August Strindberg (Esswein)/Förord
|
I. Bekännaren → |
AUGUST STRINDBERG VID 17 ÅRS ÅLDER
FÖRELIGGANDE BOK OM AUGUST STRINDBERG utges till hans sextionde födelsedag, icke för att högtidlighålla hundrade årsdagen af hans död. Den kan således icke med historikerns, endast med en samtidas öga se sitt stora föremål och afser således visst icke att utsäga det afgörande ordet. Fastmer är dess syfte att beslutsamt inleda ett arbete, som de tyska litteraturgranskarne under detta århundrade icke längre kunna undandraga sig.
I afseende på detta arbetes uppfattning och gestaltning har framför allt den synpunkten varit vägledande för mig, att ett så vidtomfattande fenomen som Strindberg, en ande som genomlefvat alla faser af vårt moderna idélif, som genomlefvat och genomlidit hela vår tid i alla dess andliga yttringsformer och dess svåraste sjukdomar, måste först och främst uppfattas i sin totalitet, måste framställas som ande, som personlighet, innan en mera ingående estetisk värdesättning kan taga sin början och leda till fruktbringande resultat. Jag har därför försökt att så intensivt som möjligt framställa en stark, egenartad personlighet i belysningen af hans lifsgärning och af vår tids innersta andliga behof, sådana jag uppfattar dem.
Oafsedt att jag i min uppfattning af dessa nutidsproblem knappast torde komma att stå ensam, är den personliga ståndpunkt jag sålunda intar väl ock det enda subjektiva elementet i denna bok. Men med hänsyn till vårt brinnande intresse för frågor, som stå i samband med en världsåskådning, har jag trott mig icke böra undanhålla detta element. För öfrigt har jag efter bästa förmåga bemödat mig att icke skrifva detta arbete som en Strindbergian, som en entusiast, alltså icke i samma anda och ton, hvari för några år sedan mitt första psykologiska försök till en studie öfver August Strindberg var affattadt.
Jag befarar, att jag lyckats så väl i denna strängare kristiska hållning, att entusiastiska Strindbergsdyrkare helt lätt skola få för sig, att jag här vill skryta med någon sorts »själföfvervinnelse».
Det är dock ingalunda så, ty äfven om jag i själfva verket med särskild förkärlek dröjer vid de punkter, där jag kan öfver Strindberg och hans tid blicka ut i en ljusare och renare utvecklingsfas af den moderna europeiska andan, så är det dock klart, att jag endast från Strindbergs skuldror kunnat det. Utan honom skulle hvarken kunnat bli synlig eller rent af beträdbar den väg, om hvilken jag har en känsla af att den vid sidan af hans är gångbar och ledande till målet och därför kan anbefallas.
Först när vi uppnått detta mål, äro vi i tillfälle att anställa de formelt estetiska betraktelser, som jag så godt som fullständigt rensat bort ur denna skrift.
Strindberg är icke en förste bäste konsthandtverkare, hvars produkter man kan taga i sin hand och upplösa i deras beståndsdelar, för att sedan på dem demonstrera bästa metoden för att åstadkomma estetiskt klanderfria konstverk.
Denne författare hyser inte alls någon kult för nedärfda former, utan känner endast sin kämpande, brottande själs elementära behof. Och detta innehåll skapar, egensinnigt sina egna nya former, bär sin egen estetik inom sig och följer vid sin uppkomst lagar, som väl med tiden skola låta formulera sig, men under alla förhållanden stå i mycken och uppenbar motsägelse till de estetiska normer, vi nu se allmänt antagna för de olika litteraturslagen och följda af författarne.
Hade jag bort uppställa dessa konventionella normer som måttstock för en så egenartad företeelse? Något sådant hade väl endast då kunnat komma i fråga, om jag varit beredd och i tillfälle att bredvid negativbilden, bedömandet af Strindbergs verk efter våra estetiska traditioner, samtidigt ställa positivbilden, den klart utformade egenarten af hans estetiska väsen. Men det skulle ha varit omöjligt, äfven om mitt arbete blifvit dubbelt så utförligt och jag haft fyra gånger så lång tid till dess författande. Det står otvifvelaktigt fast, att i de enskilda kulturperiodernas strider afgörandet på det rent estetiska området alltid får vänta till sist och sker först då, när saken föreligger klart afgjord inom den kunskapsteoretiska och den etisk-religiösa kategorien. Ty man måste, för att tala med Chamfort, först ha skjortor, innan man kan skaffa sig spetsar. Man kan icke önska att få de sista formalistiska problemen afgjorda, så länge ännu lifsfrågor finnas att besvara, ja knappast blifvit ställda under debatt.
En ande som Strindberg, för hvilken just de kunskapsteoretiska och etiskt religiösa kategorierna utgöra den primära impulsen till producerande, ja egentliga ändamålet med hans författarskap, men omklädnaden, den konstnärliga formen, endast medel, måste alltså först klargöras till sin stora psykologiska grundriktning och anbefallas till tidens förstående, innan man kan taga i hop med försöket att upplösa hans lifsgärning i en serie lagbundna estetiska fenomen.
Vid sidan af denna uppgift återstå den jämförande litteraturpsykologiens uppgifter, som äro mycket viktigare och tillika mycket mer lockande. Men jag har dock äfven i detta afseende med afsikt tills vidare begränsat mig och till och med endast helt flyktigt berört den enda parallell som jag uppdragit: Strindberg—Nietzsche. Jag har gjort detta, visst icke af fruktan att väcka anstöt hos en aktuel idols talrika menighet och ådraga mig förebråelsen för ett opatriotiskt favoriserande af utländingar, utan därför att jag ansett just denna fråga för viktig, för att jag till följd af dess omfattning och dess egna icke obetydliga svårigheter skulle vilja behandla den här annorlunda än med största möjliga koncentration.
Jag förväntar alls icke, att man skall taga min bok för mer än hvad den är och vill vara. Jag känner mig ingalunda som den, som sagt det sista ordet om August Strindberg, men jag hoppas, att genom mina bemödanden — hvarvid jag står i stor tacksamhetsskuld till Strindbergs äldste tyske van, hr Emil Schering, för hans utomordentligt älskvärda bistånd — Strindbergsfrågan småningom skall komma i gång äfven där, hvar den icke blifvit fattad till sin fulla betydelse. Det gäller ju dock här något mer än ett belletristiskt tidsfördrif!
Det är dock kulturfrågor af den allra högsta rang, som i den svenska diktarens totala företeelse framställas till vår tid, framför allt till våra dagars unga generation.
München hösten 1905.