i den ofruktbara öde vinternatten trollar fram en evig vårs tjusning och sällhet, är helt visst ingen symbol på kristendomen. Det hela är helt visst ingen poetisk omklädnad af dekadentdilemmat »skall jag eller skall jag inte bli katolik?» I likhet med denna underbara uppenbarelse för nattvandraren Strindberg, är för hvarje modärn människa religionen helt nära, utan att dock låta taga tag i sig och fås till tal. Strindbergs invändningar mot den kristligt pessimistiskt uppfattade religiösa kallelsen äro sådana, som framställas af många. Det är icke förståndet, icke upplysningen och insikten i det naturliga världsförloppet, som här visar sig vara det yttersta hindret mot religiöst lif, utan själens förhärdande genom ett öfvermått af lidanden, själens obevekliga insnörande i Öfvermäktiga materiella och kroppsliga bekymmer och umbäranden.
Det är glädjelösheten i vår trånga materialistiska tid med dess kvafva, tryckande fabriksluft och gråa hyreskaserner — entonigheten är det, som icke tillåter något äkta, med vår kunskapsnivå jämbördigt religiöst lif och som alltid skall drifva den religiösa människan i våra dagar till liknande irrfärder och katastrofer som de af Strindberg upplefda och öfverlefda.